15 jan

Tack för allt.

Igår nåddes vi av den tråkiga nyheten att svärfar gått bort. Jag tror att jag fortfarande är i chock.

2018 planerade maken en resa för hela familjen för att specifikt lära känna svärfars bakgrund och uppväxt i Bayern. Jag är så otroligt tacksam över att framförallt våra barn fick möjlighet att lära sig mer om dessa grenar i sitt släktträd. Det blev en fantastisk resa och minnet av svärfar då han berättade känns tröstande idag.

Lilleman i mammas knä, där har vi honom. Roligt att han ”behöll” sitt utseende upp i vuxen ålder, han är lätt att känna igen i syskonskaran.

Tyvärr har jag inte räknat ut hur man bäst laddar upp egna filmklipp här, så det får bli en enda liten umpa-umpa-trudelutt till svärfars ära. Nu var kanske inte bayersk umpamusik hans favorit. Han kom på varenda konsert vi hade med Fredrikskyrkans Motettkör, älskade musiken och att sitta i kyrkan och lyssna.

Igår hittade norrskenet ner så långt som till Stockholm och vår äldsta dotter tog det här fotot över Handen. ”Hälsningar från farfar”, skrev hon i familjechatten. Jag tycker om tanken. ”Tack för allt” var det sista du sa till mig, Manfred. Nu säger jag detsamma till dig. Tack för allt.

14 dec

14 december 2021.

Hej Lucia! Underbara dag, med så många fina minnen både som deltagare i lussetåg, som ansvarig musiklärare, som mamma och numera som åskådare och nostalgisk tant. I förrgår insåg vi att vi hade en mus eller råtta inne i huset, så den vanliga traditionen med risgrynsgröt och nybakad lussekatt framför SVT:s Luciamorgon planerades om till kvällen eftersom jag ville åka in till Jula och fixa råttfällor så fort jag bara kunde. Lisa Larsons luciatåg lyser upp lika vackert varje år. Vi fick en figur i taget i julklapp av makens mormor, så naturligtvis tänker vi alltid lite extra på Britta just till Lucia. Figurerna står på parad i köksfönstret från första advent. Den 13/12 får de ljus för att kunna ”jobba” på riktigt.

Till Lucia ska även julgranen in, en tradition som jag har med mig från min familj. När vi var ute och promenerade för några veckor sedan hittade vi lokala granar till försäljning och bestämde att det skulle vara roligt att ta en där ifrån i år. Enligt tradition är det alltid maken och döttrarna som väljer granen, så det blev ju lite problematiskt i år då ingen av dem längre bor hemma. Nåja, maken tog på sig uppgiften själv och kom hem med den finaste granen han hittade. När det gäller valet av julgran har jag noll veto. Min uppgift är att alltid tycka att det är tidernas finaste gran, tacka och bocka, men när jag såg denna stackare började jag skratta. ”Alla granar var så taniga, detta var verkligen den finaste!” Eh, okej. Men grenarna klarade inte ens att hålla julgransljusen, så tyvärr fick den bli avskedad som innegran och fick åka ut igen.

Maken gav sig ut på nytt granletaräventyr och hamnade den här gången vid ICA på grannön Senoren. Han kom hem nöjd och så länge jag hade den här vyn var även jag nöjd.

När granen var uppe var jag dock inte lika nöjd längre. Suck! Varför ska jag vara så petig? Granen är ju liksom ”halv”? Efter att ha gnällt lite (Sorry, jag överskred mina befogenheter…) och fnissat mycket fick jag ta till ”släpp och gå vidare” som vi varit så duktiga med att instruera våra barn med. Vi hade testat julgransljusen dagen innan och satte nu upp första slingan för att sedan… Tada! Ingenting. Ljusen förblev mörka. Maken började ingenjörsmässigt felsöka, vi fick ta ner slingan igen och sedan funkade inte andra slingan heller. Han fick sitta i flera timmar för att reparera och fixa. Det gav mig tid att skriva färdigt de sista julkorten som ska vidare utom landets gränser.

Skam den som ger sig. Så här såg det till slut ut vid midnatt då jag traditionsenligt låg i soffan för att beundra prakten. Från detta hörn i soffan är granen helt perfekt! Den ska kläs färdig av barnen då de kommer hem den tjugoandra då det finns önskemål om detta. Kanske hänger jag upp några speciella dekorationer innan dess.

