27 maj

Söndagssoligt.

Vilken fin dag det blev igår! Sol, vajande flaggor över nejden, generositet, kärlek… Jag gillar Ann Jarvis tanke bakom Mors dag, att instifta en särskild dag (hennes egen mors dödsdag) för alla mödrar då ”mor är den person som gjort mer än någon annan för dig”. Diskussionerna runt detta påstående kan av olika anledningar vara många, långa och spretiga, men jag ställer gärna upp på grunddefinitionen.

Jag firade dagen på bussar, i kyrkan, i resterna av brorsdotterns morsdagskiosk (hon sålde slut i ett nafs, kiosken är årligen återkommande och har blivit ett lokalfenomen som t o m skrivits om i lokalpressen, tur att jag hade tingat en bukett), i sällskap av lillillbrorsans familj och vår underbara granne från föräldrahemmet och hans familj, i Hoglands park, på restaurang, på kyrkogården, i soffan med ett broderi, vid diskbänken, i trädgården, i sällskap med älsklingar IRL och via telefon, hukandes över gamla album och på spikmattan. Jag somnade så hårt att jag inte hörde något förrän det mullrade av åska utanför fönstret ganska sent i morse.

Blomstersyrran bjöd mig på sushirestaurang och jag njöt av Hoglands park på väg dit. Det är verkligen lätt att bli hemmablind, den här gången tittade jag noga för att se om jag kunde applicera några designidéer på vår trädgård.

Liljekonvaljerna hamnade till slut hos mamma och mormor på vår kyrkogård. Penséerna har sett sina bästa dagar och ska bytas ut mot sommarblommor, men de klarar sig nog en vecka till. Bokstäverna ska också fyllas i igen. Det blev så lyckat förra gången.

På väg hem från kyrkogården pratade jag med sonen och hans flickvän, så de fick se hur rörd jag blev över överraskningen som väntade hemma utanför dörren! Hur vet man att man har supervuxna barn, att de inte bara är vuxna på papperet? Jo, man får blombud. Jag blev så, så glad, både av gesten, det underbara meddelandet och själva blommorna. När jag hämtat mig lite fick jag ta hand om trädgården varefter jag fick chans…

… att bli bullmamma, trots att jag var ensam hemma! Blomstersyrran och svågern skulle nämligen komma förbi på fika. Åh, jag älskar verkligen att baka, det blir alltför sällan nuförtiden.

Syrran hade bakat mina favvofavoritkakor. Själv tömde jag kylen på en ostskalk, perfekt vattenmelon, några gamla tomater och sjutton (överdrift) olika marmelader. Nu är kylen snart tom på allt användbart, men jag ska nog klämma ut en lunch till besökare imorgon också. Frysen är ju full och vi har alltid goda Fridhem Farm-ägg hemma. På onsdag ska jag ta med dottern och dotterdottern på storhandling. Ja, och så gick denna soliga mors dag, en av livets bättre.

21 apr

Inget, inget, inget och så allt på en gång.

Igår förmiddag orkade jag försöka mig på lite trädgårdsarbete i sakta mak under ett par timmar, men sedan fick jag uppsöka soffan igen eftersom hela eftermiddagen och kvällen var uppbokad. Den här ”syskonbarnsförkylningen” visade sig bli en seg historia.

I utbildningen till världsarvsambassadör ingick en stadsvandring som jag dessvärre inte kunde vara med på. Igår var det så dags för ett uppsamlingstillfälle och vi var tio stycken som tagit vara på denna möjlighet. Tre personer som går stans guideutbildning var dessutom med och lärde sig hur en stadsvandring med ett proffs ska gå till. Jag tog exakt två foton, varav detta var det bästa. Därmed kan vi dra slutsatsen att guiden var ytterst kompetent och att vi blev matade med fakta i en outsinlig ström! Karlskrona har en mycket spännande historia och det är så fantastiskt givande att se på stan från ett annat perspektiv. Tänk, de flesta årtal, platser, människor och händelser som nämndes har jag redan hört talas om, men allt fick under dessa timmar liv på ett annat sätt. Trots att jag hade klätt mig varmt var jag dock helt genomfrusen då jag nästan 2,5 timme efter samlingen vid Karl XI på Stortorget fick dra mig från gruppen eftersom jag hade en tid att passa. Gruppen var helt enkelt så intresserad att alla frågor sinkat oss!

