Jag älskar att fixa och dona när folk ska komma hit och tillbringa några dagar med oss. Det känns trevligt att förbereda sovrummen med en bukett blommor, nybäddade sängar och handdukar. Så länge jag orkar vill jag stå för den ”tjänsten”, även när våra barn är gästerna. Den här lilla buketten stod och väntade på äldsta dottern och lilla barnbarnet när maken kom hem med dem sent igår kväll. Åh, sååå mysigt att ha dem här!
Den här dammsugaren går inte av för hackor! Hon kommer åt precis överallt, mest hela tiden på ett strålande humör. Hon står till tjänst gällande allt från underhållning till bevattningshjälp. Det tackar vi för.
Jag funderar på det där med driv, drömmar och utvecklingspotential. Ju mer man vill, desto mer besvikelse leder det till. Ju mindre man vill, desto mindre utveckling kommer att ske. Häromdagen lyssnade jag på Ten percent happier med Dan Harris (jag kan tycka att han är lite väl lullig ibland, vill ha substans), men den här gången fortsatte telefonen med ett sådant avsnitt när ett annat program tog slut. Här pratade Harris med Arthur Brooks som jag stött på i flera olika sammanhang förut, bland annat om det där med hur mycket man förväntar sig av livet, eller i livet. Jag gillar överlag Brooks tankar. Han är musikern, professorn och entreprenören som i sin egen oförmåga att känna lycka började ta sig an just denna del i en människas liv. Vad är lycka? Hur uppstår lycka? Vad gör människor lyckliga? Brooks väg hit imponerar. Han har samarbetat med stora och viktiga organisationer, skriver populära ”How to build a life”-artiklar i The Atlantic, forskar om lycka, hänger med spännande personer. Sedan han slog in på den här vägen är han långt lyckligare, men säger själv att det handlar om att han äntligen lärt sig att fokusera på rätt saker i livet. (Jag gissar att sanningen är att det är omöjligt att se orsak och verkan till detta då han int bara fått mer kunskap i ämnet, utan även blivit rikare, fått högre social status, etc.)
Hur som helst. Jag brukar dela mina tankar runt lycka här i bloggen ibland. Det är ett ämne som intresserar mig. Själv är jag rätt förnöjsam, något som har kommit med tiden. Jag har dock sällan varit någon som strävat efter mer eller större. Med jämna mellanrum leder dock denna förnöjsamhet till besvikelse. Det händer grejer, men inte snabbt. Jag prioriterar många gånger möten med människor och socialt ”arbete/ansvar” framför annat. Jag och maken prioriterar ett liv där vi kan vara mycket flexibla framför ett liv med mycket pengar. Vi tar saker och ting i den ordning vi har möjlighet, tid, ork, lust och råd. Andra prioriterar annorlunda och mår bra av att ha det på ett annat sätt. Här i Lilla Rotterdam satte jag inga nya tulpanlökar förra året då jag året innan satt tulpaner som skulle ha en större chans att komma igen. Det verkar som att experimentet lyckades rätt väl! Jag får njuta av mina älskade favoritblommor tulpaner där de växer ifred innanför viltstängslet. Det har verkligen hänt mycket här sedan vi flyttade hit, men ändå kan jag ibland bli frustrerad över att det inte går snabbare eller händer mer. Jag är väl inte mer komplicerad än vilken medelmänniska som helst, utan jättenöjd för det mesta och besviken ibland. Då är det bra att plocka fram referensbilderna som försvunnit ur medvetandet. Så här såg det till exempel ut här i Uttorp för sju år sedan:
Här växte i princip bara ogräs och jorden var full av rötter efter gamla träd, björnbär och förvildade häckbuskar av olika slag. Brorsan hade plogat upp hela nedre delen av trädgården och vi fick plocka oändliga mängder rötter innan det ens gick att fixa till något slags trädgårdsland. Maken trodde att ”ett ganska högt stängsel” skulle hålla rådjuren ute. Fars underbara tulpanöverraskning som vi inte kände till, naturligtvis tulpaner i raka rader i gräsmattan, fick mig att gråta. Både för att han hade satt dem innan han inte längre fanns och sedan när rådjuren kom och åt upp många av dem. Det syns fortfarande spår i form av blad här och där på det där stället, men dessvärre var det moderna sorter som inte kommer igen. Verandan hade ännu inte hunnit bli husets smycke, utan såg minst sagt ut att vara i behov av lite omsorg och kärlek. Det är så lätt att glömma både dåligt och bra. Människan strävar efter homeostas i alla lägen. Jämvikt. Vi upplever, jublar eller sörjer. Sedan glömmer vi precis hur bra eller dåligt det egentligen var (om vi inte drabbas av PTSD, då behövs hjälp att komma vidare).
