11 apr

Nej, det blir verkligen inte alltid som man tänkt sig.

Igår fick jag rycka in i den position jag har i ett extraknäck. Det fanns inte utrymme för att låta saker och ting ha sin gång, beslut skulle fattas på tre olika håll på bara några timmar. När allt var klart och beslutet var fattat var personerna i den första gruppen lättade, men ledsna. På annat håll började maskineriet snurra för fullt då det behöver hittas frivilliga medmänniskor som omedelbart ställer upp med husrum och omtanke i ett par månader. Det är inte lätt i dagens samhälle, även om det som hänt i Ukraina de senaste månaderna uppenbarligen har väckt något lite extra omtänksamt i många svenskars hjärtan. Jag och maken var den tredje parten. Vi bestämde oss för att hoppa in som ”akutlösning” i några dagar, men kan under några veckor framåt inte vara heltidslösningen p.g.a. hur vårt planerade schema ser ut. Det kommer att lösa sig hur som helst, det gör det alltid. Mitt i allt kaos stod en förkrossad tonåring som inte fick möjlighet att välja, att fatta några beslut. Jag hoppas att hon kan få några dagars lugn här hemma, tid för reflektion och eftertanke, möjlighet att rita upp vägen framåt.

För några dagar sedan fick jag beskedet att en av mina gamla elever mist sin sambo. Tänk att bli änka bara några och trettio! Inte ensamstående mamma, utan ensam med sitt barn. Du Far, det där med ”livet är orättvist” känns ibland som en tröst, men ibland är det bara för mycket. En av mina allra närmaste vänner blev änka då hon var något äldre, så jag vet att det inte är någon dans på rosor att gå vidare. Ett fint nätverk hjälper dock och det vet jag finns i detta fallet. Det känns som en liten tröst åtminstone.

Idag känner jag mig lite tung till sinnet. Känner att jag behöver sol i sinnet, påfyllning av optimism och positivitet. Påminna mig själv om allt det goda. Sätta på vidvinkelobjektivet istället för att zooma in på det jobbiga som just nu är så närvarande. Det här var väl inget uppbyggligt inlägg precis, men livet är som det är. Just idag bjuds det helt enkelt på Buttericks äckliga luringskarameller. Ta hand om dig, och ta hand om dina nära och kära.

01 feb

Begravningsdag med ljusa toner.

Efter en orolig natt var det dags att stiga upp tidigt och förbereda sig både mentalt och praktiskt på att följa svärfar till sista vilan. Maken är duktig på att sköta sin flaggstång. Det är tråkigt att behöva flagga på halv stång, men jag tycker det är en fin sed. Som att bära ett sorgband på armen och tala om för andra att idag är inte rätta dagen att börja rota i mina tillkortakommanden. Idag har vi fullt upp med sorgen.

Den här bilden är nog den finaste gåva som Manfred skulle kunna få. Det är första gången sex av åtta barn är samlade. Det saknas även några partners och några barnbarn, men så här många har aldrig varit samlade någon gång. Begravningen blev både ljus, värdig, sorglig och rolig, precis som det ska vara. Historier som var så typiska för Manfred, hans arv i form av kärlek till brädspel och naturen. Fint att vi kunde stå för musiken, att hans barn hade så fina tal. Vår underbara tyska extrasyster simultanöversatte hela begravningen till den tyska släkten. Om något så har dessa coronaår gjort oss mer medvetna om hur vi bäst kan utnyttja tekniska hjälpmedel också för att överbrygga avstånd vid liknande tillfällen. Nej, det är inte samma sak som att vara på plats, men mycket bättre än att bara sitta och undra hur det gick till.

Här tyckte jag det var jobbigt och fint på samma gång. Sönerna och barnbarn som fick lägga sin pappa och farfar till sista vilan. En sista tjänst.

