Monthly Archives: november 2023

17 nov

Regnet det bara öser ned.

Gårdagen bjöd på enorma mängder regn. Det bjöds inte på ett enda uppehåll och jag hade helst velat lägga mig och sova bort mycket av tiden. En annan dag hade det kanske funkat, men nu gick inte det. Jag fick se till att pigga upp där det gick, till exempel tröstäta lite. Lunchomeletten blev verkligen extra god. Vi har inte många kvar av de egenodlade paprikorna, men igår var det dags att ge de underbara guldgulorna från Fridhem Farm sällskap av den samt vitlök, lök, tomat, skinka och ost. Så gott! Jag är periodare när det gäller ägg, just nu är det jättegott.

Framåt eftermiddagen satte jag mig för att jobba med en julklapp i soffan. Det riktigt slog på vardagsrumsfönstret i söderläge, som att någon kastade hinkar med vatten. Jag är alltid tacksam över regn, men tillät mig själv att muttra lite över frågan om det inte kunde ha kommit i maj då jag sprang benen av mig för att hinna vattna allt i trädgården… En kopp varm Pero med havremjölk blev fint sällskap tillsammans med brasan i kaminen. Tack till brorsan och maken som gjorde detta möjligt!

Hade det funnits godis hemma hade jag helt klart goffat i mig det, men jag hade annat som faktiskt var bättre ändå. Inte mentalt sett, men… Denna omgång rea-satsumas från Willys visade sig vara riktigt goda, men i vanlig ordning hade jag inte vågat ta så många. Tänk om alla är sura, torra, smakar ruttet? Jag åt med behållning upp minst tre. Apelsinerna visade sig vara snäppet mindre goda, men helt okej. Persimonfrukterna väntar fortfarande på att gotta till sig, bli ännu mognare, men hade det knipit hade jag kunnat äta en sådan med behållning. Och vem uppskattar inte en perfekt mogen banan när suget slår till? (Dessa behöver några dagar till för att uppnå det tillståndet.) Ja, och ungefär så såg tröstätandet ut denna dag som går till historien som årets regnigaste.

15 nov

Denna dag, fast andra år.

Tiden går. Vi stannar ibland kvar i det trygga, andra dagar känner vi driv och framåtanda. Idag har jag haft viktiga uppgifter att ta hand om, men allt lämpar sig inte för bloggdokumentation. Att då titta tillbaka på blogginlägg från (runt) den 15 november sedan jag drog igång bloggen 2011 kändes som en rolig idé. Håll tillgodo! För mig gav detta mig en rejäl dos nostalgidopamin samtidigt som jag fick känna stor tacksamhet för just mitt liv. Wow. I all sin vardaglighet har det varit fullt av så mycket glädje, så mycket sorg, så mycket förnöjsamhet, så mycket saknad, så många planer och listor, en hel del uppskjutande men också en massa uppnådda mål. I detta galleri samsas mitt tunga hjärta med mitt euforiska. Jag påminns om att sorg är en process, att det är viktigt att njuta av segrar och att något av det bästa som finns i hela världen är möjligheten att utnyttja posttjänster och att sjunga i kör. Tjohej från mej!

14 nov

Om att trolla tomma ljuskoppar till ”Svenskt tenn”-krans.

Nu har äntligen ett projekt som intresset väcktes för i december förra året börjat användas. Dottern visade den fina mistel hon gjort efter Lovisa Furubos instruktioner och jag började genast spara ljuskoppar. Att påstå att denna krans har något att göra med Svenskt Tenn kanske är övermodigt, men kisar man lite kan man tänka sig att det finns något där som påminner om vackra ljusmanschetter av olika slag.

Redan i december var jag igång med att kavla ljuskoppar. I januari började jag slå hål i de löv som skapades då ljuskopparna kavlades…

… och jag satte också metalltråd i dem. Planen var att göra något slags krans, och det gjorde jag också under Skapande september. Den fotades dock aldrig och projektet rann ut i sanden pga flera olika anledningar.

Till slut blev det ändå dags att plocka fram kransen och nu står den på köksbordet och livar upp en vanlig blockljushållare från IKEA. Kransen är tillverkad på det vanligaste sättet att montera kransar – ett löv åt vänster, ett löv åt höger (”stammarna” snurrades ihop) tills kransen var lagom stor att trä över ett blockljus. Det här momentet gick fort. Så här med bilden framför mig ser jag att jag kunde lägga löven lite bättre till rätta, men det är jättelätt. Kanske vill du fortsätta slänga ljuskoppar i återvinningen, kanske vägrar du ljuskoppar i aluminium, kanske tycker du att den här idén var rolig. Hur som helst, tack Lovisa Furubo som kom med grundinspirationen! Och tack till dottern som påminde om hur roligt det är att pysselpyssla.

