19 sep

Självhushållning av fröer.

Fröer är ett spännande ämne. Jag älskar att bläddra i Impectas katalog. Det ger samma härliga känsla som att bläddra i Ellos och Haléns kataloger på den tid det begav sig. För att inte tala om de amerikanska tegelstenar som min mamma då och då fick tillgång till! Wow. Du som vet, du vet. Doften, de glansiga sidorna, de fula kläderna och drömplaggen som du bara måste ha. Känslan av att verkligen förstå vad som var ”säsongens mode” och ojas eller glädjas åt hur det nu var. Men nu handlar inte detta inlägg om klädkatalogsnostalgi, utan om fröer!

Jag har alltid ambitionen att ta vara på både naturens och trädgårdens fröjder, men har ofta haft högre ambitioner än jag lyckats leva upp till. Jag har helt enkelt varit en av alla O:s svenska ”katastrooooof-vänner”, alla som vet att det finns mängder av gåvor omkring oss, men som inte tar tillvara på dem. Sedan vi flyttade till Orem har jag blivit bättre på det. I Utah hade jag många äldre förebilder som var fantastiskt duktiga på att ta tillvara också på sådant som inte är sött. Det är underbart gott med flädersaft, men särskilt nyttigt är det inte. Björnbärssylt är delikat, men den tillför också mer socker än ger alla de fördelar som björnbären i sin rena form bjuder på. Jag har helt enkelt fått omvärdera hur vi bäst kan sprida ut allt det nyttiga över året utan att nödvändigtvis blanda i så mycket socker överallt. I samband med detta har jag också blivit mer försiktig med hur jag hushållar med andra resurser. I år har det så äntligen blivit dags att ta tillvara på fröerna i vår egen trädgård.

Fröer är magiska. De är små och oansenliga, men rymmer svar på gåtor om vad själva livet egentligen innebär. Under okontrollerade former kan det bli lite hur-som-haver. Jag inser det, men är beredd på att ta konsekvenserna. När man plockar sina egna fröer finns det ingen ”garanterad grobarhet”. Man har ingen aning om vilka färger eller former som dyker upp. Ja, eller aning har man väl, men rosa kan bli lila och dubbel kan bli enkel. Långa eller korta? Vet inte. Det är ungefär precis som när man väntar barn. Det är så spännande att fundera på vilka olika egenskap den lilla ska få, men när hen ploppar ut är hen sin helt egen. Har kanske fångat upp en egenhet från farmors syster eller morbror Bertil som inte någon av föräldrarna vet hur man ska kontrollera. och kan ha helt andra behov än vare sig mamma eller pappa. Men det är ju också det som är så spännande!

I år sparar jag ett gäng olika tomatfröer. Min kompis har tipsat om att smeta ut fröerna i ett riktigt moget, fint exemplar av önskad tomat på en bit hushållspapper. Låt torka och slipp köpa dyra fröer. Jag har också samlat fröer från ringblomma, brudslöja, luktärt och stockros. Förhoppningsvis blir det lite rudbeckia, lejongap och solros också innan det är dags att vintervila. Syrran skickade en massa aklejafröer från Skottland! Och fortfarande växer de där som jag trodde var squash, men som verkar vara gröna pumpor. Alltså, jag satte bara squash och gula ”Halloween-pumpor”, men det som kommer liknar verkligen inget av dessa två alternativ. Fortsätter de växa utan att bli uppätna ska jag spara fröer från dem också. Grönsaksfröer tänker jag köpa, liksom sättpotatis. Jag är inte riktigt mogen för att hantera eventuella sjukdomar som följer med eller att få fröer som gör lite som de vill. Det har jag nog med på andra plan i livet, hehe.

13 sep

En dag på landet.

