The Real Group har jag gillat sedan 90-talet då deras spännande arrangemang i poppiga jazztoner tog över ett nytt hörn av musikscenen. Povel Ramel, svenska visor, bombastiska textlösa slingor och Count Basie – The Real Group gjorde all slags musik till sin. Det svängde och det svängde bra! Jag älskade Margareta Bengtsons drillar och hennes dåvarande man Anders Jalkéus hittade sina toner längst ner i källaren. Livet hände och långsamt förändrades gruppen. The Real Group var inte längre bara en grupp, utan ett koncept, en musikakademi, workshops och politiska aktivitet. En efter en droppade originalmedlemmarna av och 2021 startade hela gruppen om med nya sångare. De är jätteduktiga, men de är inte The Real Group.
Igår fick jag lösa in makens födelsedagspresent, nämligen biljetter till The Real Groups 40-årsjubileum på Konserthuset i Stockholm. Anders Jalkéus hoppade av allt 2015 då han blev sjuk (han jobbar för övrigt som kyrkomusiker numera), men de andra fyra originalen hängde med de nya på detta firande. Det blev en härlig kväll och extranumret Gøta med alla nio deltagare blev ruskigt maffig. Margareta Bengtson slutade med att önska den nya The Real Group allt gott. Jag vet inte om de vinner eller förlorar på att fortsätta bära det prestigefyllda namnet, men gissar på det senare. De kommer helt enkelt aldrig att kunna fylla sina föregångares skor. Men jag önskar dem också allt gott och gillar verkligen deras nya låt, skriven av en av medlemmarna i gruppen som dessutom pimpar röstslingorna med ett trumpetsolo. Här kan du höra Dichotomy.
Stockholms vackraste byggnad, Konserthuset, lystes upp i mörkret medan vi tog oss tillbaka till Nynäshamn, fyllda av musikaliska röster i sköna harmonier. Vi åkte runt och tittade på fina hus i Vasastan och jag skrattade åt priserna på Hemnet. 3,5 miljoner för en etta! Ja, plus månadsavgiften. Hej inflationen! Din humor är helt humorbefriad. Och drömmen om en kulturtantslägenhet i Vasastan fortsätter vara just det. En dröm.
För mig betydde Kommunala Musikskolan väldigt mycket under barn- och ungdomsåren. Så många roliga stunder, en trygg tillhörighet, en skjuts in i musikens underbara värld. Den här musikvideon slog därför an en sträng i mig. Intressant val av svenska artister och så hade det varit roligt att få veta hur urvalet gjordes och varför. (Svaret på varför hade jag hittat på en gång om jag hade bemödat om att leta, kolla här. Och angående vilka artister som fick vara med hoppas jag att de frågade ett gäng random svenskar i olika åldrar vem som var deras svenska favoritartist i just det ögonblicket. Det hade varit fint om det var så.)
… du kan inte komma från, du tog fel på vilken dag det var. Nej, det gör ingenting! Om det är nåt bara ring, för jag finns ju här var dag…
Som tolvåring satt jag i mormors kök och grät floder tillsammans med henne till Vikingarnas tolkning av Den stora dagen. Jag var så upprörd trots min unga ålder. Vem gör ens så? Hur kan tre vuxna barn bara glömma sin mammas födelsedag om de lovat att komma? Jag tyckte så synd om den stackars damen som stod där i sitt tomma hus med nedbrunna ljus i oäten tårta och likören av bästa slag som aldrig fick rinna ner i någons strupe.
Den där låten satte sig och jag kan fortfarande hela texten fyrtioett år senare. Orden har satt sig, inte minst efter Linnea Henrikssons fina tolkning i Så mycket bättre. Denna kunskap kom till nytta häromdagen då sonen ringde med dåligt samvete och stressad hade insett att påsken ju krockade med hans bästa kompis födelsedagsfirande och hjälp, varför hade han inte skrivit in att han skulle till Blekinge då och skulle vi ha tid med honom om han kom hem i några dagar innan påsk istället? Haha, det blev jobbigt när jag stämde upp med de där orden med min mest smäktande mammaröst! Jag intygade att det faktiskt är helt okej att hans pappa och jag får fixa påsken utan kids i år. Vi ska fira min systers 50-årsdag och roa oss ute i trädgården i det förhoppningsvis härliga vädret som halvt lovats här nere i söder. Det ska nog gå bra.
