dator

04 apr

Uppgradering till nedgradering.

Igår morse fick jag meddelande om att det fanns en uppgradering till datorn tillsammans med en fråga om jag ville starta om datorn på en gång eller vänta ”till inatt”. När jag hade bloggat klart hade jag inget annat som skulle göras där eftersom jag inte skulle jobba, så jag passade på att starta om och förväntade mig sedan att allt skulle sköta sig självt. Så blev det nu inte. Eller jo, datorn startade om sig och uppenbarligen hände något i processen. Jag sitter nu nämligen med en dator lika seg som hade vi kastats 25 år bakåt i tiden då livet bjöd på ringande modem som krävde ett tålamod lika stort som en gammal siciliansk nonnas barm… Jag har startat om datorn två gånger till och kollat om disken möjligtvis blev proppfull, men jag kan inte se några tecken på det. Får börja dagen med support från it-avdelningen (maken) och se om detta är något jag behöver leva med.

Att förvänta sig en uppgradering men få en nedgradering är något av det värsta jag vet. Detta trots att jag verkligen lever ett liv där tacksamhet är ständigt närvarande. Mitt liv är ett liv där jag inte behöver så många nyheter för att vara nöjd, ett liv där jag kan lyssna på en låt 27 gånger utan att tröttna, ett liv där jag utan problem äter en favoriträtt tre dagar på raken, ett liv där Elizabeth George-bok nummer tretton intresserar mig (nästan) lika mycket som den första boken gjorde… Det är ett liv utan krav på en massa uppgraderingar, men så behöver jag inte heller bli besviken särskilt ofta.

Den senaste tiden har jag hört andra vara besvikna över sina uppgraderingar. En väninna gjorde en korrigerande ögonoperation med laser för nästan ett halvår sedan, men alla problem som följt med den gör att hon känner sig besviken och ångrar operationen. Jag lyssnade på en podd där det talades om att vilja ha någon lyxig pryl och införskaffa den. Om prylen sedan hamnar i var kvinnas IG-flöde känns glädjen inte längre lika stor och uppgraderingen blir till en besvikelse. Väninnan som var nöjd med sin uppgradering av man insåg att bytet slutade vara spännande efter ett tag, men nu fanns hela problematiken med ”mina och dina barn” som nytt problem lagt till livspusslet. Uppgraderingen visade sig vara en nedgradering…

Det verkar som att jag får vänta in lösningen på detta problem, men det ska nog bli bra. Även nedgraderingar lär man sig leva med om man måste.

28 mar

AI i praktiken.

Efter gårdagens inlägg känner jag att ett inlägg med AI-skapade avatarer av mig själv är på sin plats. Den digitala konstnären fick ett gäng bilder på mig och lyckades med en del tolkningar, mindre bra med andra. Håll tillgodo.

Jag ungefär precis som jag ser ut, men i svartvitt.

Monna Vikingsdotter. Kanske inte det mest lika porträttet, men jag gillar känslan.

Exakt jag på en dålig dag.

Sankta Monica?

Indiana Jones skulle lika väl kunna vara kvinna, eller hur?

Sommarflicka.

Om da Vinci hade målat mig hade det kanske blivit ungefär såhär.

10 feb

Städa ut din dator-dagen.

I måndags var det ”Clean Out Your Computer Day”. Jag blev inspirerad och satte igång att göra just det. Det var länge sedan den här datorn storstädades. Detta är vad jag gjorde, i stora drag:

Rensade ut mappen för hämtade objekt, vilket gjordes senast 2018 om jag ska tro på allt som låg i den.
Tog hand om röran på mitt skrivbord, eller datorns, beroende på hur man ser det.
Städade mitt tangentbord. Jag påbörjade faktiskt detta senast för bara några veckor sedan då jag råkade blåsa ut en ansenlig mängd bläck över det. Fråga inte…
Placerade in felplacerade bilder och dokument på rätt platser. Här hade jag redan kommit väldigt långt eftersom vi har en pågående bild- och filmsorteringsplan, men jag insåg ändå att jag har mycket kvar att göra. När det gäller allt som ligger i burken är jag en hoarder! Jag har så svårt att göra mig av med filer.
Funderade i alla fall över hur jag ska göra med de mappar med typsnitt jag har kvar på skrivbordet. Mängder av tidstypiska typsnitt från 1830-1990, sorterade i rätt ordning. Så roligt att titta på, men borde jag inte använda mig av denna resurs?
Uppdaterade alla appar.
Uppdaterade operationssystemet.

