Lasarettet är inte precis mitt favoritställe. Det är ju sällan man är där för att hitta på något roligt. Just den här gången var det dags för mammografi, något som jag ändå föredrar att tacka ja till framför att låta bli. Jag älskar dessutom konsten som man bjuds på i den relativt nya byggnad 46 på lasarettet. Direkt när man stiger in genom dörrarna möts man av klättrande, starka kvinnor.
Jag älskar allt från symbolismen till utförandet. Dessa skulpturer är fantastiskt vackra.
Skulpturerna är placerade på olika ställen i trapphallen. Det de har gemensamt är mänsklig interaktion och vikten av att hjälpa och stötta varandra. Hopp!
Ibland behöver man sitta en stund i fred och kontemplera livet.
Kanske kan man hämta kraft hos varandra när situationen man står inför ter sig likt ett bråddjup.
Andra gången får man lita på att andra tar emot om man vågar kasta sig ut.
Skuggan av pandemin faller fortfarande över mig då och då, men jag har gått vidare på många sätt. Jag är glad över att spriten igår mest påminde mig om Gullbernatiden för länge sedan då jag jobbade extra som vårdbiträde. På den tiden gillade jag att sprita händerna efter att jag hade jobbat hårt. Känslan av att svalka av händerna efter ett svettigt nattpass var något jag verkligen uppskattade.
Efter att brösten hade klämts och genomstrålats åkte jag vidare till Maxi för att fixa påskbestyr. Vilken tur att vi köper ägg från våra vänner på Fridhem Farm och har lagt en förbeställning, för annars hade jag blivit bestört. Det är tufft för äggproducenter just nu.
Efter gårdagens inlägg känner jag att ett inlägg med AI-skapade avatarer av mig själv är på sin plats. Den digitala konstnären fick ett gäng bilder på mig och lyckades med en del tolkningar, mindre bra med andra. Håll tillgodo.
Jag ungefär precis som jag ser ut, men i svartvitt.
Monna Vikingsdotter. Kanske inte det mest lika porträttet, men jag gillar känslan.
Exakt jag på en dålig dag.
Sankta Monica?
Indiana Jones skulle lika väl kunna vara kvinna, eller hur?
Sommarflicka.
Om da Vinci hade målat mig hade det kanske blivit ungefär såhär.
Igår fick jag hämta ett paket som varit på väg i postgången under lång tid. Tydligen strejkas det både här och där, inte bara i syrrans Skottland… Det var så roligt att öppna! De små lunchpåsarna ska sparas till kommande julpyssel, men boken i paketet är redan öppnad och genombläddrad! För flera år sedan började extrasyrran i Tyskland ett projekt till sina barn. Hon ville gärna att de skulle lära sig lite svenska och mer om vår familj och bad alla svara på några frågor. Detta projekt utvecklades i takt med svaren till något betydligt större och nu är resultatet här: en fantastisk bok med otroligt mycket kärlek. Alla syskon med familjemedlemmar har fått bidra med berättelser om sig själva, men vi har också haft möjlighet att berätta om varandra på ett sätt som gör en glad in i hjärteroten.
Jag känner ofta att det finns stor variation i ambitionsnivå när det gäller skolan i Sverige och i Tyskland. Det här är ett helt fantastiskt konstkort som är tillverkat på en bildlektion av den tyske systersonen. Jag står förundrad och funderar på hur kortet bäst ska kunna glädja alla som kommer hit på besök. Visst är det vackert?
”Taktil (i sht i fackspr.) som hör samman med l. ger upphov till känsel l. känsel- l. beröringsförnimmelse; som avser l. lockar till känsel l. beröring; känsel-, berörings-. En fyrtio års man .. hvars taktila känslighet uti benen ända upp till ljumskarne var vissa dagar fullt borta. 3SvLäkSH 1: 202(1866). Taktilt funktionell form, t. ex. av ett handtag, härledes ur det sätt varpå detta skall fattas eller beröras vid begagnandet. HantvB I. 2: 276(1934). De taktila och motoriska sinnena förtvinar — det behöver man inte vara psykolog för att konstatera. Form 1953, s. 179. Taktilt, säger keramikerna när ett föremål känns behagligt att hantera. ÖgCorr. 14 ⁄ 10 1970, s. 12. De gamla hörapparaterna .. kompletteras nu med så kallade taktila hörapparater. SvD 22 ⁄ 9 1987, s. 6. Även reliefkartor och taktila kartor (för synskadade) förekommer. NE 10: 477(1993). I taktil massage bearbetas sinnesorganet huden .. Den lätta beröringen påverkar det parasympatiska nervsystemet. SvD 2 ⁄ 9 1998, s. 17.”
