26 jan

Vi möts igen.

På bara några dagar har tre personer som på ett eller annat vis varit viktiga för mig gått bort. Så tacksam jag är över allt gott de lämnar efter sig…

Kära Majsan! Jag önskar att vi hade kommit och sjungit och spelat för dig i höstas då mina syskon och jag pratade om det. Nu sitter jag istället och lyssnar på det sista pianostycke du drillade mig i innan jag började i högstadiet. Tro det eller ej, men första sidan sitter fortfarande. Jag hoppas att du njuter av att få spela på en vacker flygel, eller kanske harpa, där du är nu. Rak i ryggen och med fantastisk fingersättning, sådär som bara du kan. En vacker dag kanske det står en Steinway i Bredavik. I så fall lovar jag att göra vad jag kan för att spela Peterson-Berger så det hörs tvärs över viken och ända upp till himlen!

Och Nisse, fine, kärleksfulle Nisse! Du fattas oss! Tack för all god mat, allt bilmekande och alla roliga och ibland mycket djupa diskussioner om livets fram- och baksidor. Tack för att du låtit ditt goda hjärta spilla över till dina nära och kära, men också till andra som kanske inte alltid varit värda din omsorg. Så tacksam jag är över att du kunde bo i Slottet under din sista tid. Där har du byggt in din själ och ditt hjärta till dina flickor och jag är så glad att det var där du fick somna in. Vi ses.

11 jan

Änglaspel och grattisfanfarer.

Idag skulle du ha fyllt år. Istället för att åka förbi dig med en bukett tulpaner som brukligt var förbereder jag och några andra av dina vänner att vi ska besöka din grav tillsammans när jag kommer upp till Stockholm. Det var du som tog det här fotot när vi hade sprungit Vårruset en majdag 2012. Du hade övertalat mig att jag inte behövde springa för att vara med, men att det alltid är roligt att skapa minnen tillsammans. Så rätt du hade! Jag kände livet i mig den där eftermiddagen, och det gjorde du också.

Tack för allt du tillförde mitt liv då du fanns här på jorden och tack för att minnet av dig fortfarande får mig att tänka till då jag ska göra viktiga val. Du fattas mig, V.

10 Dec

Stockholm ändå.

Hela familjen tog en nostalgitripp till Stockholm och Nynäshamn i helgen för att bl a ta oss till Storkyrkan i Gamla Stan. Det här luciatåget har jag längtat efter sedan 2011 då alla våra barn var med i Adolf Fredriks luciatåg i Globen… Jag är så glad att förväntningarna inte var för högt satta. Det var fantastiskt! Storkyrkan är jättemysig och bjuder på fin akustik, men sikten är skymd på många ställen. Vi betalade lite extra för att också få den visuella upplevelsen och det var väl investerade kronor.

På väg till parkeringen fick vi uppleva ”Stockholm by night” och hjälp, vilken ”hemlängtan” jag fick! Förortslivet lockar inte längre och jag tycker det kan vara jobbigt med för mycket folk, men vår huvudstad är otroligt vacker. Jag uppskattar blandningen av gammalt och nytt och till och med i grådask är Stockholm något utöver det vanliga.

På väg hem passade vi på att gå på ännu en julkonsert där jag hade möjlighet att träffa många, fina släktingar och vänner. Både kramar, samtal, budskap och ljuva toner fick mig att efteråt dansa hem till lillasyster och hennes familj. Hos dem hade vi laddat upp med ett riktigt klassiskt julpyssel dagen innan och så uppesittarkväll till alldeles för sent så klart. Just nu sitter jag med döttrarna på pendeln in till Stockholm för att jula lite till. Julskyltningen på NK och fika på Vetekatten är obligatoriska, men vi kommer säkert att hitta mycket roligt att göra. Hoppas att du har något slags frid i hjärtat och att världens olyckor och bekymmer inte tynger dig allt för mycket. Peace!

30 aug

I was on top of the world!

Häromdagen hade jag den stora glädjen att få åka med maken från Sövde till Höganäs i gyrokopter. Jag har dragit mig lite för detta, det ska erkännas, men det var hur roligt som helst. Tyvärr funkade inte uppvärmningen i flygjackan bak hos mig, men själva upplevelsen trumfade helt klart kölden! Nästa gång blir det overall istället för bara jacka.

