09 jul

Att bo i någon annans semesterparadis.

Vi bor så fint och jag vill inte åka någonstans under den här tiden på året. Kan inte direkt heller. Det blir krångligt att skaffa växthusvattnare och så fort man är borta i några dagar märker man hur fort saker läggs på hög. Däremot är det trevligt att få sällskap. Just nu har vi vår goda vän och hennes son här i några dagar. Det är fint med gäster man känner sig bekväm med. Det ska inte kännas som ett jobb, som att ens uppgift är att passa upp. Då hamnar man snart i utmattningsfällan.

Jag anställde den besökande lilla gästen för att hjälpa till med kottplockning. Vår yngsta dotter drev på honom i något slags utmaning, så det gick undan.

Efteråt lektes det i timtal. Teckning, målning, fotboll… Barnliv om sommaren som det ska vara.

Den lilla mamman fick istället chans till solstol och bok, som mammaliv om sommaren ska vara.

Malörten kom äntligen bort, de fallna sockerärtsstöden fick bindas upp och luktärter i mängder plockades in.

Vår beresta väninna skickade för många år sedan denna vas i present. Några av luktisarna i blå toner hamnade i den och gör nu toabesöken lite vackrare och mer väldoftande. Dessutom är det härligt att tänka på M och all inspiration hon bidragit med sedan vi lärde känna henne i Palo Alto för trettio år sedan. Hon är lätt en av de topp tio-personer utanför familjen som har påverkat mig mest. En fäbless för djupa samtal, cool attityd, stort hjärta, stark tro, intelligent på ett ödmjukt sätt och mycket familjekär, men samtidigt med starka (och friska) vänskapsrelationer. Denna vas är inte bara en pryl. Den är en påminnelse om vikten av att erbjuda sig själv goda föredömen. Samla på dem och måna om att hålla kontakten på något vis. Och där hamnade vi visst i detta inlägg om att bo i ett semesterparadis.

15 jan

Inspirationsinjektioner.

Livet är lite för kort för att slarvas bort. Jag lyssnade på Andrew Hubermans intervju av undret David Goggins i förra veckan. David Goggins är lite för mycket på alla sätt och vis och jag blev duktigt trött på hans negativitet och alla hans svordomar under tiden jag lyssnade, men det som stannade kvar hos mig var en känsla av inre kraft och att jag kände mig stark! Goggins lägger det på bordet som det är: ”hej du, är du missnöjd med din situation så sluta skylla ifrån dig och bara sätt igång med det du behöver göra på det sätt du kan”. Jag vet inte vad jag tycker om en vecka, men just idag gillar jag hans budskap!

Jag fortsätter försöka äta sådant som redan finns i skåp och lådor. Igår blev det ett av mina favoritrecept, ett som känns enormt nyttigt, men som också exploderar av goda smaker och olika konsistenser. Jag har delat receptet massor av gånger, men vad gör väl det? Det är värt att dela om och om igen. Underbara Claras recept på perfekt kokta ägg faller mig helt i smaken till Fridhem Farms läckerheter. Mums. För övrigt går målet att äta mycket mer fibrer betydligt bättre än jag hade trott. Egentligen är den enda förändring att jag äter mycket mer morötter och vitkål, hahaha.

Även efter David Goggins svador om att ta ansvar och bara göra saker behöves lite söndagsvila. Jag passade på att både njuta av solnedgången och prata med ungarna framför kakelugnen. Det måste väl ändå anses vara mycket viktigt? Jag kände mig iallafall full av energi då jag studsade uppför trappan för att skriva mejl till min systerson i Sydafrika och till min goda vän i USA. Jag satsar fortfarande på riktiga brev också, men jag har inte riktigt kommit dit. Min mammas syssling i USA väntar sedan ett år på att jag ska svara henne, men vad vet jag? Kanske har hon redan hunnit gå bort vid det här laget… Usch, nej, det får jag verkligen ta tag i.

