15 dec

Julhälsningar i tuffa tider. Grrr.

I år har vi valt att skicka julkort trots att det egentligen inte längre är ekonomiskt försvarbart. Vi har ”dessvärre” ett ganska stort gäng släkt och vänner utanför Sveriges gränser som vi vill dela denna tradition med. Efter sju sorger och åtta bedrövelser har vi nu 140 julkort skrivna på svenska och 60 på engelska. Korten (halva antalet) beställdes i god tid och Vistaprint meddelade för några veckor sedan att de hade levererats med fullmakt. Jag hörde av mig till kundtjänst och lät hälsa att jag inte skrivit någon fullmakt och att ingen jag kände hade tagit emot några julkort. De lovade att göra en ny omgång och skickade ut den i fredags eftermiddag med bud som jag själv fick ta emot. Eftersom jag blev sjuk orkade jag dessvärre inte göra dem färdiga att skicka ut. När vi kom hem igår natt låg den första kartongen i lådan. Vem det nu var som hade tagit emot den första lådan för flera veckor sedan hade väl kommit på att de inte hette mitt namn och att paketet inte var till dem. Jag undrar vad som hade hänt? Jaja, så kan det bli.

Hur som helst så hyser jag varken hopp om att julkorten som kommer att gå inrikes eller utrikes kommer fram i tid. Detta trots att portot går på TRETTIO KRONOR för ett brev utrikes. 900 kronor för trettio julkort?! Min släktings julkort från USA är stämplat med $0,63, alltså motsvarande 6,44 kr. Jag förstår att portot har behövt höjas här i Sverige, men känns inte prisskillnaden något skev? Jag kliar mig i huvudet och tänker att nästa år så får jag hitta på någon annan tradition. I år kostar nämligen julportot 14 kr för inrikesbrev och nästa år ska det kosta 17 kr. Så sent som 2019 gällde 8,50 kronor och för tio år sedan 5,50. Där kan man snacka om inflation och hur man helt enkelt straffar folk från att skicka fysiska brev. Våra stackars barn kommer väl att stå lika förundrade inför en brevlåda som de idag gör inför en fast telefon. Viss utveckling känner jag mig ytterst besviken över. Slut på gnället för denna gång! Nu får vi se om det blir fler än de fyra julkort som kommit i år. Jag har full förståelse för om andra väljer att lägga sina pengar på annat än det här, men jag sörjer verkligen utvecklingen. Slut från dagens gnällhörna.

01 dec

Välkommen december!

I år har Trettio tacksamma dagar känts lite extra behövda, lite extra läkande, lite extra givande. Jag har haft så fina stunder om morgnarna då jag har suttit med dessa meditationer och funderingar och känner mig verkligen laddad för att ta emot advent. Det blir förhoppningsvis också lite mer ordning och reda här i bloggen då mer tid frigörs till detta skrivande.

Idag har jag julmarknad på Kalmar slott inplanerad, men livet har kommit emellan för min fina vän som är på hembesök från USA. Vi får se om allt löser sig till det bästa så det går att få till. Efter en kort jobbdag ska jag iallafall ut i stenladan och hämta adventspysslet. I år kommer inte barnen hem förrän lagom till jul och maken är bortrest över helgen. Det gör att jag kan hedra våra gamla traditioner att inte tända adventsljusen förrän kvällen innan första advent. Här på ön har många redan hängt upp stjärnor och satt upp adventsljusstakar sedan flera veckor tillbaka. Fint att mysa till det, men jag drar ut på detta hela julperioden istället. Många som ”tjuvstartar” brukar sedan plocka ihop julen innan de ens kommit till annandagen. Mer och mer introduceras något slags modernt firande där Tomten är den stora magikern och traditioner presenteras som kvarnstenar runt halsen. Jesus städas bort, men lite midvinterblot och mys får gärna vara kvar. Novent tar bort betydelsen av advent som alltså har firats sedan 400-talet, även om man gick från sex till fyra söndagar på tusentalet. Jag må anses vara bakåtsträvande, rigid eller traditionalist (sagt med förakt), men jag gillar inte den förändring som vi är mitt uppe i. Den medför ett vemod som jag inte vill behöva förhålla mig till. Jaja, nu skulle detta inte bli något slags självömkande stund. Jag vaknade glad och utsövd med köksspisens värme fortfarande lite närvarande. När sedan soluppgången såg ut såhär gav det extra skjuts till välmåendet! Snön är verkligen en extrabonus som jag inte tar för given, men som både är värdefull för naturen och vacker. Kul att vi har snö i hela landet! Lillastesyster firar sin trettioförsta årsdag på jorden med att flytta till ett mysigt hus som jag redan vet kommer att bli en trygg och hemtrevlig samlingspunkt på denna stökiga jord. Själv ska jag fira henne genom att äta någon god mögelost, eller kanske varm Brie med honung och valnötter? Ja, så får det bli!

