När min relativt nyfunna bloggvän Anna bjöd in till bloggträff via videolänk hakade jag genast på. Bloggar i all ära – jag älskar både att blogga själv och att läsa andras bloggar. Det går dock inte att blunda för det faktum att det tillför en extra dimension att träffa en person och att ha en konversation som utspelar sig i realtid. Eftersom jag har jobbsamtal via datorn vet jag att skärmen inte tar bort så mycket av närheten som man hade kunnat tro. Därför kändes det självklart för mig att ta chansen när den erbjöds. Fem svenska kvinnor i sin bästa ålder som alla har bloggat under många år strålade så igår kväll samman från olika delar av världen. Anna hade förberett träffen perfekt. Vi fick presentera oss för varandra ur några olika perspektiv och fick till en hjärtlig diskussion. Så trevligt, och bara en nackdel: tiden gick alldeles för fort. Tack Anna! 🙏🏼
Idag var det så dags för en helt annan träff. Hela dagen har jag fått hänga med den här sköningen. Hon städar, dansar och observerar sig genom livet samtidigt som hon tjattrar i ett med ett något begränsat ordförråd. Hur kan man ens vara så söt?! Våra dagliga FaceTime-träffar lönar sig. Lillan går till både mormor och morfar utan att tveka när vi väl möts. Det känns fint att det är så trots att vi bor så långt från varandra. Livet ändå, så fint det kan vara!
Jag fattar knappt själv att vi fortfarande äter egna tomater trots att vi hunnit en bra bit in i november! När vi bjöd våra kompisar på trerätters igår var potatis, purjo, lök, vitlök, chili, persilja och tomat från de egna odlingarna. Det känns onekligen lyxigt att veta precis vad dessa grödor varit med om.
För övrigt var detta recept något av det smarrigaste jag ätit på länge. Tips från äldsta dottern. Varsågod! (Jag mixade ner lök och vitlök i skyn, så såsen behövde inte redas. Den var förresten redan färdigreducerad när jag tog köttet ur ugnen. Och luras inte av grillkryddan, den gjorde om något bara maten godare.)
Yngsta dotterns nya hemland bjuder på gemytlighet och ett språk som jag inte kan sluta försöka härma. Göra tungan stor och diftongerna markerade. Igår skulle vi städa efter oss innan hemgång. Jag letade efter en dammsugare och fick fram ett ”Støvsuger?” med tjockt s och stöusuuue som ledde mig fram till rätt maskin och noll höjda ögonbryn. Kanske dansken som fick min fråga trodde jag hade talfel eller något, men han bad åtminstone inte att jag skulle försöka mig på ordet igen. Jag kände mig nöjd och funderade bara en kort stund över hur jag kunde detta ord. Vad jag vet är det inte något Sanne och jag har diskuterat under alla våra år som vänner, hahaha. Kanske de har varit renliga i någon härlig dansk deckare som har konsumerats genom åren?
Danska bagerier är mer inspirerande än svenska och har godare bakverk än tyska. Att glida med ögonen över alla dessa läckerheter gav mig lite vetemjölssorg, men jag plockade till mig en fragilité medan maken valde något slags cruffin med pistagekräm och något wienerbrödsaktigt. När vi kom ut på gatan stod vår kompis från Hästholmen där med sin resväska, redo att ta sig till stationen. Vi kom fram till att det vore trevligare om hon ville åka med oss till Karlshamn, så kunde hon ta tåget därifrån sedan. Sagt och gjort. Spännande och filosofiska diskussioner under flera timmar, vilken bonus!