Jag ville gärna komma iväg till brorsan i Rödeby eftersom hans äldsta son hade sin flickvän hemma för första gången och vi skulle få chans att träffa henne. Vilken härlig människa, det kändes som att hon alltid funnits i familjen. Dessutom talar hon världens finaste norska dialekt, jag smälter när jag hör henne… Jag är glad för brorsonens skull och önskar de unga tu all lycka framöver. Det är verkligen spännande att få se både våra barn och syskonbarn hitta sina vägar framåt och är glad att det är viktigt för dem att låta sina partners bli en del i storfamiljen också.

Från grillandet på vitsippsön åkte vi vidare till den traditionella spelkvällen där det denna gång bjöds på raclette. Mums, det är verkligen lyxigt gott! Efter att ha ätit oss mer än mätta och belåtna spelade vi ett luringspel som var roligt, men som jag dessvärre inte minns namnet på. Kortspelet Silver kan jag också varmt rekommendera. Vet inte varför jag är sämst på att komma ihåg regler till olika spel, men just det blev helt enkelt inte en av mina talanger. Tur att andra är bättre på just det.

10 mar

Fira det nya livet!

Med så mycket släkt och vänner i USA växte jag upp med några traditioner som jag tog för givna, men som de flesta andra svenskar uppmärksammat först i närtid då amerikanska påverkare delat med sig av sina liv. Jag och mina syskon hade bland annat julstrumpor som vi fick grejer i på julaftons morgon (fortfarande en viktig tradition för de flesta i vår familj) och kvinnorna i mammas familj och väninnorna hade en baby shower för mamma då jag låg i magen 1970. Att vi inte firade Halloween hade, tror jag, mest att göra med att mamma verkligen tyckte det var otäckt med att sätta låtsasgravar i sin trädgård, hänga skelett runt om i huset och klä ut sig med läskiga masker.

En av våra barndomsvänner gifte sig och hamnade i USA. Hon och hennes man har blivit som vår familj. Våra ungar ser på deras barn som sina amerikanska ”låtsaskusiner” då vi firade alla födelsedagar, högtider och andra begivenheter med dem under våra år i Orem. Den äldste sonen och hans fru väntar barn i april. Med anledning av detta bestämde de sig för att flytta från Virginia till vårt lilla hörn i Sverige för att de ville erbjuda sitt barn en tryggare miljö. (Frun i familjen är ”public defender”, allmän försvarare, och tycker att Sverige mest har ”cute crime”. Hon hänger inte riktigt med på svenskars syn på att Sverige har blivit otryggt. Att se på livet genom andras ögon kan ibland ge perspektiv.)

Igår hade min syster ordnat en så fin baby shower till den blivande förstagångsmamman och den lilla bebisen som är på väg i sitt vackra hem. Det var fantastiskt att känna kvinnokraften från alla åtta kvinnor som hamnat i Karlskrona på olika vis (Jag och syrran är födda här, flyttade som unga och trodde aldrig vi skulle flytta ”hem” igen, vår svägerska är från Stockholm, den blivande mamman från USA och de andra kvinnorna från Umeå, Norge, Ryssland och Iran. Wow!) Jag åkte hem och kände mig så glad och tacksam för syrrans initiativ och att vi alla kunde hjälpa till att få de nyinflyttade att känna sig välkomna och omhändertagna.

08 jan

Om allt möjligt och förmågan att drömma stort.

Helgen har ägnats åt fina möten med familj och vänner, något som jag verkligen känner mig tacksam över. Min lilla systerdotter döptes och hennes pappa sjöng Bo Kaspers ”Vad ska du heta?” så de sista pappersnäsdukarna från förpackningen jag öppnade då lillans föräldrar gifte sig gick åt. Det var fint att komma till lillastesysters nya hem i Höllviken. Syrran är så duktig och det är underbart att se den lilla familjen kämpa på och nå mål av olika slag. Våra föräldrar skulle vara så stolta över dem!

Igår hade vi våra kompisar över på en bit mat och trevlig samvaro. Deras småttingar är otroligt charmiga, inte minst balettdansösen på bilden här ovan som med stor säkerhet deklamerade att hon ”ska bli sjungerska och danserska och stå på alla de största scenerna i hela världen”. Efter sin sju nummer långa konsert är jag tämligen övertygad om att hon kommer att gå långt, oavsett vilken väg hon väl bestämmer sig för att slå in på då hon har några fler år innanför västen.