05 nov

Alla helgons dag.

I år är första året sedan 2017 som jag inte fått introducera vår svenska allhelgonahelg till utländska, tonåriga studenter. Vi har ingen helårs- eller halvårsplacerad student från Explorius här i Karlskrona 2023/2024, men väntar en tjej från Nya Zeeland som kommer till Kallinge på sitt sommarlov (sena november till tidiga februari). Hur som helst har jag verkligen tyckt om att gå en runda på de upplysta kyrkogårdarna med de här ungdomarna. Somliga har tyckt att det har varit lite läskigt, en del har över huvud taget inte brytt sig (tonåringar…) och åter andra har tagit till sig det fina.

Istället för att göra allhelgona till ett inlärningstillfälle hade jag i år istället möjlighet att uppleva den här stunden med min syster och delar av hennes familj. Lite extra fint och jättemysigt.

Här på Sturkö ligger många släktingar begravda eftersom min mormor kom härifrån. Den senaste begravningen av en släkting var mammas syssling. ”De går en efter en”, sa min morbror i USA då jag berättade för honom. Och så är det med livet. Döden kommer som ett oundvikligt avbrott av allt det där levande vare sig det kommer förr eller senare. Jag tror ju inte att mina kära befinner sig på kyrkogården, men jag gillar att gå dit för att tänka lite extra på dem och deras livsverk.

Hela helgen har kyrkan hållit öppet för besökare. Jag älskar att gå och tända ljus till minnet av olika släktingar och vänner, det är inget nytt. En av kyrkvärdarna berättade att han uppskattade att få känna alla känslor som uttrycks i kyrkorummet den här helgen. Somliga kommer in för en gratis kopp kaffe, lite muffins och sällskap, en del tänder liksom jag ljus, andra är i djup sorg och sitter en stund i kyrkbänken och gråter.

Båten i minneslunden är alltid lika vacker under den här tiden då den är full av tända ljus. På många av kyrkogårdens stenar står ”fiskaren” även om fiskerinäringen tagit många steg tillbaka under min livstid. Båtar är dock fortfarande en viktig del av många öbors liv och därmed blir symbolismen att ta båten bort från livet väldigt fin tycker jag.

Min syster hade gjort en fantastisk bas till pumpalatte, typ min favvo-favoritdryck sedan USA-tiden. Så gott och så kärleksfullt att tänka på mig och ta med en så fin fikapresent. Jag längtar redan till ikväll då jag kommer hem från Fredrikskyrkans minneskonsert och får ta en kopp för att processa dagen. Just denna konsert tillhör också mina favoriter. Jag älskar musiken vi framför, texterna som läses, ljusen som tänds för de som fått avsluta sin livsgärning i år. Har du något förhållande till allhelgonahelgen, eller går den dig obemärkt förbi?

30 okt

Det spökar här hemma.

När lillastesyster och hennes familj kom hit för att sova över hade hon med sig lite fina presenter, bland annat kompletterande spöken till ljusgrenen! Så roligt att hon har koll på att dekorationerna här hemma förändras i takt med att en årstid går in i en annan eller att någon speciell helg står för dörren. När vi skulle upp till Stockholm blev det lite stressigt. Halloweenlådan blev därför kvar ouppackad i ladan, men det fixade jag till igår. Sisådär en veckas Halloween i huset är nog precis lagom. Gasvävsspökena tillhör mina ljusgrensfavoriter alla kategorier trots att jag egentligen inte gillar Halloween. De små urgulliga virkade spökena blev ett perfekt komplement! De ser ut att vara gjorda av virkade glasunderlägg som har stärkts och dekorerats med ögon och läskiga munnar, samt upphängningssnöre. Jag har liknande underlägg som jag tänkte stärka och torka plant för att förädla dem till snöflingor att hänga i granen.