Väl framme i Karlshamn frågade vi en snubbe på gatan efter en restaurang och fick till tips att ta oss till torget. Där hittade vi en ”gourmet thai-restaurang”. Priserna var rätt gourmet, maten inte särskilt thai och definitivt inte gourmet. En tre centimeter tjock meny med allt från sushi till indiska specialiteter och pannkakor gjorde att vi valde fyra små rätter från första sidan för att vara på den säkra sidan. Det kändes som att jag var tillbaka i Växjö 1990 och åt tre små rätter på kinarestaurangen vid stationen. Helt okej, men inte särskilt gourmet, alltså. Med perfekt marginal lämnade vi vår vän vid stationen, varefter maken lämnade mig vid Lokstallarna där det bjöds på A cappella-festival med konst, hantverk och streetfood.
Kul med en massa körer som fick chans att lyssna på varandra och kanske hitta lite ny inspiration. Vi är vana vid Fredrikskyrkans svulstiga akustik, så det var onekligen utmanande att sjunga i en varm lokal med supertorr akustik. Publiken var dock generös och vi fick till det ganska bra till slut. Nästa söndag är det dags för allhelgonakonsert och sedan kommer både advent och jul tätt på varandra. Detta är min bästa tid på året och jag har lovat mig själv att ta in så mycket musik live som jag kan och orkar i år. Med tanke på hur schemat redan ser ut tänker jag dock att jag är glad över att Spotify finns, för sannolikheten är att det inte blir riktigt lika mycket som jag hade önskat.
Väl hemma igen kändes det skönt att slänga på mig morgonrocken och stryka färdigt det som låg i soffan och väntade. Varje ledig stund under den kommande veckan kommer sannolikt att läggas på bröllopsförberedelser, så det känns skönt att börja utan att ligga efter. Maken gjorde sin specialchoklad och vi plockade fram läckerheterna från förmiddagens sötsakssafari. Kanske var det den som gav mig orolig sömn, eller så är jag bara stressad. Tidsomställningens extra timme togs iallafall tacksamt emot. Jag lekte mamma inatt under de vakna perioderna. Låg och planerade olika scenarier och försökte få ihop allt på många olika sätt. Vet att det kommer att lösa sig med alla underbara som hjälper till, men det märks att det är många tankar på gång samtidigt. Det är bara att spänna fast säkerhetsbältet och åka med, helt enkelt. Tjoho!
En av mina närmaste vänner genom åren hamnade tidigt i Tyskland och kom för några år sedan tillbaka till Sverige igen. Numera bor hon i Kalmar med sin familj. Inte så långt kan man tycka, men det är på grund av olika omständigheter svårt att träffas om inte jag kommer till henne. Igår när jag var på IKEA kom jag på att jag kunde slå en pling, om inte annat så för att säga hej. ”Kom ut till stallet”, sa hon, så då gjorde jag det. Yngsta dottern rider på hög nivå och det tävlas både här och där. Igår fick jag vara med då det tränades, matades och förbereddes för kommande tävling i Danmark. Det här är en värld som jag har väldigt lite insyn i, en spännande värld. Vår ”minsting” red i fyra år, men efter att ha blivit avkastad rätt rejält var hon färdig med det kapitlet i sitt liv. Dessutom tävlade hon aldrig förutom i klubbmästerskap, så det är spännande att höra om någon med andra ambitioner! Hästar har blivit min kompis liv. Det är ett intresse som tar mycket tid, pengar och engagemang i anspråk, men det är också ett intresse som blir nästan hela ens värld. Tänk, så lite man vet om framtiden och tur är väl det! Verkligheten är nämligen många gånger långt mer spännande än något man kan knåpa ihop i sin tankevärld.
Jag tänkte att jag var sen med höstens trädgårdsfix, men så var det inte alls. Det visade sig när jag tittade i odlingskalendern att jag var nästan på pricken i synk med förra året. Jag tog hand om upptagning av dahlior, rensning av päronträd (både de kvarvarande frukterna på träden och städningen av de som låg under träden) och storrensning i ettårsrabatten (där jag hoppas kunna få igång en perennrabatt i rött, orange och gult till nästa år). Maken klippte gräset för sista gången den här säsongen, tog in trädgårdsmöbler, klippte täckning till några av lådorna i trädgårdslandet och biade för att se till att alla bisamhällena står redo för vintervilan. Bra samarbete.
