14 jan

Hur går det med framåtandan?

Att jobba med ett ledord på det sätt jag gör är väldigt roligt. Det rent praktiska ”jobbet” ger ännu en dimension till att förstå vad det är jag vill uppnå och hur jag kan komma dit. Definition, musik, citat, dikter, synonymer, tvillingord, motsatser – allt detta hjälper mig att implementera känslan i hela mig. Det är inte så att jag går omkring och säger ”Hur passar det in med framåtanda då jag klipper tånaglarna?”, utan det är snarare ett filter jag sätter på mitt medvetande.

Vissa ord har varit väldigt tacksamma då de är sådana som används mycket i inspirerande sammanhang. Varken GUMPTION eller FRAMÅTANDA är dock sådana. Jag är glad att jag fångade betydelsen av vad det egentligen jag vill uppnå på längre sikt. I processen med att hitta denna (gumption översätts ju till många olika ord samtidigt) fick jag känslan av att känslan jag ville uppnå var att få mer mod och att göra mer av sådant som både är roligt och utvecklande. Tankarna om detta var det som ledde mig till det ”ledordscitat” jag till slut valde.

”One day she decided to stop fear hold her back and chose to live bravely. From then on she flew.” Jag fick med både modet och riktningen framåt. Jag ser mig inte alls själv som någon ängel. Jag tror inte ens att änglar har vingar. Det här är en bild av själva tillståndet. Det sitter i huvudet. Glorian är allt det positiva, starka och modiga jag samlar på mig, alla erfarenheter som gjort mig stark. Den svarta bakgrunden är det jag behöver förhålla mig till, det tunga i världen, eller kanske bara sådant som är tråkigt eller svårt att utföra. Hur skulle du illustrera dina mål för dig själv?

09 jan

Vad gör du då det blir ”lite tlångt”?

Du har förutsättningarna redan från början. Det är så här mycket du har att göra, så här mycket utrymme du har till ditt förfogande, så här liten marginal för att nå resultat. Du vet, och ändå sätter du igång med projektet. Du vet ju precis vad du vill ha och du vet hur du ska uppnå det.

Jag vill bada!

Jag har bara den här lilla baljan.

Jag får plats i den! Och jag vill ha mycket skum. Och varmt vatten.

Okej, ja, men jag vet inte om du får plats.

Joooooo, de gör ja!

Okej. Sätt dig här då.

II: Hihihihihi! Jag gillar mycket skum. ”leka, leka, leka, kraftmätning mellan Skogens Konung och en noshörning” Nu behöver jag lite mer vatten. Och skum.

Okej. Det fixar vi.

Tack! ”leka, leka, leka, leka, leka” Kan jag få lite mer vatten och skum?

Jajamensan.:II

Sätter man reprisklamrar utanför något stycke är det bara att upprepa. Detta stycke upprepades sålunda om och om igen. Till slut tyckte badgeneralen att det började bli dags att stiga upp. Badpojken ville ”doppa sig”, men efter en stunds snurrande i baljan utropade han ”de e lite tlångt”. Jag undrade om det kanske skulle gå att uppnå samma mål om han ställde sig upp så jag kunde duscha av honom. Det gick bra och både han och jag var mycket nöjda efter den här långa badritualen.

Det är så lätt att ge upp för tidigt. Förutsättningarna är inte ultimata, det saknas utrymme, medel, medarbetare, material… ”De gaur ente”. Så lyder det karlskronitiska uttrycket som tydligen är modellen för vår landsända. Bättre att inte ens pröva, då slipper man ju besvikelsen. Jag är på det viset urtypen för karlskroniten. Jag har lätt att lägga mig platt utan att ens testa, även då det rent teoretiskt borde gå att genomföra ett projekt. Men jag vill inte vara sådan. Jag vill vara en driven optimist som tror att det går, som vet att om man bara tänker igenom något en runda till så går det säkert att hitta en lösning. Jag tror minsann att jag hittat ett nytt, motiverande mantra att dra fram ur rockärmen då något känns svårt eller jobbigt att genomföra. ”De e lite tlångt!!!” öppnar för lösningar och möjligheter, där och då gäller det att dra fram sina äss ur rockärmen. Om jag kan påminna mig själv om detta tror jag det är lättare att leva efter ledordet FRAMÅTANDA.

