26 Okt

Vardagstankar.

Någon skickar bomber till alla som kritiserat Donald Trump, isarna smälter, kossorna fiser, vi får inte köpa, inte resa, inte äta kött, inte kränka och snart går världen under. Igen. Vi står utan regering, börserna svajar och ändå är julen på väg precis som alltid vid den här tiden på året.

Hur känner du inför dagens situation? Är du stressad? Deprimerad? Känner du hopplöshet?  Eller har du hopp? Känner du tillförsikt? Vågar du lita på att det finns mer godhet än ondska i världen?

Jag har haft fullt upp med livet fast jag inte ens tillhör de heltidsarbetandes skara. Ibland försöker jag se livet ur någon annans perspektiv för att inte hamna i en speciell låda. Vi blir påverkade av, och påverkar, människorna som omger oss. Är vi inte försiktiga kan det vara lätt att tro att det vi tycker och tänker är det enda rätta, att det bara finns en väg som når till målet. Jag kan inte tänka mig större hopplöshet. Jag försöker vara öppen och inte bara gå igång (positivt) på sådant som resonerar med mina egna åsikter, men ibland är det svårt. Igår läste jag en politisk kommentar på min systers vägg. Jag skrev ett svar till den vältalige skribenten med huvudet uppe bland molnen (min egen tolkning), men bestämde mig för att radera den eftersom jag inte vill framstå som en arg tant. Istället tog jag till Fars klokheter. Vill du också höra dem? Jag lovar att livet blir lite lättare att hantera om man lyssnar på och lever efter dem.

Jag önskar att Far hade levt. Då hade jag skickat upp honom till Stockholm så han kunde undervisa hela Sverige i direktsänd television: Livet är orättvist. Ta hand om din familj. Med rättigheter kommer skyldigheter. Gör ditt bästa. God natt och tack för att du har varit så snäll och duktig idag. Punkt.

Och här kommer mer av vår alldeles fantastiska höst! Jag hoppas att du också kan njuta av den.

17 Okt

Karlskronadäka som jag är…

… måste jag bara visa min vackra hemstad i höstskrud. Inte för att jag är någon riktig Karlskronadäka. Nej då, jag var ett ”bushabarn”, ett av alla de barn som hade (o)turen att växa upp utanför småorterna som omger staun. Under gymnasietiden tyckte jag det var jättejobbigt att skumpa till skolan i buss varje dag. Det var ett evigt väntande på de där bussarna, särskilt som att jag också spelade fiol och hade andra fritidsaktiviteter flera gånger i veckan. Biblioteket var mitt favoritväntrum, bussen var mitt extrahem. Jag uppskattade alltså inte riktigt att bo i Bostorp/Spjutsbygd och kunde inte flytta fort nog när jag väl hade chansen.

Med fler år på nacken brukar de flesta bli klokare och det är det jag tror att jag har blivit. Nu vet jag att uppskatta lugn och ro, närhet till naturen och ett tempo långt ifrån magsårspendlandet som ofta uppstår om man bor i Stockholmsförort. Jag vill fortfarande bo i lägenhet i Vasastan, det sticker jag inte under stol med. Idag är dock inte dagen eller stunden jag längtar till Stockholm. Kanske förstår du om du ser de här bilderna?

Ps: De två sista bilderna är tagna i min systers vackra innerstadsträdgård. Karlskrona bjuder på närhet till både vatten och grönska. Det är bl a det som gör denna stad så charmig!

10 Okt

Bo på lantgård.

Igår var jag iväg och hjälpte en fin familj att flytta. Framåt eftermiddagen insåg jag att det slutkörda finns kvar i bakgrunden, så när de stora möblerna skulle flyttas åkte jag hem. Trots det vaknade jag lite småmosig. Tur att jag möttes av detta:

Rönnsumaken är lite jobbig med alla sina rotskott, men jag gillar den verkligen vid den här tiden på året. Det är lönnarna som står för de stora showerna, men tänk så vackert det blir när alla bidrar med sin specialitet. De gula björkarna tyckte jag förut var lite tråkiga om hösten, men de är ju också fantastiska!