Trädgården är upp- och nedvänd, men på verandatrappen står höstplanteringarna och gör mig glad. Den lilla kvisten från mammas rosmarin som syrran tog en stickling från har tagit sig bra. Jag köpte en egen planta på Blomsterlandet första sommaren vi bodde här och den har klarat sig bra eftersom jag plockat in den samtidigt med pelargonerna. Svalt, lite vatten och mycket ljus – så gillar rosmarinen att tillbringa sina vintrar. Vi har mer rosmarin än vi hinner äta upp, likaså timjan och salvia, men det gör mig ingenting alls! Det är härligt att kunna gå ut i sin trädgård och plocka in färska örter. Jag fick lite persiljefrön från grannfrun. De ska jag sätta till våren och hoppas på ett bättre persiljeår 2021.

Hälsningar på köksbordet efter dotterns promenad. Kastanjerna är inte riktigt mogna än och har inte nått rätt storlek för den obligatoriska höstkransen, men jag tror att det kommer att bli ett lika fint år för dessa skönheter som för ekollon. Tallkottar har vi så det räcker till en hel by.

Dottern och jag grävde upp resten av potatisarna i landet. Jag trodde inte det skulle finnas så mycket kvar, men där hade jag fel. Vi har tydligen varit dåliga på att gräva i ordning. Det blev mycket skorv på potatisen i år och det var väl både för kallt och för torrt för att de skulle trivas riktigt bra. Jag är ändå nöjd. Vi fyllde 10-litersgrytan tre gånger och lade in skörden i stenkällaren. Det blev nästan en gryta full till som nu står på köksbänken. Av någon anledning satte vi bara sommarpotatis, så jag vet inte hur bra hållbarheten blir. Vi får se! Jag satte ett kilo vardera av tre nya sorter (här rödmarkerade) för att testa och kan nu utvärdera resultatet.

Cherie – rödskalig favorit. Jättegod och ger bra skörd.
Amandine – en annan favorit. Årets potatisar blev dock mycket mindre än förra året?
Zoe – det här blev årets vinnare. God, jättefin avkastning och rolig (lilaröd både utanpå och inuti, släkt med Cherie och Blå Kongo). Tyvärr mycket skorvangripen, men den här vill jag sätta nästa år igen.
Jazzy – nyhet, god, många knölar på varje planta, men i år blev de väldigt små. Visserligen delikatess, men jag vill ha lite större knölar.
Swift – ”tidigast av alla”. Jag gick på reklamen. Tycker inte att den var tidigare än alla mina andra tidiga sorter och inte lika god. Denna hoppar jag nästa år.

Nästa år vill jag sätta någon stor höstsort också. Bintje kanske? Min brors potatisar blir ungefär lika stora som knytnävar. Å andra sidan kanske det behövs bättre med så många storätare hemma!

02 sep

Hösten tränger sig på.

På mjölkpallen bortanför kyrkan står den här fina och frodiga planteringen i en zinkbalja till glädje för alla som går förbi. En annan granne har hängt ut en låda med päron och en ”Varsågod!”- uppmaning. På Facebook undrar någon om vi köpt hem höstblommor än och någon annan har packat undan sommarkläderna. Vi sover med öppet fönster och får perfekt temperatur och vaknar till regnets smatter mot fönstret på andra sidan huset, i köket. Det är fortfarande grönt ute, men både björkarna och oxeln på uppfarten har fått gula blad som fallit till marken. Igår kväll satte jag på mig arbetskappan i ylle när vi skulle gå en kvällspromenad. Vi befinner oss i ingenmanslandet mellan sommar och höst. Flipflops på dagen, yllekofta och tända stearinljus på kvällen.

Förlitar man sig på Bondepraktikan behöver man inte undra över vilken årstid det är. September och oktober – där har vi hösten! November till februari utgör vintern. I mars blir det vår och sommaren kommer tillbaka i juni. Tror du mig inte? Andreas Johannes Arosiandrinus lämnade 1662 sin kunskap till eftervärlden.

andreas johannis arosiandrinus red.

