19 jan

Peter Mattei, alltså!

Vilken dag! Den entusiastiske medlyssnaren i Stenhammarsalen får representera precis hur bra jag hade det igår. Peter Matteis röst är som honung och sammet. Att sedan Göteborg visade sig från sin bästa sida gjorde inte saken sämre. Mer! Bravo! Da capo!

13 dec

Glad Lucia från Adolf Fredriks kyrka!

Den här vyn får mitt hjärta att slå lite extra nostalgiskt! En lång kö ringlade sig tidigt runt kyrkan då folk var rädda att inte få en plats.

Ta ljus, aldrig ge. Ljussättandet följer tydliga instruktioner för att allt ska gå smidigt och säkert.

Årets Lucia.

Och sedan detta! Jag blir så blödig. Av allt. Ljusen, barnrösterna, förväntan, de ljusvaktande föräldrarna, musikläraren och hela atmosfären. Min favoritdag på året!

17 nov

Kulturtant.

Tänk vad härligt det är att gå på festligheter i salong med sorl i foajén, musik och röda draperier! Igår var det dags för brorsdotterns skola Musikugglan att sätta upp föreställningen ”Lilla sjöjungfrun”. Det är imponerande att utifrån titta på något som jag med min erfarenhet vet har tagit väldigt många timmars förberedelser både från vuxna och barn. Trehundra barn från nollan till nian var på olika sätt engagerade. Scenografin var imponerande, så roligt med ett duktigt elevband och finns det något charmigare än en sexåring som står kvar och pillar sig i näsan när resten av den jättestora kören satt sig ner?! En av solisterna kändes redan klar som proffs på framtidens teaterscener och är tydligen en musikalisk multitalang. Hoppas hon får fortsätta känna musikglädje.

Jag satt med bror, svägerska och brorson, men i publiken fanns flera kända ansikten. Fint att stråla samman för att uppleva och glädjas, fälla en tår och skratta så magen krampar. Avslutningsvis blev det en bonuspromenad med en vän som jag gärna filosoferar tillsammans med. Livet är inte alltid lätt, men tänk vilka skatter som döljer sig både här och där!

07 nov

Minneskonsert, I can see the light.

Vilken kraft det finns i musik, vilken tröst den kan ge. Vår minneskonsert fyllde Fredrikskyrkan till sittplatser på golvet.

Vid sådana här tillfällen kan jag bli så uppfylld att jag bara vill sluta sjunga och lyssna, få vara med i upplevandet mer än i utövandet. Jag är mest glad över att jag inte började gråta i år. Det har annars hänt förut.

Flera av de stycken vi sjöng på svenska finns inte på Spotify, så de finns inte i den här listan. Här har du i alla fall musik för sorg och tröst.

16 sep

Musiken i mitt hjärta.

Jag älskar verkligen tiden jag tillbringar tillsammans med Fredrikskyrkans Kammarkör. Människorna, musiken, samhörigheten, rummet, utvecklingen… 2021 års finaste stund går kanske inte att bestämma, men en av dem var minneskonserten i samband med allhelgonahelgen. Nu har repetitionerna för årets minneskonsert dragit igång och jag njuter. Den här helgen övar vi lite mer intensivt, men umgås också mer privat. Körsången är så viktig i det svenska samhället, men också andra ställen där man känner gemenskap. Alla gillar ju inte att sjunga, hur nu det är möjligt… 😅

04 maj

Stolt extramamma!

Vilken fin konsert det blev igår! De unga, duktiga musikerna bjöd på glädje och energi. Bästa numret råkade vara vår extradotters (faktiskt helt orelaterat, bara så härligt på alla sätt och vis). Denna bukett bjöd på Lasse Wellanders till Bergslagen och gjorde det med den äran. Här har du originalet, tyvärr går det ju inte att dela mer än korta snuttar här i bloggen.

Fint att se resultatet av både filande på detaljer och känslomässig investering.

Här ser vår fina M lite ledsen ut, men hon hade bara fullt upp att fokusera på sina keys. En ära att som ”etta” få spela med vänner som är på väg till musikproffsutbildningar, och hon var verkligen duktig!

19 mar

Hur låter ett krig?

Igår hade vi makens nye arbetskamrat och hans familj här. De är ryssar och flytten har planerats ett bra tag. Maken och hans belarusiske vän/medarbetare har arbetat med alla visum, tillstånd och annat som behövs under lång tid för att få hit sin ryske vän. Det är nämligen ett fasligt sjå att få komma till Sverige under hederliga former. Det finns lite för många historier om personer som utvisats från vårt land trots att de har haft jobb under många år, så datum, blanketter och tillstånd har nagelfarits för att inte missa något. Det hade inte varit roligt att få ett besked om att det bara är att åka hem igen pga. ouppmärksamhet. Med tanke på Mikael Odenbergs och andras uttalande om att skicka hem alla ryssar som inte begärt asyl förstår jag känslan av osäkerhet för de unga nyinflyttade. De försöker hitta nyhetsrapportering ofärgad av propaganda, men det är inte lätt. Inte heller är det lätt att ha kvar familjemedlemmar i Ryssland. Frun i familjen har ukrainska rötter, vilket gör det ännu mer komplicerat. Hon har familjemedlemmar som har engagerat sig i kampen att få bort Putin. Hur kommer det nu att bli för dem? Usch, nej den här röran är inte rolig någonstans.

På Facebook frågade min svägerskas mamma om någon hade ett dragspel att låna för den ukrainare som bor hos henne och hennes man. Han har studerat vid den ukrainska dragspelsakademien och saknar sitt instrument. Hemma hos oss står makens fina dragspel och används inte så ofta, så vi erbjöd detta som lån. Senare idag ska vi se om det kan komma till nytta.

