För många år sedan fick jag träskylten med uppmaningen ”Do more of what makes you happy” (gör mer av det som gör dig glad) av min svärmor. Numera är den typen av inredningsdetaljer borta från inredningsinspirationsbilder, men jag håller hårt i min skylt. Den är en viktig påminnelse om varifrån jag kommer och hur min plikttunga personlighet funkar om jag låter den inre rösten härja fritt. Det där med vad som gör en lycklig är ju lite flytande och inte alltid lätt att förstå ens för sig själv. Vad man vill ha och vad man behöver rimmar nämligen inte alltid med varandra.
Jag har nämnt Andrew Huberman förut i den här bloggen, men nu gör jag det igen. Hans lektioner om hur kroppen fungerar är mycket intressanta och även om de är faktatunga finns det mycket som faller på plats då jag lyssnar. Jag tänker att alla borde lyssna på dem! Igår lyssnade jag på ett avsnitt som huvudsakligen handlade om stress och fick flera aha-upplevelser. Avsnittet jag lyssnade på innan dess handlade om depression och det vill jag egentligen att alla ska lyssna på. Inte minst alla vi föräldrar som är eller har varit oroliga över våra barn och tonåringar med depressiva tendenser. Kanske skulle jag satsa på ett ut i skogen-läger för familjer med barn som bara tror att de är lyckliga då de är uppkopplade? Ansvar för någon annan än en själv, jobba tillsammans med andra för att bygga grejer, bra mat… AI må leda till bekymmer för mänskligheten, apatin och livsledan som som så många barn och ungdomar lider av upplever jag vara ett större problem.
Det ser lite stökigt ut där nere i hörnet, men ojojoj, nu händer det! Växthusets skelett är på plats och finliret kan börja. Om någon vecka kanske jag kan börja använda det? Till höger om den nya konstruktionen står förra årets uppgradering, det där växthuset som enligt instruktionerna (och IRL) inte klarade av vind. Det roliga är att jag tyckte det var jättestort jämfört med Lidl-versionen jag hade året innan dess och jag var jättenöjd med det. Ännu en påminnelse om det där att man kan vara hur nöjd som helst tills man ser vad någon annan har. Då är det plötsligt otillräckligt. För mig funkar det utmärkt att generellt inte engagera mig i olika typer av inspirationsgrupper, utan att bara söka inspiration inför specifika projekt. På det sättet håller jag mig undan känslan av att det jag har inte duger.
Som tonåring var jag vegetarian/pescetarian under några år. Jag har som vuxen alltid ätit kött, men betydligt mindre nu än för, säg, tio år sedan. Det gick inte en vecka utan att köttfärs i någon form hade serverats och jag lagade betydligt oftare till kött i form av grytor och stekar än jag gör idag. Delvis handlar det naturligtvis om att vi numera anpassar maten så mycket efter trädgårdslandet under det knappa halvår då vi äter vår egen skörd, men jag gillar också att äta mycket växtbaserat. Jag är ju inte planttant för intet.
Fler och fler runt omkring mig väljer att äta en vegansk eller vegetarisk kost. Jag har i perioder intresserat mig för att läsa forskningen runt den mänskliga födan och då vi idag har ett högt tryck ”uppifrån” att minska vårt köttätande hade jag nog förväntat mig fler studier som skulle visa hur bra människor utan kött i sin diet mår. Detta har ännu inte hänt. Med min begränsade kunskap i att läsa forskningsrapporter kan jag i alla fall dela med mig om vad jag kan utläsa.
Veganer och vegetarianer är överrepresenterade då det gäller personer med depression. Vad som är hönan och ägget framgår dock inte.