Min syster har förberett en fantastisk adventskalender till sin son som är ute som volontär de närmaste två åren. I samband med det frågade hon alla oss syskon om minnen runt jul och detta är texten som handlar om våra granar.

12 december: Vår barndoms granar
Håkansson: Alla vi barn minns morfars hemska grantoppar till julgranar och mormor som suckade varje år och ändå fixade ”tidernas finaste julgran” varje år. Det blev en sport att vända fulaste sidan in mot väggen. Morfar hade en väldigt praktisk syn på allt, så även på julgranen. Om han inte tog hem en avhuggen topp från en gran som ändå skulle avverkas så bad han faster Anita om att få en gran från röjningen av “brandgatorna” under elledningarna. Till morfars försvar ska även sägas att han valde grantopparna för att han personligen tyckte att det var så vackert med grankottar. Jette minns: “1992 kom Peter hem med den vackraste granen i hela skogen. Den var så fin och festlig med all snö på — och väldigt mager, ful och nästan utan barr när snön hade smält bort inne i huset. Desto vackrare lyste dock tomteblossen som han hade hängt och tänt i träden utanför fönstren.” Monica minns: “Jag låg alltid och sov i soffan första natten då granen var klädd. Detta är en tradition som jag fortfarande upprätthåller nästan varje december.” Vi barn satt ofta och kisade med ögonen mot julgranen och vickade på huvudet fram och tillbaka. Det blev så vackert ljus då. För det mesta kläddes granen med en härlig mix av köpt och hemmagjort. Om det hängde ätbara prydnader såsom kristyränglar eller polkagrisstänger löpte de stor risk att bli uppätna av något barn som gömt sig under granen. Vissa år beslutade mormor att vi skulle ha någon speciell temafärg. Minnesvärt var det året som katten fick smak för julglittret och bajsade ut långa trådar av silverlametta.

14 okt

Välkommen hem!

Jag gillar ju verkligen att hitta på grejer, att träffa människor och uppleva saker. Sedan jag var mycket ung har jag trots detta älskat att komma HEM. Maken tyckte det var så märkligt att jag blev så glad över att få ”åka hem” till Mamma och Far. Vad var vårt gemensamma hem då värt? Alltså, jag tyckte ju det var precis lika skönt att ”åka hem” till oss när vi väl hade besökt Blekinge! Jag har förstått att jag inte är den enda som har upplevt detta fenomen och jag är tacksam över att ha många HEM nära mitt hjärta. När jag ser den här synen, oavsett årstid men särskilt nu, blir jag alldeles varm i hjärtat och axlarna sjunker. Välkommen hem!

Att komma hem till doften av hösteld gör ju inte saken sämre! Jag minns fortfarande hur Far luktade, en blandning av skog, hårt arbete (utan att någonsin lukta illa, hur är det möjligt) och eld. Den doften är också HEM. Och mamma som heller aldrig luktade illa, bara gott! Inte parfym, även om hon gillade att smörja in sig med goda dofter, utan den mjuka mammadoften… HEM!

Det här är vårt HEM nu. Maken har jobbat så hårt för att uppfylla min dröm! Brorsan har hjälpt till att transportera grus i hjullastaren då lastbilen fick lasta av uppe vid soptunnan. Nu ser man hur formen av gruset ser ut! Masonitskivorna får sitta i över vintern så att gränsen mellan gräsmattan och grusgången sätter sig ordentligt. Våra trägolv har dessvärre inte mått bra av det senaste årets grus och jord. Det finns nu flera repor som inte är världens finaste, men det får vara så. Slutresultatet blir värt det. Som du ser ligger vårt hus i en sluttning. Det är ingenjörskonst inblandad för att vattnet inte ska orsaka skada på norrsidan, något med avrinning och sådär. Jag är rätt glad över att inte behöva fundera på sådana detaljer…

Här vid huvudentrén har jag satt en cyklamen. Jag har alltid älskat dessa skönheter! Vattnar man bara underifrån håller de sig oftast fina länge. De gillar inte heller att ha det alltför varmt. Så fort det blir lite svalare eldar vi varje dag i köket, så ska vi ha en inne får den stå i vardagsrummet. Jag vet inte om det är för lyxigt att ha matpumpor som dekoration, men jag tycker de är så fina här. Efter alla mina vita trädgårdsår är jag lite trött på denna färg, men just på den norra och mörka sidan gör sig det vita väldigt bra.

