05 dec

Mammakärlek.

Fem år sedan du lämnade, Mammi. Du fattas oss! Tror att du hade älskat överraskningsamaryllisen som slog ut såhär fint just till din dödsdag. Kanske får jag till att märka upp de här översomrade amaryllisarna. Då ska den här få namn efter dig.

15 nov

Livet och döden, hand i hand.

Igår ringde en kär vän och berättade att det värsta hade hänt. Vi visste att det fanns en stor risk att en nära familjemedlem skulle hinna dö innan hon kunde få den hjälp hennes kropp så desperat behövde. Tiden var inte på hennes sida, en familj känner bottenlös sorg. Påminnelsen om hur lite vi vet om vad som ligger framför oss kommer alltid till ytan vid sådana här tillfällen. Vi har inga garantier, varken för hur livet ska bli eller hur länge vi får gå här på jorden.

Idag vill jag spela En skrift i snön för dig, S.

Det blåser på månen
En blåklocka slår
För allt det som är
Som inget vill vara
Jag vandrar i vinden
Ett tidevarv går
Sen är allt det som skrämt mig
Inbillning bara

En Karlavagn landar hemmavid
Nu seglar jag bort med min vän
På höga moln av frid
Och evig ro
En liten stund
Och natten som väntar lär oss att drömma
Den saga som skrev oss
Den skrevs av en vän
En skrift i snön
Om hjärtas hem

Om jag vore vacker
Och gjorde dig glad
Om jag vore den som jag ville vara
Då är jag en älskling
På finpromenad
Och ett skyfall av tårar där stjärnor fara
Ett klockspel i mörkret
Hör du det
Jag följer dess ton överallt
Till bråddjup ensamhet
Mitt hus och hem
I nattens famn
Och näcken som spelar fast ingen dansar
En främmande fågel
Vem läser mitt brev
Svarta bläck ögon blå och kriser och kransar

En Karlavagn landar hemmavid
Nu seglar jag bort med min vän
På höga moln av frid
Mitt hus och hem
I nattens famn
Och näcken som spelar fast ingen dansar
En främmande fågel
Vem läser mitt brev
En skrift i snön
Om hjärtats hem

Kristina Lugn (tonsatt av Benny Andersson)

07 nov

Minneskonsert, I can see the light.

Vilken kraft det finns i musik, vilken tröst den kan ge. Vår minneskonsert fyllde Fredrikskyrkan till sittplatser på golvet.

Vid sådana här tillfällen kan jag bli så uppfylld att jag bara vill sluta sjunga och lyssna, få vara med i upplevandet mer än i utövandet. Jag är mest glad över att jag inte började gråta i år. Det har annars hänt förut.

Flera av de stycken vi sjöng på svenska finns inte på Spotify, så de finns inte i den här listan. Här har du i alla fall musik för sorg och tröst.

09 sep

Rest in peace, Drottning Elizabeth.

Drottning Elizabeth har avslutat sina dagar på jorden. Ska man sätta ett ansikte på ordet Powerpingla så är det väl just drottningens.

Drottning Elizabeth träffade prins Philip första gången då hon var tretton år. Det har måste känts som att hon förlorade en bit av sig själv då han gick bort förra året. Den här bilden är något av det sorgligaste jag sett någon gång. Igår var det så dags för Elizabeth att själv dansa vidare på de saligas ängar.

Drottningen fick en egen dubbelregnbåge över Buckingham Palace, något som säkert fler än jag tyckte var en fantastisk symbol och ett lite överjordiskt tack efter att ha tjänat väl under så många år.

Efter ett långt liv med ett stort antal händelser som måste ha varit mycket svåra att hantera tänker jag att Joni Mitchells Both Sides Now blir den hyllning jag vill förära den kvinna som har varit en klippa för så många. Lycka till nu Charles. Din mors krona är nog inte lätt att bära.

11 apr

Nej, det blir verkligen inte alltid som man tänkt sig.