Vegetarianer och veganer är högt överrepresenterade bland personer med ätstörningar. (I flera studier anger över hälften av deltagarna att de äter en vegansk/vegetarisk kost.) Jag var en av dem. Man ifrågasätter helt enkelt inte en veggis som undviker specifik mat, men säger man som anorektiker ”jag kan inte äta den här rätten för att den är för energität” tycker ju folk att man är helknäpp. Hade jag varit tonårsmamma idag hade jag aldrig låtit mig själv bli vegan eller vegetarian.
Processat kött är dåligt för hälsan, punkt.
Personer som äter mycket processat kött äter även mer rött kött, något som associeras med högre risk för bl.a. mag- och tarmcancer. Problemet är bara att personer som äter det ena också äter det andra. Få personer äter rött kött men aldrig processat kött och tvärtom. Detta gör att det blir svårt att i forskning peka på om rött kött som inte är processat är mer okej.
Fläsk är ansett som haram i islam och icke-kosher i judendomen, men inte heller sjundedagsadventister äter fläsk. Anledningen är att man i heliga skrifter får uppmaningen att undvika just detta kött. Anledningarna är lite olika, bl.a. att de inte är idisslare, de vältrar sig i sin egen dynga och de är asätare.
Mer grönsaker är bättre! Om detta finns inget tvetydigt. Forskning visar klart och tydligt att den mänskliga kroppen mår mycket bra av grönt. Men…
… i den studie där kenyanska barn (vegetarianer p.g.a. främst fattigdom) fick en tallrik soppa extra per dag i skolan visade det sig att den tredjedel som fick kött i sin soppa efter studien blivit bättre både på att tänka och räkna jämfört med barnen som fick vegosoppa. De barn som fick extra fett i sin soppa blev för övrigt också bättre på att räkna. Det behövs väl göras mer forskning på detta kan jag tänka.
Så med allt detta sagt, blir det en vegetarisk jul för mig i år? Nope. Köttbullarna jag gjorde till dagens julfest kommer jag att dela med mig av utan att känna dåligt samvete. Jag borde kanske ha bidragit med grönkål också för att kompensera, men det finns vegetarianer i sällskapet som får fixa det.
Makens briljanta skärmaskinskonster gör att skinkan ligger fint upplagd på grisfatet som jag tror kommer från hans mormor, men jag kan ha fel. Vi hade ett likadant då jag växte upp. Detta tror jag hamnade hos något av mina syskon. Jaja, jag gillar i alla fall vår julgris och är glad att den får vara med mer än över bara juldagarna.
Efter det här blogginlägget känner jag för övrigt att jag ska ner i landet och plocka in lite mer grönkål att experimentera med. Igår kokades soppa på bland annat den sista vitkålen för året. Grönkål har aldrig varit min favorit, men hur kan man inte älska en grönsak med så fina hälsofördelar? Bot och bättring, kära jag.Men först ska jag njuta av en köttbulle.
Hur ser du UT? En sådan fråga kan en förskräckt medmänniska kläcka ur sig då man kanske gått igenom en tuff period, eller bara inte orkat ägna sig själv nödvändig omsorg under lång tid. Vi är komplexa varelser och är alla summan av arv och miljö. De flesta i den moderna civilisationen har något slags koll på vad som ingår i att ta hand om sig själv: personlig hygien, mat, klädsel, sömn, socialt liv o.s.v. Något som jag tror att de flesta av oss glömmer är att det är viktigt att göra oss av med skräp som sänker oss inifrån. Att vi behöver ta hand om håret och klippa av de slitna topparna är lätt att se då vi tittar oss i spegeln. Kanske är det svårare att se de skräpiga resterna efter ett jobb som vi sagt upp oss ifrån, en relation som är i stort behov omsorg, ett svek, lång tid utan ordentligt skött sömn eller vad det nu kan vara.
