Jag hade stora ambitioner gällande årets julklappar, särskilt med ett årsord som hemslöjd. Idag är det 35 dagar kvar till julafton och jag har inte ens påbörjat något på den härliga lista med grejer jag hade tänkt pyssla ihop. Inte en enda grej! Resten av dagarna den här veckan är fulla av jobb och att hjälpa nära och kära på olika sätt. Härligt och definitivt det jag vill ägna mitt liv åt, men inte blir det mycket tid över till julklappar. Radikal acceptans är inte bara användbart i terapeutiska situationer, utan även som allmänt hanterande av livet. Carina Bergs ”ja, ja, men nu blev det så” ska därmed upp på min mentala vägg igen. Det kommer att bli en härlig jul i år även om jag inte fick igång produktionen i julklappsfabriken i tid.
Något jag faktiskt har fått gjort idag är att minska knapphålen på koftan som lilla barnbarnet fick i födelsedagspresent med en tunn, genomskinlig resårtråd. Nu kan hon ha den på sig utan att knapparna trillar ur hålen så fort hon rör sig lite vilt och det gör hon ju mest hela tiden! Den här sortens fix älskar jag. Visst är det tråkigt när något blir liggande helt i onödan?
Sommaren har varit lång och fortsätter, men nu under andra former. Häromdagen tog jag mig äntligen tid att sätta mig med ett av alla projekt jag har planerat för detta år genom mitt årsord HEMSLÖJD. Mönstret till texten ritade jag till när vår äldsta dotter skulle få en egen födelsedagsduk till sin familj. Duken köpte jag på Pingstkyrkans secondhand för en billig peng för att just pimpa den till födelsedagsduk. Bomullsgarnet i perfekt matchning till den mörkaste färgen i de söta rosorna hade jag i gömmorna. Nu återstår att pressa duken och kanske till och med stärka den som man gjorde ”förr i tiden”. Roligast hade varit om jag hade hittat en bricka som passade perfekt i storlek. Vi får väl se om det är möjligt! Hur nödvändigt är det att ha en duk som bara används på födelsedagar? Om du frågar mig så hänger naturligtvis inte livet på det, men nog blir det roligare med små traditioner och detaljer som gör att man känner trygghet i en värld som ständigt snurrar på och bjuder på obehagliga överraskningar. Dessutom tycker jag att det är otroligt värdefullt att bevara det jobb som någon lagt på ett så vackert och välgjort konsthantverk. Sådana pilliga korsstygn och vackra fållar snyter man inte ur näsan precis.
Det är ingen hemlighet att jag brukar dra igång nya projekt när jag står inför en förändring av något slag. Början på en ny vecka. Ny årstid. Den första i månaden. Nyår. Nytt jobb. Nytt hem. Nya omständigheter. Min mammas favorituttryck var ”jag börjar på måndag” (gällande att leva mer hälsosamt, å andra sidan var det sista hon sa till mig ”banta inte”) och jag känner en stor trygghet i att veta, eller hoppas på, att det alltid finns en ny måndag där framme. Det är en dag som dyker upp 52 eller 53 gånger varje år, så det ger många chanser till att fatta bättre beslut, bli mer strukturerad, ge sig själv en nystart eller vad det nu är som behöver göras. Du behöver inte påminna mig om att detsamma gäller alla andra veckodagar också, måndagar har helt enkelt en högre status i mina ögon. 58% av alla amerikaner tycker för övrigt att måndagar är den värsta dagen på hela veckan, något som jag antar har att göra med att de inte gillar sina jobb. Tragiskt.
Nu har jag varit ensam här hemma i några dagar, även om jag har haft besök varje dag. Det har gett mycket tid till eftersatt trädgårdsarbete och städning som jag inte velat ödsla tid på med älsklingarna här hemma. Igår kväll låg jag och klämde ett gäng avsnitt av ”Morden i Helsingör” för att jobba på min danska och för att jag råkar besitta en förkärlek till deckare sedan ung ålder och idag får jag brunchbesök av fina vänner som lägger sin sommar bakom sig för att åka hem till Hasslö. I eftermiddag ska vi få en massa regn, vilket öppnar en massa chanser till inomhusaktiviteter. Jag har ett jobbsamtal, men efter det hade jag tänkt mig att sätta mig med höstens schema och strukturera upp livet lite. Det är en massa kul som händer på olika håll i landet, så det kommer att krävas ett lugnt och organiserat sinne. Eller krävas och krävas, jag mår helt enkelt bra av att ha koll på läget. Kul att jag har kvar min peppsten med förra årsordet RUTIN. Jag hittade den när jag städade på arbetsbordet och kände hur glad jag blev över alla rutiner som ger mitt liv en härlig struktur. Ja, om jag ger dem en chans, alltså, hahaha! När jag är klar med mitt översiktsschema kommer jag att ha så mycket roligt att se fram emot när måndag väl dyker upp.
