02 nov

Berättelsen om mitt lilla basaliom.

I helgen satt jag och tittade igenom gamla foton och filmer då jag är ansvaret för att uppdatera körens Instagramprofil då och då. Coronaviruset har gjort så att det blir dåligt med tillfällen att spela in nytt material, minst sagt. Hur som helst hittade jag ett foto som jag hade tagit precis ett år innan jag opererade bort mitt basaliom för några veckor sedan. Jag kom på att det vore intressant att beskriva hela förloppet, om inte annat så för framtida referens. Och alltid hjälper det någon om man berättar om sin historia. Fotona i den här serien är jättedåliga eftersom jag inte tagit dem för det här ändamålet.

9 oktober 2019. Det går knappt att se hur den vita pricken just på kanten av nedre ögonlocket såg ut precis som en vagel. Dessutom kändes det precis likadant, sved och irriterade. Jag skickade en bild till någon syrra har jag för mig, bara för att visa hur synd det var om mig. ”Vageln” irriterade rätt länge, men så småningom gav den med sig och jag tänkte inte mer på det. Jag såg inget sammanhang mellan vageln och det som sedan hände. Nu vet jag att ett basaliom ofta börjar som något som man upplever vara en liten kvissla, en finne eller vagel.

26 februari. Helt plötsligt upptäckte jag att jag hade en lite upphöjd bulle som var lite ljusbrun mitt i på nedre ögonlocket. Det kändes inte alls, ingen smärta och inget obehag. När jag väl hade lagt märke till detta fenomen kunde jag inte riktigt släppa det. Framåt mars ringde jag vårdcentralen, men de uppmanade mig att vänta med icke-akuta ärenden. Corona och allt det där, vet du.

24 juni/16 juli. I juni fick jag nog av att oroa mig. Tittade jag neråt hade ”bullen” blivit så stor att den påverkade synfältet. Jag ringde till vårdcentralen igen trots att det var mitt i Corona- och semestertider och fick en remiss till hudmottagningen med informationen att jag kunde vänta mig kallas till ett besök där om tre månader sisådär.

25 augusti. Kallelsen till hudmottagningen kom tidigare än förväntat, något som kändes väldigt skönt. Såhär såg jag ut samma kväll som hudläkaren hade fryst en hudskada på näsan och tagit en biopsi från det misstänkta basaliomet. Efter några veckor kom beskedet om att det var en tumör och att jag skulle kallas till hudmottagningen för att ta bort den.

8 oktober. Tre dagar efter min 50-årsdag var det dags för operation. Läkaren som utförde ingreppet gjorde det för första gången, men under uppsikt av och med hjälp av en riktig expert. Jag kände mig helt trygg utom då Dr. Fadia lade bedövningen i ögonlocket. Själva införandet av nålen var smääääärtsamt. Hur som helst både skrapades tumören bort samt att området frystes ner till 196°C med hjälp av flytande kväve. Resten av ögat var skyddat under tiden och det var både bedövningssalva, krokar, klämmor och lock inblandade. Besöket var över på ca en halvtimme och jag blev hemskickad med uppmaningen att jag skulle akta ögat och därför fick se ut som någon ur en science fiction-film fram tills ögonbedövningen hade släppt.

2 november. Jag upplever att jag i princip är helt läkt. Som du ser försvann ögonfransarna, men hårsäckar gillar varken överdriven värme eller kyla. Nu ska jag kunna räkna med att vara helt återställd. Om ett år kallas jag tillbaka till hudmottagningen för att se att allt ser ut som det ska. Jag är nöjd och glad och tacksam över att ha kunnat lägga det här bakom mig.

Det här har Cancerfonden att säga om basaliom:

Basalcellscancer är en speciell typ av hudcancer som växer långsamt. Varje år upptäcks mer än 50 000 fall, ungefär lika många hos män som hos kvinnor. Basalcellscancer registreras sedan 2004 i Cancerregistret men inkluderas inte i den ”vanliga” cancerstatistiken.

