07 jun

Årets Österlenrunda.

Jag älskar Österlen, precis som många andra. Sedan vi flyttade tillbaka till Sverige har jag försökt få in minst en tur dit varje år. I år hade jag turen att ha möjlighet att följa med min resebloggande syster en av dagarna då hon var där för ett samarbete med SJ. Vädergudarna var på vår sida och vi fick en helt fantastisk dag.

Haväng bjuder på vit sandstrand och härliga dyner där man kan sitta i lä och njuta av vyerna, det rogivande ljudet av vågor som slår in mot stranden och att se andra människor uppleva något vackert. Jag lade mig en stund och dåsade bort till ljudet av en badande skolklass, fiskmåsar och skratt medan min syster gick en runda på egen hand. När jag vaknade till igen kändes det som att jag befann mig mittemellan dröm och verklighet och det tog en stund innan jag förstod var jag var. Himlen var så blå, sanden jag låg på varm och omfamnande istället för fuktig och irriterande. Stunder som den försöker jag vårda. Den sparades till rummet med god nostalgi där bara minnen som bygger upp och gör mig glad får bo.

Jag och A hann prata mycket och djupt om livets förunderliga mysterier. Sist vi befann oss på den här stranden hade vi med oss mamma och de andra systrarna. Mamma kämpade för att orka gå hela vägen från parkeringen, men hon kände sig ändå rätt stark. Hela den Österlenturen var så mysig! Jag tror inte att någon av oss förväntade sig att vi ett år senare skulle ha förlorat vår far, men att mamma skulle orka en sista resa till Skåne, denna gången till ett bröllop i Skurup. Så sant som det är sagt, vi vet aldrig vad morgondagen har att bjuda på.

Jag hade läst om Den Engelska Trädgården, ett projekt som har några år på nacken, och var så glad över att få en guidad tur genom de vackra ”rummen” som planerats och byggts upp helt efter engelska förlagor. Vilket ställe! Jag kan varmt rekommendera en tur här om du är det minsta intresserad av trädgårdar och gillar att drömma om hur en trädgård kan se ut. Bilderna som jag tog gör verkligen inte stället rättvisa, men här kanske du kan få en känsla om hur vackert komponerade rabatterna är.

Någon gång vill jag komma hit runt midsommar och se denna fantastiska rosenpergola i full blom. Den är trevlig såhär också, men…

24 apr

Inte i finrummet, tack.

I söndags satt vi och pratade med svärföräldrarna om filmer och teveserier som har gjort bestående intryck på oss. Dallas kom upp till diskussion. Det handlade om åsikter i finrummet… (Svärmor hade förresten Staffan Vilse-i-pannkakan Westerberg i filmkunskap på lärarhögskolan. What?! 26 år i familjen och denna information hade jag helt missat!) Idag hörde jag att Cliff Barnes, Ken Kercheval, har gått bort. Han var gammal, men jag blir alltid så nostalgisk när jag påminns om det som varit.


När min klass åkte till vår vänortsklass i Hillerød 1983 hade vi förberett en sketch på engelska till dem. Det var ett slags Dallas-tribute.

”Good morning, miss Ellie!”
”Good morning, Sue Ellen!”
”What are your plans today, JR?”
”Cheers, Bobby!”

Tja, kanske var det inte riktigt så det gick till, men inte långt ifrån. Jag tror att jag var Sue Ellen, men jag kommer inte riktigt ihåg. Det kanske du gör, Sanne? Hahaha!

Jag tror inte det finns många i min generation som har gått helt fria från påverkan av Dallas. Vad har teveserier i samma stuk gjort för samhällets utveckling? Mamma gillade att titta på just Dallas. Jag fick inte, men på något märkligt sätt hamnade jag alltid i vardagsrummet framför teven en bit in i avsnittet. Alla dessa intriger, allt drickande, all ilska, all kärlek, allt elände, all lyx, alla frisyrer – mitt liv har lyckligtvis varit rena barnprogrammet i jämförelse.