En lijten Book, Som kallas Bonde-Practica, Eller Wädher-Book, Innehållande någhra sköna Reglor, huruledes man skal känna och lära heela Åhrens Lopp, alltijdh warandes åhr ifrå åhr

Stockholm, Tryckt och uplagdt aff Ignatio Meurer, åhr 1662 

För dig som har lika svårt att läsa den gotiska texten med märklig stavning som jag kommer här en mer lättläst version från ett annat århundrade.

Jag gillar hösten. Äntligen kan jag andas lättare! Jag känner dock med alla stackare som liksom bara vaknar till liv under juni, juli och augusti. Just september kan lätt innebära början på den stora dimman. Håll ut, kära du! Det finns många guldkorn att se fram emot innan det är dags att klä midsommarstången igen.

01 sep

Favorit i äppeltider.

I söndags plockade jag ihop den maskangripna fallfrukten från Ingrid Marie-trädet och skrapade ihop tillräckligt med fruktkött för att det skulle räcka till en äppelkaka. I vanliga fall brukar jag lägga äppelklyftorna i ett fint mönster, men nu var bitarna så små att de bara lades ut huller om buller på smeten. Smarrig som den är, men bättre med vaniljglass eller vaniljsås. Håll till godo!

28 okt

Höstlovspyssel.

Det må vara så att det inte finns några småbarn kvar i huset, men jag anser fortfarande att om det är höstlov ingår minst ett pysselprojekt. Eklöven plockades på gårdagens promenad, ströks mellan papper för att slätas ut och fick torka över natten.

I morse strök jag dem igen och plockade ut de löv som inte höll måttet. Jag har en fantastisk skärmaskin som användes för att skära till en tunn kartongcirkel, men det hade gått lika bra att göra en mall med tallrik och tefat för att sedan klippa ut den. Jag använde sedan en gammal hederlig häftapparat för att fästa två löv i taget. Jag måttade och tittade på baksidan innan jag häftade till för att hålla koll på att löven höll rätt avstånd utanför båda kanterna.

Nu hänger en enkel men effektfull krans i köket och gör mig glad. Kanske vill du också göra en? Jag förstår att det kanske inte finns så många lite mer färgmarmorerade höstlöv norröver, men kransen skulle bli fin med helt bruna löv också. Lycka till!

20 okt

Betvinga det grå.

Ute ligger en jämngrå filt över naturen, men det går inte att låta bli att förundras över färgsättningen där under! Igår åkte dottern och jag till Öland med fina vänner. Paradisverkstaden och Arontorps kroppkakor bjöd på inspiration respektive god mat, men annars var ön rätt tillbommad. Vi kom inte ens in på Borgholms slottsruin. Solliden var också stängt, men det kändes mer naturligt. Däremot kunde vi testa både Estelles, Alexanders och Leonores promenader i skogen bakom.

15 okt

Årets höstkrans.

Yngsta dottern brukar alltid plocka grejer till mig på väg hem från skolan. När hon var yngre var det ofta buketter, stenar och fina pinnar. Nu för tiden kommer de här gåvorna mycket sällan, kanske för att hon är arton år… Härom veckan plockade hon iallafall in en stor påse kastanjer och igår fick jag henne att plocka kottar för att den planerade kransen skulle bli lite roligare. Jag använde mig av en gammal pilstomme som jag köpte i USA för många år sedan. Den har varit med i både jul- och påsksammanhang och de senaste åren har den hängt utanför vedboden med en pålimmad, mus-äten mjukiskanin. (Här kan du läsa om hur man förbereder naturskatterna för att bäst kunna använda dem inomhus.)

2019 års krans

Förra årets kranssuccé kan inte göras om. Jag älskade kransen och många av mina nära och kära älskade de kransar de gjorde i liknande stil. Jag sparade den, men dessvärre fanns bara stommen kvar efter vinterns förvaring. Någon hade känt sig hungrig… Nu har vi bara fotona kvar, så jag får njuta av dem! Årets krans känns klen i jämförelse, men den var rolig att göra och gör mig glad där den hänger på halldörren. Mer kan väl inte begäras?

2018 års krans