Hade jag inte av misstag raderat alla mina osorterade mejl för ett par månader sedan hade jag också åtminstone försökt sortera upp mina mejl när jag ändå höll på att städa. Nu gjordes det automatiskt och jag är mycket tacksam. Det ställde förvisso till en del elände, men inte mer än att det gått att hantera. (Jag har fått be folk skicka några mejl igen.) Lite skönt är det ändå att ha en inkorg med ett gäng mejl från 2016 (de har affektionsvärde, USA-anknytning, har bara inte klarat av att blåsa bort dem) och sju mejl som kommit sedan den olycksaliga dagen, den 4/12 2020. Efter rensningskatastrofen har jag fått en otroligt bra vana. Jag sorterar helt enkelt min post varje dag, precis som man gjorde på den tiden då det faktiskt kom brev i brevlådan. Jag rekommenderar dig inte att lägga din telefonskärm mot axeln och sedan ta en promenad som upprensningsmetod, det kan ställa till en del elände. Däremot kan jag konstatera att en ordentlig upprensning är befriande. Jag hoppas att det här kunde vara till nytta för dig också. Lycka till med städningen!

14 nov

Ofrivillig storstädning.

Jag vet inte riktigt vad som hände igår, men jag lyckades med hjälp av min axel radera alla mejl i min inbox på telefonen från 2017 till nu. Fråga mig inte hur det gick till och vart alla mejlen tog vägen, för jag hittade dem inte i soptunnan när jag så småningom upptäckte misstaget. Som tur är brukar jag sortera viktiga mejl på datorn mer eller mindre varje dag (företaget, personligt, viktigt, osv), så egentligen var det jättebra att det här hände. Jag kände mig rent lättad efter att helt maniskt ha suttit och fixat ”resten” i flera timmar mitt i natten.

Jag blev faktiskt så inspirerad av den ofrivilliga rensningen att jag tog itu med den här bokhyllan som jag tänkt ordna upp i flera år. Något förefoto blev det inte, men såhär såg det ut då det var färdigt. Jag har slängt skräp, organiserat släktforskningen, lagt ett fåtal grejer i hallen för vidare transport ut till ladan, organiserat böckerna åtminstone lite efter ämne och hemfallit åt ändlös nostalgi. Fler böcker ska byta plats med sådant som står i sovrumshyllan, men det blir ett projekt för en annan dag. Tänk, vad befriande det är med en riktigt rejäl rensning!

Jag hittade detta fina kort på farmor, faster, fars faster, far och farbror. Vilken underbar bild! Detta är alltså min fars första föräldrahem. Det revs för att ge plats för ett modernare hus på 40-talet. Det är så roligt att min faster och farbror har rustat upp det riktigt fint för att bosätta sig där permanent. Min envise lille far – jag ser verkligen hans personlighet i detta korta ögonblick! Jag påmindes återigen om hur viktigt det är att vi dokumenterar både med text och bild. Bilden lade jag upp i släktforumet på Facebook och fick där rätt svar på vilka som är avporträtterade. Det visade sig att jag hade gissat rätt på alla utom fars faster, men mina barn hade antagligen inte känt igen någon. Oj, vad jobb jag har framför mig!

11 nov

Vad roligt att se dig igen!

Jaha. Mr Topeng hade tydligen med hjälp av Montuquenzha hackat både den här bloggen och min hemsida. Kul för dem tänker jag. Jag tänker också att det väl var synnerligen onödigt och rätt trist för mig. Tack till dig som hört av dig och undrat vad som hänt. Vi (alltså ingenjören) har testat lite olika rensningar. Man skulle kunna dra paralleller till laxermedel, lavemang och annat spännande, men det gör jag naturligtvis inte. Mest handlar det nämligen om märkliga kodsekvenser som ”någon”, aka Mr Topeng, hade klämt in någonstans i WordPresskoden. Usch, sådant här tycker jag verkligen illa om. Tur att det finns andra som åtminstone vet vad det rör sig om.

16 nov

Barn, dagens teknik och spelsjuka.

Jag tycker att datorn är en fantastisk uppfinning. När jag talar om för våra barn att vi varken hade mobiltelefoner, digitalboxar, datorer eller tv-spel då jag var barn tror de att jag skojar med dem. Något av mina småsyskon fick Oil Panic då jag gick på högstadiet, men jag förstod aldrig riktigt tjusningen med det spelet. (Jag lånade i så fall hellre min kompis Donkey Kong.) Den första VHS-spelaren i vårt hem köpte min lillebror efter 1989 då jag redan hade flyttat hemifrån. När jag och maken nygifta flyttade till Kalifornien 1994 hade vi båda e-postadresser, men många andra hade inte riktigt upptäckt tjusningen med digital kommunikation. Att ”surfa” på nätet var tidskrävande med de gamla modemen som laddade i evigheter.