Det enda riktiga skämsprogram jag tittat på är annars (tror jag) Paradise Hotel för många år sedan när min systers gamle kompis var med. Han träffade för övrigt sin nuvarande fru under programmet. De har med tiden flyttat utomlands, blivit porrstjärnor och lever numera ett upplyst, naket liv med stort fokus på, hm, andlighet och sex. To each his own, som man säger. Jag hoppas att P och O är lyckliga och har det bra. Jag kan inte o-se bilderna jag googlade fram och tänker inte länka till deras hemsida, men tro mig, jag gör dig en tjänst.

Med det sagt tycker jag du ska lyssna på Dallas signaturmelodi och skänka en tanke till Cliff Barnes och alla de andra som var med och formade oss till de vi blev. Cheers!


11 feb

Jag var en vinnare.

Under många år älskade jag att skriva slogans till olika tävlingar. Jag blev tydligen rätt bra på det, för det blev med tiden många vinstbesked som trillade in i brevlådan och inboxen. Den mest spektakulära vinsten var den nya SAAB:en jag vann 2008. Då blev jag uppvaktad vid dörren av två representanter från dåvarande Statoil. Den vinsten känns fortfarande lite overklig… Jag är otroligt tacksam över all glädje skrivandet och vinnandet har gett mig genom åren!

När jag satt och åt frukost i morse började jag fundera på hur många vinster det egentligen blivit genom åren. Jag bestämde mig för att hämta ner min ”Viktigt”-pärm där alla sparade vinstbesked är insatta och kan konstatera att jag var en vinnare. Skatteverket har till och med skattat mina större vinster som inkomst, så de kanske har koll på någon vinst som jag har missat? Vissa av vinsterna har barnen varit med och tävlat om.

Vim Glas & Fönster Wipes
Biobiljetter och t-shirt från TV4
Libero-hakklappar
NHL-keps
Presentkort till Polarn O. Pyret, 500 kr
10-pack disketter
5 påsar LickBits
Beach Pingvin gosedjur
Kodak Advantix engångskamera
Rydbergs varucheckar
Kokbok Mer Smak på Vardagsmaten och publicering av mitt recept
Förkläde och handdukar
Gillette Mach3 rakhyvel och tillhörande produkter
Alla chokladkakor i Marabou Premiums sortiment, 800 kr värdecheckar, Njutningsboken
4 biljetter till Astrid Lindgrens Värld (tre år på raken genom olika tävlingar)
Kattryggsäck från Friskies (vinner priset som fulaste vinsten)
Spikmatta (används fortfarande med glädje, snart 10 år efter vinst)
Två röda Margretheskålar
Moschinoparfym
Fyra picknickglas
Bonuscheckar till VI-butikerna, 10 000 kr
Ett par Viking gummistövlar
Biobiljetter, många genom åren
Boken Rum
MAGIX PhotoStory
Finesseprodukter
Produktpaket från 3L (olika slags lim)
Vinterjacka från Didriksons
Gummibåt
Luftmadrass med radio och mugghållare
Presentkort på JC värde 600 kr
McDonald’s-besök för hela familjen
Grytlappar
Filmen A View From the Top och Max Factor-mascara
Presentkort på H&M, 100 kr
Grillpaket från HELA
Presentförpackning Geishachoklad
Odenseprodukter, 50 kr
Lyxweekend på Selma Lagerlöf Quality Spa
T-shirt, flertalet genom åren
Coop presentkort, 100 kr
Svarta vårskor från Wedins skor
Badbomber
6 naturfärgade underlägg
Elektrisk grilltändare
Strumpbyxor
Keps
Ansiktskräm
Atlas
Kort och kuvert
Trisslotter, flertalet genom åren
Äventyrsresa med Stig Strand
Festmiddag för 5000 kr på valfri restaurant
Kylbag med presentcheckar för juice och nektar
Kylväska
Picknickkorg
Matvaror för festlig picknick
Pampersblöjor och tio askar Pampers tvättservetter
SAAB
Kosta Boda Bruk karaff med sex glas
Blombukett, 500 kr
Canon-kamera
Silhouette Cameo
prinsessklänning
paket med Disneyfilmer
två biljetter till showen Ljust och fräscht

Jag inser när jag skrivit denna härliga lista att jag har missat att spara många av vinstbeskeden, men så fint det var att minnas suget i magen då jag hittade dessa kuvert i brevlådan.