Igår fick jag rycka in i den position jag har i ett extraknäck. Det fanns inte utrymme för att låta saker och ting ha sin gång, beslut skulle fattas på tre olika håll på bara några timmar. När allt var klart och beslutet var fattat var personerna i den första gruppen lättade, men ledsna. På annat håll började maskineriet snurra för fullt då det behöver hittas frivilliga medmänniskor som omedelbart ställer upp med husrum och omtanke i ett par månader. Det är inte lätt i dagens samhälle, även om det som hänt i Ukraina de senaste månaderna uppenbarligen har väckt något lite extra omtänksamt i många svenskars hjärtan. Jag och maken var den tredje parten. Vi bestämde oss för att hoppa in som ”akutlösning” i några dagar, men kan under några veckor framåt inte vara heltidslösningen p.g.a. hur vårt planerade schema ser ut. Det kommer att lösa sig hur som helst, det gör det alltid. Mitt i allt kaos stod en förkrossad tonåring som inte fick möjlighet att välja, att fatta några beslut. Jag hoppas att hon kan få några dagars lugn här hemma, tid för reflektion och eftertanke, möjlighet att rita upp vägen framåt.

För några dagar sedan fick jag beskedet att en av mina gamla elever mist sin sambo. Tänk att bli änka bara några och trettio! Inte ensamstående mamma, utan ensam med sitt barn. Du Far, det där med ”livet är orättvist” känns ibland som en tröst, men ibland är det bara för mycket. En av mina allra närmaste vänner blev änka då hon var något äldre, så jag vet att det inte är någon dans på rosor att gå vidare. Ett fint nätverk hjälper dock och det vet jag finns i detta fallet. Det känns som en liten tröst åtminstone.

Idag känner jag mig lite tung till sinnet. Känner att jag behöver sol i sinnet, påfyllning av optimism och positivitet. Påminna mig själv om allt det goda. Sätta på vidvinkelobjektivet istället för att zooma in på det jobbiga som just nu är så närvarande. Det här var väl inget uppbyggligt inlägg precis, men livet är som det är. Just idag bjuds det helt enkelt på Buttericks äckliga luringskarameller. Ta hand om dig, och ta hand om dina nära och kära.

01 feb

Begravningsdag med ljusa toner.

Efter en orolig natt var det dags att stiga upp tidigt och förbereda sig både mentalt och praktiskt på att följa svärfar till sista vilan. Maken är duktig på att sköta sin flaggstång. Det är tråkigt att behöva flagga på halv stång, men jag tycker det är en fin sed. Som att bära ett sorgband på armen och tala om för andra att idag är inte rätta dagen att börja rota i mina tillkortakommanden. Idag har vi fullt upp med sorgen.

Den här bilden är nog den finaste gåva som Manfred skulle kunna få. Det är första gången sex av åtta barn är samlade. Det saknas även några partners och några barnbarn, men så här många har aldrig varit samlade någon gång. Begravningen blev både ljus, värdig, sorglig och rolig, precis som det ska vara. Historier som var så typiska för Manfred, hans arv i form av kärlek till brädspel och naturen. Fint att vi kunde stå för musiken, att hans barn hade så fina tal. Vår underbara tyska extrasyster simultanöversatte hela begravningen till den tyska släkten. Om något så har dessa coronaår gjort oss mer medvetna om hur vi bäst kan utnyttja tekniska hjälpmedel också för att överbrygga avstånd vid liknande tillfällen. Nej, det är inte samma sak som att vara på plats, men mycket bättre än att bara sitta och undra hur det gick till.

Här tyckte jag det var jobbigt och fint på samma gång. Sönerna och barnbarn som fick lägga sin pappa och farfar till sista vilan. En sista tjänst.

Vi bor ju bara några hundra meter från kyrkogården och bjöd in på lite mat och fika efter jordfästningen. Här är ungdomarnas bord, hehe. Jag skrev just till en vän att begravningsdagar ofta inbjuder till både den mest hjärtskärande sorgen och härliga skratt då man minns tillsammans. Tre av sönerna höll tal och de var så fina! Många tårar, många skratt. Som maken sa i sitt tal. ”Vi pratade om hurdan begravning vi trodde att du ville ha. Vi kom överens om att den skulle vara rolig. Isåfall måste det bli på din bekostnad.” Så var det under begravningsgudstjänsten. Över maten diskuterades högt och lågt. Släktforskning, minnen, choklad och te. Ja, för så ser ju livet ut. Det är högt och lågt.

