14 maj

Om tid.

Den går väl inte att skynda på eller stanna? Tiden. Har den ett nominellt värde eller ett realvärde? All tid som utspelat sig i otålig eller i orolig väntan på, ja, vad? Att någon ska känna sig kränkt eller skvallra, att lunchbuffén ska bli äcklig, att begivenheten ska missas eller rentav att tåget har gått? Att det inte längre finns tid för förlåtelse, att sjukdomen har tagit över, att någon inte längre finns kvar?

Tiden som går, tiden som bromsas. Tiden som flytt och tiden som kommer. Sekunder, minuter, kvartar, halvtimmar, förmiddagar, nätter, dygn, veckor, månader, år, decennier och sekler. ”En dag är du en av dem som har levat förut i en svunnen tid.”

När dagarna bjuder på same, same, but different finns det trygghet i erfarenheten. Förväntningar och beräknade utfall ligger mjukt i handen och kan stoppas i fickan utan att kontrollen förloras. Stora katastrofer kan hända, tegelpannor kan trilla ner i huvudet och visst sker somliga förändringar som inte faller i smaken, men sannolikheter spelar med låga odds.

Vaksamheten är viktig, attacken kan komma utan förvarning. Ibland är det dock viktigt att ta ett steg tillbaka, tysta notiser och vibrationer och bara vara. Sväva i det luddiga området mellan sömn och vakenhet. Släppa taget, låta livet utspela sig utan manuskript, landa i acceptans. I acceptans kan kraften för att ta nya tag hittas. Det finns nya vårar, andra äventyr, en ljus framtidstro. Och hoppet är det sista som dör.

08 maj

Överblick, framtidstro och tillförsikt.

Maj 2017, byggarbetsplats

En klient skrev och frågade om hen kunde få samtal på torsdag eller fredag. Jag visste att det var Kristi himmelsfärd eftersom vi flyttat vår körövning, men hade helt glömt bort det. Livet utan skolbarn i familjen och eget företag gör att tiden blir flytande. Jag gillar på ett sätt att det blir mjukt runt tidsramarna. Missförstå mig inte, jag gillar ordning och reda, korsstygn och ramar. Däremot kan jag bli mindre stressad av att inte hela tiden se framåt till nästa begivenhet. Jag är hopplöst efter med så mycket i år pga den långa sjukdomen. Visst är jag på gång igen, men det nafsar hela tiden i hälarna. I vanlig ordning har det varit sniglar, löss (grrrrr, mina chili- och paprikaplantor såg inte hängiga ut av för lite vatten, grrrrr, hoppas såpvattenbadet hjälper), fåglar och frysgrader som satt käppar i hjulen. Det är bara att komma igen, jag vet ju att det alltid blir så här och att det blir bra ändå! Potatis och sättlök beställde jag från Klostra som vanligt, men de har varit på väg i transportkedjan så länge att jag börjar misströsta. Schenker verkar ha stora problem att leverera, får se om paketet anländer idag som det utlovades igår. Det är okej. Och dahliorna är inte satta i jord än, men jag har ju ett helt gäng som INTE blev uppätna av den hungriga dahliamusen och som fått tjuvstarta. De ser jättefina ut trots att några blev lite frostbitna trots fiberduksskyddet. Ja, du ser. Det finns många om och men. Det finns dock så mycket annat positivt.