Många är finkänsliga. ”Ta hand om dig” är lätt att säga, men att peka ut precis hur ens medmänniska uppfattas av omgivningen kan vara fruktansvärt jobbigt. ”Du luktar illa.” ”Jag orkar inte längre höra på dig när du ältar det här.” ”Har du tänkt på att tala om för din partner hur du känner istället för att sitta här och prata med mig om det?” ”Ditt missbruk påverkar alla oss i familjen.” ”Jag förstår att du älskar hen, men det här ser jag när jag ser er två tillsammans.” ”Det är dags för dig att få professionell hjälp.” Har man väl fattat mod att uttrycka det jobbiga kan det också vara fint att erbjuda stöttning och hjälp. ”Jag hjälper dig gärna hitta en terapeut.” ”Vi kan väl träna ihop?” ”Vill du att jag följer med dig till läkaren?” ” Jag har pratat med någon som är villig att hjälpa dig.” Att göra sig av med det där skräpet kan nämligen vara otroligt jobbigt, fast det är lätt att se hur nödvändigt det var då rensningen är klar.
Både behovet av en rejäl rensning och resultatet efteråt är hos de flesta lätt att upptäcka. Somliga är duktiga på att uppmärksamma det och ger gärna stöttning och pushar/komplimanger och positiv uppbackning. Andra märker även om de inte vågar, orkar eller vill säga något. Sedan finns det de som har så fullt upp av sina egna liv att de varken har förmågan att se att något är fel hos andra eller som märker då något har blivit åtgärdat. Vem är du? Har det ändrat på sig genom åren?
För några år sedan fick vår yngsta dotter en Fitbit i födelsedagspresent. Jag trodde det skulle vara den perfekta gåvan, men hon tyckte den var tämligen ointressant. Efter att den hade blivit liggande lite för länge för ett återköp tog jag själv på mig den och det har jag aldrig ångrat. Eller ångrat och ångrat, jag tycker den ger en hälsoboost som varit av godo för mig då jag har haft den på mig. (På somrarna har jag automatiskt ett mycket hälsosamt liv då jag både rör mig jättemycket pga. trädgårdslandet, sover gott och tillräckligt och äter bra mat. Då är detta mätinstrument helt onödigt och får ligga och vila i en låda.)
Häromdagen fick jag detta taffligt översatta (Tack Google, gissar jag) diplom. Tydligen har jag gått 8046 livstidskilometer sedan jag satte på mig min Fitbit första gången, eller eventuellt sedan jag började om mina mätningar efter en omstart. Detta är tydligen hur långt det är mellan den nordligaste punkten i Afrika, Ras ben Sakka i Tunisien, och dess sydligaste, Kap Agulhas i Sydafrika. Det är ändå imponerande att tänka mitt liv som ett långt vandrande sedan jag lärde mig att gå då jag var tio månader gammal. Man skulle ju kunna inbilla sig att jag kommit fram vid det här laget, det har ju ändå gått över 51 år. Man skulle också kunna tänka sig att en sådan där mätklocka är helt onödig, jag är duktig på att känna efter hur jag sover, hur jag äter, hur stressad jag är, huruvida jag kommer ut på min dagliga promenad eller ej. Jag är dock inte mer originell än att jag faktiskt peppas av att känna hur denna specialklocka surrar till då jag tagit 10 000 steg på en dag och jag gillar att få sådana här glada tillrop, oavsett om de är taffligt översatta eller ej.
Jag har förut berättat att jag är med i forskningsprojektet Livsstilsverktyget. Det finns nog fortfarande möjlighet att gå med. Tyvärr blir ju vissa uttagna till blindstudier istället för att komma med i själva studien, men det är väl värt att försöka? Jag har haft stor glädje av både texter, utmaningar och webbinarier som presenterats i detta projekt och tror verkligen att Anders Rosengren är på rätt väg. Han frågade sig varför folk gör dåliga hälsoval i vardagen trots att nästan alla drömmer om en god hälsa och inte vill annat än slippa sjukdomar, värk och andra kroppsliga och mentala umbäranden. Han och hans forskarteam har utvecklat en hälsoapp som jag tycker peppar och motiverar, men precis som gällande allt annat behöver man se till att öppna den och göra sina uppgifter för att den ska få effekt. Jag har även läst Anders Rosengrens bok Hela livet och kan rekommendera den för dig som på ett lättfattligt sätt vill ta del av Rosengrens tankar och upptäckter.
