nostalgi

24 aug

Allt som kan hända på tio år.

Nostalgin knackar på. Jag tänker på alla år som gått innan vi kom hit, vad jag gjort vid den här tiden på året. Alla sommarlov som avslutats, alla skolstarter som förberetts, alla sensommardagar som avnjutits, alla skördar som har tagits omhand. All spänning inför nya klasskamrater, nya elever, nya arbetsuppgifter, nya bostäder, nya liv. Alla planer som gjorts, alla mål som har satts, alla läsårskalendrar som har invigts. Jag tänker på mig själv och vart livet har tagit mig. Jag träffar en gammal klasskompis och känner inte igen honom. Tänker ”vad gammal han har blivit”, men inser att detsamma gäller mig själv. Jag liknar min mamma mer och mer för varje dag. Möter hennes kropp i min, ser hennes armar, hennes fingrar, hennes anklar. Jag tänker på alla nedvärderande tankar jag ägnat åt min allt för tjocka kropp, fast den var jättefin och frisk och stark. Jag funderar på nya äventyr, på min förnöjsamhet och på drömmar som känns avlägsna men fina. Jag tackar för livet, för familjen, för omständigheter och för min trygga vrå i denna sjuka värld. Jag tänker på…

… hur vi förra året väntade vårt lilla barnbarn, hur jag stickade och drömde om hur hon skulle se ut och hur hon skulle vara. Fnissar och påminner mig själv om hur lite vi vet om någonting, men att det gäller att inte vara allt för realistisk utan bjuda sig själv på fantasi och trycka undan taket som ibland hovrar allt för långt ner.

… hur många rundor maken flugit sedan han gjorde slag i saken och tog sitt flygcert, undrar om min sådana uppfyllda dröm var att bli samtalsterapeut och tror kanske att det bara är halva sanningen.

… hur många vackra och fantastiska platser jag har fått möta genom åren och hur underbar denna makalösa planet är. Vi måste ta hand om den, ta hand om varandra!

… hur mycket som hänt sedan yngsta dottern stod i den ännu inte färdigrenoverade verandan och bjöd på en björnbärsskörd som gav oss så mycket glädje under lång tid framåt.

… den där gryningen då jag vaknade och hade en av mina mest surrealistiska upplevelser någonsin. Jag vårdar den fortfarande ömt i mitt hjärta och tackar för styrkan som jag fick från högre höjder i en tid då jag trodde att livet höll på att rinna ifrån mig.

… hur tacksam jag är för detta gäng. Hur olika vi är och hur mycket vi fått med oss av arv och miljö. Hur viktigt det är att jag får ha dem i mitt liv.

… hur allt har sin tid, hur jag och min syster har växlat barnvaktstjänster från det att hon blev min egen, levande docka det år jag fyllde tio. Nu är det skifte igen då hennes barn får vara mitt barnbarns idoler.

… hur lätt det är att glömma de framsteg som görs och hur viktigt det är att ta ett steg tillbaka och påminna sig om detta. Tack till brorsan som gjorde en enorm insats för att väcka vårt paradis till liv!

… andra paradis, andra hem, andra trygga punkter. Hur nära det var att vi blev kvar i USA, hur Carterville Road ligger kvar och hur mina berg sträcker sig upp mot himlen där i alla väder.

… hur många fina, viktiga och härliga sammankomster jag har fått vara med och förbereda och vara en del av. Jag tänker på det vackra bröllop som stod nere vid vattnet i Bredavik för tio år sedan och på det bröllop som i detta nu förbereds för vår yngsta dotter och hennes fästman. Jag tänker på sorg och glädje, på förväntan och eftertänksamhet. Jag tänker på minnen och jag tänker att jag hoppas ha många, långa och fina år framför mig. Det är en ynnest att få leva.

02 aug

Dansk aftensmad och moreller med socker.

Sommarlivet fortsätter med min lilla familj närvarande på alla sätt. ”På onsdag ska jag storstäda och gråta”, sa jag till maken häromdagen. (De sista åker nämligen hem på tisdag.) Han tyckte jag skulle leva i nuet istället och inte vara ledsen på förhand. Helt rätt, men inte helt lätt. Igår lagade yngsta dotterns fästman aftensmad och jag var återigen glad för vår yngsta dotters skull. Det är en fin ung man hon hittat.

Stunder som dessa sparar jag i minnesbanken. Datorn är smäckfull, så jag försöker ta lite färre bilder tills det är åtgärdat. Det finns bara så mycket jag vill ha kvar.