När gästerna hade begett sig hemåt tog vi en promenad i den kyliga men vackra kvällningen. De hade ställt iordning graven och det var så fint med blommorna. Född i Bayern, sista vilan på Sturkö. Så kan ett liv också börja och sluta.

Efter flera stormiga dagar var det så igår helt lugnt och så otroligt vackert. Det går ju inte att fånga, men känslan var helt rätt. Härligt att få den här promenaden och sedan kunna sitta och prata i många timmar med våra ungdomar. Underbart, trots de tråkiga omständigheterna. Och idag är de redan på väg tillbaka till Stockholm tillsammans med maken som jobbar där vissa dagar. Sonen kunde tyvärr inte komma eftersom han fick covid.

Vår duktige begravningsentreprenör kommer väl dessvärre att komma ihåg den här dagen av andra anledningar än vi. Han trampade snett i trappan vid kyrkan och haltade omkring tills allt var klart. Jag frågade hur det egentligen var och han sa ”jag behöver nog se till det när vi är klara här”. Det visade sig att han hade fått en spricka i benet och kommer att få gå gipsad i sex veckor framåt! Tänk hur hängiven han är sitt arbete, ansträngde sig för att fortsätta ge de sörjande utrymme i lugn och ro utan att rubba på sitt lugn trots att han måste ha haft fruktansvärt ont. Vilken gåva!

31 jan

Vecka 5 2022.

Idag går vi redan in i vecka fem. Många år har gått sedan mitt liv kretsade runt veckonummer. I lärarvärlden är det helt naturligt, men uppenbarligen är det inte många andra som insett storheten i veckoenheten. ”Vecka åtta” triggar drömmar om snö och klarblå himmel just för att detta veckonummer är så intimt förknippat med sportlovet till exempel. ”Vecka fem” triggar ingenting, den bara är. Den ger insikt om att vi nu närmar oss februari, att vi är lite närmare våren, att de värsta veckorna på året ligger bakom oss. Den betyder också att vi har nått dagen för svärfars begravning. Helgen har inneburit ett intensivt färdigställande inför dagens datum. Storstädning av huset, bakning, matlagning, talskrivande, orgelövande, kyrkorumsmöblerande… Covid har uppenbarligen ställt till det bl a för sonen (så tråkigt att han inte kan vara med), men annars verkar det som att alla utom två av svärfars barn kommer att delta vid begravningen. Min man kommer att träffa ett av sina syskon för första gången. Det är spännande, samtidigt som anledningen är sorglig.

Nu hoppas vi att allt faller på plats och att vi kan fira Manfred på ett värdigt, vackert och roligt sätt. Jag är tacksam för alla timmar jag lade på att öva på musik i min barndom, det verkar som att det betalar sig denna dag trots att vi inte ens har kvar ett piano här hemma. Man vet aldrig när det kan komma till användning. Jag hade aldrig tänkt mig att vara organist på svärfars begravning, så jag hoppas han håller i mina händer och att han stillar mitt rusande hjärta. Det ska nog bli fint. Jag ser fram emot att få sjunga med våra döttrar och tänker att på en begravning har man liksom sista chansen att kunna hjälpa till. Senare i veckan ska jag göra honom ett eget ”kyrkfönster” till honom. Min tyska syster gjorde ett så vackert till maken och skickade som kondoleanskort. Hon har även skickat bilder från boken som hon lärt sig göra dessa skapelser från. ”To each their own” som amerikanerna säger. Alla gör som det passar dem bäst och mig passar det att sorgpyssla. Hoppas att du får en fin uppstart på veckan.

17 jan

Rastlös.

Känslan av tomhet är överväldigande. Plötslig död kan nog ingen förhålla sig till. Det är som att tiden bara stannar och allt sätts på paus, som att någon ska komma och säga ”nej förresten, nu blev det fel”. Helst hade jag velat sitta och bara titta på en hel serie på Netflix, men jag är för rastlös. Har klämt några avsnitt av The Handmaid’s Tale, men jag tror den är för otäck för att jag ska klara av att fortsätta. Det är som att allt jag tycker illa om har komprimerats och pimpats med lite Hollywoodromantik. Nej, isåfall får det bli något annat.