Maj 2023, växthus på gång

De små rotskotten som är tänkta att bli en fantastisk syrenhäck så småningom har tagit sig jättefint så här långt. Jag fortsätter vattna och vattna (överallt förresten, det var skönt med en rejäl rotblöta i förrgår). Perennrabatten som är inne på år två är fortfarande ”oredig”, men nog ser jag redan nu att det kommer att ”bölja” lite mer än förra året! Det mesta växer jättefint där vid västra stenmuren. Vinrankan jag köpte på utförsäljning förra året och som sattes i ett hörn i växthuset tidigt i våras har tagit sig jättefint. Jag längtar efter att få uppleva ”kraftig vinranka som ger söta, gulgröna, nästan kärnfria druvor i stora klasar.” I Lilla Keukenhof ska jag sätta ner dahliorna idag, ska bara få upp resten av tulpanlökarna som jag dock inte riktigt vet vad jag ska göra med. Det är inte sådana sorter som har större benägenhet att komma igen, men när jag grävt upp dem så ser jag att det bildats massor av sidolökar?! Maken fick till slut igång gräsklipparen, så det ser jättefint ut i trädgårdslandet. De allra första sparrisarna frös, men nu är det snart dags att skörda årets första – de ser otroligt fina ut, trots att ”sparrislådan” egentligen får för lite sol. Hallon och björnbär ser ut att ha tagit sig jättefint där maken gjort plats för dem. Lilla hagtornshäcken börjar komma igen efter nedsågningen till fotknölarna för några år sedan. Visst är det lite hål i den, men det ger sig. Det finns ett par rosor och en krusbärsbuske som fått bättre utrymme nu och jag tror att de alla kan bidra på ett positivt sätt. De flesta av de försådda blommorna och plantorna har tagit sig bra, det ska nog bli fina buketter och gott att äta i år också! Lidl-spöna (två bigarråer och ett Ida Red-äppelträd) har tagit sig fint och marktäckarna jag satte runt dem har tagit sig lite runt alla tre. Kanske blir det i år schersminen blommar, kanske nästa, men den lever fortfarande och har hälsan. Luktärterna ser fantastiska ut. Gullviveängen är på gång. Kungsängsliljorna breder ut sig. Två av tre rosor ser ut att ha tagit för sig ordentligt och alla fyra klematisar min syster köpte för vrakpris på Ekohallen förra året har alla tagit sig jättebra. Maken håller på att bygga ett tomatväxthus och det kommer att ge murarhinksodlingen en skjuts tror jag. Örthjulet ser ut att kunna bli jättefint i år också, även om en del plantor kanske hade behövt beskäras lite hårdare. Det är fler odlingsplatser på gång, det händer grejer hela tiden och saker och ting får ta sin tid. ”Easy does it.” Var dag har nog av sin egen plåga sägs det i Nya Testamentet, men nog finns det oändligt med glädje att ta in också. Uttrycket passar väl att paras med att ta sig tid att lukta på blommorna. Just nu är det mandelblom som fyller luften med väldoft, men fruktträden är på gång de också. Och syrenerna! Den här genomgången fick helt enkelt bli ett slags inlägg i tacksamhetsdagboken. Med det är det dags att hugga i för dagen och vi kämpar vidare!

Maj 2024, här växthusas det nu för fullt

23 apr

What’s in it for you?

När det begav sig brukade jag sitta och titta på The Oprah Winfrey Show medan jag ammade vårt äldsta barn. Dr Phil spred sin stjärnglans och kändes otroligt kompetent (sedan hände något, jag vet inte vad, och numera får han mest representera urtypen för Slemmig Gubbe) medan han försökte hjälpa till att läka trasiga relationer. Det bästa jag tog med mig från de här sessionerna var frågan han ställde gällande märkliga ageranden som väl utifrån såg ut att skada mer än vara hjälpsamma. ”What’s in it for you?” Vad får du ut av det? Ja, det är i alla fall min översättning. Denna fråga brukar jag sedan dess fråga mig själv ibland, men den kan också vara hjälpsam då någon annans beteende verkar vara irrationellt.

Anledningen till att jag tänkt Dr Philskt lite mer ofta på sistone är att jag verkligen försökt sätta mig in i hur jag själv och andra kunnat luras in i den digitala värld vi numera befinner oss i. Jag har läst och lyssnat på två böcker som inte bjudit på något direkt nytt, men som lagt alla fakta på bordet. Jag vet att jag är lurad, precis som alla andra, men jag vet också att det finns saker jag kan göra för att ta tillbaka mitt förlorade fokus och för att släppa taget om tron att jag måste vara tillgänglig 24/7 eller behöva ha tillgång till hela resten av världen precis hela tiden. Jag har även ett ansvar att se till att inte mitt lilla barnbarn eller resten av den uppväxande mänskligheten blir bakbundna på samma sätt.

