Idag är det tio år sedan Kristian Gidlund gick bort. Kanske var det så att jag berördes extra mycket av Kristians öde då jag bara ett knappt halvår tidigare hade mist en nära vän till cancer, kanske var det bara så att hans penna var osedvanligt välvässad och rapp. Hade Kristian Gidlund fortfarande varit lika stor som han blev utan cancern? Vad gör egentligen en människa intressant, relevant eller bara värd att lyssna på? Jag letar mig nedåt i Kristians blogg och tårarna börjar på en gång rinna. Kroppen minns allt som pågick i mitt liv under denna tid, jag kommer inte undan det fullkomliga kaos som pågick i tankarna. Högt och lågt, fantastiskt underbart och fruktansvärt svårt. Vi kan inte jämföra våra eländen med varandra, det går bara inte, men jag kan jämföra mitt eget liv då med hur det ser ut nu. Jag är samma, men ändå någon helt annan. Och jag inser att Joseph Jouberts ord som var så viktiga för mig då fortfarande är lika sanna. Även gällande mitt förhållande till mig själv. Ibland är det nyttigt med tillbakablickar.
En stor sorg har drabbat storfamiljen. Det är inte min historia att berätta, men denna sorg ligger just nu som en dimma över livet och gör det svårt att fokusera på allt som händer runtomkring. Livet är skört.
Min mamma – en underbar och komplex individ. En uppväxt i skuggan av glasögon och tänder som stod åt alla håll och kanter satte krokben för henne upp i vuxen ålder. Världens vackraste ögon och ett hjärta stort som hela Stilla Havet. De där ögonen och det där hjärtat var det som fick främlingar att öppna upp sig och många, många som såg henne som sin allra bästa vän. Som mamma var hon mycket orolig och otroligt kompetent. Jag tänker att ju äldre jag blev, desto mer frigjorde jag mig från att i barndomen ha varit ett med henne. Våra samtal blev mer spännande mot slutet, både för att jag fattade precis hur stor del av mig som är hon och för att jag började erkänna det för mig själv. Idag är jag tacksam över att ha ärvt så mycket fint från båda mina föräldrar, både rent genetiskt och miljömässigt. Arv och miljö. När någon i min ungdom sa ”vad lik du är din mamma” skämdes jag, idag tackar jag av hela mitt hjärta. Det här fotot togs på hennes sextioåttonde födelsedag och jag och barnen hade samma dag flyttat hem till Sverige för att jag skulle kunna vara med henne. Hon hade nämligen strax innan detta fått en palliativ diagnos för sin äggstockscancer och jag kände inte att jag längre kunde bo på andra sidan Atlanten och vänta på den där döden. Jag är tacksam över beslutet som togs att flytta hem och att vi hamnade här på Sturkö blev en extra bonus.
Sjuttiofem är ändå stort. Senare i sommar blir det fest i Klackamåla med Fars äldste bror och hans lillasyster som brukade lägga ihop sina jämna och fem-födelsedagar med mammas och ställa till med kalas tillsammans. De andra fyller alltså i år 85 respektive 80 och detta kommer helt enkelt att firas med släktträff i Fars föräldrahem där numera en annan syster och hennes man bor. Blommor på gravar i all ära, men långt roligare är att fira livet. Jag ser verkligen fram emot att träffa släkt från när och fjärran!
Tyvärr har det varit för torrt för att trädgården skulle kunna leverera någon härlig födelsedagsbukett, så jag fick köpa pioner till graven. Min nya fingerborgsblomma ”Pam’s Choice” är i alla fall jättefin! Jag vet inte riktigt vad som händer då den står i samma rabatt som en annan fingris som är lite mer klassisk, blir deras avkomma något mitt emellan? Vi får väl se om det blir något alls.
Gräsklipparen är paj, så det lilla gräs som inte torkat brunt är vildvuxet. Gott så. Den nya klätterrosen Mamma Mia börjar nu visa färg. Det blir så fint med det rosa mot den faluröda rosportalen! Prinsessan Marie på andra sidan har mängder med knoppar. Dess moderplanta inne i Karlskrona blommar för fullt, men i vårt blåshål har vi tydligen ett väldigt kyligt mikroklimat där allt alltid är sent. Den uppmärksamme lägger märke till luktärten som vid tillfälle drogs upp av rådjuren. Jag satte fyra plantor att klättra upp i ställningen. Två blev upprivna och har inte riktigt tagit sig igen efter att jag försökte plantera tillbaka dem, en blev stympad eftersom jag glömt att spruta med TricoGarden, men den sista kommer kanske snart att blomma. Jaja, livet som planttant innebär att bjuda in acceptans i sitt liv. Jag vet i alla fall att mamma hade ÄLSKAT denna rosportal och varit mycket nöjd med att trädgården lite i taget tar form.
Här ser det lite stökigt ut, men växthuset fick vänta på riktig växthusplast och ny fästkonstruktion. Snart klart, eller vad var det jag sa? Idag är det molnigt för första gången på många veckor. Väderappen säger att det ska regna både imorgon och på lördag. Jag håller andan och hoppas, hoppas, hoppas! Det hade varit alldeles underbart.
Det finns så mycket elände i livet. Jag möter det i mitt jobb, runt omkring mig, hur det rapporteras av journalister och samhällskunnare – eländet jobbar hårt. Dagar som denna, det som hade varit min mammas 75-årsdag, påminns jag om skillnaden mellan att låta sig marineras av detta elände och att lyfta blicken för att se allt det goda. Vallmorna i den torra gräsmattan får symbolisera just det. Det går att växa och utvecklas i elände också. Många upptäcker inte förrän det har gått en tid efter särskilt utmanande perioder att de blivit starkare, eller att de har förändrat sitt sätt att hantera dessa utmaningar. Idag ska jag fira livet och försöka samla på droppar av den finaste essensen. Livet är orättvist. I detta faktum ges acceptans utrymme om vi bara tillåter det. Jag hoppas att du får en fin dag och att du hittar något som vinner över eländet. Det är du värd!
