25 okt

Hej Halloween!

För många, långa år sedan bredde kelterna ut sig över delar av Europa. Romarna kallade dem (naturligtvis) barbarer. Ingen vet med säkerhet varifrån de kom och hur de spred sig, det finns det olika teorier om. Man fokuserar dock mycket på vilka platser som fått keltiska namn. De kulturellt keltiska arvet hittar man främst idag på Irland, i Wales, Skottland, Bretagne och Cornwall. Det keltiska nyåret drog enligt somliga forskare igång 1 november och för att fira detta hade man en stor fest på nyårsafton, alltså 31 oktober. Sant är iallafall att man firade Samhain då slöjan till ”the Otherworld” blev så tunn att andarna/spöken kunde få tillträde till människornas värld. Folk klädde ut sig för att likna Aos Sí (andarna) och dukade fram extra mat. Man spådde framtiden, ofta med nötter och äpplen inblandade. Man gick också omkring till varandra utklädda och reciterade verser i utbyte mot mat. (Det är väl den sistnämnda traditionen som sedan utvecklats till ”trick-or-treat”.) Resterna av Samhain-firandet har tagit sig ut till stora delar i världen och hittas numera på många ställen och med lite olika uttryck. Det vi mest ofta möter är kanske Halloween, den irländsk-amerikanska traditionen. Själv älskar jag våra betydligt lugnare och värdigare allhelgonatraditioner med upplysta kyrkogårdar och kransar på gravarna, men…

… varje år pyntar jag ändå upp med lite spöken och gastar. Ljusgrenen gör sig som bäst i sällskap av de små spökena som vi pysslade ihop i Orem. De börjar se riktigt ruggiga ut efter snart tio år. Kanske ska jag ge dem en behandling med ångaren? Tror det skulle fräscha upp dem och ge en lite bättre form. Den fula steam punk-ugglan har en given plats, liksom de andra grejerna i detta lilla Halloweenhörn. Minipumpor fick vi mängder av i år och de har delats ut åt höger och vänster. Några har fått stanna här hemma och jag tycker att de passade utmärkt i det här sällskapet.

Den här donnan har inte haft semester på eviga tider och hann bara komma hem en snabb vända för att fira syrran och svågern i somras. Nu är det dags för lite Sturkösemester och hon ser fram emot ”mamm- och papp-tid”. Igår fick hon för första gången testa hur mysigt det är att sitta på sittbänken i verandan i sällskap av fotogenlampa och härliga textilier. Vid den här tiden på året är det lite kallt här ute, men det går ju lätt att råda bot på. Gissa hur mysigt det var här med regnet som smattrade mot plåttaket? Jag ser hur som helst fram emot den kommande veckan och hoppas att jag snart känner mig tipptopp igen.

26 jun

Allt är som vanligt medan allt förändras.

Nu börjar pandemiåren blekna. Vi har börjat vänja oss vid att träffa varandra igen och en del dagar är det lätt att tro att allt är som vanligt. Det är det inte. Det vanliga har förändrats. Det är bara likt sig självt, men det har tagit ny form. Vi härmar oss själva, gör ungefär som vi alltid har gjort, försöker att upprätthålla normalitet. Midsommar har för mig inneburit Lövmarknaden i Karlskrona på torsdagen, midsommarafton i Bredavik på fredagen och fotbollsfejd med tillhörande häng och grillning i Fridlevstad mellan Håkanssons och Anderssons på midsommardagen. De senaste två åren har inget varit som det skulle, men i år har i alla fall ramarna funnits. Lövmarknaden gick av stapeln igen, men jag och maken valde att inte ge oss in i trängseln och folkhavet. Midsommarafton var faktiskt ganska lik sig själv, men det är fortfarande konstigt att föräldrarna inte finns med. Igår var vi i Fridlevstad hemma hos moster och morbror, men bara två av kusinerna med familjer var på plats och många av mina och syskonens ”storbarn” var inte med. Fotbollen ställdes in p.g.a. hettan och att ingen riktigt orkade. Grill, häng och Sagas födelsedagstårta blev det i alla fall, trots att Saga inte var på plats och tårtan var bakad hemma i mitt kök. Det var supertrevligt hur som helst och jag blir så glad av att hänga med de här människorna!