Idag hade jag inga bokade samtal, så jag ägnade största delen av dagen åt att städa undan julen. Det gav mycket tid till reflektion över bland annat den energi som den lilla musikalartisten så självklart visade upp. Jag sög i mig den som en torrlagd svamp, ville så gärna få ta del av den och låta den ge mig kraft att känna samma självklarhet i mitt liv. Nytt år, nya ambitioner, men samma gamla kropp och samma utmaningar. Må självklarheten slå följe med mig detta år, låt mig ta den i hand och låta den bära mig när jag inte ens har styrfart framåt. Jag önskar ibland det var lika lätt att ladda upp mina egna batterier som de som sitter i den bärbara högtalare som finns här hemma. Bara att plugga in i datorn, den går ju till och med att använda medan den laddas! Jaja. Nu ska jag dra iväg och få till några piruetter innan det är dags att ta en tidig kväll för att häva de dåliga jullovsvanorna jag lagt mig till då jag stannat uppe alldeles för länge. Jag hade tänkt skriva något helt annat, men du vet hur det är. Det är som det är och det blir som det blir. Även så med texterna i Monnahs blogg.

03 dec

Glad första advent!

Denna helg är en av de mest intensiva på året, men alltid lika rolig. I år har vi musikdirektör Alexander Hanson som dirigerar adventskonserterna och Cecilia Hjortsberg med rötter i stan är vår solist. Jag var tvungen att gå fram till Cecilia och fråga om hon möjligtvis är syster till en rolig kille som gick i min gymnasieklass. (Jag och min kompis trodde att han skulle kunna bli allt från stadsminister till informationsansvarig på någon nördig institution eftersom han och hans kompis satt och läste NE på rasterna. Jag glömde fråga vad han jobbar med numera. Uppenbarligen heter han inte Ulf Kristersson, så just den kan vi stryka.) Hur som helst har jag träningsvärk idag efter den speciella sorts intensiv repetition som en sådan här samspelning innebär. Kul var det i alla fall och jag ser fram emot resultatet senare idag.

Efter repetitionen blev det trots allt några timmar över till att städa färdigt och få alla stjärnor och ljusstakar på plats. Nu känns det som att december är här på riktigt trots att jag knappt har hunnit med hälften av vad jag trodde för en månad sedan. Jag är alltid lite snällare mot mig själv efter de tacksamma dagarna, så det är väl bara att säga hej advent, plocka fram dubbaskorna och se till att brandvarnaren funkar. När jag hade tagit kortet för att fånga adventskänslan tänkte jag att jag tror att Elsa och Anton som bodde här, och vars omtanke liksom vilar kvar över vårt hem, hade känt sig hemma. Det är jätteviktigt för mig.

När ljusgrenarna hade fått nya batterier och glaskulor och allt var på plats var det dags att känna på känslan, blåsa ut ljusen och dra in till stan igen, för där…

… hade Restaurang Skeppsgossen dukat upp till ett klassiskt julbord. Kompisen på besök från USA hade bjudit in mig och ett par andra kompisar. Det var riktigt gott och fint fixat. Vi hamnade dessvärre bredvid ett gäng tomtar som redan var överförfriskade då de kom. Jag tror det var ett gäng från en arbetsplats. De lät så till den grad att den stackars unga servitrisen fick be dem dämpa sig lite. Det hjälpte i två minuter, men sedan var samma gubbar i farten och hojtade ”glatt” på serveringspersonal och på varandra. ”Vad fint att ni har roligt, men kan ni dämpa er så de som är runt omkring också kan få känna likadant?” Jag hade slängt ut dem om det var mina arbetskamrater. Hur som helst bad vi att få flytta oss, vilket vi också gjorde. Maten var jättegod och jag hade så trevligt med vår lilla grupp. Vi var bland de första som kom och var de sista som gick. Detta var det första restaurangjulbord jag gått på på många år. Vis av erfarenhet försökte jag ta väldigt lite av allt så jag skulle slippa känna mig som en stoppad julgås efteråt. Taktiken funkade väl, så jag kunde mätt och mycket belåten åka hemåt i snöovädret. Tack för bra dubbdäck! Det var slirigt och dålig sikt, men medtrafikanterna betedde sig betydligt bättre än tomtarna på julbordet. Ibland är det extra mysigt att komma hem och så var det igår kväll. Jag möttes av stjärnglans i köksfönstret och väntande värmefilt. Tack för en lång och härlig dag!