Här är böckerna som jag varmt rekommenderar:
The anxious Generation av Jonathan Haidt (finns ännu inte i svensk översättning)
Stulet fokus – så har vi blivit bestulna på förmågan att koncentrera oss av Johann Hari

Det har säkert funnits en hel del protestanter, men antagligen har de ansetts vara teknikfientliga, bakåtsträvande och/eller ointelligenta. Själv har jag anammat den nya tekniken helhjärtat. Jag är en njutningsjunkie som är mycket tacksam över att inte ha hamnat i några svåra beroendens grepp. Det är illa nog att ha behövt slåss mot ätstörningar, men det har åtminstone inte stört i relationerna till andra människor (vilket det faktiskt kan göra om det går riktigt snett). Substansberoende och andra beroenden finns representerade i släkten, men skärmarnas dragningskraft verkar varken småbarn, ungdom, medelålders eller åldringar undkomma.

Väldigt mycket av det sätt som alla applikationer funkar på är inprogrammerat för att vi ska vilja ha mer, vi ska inte vilja släppa taget om våra fyrkantiga snuttisar i metall. Ett avslutat serieavsnitt går per automatik in i nästa avsnitt och du kan till och med spola över introt där seriens stjärnors namn ska få glänsa lite mer. Spelapparna får dig att tro att du är oslagbar, tills du når en nivå som du händelsevis misslyckas med gång på gång. Betala för lite extra tid, eller extra kraft, och klara dig på egna meriter i några nivåer innan samma sak händer igen. Menlösa filmklipp går in i varandra och når aldrig fram till ett slut, det finns oändligt med klipp, utvalda efter hur du har reagerat på tidigare sessioner. Reklamen är riktad beroende på när du stannar upp i ditt scrollande. Det registreras vilket slags vänner du har, vem du pratar med, vem du chattar med, var du befinner dig. Du får känslan av att telefonen tjuvlyssnar på dig (vilket den ju gör, med ditt godkännande dessutom), men fortsätter att agera likadant som förut. Du säger att du inte har tid för sådant som är önskvärt eller till och med nödvändigt för en god livskvalitet. Har inte tid för en kvarts yoga, men kan utan problem scrolla på meningslösa klipp i en halvtimme. Ligger efter i planeringen av ett projekt strax innan deadline, men har hunnit plöja tre hela serier under tiden som projektet har pågått. Orkar inte vänta den timme det tar att baka en potatis i ugnen, men kan lägga samma tid på att vara avundsjuk på människor som du över huvud taget inte känner. Har ingen aning om att din tolvåring är porrberoende, men har full koll på allt skvallerjournalisterna påstår är sant gällande någon gränslös kändis som för tio år sedan var med på ett gäng realityserier.

Nej, nu kände jag att det här blev lite väl deppigt. Allt med den digitala världen är absolut inte dåligt. Men varför googlar jag på hur jag ska ta mig an en utmaning i trädgårdslandet när jag har Lena Israelssons trädgårdsbibel? Där står allt jag behöver! Jag har böcker fulla med en massa god mat vars recept är dubbel- och trippeltestade innan de publicerats, inte behöver jag leta recept som en anorektisk trettioåring snott från någon annan och sedan lagat utan att smaka själv. Jag har böcker att underhållas av, böcker att leta information i, böcker att undervisas av. Jag är verkligen sugen på att aktivt jobba på att bara använda min telefon till sådant som den faktiskt är tänkt till. Jag vill ringa och ha videosamtal med telefonen, men är också tacksam över möjligheten att fotografera utan stora åthävor. Vi har en Apple-teve, vill jag ha underhållning kan jag använda den. Chatta kan jag göra vid datorn vid bestämda tillfällen. Information som är absolut nödvändig och behövs exakt nu, hur ofta behöver man den? Inte ofta. Det är jättebra med GPS och turistguider då man är på semester, men om jag undersöker och förbereder mig kan jag skriva ut det jag planerat och vila lugnt i att jag inte går miste om något eventuellt ännu bättre om jag sedan följer den plan jag har gjort.

Det är lätt att ha siktet på stjärnorna för att sedan knappt nå halvvägs upp i trädet, men jag känner att jag behöver tid för att både till fullo förstå hur mycket telefonen påverkar de val jag gör i livet och att lära mig av med olater som tagit så många år att sätta sig. I närmare trettio år har jag varit ständigt nåbar. Lite i taget har tekniska underverk dragit ner mig i ett digitalt träsk som jag inte längre vill simma i. Går det ens att se klart på något som vävts in i så många delar av ens liv? Som sagt, jag vill inte skala bort allt. Visst betyder mitt körkort och pass fortfarande mer än mitt digitala bank-id, men utan det sistnämnda är det svårt att klara de mest vardagliga sysslor. Jag tror dock att det både är värdefullt och nödvändigt för mig att förändra det förhållande jag idag har både till min telefon och den digitala världen. Det ska bli spännande att se vart mina tankar leder till när det väl är dags att omsätta dem praktiskt. Att jag när jag nu skrivit färdigt denna text tänker ringa dagens videosamtal till lilla barnbarnet visar på vilket komplext dilemma jag har att göra med. LYCKA till, som mamma hade sagt.

