12 jul

Dagsländans berättelse.

För en kort stund i perfekt harmoni
I samspel, utan regler, utan hinder
Balanserat svävande genom rymden i ett eget universum

För en kort stund en egen enhet
I allvarsam lek på saliga ängar
Medan drömmar vävs till gemensamma minnen

För en kort stund i en ömtålig bubbla
Som spricker så fort den nuddar marken
Och verkligheten rullar ut som kulor på skolgården

06 maj

Ja, visst gör det ont.

Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt, som tär och spränger? Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller. Skälvande av ängslan tungt de hänger, klamrar sig vid kvisten, sväller, glider – tyngden drar dem neråt, hur de klänger. Svårt att vara oviss, rädd och delad, svårt att känna djupet dra och kalla, ändå sitta kvar och bara darra – svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper, Brister som i jubel trädets knoppar. Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar glömmer att de skrämdes av det nya glömmer att de ängslades för färden – känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit
som skapar världen.

Karin Boye

29 apr

Vad är en vänskap?

I förra veckan hade jag den stora förmånen att sitta ner och prata i många timmar med en av mammas gamla väninnor, mamma till en av min brors grundskolekamrater. G och mamma har känt varandra sedan slutet av sjuttiotalet och eftersom de från och till umgicks ganska ofta har jag träffat henne då och då. Trots det känner jag henne inte. Ett barn ärver inte automatiskt sina föräldrars relationer! Detta gjorde vårt möte lite extra speciellt. Det visade sig att mamma och hennes väninna har delat många djupa samtal rörande framförallt det gemensamma intresset för andliga frågor och människors samspel. Jag fick lära känna min mamma ännu lite bättre under de här timmarna och jag påmindes ännu en gång om hur viktigt det är att vara lyhörd och ödmjuk i sina relationer.

När jag var hos G blev jag påmind om en annan av mammas väninnor som jag inte träffat på säkert 25 år, en kvinna som var ofrivilligt barnlös. Jag har många gånger bläddrat i den bok hon 1994 skrev om det lilla liv som trots svårigheter blev till, men som inte hann växa klart. G hade en extra kopia som jag fick. Vilken fin gåva! Jag är tacksam för påminnelsen om hur fantastiskt läkande det kan vara att låta sorgen få utlopp genom det skrivna ordet…

Jag älskar dig
för att du kom
och jag önskar dig kvar.
Det var inte menat så.
Du har bevisat.
Det omöjliga är möjligt.
Trots allt finns det hopp.

Jag är så ledsen.
Du är mitt lillaste barn
som jag sörjer
som jag saknar.
Du har varit här
hos mig
i mig.
Jag behöver dig
mer än du behöver mig.
Du vände tillbaka.

Gertrud Lanngren-Frostegren

31 dec

Gott Nytt År.

I slutet på ett gammalt, nära början på ett nytt
Med frågor utan svar och uppmaningar jag lytt
Om hela handen som blev given varit givande och bra
Eller om vissa kort var’t sådana jag inte ville ha
Visst sken solen extra soligt, visst var molnen extra grå
Vissa dagar sparar jag som smultron på ett strå
Jag säger tack, good bye, auf wiedersehen, ser upp och säger hej
Och hoppas att jag valt en väg som faktiskt är för mej

20 dec

Winter Story.

Lights in windows, fear in hearts
Overflowing shopping carts
Lost souls searching, never finding
Narrow pathways, ever winding
Reaching out for those who suffer
Always stronger, bolder, tougher
Less to carry, more to share
Life is good to those who dare
Letting go of heavy loads
Sand and salt on icy roads
Falling once and then again
Tears are falling down as rain

Still waiting for peace

Fyra år gammal text, men idag känns den mer aktuell än någonsin. Jag saknar att skriva, att låta mig ge uttryck för mina känslor.

21 mar

Fastfrusen.

Mitt i smeten, nära till allt
Fast solen skiner känns allt bara kallt
Jag sitter fast, kan ingenting göra
Mitt kaos i sinnet kan ingen ens höra
Ingen kräver att jag ska prestera
Jag har all tid i världen att noggrant reflektera
Drömmar och planer och sommar’n som var kort
Livet blir minnen som långsamt bleknar bort

08 jan

Döden, döden, döden.

Dimman som tynger jorden
Gömmer solen
Suddar ut gränsen mellan dag och natt, glädje och sorg

Mörkret som tynger själen
Väcker sorgen
Suddar bort det som hände igår och döljer det som händer imorgon

Det här livet, det som rymmer så mycket vackert, är ibland outhärdligt. De senaste dagarna har jag gråtit mig rödmosig då jag hittade en intervju jag gjorde med telefonen då far och jag satt och väntade på akuten en månad innan han dog, jag har gråtit med min vän som förlorade sin man för några veckor sedan och jag har gråtit med en annan vän som fått ett otroligt tungt sjukdomsbesked. ”Det finns ingenting jag kan säga som kan trösta”. Jag har blivit bra på att säga det. Fast jag tänker att det är bättre att säga det än att låtsas som att sorgen inte finns där, låtsas som att allt är som vanligt fast det känns som att någon just blivit puttad ner i en bottenlös brunn.

Sorgen måste få ta plats, ta sin tid. Den tar sig uttryck på olika sätt beroende på vem man är och vad som har hänt, men processen är överlag densamma. Jag har hämtat den här förklaringen som jag tycker är helt fantastisk på NSMAs hemsida.