Väl hemma orkade jag knappt ens röra mig då det var outhärdligt varmt, så jag lade mig i hängmattan i skuggan och lyssnade på lajvmusik från campingen. Igår låg vinden helt rätt och jag hörde varenda ord i mellansnack och musiken som om bandet satt i vår trädgård. Jag svävade in och ut ur sömn och värmehuvudvärken började dämpa sig lite. Maken åkte med vänner på båttur, medan jag faktiskt var en riktig tråkmåns och tackade nej. När jag hade kommit till sans behövde jag vattna, något som gjordes med tillhörande danssteg. Den plötsliga värmen är säkert nödvändig, men kräver också att jag fyller på med vatten överallt. Det tar sin lilla tid! I år har jag kunnat vattna från brunnarna. Brunnen vid trädgårdslandet torkar ut emellanåt, men då låter jag den rinna till i ett par dagar och vattnar från kökskranen så länge. Allt är så sent, men det är bara att vänta in och hoppas att det hinner växa till sig.

I växthuset växer det dock så det knakar. Alla paprikaplantorna bär på en hel del frukt, physalis blir det också gott om och efter förra årets massiva chiliskörd har jag valt att bara odla två sorter. De kommer också att ge mycket skörd. Det är så roligt att vänta in alla godsaker! Kålen är nu mitt sorgebarn, plantorna är välgödslade och jag är noga med vattnet, så de växer bra. Men! Trots mina försök att skydda dem är det grejer som attackerar och många av plantorna har äthål både här och där. Skam den som ger sig! Det gör i alla fall inte jag. Nej, här kämpas det på. Och allt är som vanligt medan allt förändras…

20 mar

Hipp hipp hurra!

Har du missat att jag älskar traditioner? Det gör jag i alla fall. När jag och maken satt och pratade om just konservatism ställt mot liberalism (att åka från Sturkö in till Karlskrona innebär nu att man måste svälja en minst sagt tråkig avverkning längs med E22) kom vi fram emot att den där balansen är svår. Nermejningen av allt ”gammalt” till förmån för hemska betongklossar med modern standard lämnar fortfarande sår i många svenska städer. Å andra sidan har jag svårt att tänka mig ett samhälle utan inomhusvatten, elektricitet, möjlighet att välja sin egen väg i livet, transportfordon som inte är träkärror med hjul osv. osv. Jag älskar att fira högtider med många återkommande moment, men jag förstår verkligen min syster och hennes familj som gärna åker ut på fjället och går på restaurang på julafton. Jag älskar att fira födelsedag, men jag förstår brorsans frustration då han pratar om hur alla klasskamrater för hans dotter måste bjudas på kalas samtidigt som att kalas idag verkar innebära stora happenings på bio, laser game eller liknande.

En tradition som startades efter att min bror, syster och deras familjer hade införskaffat farfars föräldrahem är att vi samlas där i samband med syrrans födelsedag i mars för att vårröja och äta god mat. Vi har alltid lyckats pricka in helt okej väder, men igår blev det extra härligt. Vi kom till Klackamåla på årets absolut finaste dag (idag är det molnigt och småkyligt) och möttes av en himmel som snart sagt kan matchas av en IKEA-kasse.

För några år sedan gick det inte att ta sig fram i trädgården, men för varje år liknar området runt huset mer och mer en trädgård. Just igår var det för torrt för att våga elda, men vi samlade nedblåsta grenar och annat till en härlig eldningshög för någon dag då marken fuktats lite.

Det bästa är att alla kan hjälpa till! Så roligt att se kusinerna leka och samtidigt lära sig uppskatta lagarbete.

Mina två brorsor uppehöll sig vid vedklyven och det går inte att se dem utan att tänka på Far. Ojojoj, jag undrar just hur stor del av sitt liv som min far tillbringade med skog i någon form…

I år bjöd syrrans familj på nyfriterade (!) munkar där ute i skogen! Fantastiskt att det återigen finns fungerande elektricitet här.

