Ett år med vårt lilla solsken.
Det är komplicerat, det där med relationer, men ingen av oss kommer undan att behöva förhålla oss till dem. Somliga får det de önskar och vill sedan inte ha det. Andra sörjer det de inte får till den grad att de går miste om allt det andra fina som finns tillgängligt. En del sabbar sina relationer medvetet eller omedvetet och får sedan sona i resten av sina liv. Somliga jobbar hårt på att bygga upp en stabil grund och kan luta sig mot den då det börjar svaja. Att få goda relationer är inte gratis och inte är det alltid särskilt lätt heller. Somligt kommer naturligt, men det betyder inte att det är rätt. Annat får man ta befälet över för att inte ledas helt åt Tjotahejti. Det sägs att tid är pengar, men tid är så mycket mer. En timme över telefonen för att få rätt hjälp är otroligt värdefullt, en timme över telefonen bredvid barnet som leker kanske inte är lika optimalt. Det gäller att hitta balans mellan sitt egos behov/önskan/viljor och sin roll som familjemedlem, vän eller samhällsmedborgare. Som sagt. Inte är det lätt.
Själv har jag gjort mycket rätt och en hel del fel i livet både gällande det ena och det andra. Jag kan inte önska bort det som blev fel, men är tacksam för att det som blev rätt står på egna ben. På den senaste tiden har jag läst om föräldrar som tvivlar på sitt eget föräldraskap, som ältar det som blev fel, undrar om de gjort för lite eller kanske för mycket. Jag tänker att just gällande min roll som mamma har jag verkligen gjort mitt bästa. Jag har bett om förlåtelse för det som blev fel och fått den. Våra tre barn är väldigt olika som individer, men alla tre vet att de kan lita på sina föräldrar i ur och skur. Vi älskar varandra. Vi ställer upp för varandra. Nu har det kommit in tre nya individer i vår lilla enhet. Två svärsöner och ett barnbarn. Man kan gissa hur mycket som helst gällande hur något kommer att bli, men sedan lever detta ”något” sitt eget liv. Jag kan vara tacksam för svärsönernas önskan att göra rätt, för det jobb deras föräldrar lagt ner och för deras villighet att göra sin del för att anpassa sig till just vår gemenskap. Jag kan förstå mina och makens föräldrars sorg över att vi drog iväg så långt med barnen och så länge. Jag inser att det fortfarande finns plats i hjärtat för de som behöver få rum där i framtiden. Just idag ligger dock fokuset på ”livets efterrätt”, det lilla barnbarn som jag älskar med allt jag har. Det är en fröjd att ha henne i mitt liv och min önskan är att det ska nå fram till henne. Grattis på ettårsdagen, lilla L! Vi älskar dig.