Taktil är känns som ett ord som blivit nyupptäckt i många sammanhang. Det pratas om taktila upplevelser i samband med bakning och matlagning. Barnleksaker ska gärna ge taktila upplevelser och taktil massage är numera en vedertagen behandling i exempelvis behandling av anorektiker och personer i livets slutskede. Som terapeut använder jag mig av övningar som ger sinnliga upplevelser. Jag ser stressen i dagens samhälle till en stor orsak till att människor exempelvis glömmer bort att lita på sina sinnen och slutar lyssna på dess varningssignaler. Dagens projekt blev därför en övning för mig själv som inbegrep fyra av sinnena och förhoppningsvis också i framtiden kan fortsätta ge fina stunder. Då vi städade ut vedboden hittade jag bland annat en nyckelknippa med vidhängande träbit. Den var alldeles svart och nästan kladdig av många års smuts. Dessutom luktade den unket. Jag såg dock potentialen och vågade mig på att lägga den i ljummet diskvatten för att luckra upp smutslagret.
Tyvärr glömde jag att ta ett förekort, men så här såg träbiten ut efter att både ha legat i vatten i en timme och sedan gnuggats ren av riktigt upptvålad Svinto. (Lite våghalsigt, trä gillar inte uttorkande rengöringsmetoder och inte heller varmt vatten.) Jag sköljde den väl. Som du ser hade jag vid det här laget blivit av med den värsta smutsen och träet var inte längre kladdigt.
Ska man våtslipa krävs det annat sandpapper, så jag såg till att träet var ordentligt torrt innan jag gav mig på det med först 60 korn, sedan 150. Jag hade kunnat slipa på för att göra allt helt slätt, men det var inte mitt mål. Jag ville att historien delvis skulle få fortsätta vara med också i framtiden.
Till slut var det dags att behandla med ett tunt, tunt lager av favoriten Grunne gammaldags trävax. Nu är känslan en helt annan än då jag hittade den ursprungliga nyckelknippan! Nycklarna har fått ligga i citronsyravatten och gnuggats rena med Svinto, så de är också som nya. Jag undrar just om dessa nycklar tillhör något som finns kvar här på gården? Hur som helst har jag nu hittat ny användning för något som följde med gården och som säkert för länge sedan hade slängts i en ”sophink” för gammalt metallskrot. Jag är faktiskt otroligt nöjd med dagens projekt, både för att jag tycker den här träbiten är osedvanligt vacker, har en underbart stressreducerande förmåga med sin släta yta och dessutom luktar den nu väldigt gott av vaxet.
Dagens ord tänker jag har flera tolkningar. Innan jag var klar hade jag påbörjat fyra olika projekt och slutfört två av dem och detta trots att jag kliade mig i huvudet över vad jag skulle hitta på. Detta måste väl vara att bli utmanad på riktigt tänker jag?
Det pratas mycket om ”cirkulär ekonomi”, ”cirkulär konsumtion” och så vidare. Detta är ett nytt påfund i svenska språket och handlar om att man vill komma så nära evighetsmaskiner som det är möjligt. Jag tänkte hur som helst sy scrunchies av min glittriga nyårsklänning till brorsdöttrarna. När jag hade klippt till tyget och började sy visade det sig att symaskinen har gått sönder och backknappen har hängt sig. Jaja, det var väl ändå dags för service. Hur som helst var jag inte sugen på att sy dessa hårsnoddar för hand, så jag gick över till plan B.