28 dec

Ett litet ord 2022 – FRAMÅTANDA.

Jag har redan flaggat för att jag var färdig med KONTAKT för ett tag sedan. Det gjorde att jag redan i höstas började känna på lite andra ord och att jag funderade på hur jag skulle ta mig an det nya året. Härom morgonen vaknade jag med mitt nya ord. GUMPTION! När jag sa det till min dotter sa hon: ”Har du kollat på The Holiday? Det är det enda ställe jag hört det ordet användas.”

Vad har flugit i dig?
Jag vet inte! Men jag tror att det påminner om framåtanda.

Jag hade sett The Holiday dagen innan detta ord bestämde sig för att bli mitt, vilket så klart förklarade vad det hade i mitt huvud att göra. Det är okej! Jag tar emot ord hur de än kommer till mig. Jag älskar hur detta ord låter, jag älskar optimismen som omsluter det och jag vill gärna ha det som vän under 2022.

gumption

gump·​tion |  \ ˈgəm(p)-shən \

Definition of gumption

1: ENTERPRISEINITIATIVE
lacked the gumption to try

2: chiefly dialectal COMMON SENSEHORSE SENSE

Svensk översättning

(vilja att uppnå mål) framåtanda, företagsamhet
(förmåga att uppnå mål) klipskhet, rådighet
(ursprunglig betydelse) sunt förnuft

Ordet gumption betecknar en kombination av sunt förnuft, slughet och initiativförmåga. Det är också synonymt med ett av mina favoritord, grit, som väl närmast kan översättas med kurage och gott gry. Jag känner att det är ett ord som kan hjälpa mig bekämpa min ovana att skjuta upp saker och ting. Varför ödsla energi på att tänka på det man ska göra istället för att faktiskt komma till skott? Jag tror att det kan komma till stor nytta både då det gäller marknadsföringen av MB Terapi och då det gäller annat i privatlivet. Hur som helst känner jag mig både glad och förväntansfull över att ha hittat mitt ord innan säcken för 2021 hunnit knytas ihop.

2009 ordning
2010 kärlek
2011 skapa
2012 lyfta
2013 förändring
2014 reach
2015 fearless
2016 fortsätt
2017 vårda
2018 nu
2019 bygga
2020 disciplin
2021 kontakt
2022 framåtanda

05 nov

Kontakt mellan borden och viljor.

Under november månad händer det oftast inte mycket här i bloggen eftersom jag driver projektet ”Trettio Tacksamma Dagar” på Facebook. Detta projekt lyfter mig verkligen och jag tycker mig märka att min uppmärksamhet skiftat överlag sedan jag började ”praktisera tacksamhet”. Det låter så högtravande, men det är inte krångligt. Jag har från tidig ålder lärt mig att vara tacksam. Det är dock stor skillnad på att känna att tacksamhet är ett måste och att verkligen känna denna känsla i hela kroppen. Som skillnaden mellan att leva efter något man tror är sant och att förstå att det verkligen är det. Milsvid! Kanske vill du testa om detta är något för dig? Välkommen in! (Det ställs inga krav alls på ett ”synligt” deltagande, utan du får gärna praktisera tacksamhet på kammaren.)

09 sep

Har du någon dröm för vintern?

Så frågade hon igår, min lillasyster. Japp. Jag svarade ”Gå på julkonserter igen! Någonstans. Stilla Nätters Kapells avskedskonsert vid nyår. Åka pulka i Klackamåla. Hitta nytt ord till 2022. Fortsätta med min hälsoresa. Få fler klienter. Men först höst. Få ordning. Ensamresa/pilgrimsdagar. Lagra skörden. Börja bygga styrka.” Ajli sätter upp ”bucket lists” för varje årstid. Lagom tid för kortsiktigare mål och att skapa goda vanor tänker jag.

