21 jun

Glad midsommar!

Jag hoppas att du får en sådan där helg som blir minnesvärd på ett behagligt sätt. Jag ser fram emot att träffa släkt och vänner från när och fjärran. Vi inleder med stort midsommarfirande, fortsätter med släktträff hemma hos moster och morbror och avslutar med ex-svägerskans 50-årsbaluns. Dessutom får vi äntligen chans att hänga med yngsta dotterns danske fästman, och hur roligt ska det inte bli att träffa morbror och moster som vi inte träffat sedan vi flyttade från USA?! Klackarna i taget!

Ps: Inte för att vara en party pooper, men sommarsolståndet skedde igår kväll. Nu går vi mot kortare dagar igen. Tiden är värdefull. Slösa inte bort den på ältande, trånande, dumheter, ånger eller att vilja ha annat än det du har. Tricket är inte att vilja ha mindre, utan att se det fina i det man redan har. Gör vad du vill med den påminnelsen, själv tackar jag för livet och träder in i big köksboss-rollen.

09 maj

Tröstergök.

Ja, men hej! Idag är det Kristi himmelsfärd och göken hojtar från öster-tröster-läge. Ingen gökotta blev det för invånarna i detta hus. Det hade vi inte heller planerat, men jag tänkte igår på att det var mysigt med barndomens sådana, picknick och lite allsång med ostämd gitarr. Fast samtidigt blir jag förvirrad, för alla barndomsminnen med allsång från barndomens Spjutsbygd bygger på Triontomtens dragspel. Inte gitarr… Var det kyrkomusikern Rosita som spelade? Nej, jag vet inte. Jag störs av att inte kunna rota fram namn på människor som en gång var så självklart närvarande om än perifera i just mitt liv. Är glad över att komma ihåg vad mina lärare och klasskamrater hette, musikskolans lärare och de närmaste orkesterkompisarna, nog måste det tyda på att placket inte tagit över i hjärnan ändå? Det har gått 35-40 år sedan dessa begivenheter, långt viktigare information har helt enkelt prioriterats framför vem det var som stod för musiken de gånger vi gick på gökotta.

Det är inte konstigt att jag sitter här och yrar om flydda tider just idag. Det är dags för en årsdag som åtminstone jag gärna hade levt utan. Det är elva år sedan min väninna gick bort. Så mycket har hänt sedan dess och livet gick vidare, trots att det då kändes som att vardagen aldrig någonsin skulle infinna sig igen. Det där med sorgecirklar och att jag var i USA och hon i Sverige gjorde att tiden mellan julfirarplanerna som fick ställas in då sjukdomen satt käppar i hjulen och hennes död känns väldigt luddig. Idag har någon annan hennes telefonnummer, för hennes yngsta dotter är hon en vacker kvinna vars foton hänger på väggen och vi vänner och familjemedlemmar har olika filmer i minnesbanken som lite i taget bleknar, blir raspiga och kanske tar ny form. Jag är tacksam för allt hon bidrog med i mitt liv, inte minst att hon ivrigt skakade mig ur min fyrkantiga låda. Hennes bakgrund var fundamentalt olik min egen och mycket av det hon lärde mig om livet har jag fortfarande stor nytta av. Idag hade jag velat visa henne det som ska bli vår syrenhäck, jag hade velat höra hennes hjärtliga skratt som tog så mycket plats, jag hade velat ha hennes tips om gardinuppsättningar och jag hade velat sitta och prata om ditten och datten, om våra barn och om irriterande klimakteriebesvär. Tack livet för att jag fick ha V i mitt liv!

01 maj

Sköna maj, välkommen!

Finns det något festligare än en fladdrande flagga i vinden mot en blå himmel? Igår firade vi mina föräldrars bröllopsdag, kungens födelsedag och vårens sprakande finalmånad med just en sådan.

