mänskligheten

12 nov

Ensamhet och vad vi kan göra åt den.

Idag kopierar jag in tacksamhetstexten direkt från Trettio Tacksamma Dagar, även om jag inte brukar göra så. Ensamhet och vad den gör med människor har nämligen varit något som upptagit mycket av mitt sinne de senaste dagarna.

12 november. När jag läste till samtalsterapeut märkte jag snabbt att utbildningen var mycket grundläggande. Jag klämde därför in ett gäng fantastiska kurser från Coursera, mitt bästa tips för alla som vill fortsätta förkovra sig genom livet. Bl. a. läste jag Yales mest populära kurs någonsin, ”The Science of Well-Being” (Vetenskapen om välbefinnande), med professor Laurie Santos. Santos är psykologiprofessor och driver också den välkända podden The Happiness Lab. På förekommen anledning har jag de senaste dagarna funderat lite på ett av de första poddavsnitt hon sände för fem år sedan med ett budskap som fortfarande är högst aktuellt.

Våra barns generation har vuxit upp med stort fokus på vem som är ”introvert” och vem som är ”extrovert”. Det som definierar detta personlighetsdrag är huruvida man behöver ensam återhämtning eller får energi av att umgås med andra människor. Tolkningen har, åtminstone i mina kretsar, varit att man som introvert inte orkar med andra människor för att de tar så mycket energi från en. Ett av våra barn upptäckte efter att ha flyttat hemifrån att det finns en viktig aspekt att lägga till detta. Alla människor behöver och mår bra av social interaktion, även de som behöver återhämtning. ”Jag visste inte att jag var så social, människor är verkligen spännande!” I tolkningen av personlighetsdraget ligger alltså bara huruvida man behöver ensamtid efter att ha hängt med andra eller ej, inte om man är social eller ej. Vi människor är nämligen sociala varelser och behöver varandra. Att vara ensam är lika farligt för hälsan som att röka 15 cigaretter om dagen. Att då höra att 64% av amerikanska collegestudenter (2019, så inte ens under covid-19) känner sig väldigt ensamma den största delen av tiden gör mig nedstämd. Det finns ingen anledning att tro att siffrorna skulle vara särskilt annorlunda här i Sverige.

Nicholas Epley och Juliana Schroeder undersökte vådan av att tro att man behöver ensamhet och att söka den medvetet. I sina studier undersökte de vad som händer då man småpratar med okända i allmänna utrymmen. Lo and behold! Alla mådde bra av detta, oavsett om man betraktade sig som någon som gillar just detta fenomen eller ej. Epley och Schroeder samarbetade med ett tågföretag och efter redovisat resultat införde företaget, trumvirvel, tysta vagnar i sina tåg! Det var nämligen detta som kunderna hade önskat och trodde att de behövde, även om de uppenbarligen istället hade behövt sociala vagnar för att må bra. Att småprata med någon, oavsett om det är en tjurig granne eller Therese i kassan, kommer alltid att göra dig gott. Riktigt gott, till och med. Något att tänka på nästa gång du låtsas att det regnar och sänker blicken då du möter någon i hissen.

Ensamhet känns av någon anledning otroligt skamligt för många, men kom ihåg att det med all sannolikhet runt omkring dig finns andra som också känner likadant. Det finns flera sätt att bekämpa denna ensamhet. Engagera dig i en förening, gå med i en bokklubb, joina en kör, gå till din gamla församling även om du förlorat din tro, gå med i bostadsrättsföreningen, sitt barnvakt till dina syskonbarn, erbjud din gamla granne att hjälpa till med fönsterputs eller prata med okända i kön, i kassan, på gymmet. Det finns en väg ut ur ensamhetens trånga bur. Idag är jag tacksam för alla som, frivilligt eller ofrivilligt, interagerar med mig på olika sätt och därmed gör oss båda en tjänst. Tack för att ni finns och delar min vardag, kära medmänniskor!

https://psycnet.apa.org/record/2014-28833-001?doi=1

11 nov

Flockmentalitet.