25 nov

Ronneby i kvällsljus.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är IMG_2843-768x1024.jpeg

Igår firades äntligen en finfin väns 50-årsdag då jag och en annan vän tog henne till mitt nya favoritställe Hiet i Ronneby. Hiet är min kusins mans restaurang och han sköter den med den äran. Så mysigt med 70-talsporslin och en inbjudande stämning i lokalen och roligt att restaurangen är så välbesökt. Det är honom väl unt. Han och hans gamla arbetskamrat bestämde sig för att uppfylla den dröm de hade haft under en längre tid och det verkar som att deras ansträngningar har betalat sig. Det är sannerligen inte lätt att vara egenföretagare. De (vi) beskylls allt som oftast för att vara utsugande egoister, men så är det ju inte. Det finns ingen annan än en själv som står som ansvarig för jobbet, så det är bara att göra vad som krävs också då det är tufft. Man kan liksom inte ringa till jobbet med huvudvärk utan att det ger stora konsekvenser. Egenföretagande är fritt på många sätt, men man är hårt hållen på ett annat sätt. Hur som helst är Ronneby Brunnspark mycket vacker också med kvällsbelysning och inte gjorde det något att vi hade fått frysgrader så det var sådär precis lagom krispigt!

Ps: Jag vet att bloggen är lite trist just nu, men inne på Trettio tacksamma dagar uppdateras det ordentligt varje dag. Om fem dagar går vi in i december och juletiden!

19 nov

Thanksgiving i förskott.

På torsdag är det dags för hela halva USA att springa lopp, laga mat, åka fram och tillbaka över hela kontinenten, kolla football och äta alldeles för mycket mat. Här i Sverige är det bara vardag, vilken som helst, så vi tog tillfället i akt och firade igår. I år blev det bara ett ”litet” firande med 12 deltagare, men annars var allt som det skulle! Matkoma följer alltid årets godaste måltid och så får det vara. Jag är mycket nöjd och belåten med allt från sällskapet till efterrätten.

11 nov

Planttanten som fick ta sig i kragen.

Någon av mina systrar skickade en s.k. meme på en kvinna som stod mitt ute i öknen med en dammsugare och en kommentar om hur man alltid kommer på något ”jätteviktigt” att göra när det kanske finns annat som borde åtgärdas. Precis sådan är jag. Till mitt försvar vill jag dock säga att det ”jätteviktiga” oftast på riktigt är något som faktiskt är bra. Jag har skjutit upp att sätta min vitlök ända sedan dagen då jag skulle åka till Stockholm för en månad sedan (utsädet kom på posten), men igår fanns det inte längre några ursäkter. Då blev det helt plötsligt enormt viktigt att storstäda badrummet. När det nästan glittrade av all städning suckade jag djupt och började leta upp allt jag behövde för att sätta de där vitlökarna.

I vanlig ordning gick det ganska snabbt att fixa iordning allt. Lådan fick sig en rensning av ogräs och vacker krasse (sorry krassen, du har gjort vårt liv lite vackrare denna höst, men dagen var kommen då du fick gå) och sedan var det dags att få allt på plats. Här hade jag kommit sisådär halvvägs. Årets sorter blev Germidour och Thermidrome. Jag har testat båda med goda resultat förut. Förra året var jag så sen med min beställning att jag fick ta det som var över. Förvisso till rabatterat pris, men ändå. Jag tycker inte att det blev lika god skörd på de tre sorter jag testade då, men antagligen handlar det mer om att de satt i trädgårdslandets skuggigaste låda. När jag ändå var igång fick jag ner de 100 billiga Lidl-tulpanlökar jag hade lovat mig själv att inte köpa i dahliarabatten. (I år har jag nämligen som experiment att se hur många av de tulpaner jag redan har i jorden som kommer tillbaka, de har bara blivit matade med blodmjöl.) Du kan ju gissa hur jag kände mig efter timmarna i landet… Varifrån kom motståndet? Jag kände mig ju upplivad, piggare, gladare och kanske lite krokigare i ryggen. Men ibland måste man få pausa lite för att få tillbaka glädjen och i år hade det faktiskt blivit lite för många besvikelser knutna till planttantandet. Jag kommer igen! Allt det positiva uppväger, så är det bara.

Till kvällen åkte vi ut till Tjurkö där vi bjöds på en trerätters värdig kungligheter. Vår vän har jobbat som kock och hon och hennes man odlar det mesta själv. Varje rätt är en kulinarisk upplevelse, liksom äppelmusten som är gjord av egna äpplen. Samtalsämnena var i vanlig ordning spännande och vi kunde åka hem och göra helg både mätta och belåtna.

Grädde på moset blev att gosa med familjens hund och katt. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Husdjur är synnerligen fina vänner till oss människor. De för med sig mycket gott, inte minst i stunder då man känner sig (eller faktiskt är) ensam eller tycker att ingen förstår en. Jag är säker på att Oskar sa ”välkommen tillbaka” då vi gick och är inte på något vis intresserad av att omtolka detta meddelande.