Det är MAJ! Det sägs att tiden går fortare ju äldre man blir. Det stämmer till och med logiskt på vissa plan. För varje sekund som går blir varje sekund en mindre del av resten av livet. Det känns som att det aldrig varit mer sant än idag. Jag firade Valborg på otraditionellt sätt, men samtidigt på samma sätt som vanligt. Flagga, blommor, eld, grill och skrålandes Sköna maj. Vår egen flagga, tulpaner istället för vitsippor, björnbärsrisbrasa istället för grillplats i vitsippshav, banan istället för korv och en solostämma istället för med kör. Sköna maj, du är verkligen välkommen!

26 mar

Finbesök.

Igår kväll plockade jag upp sonen i Karlskrona efter hans och hans kusins långa Flixbussfärd hem genom Sverige. ”Vi fick stanna två timmar i Jönköping. Vilken fin stad! Så mysigt att gå runt, titta in på Naturkompaniet och njuta av allt fint där runt Vättern. Det är rätt fint att bli vuxen och slippa rastlösheten och att vara irriterad och uttråkad över allt.” Ungefär sådär sa han, den numera vuxne sonen. En klok, smart och klurig ung man. På vägen hem gick jag igenom hans släkthistoria, händelser och personligheter som kanske lett fram till att han blev han. Nu kan jag mest redogöra för mina föräldrars liv och deras familjemedlemmar, men maken hann fylla i med en del över goda kvällsvåfflor (dagen till ära) innan vi hamnade i djupa filosofiska diskussioner fram till närmare midnatt

Sonen är familjekär och har en tillåtande personlighet som gör att han verkar förstå folk mycket bättre än många jag känner. (Inte för att det per automatik innebär att han gillar dem, men ändå.) Han är lika social som jag, men lika introvert som sin far. Det behövs social återhämtning, alltså. (Största misstaget att göra angående detta är att tro att introverta människor per automatik är asociala. Det stämmer inte alls. Allt handlar om hur energin disponeras i interaktionen med andra människor.) Hans bekantskapskrets är enorm, jag kan inte längre hålla reda på alla namn som regnar i olika situationer, men han har också kvar sina två ”bästisar” från första dagen i fyran. Dessutom försöker han prioritera att hålla kontakt med sina kusiner som han också räknar till sin inre väncirkel.

I mig finns det inte mycket av Pippi Långstrump, jag är fyrkantig som en träkloss i jämförelse. Min halvanarkistiske make har ett helt annat frihetsbehov än jag. Han har sällan varit rädd att gå sin egen väg, särskilt då han ser att något är helt åt skogen fel. Han är som Pippis tvillingbrorsa. Detta personlighetsdrag har sonen ärvt. Jag tänker på hur plågsamt det var för honom att gå i en fyrkantig skola där hans kognitiva glöd sällan fick syre. I högstadiet fick han en ma/no-lärare som åtminstone fattade att han behövde utmaningar för att inte alldeles förtvina, och musiken gav honom också kraft att stå ut (han gick i musikklass). Jag är så tacksam över möjligheten till hemskola och online-professorer i USA, till tekniskt basår, till min syrras insyn i Vuxenskolans system och till min egen förståelse för att en manlig hjärna inte mognat till förrän i 25-årsåldern. Det finns så mycket att säga om hemskola, men för mig är det viktigt att säga att den fruktansvärda covidupplevelse som många hade gällande sina barns och tonåringars skolsituation inte har något med riktig hemskola att göra. För två av våra tre barn gav hemskola möjlighet att läka den vanliga skolans tillkortakommande gällande barn som inte befinner sig på den gyllene mittenstigen, det blev en skola som kunde möta deras specifika behov. I processen blev vi en stark familjeenhet. Fem personer som är mycket olika varandra. Fem individer som har fått stor förståelse för att människor verkligen är olika, behöver olika, men behöver varandra för att må så bra som möjligt. Själv är inte bäste dräng. Inte ens om man är Pippis tvillingbrorsa. Och snart är världen en sympatisk ingenjör rikare. Tänk om jag hade vetat det för tio år sedan.

