skjuta upp

Planttanten som fick ta sig i kragen.

Någon av mina systrar skickade en s.k. meme på en kvinna som stod mitt ute i öknen med en dammsugare och en kommentar om hur man alltid kommer på något ”jätteviktigt” att göra när det kanske finns annat som borde åtgärdas. Precis sådan är jag. Till mitt försvar vill jag dock säga att det ”jätteviktiga” oftast på riktigt är något som faktiskt är bra. Jag har skjutit upp att sätta min vitlök ända sedan dagen då jag skulle åka till Stockholm för en månad sedan (utsädet kom på posten), men igår fanns det inte längre några ursäkter. Då blev det helt plötsligt enormt viktigt att storstäda badrummet. När det nästan glittrade av all städning suckade jag djupt och började leta upp allt jag behövde för att sätta de där vitlökarna.

I vanlig ordning gick det ganska snabbt att fixa iordning allt. Lådan fick sig en rensning av ogräs och vacker krasse (sorry krassen, du har gjort vårt liv lite vackrare denna höst, men dagen var kommen då du fick gå) och sedan var det dags att få allt på plats. Här hade jag kommit sisådär halvvägs. Årets sorter blev Germidour och Thermidrome. Jag har testat båda med goda resultat förut. Förra året var jag så sen med min beställning att jag fick ta det som var över. Förvisso till rabatterat pris, men ändå. Jag tycker inte att det blev lika god skörd på de tre sorter jag testade då, men antagligen handlar det mer om att de satt i trädgårdslandets skuggigaste låda. När jag ändå var igång fick jag ner de 100 billiga Lidl-tulpanlökar jag hade lovat mig själv att inte köpa i dahliarabatten. (I år har jag nämligen som experiment att se hur många av de tulpaner jag redan har i jorden som kommer tillbaka, de har bara blivit matade med blodmjöl.) Du kan ju gissa hur jag kände mig efter timmarna i landet… Varifrån kom motståndet? Jag kände mig ju upplivad, piggare, gladare och kanske lite krokigare i ryggen. Men ibland måste man få pausa lite för att få tillbaka glädjen och i år hade det faktiskt blivit lite för många besvikelser knutna till planttantandet. Jag kommer igen! Allt det positiva uppväger, så är det bara.

Till kvällen åkte vi ut till Tjurkö där vi bjöds på en trerätters värdig kungligheter. Vår vän har jobbat som kock och hon och hennes man odlar det mesta själv. Varje rätt är en kulinarisk upplevelse, liksom äppelmusten som är gjord av egna äpplen. Samtalsämnena var i vanlig ordning spännande och vi kunde åka hem och göra helg både mätta och belåtna.

Grädde på moset blev att gosa med familjens hund och katt. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Husdjur är synnerligen fina vänner till oss människor. De för med sig mycket gott, inte minst i stunder då man känner sig (eller faktiskt är) ensam eller tycker att ingen förstår en. Jag är säker på att Oskar sa ”välkommen tillbaka” då vi gick och är inte på något vis intresserad av att omtolka detta meddelande.

Det där om att skjuta upp saker och ting.

Men varför är det så svårt att få till en del saker? Sådant som inte gör ont på något vis, men som kanske känns bekvämt att skjuta upp för stunden? Jag kände att jag inte omedvetet ville styras av det här beteendet längre.

För att råda bot på min lathet (det är ingen riktig lathet, för jag är inte alls rädd för att ta i) bestämde jag mig för någon vecka sedan att varje gång jag låter bli att göra något på en gång så måste jag fråga mig själv om det verkligen blir bättre om det skjuts upp. Tänk dig situationer som smutsdisk i diskhon, en kletig fläck på golvet som borde torkas upp, ett uppdrag som ska slutföras, en bok som ska läsas, ett projekt som ska planeras, en räkning som ska betalas osv. Har det revolutionerat mitt liv? Nej. Har något blivit bättre? Ja! Det är som om den lilla röra som förut omgav mig, både fysiskt och mentalt, har rensats upp! Jag har fortfarande små högar med projekt som kräver både tid och ansträngning, men det känns inte längre oöverstigligt att hantera dem.

Här är några av de saker som blivit gjorda så fort som det fysiskt varit möjligt den senaste veckan:

inboxen på datorn har rensats ut
nya springskor har inhandlats
jag har ringt obekväma telefonsamtal (typ alla telefonsamtal är obekväma för mig)
köket har varit fixat varje kväll
min jättebokhög har städats upp och stuvats om
retfulla mejl som fortsätter att spamma min inbox har jag sagt upp prenumerationen på
de flesta av grovstädningsprojekten inför sommaren har genomförts (städat kyl och förråd, tvättat överkast, dammat av ”bortglömningsställen” osv)
loppisföremål till Eagle Scout-grannens loppis lämnades över i tid
pysselmaterial har gåtts igenom med döttrarna
jag har lagt fram ett projekt som påbörjades 1995 (nej, det är inte färdigt, men det kommer det snart att bli)

Jag har flera saker som jag inte fått gjort (tandläkarbokning, liten matta till tvättrummet), men på det stora hela känner jag att det har lättat. Jag kan varmt rekommendera det här projektet och hoppas att jag kan fortsätta jobba på det tills det blir en vana.

Förresten berättade en kompis en tragisk berättelse om ännu en nybliven pensionär som blivit diagnostiserad med svår sjukdom. Jag undrar om hon ångrar det hon hade kunnat göra, men bara sköt upp ”till senare”? Jag vill inte vara en sådan som bara skjuter upp saker eller planerar dem för framtiden. Som tur är har jag medvetandegjorts om vikten av detta genom andra människors livsöden och därför har processen med att bli bättre på att leva här och nu redan påbörjats. Det är också en viktig del av hur jag vill leva mitt liv.

Hur hanterar du det här? Skjuter du upp saker eller betar du av dem på löpande band? Kanske är du lite mittemellan?