Jag funderar på hur det skulle vara att förlora möjligheten att utöva musik. Yngsta dottern tog med sig pianot då hon flyttade och jag saknar det verkligen. Fiolen och jag har ett kommande uppdrag, så jag har övat inför det. Högersidan är spänd och ömmar och vänsterarmen krampar lätt, det märks att jag spelat alldeles för lite under lång tid. Mycket av fiolspelande bygger på god kroppskännedom och att låta instrumentet bli en förlängd del av en själv. Under tonåren spelade jag i en fiolkvartett. En av mina medspelare var definitivt bäst av oss fyra och hade siktet på musikhögskola och livet som professionell musiker. Några år efter att våra vägar gått åt olika håll träffade jag henne igen. Då hade hon helt lagt fiolen på hyllan efter att ha drabbats av så svåra förslitningsskador att det inte längre gick att spela. Usch, vad tragiskt.

Apropå propaganda så är väl detta just det med tanke på vem det är som står bakom nyhetskällan, men oavsett vad som är sant eller ej är det lätt att tänka sig in i situationen. Allt ligger i spillror runt omkring en, men musiken fortsätter ljuda. Enligt uppgift är detta den professionella pianisten Irina Maniukina som kom till sitt hem i Bila Tserkva en sista gång innan hon flydde. Hennes dotter Karina filmade och berättade att detta blev en fin stund för båda två. Irina förlorade sig i sitt pianospel och Karina gick omkring i sitt hem och mindes fina tillfällen hon hade upplevt där medan hon filmade.

Huruvida denna skildring av den sista musik som ljöd på Titanic är med sanningen överensstämmande eller ej är det numera ingen som har full koll på, men enligt uppgift var detta det sista musikstycke som framfördes av musikerna. En fiol som ska ha använts av orkestern ombord på Titanic såldes på auktion i London 2013 för motsvarande 9,3 miljoner kronor. Fiolen tillhörde kapellmästaren Wallace Hartley och han hade fiolen i ett fodral, fastbunden vid kroppen när han hittades drunknad efter att Titanic sjunkit 1912.

12 mar

Hör du musiken?

Det är helg och jag bjuder dig känslan av just det. Musik. Det är så jag ser världen, i toner. Eller hör den, snarare. Och hör jag den inte just då så hittar jag musik som passar till det jag upplevt efteråt.

Så här såg det ut i lördags då jag var med kören i Karlshamn och övade inför Dobrogosz. Så roligt att nörda ner sig i musiktekniska detaljer och klangbilder, att nöta tillsammans. Vi avslutade med en ljuvlig stund där vi stod i hallen med en akustik som får musiken att nå till himmelen. Att tillsammans fläta ihop stämmor, i stunder där noterna klingar rent och jobbar tillsammans, det lever jag för.

I torsdags stack jag från kören för att lyssna på ”min” utbytesstudent (jag är Explorius kontaktperson här i stan) och ställde mig längst bak för att kunna gå utan att störa någon. Estetiska programmets ensembler presenterade resultatet av sitt övande. Jag känner några som är grymma bland de här eleverna, som extraknäcker som musiker trots att de knappt blivit torra om öronen än, men jag vet också att många kanske bara övar sitt instrument under skoltid. Därför var förhoppningarna på att det skulle bli en fantastisk musikalisk upplevelse inte särskilt höga. Tji fick jag. Anledningen till att jag efter en halvtimme hade fula mascararänder längs kinderna var dock inte att det var hemskt eller fantastiskt. Det var något i känslan som skakade mig i mitt innersta. Jag blev påmind om kraften i musik och hur viktig den är för mig och jag njöt verkligen, även då sången var lite off pitch eller någon blev lite för nervös under sitt gitarrsolo.

På förekommen anledning (USA, släktforskning) brukar jag försöka följa Allt för Sverige. Fåniga tävlingar och lite sådär, men jag älskar ändå att följa deltagarnas vilja att hitta sina rötter. I år blev denna video till då uppgiften blev att göra en musikvideo. Tycker den är så fin. Med den önskar jag dig en fin helg. Öppna öronen och lyssna noga! Hör du musiken?

09 feb

Lite lyckor till dig.

Laleh är ju så söt på alla sätt och vis, men hon drämmer också till med livsvisdom deluxe i alla sina låtar. Detta musikverk åtnjutes lämpligtvis i sin helhet, alltså musik och video tillsammans.

Svårt att tänka sig att det inte var några droger inblandade i den här texten, men åh, vilket lyckopiller! Och den här tolkningen är ju alldeles illbedårisk:

”Några är fantastiska sångare, andra är bara entusiastiska.” Hahaha.

The Real Group har stått för så många fina musikupplevelser för mig! Det här är den sista videon där två av grundarna fortfarande är med. Numera borde gruppen kanske kalla sig The Un-Real Group då alla deltagare är ”nya”. Katarina Henryson och Anders Edenroth höll i längst, men i december 2021 lämnade de över till yngre förmågor. Längtar inte du också till sommaren då du hör dessa toner? Och är man lite nostalgiskt lagd kanske man kan glädjas över denna kavalkad:

Tänk vad de har bidragit med till musiklivet!

Det är något innerligt med musiker som fortsätter och fortsätter och fortsätter. Åren går, men intensiteten består. Jag älskar det här live-framträdandet och texten är värdig vilken begravningskonsert som helst. (Den som vet, den vet.) Inte direkt klämkäck, men vacker!

Jag vill avsluta med en av mina absoluta Teddan-favoriter! Så mycket livsglädje, enkel och klurig på samma sätt. Lyssna på hög volym och gå ut i livet med lätta steg och huvudet högt!