22 okt

Att lära upp nästa generation.

När jag tar tid att begrunda all kunskap jag sitter på och alla intressen jag har så kan jag ofta härleda grunden till min barndom. Föräldrar, släktingar och lärare av olika slag har inspirerat och lärt ut och med tiden har min kunskap vuxit och jag har sedan kunnat dela med mig till andra. Något av det bästa jag vet är att få lära ut och se andra lära sig. Att som lärare få vara med om Aha-upplevelser är verkligen en ynnest! Igår var det maken som var lärare till systersonen. Hjälp till självhjälp, grund till oberoende. Fint att se, och hoppfullt för framtiden.

27 mar

Världens undergång?

Vart är vi på väg i världen, egentligen? Hur påverkas vi av den alltmer avancerade Artificiella Intelligensen? Det hade vi ett långt samtal om igår, sonen och jag. Modern bad om audiens hos den upptagne ingenjörsstudenten och fick en hel timme, därtill kryddad med många spännande inpass och insikter. Jag är okunnig gällande de här frågorna. AI har av många utsetts till droppen som får bägaren att rinna över gällande mänsklighetens överlevnad. Vi ofullkomliga varelser kommer hädanefter att vara överflödiga. Eller? Just igår berättade sonen om vilka otroliga framsteg som skett i den här världen bara de senaste två veckorna. Lika stort som internet och smarta telefoner? Den okunniga modern frågade och fnissade nervöst. Större, påstod sonen. Revolutionerande. Bing har introducerat en osedvanligt intelligent chatfunktion som kommer att göra denna plattform större och bättre än Google. Jag laddade sålunda ner Microsoft Edge för att testa. Då jag frågade denna chatrobot om AI är mänsklighetens undergång fick jag följande svar:

Artificiell intelligens (AI) är en maskins förmåga att visa människoliknande drag, såsom resonerande, inlärning, planering och kreativitet. AI möjliggör för tekniska system att uppfatta sin omgivning, hantera vad de uppfattar och lösa problem, med syfte att uppnå ett specifikt mål1.

Det finns flera definitioner av artificiell intelligens. Från ett psykologiskt perspektiv är det särskilt intressant hur en sådan intelligens kan efterlikna den mänskliga. En fråga som rests är om människans tankeförmåga kan reproduceras eller ifall skillnader mellan det mänskliga psyket och en digital version av detsamma är oöverstigliga2.

Det finns dock ingen anledning att tro att mänskligheten kommer att gå under av artificiell intelligens. Detta eftersom AI är programmerad för att utföra specifika uppgifter och inte har någon egen vilja eller förmåga att ta egna beslut1.

Jaha, ja, men då så, då behöver jag kanske inte vara orolig. Studenter använder förresten redan AI för att skriva uppsatser, det finns program som kan ”måla” egna bilder utefter diverse instruktioner, det finns robotar som söker, upptäcker och behandlar sjukdomar, somliga företag har helt automatiserade lager- och packcentrum, AI kan ta ut precis de fakta man behöver också i tunga textsamlingar, ”telefonen” (aka AI) kan analysera bilder och sortera dem på var de är tagna, vilka som finns med på bilderna och så där fortsätter det. AI är här för att stanna och människan är trots det fortfarande vanligt förekommande runt hela jorden.