  • Symtom på basalcellscancer kan börja som en liten finneliknande knottra som sakta växer till en rodnad, fast och glansig knottra som lätt blir sårig. Det kan också vara en fast liten rodnad eller blek knappformig förhårdnad i huden.
  • Ett varningstecken kan vara ett litet sår som läker men återkommer på samma ställe för att med tiden vara en mer bestående sårbildning.

Diagnosen säkerställs med en biopsi som betyder att man tar ett vävnadsprov, som också ger information för att avgöra lämpligaste behandling.

Ytlig basalcellscancer

Ytlig basalcellscancer ser ut som en rodnad och kan likna en eksemfläck fast den försvinner inte trots att du smörjer den. Denna form är vanligast på bröstet, ryggen, eller armar och ben men kan också sitta i ansiktet.

Knutformad basalcellscancer

Knutformad, eller nodulär, basalcellscancer växer djupare ner i huden. Den ser ut som en tydligt avgränsad knuta som kan ha samma färg som huden eller vara svagt röd och lite genomskinlig med små blodkärl i och är ibland sårig.

Tumören sitter oftast i ansiktet, huvudet eller på halsen, men kan också sitta på överkroppen.

Aggressiv basalcellscancer

Aggressiv basalcellscancer växer djupare och är svårare att avgränsa. Tumören kan vara lätt upphöjd och knottrig, rodnad fläck eller platt, vitskimrande, hård och likna ett ärr. Det är vanligast att cancertumören sitter i ansiktet, runt ögonen, öronen eller näsan.

Den vanligaste behandlingen är en operation där hela tumören tas bort och skickas för mikroskopisk analys. Operationen måste ibland upprepas om inte hela tumören är borttagen.

12 sep

Grattis på Europeiska Migrändagen, eller vad man säger.

Jag har skrivit många gånger om mitt förhållande till huvudvärk i allmänhet och migrän i synnerhet. Med tanke på att det är Europeiska Migrändagen tänkte jag skriva lite om det igen. Hela mitt vuxna liv mellan 20 och 40 led jag av migrän med jämna mellanrum och mot slutet blev det bara mer och mer ofta. Migränanfallen kidnappade mitt liv med illamående, passiviserande huvudvärksanfall, kräkningar, krav på sömn, irritabilitet… Till slut tvingade maken mig till en alternativläkare, ”Doktor Brian”, som bor halva året här i Karlskrona och halva året i Nya Zeeland. Doktor Brian tog emot i sitt radhus på Hästö med vit rock, en hemmasnickrad elektomagnet och ett och annat kinesiologi-knep. Jag gick därifrån lite fnissande, rätt förvirrad och med en lista på en lång rad kosttillskott och förslag till omstart gällande min kosthållning. Det låter fortfarande märkligt, så här tio år och knappt två månader senare, men sedan den dagen har jag bara haft en handfull migränanfall. Alla utom ett kan jag härleda till extrema påfrestningar som föregick anfallen.

Efter att ha läst min rapport skriven ett år efter besöket tänker jag ”oj, så präktigt duktig jag var då”. Samtidigt kommer jag ihåg precis hur bra jag mådde vid det tillfället. Det mesta har vi i familjen faktiskt hållit fast vid. Efter Dr Brian-besöket upptäckte jag hur vetemjöl påverkade mig med huvudvärksanfall och jag gjorde ett celiakitest. De har testat om jag lider av glutenintolerans en gång till, men nope. Dessutom får jag inte huvudvärk av råg, så det säger väl något. Ett test som jag gjorde häromåret hävdade att jag är överkänslig mot vete och dinkel, så jag sätter min lit till att min kropp vet vad den vet och jag äter helt enkelt så lite vete som möjligt. Jag har märkt att när jag nollar i kosten jag själv hanterar så klarar jag att äta det som serveras om jag är bortbjuden. Testet jag nämnde påstår också att jag skulle kunna introducera vete pytte i taget om jag först rensade helt. Med tanke på att det är ett ”alternativtest” är jag lite tveksam, men vem vet?