Jag använde i vanlig ordning FaceTime för att skärmgosa med lilla barnbarnet, men jag fick också detta vilsamma foto att lägga till min vid det här laget mycket digra samling barnbarnsfoton. Tänk, vilken fördel det är med den tekniska utvecklingen då det gäller hur man kan hålla kontakt nu för tiden! Jag fick också ett fantastiskt foto på mina berg från Utah att njuta av och en annan granne därifrån, som just nu befinner sig i Australien på Bali, skickade en fantastiskt solnedgångsfilm och ett uppmuntrande meddelande som gjorde mig glad. Att telefonen får vara med och läggas till listan av inspirationsinjektioner ser jag som mycket positivt! Och med det är veckan igång och jag hoppas att du hittar egna inspirationsinjektioner att fylla ditt liv med.

14 nov

Om att trolla tomma ljuskoppar till ”Svenskt tenn”-krans.

Nu har äntligen ett projekt som intresset väcktes för i december förra året börjat användas. Dottern visade den fina mistel hon gjort efter Lovisa Furubos instruktioner och jag började genast spara ljuskoppar. Att påstå att denna krans har något att göra med Svenskt Tenn kanske är övermodigt, men kisar man lite kan man tänka sig att det finns något där som påminner om vackra ljusmanschetter av olika slag.

Redan i december var jag igång med att kavla ljuskoppar. I januari började jag slå hål i de löv som skapades då ljuskopparna kavlades…

… och jag satte också metalltråd i dem. Planen var att göra något slags krans, och det gjorde jag också under Skapande september. Den fotades dock aldrig och projektet rann ut i sanden pga flera olika anledningar.

Till slut blev det ändå dags att plocka fram kransen och nu står den på köksbordet och livar upp en vanlig blockljushållare från IKEA. Kransen är tillverkad på det vanligaste sättet att montera kransar – ett löv åt vänster, ett löv åt höger (”stammarna” snurrades ihop) tills kransen var lagom stor att trä över ett blockljus. Det här momentet gick fort. Så här med bilden framför mig ser jag att jag kunde lägga löven lite bättre till rätta, men det är jättelätt. Kanske vill du fortsätta slänga ljuskoppar i återvinningen, kanske vägrar du ljuskoppar i aluminium, kanske tycker du att den här idén var rolig. Hur som helst, tack Lovisa Furubo som kom med grundinspirationen! Och tack till dottern som påminde om hur roligt det är att pysselpyssla.

23 maj

Ändlösa, torra vårdagar.

Jag har vid det här laget fört trädgårdsdagbok sedan 2018. Den har följt ungefär samma mönster, men jag började lägga till foton först då anteckningsappen uppdaterades någon gång, 2020 tror jag det var. Den här typen av anteckningar är så hjälpsamma! Nu när vi är inne på sjunde säsongen i just den här trädgården (från 2017 finns ingenting skrivet, jag var mitt uppe i sorg och förväntanssorg) och jag har börjat luta mig mot erfarenhet istället för att hämta all information från ”expertisen”. Till exempel engagerar jag mig inte längre i (fantastiska) odlingsforum på Facebook eftersom jag blir så stressad av alla som ska dra igång tomater i januari och sådär. Däremot är jag tacksam över att de fanns då jag inte kunde någonting. Dessutom kan jag leta där då jag har specifika frågor och det känns bra. I år började det bra med rejält genomregnade marker, men nu är det återigen torrt, torrt, torrt…

… och inte ett regnmoln i sikte. Jag är tacksam över våra två bevattningsbrunnar, men en av dem har redan gått torr. (Det rinner till med jämna mellanrum, men jag kan inte längre förlita mig på att sköta någon daglig vattning därifrån.) Tack och lov för kommunalt vatten!

Makens ”provisoriska” växthus är jättefint. Igår monterade han byggplast på den östra gaveln, men tyvärr var han inte nöjd med sin montagelösning. Det kommer därför att dröja ytterligare några dagar innan detta kan bli ett tillhåll för värmeälskande växter som chili, paprika och gurka. Hade det inte varit så bökigt att sköta vattningen här nere hade jag nog satt in en vinranka också. (Vi har en som jag fick av min faster då jag fyllde 50, men den verkar inte trivas jättebra trots anpassningar. Tror den vill ha mer värme.)