Jag fick uppdateringar om alla små och större samhällen vi passerade och upptäckte att det måste vara jättespännande att vara luftarkitekt! Det blir så uppenbart varför ett samhälle vuxit fram just där det gjort det då man ser på det ovanifrån. Vilken bra påminnelse det var för mig att ta ett steg tillbaka i vilken situation som helst i livet då jag behöver få nya insikter! (Visst blev effekten av rotorbladens luftstörning lite läcker? Varje foto jag tog från den här vinkeln ser ut som ett Märklinsamhälle…)

Väl framme i Höganäs tog min fantastiska vän Å, dagen till ära min flygartvilling, emot på flygplatsen. Vi hann med en sillmacka och ett kort samtal innan hon fick testa en runda. Alldeles för kort, men vi ska nog se till att träffas snart och lite längre nästa gång.

14 aug

Tack alla goda vänner!

Jag är tacksam för vänskapsboost som jag har fått ta emot de senaste veckorna. Jag har påmints om hur viktigt det är att vårda relationer och jag har känt mig lyft och stärkt av några vänner som orkat följa med mig under lång tid och genom flera ganska turbulenta år.

Vänskap är en färskvara ibland och andra gånger något som blir ”bättre och bättre dag för dag”. Någon som varit en daglig del av ditt liv under lång tid kan plötsligt försvinna, kanske för alltid. Gamla vänner kan komma att ta ny plats i vardagslivet och goda vänner kan rinna genom fingrarna som riskorn för att plötsligt vara som bortblåsta. Saknad efter vissa vänner väcker nostalgisk magsmärta, andra vänner kommer du inte ens ihåg namnet på efter några år. Det är märkligt, det där, och ändå naturens gång. Om jag rensar, vattnar och vårdar gör jag min del, resten får den andra parten och naturen sköta. Och det är just det som ger mig hopp. Hur tänker du om vänskap?

Slutligen en bild på mina allra bästa vänner, de som känt mig närmast och i vissa fall längst. Jag kan inte i ord beskriva hur coola de är. Folk skulle ju kunna tro att jag överdrev. Peace.

06 maj

Idag så gick jag med kalvarna i hagen…

… och det var något av det bästa jag gjort på länge. Vilken underbar eftermiddag vi fick i Stegeryd bland kalvar, kossor, komockor och vitsippor! Lägg till en och annan släkting och några vänner så har du en fin söndagskompott. Sabbatsro, det måste vara det att stå och klia en kalv i pannan och beundra avundsvärda ögonfransar samtidigt som vårsolen lyser från en klarblå himmel!

Vi kom hem senare än planerat och jag hann bara en av tre saker som jag absolut skulle göra ikväll. Varför blir det alltid så? Nu måste jag hoppa in i duschen och lämna ladugårdsdoften bakom mig. Eller borta i ladan. Några av minnena från dagen har jag dock lagt in här så du kan få dela dem med mig.

Jag kan aldrig träffa en ko utan att tänka på min svärmormor eller min svägerska. Det är nog deras rötter i den uppländska myllan som gjort dem svaga för de här godbitarna med svepande ögonfransar. Eller vad säger du, K?

10 mar

Åhus.

Avlämning av dotter i Kristianstad och träff med en vän som funnits med i sisådär 40 år. Att fånga livet NU utan att göra så stor sak av det verkar vara min största utmaning för tillfället. Vilken tur det är att jag har valt att ta med mig en önskan om att verkligen implementera detta ord i mitt liv. Hur gör du för att inte fastna i träsket bakom dig eller för att inte leva livet innan det har hänt? Mindfulness. Närvaro. Erant munera. Carpe diem. Fånga dagen.

08 jan

Döden, döden, döden.

Dimman som tynger jorden
Gömmer solen
Suddar ut gränsen mellan dag och natt, glädje och sorg

Mörkret som tynger själen
Väcker sorgen
Suddar bort det som hände igår och döljer det som händer imorgon

Det här livet, det som rymmer så mycket vackert, är ibland outhärdligt. De senaste dagarna har jag gråtit mig rödmosig då jag hittade en intervju jag gjorde med telefonen då far och jag satt och väntade på akuten en månad innan han dog, jag har gråtit med min vän som förlorade sin man för några veckor sedan och jag har gråtit med en annan vän som fått ett otroligt tungt sjukdomsbesked. ”Det finns ingenting jag kan säga som kan trösta”. Jag har blivit bra på att säga det. Fast jag tänker att det är bättre att säga det än att låtsas som att sorgen inte finns där, låtsas som att allt är som vanligt fast det känns som att någon just blivit puttad ner i en bottenlös brunn.

Sorgen måste få ta plats, ta sin tid. Den tar sig uttryck på olika sätt beroende på vem man är och vad som har hänt, men processen är överlag densamma. Jag har hämtat den här förklaringen som jag tycker är helt fantastisk på NSMAs hemsida.