Efter mina egna upplevelser står jag fortfarande lite vacklande inför vad jag tänker om de olika alternativbehandlingar som erbjuds idag. En del är helt klart rena lurendrejerierna. Annat är något på spåren, och med placeboeffekten är dessa alternativ ändå rätt bra. Myten om dagens allmänmedicinska hållning att ”medicin” är lösningen på allt har väl punkterats både en och två gånger. Vissa äter mediciner som ger biverkningar som faktiskt är värre än själva symptomet som de ska hjälpa emot. Övervikt medicineras i långa banor, fast i andra led. Högt blodtryck, diabetes 2, astma, åderförfettning, ledvärk, cancer – listan på vad övervikt leder till är inte rolig att läsa. Man kan naturligtvis råka ut för de här sjukdomarna fast man är normalviktig bara för att det ligger i ens gener, eller något annat, men faktum kvarstår. Att gå ner i vikt och att sluta röka (och att sköta sömnen) är de enskilt bästa gåvor man kan ge till sin kropp om man vill leva länge och ha en hög livskvalitet rent hälsomässigt. Eftersom jag själv konstaterat att jag bantat sönder min ämnesomsättning på grund av ett sjukt förhållningssätt till mat, aka ätstörningar, blir jag väl aldrig smal igen. Det är dock så mycket annat som är bra i mitt liv gällande hälsan. En hållbar livsstil som ger mig så mycket glädje är inte dåligt!

Jag avslutar med den här ”modeikonen” som dottern skickade i ett meddelande. Han får representera hur jag ser på migrän. Jag förstår att han ser olycklig ut, det är allt jag har att säga. Stackars krake. Ur led är tiden.

29 aug

Höst, dags att tänka på träning och hälsa.

Igår stod jag och pratade över stenmuren med min träningsgranne. Ingen av oss har varit på gymmet sedan april och han har bestämt sig för att träna vidare i skolans idrottshall som är mer anpassad till ”klassisk” tyngdlyftning. Jag var inne i gymmet för några veckor sedan för att kolla läget, men då var det outhärdligt där. Ingen luftkonditionering och mitt under värmeböljan. Nu är läget annorlunda, så jag ser fram att köra igång nästa vecka igen.

Som det ser ut nu promenerar jag bara. Träningsmässigt känns det rätt mesigt, men det är fantastiskt som själslig aktivitet då det är gudomligt vackert ute i naturen just nu. Jag har försökt läsa in mig lite på hur 50-åriga tanter ska tänka för att förebygga värk och ohälsa så långt som det är möjligt.

I 50-årsåldern ändras förutsättningarna för kroppen dramatiskt då kvinnan genomgår klimakteriet. Minskade östrogennivåer påverkar både ben- och muskelmassa, och inte är det till det bättre. Dessutom får många en lägre ämnesomsättning vilket även det gör att det blir svårt att hålla vikten om man inte ändrar sitt ätbeteendet. Något som otroligt många i västvärlden råkar ut för är insulinresistens, och därmed är steget till diabetes 2 inte långt… Många har i den här åldern redan fått känningar av artros. Jag har problem med både en axel och ett knä, men de smärtorna uppkom båda i samband med specifika händelser. Det gör att jag misstänker att kroppen inte klarat av att läka dessa skador så effektivt som jag hade önskat.

Den där listan känns inte särskilt inspirerande, men jag har för länge sedan insett att jag mår mycket bättre då jag samarbetar med min kropp än om jag tjurar och sätter mig i ett hörn och går upp tio kilo i vikt. Den här sommaren har bjudit på en och annan insikt och det har vuxit fram en plan i bakgrunden utan att jag varit riktigt medveten om det.

