18 sep

Höstrutiner.

Jag vet inte om jag någonsin pratat så mycket om hösten fast den knappt ens varit närvarande. Jag skulle vilja säga att sensommaren har tagit oss hela vägen hit. Hängmattan står fortfarande kvar i trädgården och var i bruk senast igår, t-shirt duger gott och väl som klädsel vid trädgårdsarbete och hade man så velat hade ett dopp i böljan den blå inte varit mycket kallare än för en månad sedan. Igår kom dock känslan av att det nu är dags att samla ihop mig inför hösten. Är det något som jag är bra på så är det att ge guldkant till denna av så många fruktade årstid. RUTIN är min målbild för året och jag känner att detta ord fortsätter att vara relevant. Här kommer därför en lista av möjliga höstrutiner för mig själv. Den är noll nydanande, men kreativitet och nytänkande är jag långt mindre bra på än att hitta sådant jag gillar att göra. Alltså, bort med meningslöst scrollande, in med trevliga rutiner. (Jag vet för övrigt att scrollande har sin plats och är mycket betydelsefullt för många av olika anledningar, men för mig är det oftast en tidstjuv som inte gör mitt liv bättre på något vis.)

  1. Teförrådet behöver fyllas på med riktigt goda sorter så morgonstunden med blogg och te blir ännu trevligare.
  2. Jag vill hitta Pero/Caro någonstans. Jag gillar det lite beska och nötiga kaffesubstitut som jag fick smak för tillsammans med havremjölk då vi bodde i USA. Bästa kvällsmyset.
  3. Mer yoga! Fem minuters morgonyoga tror jag hade varit jättebra för min stela kropp. Med yogamattan utrullad i det rum jag numera använder som syrum blir det mindre omständligt att få till det.
  4. Symaskinen ska få jobba. Åh, jag längtar efter att sy och har förberett för flera roliga projekt.
  5. Fler promenader! Det har inte blivit mycket promenerande den här sommaren eftersom jag fått prioritera trädgårdsarbetet.
  6. Skriva brev. Riktiga brev skrivna med penna på papper.
  7. Sticka. Jag sorterade upp mina garner och gjorde mig av med en del ballast för ett tag sedan. ”Bara bra att ha” fick inte vara kvar, jag vill ha lite mer än så när jag stickar.
  8. Fotoböcker. Lägger jag bara en stund här och där på att samla ihop favoriter i förberedande mappar blir dessa projekt inte så överväldigande.
  9. Kalligrafi. Jag har legat i startgroparna hela året, så jag vet att det kommer att hända.
  10. Fotvård. Bästa hälsoboosten.
  11. Nya musiklistor! Jag vill hålla hjärnan igång och då är det bra att utmana med nya genrer, eller åtminstone nya artister.
  12. Fräscha buketter trots att trädgården går i vila. Absolut görbart, även om det blir lite mer utmanande.
  13. Läsa ”riktiga” böcker och bläddra i tidningar. Min rastlöshet ger sig fortfarande tillkänna vid dessa aktiviteter, men jag vill hitta tillbaka till ett av min ungdoms stora nöjen. Just nu lyssnar jag bara på böcker samtidigt som jag gör annat.
  14. Sortera/rensa ut. Bästa mindfulnessövningen för mig. Detta görs lämpligen med viss regelbundenhet och gärna under ruskiga höstkvällar.
  15. Långkok och middagsgäster. Att ägna maten lite mer uppmärksamhet känns extra trevligt om man kan göra det tillsammans med gäster.
  16. Spela spel. Det kan vara på sin plats att sortera upp våra spel lite. Vi har en spelhörna som inte är helt ultimat utformad, men jag har inte kommit på något bättre sätt än. Att vara trångbodd har sina nackdelar.
  17. Ta Courserakurser. Bra sätt att hålla igång hjärnan och det finns så mycket spännande att lära sig.
  18. Göra lite nya kort med Silhouetten. Skär jag ut lite då och då kan jag montera vid andra tillfällen.
  19. Fix med adventskalendrar. Jag har de senaste åren gjort en som våra barn och svärsonen fått dela på. Det vill jag göra i år igen, men det kommer också att finnas en liten dotterdotter att ta in i bilden.
  20. Styrka. Jag vet att jag behöver styrketräning nu när trädgården går i vila och jag inte längre får in det naturligt i vardagen.