Vi bor ju bara några hundra meter från kyrkogården och bjöd in på lite mat och fika efter jordfästningen. Här är ungdomarnas bord, hehe. Jag skrev just till en vän att begravningsdagar ofta inbjuder till både den mest hjärtskärande sorgen och härliga skratt då man minns tillsammans. Tre av sönerna höll tal och de var så fina! Många tårar, många skratt. Som maken sa i sitt tal. ”Vi pratade om hurdan begravning vi trodde att du ville ha. Vi kom överens om att den skulle vara rolig. Isåfall måste det bli på din bekostnad.” Så var det under begravningsgudstjänsten. Över maten diskuterades högt och lågt. Släktforskning, minnen, choklad och te. Ja, för så ser ju livet ut. Det är högt och lågt.

När gästerna hade begett sig hemåt tog vi en promenad i den kyliga men vackra kvällningen. De hade ställt iordning graven och det var så fint med blommorna. Född i Bayern, sista vilan på Sturkö. Så kan ett liv också börja och sluta.

Efter flera stormiga dagar var det så igår helt lugnt och så otroligt vackert. Det går ju inte att fånga, men känslan var helt rätt. Härligt att få den här promenaden och sedan kunna sitta och prata i många timmar med våra ungdomar. Underbart, trots de tråkiga omständigheterna. Och idag är de redan på väg tillbaka till Stockholm tillsammans med maken som jobbar där vissa dagar. Sonen kunde tyvärr inte komma eftersom han fick covid.

Vår duktige begravningsentreprenör kommer väl dessvärre att komma ihåg den här dagen av andra anledningar än vi. Han trampade snett i trappan vid kyrkan och haltade omkring tills allt var klart. Jag frågade hur det egentligen var och han sa ”jag behöver nog se till det när vi är klara här”. Det visade sig att han hade fått en spricka i benet och kommer att få gå gipsad i sex veckor framåt! Tänk hur hängiven han är sitt arbete, ansträngde sig för att fortsätta ge de sörjande utrymme i lugn och ro utan att rubba på sitt lugn trots att han måste ha haft fruktansvärt ont. Vilken gåva!

31 jan

Vecka 5 2022.

Idag går vi redan in i vecka fem. Många år har gått sedan mitt liv kretsade runt veckonummer. I lärarvärlden är det helt naturligt, men uppenbarligen är det inte många andra som insett storheten i veckoenheten. ”Vecka åtta” triggar drömmar om snö och klarblå himmel just för att detta veckonummer är så intimt förknippat med sportlovet till exempel. ”Vecka fem” triggar ingenting, den bara är. Den ger insikt om att vi nu närmar oss februari, att vi är lite närmare våren, att de värsta veckorna på året ligger bakom oss. Den betyder också att vi har nått dagen för svärfars begravning. Helgen har inneburit ett intensivt färdigställande inför dagens datum. Storstädning av huset, bakning, matlagning, talskrivande, orgelövande, kyrkorumsmöblerande… Covid har uppenbarligen ställt till det bl a för sonen (så tråkigt att han inte kan vara med), men annars verkar det som att alla utom två av svärfars barn kommer att delta vid begravningen. Min man kommer att träffa ett av sina syskon för första gången. Det är spännande, samtidigt som anledningen är sorglig.

Nu hoppas vi att allt faller på plats och att vi kan fira Manfred på ett värdigt, vackert och roligt sätt. Jag är tacksam för alla timmar jag lade på att öva på musik i min barndom, det verkar som att det betalar sig denna dag trots att vi inte ens har kvar ett piano här hemma. Man vet aldrig när det kan komma till användning. Jag hade aldrig tänkt mig att vara organist på svärfars begravning, så jag hoppas han håller i mina händer och att han stillar mitt rusande hjärta. Det ska nog bli fint. Jag ser fram emot att få sjunga med våra döttrar och tänker att på en begravning har man liksom sista chansen att kunna hjälpa till. Senare i veckan ska jag göra honom ett eget ”kyrkfönster” till honom. Min tyska syster gjorde ett så vackert till maken och skickade som kondoleanskort. Hon har även skickat bilder från boken som hon lärt sig göra dessa skapelser från. ”To each their own” som amerikanerna säger. Alla gör som det passar dem bäst och mig passar det att sorgpyssla. Hoppas att du får en fin uppstart på veckan.

17 jan

Rastlös.