Den blå, laserade brickan har vi tänkt måla om sedan den hamnade här hemma, men inte förrän nu blev det av. Valet föll på ”en glad, gul färg”. Att försöka måla utan att göra grundarbetet först visade sig kosta en massa extra tid och jag var ändå tvungen att måla på en underlagsfärg för bättre fäste. Efter många lager, byte av färgnyans till en lite varmare och en del muttrande får brickan nu anses vara hjälpligt klar. Den behöver fortfarande finlir och kanske tar jag hand om det en regnig dag. Detta resultat duger dock gott för att göra födelsedagsbarn eller gäster glada!
Det där med att ha tålamod nog att vänta in något, att på riktigt känna ”den som väntar på något gott väntar aldrig för länge” i hela kroppen, blir tydligen allt mer ovanligt i vår värld. Det har blivit mycket skrivet om det här i bloggen under våren pga de böcker jag läst och mitt eget intresse i frågan, men jag är inte beredd att lägga undan funderingarna. Jag känner att fokus och ihärdighet tar huvudrollen både i vardagliga beslut och i stunder då jag inte direkt har något som måste göras just då. Förra årsordet RUTIN har oväntat nog fortsatt att vara viktigt och ligger mitt framför ögonen på min arbetsplats för att påminna mig om att fortsätta sträva efter rutiner som kan leda till goda vanor.
Tänk bara på sparrisen som vi njutit så av under de senaste veckorna. De första fem plantorna sattes för flera år sedan i den enda lådan i trädgårdslandet som var tillgänglig just då. Tyvärr gillar inte sparris att flyttas, så jag struntar i att ge den en bättre plats trots att den är lite för skuggig och därmed inte ger lika stor skörd som annars hade varit möjlig. Hur som helst är det först i år, år fyra, som vi fått en lite större skörd på de första plantorna. ”Den som väntar på något gott får vänta jättelänge.” De andra plantorna etablerar sig med den äran och jag ser fram emot att få äta skörden från dem våren 2026, hahahaha!
Sedan är det alliumlökarna jag fick som små miniministrån av blomstersyrran. I år blommar två av dem och jag hoppas att de ska sprida sig på stället och bjuda på stor blomsterprakt framöver. Vänta, vänta, vänta för att se hur det blir…
Vänta, vänta, vänta. Purjospöna jag fick i jord igår kommer förhoppningsvis att må bra och trivas efter förra årets purjoblä där jag skördade ett tiotal som mer liknade vårlök än något annat då jag inte gav plantorna den omsorg eller det praktiska stöd de behövde. Här ska det bli långt bättre! Vänta bara.
Väntan på jordgubbarna är lång, men här hoppas jag åtminstone kunna äta ett och annat bär innan sommaren är slut. Vattna och vänta. Ge inte upp!
Tänk, jag skulle påmint mig själv flera gånger om att det mesta brukar ordna sig när alla mina pelargoner såg ut att ha gått hädan efter den tuffa vintern. Se bara! Här finns några nytillskott, men de flesta krukorna innehåller pelargoner som fått omsorg under våren, lite gull, ny jord, näring i rätt tid och sedan lite rehabilitering i växthuset. Nu ska de nog klara sig bra här på pelargontrappan. Jag orkade vänta och hoppas istället för att kasta in handduken och bara slänga alla när det såg mörkt ut. Vilken tur!
Och visst ser det lite klent ut här vid verandatrappan just nu, men jag fortsätter ge omvårdnad till allt som står här för att så småningom kunna njuta av blomsterprakt i överflöd. Vänta, men vänta inte sysslolös. Håll rutiner, fortsätt vattna och ge näring, rensa ogräs, ta bort det som inte mår så bra och ge utrymme till sådant som kan göra bättre. Och vänta lite till. Det blir bra det här!
