Det värsta gyttret har dämpat sig och trots att alla konturer och linjer fortfarande känns mjuka i formen ser jag allt mycket klarare. Sakta tar dagen form, möter mig med känslan av att allt går och att jag snart kommer att kunna se hela bilden.
Du lider
Vill rädda träden i skogen, låta baggarna bygga bo i döda stammar, värna sällsynta växter som de som gått före låtit förstöra förutsättningarna för
Känner koldioxiden i varje andetag och bannar alla okunniga som inte har köpstopp, inte byter toapapper mot rövspade och de som slänger ut bilder från sin flygresa till Thailand utan triggervarning
Frustrationen växer i bröstet med varje låtsasanimalie paketerad i plast som presenteras i vegandisken i ICA-butiken
Hur kan någon tro att du skulle vilja äta något sådant?
Från fjällen kommer rapporter om storstadsmänniskor som vill uppleva frihet, frisk luft och orörd natur
medan de ”glömmer” att plocka med sig förpackningarna från sin frystorkade lyxmat och lämnar tälten kvar som fladdrande monument resta till minne av människors dumhet
Hur kan detta fortgå?
Varför förstår de inte skadan de orsakar Moder Jord?
De kallar dig sjuk, miljöångest, men nog måste de förstå att det är DE som är sjuka?
Du vill bara skrika
men kryper ihop i fosterställning och vaggar dig gråtandes till sömns
Dagens dikt skrevs med tanke på dagens ord, papper, från utmaningen #skapandeseptember.
Hon går ut i den regnfriska morgonen, låter nässlorna kittla förbi fötterna i de öppna sandalerna
Allt det gröna ropar ut sin tacksamhet i en ordlös explosion medan grannens hönor kacklar desto högre
Färgerna blir intensiva efter ett regn
Det har varit så torrt
Steg efter steg har hon burit vatten till alla
Tjugo kilo varje runda, spetsade med mikroliv som ska göra under
Mirakel uppstår varje dag, kanske inte nödvändigtvis för att mikroorganismer kravlar runt i underjorden
Vad vet hon egentligen?
Allt och ingenting
Men solen stiger upp varje dag
Eller snurrar vi kanske runt den?
Jag vill inte vara sån, men det är jag ändå. Var hemma själv igår kväll och efter att ha jobbat hårt med kroppen var jag lite trött. Jag slöade alltså hela kvällen genom att varva lite pyssel med att scrolla i kvinnobloggar, kolla in Facebook och äta ostkaka. Blev trött på att alla härmas. När min brorsdotter var här på pysseldag sa hon ”det är inte samma sak att härmas som att inspireras av någon, när man inspireras gör man sin egen grej”. Alla kändiskvinnor inspirerades igår av varandra att hylla internationella kvinnodagen genom att
konstatera att man absolut inte ska säga grattis på internationella kvinnodagen
säga att om kvinnor regerade skulle det inte finnas några krig
vara noggranna med att konstatera att ”det är ju fruktansvärt att det är krig och allt, men här kommer lite influenser-duttelidutt”
strukturer, strukturer, strukturer
hylla alla kvinnor som inte är som alla andra kvinnor, gärna någon som är trans, gränsöverskridande eller bara absolut inte som alla andra
lite male-bashing, för alla som är otäcka är män
Nä, jag vet. Jag är inte imponerad. Kanske för att jag har hunnit bli en gammal kärring och för att jag jobbat på skolor med bara kvinnor och sett att bara för att kvinnor inte bedriver kärnvapenkrig betyder det inte att de är alltigenom goda och fantastiska. Kvinnor är goda och fantastiska. Också. Men… Jag vill vara kvinna, jag älskar att vara kvinna. Och idag säger jag ”Rösträtt för kvinnor skall ena vår styrka i kampen för socialism”, slagordet för denna Internationella Kvinnodag. Eller nä, det gör jag förresten inte. Jag delar istället med mig av dikten som blev till igår kväll medan jag lyssnade på musik som gör mig lycklig.
Jag vaknade en dag och mötte livet med spänst i stegen
Skrev dagbok, cyklade, sjöng och bytte blöja på mina syskon
Skrev brev, vidgade mitt sinne, lekte med mina vänner
Skrev historia, fick skorpor på knäna och dansade på parkettgolv
Jag var glad
Jag vaknade en dag och skämdes över min kropp
En kropp som började ta ton
En kropp som inte hörde hemma i denna världen
En kropp som växte ur de barnsliga drömmarna och illusionerna om en framtid med rosa himmel
Jag var ledsen
Jag vaknade en dag och ifrågasatte strukturen
Varför tog ingen ansvar?
