inspiration

23 maj

Ändlösa, torra vårdagar.

Jag har vid det här laget fört trädgårdsdagbok sedan 2018. Den har följt ungefär samma mönster, men jag började lägga till foton först då anteckningsappen uppdaterades någon gång, 2020 tror jag det var. Den här typen av anteckningar är så hjälpsamma! Nu när vi är inne på sjunde säsongen i just den här trädgården (från 2017 finns ingenting skrivet, jag var mitt uppe i sorg och förväntanssorg) och jag har börjat luta mig mot erfarenhet istället för att hämta all information från ”expertisen”. Till exempel engagerar jag mig inte längre i (fantastiska) odlingsforum på Facebook eftersom jag blir så stressad av alla som ska dra igång tomater i januari och sådär. Däremot är jag tacksam över att de fanns då jag inte kunde någonting. Dessutom kan jag leta där då jag har specifika frågor och det känns bra. I år började det bra med rejält genomregnade marker, men nu är det återigen torrt, torrt, torrt…

… och inte ett regnmoln i sikte. Jag är tacksam över våra två bevattningsbrunnar, men en av dem har redan gått torr. (Det rinner till med jämna mellanrum, men jag kan inte längre förlita mig på att sköta någon daglig vattning därifrån.) Tack och lov för kommunalt vatten!

Makens ”provisoriska” växthus är jättefint. Igår monterade han byggplast på den östra gaveln, men tyvärr var han inte nöjd med sin montagelösning. Det kommer därför att dröja ytterligare några dagar innan detta kan bli ett tillhåll för värmeälskande växter som chili, paprika och gurka. Hade det inte varit så bökigt att sköta vattningen här nere hade jag nog satt in en vinranka också. (Vi har en som jag fick av min faster då jag fyllde 50, men den verkar inte trivas jättebra trots anpassningar. Tror den vill ha mer värme.)

Mammas väninna undrade om jag ville ha en pensé som hade gjort sitt på hennes balkong. Den frodas vid bikuporna och bina verkar älska att ha den där. (Just här hade de gått och lagt sig och var inte alls ute och flög.) I år har maken och syrran två samhällen igång och båda verkar må bra. Vi hoppas på att det blir en rejäl skörd honung för första gången sedan de skaffade bin.

Jag samlar inspiration till trädgården överallt och tyckte att den här klätterställningen längs vårt promenadstråk var otroligt vacker. Svägerskan har byggt så vackra risstängsel och annat konstfullt i Mörtfors, det är verkligen fint att få in naturen också i människokonstruerade skapelser. Efter att ha grävt en hel del igår eftermiddag har jag ännu en rabatt att gräva ut idag. Det är så torrt i marken att det är mer än lovligt jobbigt, men den som vill ha det fint… Tomaterna borde få komma ner i sina murarhinkar och så är det detta med det evinnerliga vattnandet. Det är bara att öva mindfulness och ta sig an planttantandet till fullo. Först ska jag dock jobba, för jobbet måste också skötas, hehe.

29 apr

Inspiration eller känslor av otillräcklighet?

Men, nej! Vi hade glömt stänga till sovrumsdörren, så jag vaknade av den varma och starka solen klockan sex fast jag hade tänkt ta lite sovmorgon. Eller, vänta… Inte finns det något att klaga över! Solljuset som målar vackra bilder med ljus och skugga på väggarna i kök och vardagsrum gör mig genast på gott humör och jag bestämmer mig för att sitta här en stund och inta lördagsgodis av bästa slag: trädgårdslitteratur!

Böcker och tidningar har varit så viktiga för mig under hela mitt liv. Numera står de dock mest och samlar damm, men jag vill inte att det ska vara så. Jag saknar det långsamma. Varför ska det vara nytt hela tiden? Det är så lätt att fastna i den ”omedelbara tillfredsställelse” som scrollande på telefonen ger. Googla på något fenomen och fastna på någon makalös hemsida. Titta på bilder på handelsträdgårdarnas handelsträdgårds hemsida och undra varför det inte ser likadant ut i min trädgård. Ja, du vet. Fastna i det oproduktiva spår som kantas av grundkänslan avundsjuka mer än förnöjsamhet. Surfa vidare, bort, utan att stanna kvar i något. Kanske finns något ännu bättre i nästa klick? Jag är inte särdeles avis av mig, det tillhör ungdomens mindre insiktsfulla dagar. Däremot drabbas jag ofta av ”de gaur inte”-känslan, som att lite inte duger och att jag därför struntar i att göra något alls. Jag får väl fortsätta jobba med detta i resten av mina dagar på jorden och tänker att det är okej. Att jag får jobba med det, alltså. Inte att jag struntar i att ge mig själv cred för att jag åtminstone försöker.