Till denna tolkning fokuserade jag på formen cirkel, något som hittas i yngsta dotterns gamla rum. Efter att ha fotat och fixat var jag ändå inte nöjd. Girlangen kändes viktig att få fram, inte bara ljusbollarna, så jag bestämde mig för att gå över till plan C. Jag försökte göra en akvarellmålning med diskmedelsvattenbubblor, men det gick över huvud taget inte alls och slutade i papperskorgen. Man skulle kunna tro att jag skulle ge upp efter att ha utmanat mig själv i en timme, men icke. Det var dags för plan D och fjärde gången gillt!
Nu gick jag över till ordet cirkulärs sanna betydelse: ”Ett cirkulär, en cirkulärskrivelse eller en rundskrivelse är ett papper, skrift eller brev som ska läsas av många, till exempel på en arbetsplats, eller av ansvariga personer på flera olika myndigheter.” Nu råkar ju jag och maken vara de enda personerna på vår arbetsplats vilket kanske inte riktigt kan tolkas som många ens med bästa välvilja, men, men. Min slutgiltiga tolkning av cirkulär blev helt enkelt ett konstprojekt. Lappar av den här typen är ytterst irriterande och typ ingen bryr sig någonsin om att försöka förstå att somliga är mycket mer känsliga för oreda än andra. Jag tänker på allt stök jag mått dåligt över genom åren och är nöjd över att jag blivit mer fördragsam. Lite passiv aggressivitet riktad åt min kollega som emellanåt är dålig på att ställa in skitig disk i diskmaskinen kan väl ändå vara på sin plats? Han tyckte i alla fall att det var roligt.
Till dagens ord böljande hade jag en mycket klar bild av vad jag ville göra. Här ute på ön blåser det ofta och mycket och jag ville fota ett spetstyg som böljade i vinden och få till ett vackert svartvitt foto. Men du vet hur det är. Vädret rår man inte på, oavsett vad somliga verkar tro. Stilla och lugnt är väl härligt när man vill sitta och gotta sig i sensommarsolen. Ska man ta ett coolt och kreativt fotografi funkar det sämre, så jag fick gå över till plan B. Den har du här:
Ett akvarellpapper tejpades runtom med Biltemas blå maskeringstejp. Den har ett lite försiktigt lim som är tänkt att användas på tapet. Någon gång såg jag någon måla flödigt i ett liknande mönster med en mycket större pensel på ett mycket större papper. Jag gillade verkligen det jämna mönstret med de ojämna övergångarna och tekniken har blivit kvar i bakhuvudet någonstans. Jag har så många pennor att det inte kan anses vara helt friskt (hehe) och ändå har jag svårt att hitta rätt när jag behöver en. Det kan också vara så att jag känner mig bekväm med att alltid använda samma pennor om och om och om igen. För att Skapande september ska få bli ett projekt som sätter sprätt på mina hjärnceller bestämde jag mig för att ta en penna som jag aldrig använt. Det blev penselpennan Tombow nummer 528, en vackert blå, varm färg.
Jag vill gärna låta den här utmaningen vara en påminnelse om att det finns mycket som är roligt att göra, men som jag aldrig tar mig tid till. Det finns tekniker, material och angreppsvinklar som jag aldrig bemödar mig om att testa. Just därför känns det extra viktigt att jag den här månaden inte behöver producera något som ska bli något. Å andra sidan gillar jag att förena nytta med nöje, så jag gissar att jag kommer att hitta en användning för de flesta av denna månads projekt. Detta lilla konstverk har jag till exempel lagt i kortlådan. Dag två av trettio avklarade! Jag tycker fortfarande det är jätteroligt och hoppas att det får fortsätta så.
Somliga platser tål att besökas om och om igen. Sundborn och Carl Larsson-gården är en sådan. För tredje gången i mitt liv har jag nu haft chansen att inhämta allt det där vackra som inspirerade Carl och Karin Larsson. Jag hade hunnit glömma bort somligt, annat var ingen nyhet. Jag mindes till exempel att Larssons var goda vänner med Anders och Emma Zorn, men även med prins Eugen.
Carls vackra akvareller som så starkt har påverkat synen på vad som är ”svensk stil” gör mig alltid glad, men det är textilkonstnären Karin som är min stora idol. Det är ju även hon som i mångt och mycket har skapat den vackra miljö som avbildas överallt. Jag känner att min ”rädsla” för att testa olika tekniker och infallsvinklar borde läggas i en hög utanför dörren någonstans. Mitt fria broderi som påbörjades för många år sedan behöver bli klart! Fritt och fritt, jag har ju ett mönster att följa. Tänk att jag ska tycka att det är så svårt att improvisera!