Detta foto blev så väldigt myspysigt att jag valde att göra om det till dramatiskt svartvitt för att åtminstone ge sken av läskighet. Nu är frågan om jag ska ta mig tid till att skära ut mönster i den överblivna pumpan som står här ute till själva dagen imorgon. Den märkliga frågan ”När går man Halloween?” är ett tydligt tecken på att folk har noll koll på vad Halloween egentligen är och att det kanske borde vara på sin plats att ta reda på det innan man ger sig in i firandet. Svaret är att om man är ute efter att tigga godis utklädd i läskiga eller söta utstyrslar finns det bara ett datum att hålla reda på, nämligen den 31 oktober. Detta datum gäller varje år, så det kan vara på sin plats att lära sig det om man är en person eller familj som uppmärksammar högtiden. Personer, oavsett ålder och gullighet, kan inte förvänta sig att casha in något i tiggarsäcken om man kommer något annat datum, men kan inte heller förvänta sig att svenska hushåll förberett något godis alls eftersom detta är en utomsocknes högtid. Vill man ändå fira kan man göra upp med grannarna på sin gata eller liknande att alla som är med på ”bus eller godis” har sin utebelysning tänd, eller kanske har en motivpumpa med tänt ljus stående vid vägen. (Så gör man på många ställen i USA varifrån seden som den ser ut idag har emigrerat.) Vill man välja datum själv eller slippa riskera besvikelse över tråkmånsar som inte vill dela ut något godis kan man arrangera ”trunk or treat”, ett modernare sätt att fira. Här hittar du allt du behöver veta om detta fenomen!

18 jul

Syskondag i vildmarken.

Min serie kom till ett stopp. Jag har bloggat varje dag under en väldigt lång tid, men nu blev det ett litet ofrivilligt uppehåll på några dagar. Jag har helt enkelt prioriterat viktigare ting (människor) och tid är en värdefull valuta. Nu sitter jag här, en varm och lite blåsig julimorgon och tänker att dagarna verkligen springer förbi. Sedan sist har jag blivit moster igen, en ynnest på alla sätt och vis. Lillan är perfekt och hon har fått möta världen omgiven av så mycket kärlek. Snart får vi träffa henne utanför skärmen, men jag är tacksam över att möjligheten finns att ha levande relationer trots långa avstånd.

Idag är det tisdag och det känns som att det måste gått fler dagar än de tre som passerat sedan sist jag skrev ett inlägg. Det har varit långa dagar! I lördags morse möttes jag och syskonen upp hos brorsan i Rödeby. Lillastesyster var på BB och extrasyrran hann inte fram i tid från Tyskland pga diverse krångel, så de fick vara med i tanke. Vår yngsta bror fyller 40 i höst, vilket gjorde honom ansvarig för dagen. Syrran i Skottland hade också varit med och planerat upp en del aktiviteter. Jag gillar konceptet med syskondagar. Vi började efter det att våra föräldrar hade gått bort som ett sätt att prioritera att träffas då det inte längre fanns en naturlig träffpunkt hemma hos dem. Jag kan varmt prioritera konceptet. Det är trevligt att dela upp ansvaret för planeringen också, det ger olika karaktär på dessa träffar.

Dagens resa gick i friluftslivets tecken. Vi började med att åka upp till brorsans bästa fiskeställe från barndomen och fick tävla i två kategorier: ”flest fiskar” och ”störst fisk”. Som du ser här var det store lillebror som vann den senare kategorien. Kastspö gav fördel gällande gäddorna (fast gäddan fick tillbaka sin frihet). Syrra nummer fyra vann tävlingen om flest firrar med just fyra napp. Ingen av oss fick upp någon abborre stor nog för grillen, men vi fick alla uppleva både den ro och det adrenalinpåslag som fiske kan ge.

Efter fiskeriet gav vi oss iväg norrut. Vi stannade på loppis på vägen, något som de flesta av oss uppskattar. Själv gjorde jag två fynd, men flera andra hittade också finfina grejer att ta med hem. Vi landade på Korrö, en idyllisk plats i södra Småland där det erbjuds allt från möjlighet att paddla kanot till övernattning och fin restaurang. Vi packade ner oss två och två i stadiga kanoter tillsammans med några vattentäta tunnor och lite annat smått och gott.

Efter en ljuvlig tur längs ån drog vi upp kanoterna vid en öppen glänta där det dukades upp till fest. Brorsan hade detaljplanerat allt fantastiskt fint, men hade glömt färskvatten i packningen. Det här var därför första gången någon av oss fick prova ”kokkorv med en touch av Loka päron”. Kul experiment, men jag kände absolut ingen smakskillnad. Allt var bara supergott, precis sådär som det brukar vara då man äter ute i friska luften och vädret är vackert.