Sisådärja. Nu känner jag mig redo. Work hard, play hard. Balans i livet är så viktigt, men det krävs ofta planering eller åtminstone eftertanke för att ge sig själv de bästa förutsättningarna till ett liv där måsten, borden och viljor kan gå sida vid sida. Det var precis det jag gav mig själv i den här stunden. Hoppas att även du kan hitta lite höstglitter att ta in i tillvaron!

10 aug

En vanlig oktoberdag i augusti.

Ja, alltså, jag vet inte hur du har det, men här är det kallt, blåsigt och molnigt. Så här brukar det kännas runt min födelsedag i oktober. Jag tog i alla fall sovmorgon, eller rättare sagt så vaknade jag precis lika tidigt som vanligt, men låg kvar i sängen i två timmar. Vardagslivet drar igång ordentligt på måndag. Numera är jag inte alls lika mycket i Bredavik som när jag uppehöll mig där hela somrarna med barnen, men det känns ändå som att det är när det blir tyst där som sommaren är slut. Vi fortsätter så klart att vara där i olika konstellationer även när skolorna drar igång, men ändå. Våra sommargrannar har åkt hem till Göteborg, vår lärargranne har börjat jobba. Alla sängarna är bäddade och solrosorna har slagit ut. Sommaren 2023 kan sammanfattas och det kommer att finnas många härliga minnen att se tillbaka på när ovädret Hans byts ut mot höstvindar och vinterhalka. Hösten 2023. Hälsans år kom av sig, men jag är villig att återuppta fokuset och upprätta nya rutiner. Lilla barnbarnets BF närmar sig och vi har mycket spännande att se fram emot! Jag känner mig sålunda väldigt trött och väldigt pepp. Det blir bra det här. Tjingeling!

28 apr

Kroppskännedom.

Jag sitter här med ett svullet ögonlock och oroar mig över att jag återigen fått en vagel som leder till ett basaliom. Kanske är det inte alls så, jag är förkyld och mest troligt är att det bara är en vanlig ögoninflammation. Är det ett nytt basaliom så får jag ta det då.

Igår lyftes skillnaden mellan att ha hälsoångest och koll på kroppen i diskussionen med en släkting. Skillnaden är milsvid. Med hälsoångest är varje uppmärksammad abnormitet cancer, MS eller kanske demens. En person med hälsoångest kan många gånger inte undersöka sina bröst för att hålla koll på eventuella knölar utan att hitta en cysta eller förstorad lymfa p.g.a. en infektion i kroppen och se sig själv liggandes på ett operationsbord med dödsångest. För mig som har gått några rundor mot livet eller sett nära och kära göra detsamma gäller det att se på kroppen för vad den är: en makalös maskin som inte håller för evigt. Den behöver god omvårdnad, rätt drivmedel, service och reparationer när man hittar något som inte riktigt funkar som det ska. Dessutom är det onödigt att köra gasen i botten om och om igen. Man vill liksom inte att motorn ska skära.

Hur kan man ge sin kropp en bättre chans till välmående och hälsa? Alla standardsvar i världen är verkningslösa om man inte tar dem till sitt hjärta. Jag tror att en av de viktigaste gåvor vi kan ge oss själva är att bli vänner med våra egna kroppar trots alla utmaningar de ger oss. Lymfmassagen ger mig en stund i kontakt med den kropp som gett mig så mycket huvudbry genom åren. Att känna ”sockerdrickan” dra igång i mig är en härlig känsla, min kropp och mitt sinne arbetar tillsammans och jag mår bra av att veta att mitt rengöringssystem funkar. Samma sak med promenaderna i våra vackra omgivningar. Jag hittar inte riktigt min plats i gymmet, men under sommarhalvåret jobbar jag så hårt i trädgården att musklerna får sitt ändå.