Munksmeten ska jäsa, så allt var förberett hemma i stan fram till de sista momenten, nämligen att fritera och glasera/sockerpudra.

Så mysigt!

Roligt att se Fars blodgivarmuggar vara med på födelsedagsfirande ute i det fria. Kan inte tänka mig något mer rätt!

Den lille grabben brukar jag ha mycket roligt tillsammans med, men igår hade jag förlorat all min tjusning. Han följde istället sin farbror som en magnet. Kanske hade att göra med att jag inte hade någon…

… traktor att locka med. Jag tror aldrig jag träffat en unge som inte älskar att köra traktor. Just det här fotot finns i olika versioner med typ alla barn jag sett växa upp i vår storfamilj. Själv älskar jag både doften och ljudet av traktorer, men jag kom just på att jag faktiskt inte kan köra traktor. Det är ju jättefånigt! Nästa gång jag har möjlighet ska jag minsann se till att övningsköra lite muskedundermaskin.

Kolla själv så nöjd han var, traktorchauffören. Han fick inte vara med och klyva ved, men han satt här och lekte arbetsledare med sina fantastiska arbetsbyxor. Sådana behöver nog jag också skaffa mig. Jag älskar fickor i väskor och känner att det här måste vara mitt ultimata plagg. Å andra sidan glömmer jag alltid vad jag stoppar i de där väskfickorna, så kanske inte…

Det här radarparet älskar jag också att se in action. Storebror jobbade hårt tillsammans med mig utan att gnälla. Jag ser att det finns potential där. Lillasyster har de bästa förutsättningarna för att bli arbetsledare och koordinator! Jag vet ingen som är så observant på detaljer…

Kolla själv! Tonårsbrorsorna var duktiga på att montera ner ett nät som hade satts upp av tidigare ägare medan syrran bestämde hur det skulle gå till.

Min Fitbit surrade för 10 000 steg tidigt. Jag tror det blev rätt många steg för oss alla.

Hej, hej. Jag står oftast bakom kameran, men jag ville att fånga hur glad jag kände mig. Bättre dag har jag svårt att tänka mig!

Munkarna gick jag miste om, men tårtan satt finfint efter korvgrillningen.

En sista fångad glädjestund. Tack livet!

12 feb

Spelkväll extra allt.

Idag ska jag iväg på äventyr, så det blir ett snabbt inlägg för att tala om att känslan av att livet långsamt tar sig tillbaka till normalitet är rätt fin. Vi är några spelglada personer i våra bästa år som samlas då och då för att bli bortskämda med god mat och några timmars kort- och brädspel. Det var lika gott och trevligt igår som vanligt, eller kanske ännu bättre för att det var så länge sedan?

Den smarriga maten glömde jag att fota (pasta med krämig laxsås, så gott och den geniala klassikern varma päron med After Eight och grädde), men groupien med alla glada spelare måste jag ju dela med mig av!

Hahaha, alltså, detta måste vara tiderna sämsta gruppbild! Jag försökte mig på en drönaraktig version, men jag fick åtminstone med händer från fyra av sex spelare. Där har du i alla fall några av oss som spelade och åt allt det goda.

Vill du få någon att känna sig välkommen in och välkommen ut rekommenderar jag varmt marschaller. Så vackert och stämningsfullt! Sist jag var här var det sommar och bröllop, ett fantastiskt sådant. Tiden går verkligen fort! Nä, låt den sakta in lite nu, för idag åker jag för att fira oss fyra Far-kusiner som fyllde 50 2020 och 2021. Du kan ju gissa att detta firande har fått skjutas upp lite med tanke på pandemi och restriktioner, men inget kan stoppa oss nu. Ikväll gäller ”kusinerna på slottet” och jag ämnar njuta av mina fina kusiners sällskap, vackra omgivningar och god mat. Tjing!