Dalarnas landskap är böljande, grönt och blått. Skog och sjöar, odlad mark och röda stugor. Jag älskar Sturkö, men bebyggelsen är inte särskilt inspirerande. Där är det himmel och hav som utgör det mesta av allt det vackra.
Jag tycker det är fint att Larssons barnbarn och barnbarnsbarn förvaltar sitt arv så väl. Detta är ett levande hem samtidigt som det är en kulturskatt som man delar med sig av till alla intresserade. När vi var på plats såg vi något som såg ut som ett konstläger för barn i den privata trädgården. Jättemysigt!
Som bonus fick vi denna gång en utställning om Karins underbara textilier och de tankar hon byggde sitt skapande på. Otroligt välgjort och vackert.
Här kommer en bonusbild bara för att ”Karins bollar” är så vackra! (Hon satte liknande på sjalar, dukar och annat i hemmet.)
Väl tillbaka i Nynäshamn där jag mellanlandat fick jag tid att umgås med systersonen. Han visade sin musikaliska utveckling och gav en privatkonsert till moster Monna som var mycket nöjd. Så härligt det är med konstnärskap i alla olika skepnader! ❤️
Efter en riktig heldag med fasters begravning igår var jag inte hemma förrän strax efter kl 23. Jag måste alltid runda av min dag, särskilt om jag varit med om något så stort som jag var igår. Det betyder att det inte blev många timmars sömn innan det var dags att börja arbetsdagen med ett klientsamtal kl 8. Jag var extra tacksam över att inte behöva resa någonstans just imorse. Det gav mig tid att rulla igång dagen i ganska lagom takt.
Efter jobbet åkte jag till den nyöppnade sjukhusbyggnaden här i Karlskrona för att besöka den nya mammografiavdelningen och klämma tuttarna i tortyrmaskinen. Till försvar för den stackars sköterskan och allt hon representerar kan jag säga att den nya avdelningen är helt fantastisk, ljus och inte alls någon instängd bunker som det förra stället. Den nya röntgenmaskinen är dessutom mer ergonomiskt utformad och visade sig bjuda på betydligt mindre obehag än den som användes vid det senaste tillfället det begav sig. Bilden visar delar av det fantastiska konstverket ”A Point of View” av Eva Larsson som står i trapphuset i byggnad 46. Verkligen vackert!
Efter röntgandet var det dags att möta upp min fina, fina vän från gymnasieåren. Hon har en begravning av en anhörig imorgon och frågade om det gick att mötas upp då hon ändå var i stan idag. Jag blev så glad över att kunna hänga med henne i flera timmar! Hon bor alldeles för långt bort i vanliga fall. Vi åt god mat, slickade i oss varsin bytta Karlskronaglass och förfasade oss som de tanter vi hunnit bli över vissa av de arkitektoniska bottennapp som vår stad intagits av de senaste åren. Nu ska vi till Gert Wingårdhs försvar (med allt detta försvarande skulle jag kanske satsa på att bli försvarsadvokat istället) säga att hans bygge med glaslådor säkert hade varit läckert på något annat ställe. Det är dock inte nödvändigtvis så att en krock mellan olika tidsepoker blir ”spännande” eller ”nydanande”. Nej, kuvösbyggnaden smälter knappast in på Björkholmen, utan tar för mycket plats både rent fysiskt och mentalt. Jag känner mig faktiskt lite besviken, men tycker ändå att de där Björkholmsbyggena är betydligt mer lättsmälta än den stora rostkolonn (jag VET att materialet heter corten, men det gör inte ”World Trade Center” vackrare) som reser sig upp alldeles bakom Karlskrona Central. Suck! Desto mer skönhet kunde vi insupa under vår promenad runt Saltö! Se, det var en alldeles ljuvlig promenad med några fina nedslag där vi njöt lite extra av utsikten.