Du ser. Trots att jag misstänkte att det kanske var KÖRT för sparrisplantorna som inte hade visat tecken på liv var det ju inte alls så. De härliga topparna har börjat visa sig på flera av de sex plantorna. Kanske hade jag kunnat välja en bättre låda till denna lite mer permanenta installation, men nu blev det så. Det blir sparris ändå och eftersom vår överlevnad knappast beror på om varje planta ger tre eller fyrtio sparrisar kommer jag att njuta av den skörd som blir.

Här är några av listerna som jag skulle ha målat i höstas. Det blev inte av, sedan glömde jag och hux flux var det för kallt. Både färg och lister fanns ju kvar och bättre sent än aldrig. Detta passar utmärkt under vingarna i temat att vara nöjd med det jag gör istället för irriterad över det som inte hinns med eller bara inte blir av. Och med det är det dags att dyka ner i den härliga högen av gamla nummer av Allt om trädgård och några riktigt härliga böcker som jag vet kommer att göra mig glad. Ha en fin helg!

14 jan

Hur går det med framåtandan?

Att jobba med ett ledord på det sätt jag gör är väldigt roligt. Det rent praktiska ”jobbet” ger ännu en dimension till att förstå vad det är jag vill uppnå och hur jag kan komma dit. Definition, musik, citat, dikter, synonymer, tvillingord, motsatser – allt detta hjälper mig att implementera känslan i hela mig. Det är inte så att jag går omkring och säger ”Hur passar det in med framåtanda då jag klipper tånaglarna?”, utan det är snarare ett filter jag sätter på mitt medvetande.

Vissa ord har varit väldigt tacksamma då de är sådana som används mycket i inspirerande sammanhang. Varken GUMPTION eller FRAMÅTANDA är dock sådana. Jag är glad att jag fångade betydelsen av vad det egentligen jag vill uppnå på längre sikt. I processen med att hitta denna (gumption översätts ju till många olika ord samtidigt) fick jag känslan av att känslan jag ville uppnå var att få mer mod och att göra mer av sådant som både är roligt och utvecklande. Tankarna om detta var det som ledde mig till det ”ledordscitat” jag till slut valde.

”One day she decided to stop fear hold her back and chose to live bravely. From then on she flew.” Jag fick med både modet och riktningen framåt. Jag ser mig inte alls själv som någon ängel. Jag tror inte ens att änglar har vingar. Det här är en bild av själva tillståndet. Det sitter i huvudet. Glorian är allt det positiva, starka och modiga jag samlar på mig, alla erfarenheter som gjort mig stark. Den svarta bakgrunden är det jag behöver förhålla mig till, det tunga i världen, eller kanske bara sådant som är tråkigt eller svårt att utföra. Hur skulle du illustrera dina mål för dig själv?

20 maj

Utflykt till Skåne.

Häromveckan sa jag till maken att det måste vara dags för honom att köra en runda med gyrokoptern. Rapsfälten hade börjat bli gula här i Blekinge och Skåne ligger alltid steget före. Igår tog vi så en halvdag och gav oss iväg. Maken lämnades av vid flygklubben och jag och lillasyster gav oss iväg till Åbergs Trädgård och Café efter tips från någon som har god koll på utflyktsmål i trakterna. Det blev en riktigt höjdardag!

Det är spännande att gå omkring i en trädgård anlagd av proffs. Jag påmindes om att kirskål, maskrosor och olika självanlagda gräs tar sin plats och har sin plats. Det är bättre för själsfriden att jobba med istället för mot, att låta växter trängas för att hålla undan ogräsen och att välja växter som trivs på växtplatsen. Bonus är såklart att sätta sådant som man själv tycker om och som gör en glad. Det finns alltid en hög jord att sätta något i. Jag kände ett enormt habegär, men inser att det tar tid (och pengar) att skapa en drömträdgård. Det gäller att känna in sig och att inte låta sig stressas.