Hur ser din hälsa ut? Är ditt liv styrt av skam och skuld över att inte ta hand om dig själv på rätt sätt? Är du arg på dig själv, F*n och hans moster för att livet går dig emot? Finns det utrymme i ditt liv för det du vill göra, eller handlar allt om måsten, eller kanske om att du av olika anledningar är helt styrd av olika typer av gränser, både fysiska och mentala? För många av oss är det svårt att möta dessa frågor utan att hamna i antingen förtvivlan eller frustration. När jag ser tillbaka på mitt eget liv och hur jag behandlat mig själv kan jag känna mig ledsen. Jag tillåter mig dock inte att stanna i den känslan, för jag är inte där längre. Jag är på inget vis expert i frågan, men jag vet att jag gör mitt bästa och att jag genom små, små förändringar tagit mig åt rätt håll. Jag fortsätter ha perioder av noll godis eller Pepsi Max, ibland rör jag väldigt lite på mig trots att jag är frisk och över jul- och nyårshelgerna åt jag lite för mycket från kategorin ”ätbart som är gott, men knappast bra för min kropp”. Istället för att landa i känslan ”det är kört” tar jag nya tag och hejar på det som funkar bra.
Något stort har hänt i min hjärna. Nu har jag bara analyserat detta utifrån mig själv, så min slutsats kanske är helt fel. Jag kan dock konstatera att jag satt många ”förbud” och ”måste” på sådant som är bra respektive dåligt för mig. Om jag känner att jag måste ta en promenad innan dagens slut känns uppgiften tung och som en bestraffning. Är det däremot en gåva till mig själv, eller kanske bara något som är lika mycket vana som att borsta tänderna, blir det något som inte gör ont eller känns jobbigt på samma sätt. Jag promenerar för att uppleva de vackra omgivningarna, få frisk luft, släppa ur myror ur brallan, se andra människor, få upp pulsen… Samma sak med maten. Varför välja god dålig mat då det finns så mycket god bra mat? Handlar gör man då man är mätt och belåten, eller efter en noggrant planerad lista. Finns det inga dåliga val hemma är det svårare att göra dåliga matval då man är trött, hungrig och kinkig.
Jag har en liten systerdotter som lider svårt av atopiska eksem. Hudläkare säger att det inte har något med mat att göra, jag är säker på att det inte stämmer. Vår ena dotter fick svåra eksem under armarna i tonåren och de blossar upp i perioder av stress (som ju kan bero både på dåliga val för kroppen och upplevd tidsbrist). Nu har syrran och svågern bestämt sig för att försöka göra något åt maten och se om de inte kan förbättra lillans situation. En god vän till familjen och mängder av hjälpsamma personer på Facebook har gett flera goda tips. Min insats var att skicka länkar till recept på skonkost som är god och som inte behöver kännas som en bestraffning. Folk brukar i allmänhet bara cirkulera mellan tiotalet grundrecept, så det är bra att göra matschema och ligga ett steg före i planeringen. Nej, för ett litet barn är det kanske inte helt lätt att acceptera att man inte får äta godiset med mest färg- och konserveringsmedel längre, men det är bättre att bryta en dålig vana i taget än att bara fortsätta som vanligt. Ja, om man nu lever ett liv fullt av ”dåliga vanor”.
En vän delade en lista från creativly.se som jag tänker skulle vara bra för vem som helst. En lista på snabba godbitar för själen, kan det vara något? En lista att ta till då du mest av allt vill klämma en chokladkaka eller lägga dig och titta på en hjärndöd teveserie som inte kommer att ge dig något annat än 45 bortslösade minuter. Håll till godo! Och så hoppas jag att du hittar kraft att må bra även under stora utmaningar. Det är inte lätt alltid, det här livet.