13 nov

Att härbärgera all denna sorg, smärta och besvikelse.

Jag befinner mig just nu i en verklighet där lite för många personer jag älskar har det riktigt tufft på olika sätt. Eftersom jag gärna vill underlätta gäller det att hitta vägar som inte innebär att jag försöker ta över dessa personers svårigheter. Det funkar inte så. Livet blir inte bättre för någon annan för att jag försöker hjälpa till genom att må lika dåligt, ta på mig smärtan, bära deras kors. Jag gillar själv frågan ”Vad kan jag göra för dig?” även om jag vet att det många gånger är svårt att specificera något när man mår dåligt. Då får man göra vad man kan eller tror skulle funka. Laga mat. Ge en kram. Passa barn. Skriva ett brev. Hitta på något roligt. Ibland blir det då helt åt skogen fel, men jag tänker att det är långt bättre att försöka och misslyckas än att bara låta bli att göra något för att man inte är säker på vad som är önskvärt. Det är sällan folk bryter kontakten med någon för att de varit kärleksfullt hjälpsamma på fel sätt. (Undantag medmänniskor som tror att de vet bättre och går tvärtemot andras vilja, börjar uppfostra andras barn och liknande.) Jag känner behov av att sparka på något, men vet att det inte hjälper ett dugg. Lyssnar istället jättemycket på musik, stickar, lagar mat. Söker mig till vardaglighet och uppgifter som är repetitiva och meditativa. Vet att det blir bättre, vågar lita på att det blir så och får god hjälp av Trettio tacksamma dagar. Somligt löser sig kanske inte på det sätt man hade hoppats, men jag vet att det kommer bättre dagar.

11 nov

Planttanten som fick ta sig i kragen.

Någon av mina systrar skickade en s.k. meme på en kvinna som stod mitt ute i öknen med en dammsugare och en kommentar om hur man alltid kommer på något ”jätteviktigt” att göra när det kanske finns annat som borde åtgärdas. Precis sådan är jag. Till mitt försvar vill jag dock säga att det ”jätteviktiga” oftast på riktigt är något som faktiskt är bra. Jag har skjutit upp att sätta min vitlök ända sedan dagen då jag skulle åka till Stockholm för en månad sedan (utsädet kom på posten), men igår fanns det inte längre några ursäkter. Då blev det helt plötsligt enormt viktigt att storstäda badrummet. När det nästan glittrade av all städning suckade jag djupt och började leta upp allt jag behövde för att sätta de där vitlökarna.

I vanlig ordning gick det ganska snabbt att fixa iordning allt. Lådan fick sig en rensning av ogräs och vacker krasse (sorry krassen, du har gjort vårt liv lite vackrare denna höst, men dagen var kommen då du fick gå) och sedan var det dags att få allt på plats. Här hade jag kommit sisådär halvvägs. Årets sorter blev Germidour och Thermidrome. Jag har testat båda med goda resultat förut. Förra året var jag så sen med min beställning att jag fick ta det som var över. Förvisso till rabatterat pris, men ändå. Jag tycker inte att det blev lika god skörd på de tre sorter jag testade då, men antagligen handlar det mer om att de satt i trädgårdslandets skuggigaste låda. När jag ändå var igång fick jag ner de 100 billiga Lidl-tulpanlökar jag hade lovat mig själv att inte köpa i dahliarabatten. (I år har jag nämligen som experiment att se hur många av de tulpaner jag redan har i jorden som kommer tillbaka, de har bara blivit matade med blodmjöl.) Du kan ju gissa hur jag kände mig efter timmarna i landet… Varifrån kom motståndet? Jag kände mig ju upplivad, piggare, gladare och kanske lite krokigare i ryggen. Men ibland måste man få pausa lite för att få tillbaka glädjen och i år hade det faktiskt blivit lite för många besvikelser knutna till planttantandet. Jag kommer igen! Allt det positiva uppväger, så är det bara.

Till kvällen åkte vi ut till Tjurkö där vi bjöds på en trerätters värdig kungligheter. Vår vän har jobbat som kock och hon och hennes man odlar det mesta själv. Varje rätt är en kulinarisk upplevelse, liksom äppelmusten som är gjord av egna äpplen. Samtalsämnena var i vanlig ordning spännande och vi kunde åka hem och göra helg både mätta och belåtna.