Äldsta dotterns senaste hobby är surdegsbröd. Bra för resten av familjen. Vi följer med spänning alla delar av tillagningsprocessen. Detta går inte att göra till ett hafsverk.

Maken har tagit på sig att plocka moreller varje år. Igår ledde det till att jag hamnade i ett välsmakande blodbad så att han kunde baka en ruskigt god körsbärskaka…

… och så kokade vi 6,5 liter läcker saft. Kanske inte världens nyttigaste, men som sagt, mycket god. Dessutom var stämningen väldigt festlig där i köket med hårdrockshits från åttiotalet, surdegar av det läckrare slaget, jobbande människor och smarrig körsbärskaka med tüsk vaniljsås. Det är så lätt att livet rullar förbi utan att vi riktigt låter oss vara delaktiga. Även jag är skyldig till detta. Oro över världsliga och existentiella problem, förväntanssorg, nostalgiska bad i stormiga vatten, irritation med pyspunka – sådant som varken leder till bättre mående eller livssituationer som faktiskt är bättre. Denna höst önskar jag mig själv färre sådana ögonblick och mer glädje överlag. Inte glättighet, utan känslan jag får när dotterdottern skrattar sitt häxskratt och jag jagar henne i full fart på alla fyra. Den känslan. Den vill jag unna mig själv.

16 jul

Tolv år som känns som hundra.

Jag är knappt på Facebook längre. När jag numera väl går in där kommer alltid ”minnen från denna dag ett annat år” upp. Under perioden då vi packade ihop vårt hem i Snättringe för tolv år sedan använde jag tydligen Facebook på ett annat sätt. Nästan varje dag skrev jag små halvkryptiska meddelanden om den förestående flytten och lade upp bilder på flyttkartonger och Hemnet-foton. Jag tror inte jag har ångrat den flytten någon gång, faktiskt. Däremot blir jag alltid så nostalgisk när jag ser bilder från det hem där våra barn tillbringade så stor del av sin barndom. Det var fina år! Paret som köpte av oss separerade för några år sedan och nu bor en annan familj där. Hoppas de har det lika bra som vi.

29 jun

Blandband och separationsångest.

Igår fortsatte städningen av ladan. Än så länge ser det inte ”fint” ut, men det känns ändå jätteskönt att ha kommit så här långt! Första steget var att få alla utrymmen klara för att användas till det de var tänkta för. Dit har vi kommit nu. I denna hästspilta hade vi alla flyttkartonger med prylar från fornstora dagar och sådant som förhoppningsvis kan göra någon annan glad. Kartongerna har packats vid olika tillfällen och faller inom någon av följande kategorier: Elsa och Anton (tidigare ägarna av vårt hem), Snättringe 2012, Orem 2016 eller Bredavik 2018. Sanningen är att vi hade kunnat lämna kartongerna och aldrig sakna något i dem, men när jag nu tar hand om allt drabbas jag naturligtvis av nostalgi om och om igen. (Här ska det för övrigt så småningom målas, men tills dess blir det förvaring av bigrejer och lite annat.)

Efter att ha flyttat grejer till lagerrummet och det nya snickeriet (den andra hästspiltan) var det dags att ta tag i en kartong i taget. Oj, så försiktiga vi är nu så det inte sparas för sparandets skull! Det är dock väldigt lätt att tänka ”den här hade varit bra där”, ”den här kan X få” eller ”den här kan jag göra något med”. Yngsta dottern och jag sorterade, diskade, slängde och tvättade. Just cd-skivor, dvd-filmer och älskade blandband och blandskivor ska inte säljas, utan ska få bo i ett sommarrum som inte finns än. Alla streamingtjänster till trots – jag älskar att komma till Mörtfors och sätta en speciell vinyl eller cd i spelaren, att lyssna på ett helt album. Den känslan vill jag kunna erbjuda här också.

Roligast var såklart blandningarna som gjorts av nära och kära genom åren. Nej, de kan jag faktiskt inte slänga. Utvalt med stor omsorg – hur ska våra barn och barnbarn någonsin kunna förstå detta fenomen? Jag suckade lite och stoppade tillbaka dessa i flyttlådan igen, men lovade att komma tillbaka och lyssna en annan dag.

17 jun

Underhåll gammal vänskap med lite ”5-56”.