Att ha koll på sin kropp är viktigt. Lär dig hur den funkar, hur den ser ut och hur den känns. Var uppmärksam på förändringar. Ta foton på födelsemärken om du tycker de börjar växa, klia eller de plötsligt blir såriga. Hud är duktiga på att tala om ifall det är något som ska åtgärdas. Ge dina bröst en klämomgång i duschen med regelbundenhet. Gå på de undersökningar som du får kallelse till, kolla tänderna och var uppmärksam på om du blir onaturligt trött eller urin och avföring uppvisar stora förändringar. Allt det här låter för vissa jättejobbigt, men jag lovar att om du övar försiktigt kan du se kroppen för vad den är. Ett fordon som behöver tas omhand. Börjar det hacka kan det går över av sig självt eller försvinna med lätta åtgärder (förkylning, nageltrång, kristallsjukan och liknande). Ibland behöver vi dock tillgång till en duktig mekaniker. Jag har insett att mitt fordon kom med vissa inbyggda svagheter, men är tacksam över den service och de åtgärder som sjukvården har hjälpt mig med så här långt. Ta hand om dig, hör du! Det är du värd.

24 mar

Pilgrimspepp.

Här är den lilla pilgrimsnål jag fick av syrran häromdagen. Den är så fin! Tanken är att man ska ge denna nål till någon som gjort en pilgrimsvandring (vilket jag gjorde, om än en alternativ, 2019). Jag ser den som motivation inför den vandring jag planerar att göra senare i vår. Min kondis är väl sådär, men jag kämpar på med vanliga promenader. Ingen borde låta sig hindras av det kanske inte jättemotiverande väder som varit vår följeslagare under den här vårvintern, men det gör jag. Det är så lätt att välja att bli kvar inomhus då valet står mellan det och att gå ut. Eftersom man inte kan göra något åt vädret borde jag inte heller låta det hindra mig i skenet av mina klagomålsfria ambitioner. Så upp och hoppa!

04 mar

Sådant som bör övervinnas.

Alltså, är det inte så att vi vet mer än vad vi tror, att vi överlag är dåliga på att lyssna och känna in? Jag tänker att det är så, men att det är bra att lyssna in och kalibrera. Igår morse skrev jag att jag började längta till att storstäda, igår kväll beställde jag tid för sanering av silverfisk från Nomor (konkurrent till Anticimex, Trygg-Hansa samarbetar med dem för sina kunder). Vi har försökt bli av med silverfisk på övervåningen under en period. Det har blivit bättre, men igår bestämde jag att vi behöver ta i med hårdhandskarna. Jag vill inte att det ska ”bli bättre”. Jag vill att de försvinner. De har med all sannolikhet kommit hem i en kartong eller liknande och den här varianten håller sig inte bara till fuktiga utrymmen. Nej, den klättrar, äter böcker, tapeter, textilier och är allmänt burdus. Inte håller den sig heller till gammal och skitigt. Den hittas lika ofta i nybyggen. Att leva i samförstånd går utmärkt då det gäller skator och daggmaskar, när det gäller möss, råttor och långsprötade silverfiskar är jag inte intresserad av något samarbete.

Det är teoretiskt lätt att bli en vinnare då målet är öppet. Vi människor fungerar dock mycket olika. Somliga utmanas av att ha en riktigt duktig målvakt som ger mer utmanande projekt. Andra lämnar bollen åt sitt öde trots att det var upplagt för ett gratismål. Morgonens stund inloggad i Livsstilsverktyget påminde om detta. Idag var det dags för mig att svara på frågor (för att få tillgång till Livsstilsverktyget behöver man lova att vara med i en studie som bedrivs från Göteborgs Universitet) som jag svarade på då detta var nytt för mig. Jag gav mig tid för självreflektion och självrannsakan och kunde konstatera att det trots allt hänt mycket med mitt sätt att hantera hälsofrågor. Med alla timmar som lagts på att läsa om diverse teorier och resultat av studier har jag en stabil bas att stå på. Ett öppet mål gällande min hälsa. Trots det glömmer jag ibland bort att engagera mig i spelet. Jag lämnar bollen åt sitt öde och ägnar mig åt något som kanske inte är skadligt, men inte heller leder till någon bättre hälsa.