Vi lever nu i en värld där människor visar sig genom olika filter som alla strävar efter samma skönhetsideal och samtidigt uttrycks åsikter gärna helt ofiltrerat. Vi strävar efter odödlighet, accepterar inte kroppens förfall, överger odlingsmark till fördel för bidrag från ett allt mer globalt ledarskap, har nog aldrig varit så egofixerade och får uppmaningar som tyder på att alla bör underkasta sig den allmänna värdegrundsamöban. Filmer i The Stepford Wives anda skrämmer. Ska vi människor förlora det som skiljer oss åt, ger dynamik i människors förhållanden med varandra, stöpas om till något slags ideal där det inte finns utrymme för muterade protrombingener (som hos mig), Downs syndrom (som i Danmark), eller vad det nu kan vara? Ska vi scanna ägg och spermier och sedan operera om det som trots allt inte blev bra? Ska vi överlämna till AI att komponera perfekt modulerade symfonier och livsomvälvande konstverk? Kan vi sluta ta ansvar och låta AI lösa problem både på individ- och samhällsnivå? Kan AI bota svält, missbruk, känslor av meningslöshet och våld?

Jag vet att jag kan köpa tjugo par strumpor för 129 kronor på ÖoB, och ändå envisas jag med att sticka ett par sockor som tar många timmar att göra klara. Just detta ger mig ändå hopp om att Artificiell Intelligens kan bli mest bra för mänskligheten, precis som hjul, stål, elektricitet och internet blev det. Jag tror inte vi behöver slänga oss själva ner för ättestupan. ”Den sista tiden” kanske är här, men jag väljer att vila i förtröstan om att också AI blir något som i längden gör mänsklighetens liv bättre. Den som lever får se.

13 jun

Det blir bra. Eller?

I dessa studenttider är det lätt att fokusera på betyg och ämnen, akademiska och kognitiva förmågor. Naturligtvis (?) är det många duktiga pojkar och flickor som blir framgångsrika i sina vuxna förehavanden, men det är faktiskt inte alltid detta som bestämmer hur bra det ska gå i livet för den nyvuxne. I en analys av styrande dokument på 90-talet med fokus på förekomsten av icke-kognitiva förmågor kom Berit Hörnqvist (huvudsekreterare i 1991 års läroplanskommitté) fram till sju olika kluster.

Kreativa inslag som idérikedom, nyskapande, nyfikenhet, initiativtagande, innovations- och entreprenörsanda.

Empatiska inslag som inlevelseförmåga, medkänsla, tolerans, förståelse och respekt för olikheter, solidaritet.

Karaktärsegenskaper som ansvarstagande, uthållighet, noggrannhet, omdöme, goda arbetsvanor, effektivitet och organisationsförmåga, framåtanda, självdisciplin, emotionell stabilitet.

Sociala, och kommunikativa inslag som öppenhet, lättsamhet, social förmåga, samarbetsförmåga och förmåga att arbeta i grupp, flexibilitet och anpassningsförmåga, förmåga att uttrycka sig i olika former, kunna och våga uttrycka sin mening.

Inslag som berör självuppfattning: trygg identitet, självtillit och tilltro till egen förmåga, självförtroende, självkännedom, självständighet (autonomi).

Inslag som handlar om analys och problemlösning, som kritiskt tänkande, abstrakt och konkret tänkande, problemlösningsförmåga, dynamiskt tänkande, förmåga att sätta mål och planera.

Inslag som berör lärande; lära att lära, lust att lära, att reflektera över sitt sätt att lära och att utveckla sitt lärande, livslångt lärande. […]

Dessa förmågor är nämligen mycket viktiga indikatorer på hur det kan komma att gå för en person. Det är dock inte så lätt att man har antingen goda kognitiva eller goda icke-kognitiva förmågor. Nej, i många fall är det kombinationen av dessa som leder till riktigt god framgång. Kanske är det inte helt otippat? Någon som både är snabbtänkt och smidig rent socialt blir en bra tillgång i en arbetsgrupp. Forskning visar till exempel att det lönar sig stort att vara snäll och generös, att dela med sig av kunskap och förmågor. Någon som är snål är mer framgångsrik om man kollar på kortsiktiga resultat, men sedan springer de generösa om med råge.