06 jan

Nu har granen dansats ut, ut, ut…

Vi tog hjälp för att dansa ut julen på den allmänna julens sista dag istället för att vänta på den svenska julens slut (Tjugondag Knut) då granens tappade barr började irritera allt för mycket. Som tur är hade vi hjälp av en driven ung man som var ute efter den enda godis som fanns kvar efter julens överdåd av sötsaker, en flera gånger knäckt polkagriskäpp. Efter att ha jobbat hårt och konstaterat att vi återigen kunde stoppa ner två fungerande ljusslingor (till nästa jul funkar de väl inte igen, något i väntans tider verkar stressa tekniken i dessa upplysande härligheter) var det dags att dansa ut granen. I år var vi tre personer, varav den yngste var mest spänd och de äldre sjöng med hjärtans lust. Maken drog sedan ut den barrande halvgranen som vi fått så mycket glädje av de senaste veckorna och vårt lilla vardagsrum blev som nytt igen. Det blev så mycket frilagt utrymme att den unge mannen på besök byggde ett helt nytt boende i själva rummet! Tyvärr blev det lite för trångt för faster och farbror, men hyresvärden hävdade att det inte var något problem. Vi var välkomna att lägga oss på mage och sträcka in huvudet en i taget. Vi fick dock lova att inte stöka till.

Ps: Polkagriskäppen var ”äcklig” enligt utsago. Finns det egentligen någon som faktiskt tycker att de är goda, eller är de mest fina?

14 dec

14 december 2021.

Hej Lucia! Underbara dag, med så många fina minnen både som deltagare i lussetåg, som ansvarig musiklärare, som mamma och numera som åskådare och nostalgisk tant. I förrgår insåg vi att vi hade en mus eller råtta inne i huset, så den vanliga traditionen med risgrynsgröt och nybakad lussekatt framför SVT:s Luciamorgon planerades om till kvällen eftersom jag ville åka in till Jula och fixa råttfällor så fort jag bara kunde. Lisa Larsons luciatåg lyser upp lika vackert varje år. Vi fick en figur i taget i julklapp av makens mormor, så naturligtvis tänker vi alltid lite extra på Britta just till Lucia. Figurerna står på parad i köksfönstret från första advent. Den 13/12 får de ljus för att kunna ”jobba” på riktigt.

Till Lucia ska även julgranen in, en tradition som jag har med mig från min familj. När vi var ute och promenerade för några veckor sedan hittade vi lokala granar till försäljning och bestämde att det skulle vara roligt att ta en där ifrån i år. Enligt tradition är det alltid maken och döttrarna som väljer granen, så det blev ju lite problematiskt i år då ingen av dem längre bor hemma. Nåja, maken tog på sig uppgiften själv och kom hem med den finaste granen han hittade. När det gäller valet av julgran har jag noll veto. Min uppgift är att alltid tycka att det är tidernas finaste gran, tacka och bocka, men när jag såg denna stackare började jag skratta. ”Alla granar var så taniga, detta var verkligen den finaste!” Eh, okej. Men grenarna klarade inte ens att hålla julgransljusen, så tyvärr fick den bli avskedad som innegran och fick åka ut igen.

Maken gav sig ut på nytt granletaräventyr och hamnade den här gången vid ICA på grannön Senoren. Han kom hem nöjd och så länge jag hade den här vyn var även jag nöjd.

När granen var uppe var jag dock inte lika nöjd längre. Suck! Varför ska jag vara så petig? Granen är ju liksom ”halv”? Efter att ha gnällt lite (Sorry, jag överskred mina befogenheter…) och fnissat mycket fick jag ta till ”släpp och gå vidare” som vi varit så duktiga med att instruera våra barn med. Vi hade testat julgransljusen dagen innan och satte nu upp första slingan för att sedan… Tada! Ingenting. Ljusen förblev mörka. Maken började ingenjörsmässigt felsöka, vi fick ta ner slingan igen och sedan funkade inte andra slingan heller. Han fick sitta i flera timmar för att reparera och fixa. Det gav mig tid att skriva färdigt de sista julkorten som ska vidare utom landets gränser.

Skam den som ger sig. Så här såg det till slut ut vid midnatt då jag traditionsenligt låg i soffan för att beundra prakten. Från detta hörn i soffan är granen helt perfekt! Den ska kläs färdig av barnen då de kommer hem den tjugoandra då det finns önskemål om detta. Kanske hänger jag upp några speciella dekorationer innan dess.