Mammas väninna undrade om jag ville ha en pensé som hade gjort sitt på hennes balkong. Den frodas vid bikuporna och bina verkar älska att ha den där. (Just här hade de gått och lagt sig och var inte alls ute och flög.) I år har maken och syrran två samhällen igång och båda verkar må bra. Vi hoppas på att det blir en rejäl skörd honung för första gången sedan de skaffade bin.

Jag samlar inspiration till trädgården överallt och tyckte att den här klätterställningen längs vårt promenadstråk var otroligt vacker. Svägerskan har byggt så vackra risstängsel och annat konstfullt i Mörtfors, det är verkligen fint att få in naturen också i människokonstruerade skapelser. Efter att ha grävt en hel del igår eftermiddag har jag ännu en rabatt att gräva ut idag. Det är så torrt i marken att det är mer än lovligt jobbigt, men den som vill ha det fint… Tomaterna borde få komma ner i sina murarhinkar och så är det detta med det evinnerliga vattnandet. Det är bara att öva mindfulness och ta sig an planttantandet till fullo. Först ska jag dock jobba, för jobbet måste också skötas, hehe.

29 apr

Inspiration eller känslor av otillräcklighet?

Men, nej! Vi hade glömt stänga till sovrumsdörren, så jag vaknade av den varma och starka solen klockan sex fast jag hade tänkt ta lite sovmorgon. Eller, vänta… Inte finns det något att klaga över! Solljuset som målar vackra bilder med ljus och skugga på väggarna i kök och vardagsrum gör mig genast på gott humör och jag bestämmer mig för att sitta här en stund och inta lördagsgodis av bästa slag: trädgårdslitteratur!

Böcker och tidningar har varit så viktiga för mig under hela mitt liv. Numera står de dock mest och samlar damm, men jag vill inte att det ska vara så. Jag saknar det långsamma. Varför ska det vara nytt hela tiden? Det är så lätt att fastna i den ”omedelbara tillfredsställelse” som scrollande på telefonen ger. Googla på något fenomen och fastna på någon makalös hemsida. Titta på bilder på handelsträdgårdarnas handelsträdgårds hemsida och undra varför det inte ser likadant ut i min trädgård. Ja, du vet. Fastna i det oproduktiva spår som kantas av grundkänslan avundsjuka mer än förnöjsamhet. Surfa vidare, bort, utan att stanna kvar i något. Kanske finns något ännu bättre i nästa klick? Jag är inte särdeles avis av mig, det tillhör ungdomens mindre insiktsfulla dagar. Däremot drabbas jag ofta av ”de gaur inte”-känslan, som att lite inte duger och att jag därför struntar i att göra något alls. Jag får väl fortsätta jobba med detta i resten av mina dagar på jorden och tänker att det är okej. Att jag får jobba med det, alltså. Inte att jag struntar i att ge mig själv cred för att jag åtminstone försöker.

Du ser. Trots att jag misstänkte att det kanske var KÖRT för sparrisplantorna som inte hade visat tecken på liv var det ju inte alls så. De härliga topparna har börjat visa sig på flera av de sex plantorna. Kanske hade jag kunnat välja en bättre låda till denna lite mer permanenta installation, men nu blev det så. Det blir sparris ändå och eftersom vår överlevnad knappast beror på om varje planta ger tre eller fyrtio sparrisar kommer jag att njuta av den skörd som blir.

Här är några av listerna som jag skulle ha målat i höstas. Det blev inte av, sedan glömde jag och hux flux var det för kallt. Både färg och lister fanns ju kvar och bättre sent än aldrig. Detta passar utmärkt under vingarna i temat att vara nöjd med det jag gör istället för irriterad över det som inte hinns med eller bara inte blir av. Och med det är det dags att dyka ner i den härliga högen av gamla nummer av Allt om trädgård och några riktigt härliga böcker som jag vet kommer att göra mig glad. Ha en fin helg!