Forskning visar om och om igen att kvaliteten på ens relationer betyder oerhört mycket för välbefinnandet. Det är alltså viktigt att göra plats för tid och energi för att både skapa och upprätthålla goda relationer. Hur gör man detta? Ja, inte är det helt lätt eftersom livet innehåller så många andra borden och måsten. Relationer handlar inte bara om vänner, utan även om lilla och stora familjen, arbetskamrater, grannar och människor som vi möter i andra sammanhang. Var drar vi gränsen mellan bekant och vän? Och hur gör vi med relationer som är obalanserade? Vilket ansvar bör vi lägga på oss själva och när, om någon gång, är det på sin plats att avsluta en relation? Dessa frågor får jag ta mig an någon annan dag.

I lördags träffade jag tre grundskolevänner som är mycket viktiga för mig. Under alla år då jag inte bodde i Karlskrona såg vi till att träffas i denna konstellation varje sommar då jag var hemma på besök. Sedan jag flyttade tillbaka 2016 har vi dock inte fått till så många träffar – jag bor väl för nära, haha! Först var det en massa med mina sjuka föräldrar, men vi fick till en träff innan pandemin slog till. Efter covidåren har det dock inte blivit av. När vi nu äntligen kom till skott blev det precis lika avspänt som det brukar bli när vi träffas. När man känt någon sedan fem års ålder finns en stabil grund att vila på. Att vi utvecklats åt olika håll under vuxenåren är helt okej. Vi har följt varandra hit, har mött varandras väl och ve och vill fortsatt varandra gott. Jag ser oss fortsätta träffas hemma hos varandra medan åren vidareutvecklar våra anletsdrag och nya erfarenheter får stötas och blötas med fler insikter och förhoppningsvis gör oss ännu mer ödmjuka. Vi sprejar vår vänskap med lite mental 5-56, fortsätter visa att vi finns där för varandra och tar med oss den vackra regnbågspinne som vi fick njuta av tillsammans denna regniga lördag. Tack för det, livet.

06 jun

Längtar inte bort.

Jag minns en dag på oceanen
Emot oss kom ett ensamt skepp
Jag stod och tittade vid relingen
I skeppets akterstäv
Fladdrade en fana
Där vinkade den svenska flaggan
Då tänkte jag att dessa män
Och kvinnor där på skeppet, far vår väg tillbaks
Vi seglar bort, dom seglar hem
Hemma, Kristina från Duvemåla

Den här tiden på året blir jag alltid lite nostalgisk. Precis som att jag inte alltid är det, hahaha. För tolv år sedan vid den här tiden höll vi på att bestämma vad vi skulle göra med vårt pick och pack, lade ut huset till försäljning, letade nytt boende i USA, städade ihop de senaste tolv åren med småbarnsliv och jag grät och grät och grät. Oj, det var så mycket känslor åt alla håll och kanter, av olika orsaker. Det går inte att i efterhand se vart vägar med andra livsval hade lett, men jag är övertygad om att den väg vi slog in på var den bästa för oss. Jag kan inte säga att jag aldrig har ångrat flytten, men jag kan med eftertryck säga att flytten var något av det bästa som hänt för vår familjeenhet. Det var mycket som var tufft under denna period, men mycket blev också fantastiskt. Så många fina människor, så många mäktiga naturupplevelser, så vackra vänskaper, så spännande upplevelser, så viktig utveckling och så bergen… Bergen!

Igår pratade jag med min ganska nya vän. Vi lärde känna varandra förra året då hon och hennes man kom hit och bodde några nätter fast vi inte kände varandra. När de åkte vidare hade vi inte pratat färdigt och K föreslog att vi skulle ha telefonträffar, vilket vi har fortsatt med. Som av en händelse har de nu flyttat till ett hem bara några kilometer från Carterville Road där vi bodde. Deras utsikt från det stora fönstret i vardagsrummet är precis samma som vår från balkongen utanför det sovrum vi hade då. När jag såg denna utsikt igår då vi pratade högg det till lite, men bara för att jag kände mig så tacksam över våra år där. Vi skulle vara där då, men nu ska vi vara här. Jag behöver inte längre fråga var hemma ligger någonstans. Det ligger här, på Sturkö.

Jag gräver där jag står, vattnar och gödslar, påtar runt, njuter av stillheten och behöver inte ifrågasätta hur jag hamnade här. Det spelar mindre roll. Jag är bara tacksam att det finns gurkor att plocka in efter trädgårdsrundan och att jag kan hjälpa till med förberedelserna inför brorsonens student nästa vecka. Jag ser den svenska flaggan fladdra i vår egen trädgård, här hemma, och jag är inte på väg någon annanstans.

09 maj

Tröstergök.

