Detta är verkligen en av de bästa tiderna där vi bor. Jag har sagt det förut och jag kommer att fortsätta tjata om det. Ljungen ger onekligen hela naturen en extra dimension till upplevelsen. Igår blev det en rätt långsam promenad ut till Östersjön då det var riktigt varmt och ”klibbigt”. Vackert var det i alla fall.
Jag är glad över att det finns flera lånegodingar att gosa med. Den här är fortfarande valp, men har verkligen vuxit till sig över sommaren. Han är dock inte ens tonåring än. Jag och matte pratade om Cesar Millan och hans önskan att sprida kunskap om relationen mellan hundar och deras mattar och hussar. Jag vet att det har diskuterats mycket runt hans emellanåt tuffa metoder, men precis som i relationen mellan människor behövs det ibland tydlighet. Tanken på flytande relationer där ingen är chef och inga nivågrupperingar finns är lika drömmiga som John Lennons Imagine. Verkligheten är dock sällan lika enkel som teorier, oavsett hur fantastiska de låter på papper. Fria och glada barn låter härligt, gränslösa barn som inte accepterar att det finns regler och inte kan anpassa sig till gruppen ställer dock ofta till problem. Fria och glada valpar låter härligt, gränslösa valpar som skäller på allt och alla och hoppar på människor de möter ställer också till problem. Jag tror att jag kanske var onödigt sträng som mamma till små barn, så jag är tacksam över att ha fått chans att göra bättre för vårt lilla barnbarn. Lagom är bäst, eller vad är det de säger?
I torsdags kväll plockade jag upp blomstersyrran på väg hem från kören. Hon sov över hos oss för att kunna jobba lite tillsammans med maken och ha en trädgårdsdag i Bredavik, sommarstället som vi syskon har tillsammans. Hon är den som fixar och donar mest för att trädgården ska bli mer tilltalande medan äldstabrorsan är den som sköter gräsklippningen och tar hand om det mesta av alla praktiska bestyr. Jag är väldigt tacksam över deras insatser. Jag försöker dela med mig av försådda växter och annat, men det är syrran som sätter dem där de ska vara och tar hand om vattning och rensning (hennes man hjälper också till mycket). Igår fick hon ta med sig det hon ville ha och hjälpte mig dela upp och omskola en del grejer. Jag jobbade som en gnu för att få ut det sista av allt som jag avhärdat de senaste veckorna förutom pumpa och squash.
I den gamla skottkärran vid brunnen satte jag äntligen en ordentlig plantering som jag tror kan bli jättefin. Det är minisolrosor och slingerkrasse som jag hoppas kommer att lysa upp i all sin prakt här! Det är alltid lika spännande att se en ny kruk- eller byttplantering eftersom det ser så klent ut med de små plantorna. När väl rötterna tar fäste så kommer denna kombination att bli vackert prunkande, bara vänta så ska du få se! Vattningen den första tiden är så viktig för etableringen.
När jag tog detta foto stod hyllan fortfarande på sniskan, men det är fixat nu. I år har jag satt fyra krukgurkor, Iznik, som är motståndskraftiga mot gurkmjöldagg som gurkisstackarna drabbades av förra året. Det blir också frilandsgurka, men jag tror mest på dessa. Chili, paprika och physalis har börjat ta sig bra efter bladlöss (chili och paprika) och solskador (physalis). Planttanter lär sig kanske av sina misstag och erfarenheter, men ibland går det trögt. Jag älskar att ha ett växthus och gillar att få känna mig fram gällande vad som funkar. Brädorna ligger över markdukens skarvar. Vi får se hur vi gör med golvet här, men detta funkar så länge trots att det är ganska fult.
Våra små fruktträdsspön mår så bra. Jag rensade fram smultronen jag satte förra året och de har tagit sig jättebra. Kul! Tänk om vi får lite körsbär redan i år? Det hade ju varit roligt! (Äppelspöt har två blommor, så helt omöjligt att vi får skörd där också är inte helt omöjligt.)
Vi har delad vårdnad om svägerskans goding medan hon är i Göteborg och hejar på sin man som springer Göteborgsvarvet. I vanlig ordning svassar godingen runt makens fötter så fort han är i närheten.