Ibland känns det i hela mitt väsen hur jag vill bryta mig loss från gruppen, men oftast är det tillsammans med andra som jag känner mig bekväm, trygg och säker. Att se en fågelflock flyga, landa, leta mat och lyfta helt synkroniserat är fascinerande! Jag såg dessa varelser uppehålla sig runt vårt hem i några minuter för att sedan ge sig av. Ingen blev kvar. Ingen verkade dra åt något annat håll. Själv blev jag dock sugen på att hitta på något spännande…

18 okt

Att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Tänk, vilken grej, det där att vi kan tänka, drömma, se tillbaka på, planera, hoppas och skapa helt nya verkligheter i våra huvuden. Vi övertygas om någots förträfflighet, skräms av något hemskt, tar in ny fakta för att omvärdera ett ”bevis” och cementerar åsikter efter att ha hört tillräckligt goda argument. Det är lätt att glömma att ens egen övertygelse inte gör någon annans övertygelse falsk. Båda kan existera och ha bäring på samma gång. Jag önskar att fler fick öva både på argumentation och diskussionsteknik för att föra människor framåt sida vid sida istället för att ödsla energi på att få in flest smällar på ”de andra”. Detta tänkte jag då jag såg både solen och månen uppe på samma himmel.

28 sep

Är det verkligen hur jag tar det som är det viktiga?

De senaste månaderna har varit skakiga runt omkring mig. Flera nära och kära har drabbats av cancer, någon har gått bort och ett flertal är under jobbig behandling. Några lider av annan sjukdom, eller sviterna efter olyckor. Andra befinner sig känslomässigt nära den inre cirkeln av sorg. Flera klienter än vanligt hanterar sorg, förväntanssorg och känslan av ett skenande tåg, mer än det vanliga livspusslandet och hanterandet av livets allmänna klurighet. Det finns ingen gradering i vem som mår sämst eller vem som har det jobbigast, det kommer aldrig att kunna mätas. ”Det är inte hur man har det, det är hur man tar det”, detta av somliga omfamnade och av andra hatade uttryck, visar sig däremot om och om stämma ganska bra. I forskning framgår det tydligt att ”coping”, det svengelska uttrycket för att hantera förändringar eller hot om förändringar, är en viktig egenskap om man vill må så bra som möjligt.

Jag och en manlig släkting pratade om just fenomenet coping. Han och hans familj har haft ett par gungiga år med lite väl många av vuxenlivets utmaningar på en gång. Vi pratade om hur det var för hundratals år sedan då familjer fick åtta barn, men kanske tre levde till vuxen ålder. Hanterade de sorgen med en klackspark jämfört med oss? Var det jobbigare att hantera ”en unge till” än att ett barn dog? Var en störig släkting ett ickeproblem eftersom ens by kunde bli utrotad av grannarna? Är det så enkelt att mänskligheten i västvärlden mår så dåligt för att vi har det för bra? Mår vi onödigt dåligt för att samhället lyfter upp de offerskap som finns att finna i alla situationer istället för att bygga upp resiliens (min syrra tycker att jag har en fixering gällande detta fenomen, jag är böjd att hålla med) och självkänsla hos våra barn och ungdomar?

Allt kan tas från en man utom en sak: den sista av de mänskliga friheterna – att välja sin attityd under alla givna omständigheter, att välja sin egen väg. Viktor Frankl

Den gode herr Frankl visste vad han talade om. Han intresserade sig för sina medmänniskors hanterande av förintelsen och verkade landa i slutsatsen att om man ska kunna gå vidare och leva ett gott liv går det inte att stanna kvar i sitt offerskap. Då funkar inte ”jag mår dåligt och det är ditt fel”, det finns ingen väg runt detta. Uppenbarligen är det många som lever både enligt det uttrycket och enligt ”du mår dåligt och det är mitt fel”. I min värld funkar ”jag ser att du mår dåligt, vad kan jag hjälpa dig med” bättre. Eller ännu hellre ”här ska du få några verktyg som hjälper dig hantera livets utmaningar”.