Sandra Beijer bad ChatGPT om hjälp att hitta tjugo frågor till ett blogginlägg om musik som skulle kunna ge underhållande svar. ChatGPT var i vanlig ordning mycket hjälpsam(t). Sandras svar är till viss del underhållande, men framför allt blev jag sugen på att sno frågorna rätt av och svara på dem jag också. Särskilt underhållande blir kanske inte mina svar, men jag ser personligen fram emot att för en stund snurra runt i en av de världar jag trivs bäst i.
→ Vilken låt har en speciell plats i ditt hjärta och varför? Jag inser redan på första frågan att de här svaren kommer att bli allt annat än okomplicerade. Jag lyssnar jättemycket på musik. Känslorna styr om det ska upplevas, tröstas, ges kraft eller något helt annat och ibland kan jag bara nöta samma gamla spellista dag ut och dag in i veckor. Hur ska jag ärligen kunna svara på den här frågan? Av någon anledning var den första låt som kom upp i huvudet Rajatons Butterfly. Åren med våra barn i Adolf Fredriks musikklasser bjöd på så många omvälvande musikupplevelser. Denna hörde jag framföras av en äldre klass på en av sonens konserter och blev golvad. Fortfarande tillhör den mina favoritfavoriter.
→ Om du kunde vara frontfigur i vilket band som helst för en dag, vilket skulle det vara och varför? Jag vill absolut inte vara frontfigur, aldrig någonsin! Jag hade velat vara basist eller trummis om jag nu ska befinna mig i en låtsasvärld. Det hade dock varit roligt att få skriva låtar med gubbarna i Rush då det begav sig.
→ Vilket är ditt tidigaste musikminne och vilken känsla väcker det? Att sjunga ”Du lilla bäck” tvåstämmigt med min mamma! Åh, älskade det och var forever hooked på att sjunga andrastämmor.
→ Finns det en låt som alltid får dig att dansa, oavsett situation? Jag är känd för att inte vara av det dansanta slaget, men drar du igång Queens Don’t stop me now så kan jag inte låta bli att vicka på tårna.
→ Vilken är den mest oväntade låten i din spellista? Tja, jag får väl utgå från hur jag ser på min egen musiksmak. Eftersom jag och mina brorsbarn gillar att ha dansparty tillsammans har jag en del av deras låtar som jag tycker är rätt, hm, märkliga. En sådan är Niellos och Lisa Ajax Tror du att jag bryr mig. Den hade jag aldrig lagt till själv.
→ Om du kunde välja en låt att lyssna på för resten av ditt liv, vilken skulle det vara? Beethovens pianosonat no. 8 i C moll, op. 13, den som också har fått namnet Pathétique. Detta stycke fyller mig med all världens vemod, men ger mig också den tröst jag behöver.
→ Vilken låttext har påverkat dig mest och på vilket sätt? Under tiden som jag har gått igenom stora och bestående förändringar har jag alltid lyssnat mycket på musik. Att välja bara en text känns futtigt och otillräckligt, så jag får välja den som först tryckte sig igenom gyttret av livsomvälvande texter: Carpenters Top of the world. Vi spelade den högt och ofta i bilen under en period i barnens tonår då det ofta var ”spänt läge” hemma. Alla brukade sjunga med och under de stunderna kände jag verkligen trösten i ordspråket ”this too shall pass”. Och det gjorde det ju!