Sedan måste jag ju konstatera att trots att jag älskar, älskar julen så är det inte okej att denna högtid redan tar plats i snart sagt varje butik. Nä, det är för tidigt! Jag har förvisso skapat ”Ny julmusik 2021” på Spotify, men det är den enda julpåminnelse jag vill ha nu. Bara de inte börjar spela julmusik i officiella rum förrän, tja, senare.

17 aug

Återblick med nostalgiska toner.

Jag sitter i mitt arbetsrum och hör regnet smattra mot fönsterkupans tak. Vi har haft en lång, ruskigt torr period och jag njuter verkligen av tanken på att den törstande naturen får det de så väl behöver. Igår var jag och hämtade mina brorsbarn på fritids och förskola. Förskolläraren berättade att de gick från ”nästan inga barn” på hela sommaren till full besättning, 17 barn, igår. Den här veckan är det dags för mjukstart för vissa skolor och nästa vecka drar det igång ordentligt. Jag lider ibland av stark nostalgi (eller lider och lider, jag hänger mig snarare). I år är det första gången sedan 1993 som vi inte firar skolstart här hemma. Nu är fortfarande sonen som går på KTH här, han åker tillbaka till Stockholm om en vecka, men han har flyttat hemifrån och räknas ändå som sitt eget hushåll. Det känns verkligen konstigt!

Jag ser på detta foto från augusti 2011 och tänker att tio år är en hel evighet och en västanfläkt på samma gång. Våra barn växte upp med att vi åt frukost tillsammans varje dag, i ur och skur. Här laddades det med frukost inför sista året i Adolf Fredriks musikklasser för sonen. E skulle börja i sjuan och S var på väg in i femman. Våra hjärtan sitter runt det stora, röda matbordet i det hem som vi alla trivdes så bra i. Maken hade myror i brallan och hade länge förordat flytt och under det här året fick han med sig de två äldsta på sitt drömtåg. När skolåret var slut hade alla tre barnen fått vara med på AF:s sista luciafirande i Globen, G hade haft grundskoleavslutning och vi gick från plan till handling gällande familjens emigration till USA på cirka tre sekunder. Huset såldes snabbt, skolstarten året efter detta foto togs skedde i Orem, UT nedanför Klippiga Bergen och vi fick några riktigt märkliga och fantastiska år tillsammans innan min mammas palliativa cancerdiagnos fick mig och barnen att flytta tillbaka till Sverige (maken kom så småningom efter). Som sagt. Nostalgi.

Nä, detta var knappast min favorittid i livet. Jag hade några år som bjöd på mycket ofrivilligt, men nödvändigt och karaktärsdanande, jobb med mig själv. Vissa fnyser åt åldersrelaterade kriser, men jag får ändå kalla det en riktigt rejäl fyrtioårskris. Jag känner att jag vill klappa mig själv på axeln, krama om hon som var jag riktigt ordentligt och även skänka tröst och hopp. Det kändes rätt eländigt runt tiden då detta foto togs och värre skulle det bli innan det sedan blev bättre. Men det blev bättre! Riktigt bra till och med. Somligt önskar jag faktiskt att jag hade sluppit, men samtidigt är jag så tacksam över den person jag nästan bokstavligt blev täljd till. Det är som att jag kände kniven forma mig i realtid. Hon som är jag idag har mjuka, lena former också runt kvistarna i det råmaterial som var jag då jag kom till jorden. Finns det något jag vill bidra till i världen så är det att ge mina yngre medmänniskor hopp om livet. Ja, det suger ibland, och det är svårt, men glädjeämnena är många! Och som TT en gång lärde mig: This too shall pass (det här går också över).

16 jul

Sommartider, hej på dig!