Min syster har förberett en fantastisk adventskalender till sin son som är ute som volontär de närmaste två åren. I samband med det frågade hon alla oss syskon om minnen runt jul och detta är texten som handlar om våra granar.

12 december: Vår barndoms granar
Håkansson: Alla vi barn minns morfars hemska grantoppar till julgranar och mormor som suckade varje år och ändå fixade ”tidernas finaste julgran” varje år. Det blev en sport att vända fulaste sidan in mot väggen. Morfar hade en väldigt praktisk syn på allt, så även på julgranen. Om han inte tog hem en avhuggen topp från en gran som ändå skulle avverkas så bad han faster Anita om att få en gran från röjningen av “brandgatorna” under elledningarna. Till morfars försvar ska även sägas att han valde grantopparna för att han personligen tyckte att det var så vackert med grankottar. Jette minns: “1992 kom Peter hem med den vackraste granen i hela skogen. Den var så fin och festlig med all snö på — och väldigt mager, ful och nästan utan barr när snön hade smält bort inne i huset. Desto vackrare lyste dock tomteblossen som han hade hängt och tänt i träden utanför fönstren.” Monica minns: “Jag låg alltid och sov i soffan första natten då granen var klädd. Detta är en tradition som jag fortfarande upprätthåller nästan varje december.” Vi barn satt ofta och kisade med ögonen mot julgranen och vickade på huvudet fram och tillbaka. Det blev så vackert ljus då. För det mesta kläddes granen med en härlig mix av köpt och hemmagjort. Om det hängde ätbara prydnader såsom kristyränglar eller polkagrisstänger löpte de stor risk att bli uppätna av något barn som gömt sig under granen. Vissa år beslutade mormor att vi skulle ha någon speciell temafärg. Minnesvärt var det året som katten fick smak för julglittret och bajsade ut långa trådar av silverlametta.

07 dec

7 december 2021.

Måste allt vara så himla tjusigt? Jag ställer frågan till mig själv, men konstaterar att till och med jag har fördragsamhet med somligt som är rätt fult om det bara finns nostalgiska värden också. Jag är inte så ”tomtig” av mig egentligen, men en jul utan tomteland?! Nej, det förslår inte. Jag växte upp med tomteland. Där fanns aldrig några krav på hur tomtelandsdekorationerna skulle se ut – hörde man inte hemma i julgranen eller i julkrubban hamnade man i tomtelandet. Jag har försökt hitta bilder i mina barnalbum utan framgång, så jag ska se om mina syskon har större framgång gällande den frågan.

Vi har haft lite olika platser för tomtelandet genom åren, men för det mesta har det hamnat i en bokhylla eller på någon annan typ av hylla. För ett par år sedan kom äldsta dottern och svärsonen på att fönstret i allrummet på övervåningen här hemma skulle passa bra till detta projekt, så efter tre år på raken på samma plats kan vi konstatera att det nu är ”tradition”. I år kompletterade jag dock det hela med ny snö, något som tillförde en hel del till känslan. (Vi har haft lite olika slags snö genom åren. Snyggast och definitivt jobbigast var låtsassnön som hamnade precis överallt, mest ofta har det bara varit gammalt lakanstyg.) Borta i second hand-butiken hittade jag en ny förpackning av detta skira och nästan lite gnistrande pysseltyg för en tia. Taget! (Det fanns mer kvar i lördags för hugade snöspekulanter.)

Detta projekt börjar alltid på samma vis. Jag plockar upp alla tomtar, granar, snögubbar och hus och passar på att påminna mig om hur länge de funnits med. På många av prylarna finns en anteckning undertill om vem som fick den och när. En av de äldsta är tomten med äppelskålen som jag fick av min bästis i ett julklappsbyte, så den har en bra bit över fyrtio år på nacken. De fina handmålade tomtarna fick jag och barnen på åttio- och nittiotalen av mamma som köpte dem av en väninna. Tulpanen fick jag i julklapp av en av eleverna i min allra första ”egna” klass i Uttrans skola. Det saknas några mycket viktiga tomtar här och jag har inte heller hittat sonens fina julkrubba, så jag gissar att de ligger i lådan med julgransdekorationer. Får hämta in den senare idag.