Det är intressant med utvärderingar tycker jag, inte minst då jag för länge sedan uppehöll mig i skolans värld. Där skulle vi mer ofta än jag föredrog (eller fortfarande föredrar) göra stora och genomgående förändringar. Vanligtvis utvärderades det inte lika friskt, och dessutom tycker jag mig minnas att det om det utvärderades inte direkt hände något efter att ett resultat låg på bordet. Jag gör rätt ofta nedslag i mitt liv för att se om jag är på rätt väg. Inte med några protokoll närvarande, men ändå. Att då och då ta ett steg tillbaka och fundera på om jag befinner mig på rätt livsstig är nödvändigt för att inte hamna allt för snett om jag gjort felaktiga val. Idag är det dags att fundera över HEMSLÖJD. Har mitt årsord gett mig det jag önskade så här långt?
Jag visste redan att det mellan april och september inte skulle finnas särskilt mycket tid för handarbete. Det tillhör sakens natur då man är planttant och har ”ambitioner”. Att jag skulle bli mer eller mindre soffliggande större delen av april ingick inte i mina planer, men så blev det. Därmed känner jag mig rätt besviken, både på omständigheter och mig själv. Jag hade väl ändå orkat sticka lite? Sanningen är att jag inte gjorde det och då får det vara så. Vi gjorde om syrummet till inneväxthus, så inte har jag heller suttit där och använt symaskinen som jag hade tänkt. Nu är det som det är. Jag har samlat inspiration, förberett projekt och gjort ett och annat småplock färdigt. Jag har lagat, klippt, tvättat, strukit och nålat grejer. Jag har funderat på lapptäckstekniker, har studerat broderitekniker, har skrivit mycket kalligrafi och rensat bland mitt material. HEMSLÖJD skulle bli ett annorlunda årsord, det visste jag redan. Hur annorlunda hade jag inte satt mig in i och är kanske inte riktigt nöjd med det. Det finns dock ingen anledning till att göra annat än att kämpa vidare, släppa prestationskraven och komma ihåg att tanken är att årsordet ska tillföra livet glädje, inte press.
Med det sagt tar jag mig vidare med fortsatt entusiasm för att använda mina händer, min kognitiva förmåga och mina sinnen i skapandeprocesser som leder mig in i något som både är utvecklande och spännande. Att det går långsamt betyder inte att det inte händer någonting.
Fördelen med att leva i samklang med ett ledord eller ett årsord är att man själv ges hela ansvaret att tolka ordet och bestämma vilken slags aktiviteter det får rymma. Min önskan har genom åren varit att kunna utvecklas på många olika plan, men ett ord som ”hemslöjd” ger inte i sig självt denna möjlighet. Det är ett väldigt praktiskt ord, åtminstone i min tolkning. Eftersom jag gärna skjuter upp saker och ting så har jag ändå givits möjlighet att ta itu med projekt som legat på vänt i eviga tider och det kan i sin tur leda till något slags mental eller själslig utveckling. Vi får se.
Denna blå bricka köpte jag på loppis för många år sedan. Målet har hela tiden varit att måla om den, men det har inte precis prioriterats. I veckan bestämde jag dock att nu skulle den få det nya liv som jag lovade då pengar bytte ägare för att detta skulle kunna ske! Min första tanke var gul, men jag gav maken möjlighet att få välja. ”En glad gul är min spontana tanke”, sa han, och då var det givet. Men! Vet du hur svårt det är att välja rätt nyans bland färgprover? Min beslutsångest spelade maracas på högsta volym då jag bläddrade i solfjädern med mängder av gula nyanser, medan den unge mannen i färgaffären med större beslutsångest än min egen försökte ge mig service. Jag bad om hjälp att välja färgtyp (vill ha en färg som är tålig – eeeeehhhh, okej, kanske lackfärg), passande pensel (eeeehhhhh, denna kanske – ok, vilken bredd – eeeehhhhhh, denna kanske), frågade om det inte fanns någon mindre burk (eeeeehhhhh, nej). Killen hade ingen praktikantskylt och ingen av hans tre kollegor som befann sig i närheten gjorde några inspel, så jag gissar att allt var okej och att han bara behövde lite uppstartstid för att komma fram till det egentligen självklara svaret.
