inspiration

14 jan

Hur går det med framåtandan?

Att jobba med ett ledord på det sätt jag gör är väldigt roligt. Det rent praktiska ”jobbet” ger ännu en dimension till att förstå vad det är jag vill uppnå och hur jag kan komma dit. Definition, musik, citat, dikter, synonymer, tvillingord, motsatser – allt detta hjälper mig att implementera känslan i hela mig. Det är inte så att jag går omkring och säger ”Hur passar det in med framåtanda då jag klipper tånaglarna?”, utan det är snarare ett filter jag sätter på mitt medvetande.

Vissa ord har varit väldigt tacksamma då de är sådana som används mycket i inspirerande sammanhang. Varken GUMPTION eller FRAMÅTANDA är dock sådana. Jag är glad att jag fångade betydelsen av vad det egentligen jag vill uppnå på längre sikt. I processen med att hitta denna (gumption översätts ju till många olika ord samtidigt) fick jag känslan av att känslan jag ville uppnå var att få mer mod och att göra mer av sådant som både är roligt och utvecklande. Tankarna om detta var det som ledde mig till det ”ledordscitat” jag till slut valde.

”One day she decided to stop fear hold her back and chose to live bravely. From then on she flew.” Jag fick med både modet och riktningen framåt. Jag ser mig inte alls själv som någon ängel. Jag tror inte ens att änglar har vingar. Det här är en bild av själva tillståndet. Det sitter i huvudet. Glorian är allt det positiva, starka och modiga jag samlar på mig, alla erfarenheter som gjort mig stark. Den svarta bakgrunden är det jag behöver förhålla mig till, det tunga i världen, eller kanske bara sådant som är tråkigt eller svårt att utföra. Hur skulle du illustrera dina mål för dig själv?

20 maj

Utflykt till Skåne.

Häromveckan sa jag till maken att det måste vara dags för honom att köra en runda med gyrokoptern. Rapsfälten hade börjat bli gula här i Blekinge och Skåne ligger alltid steget före. Igår tog vi så en halvdag och gav oss iväg. Maken lämnades av vid flygklubben och jag och lillasyster gav oss iväg till Åbergs Trädgård och Café efter tips från någon som har god koll på utflyktsmål i trakterna. Det blev en riktigt höjdardag!

Det är spännande att gå omkring i en trädgård anlagd av proffs. Jag påmindes om att kirskål, maskrosor och olika självanlagda gräs tar sin plats och har sin plats. Det är bättre för själsfriden att jobba med istället för mot, att låta växter trängas för att hålla undan ogräsen och att välja växter som trivs på växtplatsen. Bonus är såklart att sätta sådant som man själv tycker om och som gör en glad. Det finns alltid en hög jord att sätta något i. Jag kände ett enormt habegär, men inser att det tar tid (och pengar) att skapa en drömträdgård. Det gäller att känna in sig och att inte låta sig stressas.

När vi hade ätit god mat i trädgårdscafét, valt växter till blommande stenmurar och till mammas grav och inhandlat varsina minnen från denna roliga utflykt (själv blev jag förtjust i jordgubbsmynta som verkligen luktade gott – chokladmyntan är annars för evigt min favvo-favorit) var det dags att slå ihjäl lite tid innan vi plockade upp maken. Vi kände oss äventyrliga och körde ut mot havet i Ystad och hamnade på den perfekta stranden. Här kunde vi gå och plocka vackra stenar, njuta av havsbrisen och känslan av att världen faktiskt ligger kvar ”där ute” trots Covid-19.

”Tänk folk som hade levat hela sitt liv någonstans på land och sedan nådde hit”, sa min syster. Ja, tänk. Tänk känslan av att jorden faktiskt är platt och rund, att det tar slut bortom horisonten och att det som finns där är skrämmande mer än spännande… Det är lätt att förstå hur olika myter och berättelser har uppstått. Det är också lätt att känna sig uppfylld och energiladdad efter en sådan här upplevelse. Världen är verkligen vacker då man vänder blicken åt rätt håll.

26 jan

Förebilder.

Igår frågade vår yngsta dotter sin pappa och mig vilka vi har haft som förebilder genom livet. Vi fick inte välja familjemedlemmar, vilket annars kändes som det mest naturliga för både mig och maken. Ett av villkoren för att komma med på listan var att personen i fråga var någon som vi åtminstone hade träffat och gärna hade haft någon slags relation till.

Nu har jag haft möjlighet att tänka över saken sedan igår. Jag vet inte om uppgiften känns så stor och övermäktig för att jag inte vill glömma någon. Skulle jag skriva upp alla som påverkat mig på något sätt skulle listan nå till månen och tillbaka, men det här är något annat. På den här listan kommer inte vänner, pojkvänner, grannar eller arbetskamrater med. Det här är listan för alla som har visat vägen för mig, med något som jag tagit sikte på. Så fort man lär känna någon lite för bra försvinner den överjordiska respekten, haha. (En vän och en faster finns med, men de kvalificerar av lite speciella orsaker.)

