16 jul

Sommartider, hej på dig!

Tänk ändå. Imorse gick jag en lycklig runda i trädgården och såg att den ena pumpan vuxit ungefär en meter över natten med regn och allt hade liksom blivit lite grönare. Samtidigt har man på andra platser i Europa fått så mycket vatten att hus har rasat och städer har svämmat över. Hundratals har bekräftats vara döda och över tusen saknas fortfarande. Greta Thunberg har fått vatten på sin kvarn (nej, jag försökte faktiskt inte vara rolig) och pekar på mer vanligt förekommande extremväderfenomen Vad vet jag? Jag hänvisar bara till den där prästrapporten här från Sturkö som hade blivit kvarlämnad i vårt hus. Extremväder fanns även för flera hundra år sedan. Idag finns internet över hela jorden. Det rapporteras på ett sätt som aldrig förut varit möjligt. Hur korrekta är rapporter och analyser? Hur mycket är sanning/fakta och hur mycket är gissningar? Jag ser på den tekniska utvecklingen och imponeras och avskräcks samtidigt. Mänskligheten, är den ens värd att överleva? Så dumt (idiotiskt) som så många beter sig både på individ- och samhällsnivå tänker jag att det där med denna civilisations eventuella undergång kommer att sköta sig självt.

Med det sagt är jag tacksam över att det nu är dags för besök från äldsta dottern och hennes man. Det är så härligt att ha dem här! Detta är dotterns första riktiga semester som vuxen och hon var duktigt nöjd då hon var färdig med fredagsmötet via Zoom tidigare ikväll! Häromkvällen satt jag och tittade på kort från familjens småbarnsår, nu är maken och jag gråhåriga och barnen vuxna. Tidens gång och allt det där.

I byn där jag växte upp bodde två ganska jämnåriga poliser, Far och IM. Det existerade en del bus i byn, men jag inbillar mig att det hade en lugnande inverkan bara att de fanns där. Jag kan inte tala för IM, men jag vet att Far fick rycka ut som ”jourhavande medmänniska” vid flertalet tillfällen bara för att han var polis. För ett par dagar sedan kom IM och hans fina fru ner från Småland (de har också flyttat) och vi fick oväntat besök både i Bredavik och Uttorp. Det var så roligt! Parets två barn gick i samma klasser som två av mina syskon och hela familjen tillhör det fina och trygga i min barndom. Jag är så nostalgisk och blev verkligen rörd av att detta par tog sig tid att köra ut hit, besöka mammas grav och besöka oss barn. Jag har aldrig varit uppe i Småland, men fick se bilder på den fina gården och vi utbytte erfarenheter av livet på landet. Vilken energiboost! Jag hoppas de kan komma ner igen och träffa fler i familjen.

Redan innan regnet hade det börjat bli dags att skörda. Igår blev det skördefest med bl a ugnsrostade polkabetor och idag blev det en röra på årets första squash, några lökar och ett helt gäng sockerärter. Vi kokade också potatis (Finns det något godare än nypotatis med en klick smör och flingsalt?) och stekte lax som plockats direkt från ICA Maxis frysdisk, hehe. Till efterrätt serverades blåbärs- och björnbärspaj med knäckigt täcke, allt för att fira dotterns semester. Vi kanske tröttnar på egenodlad mat om några dagar, men jag inbillar mig att också brorsbarnen som kommer för att sova över imorgon tycker att det är toppen både att plocka och laga till dessa skatter. Förresten, vet du hur gott det är att äta krasseblommor och ringblommans kronblad? Och hur vacker maten blir med dem? Tack för inspirationen, kära syster M!

I år testar vi ju hur det funkar med de här odlingslådorna. Storleken är perfekt, jag är verkligen nöjd! Jag kan dock konstatera att åtta gurka-, pumpa- och squashplantor i samma låda är lite väl optimistiskt! Det svämmar över på alla håll och kanter, men jag är noggrann med att vattna ordentligt och ska se till att fortsätta gödsla. I och för sig har jag bara skördat en squash, men det är fyra gånger så många frukter på gång än vi fick på hela skörden förra året. Jag satte i betydligt bättre näringspackad jord i år, har vattnat mycket och täckt med gräsklipp (tack till maken som hjälpt till och jobbat hårt han också) och det är verkligen roligt att allt jobb betalar sig!

Nu är det dags att gå ut och plocka dagens andra skörd luktärter. Min kompis var här för att hämta lite bröllopsrelaterade grejer inför sin egen vigsel och fick med sig en stor bukett hem. Vi promenerade ner till havet, pratade om högt och lågt och jag kom tillbaka med en svettindränkt rygg trots att jag hade på mig en sval klänning. Det har varit så hett och fuktigt i luften i flera dagar och nätterna har varit vad som kallas ”tropiska”. Det verkar som att luktisarna uppskattar både mycket vatten, mycket omsorg och att bli skördade varje dag. De har fullkomligt exploderat nu och jag är så lycklig! Vissa sorter verkar inte ha varit så härdiga, men jag njuter ändå av de som blommar och klagar inte. Det bästa är att ju mer jag plockar, desto större blir utdelningen! Synd att jag inte kan skicka ett doftprov till dig, men det kommer väl det också. Lev väl! Gräv där du står och glöm inte att dricka ordentligt med vatten.