Grädde på moset blev att gosa med familjens hund och katt. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Husdjur är synnerligen fina vänner till oss människor. De för med sig mycket gott, inte minst i stunder då man känner sig (eller faktiskt är) ensam eller tycker att ingen förstår en. Jag är säker på att Oskar sa ”välkommen tillbaka” då vi gick och är inte på något vis intresserad av att omtolka detta meddelande.

08 nov

När havet lockar och amaryllisexperiment.

Vi bor nära vattnet, bara några minuters promenad. För att ta sig till Östersjön och den fria sikten ut behöver jag ta en femkilometersrunda. Egentligen längtade jag ut dit, men bestämde mig för att ”bara” ta mig bort från bebyggelsen och möta vattnet där det åtminstone är lite friare. Den senaste tiden har annat än promenader inte prioriterats, men oj, så skönt det var! Jag lyckades till och med pricka in gårdagens enda fem minuter med solsken. Bonus av bästa slaget under den här tiden, inte sant? Jag tröttnar aldrig, aldrig på den här utsikten och älskar att vägen leder till något spännande bortom kröken.

Väl ute vid vattnet satte jag mig en stund vid fiskeklubbens badtunna för att inte bli blöt om baken. Det blåste inte särskilt mycket, men tillräckligt för att jag skulle få min dos och känna huvudet rensas lite. Mycket rör sig där inne nu. Ibland händer det mycket i livet, andra gånger får man vara glad för att det åtminstone finns styrfart. Det är som det är, liksom. Det som tynger mig just nu rör andras liv, personer som jag bryr mig om, som jag älskar, som jag vill underlätta för. I de flesta fall går inte det, de får kämpa på så gott de kan på egen hand. Hur som helst kändes det skönt att hålla en stilla bön i hjärtat för att allt detta tunga ska lätta förr än senare. Jag påmindes om hur det är med livsutmaningar. En dag känns de oöverstigliga, men en dag längre fram upptäcker man plötsligt att man kan andas igen, kanske till och med har lite fin utsikt att njuta av.

Halvdöd, men där finns fortfarande livskraft! Hopp! Vila!

Väl hemma var det dags att ta hand om alla de där amaryllislökarna som hade fått stå med rötterna i ljummet vatten i ett dygn. Tänker på att de inte kommer att hinna upp till jul, jag var lite sen i år också. Fast å andra sidan dröjde några av lökarna hela nio månader med sin blomning, hur skulle jag ha kunnat förutse det? Nej, det här får helt enkelt vara ett projekt för spänningens skull! Amaryllisar som ska blomma och förgylla vår adventstid och jul behöver köpas färdigdrivna precis som vanligt. Mest spännande ska det bli att se om några av amaryllisbebisarna tar sig. Frågan är nu hur jag ska få upp storleken på lökarna under nästa översomring? Att ge dem blodmjöl verkar inte ha hjälpt särskilt mycket, men kanske har jag fel? Som sagt. Spännande.

Det ser inte mycket ut för världen, men pumpalatte med vispgrädde är orimligt gott. Jag gjorde varsin sådan här kvällsdrink till mig och maken och vi kunde konstatera att detta kan kallas livsnjutning. Samtidigt med njutningen jobbade jag på ännu ett julklappsprojekt. Det blir lite trist här i bloggen då jag inte kan lägga upp bilder, men jag har kul i alla fall.

07 nov

Tack, kära diskmaskin.

Jag har diskat så mycket disk för hand genom åren att jag på något vis hittat något slags nöje i denna uppgift när den måste genomföras. Fortfarande tycker jag mycket illa om kletiga gratängformar och liknande, men numera har jag riktigt bra hacks att tillgå. Efter att ha skrapat ur resterna och käkat upp dem eller lagt i förvaring med lock för att stoppa i kyl eller frys torkar jag ur kletet med en bit hushållspapper. Efter det sköljs formen ut och beroende på hur inbränt resterna sitter bestämmer jag om formen ska diskas i maskin eller få stå i varmt vatten med en disktablett i över natten. Det blir inte alltid helt rent efter en runda i diskmaskinen, men oftast går de värsta resterna sedan lätt att ta hand om med en skrubbsvamp eller lite Svinto. Hur som helst är jag väldigt tacksam för att vi faktiskt har en diskmaskin. Det visar sig att det fortfarande är mycket som är rätt kletigt även om vi bara är två, särskilt eftersom jag gillar att laga mat ifrån grunden. Det behövs kanske ingen diskmaskin om man mest äter färdigmat? Jag har förvisso en hel Facebookgrupp till min tacksamhet, men idag kände jag att jag ville lyfta diskmaskinens förträfflighet lite extra.