14 jan

Hur går det med framåtandan?

Att jobba med ett ledord på det sätt jag gör är väldigt roligt. Det rent praktiska ”jobbet” ger ännu en dimension till att förstå vad det är jag vill uppnå och hur jag kan komma dit. Definition, musik, citat, dikter, synonymer, tvillingord, motsatser – allt detta hjälper mig att implementera känslan i hela mig. Det är inte så att jag går omkring och säger ”Hur passar det in med framåtanda då jag klipper tånaglarna?”, utan det är snarare ett filter jag sätter på mitt medvetande.

Vissa ord har varit väldigt tacksamma då de är sådana som används mycket i inspirerande sammanhang. Varken GUMPTION eller FRAMÅTANDA är dock sådana. Jag är glad att jag fångade betydelsen av vad det egentligen jag vill uppnå på längre sikt. I processen med att hitta denna (gumption översätts ju till många olika ord samtidigt) fick jag känslan av att känslan jag ville uppnå var att få mer mod och att göra mer av sådant som både är roligt och utvecklande. Tankarna om detta var det som ledde mig till det ”ledordscitat” jag till slut valde.

”One day she decided to stop fear hold her back and chose to live bravely. From then on she flew.” Jag fick med både modet och riktningen framåt. Jag ser mig inte alls själv som någon ängel. Jag tror inte ens att änglar har vingar. Det här är en bild av själva tillståndet. Det sitter i huvudet. Glorian är allt det positiva, starka och modiga jag samlar på mig, alla erfarenheter som gjort mig stark. Den svarta bakgrunden är det jag behöver förhålla mig till, det tunga i världen, eller kanske bara sådant som är tråkigt eller svårt att utföra. Hur skulle du illustrera dina mål för dig själv?

20 maj

Utflykt till Skåne.

Häromveckan sa jag till maken att det måste vara dags för honom att köra en runda med gyrokoptern. Rapsfälten hade börjat bli gula här i Blekinge och Skåne ligger alltid steget före. Igår tog vi så en halvdag och gav oss iväg. Maken lämnades av vid flygklubben och jag och lillasyster gav oss iväg till Åbergs Trädgård och Café efter tips från någon som har god koll på utflyktsmål i trakterna. Det blev en riktigt höjdardag!

Det är spännande att gå omkring i en trädgård anlagd av proffs. Jag påmindes om att kirskål, maskrosor och olika självanlagda gräs tar sin plats och har sin plats. Det är bättre för själsfriden att jobba med istället för mot, att låta växter trängas för att hålla undan ogräsen och att välja växter som trivs på växtplatsen. Bonus är såklart att sätta sådant som man själv tycker om och som gör en glad. Det finns alltid en hög jord att sätta något i. Jag kände ett enormt habegär, men inser att det tar tid (och pengar) att skapa en drömträdgård. Det gäller att känna in sig och att inte låta sig stressas.

När vi hade ätit god mat i trädgårdscafét, valt växter till blommande stenmurar och till mammas grav och inhandlat varsina minnen från denna roliga utflykt (själv blev jag förtjust i jordgubbsmynta som verkligen luktade gott – chokladmyntan är annars för evigt min favvo-favorit) var det dags att slå ihjäl lite tid innan vi plockade upp maken. Vi kände oss äventyrliga och körde ut mot havet i Ystad och hamnade på den perfekta stranden. Här kunde vi gå och plocka vackra stenar, njuta av havsbrisen och känslan av att världen faktiskt ligger kvar ”där ute” trots Covid-19.

”Tänk folk som hade levat hela sitt liv någonstans på land och sedan nådde hit”, sa min syster. Ja, tänk. Tänk känslan av att jorden faktiskt är platt och rund, att det tar slut bortom horisonten och att det som finns där är skrämmande mer än spännande… Det är lätt att förstå hur olika myter och berättelser har uppstått. Det är också lätt att känna sig uppfylld och energiladdad efter en sådan här upplevelse. Världen är verkligen vacker då man vänder blicken åt rätt håll.

26 jan

Förebilder.