Intervjun av Anders Hansen jag läste i Wellness för ett tag sedan har inte lämnat mig.

Hur ser din träningsfilosofi ut?

– Fysisk aktivet har ingenting med idrott att göra. Vi har blandat ihop detta och det har ställt till en massa elände. Fysiskt aktivet för mig är att promenera till jobbet eller ta trapporna istället för hissen. Min uppgift är att få de som inte gör ett smack att göra lite.

Vad tränar du själv?

– Jag försöker träna fem dagar i veckan, men jag gör ingen stor sak av det. Jag springer kanske 20 minuter och tränar styrketräning 20–30 minuter, två till tre dagar veckan. Sedan gillar jag att spela tennis. Jag har ingen metod och inget mål, det ska inte leda någon vart och det är ingen prestation.”

Här pratar vi om en riktig specialist. Han är så superspecialiserad att han har utsetts till hela Sveriges expert på hjärnan och har dessutom skrivit den mycket populära och informativa Hjärnstark som visar hur positivt våra hjärnor påverkas då vi rör på oss. Med all sin kunskap konstaterar han alltså att fysisk aktivitet inte innebär att vara elitmotionär. Bättre att göra något än inget alls, att välja rörelse då det går. Somliga kan inte av olika orsaker, här talar jag om de flesta andra. Att hålla min hjärna alert känns som en jätteviktig prioritering, jag vill verkligen inte orsaka mig själv demens med dåliga livsval.

Årsordet RUTIN gör mig glad, hjälper till att motivera och engagera. För dig som läser här kan jag tro att det kanske känns tjatigt, men jag hoppas inte det. Jag hoppas istället att du blir inspirerad och hittar för dig genomförbara rutiner som leder till små förändringar, s.k. mikrovanor. Lägger vi sten på sten, en i taget, står det så småningom en mur på plats. Med det önskar jag dig en riktigt härlig helg. Kanske kan du unna dig något som är positivt för din hälsa?

25 feb

Tankar om projekt.

I torsdags hade jag en god vän på besök. Vi satt och pratade i timmar, tills det inte längre fanns tid för mer prat. Vännen lyfte att jag var duktig på att genomföra olika projekt. Själv har jag inte tänkt så, men kunde också se vad hon hon ser. Trettio tacksamma dagar, tacksamhetsdagbok, Ett litet ord, fastan i samband med påsk, Skapande september, En bok om dagen, Couch to 5K, A complaint free world… Det finns många fler, både sådana jag genomfört och sådana jag bara nafsat lite på innan jag släppt dem. De rutiner som blivit vanor räknas inte längre som projekt och kanske är det just detta som talade till mig då årets ord valdes. Vanor kräver ingen ansträngning.

Efter J:s besök har sedan dessa tankar cirkulerat i mitt inre. Anledningen till att mitt liv är fyllt med så många projekt är att de är bra för mig. Jag är i grunden en människa utan naturligt driv. Att kalla mig lat känns inte rättvist, men att det faller sig naturligt för mig att skjuta upp saker och ting är en sanning. Därmed är tidsbegränsade projekt väldigt hjälpsamma för mig. Behöver vi inte alla hitta vägar som funkar för oss själva? Den lilla Besserwissern i mig har alltid försökt förändra världen utifrån det som jag har sett framför mig, men efter en och annan näsbränna har jag förstått att det som är rätt för mig inte alltid är rätt för någon annan. Som jag sa till min lillastesyster häromdagen: ”Men det finns vissa saker jag vägrar hålla tyst om när jag hittar systemfel.” Hahaha, jag kommer med all sannolikhet därför att fortsätta lyfta frågor där jag tycker att en förändring vore nödvändig! Mitt tyckande har gått från att röra sig om allt som andra tycker något om till hur det går till när våra småfåglar går igenom det som kallas ”småfågelblandning”. De småfåglar som uppehåller sig på Vintervägen är noll intresserade av all havre som den här blandningen är baserad på. De sitter på sittpinnarna och kastar ut havre på löpande band (det finns mycket mer av detta) medan de letar efter solrosfröna. Sedan får jag tömma asken som det brukar ligga jordnötter i (de blir uppätna i ett nafs, tydligen ännu bättre än solrosfrön) och sopa ner allt havre på marken så fasaner, duvor och kajor får sitt. Huruvida andra gör skönhetsingrepp eller ej får till exempel bli mitt havre, att småbarn inte ska sitta framför skärmar fortsätter vara ett solrosfrö.