Kontakt fortsätter att ge mig mycket kraft! Jag förstår att det kan synas märkligt att ett litet ord kan påverka en människa på ett märkbart sätt, men det kommer inte av sig självt. Tänk bara på mobbade barn, hur en ”riktigt bra” mobbare jobbar med ord. Det gäller att hitta ord som agerar kniv och de ska sägas med rätt emfas och på rätt ställe. Usch, jag blir så upprörd på hur elaka både barn och vuxna kan vara! Fast nu var det denna effekts fullkomliga motsats jag var ute efter. Att hitta ord som bygger, stärker, entusiasmerar, driver på och får en att växa med hjälp av jobbet man får göra själv, mest effektivt ju bättre man förstår sig själv. Just nu jobbar jag mycket med ”kontakt med mitt inre”. Det är en i högsta grad både andlig och mental resa.

”Vad vill du bli när du blir stor?” kan hänvisa till saker du vill börja göra. Men det kan också vara det du vill sluta göra. Jag frågade en vän, ”nu när du blir äldre, vad har du slutat göra?” Han svarade: Jag har slutat kontrollera mina bankutdrag. På riktigt! Jag använder aldrig mitt skrivbord. Jag slänger bara skit på det! Jag bestämmer vad jag inte gillar att göra, och jag slutar bara göra det. Jag vet inte varför jag alltid kontrollerade mina bankutdrag till att börja med. Jag hittade aldrig några fel. Och du vet, nu när jag insåg när det gäller jobbet, du har tur om du kan planera 20% av allt som ska göras. Så varför planera in i minsta detalj? Vad mer gör jag inte nuförtiden? Känner mig inte skyldig. Jag har liksom slutat med det sedan mina föräldrar gick bort. Jag menar, när dina föräldrar är döda börjar du inse vad som påverkar beslut ibland. När du fortfarande i bakhuvudet strävar efter dina föräldrars godkännande. I 50-årsåldern! Jag vet inte om andra människor är likadana. Jag var iallafall sådan. Så att båda föräldrarna är borta ändrar perspektivet lite eftersom den omedvetna processen att imponera på dem inte längre finns kvar.

John Caddell

Denna text läste jag för några veckor sedan och har inte kunna släppa den. Det här är en tanke som både är jobbig och befriande. Igår frågade min faster om jag tycker att jag är lik Far, för hon tycker att det finns så mycket av honom i mig. Absolut! Och Mamma! Jag är stolt över att vara så lik båda två och känner att jag fortsätter lära känna dem även efter deras död. Jag tror att det som egentligen hänt nu när ingen av dem finns tillhands så kan jag helt släppa det som inte var så jättebra och bara fokusera på allt fantastiskt de var och gjorde. Jag är tacksam över allt de lärt mig. Jag är medveten om vad jag behöver slipa på. Men en sak håller jag inte med om. Jag vill fortfarande imponera på dem! Jag saknar att ha dem här vid tillfällen då de faktiskt hade varit imponerade! Jag vill ringa och berätta! Jag vill komma hem, hemhemma! Jag vill att de ska se hur bra det går för deras barn och barnbarn! Så den där friheten, den kom med ett mycket högt pris. Och eftersom jag ändå har betalat det känner jag att jag ska njuta mer av att fatta beslut som bygger på vad som är bäst för mig, inte på vad de skulle ha blivit imponerade av. Och den insikten gör mig friare.

06 aug

Nedslag i KONTAKT.

Vid det här laget har vi kommit en bra bit förbi halvårsmarkeringen och jag har tagit mig tid att fundera lite kring årets ord och vad det har betytt för mig så här långt. Efter alla dessa år förvånas jag fortfarande över hur arbetet med mig själv kan ge otroligt mycket med bara ett litet ord som grund. KONTAKT visade sig vara ett riktigt dynamitord, så till den grad att jag faktiskt kände att jag kunde släppa det lite när sommaren gav sig tillkänna.