Hur som helst. Både jag och maken är idag beroende av datorer för att sköta våra jobb. Datorspel, tv-spel, spelkonsol, nunchuck och online-spel är alla välbekanta begrepp för våra barn. De känner sig lika hemma på nätet som i sina egna fickor. Händer något med datorn här hemma är det maken, den 15-åriga sonen eller den 13-åriga dottern som fixar problemet. Själv är jag glad att jag kommit till stadiet då jag inte längre tror att datorn ska bryta ihop för att jag trycker på fel knapp…

När sonen var liten hade den digitala spelutvecklingen tagit fart på riktigt och han och småsystrarna är uppväxta med diverse datorspel, Game Boy, Guitar Hero, SingStar, Play Station och Wii. Vi insåg rätt snart att det är väldigt lätt att sugas in i de här spelen. En nivå (level) till, ett liv till, lite mer, lite längre, slå ett rekord… Vi upptäckte att sonen fick väldigt svårt att kontrollera sitt humör om han inte fick fortsätta spela då han var igång. Spelen kom alltid före allt annat och det var svårt att hitta glädje i något som inte rörde sig på en digital skärm. Begreppet ”spelsjuka” infördes i familjen. Spelsjuka innebär att man är okontaktbar, aggressiv eller kanske okontrollerat ledsen. Vi bestämde oss till slut att vara stenhårda med ”skärmtiden”. En halvtimme om dagen fick räcka, punkt slut. En ”vit” dag i veckan, alltså inga spel alls på söndagar. Vi har dessutom bara en familjedator som står i ett öppet utrymme, och den delar jag med de tre barnen.

Numera är datortiden begränsad till en timme om dagen. På lördagar kan man få spela/blogga/fotobehandla/programmera mer än en timme, speciellt om man har gjort något utomhus först. Det finns skolarbete som måste utföras på datorn, så nu börjar det bli knepigt att få den enda familjedatorn att räcka till. Både 15- och 13-åringen har varsin iPhone. Det innebär så klart att de, om de är lite luriga, kan spela mycket mer än en timme om dagen…

Många kompisar har egna datorer och ”noll koll” från föräldrarna. De spelar, chattar, bloggar och umgås i forum och deras kontaktnät är väldigt mycket större än de som jag och mina kompisar hade. Vissa träffar till och med sina blivande män då de spelar WoW! Man kan hitta information i mängder om sådant man behöver, men också om oönskade saker. Fantastiska You Tube-tutorials blandat med porr och våld… Läskigt. Men! Nu ser verkligheten ut som det gör, och det bästa jag som mamma kan göra är att inte ”överge” barnen. Jag kikar lite i deras telefoner, pratar om spel de spelar och sitter ibland med dem då de sitter vid datorn eller då de spelar tv-spel.

Jag har flera bekanta med framför allt tonårssöner som helt klart är spelberoende. Jag har stött på självmordsförsök p g a spelrelaterad depression, skolk, socialt utanförskap, allmän fysisk förslappning, apati… Vilka tankar har ni om det här ämnet? Ska man bara acceptera att det är som det är? Varför är många föräldrar så rädda för att delta i sina barns liv? Eller är man bara rädd för att ta fighten då barnen inte håller med om uppfostringsmetoderna? Vad tycker ni?

11 nov

Dagens skärmsamhälle…

… har påverkat mänskligheten på sätt som kanske inte alltid kan anses vara speciellt bra. (Spelberoende barn ska jag skriva ett inlägg om nästa vecka.) Något som jag däremot är fantastiskt tacksam över är de riktiga vänner jag lärt känna genom scrapforum och i bloggvärlden. Jo, för så är det. Jag har ett rysligt stort kontaktnät med ”vanliga” släktingar, vänner och bekanta, men så finns det också några cyberbekantskaper som faktiskt har blivit mina vänner på riktigt. Några av dem träffar jag då och då och några andra har jag kanske inte träffat än, men de känns likafullt viktiga i mitt lilla liv.

En finfin människa jag hade lyckan att snubbla över är Lotta. Idag bjuder hon på en fantastisk bildkavalkad som jag blev så glad av att jag bestämde mig för att skicka er vidare till hennes inlägg.

09 nov

Duktiga barn!

Sonen har ”skuggat” maken på jobbet idag. Niorna har en hel vecka med fokus på arbetsliv och kommande gymnasieval och G har nu testat att vara egen företagare som programmerar i C. Han var så duktig så!

Storasyster E är familjens datorhacker. Näst intill alla problem som har med datorn att göra kan hon lösa, bara hon får lite tid på sig. Hon letar i forum, på hemsidor och på Google och Vips! så är det fixat!

Lillasyster S är kreativiteten själv. Hon har så många idéer att hälften vore nog, men hon uppmuntras för det mesta att göra något av dem. På ett par dagar har hon virkat vantar till Kos höstkalla klövar. Stolpar till själva vantarna och fina kanter (och smidig ihopfästningsmekanism) av fasta maskor. Snygga, eller hur?