Ta fem djupa andetag Dansa till din favoritlåt Drick ett glas vatten Skicka ett sms till en vän Gör en ”brain dump” och skriv av dig Skriv ner tre saker du är tacksam för Läs några sidor i en bok Måla läpparna med en vacker färg Meditera Gå ut och ta lite frisk luft
Vaknar idag till liiite större förmåga att känna doften av mitt chairooibos och dansar en riktig happy-dans! Dessutom vaknar jag för första gången på allt för lång tid utan en ihållande huvudvärk. För mig som har lidit av så mycket huvudvärk i livet var det väl inte konstigt att just det symtomet skulle kännas mest framträdande vid Covidsmitta, men ändå. Tyvärr blev det inte direkt bättre av att jag dråsade ner i backen då jag satte mig i den underbara hängstolen i dotterns gamla rum häromkvällen. Jag drog i så hårt att jag började misstänka att jag hade fått en whiplash. Smärtan har varit konstant, från huvudet, nacken, axeln och ner över ryggen. Igår kändes det som att jag höll på att bli galen. Efter en lång, varm dusch, massage med liniment (Tack maken!) och spikmatta i säkert en timme har jag glidit in och ut ur sömn i över tolv timmar. På något sätt kanske det värkte ut, för idag känns det faktiskt bättre! Att jag då dessutom kunde känna doften av morgonteet blev en fantastisk bonus.
Efter att vår värld i över två år blivit helt styrd av coronaviruset känns det ändå som att vi börjar nå fram till slutet av denna sjuka period. Inte en människa går fri från smittan, den tar över överallt och är nu inte längre något dödligt hot på det sätt som i början. Jag funderar lite på hur vi förhåller oss till allt i världen som medför potentiell risk för sjukdom, skada eller död. Bilkörning. Föda barn. Vandring i fjällen. Sex. Hårt fysiskt arbete. Äta mat (sätta i halsen, matförgiftning, oupptäckt allergi). Flyga. Cykla. Gå på en väg utan trottoar. Tobak, alkohol, narkotika. Mediciner. Äta socker, låta bli att röra på oss, hålla oss isolerade från andra människor.
Personer med hälsoångest har med all sannolikhet blivit mycket sämre under den här perioden och jag undrar hur de långtgående effekterna kommer att se ut. Hur ser vi på döden efter de här åren? Inte längre en naturlig del av livet? Eller har en viss typ av död större rätt att existera? Det är självklart och rätt att den svårt sjuke Björn Natthiko fick ta livet av sig under kontrollerade former, etiker har kommit fram till att det är helt rätt att ta livet av en nyfödd med fel kön eller svårt handikapp, men en multisjuk åttiofemåring som inte tål minsta lilla sjukdom ska hållas vid liv till varje pris? Jag vet att det låter drivet till sin spets, men jag är bara intresserad av när vågskålen slår över och av vilken anledning. Argumentationen är minst sagt ”all over the place” och detta är ett svårt och tungt ämne att diskutera. Man landar gärna i känslor, inte i logik. Förut har ”kyrkan” haft stor påverkan på hur folk har ställt sig till denna fråga, mer och mer ofta ställer sig folk i denna och liknande frågor med ”vetenskapen” i ryggen.
Efter denna tunga fundering visar jag här min fantastiska amaryllisodling för dig som är intresserad. I år har jag som plan att översomra lökarna i välgödslad jord för att ge dem de bästa av förutsättningar. Som du ser är en knopp på väg upp och jag hoppas att det fortsätter komma fler blommor under våren. Det är ju ingen vacker lösning att ställa alla krukor på en bricka på det här viset, men det här projektet ger mig mycket glädje. Hur många gånger kan man få en amaryllis att blomma om? Kanska får vi se!