Skotten i glaset i köket fick äntligen lite jord runt fötterna. Ett par elefantöron fick ny jord och en elefantbebis fick en egen kruka. Vi får väl se om de tar sig! Det är alltid lika spännande.

Eftersom vi har fått den skönaste höstdag som tänkas kan var jag ute och krattade runt lite. Den sista ”stora” kronärtskockan fick vår sjuka dotter trösta sig med. Annars äter hon lyxlunch på sin praktikplats varje dag, så hon är lite bortskämd. (Hon går Restaurang- och livsmedelsprogrammet på gymnasiet och praktiserar för tillfället.)

Vi har ett gäng fina Ingrid Marie som får vänta lite på att bli uppätna, men fallfrukt och allt för små äpplen har jag börjat göra must av idag. Kvinnan som var här och beskar äppelträdet tipsade om att frysa in musten i mjölktetror. Tyvärr hade jag bara fått ihop två tomma tetror idag och det lär bli minst fyra liter must om vi har tur (vilket jag hoppas).

Annars blir det kålpudding i slow cooker-version, något slags köttfärslimpa på kålbädd, till middag. Jag hoppas att recensionerna är rättvisande, för jag är verkligen sugen på just smaken av kålpudding. Mums! Hoppas bara vi har lingonsylt kvar i kylen någonstans…

08 Okt

Höstfix.

Morgnarna är mörkare nu och jag märker att jag tänder mysljus stup i kvarten. För att vakna behöver man visst ordentligt med ljusstyrka, men jag tycker om att vakna långsamt. Frukostbord med födelsedagsbukett och festballonger påminde om att jag fyllde år i fredags och att äldsta dottern kom hem över helgen så vi kunde fira hennes 20-årsdag i efterskott. Det var full fart hela helgen, och på det lite andlig spis! Eftersom jag inte har någon vettig telefon och hade glömt att ta fram kameran tog jag inte ett enda kort på hela helgen. Snickerskakorna i vardande finns tydligen bevarade för eftervärlden iallafall. Visst kan 400 g ljus blockchoklad se rätt fin ut? Förutom snickerskakor serverades vaniljbullar, chokladkolasnitt (20 minuter i ugnen är alldeles för lång tid i vår ugn), raw ”kanelbullar”, red velvet-kaka och bakad cheesecake med hallonsås (Hemma hos Julias recept, hör av dig om du vill ha det). Man blev nästan sockerhög bara på doften.

Fixardagar är bäst, särkilt på en måndag efter en fin helg. Därför är jag väldigt tacksam över att jag har en sådan idag. Tvätta fönster, tvätta gardiner, låta Kristina och Anita beskära vårt Ingrid Marie-träd efter många års styvmoderlig behandling, göra äppelmust att frysa in (Kristina tipsade om att frysa in i mjölktetror istället för i PET-flaskor), planera tiden fram till nyår… Det känns fint att få lite andrum på fler än ett sätt. Hade jag kunnat hade jag löst problemet med världsfreden också, men jag tror att det får vänta.

Vårt fina äppelträd behövde verkligen lite TLC! Det här är förebilden, men då hade ändå Kristina och Anita hållit på ett tag. Jag plockade febrilt alla äpplen som maken och dottern inte hade kommit åt i helgen då de tog hand om så många äpplen som de kunde.

Efterbild nummer ett. Det var jättespännande att höra hur varje avsågad gren och kvist planerades utifrån placering och beskaffenhet. Jag har läst på en del om att beskära träd, men träduslingarna ser ju aldrig ut som på teckningarna i böckerna! Jag hängde med på att grenar inte ska växa inåt/tvärs igenom trädet eller rätt upp. Man vill få fram den här formen, lite som ”the giving tree”. Detta träd är ”bara” grundbeskuret nu eftersom det inte tagits omhand på så många år. Nästa höst blir det en ny omgång med lite mer finlir. Efter det kanske vi kan hålla efter trädet själva.