21 mar

Påsk i huset.

Somligt pyssel är inte lika roligt när det inte längre finns barn i huset. Att förbereda inför påsk är en sådan grej. Vilka mängder med våriga skapelser som producerats i våra hem genom åren! Det enda som finns kvar är dessvärre en påskkyckling i cernitlera som sonen gjort. Den har fått extratjocka ben av lim från en limpistol eftersom den vid tillfälle blev alltför framtung, så den har fortfarande möjlighet att tjänstgöra under den här tiden på året. Jag plockade i alla fall fram påsklådan häromdagen och är tacksam över möjligheten det gav att göra lite extra rent (varifrån kommer allt damm, vi är bara två personer här hemma) och släppa in ljuset här hemma.

Något jag försöker påminna mig själv om då och då är att när jag hittar något som jag verkligen tycker om, så där så jag inte riktigt kan släppa tanken på det, så kan det vara värt att ge efter för önskan. De vackra äggen från World Market i SLC gör mig precis lika glad varje gång jag plockar upp dem. De var ganska dyra, men med tanke på all glädje de skänkt genom åren har de varit värda varje cent de kostade.

På lilla bordet i vardagsrummet håller sig färgerna lite mer sobra. Ägget från Paradisverkstaden står vanligtvis i vårt sovrum, men den här tiden på året får det en mer framträdande plats. Med tiden kanske det blir fler ägg i olika storlekar? Det är något med äggets form som är otroligt tilltalande. De värpande hönorna är inte dumma de heller. Vi har haft godisfritt sedan nyår och målet var att ha det så fram till påsk. Den är ju inte här riktigt än, men hönorna töms ändå lååångsamt på sitt innehåll. Hehe.

10 mar

Fira det nya livet!

Med så mycket släkt och vänner i USA växte jag upp med några traditioner som jag tog för givna, men som de flesta andra svenskar uppmärksammat först i närtid då amerikanska påverkare delat med sig av sina liv. Jag och mina syskon hade bland annat julstrumpor som vi fick grejer i på julaftons morgon (fortfarande en viktig tradition för de flesta i vår familj) och kvinnorna i mammas familj och väninnorna hade en baby shower för mamma då jag låg i magen 1970. Att vi inte firade Halloween hade, tror jag, mest att göra med att mamma verkligen tyckte det var otäckt med att sätta låtsasgravar i sin trädgård, hänga skelett runt om i huset och klä ut sig med läskiga masker.

En av våra barndomsvänner gifte sig och hamnade i USA. Hon och hennes man har blivit som vår familj. Våra ungar ser på deras barn som sina amerikanska ”låtsaskusiner” då vi firade alla födelsedagar, högtider och andra begivenheter med dem under våra år i Orem. Den äldste sonen och hans fru väntar barn i april. Med anledning av detta bestämde de sig för att flytta från Virginia till vårt lilla hörn i Sverige för att de ville erbjuda sitt barn en tryggare miljö. (Frun i familjen är ”public defender”, allmän försvarare, och tycker att Sverige mest har ”cute crime”. Hon hänger inte riktigt med på svenskars syn på att Sverige har blivit otryggt. Att se på livet genom andras ögon kan ibland ge perspektiv.)

Igår hade min syster ordnat en så fin baby shower till den blivande förstagångsmamman och den lilla bebisen som är på väg i sitt vackra hem. Det var fantastiskt att känna kvinnokraften från alla åtta kvinnor som hamnat i Karlskrona på olika vis (Jag och syrran är födda här, flyttade som unga och trodde aldrig vi skulle flytta ”hem” igen, vår svägerska är från Stockholm, den blivande mamman från USA och de andra kvinnorna från Umeå, Norge, Ryssland och Iran. Wow!) Jag åkte hem och kände mig så glad och tacksam för syrrans initiativ och att vi alla kunde hjälpa till att få de nyinflyttade att känna sig välkomna och omhändertagna.