I år började jag med snögubbarnas häng till vänster och fortsatte med tomtar av olika slag för att sluta med värmelyktan i form av hus och en pulkabacke där dotterns lilla tomtenissa får åka. Jag ska se om det går att få till bättre lutning bara.

Tomtelandet 2021 är på plats! I det mjuka ljuset från stjärnan gnistrar snön så fint. Maken har dessutom fixat ett 9V-batteri till sonens juliga elinstallation, en liten gran som blinkar i rött. Det enda som fattas är en ljuskälla till huset som egentligen är en ljuslykta. Har du också ett tomteland hemma?

30 apr

Att fira Valborg.

30 april 1969 hamnade min och mina syskons historia på papper och blev lagligt bärande. Det är klart att våra föräldrar redan hade träffats, men för mig är detta ändå en viktig dag. Grattis älskade föräldrar, omgivna av liljekonvaljfält, maffiga valborgsbrasor och mångstämmiga körsånger där i himlen.

Sång på gården med barn- och ungdomskörer är min bästa uppladdning för den här dagen. Ljuvligt. Vill du själv ladda rekommenderar jag denna sångstund.

De senaste åren har vi traditionsenligt först åkt upp till Klackamåla och sedan samlats på brorsans vitsippsö för att elda lite och grilla på Valborg. I år blir det inte så för mig, men Valborg blir det ju ändå. Igår Zoom-övade vi Valborgssånger med kören och lovade att ”nästa år”, då kommer vi igen.

Så här kan man också fira Valborg. Ha en fin dag, hördu!

14 jan

Nu är glada julen slut.

Tjugondag Knut. Jo men visst, kunde snön inte komma tidigare än så fick vi tacka och ta emot den blötsnö som kom. Jag tror att Jul-en kände sig lite tjusigare under täcket som lade sig så vackert på honom!

Själv kunde jag inte tro mina ögon imorse då detta var synen utanför sovrumsfönstret. Jag hade läst väderrapporten och var inte helt överraskad, men jag hade nästan glömt hur det liksom pirrar i magen då det snöar. Fint! Och vi fick extra många besökare till fågelmaten dagen till ära. De gillade säkert att få maten serverad i rusket.

Maken ser lite småfarlig ut på fotot, men han försökte bara dra ihop muskedundret lite så det skulle vara lättare att få ut årtiondets ståtligaste gran utan att fastna på vägen. Denna praktgran har tjänat oss väl, men de senaste dagarna har vi stuckit oss väl många gånger på granbarren. Det var därmed rätt skönt att få ut den efter att vi hade dansat ett varv runt den så gott vi kunde.

Oj, så mycket barr! Jag tycker ändå det blev fint med kontrasterna mellan trägolvet, det röda och det gröna.

Så står nu hela julen nerpackad i vanlig ordning. En adventslåda, en jullåda, en låda full med julgransdekorationer och så diverse packat på olika praktiska sätt.

Vi tackade för den här julen genom att elda grenljuset jag haft sedan urminnes tider. Det har hängt i granen varje år, men… I år smälte den vidhängande tvillingen över ett elektriskt julgransljus, så jag tyckte det var dags. Det blev en märklig jul på så många sätt med en blandad kompott av jobbigt och fantastiskt fint. Nu tar vi nya tag. God fortsättning på året som hunnit bli flera veckor gammalt!

14 dec

Julmuskedunder.

Maken och dottern tog sitt traditionella uppdrag att hitta julgran på stort allvar och kom hem med en svensk Disneyversion som kanske då ska kallas ”Jenny Nyström”?! Det är definitivt den största gran vi haft sedan första julen här 2016. Detta corona-onådens år tycker jag nog att det passar med något som är lite utöver det vanliga. Vi kan inte titta på teve utan att flytta på granen, men det är okej. Det finns annat som är betydligt värre.