20 apr

”Kan du klya mej på ryggen?”

När jag och mina syskon växte upp blev vi ofta kliade på ryggen när vi skulle somna. För mig är den känslan ungefär samma som den som solnedgången i Bredavik framkallar. Allt kommer att ordna sig, liksom. Hur skruvat än allt är runt omkring en lugnar det ner sig vid den här synen.

Jag förstår att situationen vi befinner oss i är outhärdlig för vissa, vare sig det gäller själva sjukdomen eller allt som kommer i kölvattnet efter de åtgärder som våra samhällsledare tagit och fortsätter ta. Naturligtvis pendlar jag också mellan hopp och något som åtminstone liknar förtvivlan, men jag tänker att det kommer att ordna sig. Inte på det sätt som jag tror att många hoppas. Jag tror (alla har väl rätt att killtycka i det här läget) att somliga kommer att vakna upp ur ett låtsasliv som inte på något sätt är hållbart, men som har funkat länge för dem.

Glappar det mellan inkomster och utgifter? Finns det ett överskott kvar då alla utgifter har tagits omhand är det ett kärt problem. Spara, investera, betala av lån, unna sig eller något annan något härligt – valen är många och oftast väldigt trevliga. Glappar det på andra hållet är det inte lika roligt. Är glappet en enskild händelse, eller har inkomsterna minskat permanent? Är minskningen permanent får man se över lyx såsom bil, fritidsboende, semesterresor, kläder och skor som är utöver det som skyler kroppen och värmer, restaurangbesök osv. Är inkomsterna redan små kan ett anpassat boende vara aktuellt. Går det att flytta ihop med någon för att dela på kostnaderna (det är dyrt att vara ensam)? Flytta en bit längre ut ”på landet”? Kan du laga billigare mat? Loppisar och second hand är goda källor till mycket av det vi behöver. Finns det någon att ärva kläder av? Klädbyten? Sälja av sådant som inte används kan vara jobbigt och tidskrävande, men ofta har man en hel del som inte används hemma. Bättre då att någon annan får nytta av det medan du får in pengar. Att fixa en extrainkomst på ett eller annat sätt kan vara svårt, men funkar för en del.

Idag är det måndag och yngsta dottern började skolan på heltid igen efter tio veckors APL (praktik). Hon och resten av treorna på gymnasiet kommer inte att få ta studenten på det sätt som traditionen påbjuder. Studentskivor och baler är inställda och vi kan vara säkra på att det inte blir något utspringande på Chapmanskolans stora trappa. ”… och den ljusnande framtid är vår…” känns en bit bort om jag ska vara ärlig, men vi fortsätter peppa och hejar på och jag vet att en dag då vi vaknar kommer coronaviruset inte längre att ha grepp om hela vår värld.

21 nov

Bakåt och framåt.

Idag ringde en av mina kära fastrar och pratade en stund. Vi brukar mest höras via meddelanden, men det är ju så mycket trevligare att prata på riktigt! Vi pratade om ditten och datten, men något som blev kvar hos mig var hennes kommentar om att det är så lätt att tala om det som är historia, om nostalgi och sådant som redan har hänt. Egentligen är det ju det som ligger framför oss som är viktigt. Vilken strategi ska man ha för att ”leva framåt”? Carpe diem, fånga dagen, är lite uttjatat och även ”att leva i nuet”. Innan vi hinner blinka har nu hunnit bli då och hur ska man ens fungera ordentligt som människa om man hela tiden är absorberad av sitt nu? (Det finns naturligtvis stunder och tillfällen då detta är både nyttigt och användbart, men livet går ändå alltid framåt om man inte heter Benjamin Button.)

Det vore tråkigt att om och om uppleva att man har missat tåget och att det har blivit för sent att göra något bara för att man inte var förutseende nog att kontrollera tidtabellen och planera sin resa. På samma sätt är det viktigt att vi lägger ut ramarna för våra egna liv, kontrollerar ”tidtabellerna”, funderar över var det kan passa att byta spår, planerar eventuell samåkning eller om det passar bättre att resa själv osv, osv.

Jag har en 100-lista för sådant jag drömmer om som är lite större, en del har en ”bucket list”, åter andra skriver femårsplaner. Vissa gör ett ryck ibland, men är dåliga på att genomföra sina planer. Många av oss driver genom livet helt utan mål eller mening. ”Det bara blev så”. Är det inte vår plikt gentemot oss själva att styra upp en situation ”som bara blev så”? Ofta är andra människor också inblandade och spelar man inte med öppna kort kan många stå kvar sårade innan trasslet i härvan som har uppkommit har retts ut.