Somligt kommer och går i livet utan att lämna några större spår efter sig. Urinvägsinfektioner (förhoppningsvis), inlämningsuppgifter (fast jag hade önskat att mitt minne var lite bättre gällande sådan jag lär mig), bekanta ansikten (de där som liksom finns där då och då och som inte riktigt har fått något namn för en, som ”han som brukar sommarjobba på ICA”), sly i vägkanten (åtminstone i bebodda trakter, det rensas ju bort med jämna mellanrum), tidningsartiklar om obskyra eller svårförståeliga ämnen (intresset väcks och svalnar sedan när det visar sig att det fanns någon bra förklaring till ett knepigt problem), fruktflugor (kan ta upp hela ens medvetande i många veckor, men en vacker dag har de bara försvunnit), nyårslöften (det finns en anledning till att jag slutat ge sådana), ja, listan kan fortsätta i oändlighet.
Sedan finns det sådant som kommer och tar en del av en i besittning för alltid. Musikstycken (sådana du minns när du hörde dem första gången, de som framkallar specifika känslor, notkombinationer som skickar rysningar längs ryggraden), trogna vänner (de där som bär på trådar som lätt plockas upp och spinns vidare på utan stora åthävor), livsomvälvande val (att bli förälder, att öppna upp om ett trauma som burits på i all hemlighet, evig kärlek) – det är inte sällan så att du direkt får en känsla av att en upplevelse kommer att hamna i den här kategorin, men för att veta säkert måste man låta det gå en tid och se tillbaka på minnen och upplevelser.
Vi kan också fundera på sådant som tar en i besittning trots att vi inte vill ha det där. Ältande av händelser, upplevelser och trauman. Oro och rädslor över sådant som ännu inte har hänt. Det finns många som lever sina liv i det förgångna och/eller i framtiden. Detta leder sällan till något positivt, utan snarare till ett liv som pågår i huvudet, men som påverkar både kropp och själ. Det finns olika metoder att hantera detta på. Ibland krävs stora åtgärder och långvarig behandling, men för gemene människa finns det en ”behandling” som inte borde förbises, nämligen mindfulness. Om och om igen påvisas dess positiva effekter på hälsan.
Definitionen av mindfulness (det engelska ordet används också i svenskan) är: ”medveten uppmärksamhet i nuet, utan att döma”. Mindfulness är helt enkelt att vara med det som är.
Tittar man på kliniska studier av hur mindfulness påverkar människor ser man vilken effekt detta förhållningssätt har på oss människor. Det gäller både fysisk och mental hälsa, något som många tycker är lite flummigt. Det finns studier som visar att psoriasispatienter i behandling läker fyra gånger snabbare om de gör mindfulnessövningar under behandlingen. Studier på patienter som lider av depression visar att de kan skjuta på de depressiva perioderna om de praktiserar mindfulness under perioder då de mår bättre. Läkare som praktiserar mindfulness minskar risken för utbrändhet medan förmågan att känna empati och välbefinnande ökar. Låter det inte toppen?
Precis som med allt annat kommer positiva effekter hand i hand med negativa. Det finns några sådana om du skulle praktisera mindfulness så till den milda grad att det blir din hela värld. Nu finns det ju faktiskt sådana personer. De kallas munkar. Den som söker ska finna, men är det så att du vill hitta orsaker till att INTE utöva mindfulness får du söka dig långt ner i litteraturen. Överlag är fördelarna övervägande och jag hoppas att du åtminstone ger dig chansen att prova på mindfulness. Kanske kan du då likt min svåger mer ofta uttrycka: ”Vad bra jag har det!”
Är du en sån som längtar efter att få se vad som döljer sig bortom krönet, eller är du en sån som tar din tid och ofta vänder dig om? Idag har jag hört historier som fått hjärtat att gråta och magen att knyta sig. Livet är inte alltid lätt och ibland hade det varit bra med en extra vägvisare. ❤️