Min systers fantastiska svärmor gick bort i påskhelgen efter en kort tids sjukdom. Mitt i all sorg och saknad finns det också möjlighet till att minnas allt fint som hon har bidragit med i världen. Igår satt min syster och gick igenom en massa foton från svärmors liv och hittade denna pärla:
Jag minns A med tacksamhet och njuter samtidigt av svunna tiders mode. Livet.
Idag är det sex år sedan Far somnade in, kilade vidare, drog sitt sista andetag, nådde fram till de gröna ängarna där han fick vila. Han finns inte längre med oss här på jorden. Detta är något vi måste leva med och även något som jag faktiskt lever med utan att ifrågasätta det. Så blev det, helt enkelt. Att jag var tvungen att dubbelkolla hur många år som förflutit sedan 2017 är ett säkert tecken på att tiden har gått. Jag är glad över att inte ha stått stilla under de här åren och jag är även tacksam över att den här oönskade händelsen gett mig ett rikare liv i den mån att jag har fått en annan förståelse för vad döden innebär i en människas liv. Att döden går att hantera på så många olika sätt. Att döden är sorg och saknad, smärta och ren ilska. Att döden är oundviklig, men att en människa inte ”tar slut” efter denna. Att döden kan ge lättnad och ljus. Att döden kan lära en ödmjukhet inför det som är större än en själv. Att döden kommer med ifrågasättanden av olika slag. Att döden kan föra samman och knyta ihop. Att livet är villkorat, att det i livskontraktet inte går att undvika döden. Hur vi sedan använder all denna kunskap är upp till var och en. Om vi vill sitta och räkna ner och vänta på det oundvikliga. Om vi vill, eller orkar, leva som att varje dag var den sista. Vissa lever i ödmjukhet inför livets skörhet, andra utmanar denna skörhet för att växa. Åter andra låter bara tiden gå och är nöjda, eller missnöjda, med det. Tack Far för allt! Din fysiska närvaro är ofta saknad, inte bara av mig.
Fem år sedan du lämnade, Mammi. Du fattas oss! Tror att du hade älskat överraskningsamaryllisen som slog ut såhär fint just till din dödsdag. Kanske får jag till att märka upp de här översomrade amaryllisarna. Då ska den här få namn efter dig.
Igår ringde en kär vän och berättade att det värsta hade hänt. Vi visste att det fanns en stor risk att en nära familjemedlem skulle hinna dö innan hon kunde få den hjälp hennes kropp så desperat behövde. Tiden var inte på hennes sida, en familj känner bottenlös sorg. Påminnelsen om hur lite vi vet om vad som ligger framför oss kommer alltid till ytan vid sådana här tillfällen. Vi har inga garantier, varken för hur livet ska bli eller hur länge vi får gå här på jorden.
Idag vill jag spela En skrift i snön för dig, S.
Det blåser på månen En blåklocka slår För allt det som är Som inget vill vara Jag vandrar i vinden Ett tidevarv går Sen är allt det som skrämt mig Inbillning bara
En Karlavagn landar hemmavid Nu seglar jag bort med min vän På höga moln av frid Och evig ro En liten stund Och natten som väntar lär oss att drömma Den saga som skrev oss Den skrevs av en vän En skrift i snön Om hjärtas hem
Om jag vore vacker Och gjorde dig glad Om jag vore den som jag ville vara Då är jag en älskling På finpromenad Och ett skyfall av tårar där stjärnor fara Ett klockspel i mörkret Hör du det Jag följer dess ton överallt Till bråddjup ensamhet Mitt hus och hem I nattens famn Och näcken som spelar fast ingen dansar En främmande fågel Vem läser mitt brev Svarta bläck ögon blå och kriser och kransar
En Karlavagn landar hemmavid Nu seglar jag bort med min vän På höga moln av frid Mitt hus och hem I nattens famn Och näcken som spelar fast ingen dansar En främmande fågel Vem läser mitt brev En skrift i snön Om hjärtats hem
Vilken kraft det finns i musik, vilken tröst den kan ge. Vår minneskonsert fyllde Fredrikskyrkan till sittplatser på golvet.
Vid sådana här tillfällen kan jag bli så uppfylld att jag bara vill sluta sjunga och lyssna, få vara med i upplevandet mer än i utövandet. Jag är mest glad över att jag inte började gråta i år. Det har annars hänt förut.
Flera av de stycken vi sjöng på svenska finns inte på Spotify, så de finns inte i den här listan. Här har du i alla fall musik för sorg och tröst.
Drottning Elizabeth har avslutat sina dagar på jorden. Ska man sätta ett ansikte på ordet Powerpingla så är det väl just drottningens.
Drottning Elizabeth träffade prins Philip första gången då hon var tretton år. Det har måste känts som att hon förlorade en bit av sig själv då han gick bort förra året. Den här bilden är något av det sorgligaste jag sett någon gång. Igår var det så dags för Elizabeth att själv dansa vidare på de saligas ängar.
Drottningen fick en egen dubbelregnbåge över Buckingham Palace, något som säkert fler än jag tyckte var en fantastisk symbol och ett lite överjordiskt tack efter att ha tjänat väl under så många år.
Efter ett långt liv med ett stort antal händelser som måste ha varit mycket svåra att hantera tänker jag att Joni Mitchells Both Sides Now blir den hyllning jag vill förära den kvinna som har varit en klippa för så många. Lycka till nu Charles. Din mors krona är nog inte lätt att bära.