Att blogga är inget projekt. Det är en vana som är lika viktig för mig som att borsta tänderna. Bloggar jag inte betyder det antingen att jag verkligen har noll tid över, eller att jag mår riktigt dåligt. Projektet Ett litet ord använder jag för att få in annat i mitt liv som har samma prioritet och därmed kräver väldigt lite ansträngning att genomföra. Parallellt med det väljer jag att trycka in ett tidsbegränsat projekt här och där. Som den fasta jag håller på med just nu, till exempel. Eller Projekt trädgårdsland. Kanske är det något som leder till att jag växer, kanske släpper jag och går vidare. Jag är tacksam över att det har blivit såhär för mig, att jag har hittat ett sätt att ta mig an livet som inte bygger på krav på perfektionism. Jag hoppas att du också hittar din väg.

23 feb

Färdig?

Att hela tiden leva som att varje stund vore ens sista blir väldigt utmattande, men att bara låta livet gå på ren rutin är inte heller särskilt energigivande. Med RUTIN tänker jag att själva livsgrunden blir stabil och hållbar medan det kan göras punktinsatser för att sätta guldkant på både vardag och fest. Det finns inget ”färdig” i livet förrän ens sista andetag är draget. Du blir färdig för stunden då kökslådorna är storstädade, fixahögen är genomgången, din viktiga deadline är avklarad, barnet har flyttat hemifrån och påbörjat sitt vuxenliv, morötterna är uppdragna ur jorden, fönstren är skrapade och… Det kommer sedan nya ”färdig” att sträva mot och vinna över.

Här kommer bästa peppsången om du har svårt att komma igång!

Igår skrev min kompis att målsättningar ska hållas hemliga för att ges bäst förutsättningar för att uppnås. Visst finns det studier som visar att man liksom känner det som att man redan lyckats så fort man delat med sig av sitt kommande mål. Men! Det finns även andra studier som visar att det mest effektiva ändå är att dela sina målsättningar med personer som man ser upp till. Jag fortsätter därför att dela med mig av mina mål, hur det går i processen och var jag landar. Jag upplever att det ger mig kraft och pepp. Kanske borde jag vara med selektiv, inte ”jobba” publikt med mina målsättningar? Det är möjligt, men jag väljer att fortsätta som förut, åtminstone för tillfället. Kanske tar jag ett annat beslut en annan dag.

19 feb

Vandraren.

RUTIN följer mig på vägen som en mycket kärleksfull liten valp. Jag kan helt enkelt inte gå någonstans utan att snubbla på detta ord som blev mitt det här året. Det låter kanske inte särskilt positivt, men det är det verkligen för mig. Jag har möjlighet att välja en liten rutin i taget att implementera i vardagslivet och det får ta den tid det behöver. Inga grandiosa planer som funkar i två dagar, utan lite, lite i taget. Fysisk, mental och/eller andlig hälsa är det som dessa små rutiner har gemensamt.