Målartvätt hade vi hemma, så jag skrubbade av brickan med en omgång sådan. Jag insåg efter första lagret färg att jag åtminstone borde ha sandpapprat först även om jag struntade i grundfärg. Tror till och med att vi har en burk sådan någonstans… Nu har jag dock dragit på tre omgångar (bilden togs efter andra lagret) och jag tror att det kommer att bli bra efter tre omgångar till. Hahaha! Annars målar jag på ett lager grundfärg på dessa tre gula lager och börjar om med en bättre grund. Detta är nämligen nyansen jag hade tänkt mig att brickan skulle få (S 0580-Y):
Penseln är jättedålig och alldeles för bred, men jag lyssnade på proffset och analysen leder till att det är mitt handhavande som brister. Jag håller penseln fel, lät bli att förbereda på det sätt som varje vettig målare hade gjort, har inte rört runt färgen tillräckligt (fast där tror jag faktiskt inte jag gjort något galet). Det löser sig. Snart har vi en gul bricka, oavsett hur vägen fram till målet har sett ut. I värsta fall får jag bara göra decoupage, så som man dekorerade alla prylar från askar till lampskärmar och byråer på det ljuva åttiotalet. Hemslöjd? Njae, eller jo, det bestämmer ju bara jag. Ha en fin helg!
Edit: Efter femte lagret med ännu tvivelaktigt resultat bestämde jag mig för att dra på grundfärg och börja om när jag kommer hem på söndag kväll. Jaha, bra påminnelse om att ett gott grundarbete alltid lönar sig.
Igår ringde min kusin precis när jag börjat fästa slagen på min senaste badrock. När jag var klar var det dags att avrunda. Bra avledningsmanöver, jag märkte inte ens att jobbet blev gjort! Ungdomens perfektionism är bortslipad, men jag vill fortfarande att saker och ting blir snygga på baksidan också. Därav valet att inte göra detta moment med hjälp av symaskin.
Äldsta dottern fick denna badrock i julklapp 2022 osydd. Jag frågade om hon ville välja färgskala, eller om hon nöjde sig med valfri kombination. Efter att ha spanat in Ellinors hemsida fastnade hon för en blå färgskala, så jag började leta blå handdukar på second hand. Med tanke på att blått sägs vara favoritfärgen hos en stor del av befolkningen förvånade det mig att det var så svårt att få ihop tillräckligt med matchande, tillräckligt stora delar. Bättre klar i januari 2024 än inte alls? Kanske vill mottagaren sy upp ärmarna lite, annars passar de perfekt att rulla upp om det behövs. För övrigt kan jag säga att alla handdukar som skänks till second hand inte är i skick att göra detta projekt med. Man får akta sig för bedrägliga exemplar som ser okej ut, men är så tunnslitna under frottebubblorna att hålen är nära. Sådana passar bättre att klippa upp till städtrasor.
Idag skiner solen och nästan all snö är smält! Ordentligt med ljus genom fönstret och färdigblockad barnbarnströja känns bra. Jag är så glad att det fanns nog med garn till trekvartsärmar, det tror jag blir bra. Det känns lite märkligt att lillan redan ska kunna ha den här i sommar. De växer så snabbt, de små liven! Varje dag när vi fejstajmar blir hon glad då hon hör min röst – det känns verkligen som att hon vet vem jag är. Just den biten kände jag mig så nervös inför. Jag vill inte vara någon gammal tant som hon knappt har koll på, utan någon som hon känner sig bekväm med och som betyder något för henne.
Idag satsar jag på att bli klar med ännu ett projekt under kategorin HEMSLÖJD. Jag är så nöjd med mitt ord! Så småningom kanske jag hamnar mer i ett läge där jag vill utmana mig själv med lite nya tekniker och sådär, men just nu är jag nöjd med att jag faktiskt gör något med mina händer varje dag. Det är ändå redan den 23 januari, så vid det här laget känner jag att ordet blev rätt. Ett nyårslöfte brukar vara i genomsnitt 3-4 månader. Vi får väl se. Mina årsord har alltid hållit hela vägen, även om jag engagerat mig olika mycket i dem. Jag tror att det handlar om att det inte finns en början eller ett slut i att välja att bjuda in en känsla eller en vision i sitt liv.