När vi hade ätit god mat i trädgårdscafét, valt växter till blommande stenmurar och till mammas grav och inhandlat varsina minnen från denna roliga utflykt (själv blev jag förtjust i jordgubbsmynta som verkligen luktade gott – chokladmyntan är annars för evigt min favvo-favorit) var det dags att slå ihjäl lite tid innan vi plockade upp maken. Vi kände oss äventyrliga och körde ut mot havet i Ystad och hamnade på den perfekta stranden. Här kunde vi gå och plocka vackra stenar, njuta av havsbrisen och känslan av att världen faktiskt ligger kvar ”där ute” trots Covid-19.

”Tänk folk som hade levat hela sitt liv någonstans på land och sedan nådde hit”, sa min syster. Ja, tänk. Tänk känslan av att jorden faktiskt är platt och rund, att det tar slut bortom horisonten och att det som finns där är skrämmande mer än spännande… Det är lätt att förstå hur olika myter och berättelser har uppstått. Det är också lätt att känna sig uppfylld och energiladdad efter en sådan här upplevelse. Världen är verkligen vacker då man vänder blicken åt rätt håll.

26 jan

Förebilder.

Igår frågade vår yngsta dotter sin pappa och mig vilka vi har haft som förebilder genom livet. Vi fick inte välja familjemedlemmar, vilket annars kändes som det mest naturliga för både mig och maken. Ett av villkoren för att komma med på listan var att personen i fråga var någon som vi åtminstone hade träffat och gärna hade haft någon slags relation till.

Nu har jag haft möjlighet att tänka över saken sedan igår. Jag vet inte om uppgiften känns så stor och övermäktig för att jag inte vill glömma någon. Skulle jag skriva upp alla som påverkat mig på något sätt skulle listan nå till månen och tillbaka, men det här är något annat. På den här listan kommer inte vänner, pojkvänner, grannar eller arbetskamrater med. Det här är listan för alla som har visat vägen för mig, med något som jag tagit sikte på. Så fort man lär känna någon lite för bra försvinner den överjordiska respekten, haha. (En vän och en faster finns med, men de kvalificerar av lite speciella orsaker.)

Hur det nu var blev förste man på listan en kvinna, Anna J i kyrkans barnverksamhet. Hon var alltid så fin och med henne fick vi göra de pyssligaste aktivitetsböcker som fylldes på varje söndag. Näst på tur blev min lågstadielärare Christine, hon som fick mig att själv börja drömma om att en dag bli fröken. Efter det var det coola Kerstin, mellanstadiefröken som pratade stockholmska, var rolig, spännande och fantastisk på alla sätt och vis. Börjar du se mönstret? Japp. Dags för Inga Bergström, högstadieläraren som fick upp mina ögon för hur roligt man kan ha med svenska språket. Hon är ”still going strong” fast hon snart fyller 90. Här kan du läsa en artikel om henne.

Listan fortsätter med ett gäng starka kvinnor och ett fåtal män (varav bara två fortfarande lever, en hade inte kvalificerat om jag hade mött honom idag). Jag har skrivit ett litet meddelande eller brev till nästan alla som fortfarande lever för att tala om vad de har betytt för mig. Jag har tänkt på det så länge då det gäller några av de här personerna, men nu gjorde jag slag i saken. Varför dra ut på något som på intet vis är jobbigt eller svårt?

09 maj

Var börjar man…

… när ens nystan är ett enda kråkbo? Det är ju så lätt egentligen, bara man får tag i rätt ände. Idag har jag inte tid att leta efter några förlorade ändar, för min att göra-lista är fullbokad från nu till klockan 21:30 ikväll. Jag började iallafall dagen med att fortsätta läsa om Tomas Sjödins ”Detta händer när du vilar”, en riktig pärla med många fina insikter och påminnelser. (Tack Annukka!) Då kändes det helt plötsligt inte jobbigt att tvätta om en tvätt för att någon hade glömt att ta ut en pappersnäsduk ur fickan.