Tänk ändå. Imorse gick jag en lycklig runda i trädgården och såg att den ena pumpan vuxit ungefär en meter över natten med regn och allt hade liksom blivit lite grönare. Samtidigt har man på andra platser i Europa fått så mycket vatten att hus har rasat och städer har svämmat över. Hundratals har bekräftats vara döda och över tusen saknas fortfarande. Greta Thunberg har fått vatten på sin kvarn (nej, jag försökte faktiskt inte vara rolig) och pekar på mer vanligt förekommande extremväderfenomen Vad vet jag? Jag hänvisar bara till den där prästrapporten här från Sturkö som hade blivit kvarlämnad i vårt hus. Extremväder fanns även för flera hundra år sedan. Idag finns internet över hela jorden. Det rapporteras på ett sätt som aldrig förut varit möjligt. Hur korrekta är rapporter och analyser? Hur mycket är sanning/fakta och hur mycket är gissningar? Jag ser på den tekniska utvecklingen och imponeras och avskräcks samtidigt. Mänskligheten, är den ens värd att överleva? Så dumt (idiotiskt) som så många beter sig både på individ- och samhällsnivå tänker jag att det där med denna civilisations eventuella undergång kommer att sköta sig självt.

Med det sagt är jag tacksam över att det nu är dags för besök från äldsta dottern och hennes man. Det är så härligt att ha dem här! Detta är dotterns första riktiga semester som vuxen och hon var duktigt nöjd då hon var färdig med fredagsmötet via Zoom tidigare ikväll! Häromkvällen satt jag och tittade på kort från familjens småbarnsår, nu är maken och jag gråhåriga och barnen vuxna. Tidens gång och allt det där.

I byn där jag växte upp bodde två ganska jämnåriga poliser, Far och IM. Det existerade en del bus i byn, men jag inbillar mig att det hade en lugnande inverkan bara att de fanns där. Jag kan inte tala för IM, men jag vet att Far fick rycka ut som ”jourhavande medmänniska” vid flertalet tillfällen bara för att han var polis. För ett par dagar sedan kom IM och hans fina fru ner från Småland (de har också flyttat) och vi fick oväntat besök både i Bredavik och Uttorp. Det var så roligt! Parets två barn gick i samma klasser som två av mina syskon och hela familjen tillhör det fina och trygga i min barndom. Jag är så nostalgisk och blev verkligen rörd av att detta par tog sig tid att köra ut hit, besöka mammas grav och besöka oss barn. Jag har aldrig varit uppe i Småland, men fick se bilder på den fina gården och vi utbytte erfarenheter av livet på landet. Vilken energiboost! Jag hoppas de kan komma ner igen och träffa fler i familjen.

Redan innan regnet hade det börjat bli dags att skörda. Igår blev det skördefest med bl a ugnsrostade polkabetor och idag blev det en röra på årets första squash, några lökar och ett helt gäng sockerärter. Vi kokade också potatis (Finns det något godare än nypotatis med en klick smör och flingsalt?) och stekte lax som plockats direkt från ICA Maxis frysdisk, hehe. Till efterrätt serverades blåbärs- och björnbärspaj med knäckigt täcke, allt för att fira dotterns semester. Vi kanske tröttnar på egenodlad mat om några dagar, men jag inbillar mig att också brorsbarnen som kommer för att sova över imorgon tycker att det är toppen både att plocka och laga till dessa skatter. Förresten, vet du hur gott det är att äta krasseblommor och ringblommans kronblad? Och hur vacker maten blir med dem? Tack för inspirationen, kära syster M!

I år testar vi ju hur det funkar med de här odlingslådorna. Storleken är perfekt, jag är verkligen nöjd! Jag kan dock konstatera att åtta gurka-, pumpa- och squashplantor i samma låda är lite väl optimistiskt! Det svämmar över på alla håll och kanter, men jag är noggrann med att vattna ordentligt och ska se till att fortsätta gödsla. I och för sig har jag bara skördat en squash, men det är fyra gånger så många frukter på gång än vi fick på hela skörden förra året. Jag satte i betydligt bättre näringspackad jord i år, har vattnat mycket och täckt med gräsklipp (tack till maken som hjälpt till och jobbat hårt han också) och det är verkligen roligt att allt jobb betalar sig!

Nu är det dags att gå ut och plocka dagens andra skörd luktärter. Min kompis var här för att hämta lite bröllopsrelaterade grejer inför sin egen vigsel och fick med sig en stor bukett hem. Vi promenerade ner till havet, pratade om högt och lågt och jag kom tillbaka med en svettindränkt rygg trots att jag hade på mig en sval klänning. Det har varit så hett och fuktigt i luften i flera dagar och nätterna har varit vad som kallas ”tropiska”. Det verkar som att luktisarna uppskattar både mycket vatten, mycket omsorg och att bli skördade varje dag. De har fullkomligt exploderat nu och jag är så lycklig! Vissa sorter verkar inte ha varit så härdiga, men jag njuter ändå av de som blommar och klagar inte. Det bästa är att ju mer jag plockar, desto större blir utdelningen! Synd att jag inte kan skicka ett doftprov till dig, men det kommer väl det också. Lev väl! Gräv där du står och glöm inte att dricka ordentligt med vatten.

