30 nov

Hej advent!

Idag avslutas Trettio Tacksamma Dagar för den här gången. Uppenbarligen behövde jag denna månad i tacksamhetens tecken mer än jag trodde. Tacksamhet är fantastiskt givande på olika plan. Den här gången fick jag uppleva hur jobbigt det kan vara för andra att se på andras tacksamhet utan att bli äcklade/störda/irriterade. Otroligt intressant reaktion! Annars har jag mest sett hur många som blivit uppbyggda, både i mitt lilla forum och av hashtaggen #givethanks. Jag fortsätter försöka hitta något att vara tacksam över varje dag. För det mesta är det lätt, men det är dagarna då det är svårt som är extra värdefulla för mig.

Vi har haft ungdomarna hemma i helgen och det har varit så mysigt! Jag förstår mammas längtan efter att vi skulle komma hem och hälsa på. Huset har varit fullt av sång, skratt, stök… Lillasyster tycker alltid det är lite jobbigt då syskonen åker. Hur mycket hon än älskar sina gamla föräldrar tillför de andra något som vi inte riktigt har.

Nu är huset advents- och julpyntat upp till taket. Jag har alltid älskat den här tiden på året oavsett hur jag har bott. Till och med vår bajsbruna lägenhet i Philadelphia blev mysig(are) av juleljusen. Det traditionella får alltid något litet nytt eller nygammalt tillskott. I år blev det glaskulorna till ljusgrenen, vår fina, polska Tradera-krubba och ett par vackra väggbonader som jag också hittade på Tradera. ”Cirkulärt ägande” kallas det visst när någons hyllvärmare blir någon annans fynd.

Jag älskar fotominnena som kommer upp på telefonen. Jag rensade grovt i början på året, men har kvar en mapp med renoveringsprocessen och hemmet i olika skepnader sedan 2016. Igår kom detta foto från 2016 upp. Adventsljusstakarna hade jag satt upp dagen innan, men det var första gången soffan stod i sitt nya hem. IKEA-soffan från Orem visade sig passa perfekt. Det här fotot med mamma som sitter och pratar i telefon och brorsan som måste ha varit helt slut är guld värt för mig. P gjorde stordåd för att få huset redo att ta emot sina nya hyresgäster till jul och hade här byggt kök hela dagen. Mamma kände sig också som hemma.

Nu har det gått precis fyra år. Såhär ser det ut i år. Mamma har gått vidare. Brorsan kommer ofta förbi eftersom han numera påbörjat ett nybyggnadsprojekt på tomten som han styckade av från den här innan han sålde till oss. Samma, men ändå så annorlunda.

20 jul

Kors och tvärs-tankar.

Imorse blev jag påmind om att det idag är precis åtta år sedan vårt första flyttlass från Segeltorp gick. När jag tänker tillbaka på allt som hänt sedan den dagen tänker jag att halva mitt liv ryms i de åren. Det stämmer naturligtvis inte, men jag tror att det är just denna period som har förändrat mig mest. Jag ställer mig vid sidan om mig själv och undrar hur jag bäst ska ta tillvara på de insikter jag fått och konstaterar att valet att bli samtalsterapeut var klockrent.

Häromveckan var jag och maken hemma hos en kär vän och hennes familj. Vännen fyllde femtio tidigare i år och jag frågade om hon märkte någon skillnad. Hon sa att hon i grunden är samma person och att det bara är tiden som har gått.

Jag söker min egen kärna, vad är det som är jag? Har jag förändrats? Är jag någon annan, eller samma i en annan form? Jag känner att mitt grund-jag finns kvar, men nog är jag en helt annan person idag än för trettio år sedan. Jag tar beslut fattade på andra grunder än jag hade gjort som yngre, jag planerar på ett annat sätt och jag har lättare att se ofullkomligheten som ett naturligt tillstånd hos människor. De flesta av oss kämpar på, gör det bästa vi kan, försöker åtminstone göra rätt för oss. Eller, vad det nu betyder… (Min ena syster sa igår att hon stör sig väldigt mycket på alla som försöker sko sig på andra, utnyttjar situationer och tillfälligheter som kanske leder till elände för andra utan betänkligheter.)

Vi har precis haft äldsta dottern och hennes man här i en vecka. Det var så mysigt och jag saknar verkligen att ha dem här. Samtidigt är jag glad för deras skull, för att de har ett fint liv där de kan utvecklas och blomma i sin takt. Jag gläds med dem då jag tänker på allt spännande de har framför sig och tänker att jag är tacksam över att kunna finnas här i ur och skur om de behöver mig eller maken. Jag har sett så många vuxna människor hållas som gisslan av sina föräldrar. Tänk att inte släppa taget och konsekvenserna som följer! Att vara vuxen och välja att hålla sig nära sina föräldrar är fint. Relationen förändras, men inte kärleken. Jag hoppas att våra barn fortsätter välja att komma till oss i glädje och sorg och att de inte hamnar på ett löp där det ropas ut om deras traumatiska barndom och vad den gjort med dem.