Ikväll har jag rensat upp lite på mina morföräldrars och mammas gravar. Någon såg ut att ha varit där och pysslat alldeles nyligen, men jag satte dit några nya blommor och kasserade några andra. Det såg fräscht och välvårdat ut, till skillnad mot hur det såg ut för några veckor sedan då det inte hade hjälpt att vattna och hettan helt hade tagit över. Nu väntar vi in hösten, men först ska jag suga i mig de sista vackra sommardagarna. Jag hoppas du har möjlighet att göra detsamma!
Det är den 22 juni och jag sitter i mitt arbetsrum med öppet fönster. För mig är det en vanlig pluggdag och jag har just ätit lunch med de andra tre familjemedlemmarna som för tillfället befinner sig här hemma. Regnet som föll under natten och i förmiddags sögs snabbt upp av törstande växtlighet. Det är fascinerande att se vilken skillnad det gör när naturen själv bjuder på bevattningen! Allt blev synbart grönare på bara några timmar.
Hobben med gul fetknopp som står vid sidan av vår uppfart, eller nedfart beroende på hur man ser det, livar verkligen upp. Den här lilla söta blomman gör sig bäst i sällskap med hela släkten! Det är svårt att låta bli att fångas av intensiteten i färgen och jag tror att också människor som vanligtvis inte är så förtjusta i gult tycker att det här är fint. Förr i tiden användes gul fetknopp mot skörbjugg och frossa och den ska även vara bra på att läka sår. När jag blir lika duktig på växter som min faster återkommer jag med mer information.
Flädern utanför mitt fönster fick de nedre blommorna skördade av yngsta dottern igår. Jag gjorde årets första, men inte sista, omgång flädersaft och jag passar på att länka till det utmärkta recept jag använde förra året. Jag använder den mindre mängden socker och häller upp saften på halvliters pet-flaskor som jag stoppar i frysen. Förra året gjorde jag både flädersaft, syrensaft och jordgubbs- och flädersaft och den sista flaskan står först nu i kylskåpet. Här hittar du Oholahs recept. Jag passar också på att skriva av det här om nu Tasteline skulle försvinna.
Oholahs bästa flädersaft
60 klasar fläderblom 3 st citroner, sköljda och skivade 2,5 l vatten 1-2 l socker 0,5 dl citronsyra
Koka upp vatten och lös upp socker och citronsyra. Häll sockervattnet över rensade blomklasar och skivad citron. Låt stå svalt i fem dygn. Sila och häll på flaskor.
Maken fortsätter att leverera i trädgården. När jag kom hem igår stod denna mottagningskommitté och väntade utanför häcken. Tjocka damen till vänster, ”att leva med lipödem” i mitten och längs till höger Klas, ett av stentrollen i Frost. Jag älskar dessa konstnärliga steninstallationer!
Tjocka damen är vackrast. Först tänkte jag att hon liknade en av Lisa Larsons tjocka damer, men de har alla sluttande axlar. Detta är en mycket starkare kvinna och jag känner mig trygg med henne här. Gott så.
Nu är det jul igen, akvarell av Carl Larsson. Imorgon kan du börja buda på Bukowskis! Läs och lär om verket om du inte har råd att dra fram X miljoner ur guldbyxorna.
Jag har fascinerats av Carl Larsson och hans fru Karin sedan jag besökte Sundborn 1979. Vilka konstnärer! Sedan dess har jag varit tillbaka till detta vackra hem flera gånger och jag har även beundrat CL:s verk på bl a Nationalmuseum och i en av mina favoritböcker samt KL:s verk i Karin Larsson i närbild. Vilket kreativt kraftpar… Läs den här texten i Minnenas Arkiv så förstår du kanske varför de är så inspirerande: Konstnärsparet Carl & Karin Larsson. Larssons släktfester låter dessutom jättetrevliga!
Jag vet att smaken är som baken och att alla ser olika på konst, men det här är sådant som jag njuter av. Vackra färger, estetiskt, harmoniskt… Jag tänker mig att det är precis som ackord. Modern musik låter skräpig i mina öron. Jag har ingen önskan att verka kunna något som andra låtsas fatta. Det känns för mycket som ”kejsaren utan kläder”. Samma sak gäller konst som är allt för märkvärdig eller obalanserad, eller som får mig att må dåligt.
Hur känner du? Har du något eller någon som inspirerar dig?