Nu började den lite längre paddelturen. Omgivningarna var utsökt vackra och inbjudande och myggorna höll sig på behörigt avstånd. Näckrosorna bländade med sin skönhet och kabbelekorna var också de praktfulla på alla sätt och vis. Korrö är förståeligt en populär plats för naturälskande människor och vi var inte ensamma på ån. Det kändes fint att glida fram på vattnet. Själv hade jag lillasyster från Skottland som medresenär och fick därmed en del uppdateringar från hennes liv. Vi landade till slut på ett hemligt sommarkantarellställe som dessvärre inte bjöd på en enda svamp. Efter att ha samlat ihop oss och vilat en stund gav vi oss därför tillbaka till Korrö där en bokning på restaurangen väntade.

Jag kan varmt rekommendera maten, gott och väl tilltagna portioner som inte lämnade någon hungrig. Vi fick uppdateringar om förlossningen via svågern och skickade en pepp-film för att ge kraft till den födande systern. Just förlossningar är märkliga, inte sant? Så mycket inneboende kraft det finns i en födande kvinna. Det är galet! Vi åt och åt, pratade och åt och så åt vi lite till. Vi tackade den blivande fyrtioåringen för kalaset och firade det kommande lilla livet på samma gång, det var fint tycker jag. Jag kommer så väl ihåg när lillebror kom till jorden. Jag var tretton år, det var mitt femte syskon och jag blev pikad av en klasskamrat som undrade om inte mina föräldrar kände till att det fanns preventivmedel. Gissa hur pinsamt det var? Jag önskar att jag inte hade tagit åt mig (försök säga det till en trettonåring) och att jag hade vetat vilken supermegakraft det skulle bli att ha dessa fantastiska och underbara syskon i mitt liv.

När tallrikarna var slickade och vi hade tagit sats för att flytta på våra mätta kroppar fortsatte partybussen till Klackamåla. Vi fick uppleva en varm solnedgång, ett gäng självdestruktiva skalbaggar, en spännande brödrakamp och lite annat smått och gott.

Kanske var tävlingen där brorsorna skulle bygga ihop varsin polisbil på tid roligast av allt. Vilken spänning! Vilken intensitet! Lillebror stod som segrare, möjligtvis för att han har mest övning i närtid. Annars var de båda hejare både på jojo och Rubiks orm, så det fanns anledning att rent generellt vara stolt över deras prestationer. När vi väl landade i Rödeby var vi alla rätt trötta och möra, men mest av allt glada och tacksamma över att ha fått den här dagen tillsammans. Den blev till en ädelsten att sätta i årets sommarsmycke.

28 maj

Mors dag på italienska.

Somliga dagar vandrar en mor på fluffiga moln av ljuvlig gelato med smak av solvarma jordgubbar. Föräldraskap bjuder dock kanske mest ofta på smaken ”vanilj”. Stunder som kommer och går utan att lämna annat än en len känsla efter sig. Ibland har tårar, vare sig de beror på lycka eller frustration, bidragit till en salt karamell. Limone utan tillräckligt med socker, så sur att tungan krullar sig, finns definitivt på moderskapsmenyn. Eller en pistage med alldeles för mycket hackade nötter, så där så känslan av glass försvunnit och bara lämnat kvar en massa vass gegga som fastnat mellan tänderna.

Ju äldre jag blir, desto mer ofta får jag njuta av minnet av gelato som intagits vid tidigare tillfälle. De där läckerheterna omges av en känsla av nostalgi som inte handlar om ingredienserna, utan mer om allt runt omkring. Den gelato som varit av sämre kvalitet eller som ätits då det varit för kallt, för varmt eller på något ruggig bakgata tar inte längre någon större plats i mitt medvetande. Minnet bjuder istället på kulisser av solvarma klippor, kvittrande fåglar, ljummet havsvatten vid solnedgångar och tröst efter att ha råkat ut för något som gjort ont. Jag minns idag min egen mor med värme och är oändligt tacksam över mina tre barn som jag älskar så det gör ont. De betyder allt för mig. Allt. (Jag ser också smärtan i att känna hur de barn som aldrig blev också betyder allt för alla som sett barn som en självklarhet i livet, men som ändå inte blev föräldrar.)