25 jun

Glad midsommar!

Tiden går och vi med den. Den här bloggen har varit igång sedan juli 2011, så här har du en kavalkad av midsommaraftnar sedan 2012. Det är lätt att bli nostalgisk då man tittar på gamla foton, men mest blir jag bara glad över att kunna vara med och skapa nya minnen. Det ska jag göra idag. Igår skrotade jag mest runt i köket och lagade mat och bakade. Idag ska jag plocka jordgubbar i trädgårdslandet och hoppas att sniglarna lämnat nog till midsommartårtan. Annars får väl syskonbarnen som säljer Åbybär utanför affären ta hand om den saken. Ha en fin dag oavsett om regnet faller eller ej! Allt är som det ska och är det inte det just idag så kommer det att bli det.

30 apr

Att fira Valborg.

30 april 1969 hamnade min och mina syskons historia på papper och blev lagligt bärande. Det är klart att våra föräldrar redan hade träffats, men för mig är detta ändå en viktig dag. Grattis älskade föräldrar, omgivna av liljekonvaljfält, maffiga valborgsbrasor och mångstämmiga körsånger där i himlen.

Sång på gården med barn- och ungdomskörer är min bästa uppladdning för den här dagen. Ljuvligt. Vill du själv ladda rekommenderar jag denna sångstund.

De senaste åren har vi traditionsenligt först åkt upp till Klackamåla och sedan samlats på brorsans vitsippsö för att elda lite och grilla på Valborg. I år blir det inte så för mig, men Valborg blir det ju ändå. Igår Zoom-övade vi Valborgssånger med kören och lovade att ”nästa år”, då kommer vi igen.

Så här kan man också fira Valborg. Ha en fin dag, hördu!

28 mar

Vi ses!

Flytten från Sverige till USA 2012 såg ut såhär. Tiden går och vi med den. Idag är en stor dag och samtidigt bara ännu en i raden i det som kallas Livet. Jag försöker acceptera detta skeende med värdighet och tycker att jag lyckas ganska väl. Hon har ”life skills”, dottern. Hon har ett socialt skyddsnät. Hon har ett jobb. Hon har ett provisoriskt boende. Hon har oss kvar på avstånd. Det här blir bra!

23 mar

Grattis alla födelsedagsbarn!

Min kusin skickade häromdagen en länk som handlade om en gammal gemensam bekant. Han har gått en lite annan väg än de flesta andra, men jag hoppas han är lycklig! Jag kunde konstatera att både han och hans ex-fru har jobbat hårt på att hålla sig i form. De bejakar livet på ett sätt som kanske får mig att rodna lite, men alla har sin egen väg att gå.

Apropå att gå sin egen väg… Idag fyller maken år, liksom ett gäng damer som jag önskar allt gott. Vi firar med fondue och pannacotta i vanlig ordning och har beställt solsken till eftermiddagens utflykt. Livet är stort och förunderligt. 51 är inte särskilt ungt, men inte heller särskilt gammalt. Vi firar erfarenhet och gemensamma minnen, helt enkelt ynnesten av att få leva här och nu. Sämre kan man ha det.

27 jan

Skatter kommer i olika former.

Jag älskar att få reda på mer om mina rötter. Detta fina foto skickade min mammas kusin från USA igår. Jag hade aldrig sett det. Min, enligt många, världsbästa morfar Kalle och hans tre vackra systrar. Fotot togs antagligen i samband med deras pappas begravning.

Här kommer ett gäng andra bästisar. Fotot togs 1984 och hängde i en stor guldram hemma i Spjutsbygd. Någon gång under årens lopp förlorade det sin ram och råkade ut för ett och annat missöde. Nu har jag försökt laga det så gott jag kan. Det behövs lite Photoshopläkande också. Ja, och så får vi väl photoshoppa in yngsta syrran som inte föddes förrän åtta år senare.