Hårt arbete kräver uppmuntran, så jag fixade en tallrik ost och päron. Vår Vajlan gissar att detta är ett Greve Moltke-träd. Hur som helst ger det varje år fin skörd utan en massa sjukdomar eller angrepp. Den här kombinationen av skalade, klyftade, krispiga päron och bitar av lagrad cheddar köpt för att stötta en driftig gymnasiekille blev helt perfekt.
Det här var omgång ett av två skördade från tomatkuvösen. Och vilken skörd vi fått! Vilken skillnad det blev att ge plantorna skydd från regn och vind och dessutom ge dem ett varmare mikroklimat. Jag hoppas på ett upprepande nästa år! Vet redan att några av sorterna inte får chans igen, medan några andra ska få ta mer utrymme.
Framåt eftermiddagen kom ett gäng fina brorsbarn hit. En skjutsade de andra, en fick plugga lite matte med maken och två tog jag med mig till Vajlan tillsammans med årets sista dahliabukett och en påse päron (därav gissningen på vilken sort det är). I vanlig ordning blev vi bortskämda. Vi gjorde rebusar, åt glass och choklad och skrattade. Barnen avslutade med skönsång (efter min önskan) och sedan åkte vi vidare till affären för att preppa för kvällens aktiviteter.
Här hemma tror vi på barnarbete, alltså av det slaget att alla får vara med och hjälpa till. Det bygger självförtroende och ger kunskap som är ovärderlig i vardagslivet. Vi förberedde tillsammans lyxmåltiden kycklingbiffar med klyftpotatis, gräddsås och tomatsallad och brorsonen blandade till en perfekt dippsås till filmkvällschipsen. Vi hann med några omgångar Uno också. Jag vann inte en enda gång, men roligt hade vi!
Kvällen avslutades med Insidan ut 2 (jag älskar både ettan och tvåan som på ett så fint sätt introducerar människans känsloliv och hur vi funkar), brorsdottern undrade varför jag grät (hej, känslosamma faster) och vände sedan ut och in på sig själv på diverse olika sätt medan hon fortsatte titta. Hennes storebror gosade in sig hos mig under filten fram tills filmen slutade lyckligt och vi kunde göra oss iordning för kvällen. Vilken lyckad dag! Så mysigt med två nedbäddade små snusande själar i soffan utanför sovrumsdörren. Jag älskar verkligen att hänga med barn och är tacksam att jag får låna några ibland. Tänker på hur vår äldsta dotter en gång sa att jag var så mycket strängare mot mina egna barn än andras och det har jag funderat mycket över. Tänker att det har att göra med att långtidsperspektivet kräver mer disciplin än ”tant-kan-skämma-bort-hur-mycket-hon-vill”-perspektivet. Med det kan jag tillägga att jag med all säkerhet upplevs som en lite sträng moster/faster också. Barnarbete och sånt, du vet. Som när jag sa till en annan liten brorson att han kunde duka bordet när han var klar med att skala morötter. ”Nej tack”, sa han och gick ut ur köket. Jag lät hälsa att det inte var ett alternativ, utan att vi skulle hjälpas åt tills alla var färdiga. Hihi, kommer fortfarande ihåg hans blick, men han kom tillbaka och gjorde klart utan att klaga. En storasyster och gammal lärare är helt enkelt rätt svårt att köra över.
Mitt i natten kom jag hem, trött efter en lång resa. I brevlådan låt ett paket från en fin och observant vän. Hon hade kommit ihåg att min plånbok var på sista versen och hade hittat den perfekta lilla läderplånboken till mig. Hur glad blev jag inte?! Ännu bättre passade paketet då den gamla plånboken helt pajade ihop i Skottland.