→ Har du någon musikalisk guilty pleasure? Berätta! Hahaha, vem har inte det? Jag brukar säga att jag kan osedvanligt många texter till dansbandslåtar för att påstå att jag ”hatar dansband”. Mina föräldrar älskade dansbandsmusik och under deras sista tid i livet då jag till och från bodde hos dem på heltid blev det mycket dansband. Vad kan jag säga? Det är trallvänligt! Dessutom älskar jag country och dansband ligger inte långt ifrån, varken stil- eller textmässigt. Att en av de sista låtar som åkte upp på min Gillat-lista på Spotify var Arvingarnas Inbjudan till Bohuslän hade jag aldrig känt mig manad att berätta utan denna fråga…
→ Vilken är den bästa livekonserten du någonsin har varit på och varför? Hjälp, dessa frågor är så svåra! Kent? Dolly Parton? Visfestivalen i Västervik någon gång på 90-talet? Sonens avslutningskonsert i nian? Bon Jovi? Globens Lucia? Gardners Lamb of God? Nej du, den här frågan kan inte få något vettigt svar. Jag älskar livekonserter, vare sig småglin sjunger falskt med känsla eller världskändisar levererar som om deras liv hängde på just denna konsert! Jag skulle kunna fylla ett lyxhotells största pool med tårarna som trillat de gånger jag upplevt livemusik genom åren. Musik är livet!
→ Om du kunde transporteras tillbaka i tiden för att bevittna ett historiskt musikevenemang, vilket skulle du välja? Lätt! (Äntligen…) Premiären för Händels Messias i Dublin.
→ Vilken låt var den första du lyssnade på imorse? Sias Courage to change. Den har de senaste åren betytt mycket för mig och känns som en bra start på dagen.
→ Har du någonsin gråtit till en låt? Vilken och varför? Hahahahahahahahaaaaaaaaa! Hahaha. Om detta är första gången du läser något jag skrivit ber jag om ursäkt för mitt gapskratt. Maken har uppfunnit ordet ”gråtknarka” efter att ha blivit inspirerad av mitt sätt att ta mig an konstformer av olika slag. Jag är kanske lite ovanlig så till vida att jag är väldigt jämn i humöret i vardagslivet för att känna mina känslor så intensivt som jag gör genom musik, film och böcker. Svaret är att jag nästan varje dag (sedan jag fick vårt första barn, innan dess grät jag sällan) gråter till musik.
→ Vilket musikinstrument önskar du att du kunde spela och varför? Jag önskar att jag hade varit bättre på att öva på min fiol och på pianot. Jaja, nu gav dessa instrument mig mycket glädje under min uppväxt, så jag får vara glad över det. Annars hade jag gärna spelat elbas, cello eller trummor. Eller oboe, det är så vackert. Förresten, jag har alltid fascinerats av duktiga barockmusiker, varför inte bli blockflöjtsproffs?
→ Finns det en låt som förändrade ditt sätt att se på världen? Berätta! När min moster i slutet av sjuttiotalet ledde barnkören i kyrkan i ”Över jordens buller” så taket lyfte upptäckte jag hur härligt det är med körsång. Jag har sedan dess varit en trogen körsångare och hoppas att jag får fortsätta sjunga med andra forever and ever.
→ Vilken låt påminner dig om en specifik person eller tid i ditt liv? George Michaels hela CD Listen without prejudice är den första som kommer upp i huvudet, men jag lyssnade på den så, så mycket under några år (kom ihåg, detta var innan jag ens hade kunnat uppfinna Spotify i fantasin) då jag gick från att vara en ung lärarstudent som trots allt levde ett otroligt skyddat liv till att bli en ganska ung vuxen som hade skakats om på många olika sätt på bara några år. Alla dessa Sliding Doors-tillfällen kan ju ge vem som helst hicka…
→ Vilket är ditt favoritalbum? Berätta mer. Mamma brukade ärva LP-skivor av sin tvillingsyster. En av dem var Dolly Partons Jolene, den som ledde till en livslång kärlek till countrymusik. Detta var alltså anledningen till att jag visste att Whitney Houstons kändisskap byggde på någon annans skapelse. (Inte för att det gjorde något, jag älskade Whitney av hela mitt tonåriga och kärlekskranka hjärta.)
→ Vilken artist eller band skulle du helst vilja se återförenas? Båda systrarna Nilsson i Ainbusk är ju döda, men deras musik är odödlig. Deras livekonsert som jag och lillasyster gick på precis när hon skulle åka jorden runt (tror jag det var, hon skulle i alla fall ut på resa) gick inte av för hackor. Där kan man tala om passion och närvaro!