Med efterbild nummer två får du också halva högen med de borttagna kvistarna. Mer borta än kvar! Det går inte riktigt att se på bilderna, men trädet ser verkligen ut att ha fått nytt liv och är mycket luftigare nu! Det är även lite ljusare i köket. Tallen hänger med. Kristina undrade om vi är säkra på att vi vill ha den kvar. Det är jag. Maken kanske inte lika mycket. Vi får väl se! När man värker fram en trädgård hinner man ändra åsikt många gånger. Det är viktigt att komma ihåg att man inte ska planera utifrån hur det ser ut idag, utan utifrån hur det skulle kunna se ut.

Jag hoppas att grannarna aldrig tar bort sin lönn. Den är otroligt vacker oavsett vilken årstid som står för dörren, men nog visar den sig från sin allra bästa sida just idag? Jag får väl ta ännu ett kort om det blir klarblå himmel någon dag. Då är det så bildskönt här att det nästan gör ont. Sådär, ja. Jobba, jobba, jo-o-bba!

27 Sep

Höstkrans.

Någon har sagt att det är mest troligt att man håller sin födelsedagsårstid högst. Det är möjligt att det inte alls är så, men för just mig stämmer det utmärkt. När alla andra börjar sörja färre soltimmar, sätter likhetstecken mellan höst och ett evigt mörker och nämner hur jobbigt det är att vänta in sin S.A.D. (Seasonal Affective Disorder, depression som för många börjar på hösten och sträcker sig över de mörka månaderna), tja, då njuter jag för fullt. Jag älskar färgerna, stormarna, regnet som piskar mot fönstren och luften som blir mycket lättare att andas. Finns det något bättre sätt att fira denna vackra årstid än att göra en höstkrans? (Det ska väl ändå märkas att jag numera står med ena benet i de amerikanska pysseltraditionerna?)

Yngsta dottern hade plockat ett helt gäng kastanjer och hela gräsmattan är full av tallkottar. Då jag var ute och gick kompletterade jag med ekollon som låg och väntade på mig i bussfickan på promenaden hem från Bredavik. Efter varmluftsugn i 100°C (två timmar för kastanjerna, knappt en timme för kottarna och ekollonen) var det dags att börja monteringen på halmkransen från Blomsterlandet.

Som du kanske ser här försökte jag sprejmåla kransen lite mörkare då jag tänkte att kransen kanske skulle lysa igenom lite här och där, men det gick ”sådär” med den vattenbaserade färgen jag använde. Kanske bättre med grådaskig bakgrund än gyllengul? Äh, jag vet inte. Jag tycker resultatet blev rätt fint i alla fall. Varmlimspistolen fick jobba hårt! Jag hade glömt hur irriterande det kan kännas med tunna limsträngar överallt, som spindeltrådar, men efter ett tag fick jag in något slags system som funkade bra.

Nu ska det bara till ett sätt att hålla kransen uppe på ytterdörrens insida, så jag tänkte anlita husingenjören då han kommer hem ikväll. Hoppas att även du kan njuta av hösten!

27 Aug

Tid för nystart.