  1. Jag saknar yogan! Det är länge sedan jag plockade fram yogamattan och jag saknar känslan av en riktigt härligt stretchad och uppvärmd kropp! Höftöppnarna mest av allt. Det känns viktigt att behålla smidigheten som jag tillskansade mig rätt sent i livet. Därför ska jag yoga, helst varje morgon, med korta program.
  2. Alla förordar träning med vikter, eller muskelmotstånd, för kvinnor i min ålder. Jag har ju kvar medlemskapet i vårt lilla gym och planerar att återigen besöka det tre gånger i veckan. Där har jag goda rutiner sedan innan.
  3. Vid flera tillfällen i sommar har olika kostval varit på tapeten. Mamma led av övervikt och hade diabetes 2. Själv är jag inte precis smal. Däremot har jag inga problem med blodsockret och känner mig överlag nöjd med maten vi äter. En huvudsakligen vegetarisk kost med riktigt bra kött när det ska ätas animaliska proteiner mår jag bra av. Jag vet att man vid diabetes 2 når mycket goda resultat om man drar ner jättemycket på kolhydrater (paleo, keto, lchf), men eftersom ingen i familjen har diabetes känns det varken viktigt eller aktuellt att följa en sådan diet.
  4. Jag är bara i ”förklimakteriet”, men vet att jag inte kommer att tillföra syntetiskt östrogen när den dagen kommer. Det finns så många indikationer på att detta inte är bra. Hur jag ska hantera den biten har jag inte riktigt fått kläm på än, men det ger sig väl!
  5. Promenaderna fortsätter jag med, men något springande kommer det säkert inte bli mer för mig. Allt har sin tid. De senaste springomgångarna har jag märkt av knän och höfter lite mer än jag hade önskat och det tror jag är en indikation på att kroppen säger ”hitta en annan träningsform”.

Ja, men det var väl det. Planen känns hållbar, odramatisk och sund. Jag är nöjd.

27 jul

Snart klart.

Dagarna springer förbi och snart är vi inne i augusti. Sommaren har varit så fin. ”Hemester”, halvdassigt väder, umgänge med släkten, pyssel och fix – en perfekt kombination, tydligen. Förra sommarens fiaskoartade kaos ligger nästan överspelat av det här på hårddisken. Det känns skönt att veta att jag snart har åkt förbi den där jobbiga ettårshållplatsen. Den femte oktober fyller jag femtio. Jag är långt från ”fifty and fit”, men jag mår bra och är tacksam över allt jag har och allt jag har tagit mig igenom. ”Imorgon är en annan dag” är inte bara en schlagerklyscha, det är också ett uppmuntrande och stärkande mantra för den som behöver!

I Bredavik står nu pizzaugnen färdig och det är dags att börja testa om den håller måttet. Det är så spännande! Maken och svågern har varit duktiga och har nu fått ge sig på att mura inne i huset också. Putsfasader nästa?

05 apr

Coronafundering.

Hur länge ska riskgruppspersoner inte få träffa andra människor för att undvika att smittas av coronaviruset? Jag ser ingen ände på isoleringen, åtminstone inte förrän det finns ett vaccin. Viruset kommer inte att försvinna och uppenbarligen tar det lång tid att uppnå en flockimmunitet. För de som har någon annan går det väl lite bättre, men hur går det för de ensamma? Agnes Wolds make är riskperson. Hon ser inte att det finns någon möjlighet för henne och maken att umgås med barn och barnbarn ens i sommar. Det är förståeligt. Det verkar som att vi får acceptera att riskgruppspersoner är förvisade till att leva i ensamhet tills det det där vaccinet finns tillgängligt. Beräknad tid? Läs The Guardians artikel. Den ger inte direkt något hopp om någon snar möjlighet till socialisering mellan riskpersoner och andra.

Jörgen Huitfeldt har funderat runt detta i en lite spännande text. Tack för olika infallsvinklar till diverse samhällsskeenden!

09 dec

Nedräkningen fortsätter.

Jul. Så många känslor. Vissa lider hela december då juletider innebär plågsamma minnen av trasiga firanden eller kanske inga firanden alls. Andra försöker trycka in så mycket att de knappt hinner njuta innan de sitter och pustar, helt utmattade, bland julklappspapper och krusade presentband. Själv har jag så många fina minnen knutna till advent, luciatåg, julfester och själva julfirandet att december inte riktigt kan vara något annat än en nostalgisk festmånad. Både 2017 och 2018 blev dock väldigt annorlunda då mamma gick bort den 5 december 2017 och hela 2018 i princip gick åt till att läka och komma igen.