Jaha, ja. så gick den här halvtimmen. Nu ska jag försöka ta reda på verandan så den inte fortsätter utvecklas till soptipp. Grävandet runt huset har gjort att det dras in en massa sandjord och dessutom är det bekvämt att ha ett utrymme för all ”så länge”-förvaring. En vacker dag kanske vi kommer fram till en bättre lösning än så. När jag tittar på bilden som drog igång tankarna i detta inlägg vet jag att det kommer att bli jättebra. Sätt ett mål och börja jobba med fokus så löser det sig.

07 feb

Vad är väl ett liv?

Hej på dig. Idag känner jag mig nöjd. Så är ju inte alltid fallet, men den senaste tiden har jag överlag känt mig väldigt tillfreds med livet. Det är roligt att följa hur sonen känner sig fram i studentvärlden, det är spännande att följa äldsta dotterns bröllopsförberedelser och det känns fantastiskt att se yngsta dottern kämpa på med det sista som är kvar innan det är dags att ta studenten. Jag älskar mina studier och det verkar som att maken till slut har landat lite efter att ha flyttat tillbaka från USA.

Mamma sa alltid att det där uttrycket ”små barn, små problem, stora barn, stora problem” bottnade i något som jag inte skulle kunna förstå förrän mina egna barn hade nått vuxen ålder. För hennes egen del var det känslan av att förlora kontrollen som var lite jobbig, men även det faktum att man som vuxen råkar ut för en helt annan sorts utmaningar som barn vanligtvis skyddas från. Det är svårt att stå bredvid och veta att man oftast inte kan göra så mycket åt det som skaver hos de vuxna barnen.

Jag har läst i gamla dagböcker den senaste veckan. Eftersom jag skrivit så lite dagbok de senaste åren (bloggar ju istället och de texterna har ett annat slags utformning) hade jag nästan glömt bort vilka känslobomber som döljer sig i dessa anteckningar. Havregrynsgröten och cyklandet med vänner under barnaåren får mig att känna tacksamhet för min trygga barndom. När jag var åtta år dog ett syskon som nästan var fullgånget i magen. Detta var det mest traumatiska som hände under småbarnsåren. Mina ungdomsår bjöd på relativt lite drama jämfört med många andras, men det jag läser räcker och blir över! Från 18 och framåt blev mitt liv mer spännande, men inte nödvändigtvis lättare. Det är så lätt att fastna i fällan att tro att om bara en viss önskan slår in så kommer hela livet att bli fullkomligt perfekt, men både du och jag vet att det inte funkar så.

Hur kunde min mormor önska att hon var sjutton igen?! Aldrig i livet. Det finns ingen önskan från min sida att återuppleva tonåren. Dessutom ligger det djup visdom i ordspråket ”om inte om vore hade kärringen stångat tjuren”… Det finns inget utrymme för ”om inte” eller ”varför”. Det är som det är och det blir som det blir. Det som har varit bra är jag tacksam över och det som fortfarande skaver då jag tänker på det har också varit med och format ett liv som är fantastiskt på så många vis. Hur det blir framöver har jag till viss del möjlighet att påverka. Just därför är jag nöjd att jag känner mig så nöjd. Med all erfarenhet jag har tillskansat mig genom åren kan jag se ett visst mönster. När jag varit nöjd har livet oftast rullat på, vid missnöje eller stor stress har jag fattat oövertänkta beslut som i vissa fall gett långtgående konsekvenser. Jag tar mig rätten att gissa att detsamma gäller mina medmänniskor också.

Jag hoppas att du får en fin helg!

27 jan

Tankar i skymningslandet.

Idag för två år sedan hade jag den här utsikten. Far och mamma hade gått bort under 2017 och maken tyckte att jag behövde ”bara vara” ett tag, så vi åkte några veckor till Thailand.

Jag älskar det här fotot. Inuti var jag alldeles tom, men utanpå kände jag livet återkomma. Tomhet är värre än bottenlös själslig smärta och den känsla jag bar på de första veckorna i januari det året hoppas jag slippa återuppleva.

Sorg behövs. Den läker såren på insidan. Mina sorger har härdat mitt hjärta samtidigt som det blivit ömtåligare. Det har blivit lite som keramik. Allt rinner av, det är mycket hårt (eh, tåligt), extrema temperaturskillnader behöver inte vara något problem, men tappar man det hårt i golvet går det i tusen bitar.