Hösten är min favorittid på året. Jag känner många som har ångest inför att gå tillbaka till jobbet, gå tillbaka till skolan, börja nytt eller fortsätta samma gamla vanliga tunga, så jag är tacksam över hoppet jag känner. Den här sommaren har känts evighetslång, men nu är den verkligen över. Hög luft, skiftningar i färger, färre turister, nya tidtabeller, nya öppettider och inte minst chans till något nytt, något annat, något mer innerligt…

Att vara människa är komplext. Vi har så mycket gemensamt och ändå känner man sig sällan riktigt nära någon annan. De basala behoven är desamma och på olika sätt och med olika framgång lägger vi förmodligen vårt största fokus på att tillfredsställa dessa. För oss som slipper svälta, har någonstans att bo och allt det andra nödvändiga finns det möjlighet att dessutom fylla våra liv med något mer, något större, något mer spännande. I dagens Sverige verkar väldigt många vara stressade över just denna bit. Det finns för lite tid, pengar och möjlighet till allt man skulle vilja göra! Sociala medier visar andras bara delvis sanna verklighet. Trots det jämför vi våra dokumentärer, de där som ligger helt öppna och ofullständiga för våra egna ögon, med dessa sagor. Jag har själv varit på botten och vänt. ”What doesn’t kill you makes you stronger” har visat sig stämma rätt bra. (Kanske inte fysiskt, men mentalt.) Jag har genomskådat bluffen. Ingenting är perfekt. Detta liv bjuder mest på enhörningar, men det betyder inte att vi inte kan ha det bra!

Jag har haft lång tid på mig att planera för just idag, måndagen den 27 augusti 2018. När det nu visar sig att jag inte alls har full koll eller vet precis vart jag är på väg är jag kanske lite besviken, men inte förvånad. Vill man ha specifika resultat är det i princip nödvändigt att göra något slags plan, sätta mål och delmål, ifrågasätta sig själv och sin omgivning, bekräfta vilka som kommer att ingå i ens stödgrupp och bestämma hur lång tid man har på sig för att nå fram. Jag tar stödgruppen för given, men annars har jag inte uppfyllt något av dessa krav. Jag har surfat runt efter utbildningar, kollat på fasta lärartjänster, uppdaterat min LinkedIn-profil till bonde, fortsatt rensa, pratat med familj, vänner och högre makter, funderat fram och tillbaka. Innan veckan är slut ska jag använda mitt ”tomma utrymme” (se bilden längst upp) till att få tummen ur. Fokus! Motivation! Ögonen riktade framåt, uppåt och inåt! Ja, det sista blir kanske det svåraste, men jag vet att det går.

Lycka till, du! Hoppas att din höst blir fin, att det finns sådant som lyfter dig, ger dig livslust och hopp. Livet är för kort för att slösas bort.

Huvudsaken är att man är gripen av livet,
gripen av de möjligheter man har och kan förverkliga…

Att arbeta
och gå upp i nuet
och allt som är gott och härligt.

Att man gör saker
som är präglade av ens vilja, tanke och känsla…

Carl Malmsten

07 Aug

On and on and on and on…

Nu blir skuggorna längre och kvällarna börjar trevande bjuda på välbehövlig svalka och det mjuka sensommarmörker jag älskar så mycket. Den här sommaren har inte varit som någon annan, någonsin. Jag vet inte riktigt vad som hände, men allt känns som en märklig dröm. Exotisk värme, torr brunn, höstfärgade löv i juli, Utahfärgat gräs i trädgårdar och dikeskanter, poolvarmt vatten i Bredavik, besök till mammas grav och fars skog, bortflyttad dotter, hälsoproblem, nästan inga grillkvällar… Jag hoppas att hela det svenska folket har kunnat tanka D-vitamin i mängder så vinterdepressionerna kan hållas stången!

Äntligen har vi gått igenom allt vi hade med oss hem från Utah och det jag fått med mig hem efter mamma och far. Det tog bara två år, hahaha. Nu är det bara resten av flyttkartongerna som står ute i ladan kvar. Vojne! Lite tjatigt, kanske, men hur mycket kan man egentligen samla på sig? Tydligen mycket mer än man behöver, det är då ett som är säkert. Jag har varken organiserat enligt KonMari-metoden eller enligt Margareta Magnussons Döstädning, men mitt system har ändå varit välorganiserat. Jag skriver jag och mitt, inte vi, då det här har blivit mitt ansvar. Jag har försökt att inte ta beslut åt de andra familjemedlemmarna, så de har fått köra visst finlir efter mina första genomkörare.