Jag är så tacksam över att 2019 bjöd på något som jag ser som min sista krasch för det här decenniet. Efter Gotlandsresan har jag känt mig annorlunda, på ett bra sätt. Nu står jag här med julefrid och stjärneögon. Jag har tagit kommandot över julstädning, adventspynt och pyssel och jag har även fixat lite julklappar även om det inte blir så många av den varan nu för tiden. (”Barnen” är inga barn längre och julklapparna blir mer av hjälp till sådant som kan lyxa till vuxenlivet lite.) I helgen åkte vi upp till syrran i Nynäshamn och hennes familj för att jula med dem och de stora ”barnen” och fira äldsta dotterns förlovning!!! Japp. Vi har firat, julat, kramat på nära och kära och lyssnat på änglalik musik. (Bara en dag gick bort till egenorsakat migränanfall, fett ovärt.) Nu är det två veckor kvar till jul och jag njuter av att orka glädjas och att vilja låta mig fyllas av nostalgi, kärlek och förväntan. Märk väl att jag inte skriver något om stress eller andan i halsen. Jag gör bara sådant jag vill och kan. Visst finns det ett och annat måste, men ett liv utan sådana är ju ingen rimlig verklighet. Jag försöker omfamna dem också. (Dessutom har jag svårt att se mina studier som måsten eftersom det är så roligt att läsa!)

Jag hoppas att du kan få den jul du önskar, eller åtminstone något som känns någorlunda hanterbart. Det är okej att sörja det som varit eller det som inte kan bli, men ingen mår bra av att stanna i det för länge. Därför önskar jag dig som behöver lite extra kraft att dra dig upp för att kunna andas ny, frisk luft.

21 nov

Bakåt och framåt.

Idag ringde en av mina kära fastrar och pratade en stund. Vi brukar mest höras via meddelanden, men det är ju så mycket trevligare att prata på riktigt! Vi pratade om ditten och datten, men något som blev kvar hos mig var hennes kommentar om att det är så lätt att tala om det som är historia, om nostalgi och sådant som redan har hänt. Egentligen är det ju det som ligger framför oss som är viktigt. Vilken strategi ska man ha för att ”leva framåt”? Carpe diem, fånga dagen, är lite uttjatat och även ”att leva i nuet”. Innan vi hinner blinka har nu hunnit bli då och hur ska man ens fungera ordentligt som människa om man hela tiden är absorberad av sitt nu? (Det finns naturligtvis stunder och tillfällen då detta är både nyttigt och användbart, men livet går ändå alltid framåt om man inte heter Benjamin Button.)

Det vore tråkigt att om och om uppleva att man har missat tåget och att det har blivit för sent att göra något bara för att man inte var förutseende nog att kontrollera tidtabellen och planera sin resa. På samma sätt är det viktigt att vi lägger ut ramarna för våra egna liv, kontrollerar ”tidtabellerna”, funderar över var det kan passa att byta spår, planerar eventuell samåkning eller om det passar bättre att resa själv osv, osv.

Jag har en 100-lista för sådant jag drömmer om som är lite större, en del har en ”bucket list”, åter andra skriver femårsplaner. Vissa gör ett ryck ibland, men är dåliga på att genomföra sina planer. Många av oss driver genom livet helt utan mål eller mening. ”Det bara blev så”. Är det inte vår plikt gentemot oss själva att styra upp en situation ”som bara blev så”? Ofta är andra människor också inblandade och spelar man inte med öppna kort kan många stå kvar sårade innan trasslet i härvan som har uppkommit har retts ut.

Det finns tillfällen då planer faktiskt inte går att genomföra pga olika omständigheter, men då är det otroligt viktigt att prioritera och åtminstone mentalt ställa in sig på att det inte kommer att bli som planerat. Börjar man älta finns det bara en väg att gå och den leder inte framåt. Den leder ner i smärta, förtvivlan, ilska, avundsjuka, svartsjuka, hopplöshet och andra känslor som kräver mycket energi att bearbeta.

Jag hoppas att du hittar något i ditt liv som driver dig framåt och som kanske till och med lyfter dig. Vi har det i oss, alla, men det kan krävas en hel del jobb för att hitta det. Peace.