08 jan

Gamla guldkorn. Och så Danny.

Nu har jag rensat klart bland bilderna i datorn! Det saknas fortfarande en sammanslagning av några olika gamla iPhoto-gallerier, men annars känner jag mig nöjd. Följande foton tillhör den mapp med foton som inte sorterats in i rätt år eftersom de av någon anledning bildbehandlats vid ett senare tillfälle. Vilket foto hör inte hemma bland de andra?

09 dec

Nedräkningen fortsätter.

Jul. Så många känslor. Vissa lider hela december då juletider innebär plågsamma minnen av trasiga firanden eller kanske inga firanden alls. Andra försöker trycka in så mycket att de knappt hinner njuta innan de sitter och pustar, helt utmattade, bland julklappspapper och krusade presentband. Själv har jag så många fina minnen knutna till advent, luciatåg, julfester och själva julfirandet att december inte riktigt kan vara något annat än en nostalgisk festmånad. Både 2017 och 2018 blev dock väldigt annorlunda då mamma gick bort den 5 december 2017 och hela 2018 i princip gick åt till att läka och komma igen.

Jag är så tacksam över att 2019 bjöd på något som jag ser som min sista krasch för det här decenniet. Efter Gotlandsresan har jag känt mig annorlunda, på ett bra sätt. Nu står jag här med julefrid och stjärneögon. Jag har tagit kommandot över julstädning, adventspynt och pyssel och jag har även fixat lite julklappar även om det inte blir så många av den varan nu för tiden. (”Barnen” är inga barn längre och julklapparna blir mer av hjälp till sådant som kan lyxa till vuxenlivet lite.) I helgen åkte vi upp till syrran i Nynäshamn och hennes familj för att jula med dem och de stora ”barnen” och fira äldsta dotterns förlovning!!! Japp. Vi har firat, julat, kramat på nära och kära och lyssnat på änglalik musik. (Bara en dag gick bort till egenorsakat migränanfall, fett ovärt.) Nu är det två veckor kvar till jul och jag njuter av att orka glädjas och att vilja låta mig fyllas av nostalgi, kärlek och förväntan. Märk väl att jag inte skriver något om stress eller andan i halsen. Jag gör bara sådant jag vill och kan. Visst finns det ett och annat måste, men ett liv utan sådana är ju ingen rimlig verklighet. Jag försöker omfamna dem också. (Dessutom har jag svårt att se mina studier som måsten eftersom det är så roligt att läsa!)

Jag hoppas att du kan få den jul du önskar, eller åtminstone något som känns någorlunda hanterbart. Det är okej att sörja det som varit eller det som inte kan bli, men ingen mår bra av att stanna i det för länge. Därför önskar jag dig som behöver lite extra kraft att dra dig upp för att kunna andas ny, frisk luft.

29 nov

Happy Thanksgiving!

Vår första Thanksgiving hemma hos Olga Young i Redwood City i november 1994. Så cheesy med likadana flanellskjortor, men så blev det.

25 år – en ocean av tid, eller ett ögonblink iväg? Vi var mogna barnrumpor, både jag och maken. I min vildaste fantasi hade jag aldrig kunnat förutspå vad livet skulle bjuda på, men här står jag. Tacksam.

11 jul

Det där rensandet nu igen.

Ibland tänker jag att vi väl ändå är klara med rensandet, så här drygt tre år efter att delar av familjen flyttade hem till Sverige igen. Andra gånger får jag påminna mig själv om att det är en process som aldrig tar slut. Varje gång jag tänker att jag (jag kan inte styra över resten av familjen) är färdig dyker det upp något nytt, något nygammalt eller något som tre månader tidigare inte ens hade med rensandet att göra. Loppisen har ännu inte blivit av, men sanna mina ord, snart är det dags! (Inga emojis är välkomna i bloggen, men det står dig fritt att tänka dig en här. Jag dömer ingen.)

Den här gången gäller det världens sötaste lilla lodenrock. Maken hade den när han var liten och sonen hade den också några gånger. De söta Lederhosen tillhör utstyrseln i storlek, men jag har inte sett rocken på några foton. Vad gör man med dessa plagg? Tja, jag bestämde mig för att lämna in rocken på kemtvätt och försöka göra vad jag kan för att bevara dessa plagg åt eftervärlden. Vad gäller maken vet jag att han letar efter en Trachtenjacke i mer passande storlek och kanske lite mindre barnsligt snitt. Med hans målmedvetenhet hänger det säkert en i hallen snart.