Jag har inga samtal inbokade i eftermiddag eller imorgon, så jag tog fram den här lilla pärlan som väntat på att få jobba. Städlista med väldigt specificerade poster:
gamla skor
gamla glasögon
take out-menyer (eh, detta liv ligger långt från vårt)
gamla leksaker
gamla tekniska prylar
enstaka sockor
gamla tidningar och magasin
osv, osv

Kanske kan det vara något? Det spelar liksom ingen roll hur ordningsam ”man” är, även om hemmet har en grundordning är det lätt att somligt bara blir liggande att utföras en annan dag. Det kan vara så att den dagen är här. Vad gör du när rastlösheten tagit över hela ditt sinne?

16 jan

En dag i kontemplation.

Igår blev en märklig dag på många sätt. Jag tror att varken maken eller jag fungerade som vi brukar och vi var båda lite allmänt förvirrade. Jag kunde konstatera att det är både hjälpsamt och störigt att vara ”expert” på den praktiska baksidan av Döden. Den processen ligger dock inte i mina händer den här gången, utan i makens och hans syskons. När döden kommer hastigt har det inte funnits tid att fråga om önskemål om begravningsplats, själva begravningen, allt praktiskt runt ekonomin (fullmakter osv). Dödsstädning har varit poppis under en längre tid. Jag kan se den känslomässiga nyttan av att göra en sådan för egen del, men det finns uppenbarligen en praktisk sida på den också.

När telefonen rensades för ett tag sedan (detta ingick som en del i KONTAKT-årets förbestämda projekt) fick den här kontakten vara kvar. ”Man vet aldrig när detta nummer behövs igen.” Jag hade kanske inte riktigt aning om hur snart det skulle bli. Bjarne är begravningsentreprenören som varit en del i vår familj under många år. Han är dessutom granne med min syster. Det är lite skönt att veta vad man har att förvänta sig av en person som blir en så viktig pusselbit i ens egen sorgeprocess.

Hela eftermiddagen satt jag och läste. Först gick jag igenom en hög med tidskrifter och magasin. En del slängdes i återvinningen, andra sparades för att skickas vidare. Sedan gjorde jag en genomgång av högen med böcker som låg vid soffan. Jag hade redan kommit igång med Ljudet av tystnad av Tomas Sjödin och bestämde mig för att det var den perfekta boken att läsa klar just då. Maken var i stan och jag var helt ensam i huset. Tänk att då läsa om tystnad, vad den betyder för oss och hur den påverkar oss människor. Tankar djupt rotade i andlighet (jag älskar Sjödins mjuka berättande och har lyssnat på tre av hans fyra sommar- och vinterprat) om ett ämne som är så otroligt viktigt i dagens samhälle generellt och för vem som helst i en sorgeprocess specifikt. Jag är tacksam för att jag fick de här timmarna. De fick mig att landa lite. Jag hoppas att det finns möjlighet att fortsätta även idag i eftertänksamhetens fotspår. En dag i bön och stillhet, en dag att vila i innan måndagsbestyren tar över. Ibland vet man helt enkelt inte var man behöver vara förrän man har kommit dit. Hoppas du hittar rätt.

30 okt

Vad ryms i ett liv?

Det är svårt att samla tankarna ikväll av flera olika anledningar. Jag har precis varit på begravning via länk. Våra vänners lilla barnbarn kom och gick innan hon fick leva sitt liv här på jorden. Hennes begravningsgudstjänst var så varm och vacker. Farmor, farfar, mostrar, morbröder, fastrar, farbröder, föräldrar och syskon delade på olika sätt med sig av tankar och musik och trots alla tårar fick vi ta del av en innerlig stund.

Ju längre jag har levat, desto fler personer har fått plats i minnenas galleri. Sorg fortsätter att göra ont. All denna tacksamhet som ryms i hjärtat över alla som gått före mig och det intryck de gjort på mig tröstar. Nästa helg svämmar kyrkogårdarna över av levande ljus som får symbolisera hoppet som vi som finns kvar står kvar med.