25 jun

Glad midsommar!

Tiden går och vi med den. Den här bloggen har varit igång sedan juli 2011, så här har du en kavalkad av midsommaraftnar sedan 2012. Det är lätt att bli nostalgisk då man tittar på gamla foton, men mest blir jag bara glad över att kunna vara med och skapa nya minnen. Det ska jag göra idag. Igår skrotade jag mest runt i köket och lagade mat och bakade. Idag ska jag plocka jordgubbar i trädgårdslandet och hoppas att sniglarna lämnat nog till midsommartårtan. Annars får väl syskonbarnen som säljer Åbybär utanför affären ta hand om den saken. Ha en fin dag oavsett om regnet faller eller ej! Allt är som det ska och är det inte det just idag så kommer det att bli det.

30 apr

Att fira Valborg.

30 april 1969 hamnade min och mina syskons historia på papper och blev lagligt bärande. Det är klart att våra föräldrar redan hade träffats, men för mig är detta ändå en viktig dag. Grattis älskade föräldrar, omgivna av liljekonvaljfält, maffiga valborgsbrasor och mångstämmiga körsånger där i himlen.

Sång på gården med barn- och ungdomskörer är min bästa uppladdning för den här dagen. Ljuvligt. Vill du själv ladda rekommenderar jag denna sångstund.

De senaste åren har vi traditionsenligt först åkt upp till Klackamåla och sedan samlats på brorsans vitsippsö för att elda lite och grilla på Valborg. I år blir det inte så för mig, men Valborg blir det ju ändå. Igår Zoom-övade vi Valborgssånger med kören och lovade att ”nästa år”, då kommer vi igen.

Så här kan man också fira Valborg. Ha en fin dag, hördu!

28 mar

Vi ses!

Flytten från Sverige till USA 2012 såg ut såhär. Tiden går och vi med den. Idag är en stor dag och samtidigt bara ännu en i raden i det som kallas Livet. Jag försöker acceptera detta skeende med värdighet och tycker att jag lyckas ganska väl. Hon har ”life skills”, dottern. Hon har ett socialt skyddsnät. Hon har ett jobb. Hon har ett provisoriskt boende. Hon har oss kvar på avstånd. Det här blir bra!

23 mar

Grattis alla födelsedagsbarn!

Min kusin skickade häromdagen en länk som handlade om en gammal gemensam bekant. Han har gått en lite annan väg än de flesta andra, men jag hoppas han är lycklig! Jag kunde konstatera att både han och hans ex-fru har jobbat hårt på att hålla sig i form. De bejakar livet på ett sätt som kanske får mig att rodna lite, men alla har sin egen väg att gå.

Apropå att gå sin egen väg… Idag fyller maken år, liksom ett gäng damer som jag önskar allt gott. Vi firar med fondue och pannacotta i vanlig ordning och har beställt solsken till eftermiddagens utflykt. Livet är stort och förunderligt. 51 är inte särskilt ungt, men inte heller särskilt gammalt. Vi firar erfarenhet och gemensamma minnen, helt enkelt ynnesten av att få leva här och nu. Sämre kan man ha det.

27 jan

Skatter kommer i olika former.

Jag älskar att få reda på mer om mina rötter. Detta fina foto skickade min mammas kusin från USA igår. Jag hade aldrig sett det. Min, enligt många, världsbästa morfar Kalle och hans tre vackra systrar. Fotot togs antagligen i samband med deras pappas begravning.

Här kommer ett gäng andra bästisar. Fotot togs 1984 och hängde i en stor guldram hemma i Spjutsbygd. Någon gång under årens lopp förlorade det sin ram och råkade ut för ett och annat missöde. Nu har jag försökt laga det så gott jag kan. Det behövs lite Photoshopläkande också. Ja, och så får vi väl photoshoppa in yngsta syrran som inte föddes förrän åtta år senare.

23 jan

”Här är ditt liv”.

Det känns som att jag har sorterat foton, scannat, beskurit, konverserat via sms med diverse släktingar och rotat i gömmorna i flera dagar. Riktigt så är det inte. Jag har gjort annat också. Min syster kom hit igår så vi kunde jobba på det projekt som varit igång ända sedan våra föräldrar gick bort. Deras foton har delats upp till respektive syskon och deras familjer, men alla ”släktbilder” som är lite mer allmänna har legat i en låda för att ”tas om hand någon dag”. Sådana dagar kommer aldrig om man inte gör något åt det och det var precis det vi alltså gjorde igår. Jag är mer än lovligt snurrig nu, men det finns ett system. Mammas släkt, fars släkt, vår familj, dokument/papper. Jag ska lägga upp allt med någorlunda bra beskrivningar i mappar på Dropbox så att alla fastrar/farbröder/mostrar/morbröder/kusiner kan få tillgång till allt som de vill ha. Originalen har vi kvar på lämpligt ställe, i vårt fall i en damm- och odjurssäker låda.