26 okt

Funderingar från en förort i oktober 2023.

Långsamt stiger solen. Den hänger tungt, det finns inte längre någon lätthet i den stigande linjen. Varsamt skingrar ljuset den skumma gryningen, drar pendlare med stirrig blick ur deras telefoner, smått förvånade över att jorden inte har gått under än. Överst på Den Stora Tidningen varnar polisen barn och vuxna för att klä sig i Halloweenutstyrslar med fejkvapen. Skojkostymerna kan tydligen leda till tragiska händelser. En amerikansk reservist har dödat och skadat mängder av medmänniskor. ”Han har vårdats efter att ha hört röster.” Jaha. Vilka röster har styrt politikerna som tagit beslut som lett till det samhälle vi får hålla tillgodo med just nu? Vem ska vi ge skulden, vem ska vi klandra och vem är det mest synd om idag?

Tiggaren vid Maxi scrollar på sin smartphone, tar tacksamt emot en varm kopp kaffe och lägger sjalen tillrätta. Det snoriga barnet i rullvagn frågar varför tanten sitter på marken och mamman flackar med blicken och riktar uppmärksamheten åt något ”spännande”. I denna lilla scen ryms så många lager. Vi har kommit till den dag då kriget i Ukraina viktas mindre intressant än Ann Heberleins sexliv. Solen gömmer sig, men jag vet att den finns där bakom molnen. Än finns det godhet i livet och än har jag råd att köpa ljus och tändstickor.

29 sep

Påträngande habegär.

Vill ha. Vill ha och ha och ha och ha. Sitter och läser ett inlägg som egentligen inte är säljande, men jag känner det. Känner hur jag trots att jag redan har alldeles för mycket av både det ena och det andra BEHÖVER ännu mer. Dricker orden, tar in dem, processar bilder, känner, känner, känner. Trycker mig vidare till nästa. Vill ha den också. Och den bredvid. Tar tag i känslan och talar om för mig själv att detta är precis den känsla som avsändaren är ute efter. Mer komplicerad än så är varken jag eller någon annan.

Jag vill hitta tillbaka till längtan, förväntan och lyckan av att ha sparat ihop till något, fira ett uppnått mål, ge mig själv en uppmuntrande gest av tacksamhet. Att hela tiden pumpas med intryck som ska framkalla habegär tar ut sin rätt. Jag känner till metoderna och vet hur den krassa verkligheten ser ut. Den omättliga och omedelbara tillfredsställelsen ger bara korta pauser i begäret, blir det matat kommer det strax tillbaka med samma kraft och med samma intensitet. Forskningen visar att förmågan att styra över dessa känslor är en av de bevisat stora skillnaderna mellan någon som blir kriminell och någon som inte blir det. Det är djävulusiska krafter vi har att göra med och de utnyttjas överallt i samhället.

Stoppknappen finns här, i mig själv. Jag erkänner känslan, men tar också befälet över vad som händer sedan. Jag står över marknadsföringens förföriska lockelse, oavsett om den presenteras i Elsa Billgrens vackra hem, i en Feminaartikel eller John Taylor och Pernilla Månsson-Colts härliga podd Trädgården. Tack för allt jag har och tack för förmågan att känna, hantera och styra mig själv. Tack för chansen att hela tiden fortsätta utvecklas. Två steg fram, ett tillbaka. Så tar vi oss fram här i livet.

Denna text skrev jag igår. Den var med mig hela dagen och fyllde mig faktiskt med något helt annat än de frustrerande tankar som fick igång skrivandet. I tankeprocessen bytte jag ha mot ge, lämnade ett jättelass på Pingstkyrkans Second Hand (från oss själva, äldsta dottern och svärföräldrarna) och köpte med mig ett annat lite mindre där allt utom ett härligt armband med halvädelstenar för 19 kronor var till någon annan.