När jag tänker på hur vi kan hjälpa det uppväxande släktet på bästa sätt kan jag inte bortse från det faktum att vuxenvärlden har övergett dem. De lämnas ensamma med tillgång till intryck från hela världen. Våld, komplicerade relationer, porr, att ”klicka hem” grejer de inte har pengar till – detta ska de hantera på egen hand, eller med jämnåriga. Vi ser effekterna, men det verkar inte som att de flesta vuxna är intresserade av att på riktigt göra något. Vuxenvärlden har släppt taget och trots att jag ser många fina ungdomar ser jag också en skuggsida som långsamt tar över det ljusa. Saker som låter fint på papperet men inte har bäring i verkligheten får ta viktiga platser och personer i alla åldrar med smidigt munläder får bestämma trots att de många gånger har noll konsekvenstänk. Just idag känner jag mig lite deppig när jag tänker på mänsklighetens framtid, men det går nog över tills imorgon. Lev väl, hör du! Och ta dig tid att prata med en tonåring, sådär på djupet. Fråga, fundera tillsammans, våga utmana. Tillsammans blir vi starkare.

04 jun

Blekingefärgerna.

I Bredavik står världens vackraste solnedgång att finna. Jag tänker alltid att de som uppfann Blekingesöm inspirerades av färgerna i denna och drog ur det essentiella. Jag är tacksam över det hängkläde som mamma sydde till mig, att jag kunde se bortom ungdomlig dumhet och smak då jag inte riktigt uppskattade detta hantverk.

Igår satt vi ute i trädgården tillsammans med mammas kusiner och deras fruar. Magisk solnedgång, filtar för att betvinga kylan och riktigt trevligt sällskap. Känslan av att livet fortsätter också efter det senaste årets galenskaper och tacksamhet över de offer våra föräldrar gjorde för att vi skulle kunna ha tillgång till detta fantastiska. Nu börjar våra och mina syskons barn växa upp och snart är det dags för nästa generation att ta över. Hur den framtiden ser ut är det ingen som vet. Karlskrona kommun planerar bebyggelse längs hela Näsvägen, ”skärgården ska bli mer tillgänglig”. Jag vill inte. Spjärnar emot, vill att paradiset på jorden ska vara intakt och att barn och barnbarn ska få fortsätta njuta. Vi diskuterar framtida scenarier, funderar på olika lösningar, tar en dag i taget. Och njuter av de vackra solnedgångarna.

24 feb

Slipping through my fingers.

Till hösten flyttar vår yngsta dotter upp till Stockholm igen. Jag vet inte hur livet kommer att bli för oss som blir kvar här hemma. Det vet man naturligtvis aldrig, men just nu känner jag av detta mer än vanligt. Vi kommer att bli ett hushåll med två vuxna utan barn igen, något maken och jag inte varit sedan 1996.

Vår S har kastats in i den verklighet som unga, outbildade ungdomar måste ta sig an efter detta coronaår. Det är svårt att hitta ett jobb! Hon har den stora glädjen att ha fått timanställning i sin farbrors städfirma och det är härligt att höra hennes glädje varje gång hon får meddelande om ett nytt arbetstillfälle. Hon är så duktig med sin ekonomi och mycket sparsam, så det betydde extra mycket för oss när hon kom hem med den här fantastiska vårbuketten med tulpaner, ranunkler och körsbärsblom! (Tack för att vi hjälpt henne med körkortet.)

Vi har blivit bortskämda med en massa god mat de senaste åren, särskilt sedan förra sommaren. Igår gjorde S perfekta falaflar då jag pratat om hur sugen jag varit på sådana under flera veckor. Så gott! Så lyxigt! Kanske ska jag satsa på att be henne laga allt möjligt smarrigt som jag själv tycker är tråkigt att fixa så länge hon bor hemma…

20 apr

”Kan du klya mej på ryggen?”

När jag och mina syskon växte upp blev vi ofta kliade på ryggen när vi skulle somna. För mig är den känslan ungefär samma som den som solnedgången i Bredavik framkallar. Allt kommer att ordna sig, liksom. Hur skruvat än allt är runt omkring en lugnar det ner sig vid den här synen.

Jag förstår att situationen vi befinner oss i är outhärdlig för vissa, vare sig det gäller själva sjukdomen eller allt som kommer i kölvattnet efter de åtgärder som våra samhällsledare tagit och fortsätter ta. Naturligtvis pendlar jag också mellan hopp och något som åtminstone liknar förtvivlan, men jag tänker att det kommer att ordna sig. Inte på det sätt som jag tror att många hoppas. Jag tror (alla har väl rätt att killtycka i det här läget) att somliga kommer att vakna upp ur ett låtsasliv som inte på något sätt är hållbart, men som har funkat länge för dem.