Godingen var helt slut efter en eftermiddag på landet. Hon kaxade mot vår tama kaja, skällde i högan sky, men kajan hoppade bara närmare och närmare som en riktig retsticka och visade vem som var här först. Grannen gillar hundar och var med för att ge lite ”människoterapi” då godingen är alldeles för skällig mot nya bekantskaper på två ben. Övningen gick mycket bra och grannkatterna fick inte ens en nosning när de sedan kom fram till grinden för att vara med i den sociala interaktionen. När vi väl kom in lade godingen sig i trappan helt utslagen och orkade knappt något annat än att gå ut på ett par kisserundor innan och somnade gott i sin medhavda säng.
Maken och jag passade på att fredagsmysa med rabarber- och äppelpaj. Vårt rabarberbestånd håller fortfarande på att känna in sig där det växer, men en paj kan vi alltid få till. Jag tror jag behöver ösa på lite mer kompost helt enkelt.
Jag försöker diska ur krukorna efter hand istället för att tänka att det ska bli gjort senare. Jag ogillar verkligen att behöva göra det när det är dags att använda dem nästa gång. Köket ser uppställt ut hela tiden under den här intensiva perioden i maj, men så får det vara. Det ska storstädas nu dock eftersom dammråttorna drar genom huset så fort det blir tvärdrag. Vi har inte direkt prioriterat annat är toalettstädning den senaste månaden. Så får det vara! Det kommer städigare dagar, men just nu njuter jag av att tillbringa varje ledig minut med allt från vattenkanna till ogräsrens i händerna. Heja, heja.
Jag vet att det är dumdristigt att börja prata vår i februari, men jag vet vad jag kände när jag sa att våren var på väg. Jag vet också att varje år spelar naturen oss spratt genom att locka med sol och värme ena dagen och skoja till det med snöstorm nästa dag hela vägen fram till april någon gång. Jaja, så är det med det. Snön föll så vackert igår och jag orkade mig ut på en väldigt lugn promenad trots att jag inte varit på topp de senaste dagarna.
Det hjälpte inte att jag valde Sommarvägen, det var lika mycket snö åt det hållet. Jag påmindes om att jag ska göra rent de här skyltarna då vädret blir lite bättre. Riktigt sådär sunkiga behöver de faktiskt inte se ut.
Väl hemma igen började jag med att ta ut den här godingen på kissrunda eftersom jag ändå hade ytterkläder på mig. Hon är så fin, svägerskans familjs lilla ”bebis”. Det sägs att man inte ska förmänskliga djur, men hur kan man göra annat med en hund?! De kan vara så klipska, roliga och underfundiga – jag förstår uttrycket ”människans bästa vän”. Lillan började med att sitta här i fönstret och längta efter sin familj, men vi fick henne snart på andra tankar. Maken blev lekfarbror och jag blev mystant. Snart följde hon oss i hälarna som en liten skugga. Och så roligt hon hade då hon var ute i snön och lekte! Hon följde spår efter möss, fåglar och rådjur och gjorde krumbuktiga konsthopp som hade kunnat platsa på en cirkus.
Precis som en liten bebis som kan ha svårt att somna med en barnvakt var det lite svårt för Lillan att komma till ro. Hon insåg nog till slut att hon var trygg och kunde komma till vila. Det var så mysigt att ha henne på besök och hon får gärna komma tillbaka.
Framåt kvällen fick jag säga adjö till make och hund och bege mig ut i ruskvädret för en Educatiusintervju (Explorius har bytt namn). Förhoppningsvis får jag bli kontaktperson till två studenter i mitt upptagningsområde i höst. Igår intervjuade jag den första värdfamiljen på Aspö, en av de större öarna i vår skärgård som man bara kan ta sig till med bilfärja från Karlskrona eller egen båt. På ön finns ungefär 500 åretruntboende, men på somrarna mer än femfaldigas detta antal! Jag tror inte jag har varit där sedan jag gick på gymnasiet och hade glömt vilken fin ö det är. Det hade definitivt blivit en upplevelse för en japansk student att få bo där, så jag hoppas att allt ordnar sig också med skolplacering.
Det är fortfarande sommar. Somliga har börjat jobba igen, andra njuter av att ännu ha många veckor kvar att vila upp sig på. En del har haft semester, men känner sig inte det minsta uppvilade och åter andra har påbörjat nya och spännande uppdrag. Så fort kalendern visar augusti får jag känslan av nystart, men känner också lite andnöd över att tiden går så snabbt. Dagarna fylls mer av annat än rutiner. Den där känslan av att behöva semester efter semestern är något som inte bara jag har upplevt av vad jag har förstått. Här har vi några trevliga nedslag från de senaste dagarna som lagts i sparbössan med sommarminnen.