12 jun

Miljöhantering 101.

Helst hade jag velat ta er på tur genom vår prunkande trädgård, men eftersom den inte nått sin fulla prunkningspotential än så bjuder jag istället på återvinningsstationen i Säby. Där prunkade det nämligen rejält igår. Så till den milda grad att jag kände hur mitt planttantshjärta höll på att hoppa ur sitt trygga näste av sitt upprörda och hårda pickande. ”När jag ser sånt här känner jag mig som en riktig surkärring”, sa jag till den yngre kvinna som också höll på att sortera sina sopor. Jag kan säga att jag sågs snörpa på munnen på samma sätt som de där tjocka tanterna med höga röster i gamla svartvita filmer. Detta var till exempel en av konstinstallationerna stationen bjöd på denna dag. Tack för att vi också fick vara med på er studentfest, liksom. Tomaterna hade kanske gått att återvinna om man bara sköljde av dem lite? Och engångsfaten där sallatsbladen säkert hade legat innan den vackra placeringen i gruset var fortfarande täckta i något slags läcker marinad. Hur som helst, den här typen av medmänskligt haveri har jag ingen fördragsamhet med. Jag blir riktigt sur. Begär extratömning som alla andra om din fest innebär överfylld soptunna! Det här var förresten inte den enda konstinstallationen. Nej då, trasiga elektriska pinaler på inspirerande hög, utspridda batterier i ett Rorschachmönster, ett par skeva kastruller och stora kartonger som bara ställts på backen med innehåll, hela stället var översållat av installationer. Mitt konstnärliga sinne fick jobba hårt för att inte drabbas av kollaps. Hej och hå. ”De borde installera kameror här”, sa den yngre kvinnan. Nej, tänkte jag. Folk borde göra rätt även när ingen ser vad de håller på med. Klart slut från surkärringen.

17 maj

Funderingar kring överflöd och otillräcklighet.

Vad lägger du dina pengar på? Vad innebär att ha precis vad man behöver och vad händer med det som kanske ”blir över”? Har vi ett ansvar att utplåna våra individuella önskningar och bli ett med resten av mänskligheten? Hur långt räcker sig vår goda vilja och hur många skulle egentligen bidra till det allmänt goda om det inte fanns ett skattesystem som tog hand om det? Detta är en politisk fråga, en moralisk fråga, en fråga för framtiden och en fråga för vem vi vill vara.

Jag minns en fråga från en vän som undrade vad jag tyckte att hon skulle göra. Hon hade hjälpt någon genom att lägga ner många timmar på ett projekt, men den som fått hjälpen hade sedan inte underhållit eller skött projektet. Nu var vännen besviken. Jag frågade om personen som fick hjälpen hade efterfrågat den, men det hade hen inte. Det var min vän som tyckte att detta projekt skulle förbättra hens liv. Jag sa att världen ofta löser problem på det viset. Man utgår ifrån att andra funkar som en själv. Sverige skänker till exempel stora summor pengar till länder som har dåligt fungerande system där invånarna har det knapert, svälter och har dålig tillgång till sjukvård. Pengarna når många gånger inte dessa invånare eftersom flera av mottagarländerna har system uppbyggda på korruption där omoraliska (enligt oss) personer ser till att sko sig när de kan. Detsamma gäller hjälporganisationer. Börjar man syna sådana i sömmarna är det lätt att förlora hoppet för mänskligheten och för min egen del har det inneburit att jag sällan skänker pengar om jag inte har direkt insyn i projektet. Det svenska välfärdssystemet byggs på en modell som kräver att mottagarna är ärliga och hanterar bidrag med varsamhet, att mottagarna ”tänker som personerna som byggde upp det svenska välfärdssystemet”. Någon kommer på att det går bra att överlista systemet och sedan plockar omoraliska personer ut miljoner genom att luras, medan de utsatta personer som skulle få hjälp blir utan. Friskolor utan fungerande verksamhet, men ägarna lever i sus och dus. Familjer som bygger upp verksamhet runt någon i familjen som utses som gravt handikappad fast de inte är det medan många familjemedlemmar plockar ut lön för arbete som de inte gör. Folk som hittar på projekt som inte genomförs för att det finns pengar att hämta. ”Här finns ett bidrag, hur ska jag utnyttja det?”