→ Om ditt liv var en film, vilken låt skulle spelas i öppningsscenen? Salem Al Fakirs Keep on walking eller Jumpers Solen stiger upp även idag. Jag är pessimisten som verkligen vill vara optimist, så dessa realistlåtar med positiv pepp gör mig alltid lika full av hopp. Jag är nöjd över att kunna plocka bara två att välja mellan.
→ Om du kunde skriva en låt med någon, levande eller död, vem skulle det vara och vad skulle låten handla om? Georg Riedel, Kenneth Gärdestad, Sofia Karlsson eller någon annan fantastisk kompositör som inte nödvändigtvis är så känd. Låten skulle naturligtvis handla om livets komplexitet, högt och lågt, men den måste sluta med solsken i blick.
→ Vilken är din favoritmusikvideo och varför? Det finns inget annat val än detta. Vad kan jag säga? Jag var tonåring på åttiotalet, Morten Harket var så ruskigt snygg och hela upplägget är och var sjukt läckert.
Här har du alltså en liten del av mitt musikaliska hjärta, komprimerat med hjälp av ChatGPT. Så kan en måndag i mars också börja.
Det värsta gyttret har dämpat sig och trots att alla konturer och linjer fortfarande känns mjuka i formen ser jag allt mycket klarare. Sakta tar dagen form, möter mig med känslan av att allt går och att jag snart kommer att kunna se hela bilden.
Vilken dag! Den entusiastiske medlyssnaren i Stenhammarsalen får representera precis hur bra jag hade det igår. Peter Matteis röst är som honung och sammet. Att sedan Göteborg visade sig från sin bästa sida gjorde inte saken sämre. Mer! Bravo! Da capo!
Den här vyn får mitt hjärta att slå lite extra nostalgiskt! En lång kö ringlade sig tidigt runt kyrkan då folk var rädda att inte få en plats.
Ta ljus, aldrig ge. Ljussättandet följer tydliga instruktioner för att allt ska gå smidigt och säkert.
Årets Lucia.
Och sedan detta! Jag blir så blödig. Av allt. Ljusen, barnrösterna, förväntan, de ljusvaktande föräldrarna, musikläraren och hela atmosfären. Min favoritdag på året!
Tänk vad härligt det är att gå på festligheter i salong med sorl i foajén, musik och röda draperier! Igår var det dags för brorsdotterns skola Musikugglan att sätta upp föreställningen ”Lilla sjöjungfrun”. Det är imponerande att utifrån titta på något som jag med min erfarenhet vet har tagit väldigt många timmars förberedelser både från vuxna och barn. Trehundra barn från nollan till nian var på olika sätt engagerade. Scenografin var imponerande, så roligt med ett duktigt elevband och finns det något charmigare än en sexåring som står kvar och pillar sig i näsan när resten av den jättestora kören satt sig ner?! En av solisterna kändes redan klar som proffs på framtidens teaterscener och är tydligen en musikalisk multitalang. Hoppas hon får fortsätta känna musikglädje.
Jag satt med bror, svägerska och brorson, men i publiken fanns flera kända ansikten. Fint att stråla samman för att uppleva och glädjas, fälla en tår och skratta så magen krampar. Avslutningsvis blev det en bonuspromenad med en vän som jag gärna filosoferar tillsammans med. Livet är inte alltid lätt, men tänk vilka skatter som döljer sig både här och där!
Vilken kraft det finns i musik, vilken tröst den kan ge. Vår minneskonsert fyllde Fredrikskyrkan till sittplatser på golvet.
Vid sådana här tillfällen kan jag bli så uppfylld att jag bara vill sluta sjunga och lyssna, få vara med i upplevandet mer än i utövandet. Jag är mest glad över att jag inte började gråta i år. Det har annars hänt förut.
Flera av de stycken vi sjöng på svenska finns inte på Spotify, så de finns inte i den här listan. Här har du i alla fall musik för sorg och tröst.