Idag tittar jag på bilden av när blomstersyrran grävde upp de illaluktande kejsarkronorna så vi kunde sätta dem på ett annat ställe. Jag minns de två husvagnarna som var fyllda av skräp, hur någon granne anmälde skräphögarna efter dem innan de hann transporteras bort och hur fint det är nu där de stod. Jag minns hur den gamla häcken såg ut och fortsätter att fundera på om vi ska sätta en ny och isåfall hurdan. Jag minns hur ladan skrek efter ny färg, och hur fin den är sedan vi målade om. Jag minns att vi inte hade några rabatter, men att vi nu har två sådana som ger mig mycket glädje. Jag minns att vi varken hade odlingslådor, växthus, rosportal eller visioner om att detta faktiskt skulle kunna bli vårt ”förevigthem”. Jag minns en del av alla de känslor som hunnit rinna under broarna sedan dess och är tacksam över att jag vet att lyckan oftast inte finns att hitta där de flesta av oss letar då vi känner att vi önskar mer av den varan. Jag vet också att vi kan förneka oss själva lycka genom att ägna livet åt sådant som mest orsakar tomhet, avundsjuka och besvikelser. Tack livet! Tack. (Och tack bloggen för egenterapin!)
Tiden går. Vi stannar ibland kvar i det trygga, andra dagar känner vi driv och framåtanda. Idag har jag haft viktiga uppgifter att ta hand om, men allt lämpar sig inte för bloggdokumentation. Att då titta tillbaka på blogginlägg från (runt) den 15 november sedan jag drog igång bloggen 2011 kändes som en rolig idé. Håll tillgodo! För mig gav detta mig en rejäl dos nostalgidopamin samtidigt som jag fick känna stor tacksamhet för just mitt liv. Wow. I all sin vardaglighet har det varit fullt av så mycket glädje, så mycket sorg, så mycket förnöjsamhet, så mycket saknad, så många planer och listor, en hel del uppskjutande men också en massa uppnådda mål. I detta galleri samsas mitt tunga hjärta med mitt euforiska. Jag påminns om att sorg är en process, att det är viktigt att njuta av segrar och att något av det bästa som finns i hela världen är möjligheten att utnyttja posttjänster och att sjunga i kör. Tjohej från mej!
Laleh är ju så söt på alla sätt och vis, men hon drämmer också till med livsvisdom deluxe i alla sina låtar. Detta musikverk åtnjutes lämpligtvis i sin helhet, alltså musik och video tillsammans.
Svårt att tänka sig att det inte var några droger inblandade i den här texten, men åh, vilket lyckopiller! Och den här tolkningen är ju alldeles illbedårisk:
”Några är fantastiska sångare, andra är bara entusiastiska.” Hahaha.
The Real Group har stått för så många fina musikupplevelser för mig! Det här är den sista videon där två av grundarna fortfarande är med. Numera borde gruppen kanske kalla sig The Un-Real Group då alla deltagare är ”nya”. Katarina Henryson och Anders Edenroth höll i längst, men i december 2021 lämnade de över till yngre förmågor. Längtar inte du också till sommaren då du hör dessa toner? Och är man lite nostalgiskt lagd kanske man kan glädjas över denna kavalkad:
Tänk vad de har bidragit med till musiklivet!
Det är något innerligt med musiker som fortsätter och fortsätter och fortsätter. Åren går, men intensiteten består. Jag älskar det här live-framträdandet och texten är värdig vilken begravningskonsert som helst. (Den som vet, den vet.) Inte direkt klämkäck, men vacker!
Jag vill avsluta med en av mina absoluta Teddan-favoriter! Så mycket livsglädje, enkel och klurig på samma sätt. Lyssna på hög volym och gå ut i livet med lätta steg och huvudet högt!