Det finns tillfällen då planer faktiskt inte går att genomföra pga olika omständigheter, men då är det otroligt viktigt att prioritera och åtminstone mentalt ställa in sig på att det inte kommer att bli som planerat. Börjar man älta finns det bara en väg att gå och den leder inte framåt. Den leder ner i smärta, förtvivlan, ilska, avundsjuka, svartsjuka, hopplöshet och andra känslor som kräver mycket energi att bearbeta.

Jag hoppas att du hittar något i ditt liv som driver dig framåt och som kanske till och med lyfter dig. Vi har det i oss, alla, men det kan krävas en hel del jobb för att hitta det. Peace.

23 sep

Gud hjälpe oss.

Eländes elände, överallt. Skjutningar och bomber som ska inge ”respekt”, ordet som totalt förlorat sin betydelse och numera verkar betyda ”den som kan skrämma flest och mest vinner”. Ateister, miljökämpar och feminister som aktivt jobbar för att utrota sig själva. Miljöprofeter som slåss om att förutspå jordens närliggande undergång kantad av det ena mer fruktansvärda scenariot än det andra. En annan profet som förutspår att det är dags att sätta sitt hus i ordning, för tiden håller på att ta slut. Min egen man totaldissar våra folkvalda och proffsekonomer och förutspår, tja, inte direkt sötebrödsdagar.

Ja, du hör. Vi har kanske inte många dagar kvar i livet, så det är bäst att vi fyller det med, ja, vad då? Rädsla? Hopp? Tacksamhet? Engagemang? Strejk? Omstart? Renovering? Huvud-i-sanden-stoppning? Tja, jag vet inte mer än att jag varken orkar vara rädd, arg eller upprörd. Jag ser ljus och värme kanta vägen jag har slagit in på. Que sera, sera. Peace.

12 aug

Om att vara mamma till vuxna barn.

Idag fejstajmade jag med sonen som stod vid KTH och väntade på sin kompis som också börjar idag, men på ett annat program. Han såg så glad ut, med mycket förväntan och en skopa nervositet. Bara tanken på att han ska läsa farkostteknik ger mig lite sug i magen. Sonen har alltid tänkt snabbt och i komplicerade banor. Det har han ärvt från sin far. Jag är glad över att han nu har möjlighet att bli utmanad på rätt sätt och samtidigt kan dela med sig av sina förmågor till omvärlden. Själv hade jag nog behövt kasta in handduken ungefär efter första nollningsveckan. Jag må vara ”tidigarelärare i matematik, no och musik”, men det där med att jag älskar att lösa ekvationer, alltid har varit en flitig elev och älskar att undervisa faller platt till marken då det gäller insikterna man behöver ha för att klara det här:


Jag har ganska vaga minnen av hur det var att komma upp till Växjö som 18-åring för att börja på lärarhögskolan. Tryggheten fanns hos min faster och hennes familj som jag fick bo hos den första tiden och ganska snart hittade jag det lilla gäng som jag sedan hängde med under resten av utbildningen. Jag klarade alla kurser utan att behöva skriva om några tentor och allt var liksom så självklart. Förutom en snabb sväng runt drömmar om att bli arbetsterapeut (det visade sig vara terapibiträde jag egentligen ville bli, tacksam över att det aldrig blev något med det) hade jag velat bli ”fröken” sedan jag själv började skolan. Jag trivdes under praktikerna, hittade fantastiska förebilder som jag fortfarande tänker på med värme och tänker att trots vissa kurser verkligen var blaj behövde jag de 3,5 åren på högskolan för att hinna mogna som människa.

Så där självklart har det inte varit för något av våra tre barn. Sonen behövde tid för att ens vilja studera, äldsta dottern gick en utbildning som visade sig innebära något helt annat än hon hade hoppats och 18-åringen vet inget utom att hon absolut inte ska jobba i restaurang- och livsmedelsbranschen (programmet hon går på) utan helst skulle vilja spela och sjunga dagen lång. Det blir bra till slut, det blir det alltid! På ett eller annat sätt och många gånger via vägar som man aldrig ens hade kunnat uppfinna under någon av sina konstigaste drömmar. Mitt jobb som mamma blir nu att peppa, stötta, vara bollplank, putta ibland och hålla tillbaka andra gånger. Moderskapet utvecklas och som förälder till vuxna barn är det kanske viktigare att vara coach än lärare, att stötta mer än att putta och att våga sitta stilla i båten när havet runt omkring stormar. Det är bara att hänga med i svängarna och njuta av åkturen!