I arbetsrummet står nu en hel del plastlådor med lock innehållande pysselprodukter. Jag har även en flyttkartong för loppisgrejer, en flyttkartong för ”när barnen flyttar hemifrån”, en hög för sådant som har specifika mottagare och en svart sopsäck. Systemet funkar bra. Jag kan berätta att ju mer som gås igenom, desto mindre fördragsamhet har jag. Vi har alla bara 24 timmar per dygn att förfoga över och jag har redan allt jag behöver och mer därtill för att fylla denna tid. Det ska dock bli intressant att se vad som döljer sig i de kvarvarande kartongerna. Campingutrustning? Barnens gamla skridskor? Lego och andra leksaker helt klart, men säkert också roliga och spännande överraskningar! Låt sorterandet fortsätta…

07 Nov

Mellan det ena och det andra.

Hösten är min favorittid på året. Maken har aldrig förstått min förtjusning då han själv alltid längtar till solen och värmen, att ligga i skuggan under en palm medan en ljummen bris fladdrar omkring honom. Jag har inte något emot ett sådant scenario, inte alls, men det är något med de flammande färgerna och den perfekta temperaturen mellan ”för varmt” och ”för kallt” som faller mig i smaken. Jag har med andra ord haft några fina månader nu då hösten hållit i sig länge. Inatt slog dock frosten till på riktigt, så kanske ska jag acceptera det faktum att vintern gjort sitt intrång? Jag hittade några stackars blommor som verkade lite darriga efter nattens isande temperatur, men jag tog in dem och hoppas att de hinner stå ett par dagar innan de lämnar in handduken de också.

I arbetsrummet står mammas novemberkaktus som stått ute hela sommaren och just precis idag upptäckte jag att den har börjat slå ut. Jag tycker inte den har lika många knoppar som den har haft annars om åren? Tror jag skulle ha varit mer aktsam med avrinningen av regnvatten, men den har iallafall överlevt!

Bredvid kaktusen står begonian som jag fick i tack efter mitt vikariat på SärVux. Den har blommat helt fantastiskt fint hela sommaren och den fortsätter leverera trots att jag har tagit ett helt gäng sticklingar från den. Jag har resolut skurit av en hel ”gren” och låtit den rota sig antingen i ett glas vatten eller direkt i en kruka med såjord. Båda metoderna har varit framgångsrika och jag hoppas att denna planta ska spridas och få fortsätta blomma både hemma hos oss och hos andra.

Sonen hjälpte mig få ner de Ingrid Marie som var värda att spara eller göra något med. Det var inte direkt någon imponerande skörd vi hade att komma med, men en Konsumkasse full kan väl räcka ett litet tag? Äpplena är inte riktigt mogna än, så jag ska lägga upp dem på ladans vind i silkespapper så som Elsa och Anton, husets förrförra ägare, brukade göra. Gick det bra för dem ska det väl funka för oss också?

Det är något med röda äpplen, alltså…

Smällbären verkade fortfarande må bra trots frysgraderna. De har spridit sig på alla håll och kanter och nästa år får de kanske se sig undanskuffade av något annat. Nu låter jag dem iallafall skina i all sin prakt och det gör de med den äran.

07 Okt

Ännu ett år på jorden.

Lite visare, lite rynkigare, lite svagare på sina ställen och starkare på andra, förundrad över livets föränderlighet och över hur, trots allt, den ena dagen aldrig är den andra lik.

Snart åker jag på körresa resten av dagen. Vi ska sjunga sådant som gör mig glad, fyller mig med hopp och ger mig kraft. Kanske kan detta ge dig detsamma? Ha en fin helg och hoppas du har tid att någonstans njuta av hösten oavsett hur den yttrar sig.