Glappar det mellan inkomster och utgifter? Finns det ett överskott kvar då alla utgifter har tagits omhand är det ett kärt problem. Spara, investera, betala av lån, unna sig eller något annan något härligt – valen är många och oftast väldigt trevliga. Glappar det på andra hållet är det inte lika roligt. Är glappet en enskild händelse, eller har inkomsterna minskat permanent? Är minskningen permanent får man se över lyx såsom bil, fritidsboende, semesterresor, kläder och skor som är utöver det som skyler kroppen och värmer, restaurangbesök osv. Är inkomsterna redan små kan ett anpassat boende vara aktuellt. Går det att flytta ihop med någon för att dela på kostnaderna (det är dyrt att vara ensam)? Flytta en bit längre ut ”på landet”? Kan du laga billigare mat? Loppisar och second hand är goda källor till mycket av det vi behöver. Finns det någon att ärva kläder av? Klädbyten? Sälja av sådant som inte används kan vara jobbigt och tidskrävande, men ofta har man en hel del som inte används hemma. Bättre då att någon annan får nytta av det medan du får in pengar. Att fixa en extrainkomst på ett eller annat sätt kan vara svårt, men funkar för en del.

Idag är det måndag och yngsta dottern började skolan på heltid igen efter tio veckors APL (praktik). Hon och resten av treorna på gymnasiet kommer inte att få ta studenten på det sätt som traditionen påbjuder. Studentskivor och baler är inställda och vi kan vara säkra på att det inte blir något utspringande på Chapmanskolans stora trappa. ”… och den ljusnande framtid är vår…” känns en bit bort om jag ska vara ärlig, men vi fortsätter peppa och hejar på och jag vet att en dag då vi vaknar kommer coronaviruset inte längre att ha grepp om hela vår värld.

21 nov

Bakåt och framåt.

Idag ringde en av mina kära fastrar och pratade en stund. Vi brukar mest höras via meddelanden, men det är ju så mycket trevligare att prata på riktigt! Vi pratade om ditten och datten, men något som blev kvar hos mig var hennes kommentar om att det är så lätt att tala om det som är historia, om nostalgi och sådant som redan har hänt. Egentligen är det ju det som ligger framför oss som är viktigt. Vilken strategi ska man ha för att ”leva framåt”? Carpe diem, fånga dagen, är lite uttjatat och även ”att leva i nuet”. Innan vi hinner blinka har nu hunnit bli då och hur ska man ens fungera ordentligt som människa om man hela tiden är absorberad av sitt nu? (Det finns naturligtvis stunder och tillfällen då detta är både nyttigt och användbart, men livet går ändå alltid framåt om man inte heter Benjamin Button.)

Det vore tråkigt att om och om uppleva att man har missat tåget och att det har blivit för sent att göra något bara för att man inte var förutseende nog att kontrollera tidtabellen och planera sin resa. På samma sätt är det viktigt att vi lägger ut ramarna för våra egna liv, kontrollerar ”tidtabellerna”, funderar över var det kan passa att byta spår, planerar eventuell samåkning eller om det passar bättre att resa själv osv, osv.

Jag har en 100-lista för sådant jag drömmer om som är lite större, en del har en ”bucket list”, åter andra skriver femårsplaner. Vissa gör ett ryck ibland, men är dåliga på att genomföra sina planer. Många av oss driver genom livet helt utan mål eller mening. ”Det bara blev så”. Är det inte vår plikt gentemot oss själva att styra upp en situation ”som bara blev så”? Ofta är andra människor också inblandade och spelar man inte med öppna kort kan många stå kvar sårade innan trasslet i härvan som har uppkommit har retts ut.

Det finns tillfällen då planer faktiskt inte går att genomföra pga olika omständigheter, men då är det otroligt viktigt att prioritera och åtminstone mentalt ställa in sig på att det inte kommer att bli som planerat. Börjar man älta finns det bara en väg att gå och den leder inte framåt. Den leder ner i smärta, förtvivlan, ilska, avundsjuka, svartsjuka, hopplöshet och andra känslor som kräver mycket energi att bearbeta.

Jag hoppas att du hittar något i ditt liv som driver dig framåt och som kanske till och med lyfter dig. Vi har det i oss, alla, men det kan krävas en hel del jobb för att hitta det. Peace.