Ja, men hej! Idag är det Kristi himmelsfärd och göken hojtar från öster-tröster-läge. Ingen gökotta blev det för invånarna i detta hus. Det hade vi inte heller planerat, men jag tänkte igår på att det var mysigt med barndomens sådana, picknick och lite allsång med ostämd gitarr. Fast samtidigt blir jag förvirrad, för alla barndomsminnen med allsång från barndomens Spjutsbygd bygger på Triontomtens dragspel. Inte gitarr… Var det kyrkomusikern Rosita som spelade? Nej, jag vet inte. Jag störs av att inte kunna rota fram namn på människor som en gång var så självklart närvarande om än perifera i just mitt liv. Är glad över att komma ihåg vad mina lärare och klasskamrater hette, musikskolans lärare och de närmaste orkesterkompisarna, nog måste det tyda på att placket inte tagit över i hjärnan ändå? Det har gått 35-40 år sedan dessa begivenheter, långt viktigare information har helt enkelt prioriterats framför vem det var som stod för musiken de gånger vi gick på gökotta.

Det är inte konstigt att jag sitter här och yrar om flydda tider just idag. Det är dags för en årsdag som åtminstone jag gärna hade levt utan. Det är elva år sedan min väninna gick bort. Så mycket har hänt sedan dess och livet gick vidare, trots att det då kändes som att vardagen aldrig någonsin skulle infinna sig igen. Det där med sorgecirklar och att jag var i USA och hon i Sverige gjorde att tiden mellan julfirarplanerna som fick ställas in då sjukdomen satt käppar i hjulen och hennes död känns väldigt luddig. Idag har någon annan hennes telefonnummer, för hennes yngsta dotter är hon en vacker kvinna vars foton hänger på väggen och vi vänner och familjemedlemmar har olika filmer i minnesbanken som lite i taget bleknar, blir raspiga och kanske tar ny form. Jag är tacksam för allt hon bidrog med i mitt liv, inte minst att hon ivrigt skakade mig ur min fyrkantiga låda. Hennes bakgrund var fundamentalt olik min egen och mycket av det hon lärde mig om livet har jag fortfarande stor nytta av. Idag hade jag velat visa henne det som ska bli vår syrenhäck, jag hade velat höra hennes hjärtliga skratt som tog så mycket plats, jag hade velat ha hennes tips om gardinuppsättningar och jag hade velat sitta och prata om ditten och datten, om våra barn och om irriterande klimakteriebesvär. Tack livet för att jag fick ha V i mitt liv!

06 apr

Tick, tack, tiden går.

Så här såg två av barnen ut när jag började blogga för nästan exakt 18 år sedan, 2006. Den första bloggen fick bara två inlägg, sedan bytte jag bloggportal. Blogsome finns inte längre, och därmed försvann min andra blogg. Det är som att någon bara hade slängt nästan två års dagböcker utan att ha frågat mig först… Inte hade jag suttit där och läst särskilt ofta, men ändå. Under namnet Livet ur min synvinkel, igen skrev jag i tre år och här inne har jag uppehållit mig sedan 2011. Jag har svårt att tänka mig ett liv utan blogg. Det blir något speciellt som händer då det finns en mottagare till en text, vilket det inte gör på samma sätt i en dagbok till exempel. Nu ska jag ut i trädgården och ge mig själv lite träningsvärk. Vi har underbart väder, jorden är lucker efter allt regn och jag har tänkt ta hand om perennrabatten först och främst. Det sägs att fästingarna redan har vaknat. Jag hoppades att den ändå rätt långvariga kylan hade gett dem en omgång, men det var ett fruktlöst hopp. Jag önskar dig en fin helg med precis det du behöver, med eller utan fästingars närvaro.

19 mar

Med näsan i en ask full av minnen.

Jag öppnar lådan till Crayolaasken som från början innehöll 120 nya kritor. Jag köpte den i Orem, löjligt billigt, strax efter att vi hade flyttat dit 2012. Kritor tillhör den klassiska barnpysselarsenalen, men när vi flyttade till Orem var våra ungar 11, 13 och 15. De var inte riktigt barn-som-ritar-med-kritor längre. Jag köpte ändå den där lådan, tyckte att vi behövde den. Kanske inbillade jag mig att våra ätteläggars nya kärlek för riktigt bra tuschpennor skulle gå över, eller att jag skulle kunna hålla deras mer okomplicerade (om än mer fysiskt uttröttande) småbarnsår kvar bara genom att låtsas att de var yngre än de var. Jag vet inte. Jag kommer inte ihåg och kan bara gissa. Men lådan är kvar.