Vi har städat ut både sommarvistet och stenladan, något som lett till en runda till tippen och minst ett lass till som ska dit. Jag har en plats kvar att städa ut innan sommaren är slut. Det är hjälpsamt att känna momentum, då får jag ofta mer gjort. En av de grejer som inte hamnade på tippen var en helt rostig stekpanna. Sådana har jag räddat förut. Tyvärr tog jag inget före-foto, det förtar lite av vinstkänslan! Den var iallafall så rostig att den gav sken av att vara bortom räddning. Gjutjärn tål rätt hård behandling. Jag diskade bort det värsta med riktigt hett vatten, diskborste och en grytskrubb i metall. När stekpannan började visa svarta områden var det dags för salttricket. Full sprutt på spisen, ett tjockt lager grovsalt och så steker man saltet under viss omrörning i 25 minuter. Pannan blir svartare och svartare, saltet drar till sig gamla avlagringar och rost. Efter full tid hälls saltet av och pannan får svalna helt.
När pannan är sval är det dags att hälla på ett lager rapsolja och sätta den på lägsta värme på spisen i 20 minuter. Efter att oljan har torkats ur är det bara att börja steka! Processen kan behöva upprepas, eller åtminstone smörjningen. Undrar just när denna gamla trotjänare från Huskvarna senast stekte något?
Hårt jobb har blandats med nöje. Häromdagen tog jag dottern, syrran och hennes döttrar på loppisrunda. Vi hittade en del fynd och käkade på Blomlöfs, men annars var det mest bara kul att hänga och titta på roliga grejer.
Några av de roliga grejerna som avverkades var dessa fordon i ”Loppisladan”. Historiens vingslag fladdrade runt öronen och jag funderade en stund över hur vi kommer att transporteras framöver.
Ingen sommar utan regnbåge! Denna dubbling som uppenbarade sig då jag klev ut på verandatrappan sträckte sig över hela horisonten. Jag blir alltid rörd och fascinerad av dessa underbara konstverk.
Andra konstverk i samma klass är blommorna som växer i våra rabatter. Jag är så tacksam att det växer där åtminstone! Eller åtminstone, det är väl orättvist. Själva matodlandet har dock inte varit fullt lika lyckat i år. Nu när vi fått lite mer regn har det iallafall satt fart igen. Denna rosa bukett hittade hem till en fin vän då hon fyllde 50.
Här ståtar samma väns 50-årskris, en underbar liten cavapoo som för en stund fick mig att vilja bli hundägare. Så behaglig och charmig!
Sommaren har varit extremt social. Igår var det dags för uppladdning inför firandet av en 80-åring och en 85-åring i Klackamåla på lördag. Jag tog med mig maken, dottern och svärsonen till min kusins mans nyöppnade restaurang Hiet i Ronneby för att träffa en annan kusin och hennes familj. Snacka om förtrollade smaklökar och många skratt! Den halstrade råbiffen var så god att jag lätt hade kunnat ge mig på en repris idag. Resten av sällskapet var ytterst nöjda med sina val kummel, Spätzle och ryggbiff. Riktigt lyxigt till ett bra pris. Vinpaketet var enligt testaren även det mycket trevligt. Ja, och det var de minnena. Nu rullar vi på med firande av 27 år som mamma (vår förstfödde fyller år om än på avstånd), 13-årskalas och kompislunch. Tack livet för regn, sol, skönhet, gott att äta, fina människor, dammsugare, sparsamma människor och ett intakt minne.
De närmaste månaderna kommer det att vara skitigt på riktigt här hemma. Jord åker in och ut när jag sätter fröer, planterar om krukväxter, skolar om småplantor och allt vad det är. Näring ska tillföras, det ska klippas och ansas, den starkaste ska vinna och framför allt ska plantorna som drivs upp bli starka och motståndskraftiga mot allt från sniglar till röta. Naturen bjuder på starkt motstånd då den är på det humöret, så det gäller att få den på sin sida…
Maken håller på att filurar över hur det kommande växthuset ska konstrueras. Det ska bli en mycket enkel modell, som ett byggskelett med byggplast. Samtidigt ska det klara livet på landet, framför allt kraftig vind (som ju vårt köpta lilla växthus förra året faktiskt inte var konstruerat för). Jag drömmer om ett estetiskt tilltalande orangeri, eller växthus för den delen, men i nuläget är jag mycket tacksam bara för funktionen. På denna plats finns det tillgång till brunn och då det kommer att ligga nära det inhägnade trädgårdslandet blir det ett naturligt läge. Jag undrar om inte också tomaterna kommer att få någon typ av byggplasttak i år på sin lilla konstruktion vid ladugårdsväggen. Inte är det snyggt, men vill man maxa funktionen måste det estetiska ibland få lägre prioritet.