”Vi tänker ofta att de olika faserna (Dr Elisabeth Kübler-Ross) ska ta si och så många dagar, veckor eller månader, och att de ska följa i kronologisk ordning efter varandra. Tyvärr är det inte så enkelt. Faserna beskriver de känslor och tillstånd som kan pågå efter en förlust, och de kan vara från några minuter upp till dagar, månader och i sällsynta fall år. Vi tenderar att hoppa fram och tillbaka mellan de olika faserna, och ibland gå genom en fas flera gånger. Alla sörjer olika, och hur vi sörjer är lika unikt som våra egna fingeravtryck.

  1. Förnekelse: Världen känns meningslös och överväldigande, och du befinner dig i ett tillstånd av chock. Du försöker hitta ett sätt att hantera och ta dig igenom dagen, men känner dig helt avdomnad och orkeslös. Förnekelse betyder inte att du ”glömmer” av vad som hänt, det är helt enkelt naturens sätt att bara släppa in så mycket information som du kan hantera just i dagsläget.
  1. Ilska: Ilska tvingar dig att känna något igen, ersätter den avdomnade känslan och ger dig struktur och förmåga att göra någonting åt din situation. Även om det kan kännas obehagligt att visa din ilska så är den är en viktig del av läkningsprocessen.
  1. Förhandling: Det är där uttalanden som ”Tänk om …”, ”Om bara …” kommer fram. Din högsta önskan är att livet återvänder till det som var, och om du bara kunde så skulle du gå tillbaka i tiden och ändra resultatet. Skuld är ofta en följeslagare i förhandlingsstadiet, då du kanske känner att du inte kunde göra något för att stoppa det som hände, oavsett om det var omöjligt att göra någonting eller inte.
  1. Depression: Känslan av sorg går ner på ett djupare plan, djupare än vad du någonsin trott var möjligt, och det känns som om det kommer att vara för evigt. Det är viktigt att förstå att denna depression är inte ett tecken på psykisk sjukdom. Förlusten av det liv som du hade är deprimerande, och det är helt normalt att känna på det sätt. Det finns ingenting att diagnostisera eller medicinera bort, utan vad som är viktigt i den här fasen är att hitta stöd för att ta itu med sorgen på ett sunt sätt. Stödet kan komma från vänner, nära och kära, kollegor eller professionell hjälp.
  1. Acceptans: Acceptans förväxlas ofta med att vara ”ok” med vad som hänt, men det är inte fallet. Självklart kommer du aldrig känna dig ”ok” med att ha förlorat en nära anhörig, din trygghet eller din hälsa. Acceptans i den här kontexten har mer att göra med insikten att livet aldrig kommer att bli detsamma igen. Det kommer alltid att finnas ett ”före” och ”efter”. Acceptans handlar om att lära sig leva med det som hänt. Det betyder att du måste justera dina planer, mål och drömmar i livet. Acceptans betyder inte att du kan ersätta det som gått förlorat, utan det innebär att du får chansen att hitta ny mening och glädje i livet.

Det kanske låter nästintill omöjligt att nå fram till acceptans, men det är där du kan ta tillbaka din makt över din känslomässiga välbefinnande. Istället för att fråga dig ”Varför hände detta mig?”, börja ställa dig själv följande frågor:

  • Vad har jag lärt mig av den här erfarenheten?
  • På vilket sätt kan det inspirera mig att förändra mitt liv till det bättre?”
23 sep

Brustna toner

Musiken tystnade
Den talade inte längre hennes språk och kunde inte heller förstå henne
Trösten hon hade hittat i tonerna hade tappats bort och hon irrade omkring i jakten på dem
Emellanåt hördes ett förfluget ackord, en harmoni som hörde hemma på en annan plats, i en annan tid
Hon ville fånga dem, väva in dem i sitt vardagstäcke där de hörde hemma
Om hon bara kunde komma ihåg vaggsången skulle kanske allt ordna sig

08 maj

En sekund, en minut, en timme och en dag i taget.

När man lägger stunder till varandra blir de till slut till år. På ett år hinner mycket hända. Det är bara att vänja sig…

Ju äldre man blir, desto fler avsked, eller ”see you laters”, får man vara med om. Det handlar om fysiska, själsliga och mentala avsked. Vissa avsked är efterlängtade och där finns det ingen önskan om att någonsin behöva träffas igen. I andra fall lever man på hoppet om en återförening. ”Mötas och skiljas är livets gång, skiljas och mötas är hoppets sång.” Vissa rum i mitt hjärta har låsta dörrar, men inga nycklar att låsa upp dem med. Andra står på vid gavel med dörrar som slår medan rummen ekar tomt och känslan att vilja ropa högt efter den som saknas är stark.

I morgon är det fyra år sedan min goda vän V gick bort. Jag saknar henne ofta fastän hon finns med mig. Sorgen efter V är hennes familjs, men glädjen över att ha haft henne som vän är min alldeles egen. Jag ser henne i hennes barn, jag hör henne då jag funderar över något som jag hade velat prata med henne om och jag känner hennes glädje då något fint har hänt. Hon vet att hon inte är bortglömd.

I ljust minne bevarad

Jag tänder ett ljus för dig
Jag tänder det för elden som brann i dig, för drömmarna du hade
och framtiden du längtade efter

Jag tänder ett ljus för dig
Jag tänder det för livet du älskade, för hoppet du kände,
och för din familj som betydde allt för dig

Jag tänder ett ljus för dig
Jag tänder det för att påminna dig om att du fortfarande är viktig för mig
och jag tänder det för att påminna mig om livets bräcklighet