Hur det nu var blev förste man på listan en kvinna, Anna J i kyrkans barnverksamhet. Hon var alltid så fin och med henne fick vi göra de pyssligaste aktivitetsböcker som fylldes på varje söndag. Näst på tur blev min lågstadielärare Christine, hon som fick mig att själv börja drömma om att en dag bli fröken. Efter det var det coola Kerstin, mellanstadiefröken som pratade stockholmska, var rolig, spännande och fantastisk på alla sätt och vis. Börjar du se mönstret? Japp. Dags för Inga Bergström, högstadieläraren som fick upp mina ögon för hur roligt man kan ha med svenska språket. Hon är ”still going strong” fast hon snart fyller 90. Här kan du läsa en artikel om henne.

Listan fortsätter med ett gäng starka kvinnor och ett fåtal män (varav bara två fortfarande lever, en hade inte kvalificerat om jag hade mött honom idag). Jag har skrivit ett litet meddelande eller brev till nästan alla som fortfarande lever för att tala om vad de har betytt för mig. Jag har tänkt på det så länge då det gäller några av de här personerna, men nu gjorde jag slag i saken. Varför dra ut på något som på intet vis är jobbigt eller svårt?

09 maj

Var börjar man…

… när ens nystan är ett enda kråkbo? Det är ju så lätt egentligen, bara man får tag i rätt ände. Idag har jag inte tid att leta efter några förlorade ändar, för min att göra-lista är fullbokad från nu till klockan 21:30 ikväll. Jag började iallafall dagen med att fortsätta läsa om Tomas Sjödins ”Detta händer när du vilar”, en riktig pärla med många fina insikter och påminnelser. (Tack Annukka!) Då kändes det helt plötsligt inte jobbigt att tvätta om en tvätt för att någon hade glömt att ta ut en pappersnäsduk ur fickan.

Mitt ledord för 2018 är NU. Hur långt har jag kommit? Ärligt talat är det en dans med två steg fram, ett tillbaka och ett steg fram, två tillbaka. Det känns mest som att jag dansar runt med mig själv utan att direkt komma någonstans, men kanske är det verkligen det jag behöver just nu? Jag njuter av växtkraft och kan lägga mycket av ”så länge” åt sidan utan att det stör lika mycket som det har gjort förut. Och är inte ”så länge” också en viktig del av NU? Peace.

12 maj

Inspirerande!

Kära du! Detta inspirerande avsnitt av min systers och Lisas podd Att Resa får du bara inte missa! Nu råkar Nya Zeeland vara mitt drömresmål och därför kanske Helenas berättelse tog lite extra, men för dig som tycker om att inspireras istället för att ägna livet åt negativa nyheter, politiska idiotier, läpp-pumpade B-kändisar eller annat som inte direkt lyfter dig uppåt och framåt så kanske den här berättelsen också får ditt hjärta att brinna lite extra. Åh! Nu vill jag verkligen skriva ner mina drömmar på riktigt. Tack Annika och Lisa för intervjun och tack Helena för att du delade med dig av din berättelse!

20 mar

Inspiration sökes.

Ja, har du något bra tips får du gärna komma med det. Fast i kväll var jag på en härlig föreläsning av en man som specialiserat sig på att renovera gamla fotografier från Utah. Han har utvecklat sina Photoshopkunskaper i femton år och han visade ”före- och efterbilder” och berättade anekdoter om alla människor och ställen som visades på bilderna. Otroligt! Han påminde oss alla om vådan av att ha alla sina bilder på bara en hårddisk. Kraschar den och det inte går att reparera filerna är de bilderna borta för evigt. Det finns så många fina fotoböcker nu för tiden. Det gäller bara att ta sig tiden att välja ut de bästa bilderna och skriva texter (minst lika viktigt). Ja, och så se till att alla foton finns på ytterligare två ställen förutom på ens egen dator. En annan dag… Kanske när inspirationen återvänt?

Mammas andra cellgiftsomgång med det nya cellgiftet gick dessvärre inte bra den heller, men hon klarade åtminstone det cellgift som gick bra förra gången nu också. Om tre veckor försöker de sig på ett tredje huvudcellgift. Hopp! Hopp.

08 okt

Meet a storyteller.

I går tog hela familjen en promenad efter lunch. Vi passade på att lämna tillbaka ett uppläggningsfat som vi fått med oss hem fyllt med en persikodessert för flera veckor sedan. (Det lämnades tillbaka med nybakade bullar.) Mannen i huset var ensam hemma då hans fru är på galej i London för tillfället. Han älskar att spela spel precis som vi, så han bjöd in oss på spelkväll lite senare samma dag. Alltså, är det inte så man ska umgås med grannarna? Inget högtravande, olika generationer, bara kul… När vi kom tillbaka visade det sig att en av mannens döttrar och hennes fyra barn precis skulle åka hem efter att ha ätit middag med sin pappa och morfar. Äldsta dotterdottern övertalades av sin morfar att återberätta Goldilocks and the Three Dinosaurs som hon var med och kvalificerade sig med i Timpanogos Storytelling Festival för ett tag sedan. Vilken tjej! Vilken förestälning! Hon vann inget av förstapriserna, så jag ställer mig frågan hur duktiga vinnarna måste ha varit. Wow! Det där med att berätta en saga med inlevelse har vi fått öva på med Far (och han har fortsatt lära upp sina barnbarn), men att lära sig en hel bok utantill med röster, kroppsspråk och varenda liten replik på rätt plats måste ha varit överkurs.