Igår frågade vår yngsta dotter sin pappa och mig vilka vi har haft som förebilder genom livet. Vi fick inte välja familjemedlemmar, vilket annars kändes som det mest naturliga för både mig och maken. Ett av villkoren för att komma med på listan var att personen i fråga var någon som vi åtminstone hade träffat och gärna hade haft någon slags relation till.

Nu har jag haft möjlighet att tänka över saken sedan igår. Jag vet inte om uppgiften känns så stor och övermäktig för att jag inte vill glömma någon. Skulle jag skriva upp alla som påverkat mig på något sätt skulle listan nå till månen och tillbaka, men det här är något annat. På den här listan kommer inte vänner, pojkvänner, grannar eller arbetskamrater med. Det här är listan för alla som har visat vägen för mig, med något som jag tagit sikte på. Så fort man lär känna någon lite för bra försvinner den överjordiska respekten, haha. (En vän och en faster finns med, men de kvalificerar av lite speciella orsaker.)

Bild: Staffan Lindbom, BLT

Hur det nu var blev förste man på listan en kvinna, Anna J i kyrkans barnverksamhet. Hon var alltid så fin och med henne fick vi göra de pyssligaste aktivitetsböcker som fylldes på varje söndag. Näst på tur blev min lågstadielärare Christine, hon som fick mig att själv börja drömma om att en dag bli fröken. Efter det var det coola Kerstin, mellanstadiefröken som pratade stockholmska, var rolig, spännande och fantastisk på alla sätt och vis. Börjar du se mönstret? Japp. Dags för Inga Bergström, högstadieläraren som fick upp mina ögon för hur roligt man kan ha med svenska språket. Hon är ”still going strong” fast hon snart fyller 90. Här kan du läsa en artikel om henne.

Listan fortsätter med ett gäng starka kvinnor och ett fåtal män (varav bara två fortfarande lever, en hade inte kvalificerat om jag hade mött honom idag). Jag har skrivit ett litet meddelande eller brev till nästan alla som fortfarande lever för att tala om vad de har betytt för mig. Jag har tänkt på det så länge då det gäller några av de här personerna, men nu gjorde jag slag i saken. Varför dra ut på något som på intet vis är jobbigt eller svårt?

09 maj

Var börjar man…

… när ens nystan är ett enda kråkbo? Det är ju så lätt egentligen, bara man får tag i rätt ände. Idag har jag inte tid att leta efter några förlorade ändar, för min att göra-lista är fullbokad från nu till klockan 21:30 ikväll. Jag började iallafall dagen med att fortsätta läsa om Tomas Sjödins ”Detta händer när du vilar”, en riktig pärla med många fina insikter och påminnelser. (Tack Annukka!) Då kändes det helt plötsligt inte jobbigt att tvätta om en tvätt för att någon hade glömt att ta ut en pappersnäsduk ur fickan.

Mitt ledord för 2018 är NU. Hur långt har jag kommit? Ärligt talat är det en dans med två steg fram, ett tillbaka och ett steg fram, två tillbaka. Det känns mest som att jag dansar runt med mig själv utan att direkt komma någonstans, men kanske är det verkligen det jag behöver just nu? Jag njuter av växtkraft och kan lägga mycket av ”så länge” åt sidan utan att det stör lika mycket som det har gjort förut. Och är inte ”så länge” också en viktig del av NU? Peace.

12 maj

Inspirerande!

Kära du! Detta inspirerande avsnitt av min systers och Lisas podd Att Resa får du bara inte missa! Nu råkar Nya Zeeland vara mitt drömresmål och därför kanske Helenas berättelse tog lite extra, men för dig som tycker om att inspireras istället för att ägna livet åt negativa nyheter, politiska idiotier, läpp-pumpade B-kändisar eller annat som inte direkt lyfter dig uppåt och framåt så kanske den här berättelsen också får ditt hjärta att brinna lite extra. Åh! Nu vill jag verkligen skriva ner mina drömmar på riktigt. Tack Annika och Lisa för intervjun och tack Helena för att du delade med dig av din berättelse!