Efter meckande med jord, planering och lite rensning i trädgårdslandet var det dags att ta hand om hemmet. Lite lördagsstädning och förberedelser inför gäster på kvällen. Nu är det bara ett par veckor kvar till Poulenc-konserten och jag försöker lyssna mycket passivt för att verkligen få in harmonierna i ryggraden. Jag hittade förresten ett gott basmatiris som blir väldigt fluffigt då jag var på ÖoB häromsistens. Behändigt med en dragkedja på påsen. Själva riset ligger i en plastpåse som man sätter en klämma på. Annars är ibland storpack stökiga när man börjat ta något ur dem.
Kvällens gäster hade med sig lille Ture, en söt cockerpoo som har en stor personlighet och är väldigt väluppfostrad. Han ville gärna leka, så kanske tyckte han att det var lite trist att de vuxna bara satt och tjatade och tjatade. Han blev dock glad då han fick slicka tallrikarna rena från den väldigt gräddiga fläskfilégryta (glöm inte att salta och peppra fläskfilén då du steker den, det står inte med i receptet men hade gjort grytan ännu godare) som stod på menyn tillsammans med kokta morötter och tomatsallad. Jag kan längta så efter just något riktigt gräddigt och salt ibland och denna rätt fyllde just ett sådant behov. När gästerna kom serverades en tranbärsdrink med lime och så lite Västkustchips till det. De chipsen vill jag dock inte rekommendera. Jättegod smak, men ingen trevlig konsistens. Jag gillar spröda chips, inte hårda. Så testa gärna grytreceptet, men håll dig undan chipsen får bli dagens tips.
Genom åren har olika mediekanaler bjudit på diverse chocker. Troschock. Nakenchock. Fan-chock. Hyreschock. Triggerchock. Man kan bli både fysiskt och psykiskt chockad, men dessa rubriker syftar på den chock man blir utsatt för av en mycket stark känsla eller skrämmande händelse. Det finns dock en enbart positiv chock som återkommer med jämna mellanrum, nämligen den med prefixet söt-. En sådan utsattes jag och maken för igår då vi åkte till våra vänner för att lämna tillbaka krukor, umgås och helt enkelt socialisera med Cocker spaniel-valpar i sin absolut sötaste ålder. Jag ville aldrig gå ifrån den där hagen… Jag kände mig alldeles uppfylld av fluffiga moln och kvittrande änglar när jag åkte därifrån. Jag förstår att man använder hundvalpar i terapi, både mot depression, stor stress och sorg. Kolla bara:
För ett par veckor sedan lovade jag brorsonen att han skulle få en egenövernattning hos oss innan sommaren drog igång ordentligt. I förrgår kväll åkte vi sålunda och hämtade med honom hem. Han hade varit så spänd att han satt sig för att spana efter mig flera timmar innan jag dök upp, så han hade somnat av ren utmattning. Tur att man får vara uppe lite extra länge när man inte har förskola dagen efter!
Lillkillen tog sovmorgon till klockan sex och han och jag tog en långfrukost tillsammans. Maken hade vis av vana valt att lägga sig på övervåningen. Sist tror jag vi började dagen kvart över fem på morgonen, hehe. När Lilleman skulle klä på sig valde han finskjorta. Jag tyckte att de randiga linneshortsen som låg i väskan hade passat utmärkt till, men se det förslaget förkastades lika fort som mitt förslag att fixa tuppkam som finfrisyr för ett tag sedan. ”Idag e ja fef. Fefer kan inte ha såna shorts på sig. Det är inte fint till fefskjortan.” Okej, så skjortan var en chefsskjorta och chefer har inte randiga linneshorts på sig. Nej, naturligtvis! Det förstod jag på en gång. Som chef är det viktigt att strukturera upp dagen tillsammans med sina undersåtar. Chefen bestämde att vi skulle baka chokladtårta, steka pannkakor, leka kurragömma, läsa nya dinosurieboken, hälsa på lammen och spela spel. OCH leka med Schleichdjuren. Det gällde att skrida till verket på en gång för att hinna med allt.