Jag har lärt mig från tidig ålder att vara god och göra rätt för mig, men jag har också lärt mig att förstå att det finns många som inte har detta synsätt. Sedan finns det de som faktiskt inte kan. De som faktiskt vill gott, som hjälper andra då de har det bra utan att planera för framtiden och sedan behöver hjälp från någon annan. De som lider av psykisk sjukdom som förstör förmågan till konsekvenstänk. Eller de som har låg kognitiv förmåga och därför inte förstår bättre. Därför försöker jag leva enligt devisen ”hjälp till självhjälp”. Jag lånar till exempel aldrig ut pengar till människor. Har jag pengar över kan jag däremot ge bort dem till någon som är i nöd, även om det rör sig om större summor. En av mina bästa idéer var att ge bort en fin cykel som kostade 50 kronor plus slagavgift på auktion (plus någon timmes service av maken). Personen som fick den hade nämligen inte råd att köpa bussbiljetter, men fick nu ett permanent sätt att transportera sig på. Hjälp till självhjälp. Jag och maken har även gjort större insatser där vi vetat om bakgrunden till individuella problem. Nu för tiden säger jag dock ibland nej till att hjälpa där jag ser att det finns en uppenbar ”utnyttjandetanke” bakom behovet, särskilt om det finns officiell hjälp att tillgå. Då är det ju jag som ser till att utnyttja systemet, så vem gör det mig till?

Vi har alltid haft olika konton. Lönekonto. Sparkonto. Buffert. Jag funderar på ett konto som skulle kunna heta ”Till den som står i nöd”. Att planera in pengar till punktinsatser. Vi skänker redan pengar till välgörenhet, men jag tänker på hur dyrt det blir att vara fattig, att man aldrig kan planera ekonomiskt i framkant, utan ofta behöver lösa problem akut. Att då kunna vara någons akutlösning kan vara ett sätt att bidra. Är det okej att jag åker på en semesterresa och äter ute en vecka på raken? Är det inte mitt ansvar att lägga de pengarna på någon annan, på något annat? Eller ska jag alltid täcka upp med att om jag unnar mig någon lyx så lägger jag undan lika mycket pengar till ”nödkontot”? Jag börjar se många olika slags scenarion. Men jag tror att jag behöver förvalta mitt pund bättre.

Att vara en god människa är att hjälpa och stötta. Att vara en god människa är inte att låta sig föras bakom ljuset och utnyttjas. Personen som satt och tiggde utanför vårt ICA i flera omgångar fick ofta pengar av min mamma. Han uttryckte sorg när han förstod att hon hade gått bort. En dag satt han med en lapp: ”Vi får inte längre vara kvar i Sverige och jag åker nu tillbaka till Rumänien och kommer aldrig tillbaka.” Han fick 200 kr av mig, vi sa hej hej. Nästa år satt han utanför ICA Maxi och sedan stod det i nyheterna om alla tiggeriligorna och jag suckade och tänkte att livet ju är som livet är. Jag vill inte vara en cynisk person, men jag vill inte heller bli lurad. Jag vill utgå från att människor vill gott, men det gör de ju inte alltid. Det känns lite trist att alltid gå in i saker och ting utan några förväntningar över huvud taget. Att utgå från att andra vill sko sig. Och vill vi inte alla hitta den bästa dealen, fyndet, det lätta sättet att utföra en uppgift? Hur hanterar du detta dilemma?

27 mar

Världens undergång?