”Vad gör dig lycklig? Tänk dig tillbaka till barn- och ungdomsåren. Du kommer med all sannolikhet att finna glädje i samma saker som gjorde dig glad då.” Spännande utmaning, så den började jag fundera lite på.
Vad gjorde mig lycklig som barn? Att gå i höga kramsnöklackar med träskor var precis lika roligt 2018 som 1978. Jag fnissade till och med högt… Tur att jag inte vrickade foten bara, så svaga fotleder som jag har!
Jag hade velat skära tallrikar i skaren, men då det inte fanns någon gick jag omkring lite i trädgården och njöt av hur vacker den är också i vinterskrud! Jag funderade på hur det gick att vara utan funktionskläder och specialfodrade vinterkängor sådär som vi var på sjuttiotalets kalla vintrar. Inte konstigt att jag inte gillade uteleken under vintern. HU, alltså! Och då var våra föräldrar ändå väldigt noggranna med att vi skulle ha kläder som höll oss varma och torra. Funktion framför utseende alla dagar.
Att baka och laga mat var mest mammas gebiet under min uppväxt, men det har länge varit något som fått mig att stressa av och njuta. Vi fick ofta provsmaka allt smarrigt. Kanske är det just de stunderna som skapat de nostalgiska känslor jag numera känner i de här sammanhangen?
Att åka skridskor på den lilla gölen i skogen bakom huset var något som jag faktiskt tyckte var roligt. Skulle jag kanske gilla att åka långfärdsskridskor? Jag tror inte riktigt isen håller här i Karlskronatrakten (Karl XI grundade ändå denna örlogsstad av en anledning, nämligen att isen sällan lägger sig här), men jag tror att jag ska testa någon gång i framtiden.
Undrar hur många buketter vi syskon plockade till våra grannar tant Elsa och tant Frida? Jag inbillar mig att det inte bara var lockelsen att kanske få en kaka eller en peng som fick oss att plocka in naturens under till dessa gamla tanter. Jag njuter verkligen av att skapa egna buketter, så när min lillasyster tog med sig denna ljuvliga skapelse som present började hjärtat klappa lite snabbare. Nu längtar jag tills de fantastiska magnoliorna slår ut. ”Ja visst gör det ont när knoppar brister”…
Så! Vad gör dig glad? Vad får dig att känna dig tillfreds och nöjd med livet?
Edit: I Klackamåla fanns det skare, så här får du en fin vintertallrik full med smarriga isdelikatesser (det blev visst bara ett tefat):
Maroon 5 är ett band som gör så många coola grejer för sina fans. Det här är en av de roligaste videor jag någonsin sett. (Hur äkta är det här då? Det visade sig vara bara en person på varje bröllop som fått reda på att bandet skulle komma när jag kollade upp det. Fast ett par av dem verkar ha skvallrat, eller vad säger du? Första brudens blick är obetalbar. Vilken bröllopspresent!)
Jag tog kameran i handen och letade glädjor. Det var inte så svårt, men det kändes som balsam för själen.
En bok från min arbetsgivare och en från min svärmor. Den ena har jag kommit igenom, men den ska få ligga på soffbordet och förgylla mina, och andras, dagar länge till. Den andra längtar jag efter att få veta hur den slutar.
Lena Linderholms konst. Kan man bli annat än glad av det här?
Våra hönapönor värper igen! Vi är så glada och äggen är så goda.
Bergen.
Ett handskrivet tackort till en inspirerande ung kvinna. Det är lätt att bara tänka ”det där var bra”. Den här gången kom jag ihåg att uttrycka min uppskattning.
Och så min fina familj, så klart. Jag tar ingen av familjemedlemmarna för given och uppskattar dem alla för det de bidrar med i mitt liv. Jag hoppas att du också hittar det fina i ditt liv då du ser dig omkring.
Nej, idag orkar jag inte med några dystra toner. Ute har vi nio plusgrader och takdropp och inne jobbar jag på så snabbt jag hinner med härligt våriga färger och annat som gör mig glad.
Jag har fått så fina meddelanden och brev de senaste dagarna. Att ha vänner är långt mer värt än allt smör i Småland. Att jag råkar ha träffat på några av jordens finaste människor är en ynnest.