01 maj

Hej från hänggungan.

Yngsta dotterns rum blir mer och mer en liten oas. Hur löser man problemet med söderläge och stort fönster utan att behöva sätta en markis på huset? Jag röstar på mörkläggningsgardin och öppna fönster och hoppas att det funkar när väl sommaren kommer. Verandan fortsätter vara lite väl kylig för att kunna fungera som extrarum, men det verkar som att tomater, pelargoner, chili och physalis fortsätter växa trots att de inte får uppleva någon riktig växthuseffekt.

Idag lekte maken vidare med sin röjsåg och fixade till runt grönsakslandet. Innan jag åker imorgon förmiddag ska jag hinna finrensa i stenmuren och slänga diverse taggiga grenar som jag rensat bort i häcken på eldningshögen. Vi fortsätter fundera lite över hur trädgårdsrenoveringen ska gå till rent praktiskt, men nu har vi åtminstone en plan att utgå ifrån. Ett liv utan riktning rinner snabbt iväg, det vet jag av erfarenhet. Hur lever du ditt liv? Inrutat och med utvärderingssamtal med dig själv, med ambitiösa mål och planer utan praktiskt struktur eller låter du kanske livet ta dig dit vinden blåser? Själv är mitt liv lite för mycket ”så länge” för att jag ska vara helt nöjd, men jag är samtidigt otroligt tacksam. Mina demenssymtom har i det närmaste försvunnit och DET är något att fira. Peace!

04 mar

Oväntat besök.

Idag hade vi ett gäng gäster som just skulle hugga in i en stor lasagne då vi utanför huset såg min kusin som numera jobbar nere i Bryssel och som jag mest träffar på midsommardagens släktfejd i fotboll om jag har tur. Han var nere i Blekinge snabbt för att hälsa på föräldrar och syster, men ville se hur huset såg ut inuti efter att vi hade flyttat in. Han skulle inte ha någon mat (var ju på väg till Banes kebab), så vi gick husesyn och stod sedan och pratade i övre hallen i sisådär två timmar. Så kan det bli. A, det var inte meningen att vara ogästvänlig, men du hade dig själv att skylla, haha!

Hur som helst kom vi in på nostalgins irrvägar och pratade om både det ena och det andra från barn- och ungdomsår, vad som hänt med med gamla vänner och bekanta och hur framtiden ser ut för oss båda och våra familjemedlemmar. Han bekände några ungdomssynder för yngsta dottern (tur att hon är så ordentlig, jag tror inte hon inspirerades av vansinnesdåden), men kunde också peppa och bygga upp.

Våra liv delade så många gemensamma punkter våra 19 första år på jorden. Vi föddes med några månaders mellanrum, växte upp några kilometer från varandra med två tvillingsystrar som mammor, men vi var så otroligt olika. Det vi numera delar är en hel del gener, vår kärlek till släkten, våra traditioner och gemensamma minnen. Kusinen frotterar sig i jobbet med högt uppsatta politiker, kungligheter och kändisar, men han talar sig varm om att läsa morgontidningen i lugn och ro och tennis på tisdagar kl 18. Själv är jag numera någon som jag inte ens själv kan definiera, men jag talar mig lika varm för frukostteet vid levande ljus och kören på torsdagar kl 19. Jag är en hemmaråtta med vidlyftiga helgdrömmar (kulturtanten i Vasastan lever), en kvinna med en tonårings sinne och tantens värkande leder, en drömmare med fötterna på jorden och händerna på jakt efter nästa projekt (även om jag sedan ett bra tag tillbaka sällan når ända fram).

När människor frågar ”Och nu då?” och jag inte har något svar känns det inte längre lika skrämmande. Jag fyller mina dagar och mitt sinne med allt som fått ligga i träda och om tre veckor kommer trädgårds-Kristina hit för att hjälpa oss bena upp våra tankar lite. Jag försöker att inte ha för stora förhoppningar, men hoppas i alla fall att hon kan erbjuda ”yay or nay” och ge vissa kommandon med rak hand. (Snälla, tala bara om för mig vad vi borde göra!) Ibland räcker helt enkelt inte NU till även om jag skulle vilja det.

A A 1971: lite kortare, lite mindre muskulös och lite mer hår på huvudet än idag, men med samma blick.