Känslan av tomhet är överväldigande. Plötslig död kan nog ingen förhålla sig till. Det är som att tiden bara stannar och allt sätts på paus, som att någon ska komma och säga ”nej förresten, nu blev det fel”. Helst hade jag velat sitta och bara titta på en hel serie på Netflix, men jag är för rastlös. Har klämt några avsnitt av The Handmaid’s Tale, men jag tror den är för otäck för att jag ska klara av att fortsätta. Det är som att allt jag tycker illa om har komprimerats och pimpats med lite Hollywoodromantik. Nej, isåfall får det bli något annat.

Jag har inga samtal inbokade i eftermiddag eller imorgon, så jag tog fram den här lilla pärlan som väntat på att få jobba. Städlista med väldigt specificerade poster:
gamla skor
gamla glasögon
take out-menyer (eh, detta liv ligger långt från vårt)
gamla leksaker
gamla tekniska prylar
enstaka sockor
gamla tidningar och magasin
osv, osv

Kanske kan det vara något? Det spelar liksom ingen roll hur ordningsam ”man” är, även om hemmet har en grundordning är det lätt att somligt bara blir liggande att utföras en annan dag. Det kan vara så att den dagen är här. Vad gör du när rastlösheten tagit över hela ditt sinne?

16 jan

En dag i kontemplation.

Igår blev en märklig dag på många sätt. Jag tror att varken maken eller jag fungerade som vi brukar och vi var båda lite allmänt förvirrade. Jag kunde konstatera att det är både hjälpsamt och störigt att vara ”expert” på den praktiska baksidan av Döden. Den processen ligger dock inte i mina händer den här gången, utan i makens och hans syskons. När döden kommer hastigt har det inte funnits tid att fråga om önskemål om begravningsplats, själva begravningen, allt praktiskt runt ekonomin (fullmakter osv). Dödsstädning har varit poppis under en längre tid. Jag kan se den känslomässiga nyttan av att göra en sådan för egen del, men det finns uppenbarligen en praktisk sida på den också.

När telefonen rensades för ett tag sedan (detta ingick som en del i KONTAKT-årets förbestämda projekt) fick den här kontakten vara kvar. ”Man vet aldrig när detta nummer behövs igen.” Jag hade kanske inte riktigt aning om hur snart det skulle bli. Bjarne är begravningsentreprenören som varit en del i vår familj under många år. Han är dessutom granne med min syster. Det är lite skönt att veta vad man har att förvänta sig av en person som blir en så viktig pusselbit i ens egen sorgeprocess.

Hela eftermiddagen satt jag och läste. Först gick jag igenom en hög med tidskrifter och magasin. En del slängdes i återvinningen, andra sparades för att skickas vidare. Sedan gjorde jag en genomgång av högen med böcker som låg vid soffan. Jag hade redan kommit igång med Ljudet av tystnad av Tomas Sjödin och bestämde mig för att det var den perfekta boken att läsa klar just då. Maken var i stan och jag var helt ensam i huset. Tänk att då läsa om tystnad, vad den betyder för oss och hur den påverkar oss människor. Tankar djupt rotade i andlighet (jag älskar Sjödins mjuka berättande och har lyssnat på tre av hans fyra sommar- och vinterprat) om ett ämne som är så otroligt viktigt i dagens samhälle generellt och för vem som helst i en sorgeprocess specifikt. Jag är tacksam för att jag fick de här timmarna. De fick mig att landa lite. Jag hoppas att det finns möjlighet att fortsätta även idag i eftertänksamhetens fotspår. En dag i bön och stillhet, en dag att vila i innan måndagsbestyren tar över. Ibland vet man helt enkelt inte var man behöver vara förrän man har kommit dit. Hoppas du hittar rätt.

30 okt

Vad ryms i ett liv?

Det är svårt att samla tankarna ikväll av flera olika anledningar. Jag har precis varit på begravning via länk. Våra vänners lilla barnbarn kom och gick innan hon fick leva sitt liv här på jorden. Hennes begravningsgudstjänst var så varm och vacker. Farmor, farfar, mostrar, morbröder, fastrar, farbröder, föräldrar och syskon delade på olika sätt med sig av tankar och musik och trots alla tårar fick vi ta del av en innerlig stund.