Jag har funderat en hel del över mitt årsord. Jag är så van vid att välja ord som väl mest kan beskrivas som karaktärsdanande, eller åtminstone utvecklande på flera olika plan. För 2024 har jag valt ett ord som bara är roligt. Ja, så tänkte jag iallafall när jag hade landat i ordet och bestämt mig. Roligt ska inte nedvärderas, jag tror de flesta behöver tillföra olika dimensioner av glädje i sitt liv. Däremot tror jag själv att jag mår bra av personlig utveckling och det är onekligen något som de årsord som slagit följe med mig genom åren bidragit till. Nu hade jag såklart inte behövt oroa mig. Hade jag vågat lita på ”processen” hade jag förstått att jag vet vad jag behöver utan att behöva gräva så mycket. Naturligtvis har det redan visat sig att HEMSLÖJD inte bara är roligt. Som jag berättat många gånger har jag en benägenhet att skjuta upp saker och när jag väl hade inventerat alla mina möjliga projekt stod min inre prokrastinerare på högeraxeln och skrattade rått åt mig, rätt in i örat. Och högt. För jag kommer att få jobba hårt på att avsluta projekt och ro saker och ting i land under det här året. Tänk, vad bra detta kommer att vara för mig! Dessutom är det inte bara roliga moment inblandade i de här projekten, något som gjort att det ligger så många halvfärdiga grejer i lådorna.
Jag insåg tidigt att dokumentation kommer att vara viktigt för mig, men visste inte riktigt hur jag skulle göra det. Igår kom jag på att ett fotoalbum i telefonen där jag lämnar anteckningar på själva fotona kommer att bli det bästa. Jag fokuserar inte på estetiskt vackra bilder. När projektet är klart fotar jag helt enkelt. (Makens socka fotades när bara en var klar, så där fuskade jag lite.) HEMSLÖJD kan kännas lite överväldigande då en hemslöjdsbutik för mig bjuder på den största kunnighet som finns i olika hantverk. Jag har dock bestämt mig för att försöka strunta i detta och bara jobba på. Ingen ska bedöma grejerna, jag ska ha roligt, utvecklas och förhoppningsvis kunna ge nära och kära hjälp och presenter i takt med att grejerna blir klara. Det kommer att bli högt och lågt.
Här kommer en beskrivning av vad som hunnits med under de här två veckorna:
Makens sockor är klara!
För flera år sedan köpte jag en kavaj som inte var lagom mig, men som var supersnygg och i fin kvalitet. Den har väntat på att bli lagad och få en knapp isydd. Det har jag fixat nu och kavajen ska tas med upp till Nynäshamn nästa gång jag åker.
Den gröna klänningen hade jag när jag var liten, men säkert mina syrror också. Fickorna satt lösa, knapparna var borta och fållen hängde på trekvart. Jag letade upp matchande knappar och sydde fast samt sydde sömmar där det behövdes.
Den vackra loppisduken har jag redan använt mycket, men fållen var så trasig att jag bestämde mig för att klippa av den och börja om. Tyget är jättesladdrigt, så jag sydde helt enkelt en bindsöm utan fåll för att låsa trådarna. Nu har jag strukit duken också och bestämt att jag inte behöver handfålla. Det här duger bra.
Yngsta dotterns favoritkasse har fått förstärkt lagning och kan nu fortsätta jobba.
Min vetepåse har fått nytt fodral sytt av en hemvävd förningsduk som en gång tillhörde Elna Nilsson, Elin Nystedt eller någon annan E.N.
Just vetepåsen låg inte ens i projekthögen, men när jag hittade duken (låg i en hög fina hemvävda textilier i en auktionslåda) visste jag precis vad jag ville ha den till.
Zoomar du in kan du se brännhålen som fodralet fick då vetekudden fastnade i mikron någon gång. Du behöver inte zooma för att se att mönstret är gräsligt. Jag har aldrig tyckt om det, men själva vetekudden hade den perfekta storleken och köptes på Tjurkö av ett hantverkarkollektiv som jag gärna stöttar. Det fanns vid det tillfället tyvärr inga överdrag jag gillade, så det här fick duga.
Broderade monogram är något av det finaste jag vet! Modigt att sy korsstygn ”på frihand”. Sådant behöver jag öva mer på under året…
Så här ser vetevärmaren ut nu. Den är provkörd och funkar precis lika bra som innan. Tyget tåler rejäla tag, men jag tänker inte bränna den igen. (Jag lärde mig en läxa förra gången och lägger den numera alltid ihopvikt så den inte kan trilla över och fastna.)