”Vi tänker ofta att de olika faserna (Dr Elisabeth Kübler-Ross) ska ta si och så många dagar, veckor eller månader, och att de ska följa i kronologisk ordning efter varandra. Tyvärr är det inte så enkelt. Faserna beskriver de känslor och tillstånd som kan pågå efter en förlust, och de kan vara från några minuter upp till dagar, månader och i sällsynta fall år. Vi tenderar att hoppa fram och tillbaka mellan de olika faserna, och ibland gå genom en fas flera gånger. Alla sörjer olika, och hur vi sörjer är lika unikt som våra egna fingeravtryck.

  1. Förnekelse: Världen känns meningslös och överväldigande, och du befinner dig i ett tillstånd av chock. Du försöker hitta ett sätt att hantera och ta dig igenom dagen, men känner dig helt avdomnad och orkeslös. Förnekelse betyder inte att du ”glömmer” av vad som hänt, det är helt enkelt naturens sätt att bara släppa in så mycket information som du kan hantera just i dagsläget.
  1. Ilska: Ilska tvingar dig att känna något igen, ersätter den avdomnade känslan och ger dig struktur och förmåga att göra någonting åt din situation. Även om det kan kännas obehagligt att visa din ilska så är den är en viktig del av läkningsprocessen.
  1. Förhandling: Det är där uttalanden som ”Tänk om …”, ”Om bara …” kommer fram. Din högsta önskan är att livet återvänder till det som var, och om du bara kunde så skulle du gå tillbaka i tiden och ändra resultatet. Skuld är ofta en följeslagare i förhandlingsstadiet, då du kanske känner att du inte kunde göra något för att stoppa det som hände, oavsett om det var omöjligt att göra någonting eller inte.
  1. Depression: Känslan av sorg går ner på ett djupare plan, djupare än vad du någonsin trott var möjligt, och det känns som om det kommer att vara för evigt. Det är viktigt att förstå att denna depression är inte ett tecken på psykisk sjukdom. Förlusten av det liv som du hade är deprimerande, och det är helt normalt att känna på det sätt. Det finns ingenting att diagnostisera eller medicinera bort, utan vad som är viktigt i den här fasen är att hitta stöd för att ta itu med sorgen på ett sunt sätt. Stödet kan komma från vänner, nära och kära, kollegor eller professionell hjälp.
  1. Acceptans: Acceptans förväxlas ofta med att vara ”ok” med vad som hänt, men det är inte fallet. Självklart kommer du aldrig känna dig ”ok” med att ha förlorat en nära anhörig, din trygghet eller din hälsa. Acceptans i den här kontexten har mer att göra med insikten att livet aldrig kommer att bli detsamma igen. Det kommer alltid att finnas ett ”före” och ”efter”. Acceptans handlar om att lära sig leva med det som hänt. Det betyder att du måste justera dina planer, mål och drömmar i livet. Acceptans betyder inte att du kan ersätta det som gått förlorat, utan det innebär att du får chansen att hitta ny mening och glädje i livet.

Det kanske låter nästintill omöjligt att nå fram till acceptans, men det är där du kan ta tillbaka din makt över din känslomässiga välbefinnande. Istället för att fråga dig ”Varför hände detta mig?”, börja ställa dig själv följande frågor:

  • Vad har jag lärt mig av den här erfarenheten?
  • På vilket sätt kan det inspirera mig att förändra mitt liv till det bättre?”
10 Dec

Hur kan man orka absolut ingenting?

Jag mår okej. Allt är okej, eller vad man nu ska säga. En fin vän bjöd med mig (och dottern som är bortrest, så maken kom med) på Lucia i Trefaldighetskyrkan igår kväll och jag bestämde mig för att det var precis vad jag behövde. Ljuvligt vackert. Lucia gör mig alltid känslosam, ännu mer nu.

Igår kom också min underbara promenadkompis från Orem och hennes två tonårsdöttrar. De stannar några dagar på väg ut i Europa. Åtta månader genom vår världsdel, annat än japanernas ”Europa på en vecka”. Jag har sagt att jag inte är någon bra värdinna just nu, ha. De bor i dotterns studentrum inne i stan, så det ordnar sig nog. Idag ska jag prestera kyckling i ugn, morötter, ris, hembakade frallor och några timmars umgänge. Det blir säkert bra, bara jag får undan all tvätt först. (Konstigt det där med hur livet fortsätter som vanligt fast allt har förändrats…) Hoppas du har det bra. Peace.