Ju längre jag har levat, desto fler personer har fått plats i minnenas galleri. Sorg fortsätter att göra ont. All denna tacksamhet som ryms i hjärtat över alla som gått före mig och det intryck de gjort på mig tröstar. Nästa helg svämmar kyrkogårdarna över av levande ljus som får symbolisera hoppet som vi som finns kvar står kvar med.

09 okt

Körsång igen!

Som jag har längtat efter kören och den själsliga ro sången ger mig! Nu har vi varit igång ett par veckor och allt är sig likt, men ändå så annorlunda. Erik och Misse saknas och flera andra körmedlemmar har bestämt sig för att börja i Motettkörens ”församlingstvilling” som inte sjunger så krävande musik. Å andra sidan har vi många nya medlemmar. För att sjunga ihop oss och få en känsla för hur Fredrikskyrkans Motettkör låter nu började vi med en sjungande långintensivhelg i torsdags kväll. Övning hela kvällen igår och hela dagen idag. Imorgon sjunger vi på en Tacksägelsemässa och det blir vårt första officiella framträdande sedan Messias i mars 2020.

Under veckan som gick fylldes mitt Facebookflöde av sorg. Flera vänner från längesedan har förlorat nära och kära. Så märkligt det är med Facebook. Eller märkligt och märkligt. Det blir bara mer påtagligt hur livet faktiskt ser ut. Någon förbereder sig för bröllop, någon annan sörjer sin mor. Allt sker parallellt. Morgonstämningen kändes trösterik, särskilt med den fina texten till We remember them som jag försöker lära mig.

At the rising sun and at its going down; We remember them.
At the blowing of the wind and in the chill of winter; We remember them.
At the opening of the buds and in the rebirth of spring; We remember them.
At the blueness of the skies and in the warmth of summer; We remember them.
At the rustling of the leaves and in the beauty of the autumn; We remember them.
At the beginning of the year and when it ends; We remember them.
As long as we live, they too will live, for they are now a part of us as, We remember them.

When we are weary and in need of strength; We remember them.
When we are lost and sick at heart; We remember them.
When we have decisions that are difficult to make; We remember them.
When we have joy we crave to share; We remember them.
When we have achievements that are based on theirs; We remember them.
For as long as we live, they too will live, for they are now a part of us as, We remember them.

20 sep

Tack Anja!

Stop all the clocks, cut off the telephone

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood;
For nothing now can ever come to any good.

W H Auden
09 maj

Åtta år.

Det sägs att varje gång man plockar fram ett minne gäller det senaste gången man tänkte på det. Jag inser att det var länge sedan jag tänkte på dig. På ditt skratt och den Upprörda Rösten. På dina outfits som alltid var klockrena oavsett om kläderna kom från Kappahl eller Ralph Lauren. På otaliga ommöbleringar, tapetseringar, burkar med målarfärg. På historierna om möten med fantastisk sjukvårdspersonal och influencern på jobbet, hon med hunden i väskan som vägrade anpassa sig till hygienkraven. På alla diskussioner om god mat och tips på recept, tänk vilken duktig kock du blev från att knappt veta hur man blandade en ”riktigt god sallad”. På gemensamma funderingar över livet med solsken i blick och hur vi gemensamt tog oss an det som snuddade vid det mörkaste mörkret. På diskussioner om anknytning, ursprung och lojalitet. Tänk, så tacksam jag fortfarande är. ”Vi vet det båda: vår vänskap varar än.”

Tills vi möts igen…

Vad är en vänskap? Kan den förklaras,
blicken som säger: vänner är vi.
Sällan vi talar, om vad vi känner,
vi bara vet det, vet det: vänner vi skall förbli!

Kanske med åren, ses vi rätt sällan,
möts inte ofta, skiljas igen.
Men när vi träffas, du är densamma.
Vi vet det båda, båda: vår vänskap varar än!

Fröjd det mig ger att du finns i världen,
att vi kan mötas och skiljas så,
helt utan fraser, självklart och enkelt.
Tänk, att en sådan gåva, man kan av livet få?