04 sep

Underbara Visby.

Om jag får frågan vilken som är min favoritstad brukar jag ha svårt att svara. Just idag tycker jag iallafall att Visby bjuder på allt jag önskar av en stad – skönhet, närhet, historia, hav, kultur och riktigt god mat. Detta är dock ett ställe som jag inte gärna besöker under den svenska sommaren, för då kan man knappt röra sig på vissa ställen. Första helgen i september visade sig vara den perfekta tidpunkten. Vi hade tur med vädret, boendet, sällskapet och typ allt annat också.

Vi börjar med boendet. Maken och vårt sällskap hade bokat rum på Scandic eftersom det var fullbokat på andra ställen de kollade. Ju närmare vi kom avresan, desto mer tvekande ställde de sig till de mycket ojämna recensionerna. För 200 kronor mer per rum hittade de istället Hotell St. Clemens som visade sig vara en fullträff. Hotellet har en egen ruin (namnet avslöjar vilken) och ligger granne med Visbys underbara botaniska trädgård som verkligen visade sig från sin bästa sida just nu. Personalen var fantastisk, frukosten av bästa sort, miljön var inspirerande på alla sätt och vis och till och med sängarna var sköna. Dit åker jag gärna igen!

Jag nämnde botaniska trädgården. Det fick bli två vändor i denna inspirerande miljö. Jag vill ju ha en hemlig trädgård hemma hos oss och maken undrade om han skulle bygga något liknande detta. Ja tack, sa jag. Verkligen vackert. Kalkstenen som fanns med lite överallt gjorde ju sitt till, men jag hade gott kunnat tänka mig Ölandssten också. Det är helt omodernt nu för tiden, men kanske kan man hitta det om ögonen hålls öppna.

Mycket av Visbys charm ligger i ruinerna och allt det gröna. Det blev många oh och ah i takt med att kilometer efter kilometer avlades. Visby var inneställenas inneställe på den tid det begav sig. Så är det väl fortfarande. Vad jag vet jetsettas det om somrarna och de fast boende ondgör sig säkert över alla besökande som inte sköter sig och som duschar alldeles för ofta och för länge samtidigt som de är beroende av turismen för att försörja sig.

Sedan är det arkitekturen… Jag är så tacksam över att så många byggnader är välbevarade. Influenser från alla tider finns kvar, även om de mer moderna kontors- och hotellbyggena verkar hålla till utanför stan. Jag ber om ursäkt för bilderna som inte direkt fångat skönheten, men du kanske får en aning om hur vackert det faktiskt är. Varenda lilla gränd bjuder på nya, vackra siktlinjer. Många färger är representerade och stan känns fortfarande levande. Nu vet jag att Visby mer eller mindre somnar ju närmare vintern man hamnar och många företag lägger ner sin verksamhet i takt med att besökarantalet minskar. Än så länge var det dock liv och rörelse på de flesta ställen.

Avslutningsvis måste havet och solnedgången få ett omnämnande. Utan detta vatten hade inte Visby utvecklats till att bli Östersjöns kanske viktigaste handelscentrum. Det finns tecken på ”stadsliv” ända från 700-talet, men det var under medeltiden som Visby verkligen tog sig ton. Tänk, vilket liv och rörelse här måste ha varit jämfört med andra ställen under den här tiden! Jag får många tyska vibbar då jag strosar i Visby och det är ju inte så konstigt eftersom detta också var en viktig Hansestad.

Jag är så tacksam över denna helg. Vi åkte hemifrån klockan nio på lördagsmorgonen och var hemma till kvällningen dagen efter. Två dagar kändes som ”en evighet”. Vi hade tid att i lugn och ro prata med våra goda vänner, äta riktigt god mat (Mille Lires glutenfria pizza var kanon, servicen var outstanding och de vanliga pizzorna fick också höga betyg, Vår Fru bjöd på en underbart charmig miljö, högklassig service och urgod mat om än i små portioner till det priset) och få motion som inte ens gjorde ont. Det var länge sedan jag fick ihop närmare femtiotusen steg på en helg. Årets sommarsemester bjöd mest på Sturkö med en kort, men riktigt härlig, runda till Danmark. Denna Visbyhelg får anses vara kickoff till hösten, även om denna vecka sägs bjuda på riktigt sommarväder här i Sveriges sydöstra hörn. Tack, tack säger jag härmed. Dags att ta itu med vardagens glädjor!