Varför svarade folk med floskler?
Varför löste ingen problemen?
Jag var arg
Jag vaknade en dag och hade ett barn i famnen
Med bröst som spände och svämmade över
Med ett hjärta som kände alla känslor på hela jorden
Med krig i hjärnan över all världens ondska, den som mitt barn nu skulle möta
Jag var rädd
Jag vaknade en dag och plötsligt hade jag landat
Det finns inga enkla svar
Det räcker inte att sätta plåster på kallbrandsskadad vävnad
Det går inte kräva mer av någon annan än jag kräver av mig själv
Och jag är lugn
Gärna ville jag vara ett träd
ja gärna ville jag vara ett träd
Jag skulle stå på en äng för mig själv
och tänka som man tänker
på hur vinden far
och stjärnorna blänker
Gärna ville jag vara en sten
ja gärna ville jag vara en sten
Jag skulle ligga för mig själv på en strand
och tänka som man tänker
på hur vågorna slår
och vattnet stänker
Gärna ville jag vara ett hav
ja gärna ville jag vara ett hav
Jag skulle finnas överallt
och tänka så som haven tänker
på hur stormarna far
och vågorna blänker
ur Gröngölingen är på väg av Barbro Lindgren
Igår var vi några i familjen i Bredavik och njöt av en fantastisk dag. Min syster hade hela sin familj med sig och de fixade och fejade, gjorde fint och förberedde inför att ett av syskonbarnen får besök av vänner nästa helg. Brorsan klippte gräs och fick det att se ut som en reklambild från något gräsvårdsföretag, så fint blev det. Maken har blivit en hejare på att få ihop maten som man lagar på muurikka, så det blev hans uppgift. Det var ruskigt gott och jag kan varmt rekommendera receptet som ju funkar lika bra i stekpanna. (Vi använde fläskytterfilé.) Alla blev så mätta att magen stod i fyrkant, men så blir det ibland när maten är god, sällskapet trevligt och vädret alldeles perfekt. Dessutom var utsikten över ”gungträdet” längst ner i trädgården overklig. Fotot ser fejkat ut, men såhär såg det ut. Tänk, vilket paradis för honungsbin!
AFTON
Jag ser på strandens stenar, de fårade, nötta:
Djupt under hårda pannor, hur tåligt och stilla
de tänker sin ändlösa tanke till slut…
Jag ser på havets vågor… Hur stolta de nalkas:
Vid klippornas rötter, hur ödsligt de brottas
och villrådigt svallande vänder sig om…
Och jag ser molnenen driva kring himmelen vida,
hör fåglarna tystna och skogarna lyssna,
ser furorna drömma sin eldskensdröm,
när solguden sjunker bland hägringar röda
och korsfäst på strålar i människans öga,
det kisande, bländade, förblöder av ljus.
Och timmen är kommen då skuggorna bleknar,
och vindarna tvekar och stenhjärtat veknar,
och vatten och eld för ett ögonblick möts:
Hur längtar inte havet att få sin oro stillad,
hur längtar inte klippan att frälsas från sin hårdhet,
hur tiger inte skogen i sollängtan djup!
Hur längtar inte jorden att lösas upp i lågor,
hur längtar inte solen att famna dem som fordom
och smälta och försona vad som är delt och kallt!
Och när ur den blånande snäckan hon framgår,
den eviga skilsmässotrånadens stjärna,
hur längtar inte människan då från intet till allt!
Erik Johan Stagnelius
En dag ska jag lära mig mer om Karin Boye, mammas stora idol. Så mycket smärta, kärlek och ångest. Så vackra texter. Olycklig kärlek. Känslan av att inte höra hemma i den värld hon levde. Livet är sannerligen orättvist.
Längtan
Flyktig som ett ögonblick
eller ständigt närvarande, som en tyst livskamrat
Vacker i stunder, lätt, kanske till och med lycklig
när den inte tar sig ner i sprickorna och växer, gödd av tomheten
Men nu är allt vi har
Och det vi längtar efter finns inte här
Sockervaddsludd och krinolinfluff,
Pasteller som tar plats och fyller sinnet med ro
Vi bidar vår tid
Väntar på det nya, kanske något magiskt rentav,
Medan tiden rinner
Stunden fångas av ivrigt greppande fingrar som samlar på minnen
Nu. Nu. Nu.
Ett nytt år
Vi skriver bokslut och väver drömmar
För dagar som ännu ligger framför oss
Och så går livet