Vem har rätt att styra över ett släktbibliotek? Jag tycker det är så tragiskt när folk bara slänger foton utan urskiljning och tar gärna emot om någon vill bli av med sina, oavsett var de kommer ifrån. Vissa foton har absolut inget värde. Vackra solnedgångar i all ära, men är man inte proffsfotograf eller var med själv så är de rätt trista på foto. Alla bilder med okända människor utan dokumentation är också tråkiga om de inte håller samma klass som typ Marilyn Monroes kjolbild, den där kjolen blåste upp så där snajsigt. Jämna födelsedagar med blommor tycker jag är urroliga, men det är svårt att se skillnad på 60, 70, 85. Nu är den (troligen) sista utrensningen är klar blir det förhoppningsvis lagom många historiskt viktiga foton som kan lämnas över till kommande generationer.

En rolig bild med mammas kusin Britta, moster Inga, moster Elin med sin dotter i knät och så hux flux faster Hedvig. I andra familjer hade det inte varit konstigt, men eftersom mormor kom från Sturkö och morfar från Umeå var det sällan deras släktingar befann sig på samma ställe.

Hur gör du med digitaliseringen? Moln? Sticka? Extra hårddisk? DVD känns ju rätt förlegat… Eller finns det ingen digitalisering? Vem har isåfall alla släktens fotoalbum? Finns de överhuvudtaget kvar? Har du då fotoalbum med bilder på en massa folk som du inte känner igen, eller bara kan gissa vilken släkt de tillhör?

Min fina gamlafarmor, mammas farmor Anna Forsman. Alltid stilig, troligtvis med hemsytt på sig. Jag vet att min syssling har några plagg som hon sytt. Jag tror inte morfar var särskilt intresserad av sin mammas husligheter, men det finns åtminstone en julbonad som hon broderat här hemma.

Nu är det dags att sova. Helgen är osedvanligt upptagen. Annars går mest dagarna i sakta coronamak, så jag fick påminna mig om att jag faktiskt har en tid att passa. Innan jag stänger ner måste jag tipsa om denna synnerligen trevliga aktivitet! Ens rötter är inte oviktiga och tyvärr blir man ofta intresserad först då de som skulle kunna berätta börjar bli få till antalet. Hoppas att du också har släktingar som kan hjälpa dig!

30 nov

Hej advent!

Idag avslutas Trettio Tacksamma Dagar för den här gången. Uppenbarligen behövde jag denna månad i tacksamhetens tecken mer än jag trodde. Tacksamhet är fantastiskt givande på olika plan. Den här gången fick jag uppleva hur jobbigt det kan vara för andra att se på andras tacksamhet utan att bli äcklade/störda/irriterade. Otroligt intressant reaktion! Annars har jag mest sett hur många som blivit uppbyggda, både i mitt lilla forum och av hashtaggen #givethanks. Jag fortsätter försöka hitta något att vara tacksam över varje dag. För det mesta är det lätt, men det är dagarna då det är svårt som är extra värdefulla för mig.

Vi har haft ungdomarna hemma i helgen och det har varit så mysigt! Jag förstår mammas längtan efter att vi skulle komma hem och hälsa på. Huset har varit fullt av sång, skratt, stök… Lillasyster tycker alltid det är lite jobbigt då syskonen åker. Hur mycket hon än älskar sina gamla föräldrar tillför de andra något som vi inte riktigt har.

Nu är huset advents- och julpyntat upp till taket. Jag har alltid älskat den här tiden på året oavsett hur jag har bott. Till och med vår bajsbruna lägenhet i Philadelphia blev mysig(are) av juleljusen. Det traditionella får alltid något litet nytt eller nygammalt tillskott. I år blev det glaskulorna till ljusgrenen, vår fina, polska Tradera-krubba och ett par vackra väggbonader som jag också hittade på Tradera. ”Cirkulärt ägande” kallas det visst när någons hyllvärmare blir någon annans fynd.

Jag älskar fotominnena som kommer upp på telefonen. Jag rensade grovt i början på året, men har kvar en mapp med renoveringsprocessen och hemmet i olika skepnader sedan 2016. Igår kom detta foto från 2016 upp. Adventsljusstakarna hade jag satt upp dagen innan, men det var första gången soffan stod i sitt nya hem. IKEA-soffan från Orem visade sig passa perfekt. Det här fotot med mamma som sitter och pratar i telefon och brorsan som måste ha varit helt slut är guld värt för mig. P gjorde stordåd för att få huset redo att ta emot sina nya hyresgäster till jul och hade här byggt kök hela dagen. Mamma kände sig också som hemma.

Nu har det gått precis fyra år. Såhär ser det ut i år. Mamma har gått vidare. Brorsan kommer ofta förbi eftersom han numera påbörjat ett nybyggnadsprojekt på tomten som han styckade av från den här innan han sålde till oss. Samma, men ändå så annorlunda.