15 dec

Julhälsningar i tuffa tider. Grrr.

I år har vi valt att skicka julkort trots att det egentligen inte längre är ekonomiskt försvarbart. Vi har ”dessvärre” ett ganska stort gäng släkt och vänner utanför Sveriges gränser som vi vill dela denna tradition med. Efter sju sorger och åtta bedrövelser har vi nu 140 julkort skrivna på svenska och 60 på engelska. Korten (halva antalet) beställdes i god tid och Vistaprint meddelade för några veckor sedan att de hade levererats med fullmakt. Jag hörde av mig till kundtjänst och lät hälsa att jag inte skrivit någon fullmakt och att ingen jag kände hade tagit emot några julkort. De lovade att göra en ny omgång och skickade ut den i fredags eftermiddag med bud som jag själv fick ta emot. Eftersom jag blev sjuk orkade jag dessvärre inte göra dem färdiga att skicka ut. När vi kom hem igår natt låg den första kartongen i lådan. Vem det nu var som hade tagit emot den första lådan för flera veckor sedan hade väl kommit på att de inte hette mitt namn och att paketet inte var till dem. Jag undrar vad som hade hänt? Jaja, så kan det bli.

Hur som helst så hyser jag varken hopp om att julkorten som kommer att gå inrikes eller utrikes kommer fram i tid. Detta trots att portot går på TRETTIO KRONOR för ett brev utrikes. 900 kronor för trettio julkort?! Min släktings julkort från USA är stämplat med $0,63, alltså motsvarande 6,44 kr. Jag förstår att portot har behövt höjas här i Sverige, men känns inte prisskillnaden något skev? Jag kliar mig i huvudet och tänker att nästa år så får jag hitta på någon annan tradition. I år kostar nämligen julportot 14 kr för inrikesbrev och nästa år ska det kosta 17 kr. Så sent som 2019 gällde 8,50 kronor och för tio år sedan 5,50. Där kan man snacka om inflation och hur man helt enkelt straffar folk från att skicka fysiska brev. Våra stackars barn kommer väl att stå lika förundrade inför en brevlåda som de idag gör inför en fast telefon. Viss utveckling känner jag mig ytterst besviken över. Slut på gnället för denna gång! Nu får vi se om det blir fler än de fyra julkort som kommit i år. Jag har full förståelse för om andra väljer att lägga sina pengar på annat än det här, men jag sörjer verkligen utvecklingen. Slut från dagens gnällhörna.

01 dec

Välkommen december!

I år har Trettio tacksamma dagar känts lite extra behövda, lite extra läkande, lite extra givande. Jag har haft så fina stunder om morgnarna då jag har suttit med dessa meditationer och funderingar och känner mig verkligen laddad för att ta emot advent. Det blir förhoppningsvis också lite mer ordning och reda här i bloggen då mer tid frigörs till detta skrivande.