18 apr

Vem bestämmer över dig och dina beslut?

Vem är det som får dig att lyfta på rumpan, som tar dig från A till B, som drar upp dig då du inte orkar? Jag vet inte hur det är med dig, men då det gäller mig finns det bara en person som verkligen klarar av dessa uppgifter – jag själv! Jag kan få hjälp och stöd, ”with a little help from my friends”, men till syvende och sist händer det ingenting förrän jag tar mig i kragen. Ibland måste jag påminna mig själv om det. Jag har gjort den här bilden för att hänga upp över min dator. Kanske blir du också peppad av den? It’s My Life.

08 feb

Inspiration.

Jag hoppas att den fina posten inte slutar komma. Det är ju alldeles fantastiskt att ha så roligt som vi har det varje kväll då det är dags för postinhämtning. Det är kul även om det bara finns reklampapper. Faktiskt. Men ännu roligare är det om en av mina fina, fantastiska fastrar har skickat ett tjockt kuvert med flera brev, livsinstruktioner och vacker kalligrafi! Du kan tro att jag nu håller på att förbereda för en hel hög överraskningar. Jag skulle vilja skicka något till alla jag känner, men det funkar inte… Därför har jag bestämt att lägga lappar med namn på vänner, bekanta och släktingar i en hög och sedan skicka något till de som har turen att bli dragna! Tillhör du en av de som finns i högen kanske det dyker upp något roligt hemma hos dig endera dagen, veckan eller månaden. 😀

För övrigt klurar jag lite på Ali Edwards tips om det där med att ha ett ord att leva efter under ett helt år. För att få igång pysseltänket och låta hjärna och händer komma igång med sitt samarbete igen bestämde jag mig för att göra något litet med mitt ord Förändring. Jag ska sätta upp denna lista på väggen här i arbetsrummet för att ständigt påminnas om vad jag har bestämt mig för. Skönt att vara igång! Hur går det med ditt ord?

25 jan

Om att aldrig någonsin ge upp.

För ett tag sedan skrev jag till någon i min familj att jag kände mig som en riktig ”quitter”. Nu vet jag egentligen att det inte är min kärna, mitt innersta. Jag har kämpat för många saker i mitt liv. Ibland får man kämpa sig igenom tuffa saker, andra gånger är det småsaker som stör. Idag träffade jag en äldre mor som berättade om sin f d svärdotter, barnbarnens mamma. Hon talade med sockrade ord, men all hennes förtvivlan, frustration och ilska sken igenom. (Moderskapet upphör inte för att barnen växer upp och flyttar hemifrån.) Efter det besöket träffade jag en yngre mor, trött efter sömnlösa nätter, olika infektioner som hela familjen gått igenom under flera månader och en svår bilolycka som hon och hennes familj var med om på julafton. Hon fick en ordentlig whiplashskada och hennes man, som precis hade gått igenom en hel fotrekonstruktion, blev skadad både här och där. De två små barnen klarade sig helt utan skador, av bilen finns knappt ingenting kvar. Hennes ord var inte sockrade. Hon sa att hon genom hela sitt liv har upplevt att ibland går allt fantastiskt bra eller helt okej, men det är inte förrän man är mitt inne i sådana här tuffa perioder som man inser hur bra det var när man hade det bra. Denna kvinna är ingen Pollyanna, inte alls. Hon försökte bara inte dölja något, utan presenterade verkligheten utan någon bitterhet.

Efter dessa besök kom jag hem till mina hemskolade barn, tonårsbråken och de vardagliga frustrationerna och kände mig lite extra tacksam. Vi pluggade, köpte Ben & Jerry’s (japp, vi åt glassen), kollade på en film, bråkade lite, åt tacos, skrattade och gladdes åt yngsta dottern som varje dag under lång tid tränat på att göra en backbend kickover och idag knäckte koden! Mellan 20.30 och 21.00 fick alla utom pappa, som inte var hemma, se miraklet hända om och om igen. S sa att jag skulle filma och lägga upp föreställningen i min blogg och tala om för ALLA att man ALDRIG ska ge upp, för en dag bara funkar det! Vem är jag att neka er denna härliga livslektion?! Varsågod, här har du beviset:

Kom nu ihåg vad du lärde dig av att läsa dessa rader. Ge aldrig upp. Som sagt. Ge aldrig, aldrig upp.