Själv använder jag sällan kritor, men oväntat ofta tar jag fram den där asken, öppnar locket och drar in den underbara doften. Namnen på varje krita bjuder in till drömmar, spännande känslor och kan till och med motivera varför en viss färg får vara med och leka. Jag plockar lite bland innehållet, känner de sträva pappersomslagen mot huden, lyssnar på ljudet av vax mot vax, vax mot papper. Jag kastas tillbaka till lekis, till en trygg barndom, till kärleken jag kände för ”fyllerimålarböcker” (morfar som var typ hötorgskonstnär, fast en norrländsk version i Karlskrona, blev alltid lite barsk då han upptäckte att vi barnbarn färglade i en sådan), till barnpassning, till skolklasser med barn som kändes som mina egna, till pysselprojekt och avkoppling, till våra egna småbarns alla fantastiska teckningar, till barngrupper i kyrkan, till projekt på väggar och möbler som var mindre älskade då än minnet av dem är nu, till syskonbarnens besök här hemma och till drömmar om att vara kreativ fast jag bara är väldigt pysslig. Jag andas in en extra gång med näsan precis lagom långt från kritorna, stänger locket igen och sätter in lådan på hyllan i garderoben där den får trängas med andra minnen från fornstora dagar. Jag är nostalgisk och skäms inte för det. Nog är det bättre att sniffa Crayola än thinner?

17 mar

Livet ändå, om stora beslut och vardagliga betraktelser.

Nu har vi varit skrivna på den här adressen i sju hela år. Det känns inte alls konstigt vissa dagar, men andra kan jag känna att jag liksom springer efter mig själv och inte hinner ifatt. Far hade precis dött, det beslutades efter nästan ett år i limbo att maken till slut skulle flytta hem från USA och att vi faktiskt skulle bo i Sverige igen på heltid. Efter att i alla dessa år (närmare bestämt 23) ha närt drömmen om Green Cards och nu hade nått dit tog vi beslutet att det ändå var på hemmaplan vi önskade fortsätta våra dagar. Vi har inte ångrat detta beslut någon av oss, men det går inte att undvika att då och då nudda vid tanken att livet hade kunnat se mycket annorlunda ut jämfört med hur det gör nu. Var hade vi bott, vad hade vi gjort, hade våra barn bott på olika kontinenter, hade vi haft andra barnbarn än vår lilla älskling, hur hade våra familjerelationer sett ut… Alla dessa Sliding Doors!

Tre av de viktigaste anledningarna till att jag inte tvekar att bo kvar här är storfamiljens närhet, vårt underbara hem och kammarkören. Nu när vi har lilla barnbarnet i Stockholm och bara vill vara nära henne känns det ändå inte rätt att flytta efter henne och våra vuxna barn. Jag tänker på drömmar och utfall, hur vårt hem byggdes av en Amerikahemvändare vars Amerikakoffert fortfarande står i vår lada och hur hans hemhjälp sedan fortsatte sina dagar tillsammans med maken som noggrant skrev upp inkomster och utgifter i sin amerikanska anteckningsbok med läderpärm. Jag funderar på att det snart har gått sextio år sedan två grisar gick att köpa för 220 kronor medan det idag kostar 795 kronor bara att avliva en sådan. Livet förändras mitt under våra näsor. Vad ska vi göra åt det? Stillatigande se på, försöka motarbeta det oundvikliga, omfamna förändringarna som sker eller kanske försöka skaffa ett fordon som tar oss igenom den guppiga åkturen så bekvämt som det bara är möjligt? Jag röstar på det sista. Acceptans. Mental och fysisk styrka i den mån det går att påverka. Likt en guldgrävare sila livsgruset för att inte missa guldklimparna.

Idag står en nätt liten pärlhyacint på trappan och väntar på att få följa med till en nära anhörig som precis kommit hem från sjukhuset. Det känns fint att kunna vara på plats och lämna över den personligen. Värdefullt. Idag omfamnar jag historiens vingslag, landar i sakers natur, låter ögonen följa de grå molnen som snabbt glider förbi och blottar fläckar av den blå himlen, känner varm nostalgi och en snudd längtan efter det som var och tacksamhet och acceptans för det som är. Idag känner jag ingen ånger. Jag känner att livet i all sin oreda är precis som det ska vara. Och så tittar jag en gång till på filmen som kom igår på barnbarnets nya trick med ett fånigt leende i ansiktet och är tacksam att hon trots allt finns bara ett videosamtal bort.