När jag städade på skrivbordet fick jag syn på mitt lilla fickhjärta och påmindes om allt kontaktrelaterat jag varit med om så här långt i år. Vilka spännande och roliga projekt det har varit! Det är så lätt att bara låta dagarna rinna iväg. ”Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet” (Stig Johansson), typ. Nu råkar jag ha ganska god koll på att det är just detta rinnande dag ut och dag in som är det vi får, vare sig det porlar lite vackert eller forsar så vi nästan drunknar. Jag känner så med nära och kära som just nu är mitt i vad som mest kan liknas vid en mental forsränning. Hur ska man hantera allt detta ”vatten” som man inte kan styra över själv? Det är inte lätt, särskilt inte då det är andra inblandade också.

I år jobbar jag lite mer med mitt ord genom Ali Edwards kurs ”One Little Word”. Vår uppgift i augusti är att följa Jon Acuffs övning som innebär att man boostar sig själv både morgon och kväll. Jag har inte riktigt fått till det varje dag och har väl inte riktigt fallit för den här tekniken, men jag vet att det kan vara mycket kraftfullt att tilltala sig själv med riktning om man vill förändra saker och ting! Dessutom har man bättre möjlighet att förändra saker och ting om man gör något alls än om man sitter och tjurar i ett hörn och säger ”usch, vilken löjlig övning, det där vill jag inte göra”. Just att börja och avsluta dagen med en ”samling” med sig själv är fantastiskt! Bön, meditation, dagbok, att läsa en stund – något eller allt, don efter person.

08 jun

Hurra för Far!

Den åttonde juni 1942 föddes Ture Ivar Håkansson i Klackamåla, Blekinge. ”Det måste ha varit en fin dag”, sa han själv. Älskar tanken på det, att han såg på sig själv på det viset. När livet rann ur honom sa han att han hade haft ett välsignat liv, men att han önskade att han hade tillbringat mer tid med oss barn (och mamma) då vi var yngre. Vår yngsta sladdsyster fick kanske lite mer av den varan. Tid med Far, alltså. Nu är den enda tid vi får med honom den som finns i minnenas korridorer.

Jag tänker på hur roligt han hade tyckt att det skulle vara att hjälpa till här i Uttorp. Han tyckte så mycket om stället att han drömde om att bo här då mamma var så sjuk att de bara väntade på att hon skulle gå bort. Sedan blev han själv hastigt sjuk(are) och dog innan henne. Tänk ändå. Vi har ingen aning om hur livets irrgångar tar oss fram.

Det här fina fotot har min farbror tagit. Faster, farbror, mamma och far i det hus där herrarna växte upp. Hade allt varit som det var förr i tiden hade mamma säkert fixat en sådan här fin middag idag också. Jag ser på bilden att hon inte mådde bra, men jag vet hur roligt hon tyckte det var att träffa S-E och K. Vem hade kunnat tro att två av de fyra i rummet skulle ha avslutat sin livsgärning bara ett år senare, inte bara mamma (som vi ju visste var svårt sjuk i cancer vid det här laget). Men idag firar vi livet! Grattis Far! Vi är många som älskar dig, vi saknar dig och jag är så tacksam över allt du gjort och gör för mig på så många olika vis. Vet inte om du hade uppskattat en poplåt av Petter med svordomar och allt, men när Miss Li sjunger den känner jag igen din vägran att vara som alla förväntade sig. Du var du och ingen kunde ändra på det, på gott och ont. Lev nu, dö sen. Kram!

28 maj

Hatta lilla Monna.

Pärlplattan, spretiga flätor och fina klänningen. Oro över kusinen som av någon anledning precis hade tappat sin pärlplatta i golvet. Orediga tänder och fröken Gull-Britts skämt för att lätta upp stämningen. Sex år gammal, men med hela världens tyngd på sina axlar. Snusförnuftig, fördömande och så hemskt duktig jämt och överallt. Varifrån kom den där lilla klumpen i magen, den som matades om hon inte var ”underbar och älskad av alla”? Akta lilla Monica, världen. Ta hand om henne. Låt henne leka och släppa taget om alla andras välmående då och då.