Mitt ledord för 2018 är NU. Hur långt har jag kommit? Ärligt talat är det en dans med två steg fram, ett tillbaka och ett steg fram, två tillbaka. Det känns mest som att jag dansar runt med mig själv utan att direkt komma någonstans, men kanske är det verkligen det jag behöver just nu? Jag njuter av växtkraft och kan lägga mycket av ”så länge” åt sidan utan att det stör lika mycket som det har gjort förut. Och är inte ”så länge” också en viktig del av NU? Peace.

12 maj

Inspirerande!

Kära du! Detta inspirerande avsnitt av min systers och Lisas podd Att Resa får du bara inte missa! Nu råkar Nya Zeeland vara mitt drömresmål och därför kanske Helenas berättelse tog lite extra, men för dig som tycker om att inspireras istället för att ägna livet åt negativa nyheter, politiska idiotier, läpp-pumpade B-kändisar eller annat som inte direkt lyfter dig uppåt och framåt så kanske den här berättelsen också får ditt hjärta att brinna lite extra. Åh! Nu vill jag verkligen skriva ner mina drömmar på riktigt. Tack Annika och Lisa för intervjun och tack Helena för att du delade med dig av din berättelse!

20 mar

Inspiration sökes.

Ja, har du något bra tips får du gärna komma med det. Fast i kväll var jag på en härlig föreläsning av en man som specialiserat sig på att renovera gamla fotografier från Utah. Han har utvecklat sina Photoshopkunskaper i femton år och han visade ”före- och efterbilder” och berättade anekdoter om alla människor och ställen som visades på bilderna. Otroligt! Han påminde oss alla om vådan av att ha alla sina bilder på bara en hårddisk. Kraschar den och det inte går att reparera filerna är de bilderna borta för evigt. Det finns så många fina fotoböcker nu för tiden. Det gäller bara att ta sig tiden att välja ut de bästa bilderna och skriva texter (minst lika viktigt). Ja, och så se till att alla foton finns på ytterligare två ställen förutom på ens egen dator. En annan dag… Kanske när inspirationen återvänt?

Mammas andra cellgiftsomgång med det nya cellgiftet gick dessvärre inte bra den heller, men hon klarade åtminstone det cellgift som gick bra förra gången nu också. Om tre veckor försöker de sig på ett tredje huvudcellgift. Hopp! Hopp.

08 okt

Meet a storyteller.

I går tog hela familjen en promenad efter lunch. Vi passade på att lämna tillbaka ett uppläggningsfat som vi fått med oss hem fyllt med en persikodessert för flera veckor sedan. (Det lämnades tillbaka med nybakade bullar.) Mannen i huset var ensam hemma då hans fru är på galej i London för tillfället. Han älskar att spela spel precis som vi, så han bjöd in oss på spelkväll lite senare samma dag. Alltså, är det inte så man ska umgås med grannarna? Inget högtravande, olika generationer, bara kul… När vi kom tillbaka visade det sig att en av mannens döttrar och hennes fyra barn precis skulle åka hem efter att ha ätit middag med sin pappa och morfar. Äldsta dotterdottern övertalades av sin morfar att återberätta Goldilocks and the Three Dinosaurs som hon var med och kvalificerade sig med i Timpanogos Storytelling Festival för ett tag sedan. Vilken tjej! Vilken förestälning! Hon vann inget av förstapriserna, så jag ställer mig frågan hur duktiga vinnarna måste ha varit. Wow! Det där med att berätta en saga med inlevelse har vi fått öva på med Far (och han har fortsatt lära upp sina barnbarn), men att lära sig en hel bok utantill med röster, kroppsspråk och varenda liten replik på rätt plats måste ha varit överkurs.

18 apr

Vem bestämmer över dig och dina beslut?

Vem är det som får dig att lyfta på rumpan, som tar dig från A till B, som drar upp dig då du inte orkar? Jag vet inte hur det är med dig, men då det gäller mig finns det bara en person som verkligen klarar av dessa uppgifter – jag själv! Jag kan få hjälp och stöd, ”with a little help from my friends”, men till syvende och sist händer det ingenting förrän jag tar mig i kragen. Ibland måste jag påminna mig själv om det. Jag har gjort den här bilden för att hänga upp över min dator. Kanske blir du också peppad av den? It’s My Life.