30 okt

Tacksamhetsuppstart.

De senaste åren har jag haft projektet ”Trettio Tacksamma Dagar” på Facebook. Det är något som gör november till en riktig guldmånad istället för den där grådassiga perioden som den förut känts som.

Jag tjuvstartar känslan av tacksamhetsglädje med ett fantastiskt besked. Jag hade i morse mitt sista återbesök efter de hälsoproblem jag lidit av det senaste halvåret. Jag blev friskskriven samtidigt som jag fick ett frikort. Jag hoppas naturligtvis att jag slipper använda frikortet framöver och att jag kan fortsätta jobba på att känna mig frisk och stark!

Något annat som känns näst intill overkligt fint är att jag sitter här och hör brorsan snickra på verandan. Dörrarna sitter på plats och de sista fönstren håller på att fästas in. Det blir så fint! När vi kom hem igår kväll lyste det i verandan och det fick mitt hjärta att hoppa till lite extra.

03 okt

Bättre och bättre dag för dag.

Operationen gick bra. Igår var det dags för nästa utmaning. Efter de längsta 35 minuterna någonsin på en brits fick jag klartecken efter ett mycket noggrant ultraljud. Ingen cancer! Så skönt. Nu väntar jag bara på resultaten efter proverna som togs under operationen, men jag tror och hoppas att de inte kommer att visa någonting. Jag är glad och tacksam. Cancerspöket bråkar ibland med mig och säkert med andra som också haft det i sitt liv många gånger. Jag försöker verkligen att inte låta mig påverkas, har aldrig några ”inbillningsnojor”. Trots det är det svårt att inte få ont i magen då vården flaggar för att något inte ser ut att vara som det ska. Det tillhör åldern, det där att kroppen långsamt förfaller och har större risk för att råka ut för något. Jag förstår det teoretiskt, men det är svårare att hantera i verkligheten.

30 sep

Ring lagd på hyllan och orkanen Liv.

Här sitter jag för första gången utan den ring jag bytte ut mina förlovnings- och vigselringar mot då maken och jag hade varit gifta i tio år. Det känns tomt. (Jag hade fått för mig att det var en femårsring, men jag kom ihåg en detalj som gjorde att jag fick lägga till fem år till.) Det har gått femton år sedan ringarna byttes ut, tjugofem allt som allt. Inte ens om jag skulle låtsas att jag inte var gift längre skulle någon tro mig. Ringen har lämnat ett avtryck som är mer än en solbrännemarkering allteftersom åren har gått. Jag vet inte om det skulle försvinna ens om jag lät fingret vara ifred i resten av mitt liv. Det känns som om jag har tagit bort en del av mig själv och lagt den i badrumsskåpet.

Det är inte fullt så dramatiskt som det låter. En operation kräver sina förberedelser. Av med smycken, piercings och nagellack. Fasta. Lämna ut allt som finns att veta om dig i en uttömmande hälsodeklaration. Lägg ditt liv i händerna på sjukvårdspersonal som vet hur man söver just dig, hur man ska ta hand om just dina hälsoproblem, som har möjlighet att göra dig frisk.

Jag har en egen orkan. Den har fått namnet Liv. Min orkan drar fram med olika intensitet och styrka. Ibland är det spännande att söka sig till orkanens öga och vila i lugnet där. Andra gånger kastas jag runt av hårda vindbyar trots att jag kämpar med allt vad jag har för att kunna hålla i mig, men rätt vad det är känns det som när köksfläkten stängs av. Lugnet infinner sig, jag känner bara små ljumma vindpustar lyfta nackhåren för att sedan försvinna ut mot andra äventyr. Jag har accepterat att Liv är en del av min jordiska upplevelse. Hon tar sig större och större friheter då år läggs till år, men jag har blivit bättre på att hantera henne. Vi är ett, Liv och jag. En dag kommer hon att ila iväg med mig på sin rygg. Jag hoppas att det dröjer länge än, men ibland kan jag känna förgängligheten i evigheten reta mig likt ett tappat hårstrå på ryggen. Vad tänker du om det?