20 jan

Då och nu.

Häromdagen städade maken upp bland gamla oorganiserade filer. Det blev i sanning en promenad längs minnenas allé! Han hittade nämligen mängder med gamla ljudfiler och korta filmklipp från våra barns uppväxt. När jag såg och hörde dessa små guldkorn stannade tiden. Tänk hur märkligt det är att tiden kan stå still och gå jättefort på samma gång?! Vi hörde sonens lilla darriga röst som berättade om hur han ”töa dånnen” (förra gången) hade sagt ”bupp”, men nu kunde han minsann säga ”busssssss”. Vi såg äldsta dottern misslyckas med att blåsa ut ett ljus, bli modfälld över misslyckandet, bli peppad av pappa för att slutligen lyckas släcka ljuset och glida av stolen med ett härligt skratt. Vi såg yngsta dottern, alltid lika aktiv och full-i-sjutton, klättra i och ur diverse grejer, alltid med samma nöjda leende.

Det är lätt att vara nostalgisk. Det mänskliga sinnet är begåvat med ett inbyggt glamourfilter som rättar till det mesta av det vi inte gillade då och antagligen skulle gilla ännu mindre idag. Vi glömmer de svåraste, smutsigaste och jobbigaste stunderna. Det är som att allt blir tillrättalagt för att vi ska kunna hantera det bättre. Visst kommer jag ihåg att det emellanåt var jättejobbigt att ha små barn, men jag kan ändå, innerligt, sakna tiden som småbarnsmamma. Livet, hör du…

”Små barn, små problem. Stora barn, stora problem.” Just detta talade jag om med min mamma en tid innan hon gick bort. Hon sa att hon kände att hon kände tillit, att det inte längre kändes så jobbigt att veta att hon var på väg till andra sidan, eftersom hon hyste stor tilltro till alla sina barns individuella förmågor att hantera sina liv. Det som var jobbigt var att veta att alla barn, barnbarn, kommande barnbarn och barnbarnsbarn skulle komma att utsättas för små och stora problem och utmaningar som hon inte längre skulle få vara med och hjälpa till med. Jag hoppas att mamma får lov att vara skyddsängel åt oss alla och att hon får vara med och göra sina barnbarns liv lite bättre och lite lättare att hantera.

Min mormor däremot, hon lovade att hon skulle komma tillbaka och spöka. Jag har inte träffat henne än, men kan gott tänka mig att hon en vacker dag skrämmer mig halvt fördärvad innan hon får mig att skratta hysteriskt. Sådan var hon, min mormor Elsa.

11 jan

Änglaspel och grattisfanfarer.

Idag skulle du ha fyllt år. Istället för att åka förbi dig med en bukett tulpaner som brukligt var förbereder jag och några andra av dina vänner att vi ska besöka din grav tillsammans när jag kommer upp till Stockholm. Det var du som tog det här fotot när vi hade sprungit Vårruset en majdag 2012. Du hade övertalat mig att jag inte behövde springa för att vara med, men att det alltid är roligt att skapa minnen tillsammans. Så rätt du hade! Jag kände livet i mig den där eftermiddagen, och det gjorde du också.

Tack för allt du tillförde mitt liv då du fanns här på jorden och tack för att minnet av dig fortfarande får mig att tänka till då jag ska göra viktiga val. Du fattas mig, V.

04 jan

Om det som en gång var.

Nu har jag legat och läst i Klackamålasläktboken en lång stund. Jag har fnissat och gråtit om vartannat. Så fint det hade varit att få veta lite mer om mina förfäders liv och leverne! Släktboken är fantastisk, men vad som verkligen rörde sig i dessa förfäders hjärtan får vi aldrig veta…

Hur mycket ska man dela med sig av till sina barn? Var går gränsen mellan att vara personlig och privat när man delar med sig till sina närmaste? ❤️

24 Nov

Tacksamhet.