I veckan pratade jag med bekanta som jag träffade för första gången i somras. De samtal vi har haft har varit av väldigt ytlig och praktisk natur på förekommen anledning, men nu hade jag möjlighet att lära känna dem lite bättre. Det visade sig att tre av fyra familjemedlemmar blev av med svåra hudproblem då de slutade äta gluten (alla tre är utredda för celiaki, med negativt resultat). Föräldrarna har haft svårt att få rätt kost till sina barn i skolan, men hittade till slut en läkare som sett de goda resultaten och därmed gett dem läkarintyg för glutenfri kost. Jag berättade om hur jag blev av med min migrän då jag slutade äta vetemjöl. Jag vet inte hur många som frågat mig om hur jag slapp detta elände, men det är många. Vad jag vet är det exakt noll som sedan provat själva. Många mötte mig med intresse, andra med skepticism, men ingen verkade tro på att detta var en möjlig väg till ett migränfritt liv. Idag har det gått tretton år och jag får sällan frågor om detta längre. För mig själv är det ingenting jag direkt tänker på, jag skulle aldrig offra mitt migränfria liv för att börja äta vanlig spaghetti eller kanelbullar igen. Rutinerna gällande mitt ätande som var så svåra att arbeta in blev till vanor som jag numera ytterst sällan ägnar aktiva tankar åt.

Det finns även andra rutiner som blivit inarbetade vanor som hjälper mig framåt. Efter en utmattning funkar det inte att vänta med att ladda batterierna tills de redan nått noll procent. Nope. Det är för sent. Det gäller att lyssna på kroppen och ge utrymme för återhämtning, att ta sig till en laddstation (soffa, promenadstråk, bok, ensam kontemplation, mindfulnessövning) för att hålla laddningsprocenten på en ganska hög allmän nivå. Sådant som hjälpte mig tillbaka då kroppen var slut var till exempel att sätta larm på allt som var viktigt, att återlära mig hur ofta det är rimligt att säga ja och när ett nej är på sin plats, jag fick känna efter vilken typ av fysisk aktivitet som min kropp behöver och hur viktig kosten är o.s.v. Goda rutiner som sedan ledde till goda vanor är i mångt och mycket fortfarande kvar i mitt liv.

Det går mycket snabbare att lägga bort en vana än att arbeta in den, så det är något att påminna sig själv om. Jag vet inte vad som skulle få mig att sluta ha blomvård på måndagar eller borsta tänderna innan jag går och lägger mig, men jag vet att dessa vanor arbetades in under lång tid. Tiden är helt enkelt ens bästa vän gällande denna fråga. Om några månader är det dags för min lilla pilgrimsvandring och jag håller på att förbereda mig inför den. Punktinsatser (läsa om svenska pilgrimsleder och andra vandringar t.ex.) blandas med rutiner (dagliga promenader och självrannsakan) som jag hoppas kommer att finnas kvar i vardagslivet som goda vanor då vandringen har genomförts.

30 jan

Har min rutin blivit en vana än?

Idag är det den 30 januari. Vi har två dagar kvar innan det är dags att byta ut månaden på kalendern och det känns bra att stanna upp vid mitt årsord RUTIN. Vad funkar, vad funkar inte? Känns det fortfarande rätt? Vad har jag lärt mig så här långt?

För det första har jag äntligen lärt mig skillnaden mellan en rutin och en vana. Det visade sig vara mycket klokt att ge mig själv chansen att ta mig an en rutin i taget. Rent definitionsmässigt är en vana (eller ovana) något som jag gör helt utan att behöva göra någon ansträngning. För min del handlar det om att borsta tänderna till exempel, att tvätta händerna efter toalettbesök eller innan matlagning, att ha blomvård på måndagar eller kanske ordningen som jag torkar mig efter en dusch. (Försök torka dig i ”fel” ordning – det känns verkligen märkligt!) En rutin är något som jag kanske gör relativt vanemässigt, men jag måste fortfarande göra en ansträngning för att genomföra den. En vana kräver:

  • en trigger
  • en rutin (en handling som triggern sätter igång)
  • en belöning

Hur lång tid tar det att bygga en vana? Tja, det kan ta en dag eller nästan ett år, det beror helt enkelt på hur komplicerad eller hur belönande den är. Det pratas om ett medel på 66 dagar, men det finns hur många förespråkare för olika antal dagar som helst. Hur lång tid tar det då att bryta en vana? Samma där. Det kan ta en dag eller närmare ett år. Vi är många som har upplevt hur lätt det varit att upprätthålla goda vanor gällande träning ända tills vi råkade ut för en flera veckor lång influensa med efterföljande komplikationer. När det sedan varit dags att återuppta de gamla träningsrutinerna har det helt enkelt känts omöjligt att hitta tillbaka.