Vart är vi på väg i världen, egentligen? Hur påverkas vi av den alltmer avancerade Artificiella Intelligensen? Det hade vi ett långt samtal om igår, sonen och jag. Modern bad om audiens hos den upptagne ingenjörsstudenten och fick en hel timme, därtill kryddad med många spännande inpass och insikter. Jag är okunnig gällande de här frågorna. AI har av många utsetts till droppen som får bägaren att rinna över gällande mänsklighetens överlevnad. Vi ofullkomliga varelser kommer hädanefter att vara överflödiga. Eller? Just igår berättade sonen om vilka otroliga framsteg som skett i den här världen bara de senaste två veckorna. Lika stort som internet och smarta telefoner? Den okunniga modern frågade och fnissade nervöst. Större, påstod sonen. Revolutionerande. Bing har introducerat en osedvanligt intelligent chatfunktion som kommer att göra denna plattform större och bättre än Google. Jag laddade sålunda ner Microsoft Edge för att testa. Då jag frågade denna chatrobot om AI är mänsklighetens undergång fick jag följande svar:

Artificiell intelligens (AI) är en maskins förmåga att visa människoliknande drag, såsom resonerande, inlärning, planering och kreativitet. AI möjliggör för tekniska system att uppfatta sin omgivning, hantera vad de uppfattar och lösa problem, med syfte att uppnå ett specifikt mål¹.

Det finns flera definitioner av artificiell intelligens. Från ett psykologiskt perspektiv är det särskilt intressant hur en sådan intelligens kan efterlikna den mänskliga. En fråga som rests är om människans tankeförmåga kan reproduceras eller ifall skillnader mellan det mänskliga psyket och en digital version av detsamma är oöverstigliga².

Det finns dock ingen anledning att tro att mänskligheten kommer att gå under av artificiell intelligens. Detta eftersom AI är programmerad för att utföra specifika uppgifter och inte har någon egen vilja eller förmåga att ta egna beslut¹.

Jaha, ja, men då så, då behöver jag kanske inte vara orolig. Studenter använder förresten redan AI för att skriva uppsatser, det finns program som kan ”måla” egna bilder utefter diverse instruktioner, det finns robotar som söker, upptäcker och behandlar sjukdomar, somliga företag har helt automatiserade lager- och packcentrum, AI kan ta ut precis de fakta man behöver också i tunga textsamlingar, ”telefonen” (aka AI) kan analysera bilder och sortera dem på var de är tagna, vilka som finns med på bilderna och så där fortsätter det. AI är här för att stanna och människan är trots det fortfarande vanligt förekommande runt hela jorden.

Vi lever nu i en värld där människor visar sig genom olika filter som alla strävar efter samma skönhetsideal och samtidigt uttrycks åsikter gärna helt ofiltrerat. Vi strävar efter odödlighet, accepterar inte kroppens förfall, överger odlingsmark till fördel för bidrag från ett allt mer globalt ledarskap, har nog aldrig varit så egofixerade och får uppmaningar som tyder på att alla bör underkasta sig den allmänna värdegrundsamöban. Filmer i The Stepford Wives anda skrämmer. Ska vi människor förlora det som skiljer oss åt, ger dynamik i människors förhållanden med varandra, stöpas om till något slags ideal där det inte finns utrymme för muterade protrombingener (som hos mig), Downs syndrom (som i Danmark), eller vad det nu kan vara? Ska vi scanna ägg och spermier och sedan operera om det som trots allt inte blev bra? Ska vi överlämna till AI att komponera perfekt modulerade symfonier och livsomvälvande konstverk? Kan vi sluta ta ansvar och låta AI lösa problem både på individ- och samhällsnivå? Kan AI bota svält, missbruk, känslor av meningslöshet och våld?