Maken talade om att han hade fixat en annan överraskning innan han gav sig iväg. ”Fisk!” var ledordet då jag gav mig ut på jakt. Det visade sig att han hade byggt en anpassad hylla på hjul till utrymmet bredvid tvättmaskinen i vårt lilla tvättrum. Det har varit dåligt utnyttjat och det har varit svårt att få tag i grejer som stått där, så detta var en perfekt lösning. Sådana här lösningar påminner mig om hur mycket jag gillar ordning och reda.
Den här långhelgen har vi körhelg, vilket innebär repetitioner fyra dagar på raken och att vi sjunger på högmässan på söndag. Jag älskar de här nötningsdagarna då vi får mer tid att jobba på detaljer som gör att styckena vi repeterar kan lyfta på riktigt. Det känns i kroppen, att sjunga är på många sätt ett träningspass! Jag tog med ett gäng blommor till syrran att göra vad hon ville med. Hade helt glömt att hon och hennes man skulle ut och sova i trädkoja i helgen, men kunde ställa hinken ute i trädgården så håller sig säkert blommorna rätt bra.
Efter kvällens repetitioner drog vi över gatan till Stars and Stripes för en AC (After Choir). Vi har en så fin stämning i kören, högt i tak och välkomnande, och en av anledningarna tror jag är att också de sociala relationerna prioriteras. Vi behöver varken vara bästisar eller höras jämt, men det är fint att ha ett sammanhang där man känner sig välkommen och självklar oavsett hur dagen sett ut för övrigt. Under perioder då livet har varit extra krävande har verkligen kören varit min pysventil. Det är jag synnerligen tacksam över!
Finns det bättre sätt att börja en lördag än med en mysfrukost? Jag tror inte det, faktiskt. Fotot kanske inte är estetiskt tilltalande, men det ligger bara på mig. Det som serverades var så gott! Det är något särskilt med att sitta ner och prata i lugn och ro också. Familjens tonåringar var på väg på americanoturnering (padel) och var lite spända på det. Det gick f.ö. bra lät de meddela några timmar senare.
Texas bor i familjen på nåder då det gäller husmor. Alla andra älskar honom. Jag tycker att han är jättecharmig, men håller med om att jag hade tyckt att undulatbajs i hemmet hade varit mindre kul. Detta till trots är det något särskilt med husdjur. De slår an på många hjärtesträngar.
Vi hann med en andra frukost och ett oväntat somrigt altanhäng för att vara en bra bit in i september då syrran och hennes ”bästis”, allas vår extrasyster, också kom hit. Jag uppskattar verkligen den här sortens avslappnad samvaro. Världens problem kanske inte försvinner, men de får i stunden ta paus till förmån för de viktiga personliga relationerna.
Efter det här fortsatte dagen med förberedelser för födelsedagsfirande, ännu mer samvaro och sortering i köksskåp och lådor hemma hos äldsta dottern. Livet behöver inte vara så hemskt mycket mer komplicerat än så. Får man sedan avsluta dagen genom att gå en sväng på ICA Maxi med sina döttrar, skämma bort dem lite och sedan åka hem i det otroligt vackra och dimmiga höstmörkret är det bara att tacka och ta emot.
Detta är verkligen en av de bästa tiderna där vi bor. Jag har sagt det förut och jag kommer att fortsätta tjata om det. Ljungen ger onekligen hela naturen en extra dimension till upplevelsen. Igår blev det en rätt långsam promenad ut till Östersjön då det var riktigt varmt och ”klibbigt”. Vackert var det i alla fall.