När syskonbarnen är här försöker jag få med dem i det vardagliga fixandet. Det är lättare att ha syskonbarn än egna barn när det gäller den här biten, åtminstone för mig. Det finns mer tid, man ska oftast inte stressa iväg någonstans och så är jag äldre och långt mer prestigelös än då våra barn var små. Det här gången blev det tid att lära sig skala morötter, den grönsak som jämte gurka ungefär är det enda som går ner hos den här unge mannen. Han hade gärna ätit pannkakor, vitt bröd och våfflor hela dagen. Och chokladtårta, INTE gräddtårta.
Så här blev tårtan. Jag brukar inte baka chokladtårta, så jag hade inget bra recept i rockärmen. Som tur är finns Vår Kokbok till räddning i snart sagt alla matrelaterade situationer. Jag tror aldrig jag testat något därifrån som inte blivit bra, till skillnad från vad som gäller hippa kokböcker av kändiskockar. Denna fudgetårta är ungefär en kladdkaka med en chokladkolasåsfyllning. Inte fy skam är allt jag har att säga om detta.
Bästa stunderna på dagen blev nog ändå timmen på stenmuren borta vid lammen, tillsammans med stunden med de relativt nyfödda cocker spaniel-valparna hemma hos våra vänner på Tjurkö. Chefen blev till en mycket undfallande och tyst liten person med hundrespekt, men ville gärna gosa. Med armarna hängande längs sidorna, sittande i mitt knä, fick han hjälp att hålla valparna nära sig och snusa lite på dem. Tårarna vällde upp i ögonen på honom och han ville inte sluta prata om dem när vi åkte därifrån. Det här är en känslig själ och bäst är hans lilla ”åh”-ljud då han uttrycker att han tycker något är gulligt. Som lammen till exempel. Vi pratade med lammen, många och långa konversationer. ”Bäääää.” ”Bäbä.” ”Bääääähäähääää.” ”Bähääääää.” Både jag och lillkillen tyckte det var lite frustrerande att varken förstå vad fåren och lammen sa till oss eller att vara säkra på att vi sa rätt då vi skulle säga något tillbaka. Vi landade i att vi trodde att vi hade pratat om att vi tyckte att de var fina och att maten var god. Japp. Det gäller att njuta medan tid är, sanna mina ord.
När syrran och jag var på Åbergs passade vi på att skaffa nya sommarblommor till mammas grav. Jag satte dit dem igår, men tyckte att penséerna fortfarande hade mycket att ge. De stoppades ner i lådan vid ingången till ”festlokalen” i ladan. Hoppas det kommer upp lite akleja från min syster i Skottland också vad det lider. Under tiden njuter vi av denna färgkombination som är som balsam för själen.
Jag kan ju inte låta bli att visa lite annat ”balsam”. Jag fick hämta rabarber hos de här godbitarnas husse och matte och passade på att gosa en lång stund. De var så charmiga så jag blev hundmänniska på kuppen! Lagom vakna vid det här laget, öppna ögon och mycket sociala och trevliga. Den vita hanhunden skällde med myndig stämma (eh, voff, voff), men de andra ville mest leka och slicka Monnahs hand.
Hur kan man inte charmas av dessa oskyldiga uppenbarelser? När jag tänker på söndertuggade skor, kiss på olämpliga ställen och sömnlösa nätter påminns jag om att det inte är helt lätt att följa hundvalpar in i vuxenlivet, men hjälp, vad söta de är! Jag undrar om jag inte behöver hämta mer rabarber snart igen…
Jag vet inte vad jag ska säga om allt som coronaviruset direkt eller indirekt ställer till med. Hela näringar håller på att totalkrascha, skolor stänger, stora delar av Stockholms pendlare jobbar hemifrån, börserna runt världen åker berg- och dalbana, gamla och sjuka isoleras och… Mitt i allt detta kaos fortgår livet. Märkligt ändå.
Idag hade jag och dottern möjlighet att träffa en liten valp, en bebis, alldeles illbedårisk! Han håller både tant, matte och mormor på tårna, dag som natt. Full fart framåt och så mycket livsglädje! Tänk vad skönt att ta med sig detta in i den ovissa framtiden.