Jag vet att jag kan köpa tjugo par strumpor för 129 kronor på ÖoB, och ändå envisas jag med att sticka ett par sockor som tar många timmar att göra klara. Just detta ger mig ändå hopp om att Artificiell Intelligens kan bli mest bra för mänskligheten, precis som hjul, stål, elektricitet och internet blev det. Jag tror inte vi behöver slänga oss själva ner för ättestupan. ”Den sista tiden” kanske är här, men jag väljer att vila i förtröstan om att också AI blir något som i längden gör mänsklighetens liv bättre. Den som lever får se.

14 mar

Livets komplexitet.

Inatt gick jag och lade mig vid ettsnåret. Alldeles för sent, men nu blev det så. Vid nio började ett Zoom-planeringsmöte runt en kurs gällande kommunikation och relationer av olika slag (mellanmänskliga i allmänhet, små barn 0-9 år och parrelationer). Vi höll på i någon timme och efter det fortsatte jag och en av de andra föreläsarna med ett eget samtal som vi påbörjade för många år sedan. Den här gången bestämde vi att det är dags att träffas och gräva lite djupare i varandras tankar eftersom detta samtal väckte ännu fler frågor och funderingar. Vi har lite olika fokus, men delar ett gemensamt synsätt på människor och relationer. Vi pratade mycket om anknytning och hur svårt det kan vara att stå fast i sin övertygelse då resten av samhället lever i en mall som styrs av en politisk agenda. Hur kan vi ge människor det bästa då vi redan vid livets start låter barnen inrätta sig i leden utan att ta ansvar för konsekvenserna av den samhällsstruktur vi erbjuder dem?

Hyckleri är något vi måste förhålla oss till dagligen och stundligen. Hyckleri har en starkt negativ klang, särskilt i kretsar där det ställs mycket höga krav. Personer som står för väldigt starka och fyrkantiga åsikter riskerar att utpekas som hycklare trots att de flesta inser att det inte finns någon som är perfekt. I den cancelkultur (från engelskans cancel culture), ibland kallad utfrysningskultur, kränkthetskultur eller utraderingskultur, som råder idag är det många som har sett sig hamna utanför värmen trots att de i mångt och mycket gjort rätt utefter de ramar de levt i. Ser man på saker och ting ur ett annat perspektiv upptäcker man nämligen ett samhälleligt hyckleri, forskningsresultat som förklaras bort eller blundas för då de inte är politiskt korrekta för stunden. Jag tror att i sin iver att inte hamna i kylan skyndar sig folk att peka finger på någon som blottat strupen innan fokus hamnar på en själv och ens egna tillkortakommanden. Den kognitiva dissonans som uppstår i snart sagt alla hårt styrda sammanhang gör att vi måste blunda för somliga konsekvenser, eller förklara bort dem, eller förminska betydelsen av dem, eller fokusera på något annat.

Postmodernismen demonterade sanningen. ”Din sanning är inte min sanning.” Jag påstår att det finns det som är RÄTT och det som är FEL, oavsett det är jag som är deltagare i ett visst scenario eller någon annan. Jag ser dock att det är just detta som blir mycket svårt att förhålla sig till för många. ”Det är SÅ viktigt att ALLA är accepterade precis för de de är, men DU som har fel åsikter ska brinna i helvetet, förlora jobbet och gärna spottas på.” Det budskapet känns liksom inte helt logiskt. ”Kyrkan är förtryckande och har förstört så många personers liv med skuld- och skamkänslor, så vi måste låta folk göra precis vad de vill.” När sedan ”vad de vill” visar sig leda till beroendeproblematik, eller till att andra människor får sina liv förstörda, eller till att samhällen bryts ner, då blir det jobbigt att förklara bort att de ramar som man varit så noggrann att förstöra har gett stabilitet på samhällsnivå.

Jahaja, dessa lite spretiga tankar låg fortfarande kvar och skvalpade i hjärnan efter det långa och spännande samtalet. Nu är det dags att starta veckan. Solen utanför fönstret ger energi, så jag känner mig mer laddad än stressad över att beta av högen som ligger vid min sida. Lev väl!