Ulla Hernborg
08 apr

Sorg.

Igår kväll väntade jag mig ett riktigt oväder. Eftermiddagen bjöd på ett otroligt himlaspel, åt ett håll sommarblå och åt ett annat stormlila. Jag hade möjlighet att ta två promenader och njöt verkligen av det vackra. Det är så lätt att sticka näsan i en bok, i telefonen, en stickning eller någon annan ”flykt”. Jag glömmer ofta att lyfta blicken, något som jag borde göra betydligt mer ofta (både bildligt och bokstavligt talat).

De senaste veckorna har jag haft samtal som öppnat upp nya vägar för mig. Jag fascineras över att jag kan sitta och prata med en god vän och plötsligt upptäcka en ny dimension av hen, eller av mig själv för den delen. Vännen som var här igår delar en viss typ av sorg med mig och vi har pratat mycket med varandra i flera år, både angående hennes och min sorg. När hon hade åkt hem funderade jag lite över hur min bildliga himmel numera väldigt sällan är stormlila, inte på det sätt som den var i flera år.

Det finns lite olika sorgteorier och vi kan konstatera att sorg ser otroligt olika ut för oss alla. Sorg är ingenting vi kan bocka av i rätt ordning. Den svänger fram och tillbaka och kan återkomma med kraft. Det vi delar är att vi så småningom bör hamna i något slags acceptans för att inte drunkna i sorgen. Mammas kusin berättade om hur mamman till en släkting som dog ung (han var hennes enda barn, nygift och hade precis blivit pappa då han dog pga sjukdom) tog fram hans porträtt varje gång någon kom på besök, grät och pratade om hur orättvist det var att han hade dött. Jag förminskar inte hennes sorg på något vis, men jag tänker att hennes liv kanske gett utrymme till mer gott om hennes sinne inte varit uppfyllt av denna förlust i resten av livet.

Sorg orsakas inte bara av förlusten av en familjemedlem. Några andra vanliga orsaker till sorg är då man förlorar ett jobb, ett husdjur, en vänskap, en dröm eller en kärleksrelation.

Förväntad sorg – Du vet att du kommer att lida en förlust i framtiden och börjar sörja att detta ska ske.
”Normal” eller allmän sorg – många upplever att sorgen kommer och går. Man kan se ut att fungera ”precis som vanligt” utifrån, sköter jobbet och andra åtaganden, men sorgen finns där 24/7.
Komplicerad sorg – Få sörjer med denna intensitet. Det finns inga ”vågor” i sorgen, utan den är intensiv och konstant. Kan leda till kvarvarande psykiska besvär om man inte får hjälp.
Försenad sorg – Många som upplever flera svåra livskriser samtidigt behöver skjuta upp sorgen för att känna att de mäktar med. Om man förlorar en familjemedlem samtidigt som man blir arbetslös, själv har hälsoproblem, eller kanske får ta ansvar för alla andras sorg samtidigt är det lätt hänt att man hamnar här. Sorgen kommer med full kraft även lång tid efter att förlusten har skett.
Hämmad sorg – Om man inte har den kognitiva förmågan att uttrycka sin sorg eller kanske ständigt måste dölja sin sorg för ex. sina barn kan den hämmade sorgen leda till ångest och depression. Sorgen behöver få utlopp.
Obehörig sorg – Sorg som andra kan tycka är oviktig, som då man förlorar ett husdjur, en vän, en fysisk förmåga eller liknande och inte får gehör för denna sorg.
Frånvarande sorg – Förnekar man att något har hänt behöver man inte må dåligt av det. En extremare form av hämmad sorg.
Kronisk sorg – Om du bl a råkar ut för flera stora förluster på kort tid och inte hinner bearbeta dem kan du hamna i kronisk sorg och depression om du inte får hjälp.

Jag hoppas att du som sörjer idag kan hitta något som fyller din själ med något vackert, om så bara för en liten stund. Släpp in ljuset, de härliga minnena, tacksamheten. Skäms inte över din sorg. Den finns där av en anledning. Jag hoppas dock att du tar hjälp om du känner att du inte mäktar med sorgen på egen hand.