I det här hushållet lever vi enligt ”var sak på sin plats”. För att bygga goda vanor behövs goda placeringar av triggers. Det kan vara ett dagligt alarm på telefonen, en pryl placerad på rätt ställe, små lappar med påminnelser eller kanske en packad gympapåse vid ytterdörren. Allt som underlättar hoppet mellan tanke och handling är fördelaktigt.

Den första rutin jag valde att jobba med i år var alltså att skriva dagbok. I många, många år under den tidigare delen av livet skedde dagboksskrivandet helt utan ansträngning. Så småningom kom annat emellan och de senaste 30 åren har jag mest skrivit då många känslor (ofta negativa) varit inblandade, i samband med årsavslut/nya livsutmaningar eller av tacksamhet (både i projektform, som Trettio Tacksamma Dagar, och bara-för-att). Jag vet inte vad jag egentligen hade för förväntningar på hur lång tid det skulle ta innan rutinen att skriva dagbok skulle bli en vana. Min gissning är att det låg så nära gamla goda upplevelser att jag kom in på en mycket generös omväg. Det tog alltså inte ens tre veckor innan jag upplevde att dagboksskrivandet kom helt utan ansträngning. Otroligt! Triggern jag använde mig av var att både ha larm i telefonen och att lägga dagboken på kudden. Det fanns ingen väg runt att åtminstone se den. På 29 dagar har jag missat en dag, men det var inte för att jag glömde utan för att jag helt enkelt hade varit uppe alldeles för länge och verkligen behövde sova.

För att dagboksrutinen skulle kännas genomförbar köpte jag en liten pocketdagbok som inte skulle kräva så mycket text. Jag får skriva tills utrymmet tar slut helt enkelt. Dagarna har redovisats väldigt olika, men alltid i flödande text. Jag har gett mig rätten att fortsätta i den gamla dagboken som jag haft i många, många år och där jag knappt skrivit alls om det nu skulle trycka på för mycket. Än så länge har jag inte känt behovet.

Med detta är det dags att utforska fler drömmar och mål gällande Hälsans år 2023. Vad finns det för vanor jag önskar att jag hade och vilka rutiner behöver jag jobba med för att kunna komma dit? Ikväll ska jag titta igenom min lista och försöka komma till beslut. Hur går det för dig? Har du något årsord och hur känner du isåfall för det så här en månad in på året? Eller nyårslöften? Det hade varit roligt att höra.

23 jan

Om att långsamt sätta sitt liv i ordning.

Jag måste säga att det känns som att RUTIN är precis en sådan vän som jag vill ha på min sida. Jag är så glad över det sätt jag tagit mig an detta ord. Att vårda min tid och jobba på rutiner som gör mitt liv bättre är något av det finaste jag kan göra både för mig själv och, i förlängningen, personer som jag har att göra med. När jag hittade detta citat av Plutarchos bestämde jag mig för att återupptäcka denna spännande grek som var så poppis innan det på artonhundratalet blev dags att slänga karaktär överbord och istället fokusera på egen njutning och lust. Det säger sig självt att mänskligheten bara grävt sig djupare ner i detta fokus.

Jag har idag börjat läsa Kay Pollaks Ett bättre liv, hans senaste bok. Min förhoppning är att den ska vara en sådan där riktigt bra sammanfattning, framförallt för personer som fastnat i hopplöshetens förlamande grepp. Det finns oändliga mängder ”självhjälpsböcker” (vilket jag nämnt många gånger), men få av dem lämnar något bestående intryck. Kanske kan den här bli en av de få?