Jag är glad över att det finns flera lånegodingar att gosa med. Den här är fortfarande valp, men har verkligen vuxit till sig över sommaren. Han är dock inte ens tonåring än. Jag och matte pratade om Cesar Millan och hans önskan att sprida kunskap om relationen mellan hundar och deras mattar och hussar. Jag vet att det har diskuterats mycket runt hans emellanåt tuffa metoder, men precis som i relationen mellan människor behövs det ibland tydlighet. Tanken på flytande relationer där ingen är chef och inga nivågrupperingar finns är lika drömmiga som John Lennons Imagine. Verkligheten är dock sällan lika enkel som teorier, oavsett hur fantastiska de låter på papper. Fria och glada barn låter härligt, gränslösa barn som inte accepterar att det finns regler och inte kan anpassa sig till gruppen ställer dock ofta till problem. Fria och glada valpar låter härligt, gränslösa valpar som skäller på allt och alla och hoppar på människor de möter ställer också till problem. Jag tror att jag kanske var onödigt sträng som mamma till små barn, så jag är tacksam över att ha fått chans att göra bättre för vårt lilla barnbarn. Lagom är bäst, eller vad är det de säger?
Igår hade jag chansen att ta emot våra goda vänner på frukost. De var på väg upp hem till Stockholm för att börja jobba och vara redo för skolstarten. Eftersom jag älskar att baka blev det en omgång frallor som fick bli basen. Efter allt rensande under sommaren känns det roligt att lite nytt fått byta ut en del uttjänta grejer. Denna härliga linneduk med Tutankhamon på fick jag av min svärmor då hon rensade ut hemma (hahaha, blir det någonsin riktigt luftigt när man är som vi undrar jag) och jag bestämde att den skulle få bli bakduk. Jag älskar den och blir så glad av den!
Så fin! Kul att våra blomster får åka ut i världen och göra folk glada på andra ställen också. Dahliorna har verkligen blommat på, virusen till trots. Jag ser vilka som inte får fortsätta bo här hemma efter sommaren, men jag tror faktiskt att jag kommer att spara ett par av knölarna som kanske bär på virus.
Gott mellis. Flingsalt från Læsö är extra gott till egna tomat- och gurkskivor. Tack till faster som gav mig ett par Västeråsplantor när gurkorna i växthuset hade döden dött av spinnangrepp. Den ena plantan blev uppäten på två sekunder av mördarsniglar, den andra har jag vårdat och slagits för. Trots gödsel har den inte gett så många gurkor än. De som kommer är dock goda. Jag vet att tanken väl är att dessa gurkor passar bäst till inläggningar, men det fina med egna odlingar är att man gör som man vill.
Brorsan hjälper oss med åkgräsklipparen ibland. Vid den här tiden på året brukar gräset ha slutat växa för länge sedan. Vi har haft en sommar med mer omväxlande väder och det regn som fallit har hållit igång växtligheten. Det gjorde att jag hade några ordentliga givor gräsklipp att lägga i de lådor där potatisen växte. Med jord som utnämnts som ”sand med smuts i” får vi ta till alla knep för att ge lite substans till det som det odlade ska växa i.
Jag vet att jag gnällde lite på de remonterande jordgubbsplantorna, men de har kommit igen. Varje dag plockar jag en näve gubbar varav några har riktigt bra storlek. Jag har ingen aning om hur jag ska hålla efter de tolv plantor som stod luftigt i början av sommaren. Nu är hela lådan full av revor. Ska jag rensa ut som med vanliga jordgubbsplantor?
Innan det rejäla regnvädret drog igen skördade jag bondbönorna. De ska nu spritas och förvällas samtidigt som jag fortsätter att rensa ut här hemma. Du kanske tror att jag är galen som har så mycket att rensa? Jag skulle vilja hävda att det är tvärtom. Ett vanligt västerländskt liv bjuder på så många prylar och så många papper och så många bra-att-ha-grejer att det är viktigt att rensa för att INTE bli galen. Loppisen har också hjälpt mig att släppa taget om en massa grejer som verkligen varken behövs eller har något känslomässigt värde. Det är utbytet av somligt och utrensningen av annat som nu stått på olika platser här hemma som ska åtgärdas. Lagom till att höstterminen drar igång kommer jag att vara redo med mer luft omkring mig. Skönt!