Jag är så otroligt tacksam över att jag har orkat hålla bloggen igång under alla år och att jag inte gav upp de gånger det av olika anledningar kändes jobbigt. När jag nu tittar igenom fotoarkivet fylls mitt hjärta av glädje, smärta och allt däremellan. Idag kommer vi att fira traditionsenlig Thanksgiving ett par dagar efter själva ”dagen”. Kalkonen, potatismoset och allt det andra må vara viktiga delar i firandet, men nog är själva tacksamhetstemat större än något annat. Jag hoppas du får en fin helg!

November längs minnenas allé:

04 okt

I tacksamhet.

Det är en ynnest att få börja dagen med den här utsikten. När jag flyttade från Orem tänkte jag att jag aldrig mer skulle kunna hitta ett hem med samma närhet till naturens växlingar. Bergen var ”mina” och jag älskade att varje morgon stiga upp och titta ut genom balkongfönstret för att möta den nya dagen. Oavsett årstid och väder kände jag mig hemma, något som jag aldrig ens hade kunnat drömma om då vi flyttade dit. Jag saknar bergen, det ska jag inte sticka under stol med, men jag vill inte ha dem istället för det jag har här.

”Same, same, but different”. Samma färger, samma sol som ger värme till bilderna. Olika vatten, olika kulisser, samma känsla. Som sagt. Jag saknar, men inte med värk i bröstet. Jag hoppas att snart få komma tillbaka och hälsa på, men var sak har sin tid. Just nu njuter jag av den svenska hösten. Jag var rädd att vi inte skulle få några riktiga höstfärger efter den långa torkan som tog kål på viss vegetation och som fick löv att falla redan i juli. Jag behövde inte vara orolig. Det skiftar så vackert här runt omkring mig och det verkar som att naturen har bättre läkkött än man (=jag) kan tro.

Den översta bilden är tagen från det här fönstret. Mitt arbetsrum gör mig glad varje dag. Imorgon kommer äldsta dottern hem för en snabbvisit. Vi ska fira hennes 20-årsdag lite sådär lagom i efterskott och vi är så glada över att hon nu har en ”egen”, ordentlig sovplats. Gästsängen är mycket skön enligt lillasyster som sov där i flera nätter då den precis hade kommit på plats. Den duger även bra som läshörna, sova middag-soffa och lite allt möjligt. Tänk att detta lilla rum blivit ett fullt fungerande arbetsrum, musikrum och gästrum! Det är klart att det hade varit trevligt med tre olika rum vid vissa tillfällen, men jag är ändå otroligt nöjd med den här lösningen. Sådär, ja. Inget direkt vettigt att säga, mer än att det känns fint att vara tacksam. Så glad jag är över årets NU som fått mig att söka denna känsla mer ofta. Peace.

24 aug

Betraktelse över ett meddelande som aldrig skickades.

Sorgen har lättat, gör mindre ont, men finns alltid med som en mjuk filt. Häromdagen åkte vi över Königsee och gick av i St Bartholomä för att strosa omkring i den vackra naturen vid den kända bergssjön. Åt alla håll bjuds man på spektakulära vyer, vare sig man tittar upp, ner eller rakt fram. Jag tog den här bilden för att förstärka minnet, en hjälp som kan bli användbar i vinter då det slaskar vid en plusgrad och årets evighetslånga sommar känns som en disig dröm. Min första impuls var att skicka bilden till mina föräldrar. Då flöt den upp till ytan igen, den där sorgen. Varje gång jag tänker att den gått över inser jag, om och om igen, att den ju faktiskt aldrig försvinner. Jag har lärt mig att möta den nu och gråter sällan, men faktum kvarstår… Mina föräldrar finns inte längre tillgängliga i nutid. Jag fokuserar på att vårda deras minne och att sprida det goda de båda hade med sig till den här världen. Och när jag nästa gång får en impuls att skicka ett meddelande till någon av dem får kanske just du vara mitt bollplank. Peace.