Idag har jag julmarknad på Kalmar slott inplanerad, men livet har kommit emellan för min fina vän som är på hembesök från USA. Vi får se om allt löser sig till det bästa så det går att få till. Efter en kort jobbdag ska jag iallafall ut i stenladan och hämta adventspysslet. I år kommer inte barnen hem förrän lagom till jul och maken är bortrest över helgen. Det gör att jag kan hedra våra gamla traditioner att inte tända adventsljusen förrän kvällen innan första advent. Här på ön har många redan hängt upp stjärnor och satt upp adventsljusstakar sedan flera veckor tillbaka. Fint att mysa till det, men jag drar ut på detta hela julperioden istället. Många som ”tjuvstartar” brukar sedan plocka ihop julen innan de ens kommit till annandagen. Mer och mer introduceras något slags modernt firande där Tomten är den stora magikern och traditioner presenteras som kvarnstenar runt halsen. Jesus städas bort, men lite midvinterblot och mys får gärna vara kvar. Novent tar bort betydelsen av advent som alltså har firats sedan 400-talet, även om man gick från sex till fyra söndagar på tusentalet. Jag må anses vara bakåtsträvande, rigid eller traditionalist (sagt med förakt), men jag gillar inte den förändring som vi är mitt uppe i. Den medför ett vemod som jag inte vill behöva förhålla mig till. Jaja, nu skulle detta inte bli något slags självömkande stund. Jag vaknade glad och utsövd med köksspisens värme fortfarande lite närvarande. När sedan soluppgången såg ut såhär gav det extra skjuts till välmåendet! Snön är verkligen en extrabonus som jag inte tar för given, men som både är värdefull för naturen och vacker. Kul att vi har snö i hela landet! Lillastesyster firar sin trettioförsta årsdag på jorden med att flytta till ett mysigt hus som jag redan vet kommer att bli en trygg och hemtrevlig samlingspunkt på denna stökiga jord. Själv ska jag fira henne genom att äta någon god mögelost, eller kanske varm Brie med honung och valnötter? Ja, så får det bli!

05 nov

Alla helgons dag.

I år är första året sedan 2017 som jag inte fått introducera vår svenska allhelgonahelg till utländska, tonåriga studenter. Vi har ingen helårs- eller halvårsplacerad student från Explorius här i Karlskrona 2023/2024, men väntar en tjej från Nya Zeeland som kommer till Kallinge på sitt sommarlov (sena november till tidiga februari). Hur som helst har jag verkligen tyckt om att gå en runda på de upplysta kyrkogårdarna med de här ungdomarna. Somliga har tyckt att det har varit lite läskigt, en del har över huvud taget inte brytt sig (tonåringar…) och åter andra har tagit till sig det fina.

Istället för att göra allhelgona till ett inlärningstillfälle hade jag i år istället möjlighet att uppleva den här stunden med min syster och delar av hennes familj. Lite extra fint och jättemysigt.

Här på Sturkö ligger många släktingar begravda eftersom min mormor kom härifrån. Den senaste begravningen av en släkting var mammas syssling. ”De går en efter en”, sa min morbror i USA då jag berättade för honom. Och så är det med livet. Döden kommer som ett oundvikligt avbrott av allt det där levande vare sig det kommer förr eller senare. Jag tror ju inte att mina kära befinner sig på kyrkogården, men jag gillar att gå dit för att tänka lite extra på dem och deras livsverk.

Hela helgen har kyrkan hållit öppet för besökare. Jag älskar att gå och tända ljus till minnet av olika släktingar och vänner, det är inget nytt. En av kyrkvärdarna berättade att han uppskattade att få känna alla känslor som uttrycks i kyrkorummet den här helgen. Somliga kommer in för en gratis kopp kaffe, lite muffins och sällskap, en del tänder liksom jag ljus, andra är i djup sorg och sitter en stund i kyrkbänken och gråter.

Båten i minneslunden är alltid lika vacker under den här tiden då den är full av tända ljus. På många av kyrkogårdens stenar står ”fiskaren” även om fiskerinäringen tagit många steg tillbaka under min livstid. Båtar är dock fortfarande en viktig del av många öbors liv och därmed blir symbolismen att ta båten bort från livet väldigt fin tycker jag.

Min syster hade gjort en fantastisk bas till pumpalatte, typ min favvo-favoritdryck sedan USA-tiden. Så gott och så kärleksfullt att tänka på mig och ta med en så fin fikapresent. Jag längtar redan till ikväll då jag kommer hem från Fredrikskyrkans minneskonsert och får ta en kopp för att processa dagen. Just denna konsert tillhör också mina favoriter. Jag älskar musiken vi framför, texterna som läses, ljusen som tänds för de som fått avsluta sin livsgärning i år. Har du något förhållande till allhelgonahelgen, eller går den dig obemärkt förbi?