Ps: Ibland ger moderskap brain freeze, viktigt att komma ihåg.

06 jan

Julen är över no. 2.

Fråga svenskar när julen är över så kan du få alla möjliga svar. Det finns de som börjar plocka undan julgrejerna redan på annandagen. Många julrensar i mellandagarna för att bjuda in ”ljust och fräscht” till nyår. Rent officiellt är den kristna julen över idag, på trettondagen. Traditionsenligt brukade man i Sverige bygga på traditionen att ”konung Knut bad folket driva julen ut”. Den danske hertigen Knut Lavard blev helgonförklarad efter att han blivit mördad den 7 januari 1131. Denna dödsdag, dagen efter trettondagen, är det alltså som länge ansågs vara det officiella svenska julslutet. På 1600-talet flyttades Knuts namnsdag från 7 till 14 januari och helt plötsligt fick vi tjugo dagar efter jul, alltså tjugondag Knut. Tills dess väntar benhårda traditionalister med att dansa ut julen. Jag må vara traditionsbunden, men jag ogillar också barrande granar och känner mig ganska nöjd med vår grans insats redan nu.

Tomtarna kände jag mig också ganska mätt på då jag igår kväll packade ner dem och satte tillbaka orkidéerna i fönstersmygen där de bott. Jag upptäckte att den här stackaren hade blivit kvar i sitt silkespapper och aldrig fick en chans att leva livet i frihet! Han fick därför revansch och fick sträcka på benen lite medan jag dammade av och svepte in hans kamrater. Jag plockade också ner stjärnan i allrummet, så nu är det helt mörkt här uppe på övervåningen. Genast plockade jag upp den lilla skomakarlampan jag fick av min syster för länge sedan, men som aldrig kommit upp. Det må vara dyrt med el, men dagens lampor är mycket energisnåla och vi mår inte bra av att glida omkring i ett mörker där bara skärmar på våra telefoner och datorer bidrar med ljus.

Jag plockade mer eller mindre ihop hela julen när jag ändå var igång. Vi hade lagt redan undanplockade grejer på lite olika platser över hela huset, så det gällde att sätta på rätt glasögon för att inte missa något. Det är så irriterande att hitta någon som borde ligga nerpackat fram i februari. Jag vet att det kommer att hända precis som vanligt, men nu är åtminstone allt synligt insamlat. Mitt bästa julförvaringstips är att fixa trasiga grejer innan de åker ner för förvaring, eller att göra sig av med sådant som faktiskt aldrig används. Jag vill dock påpeka att man ändrar uppfattning om vad som är vackert/betydelsefullt med stigande ålder. Det går alltid att införskaffa något nytt då lusten infinner sig, men sådant som har stort affektionsvärde kan aldrig återskapas. Arvegods ska man vara försiktig med att göra sig av med, kanske ha en speciell låda med sådant till ens barn eller någon annan i släkten. Igår skrev jag faktiskt ett dokument med information om allt julrelaterat och lade i en av jullådorna. Lite om traditioner och var de kommer ifrån, lite om varifrån och när grejer har gjort entré i vår familjs liv.

Varje år blir jag förundrad över att det går att få ner allt i lådorna igen. Vi har två stora plastlådor med lock, en med adventsstjärnor och sådant som ska upp tidigt och en med tomteland, julstrumpor och annat som kanske inte direkt ska upp till första advent. Förutom dessa två lådor finns det en egen låda till julgransdekorationerna. Ljusstakarna ställs för sig ute i stenladans förvaringshyllor. Där står även julrelaterat porslin (jultallrikarna jag samlat på mig, några krukor och fat) och julgransfoten.

Inne i vår förvaringsgarderob har jultextilierna en egen låda, de gillar inte fukten i ladan. De flesta är upprullade på hushållspappersrullar som blivit inklädda i aluminiumfolie eller stadiga rullar från presentpapper. Det finns också en superlyxrulle som jag fick en julklappshandduk upprullad på från min svärmor. Det här är vackert hantverk och jag blir sugen på att göra de andra rullarna i lådan så här vackra. Det gör ingenting att det bara är jag som vet att de ligger där. (Nu vet ju du också, förresten.) I denna låda finns även tomtekläderna och några extra tomteluvor.

De lite större dukarna har jag upphängda bland kläderna på en kjolgalge. Gillar man jul så gör man. Dukarna till matbordet ligger alla tillsammans i en egen låda, oavsett färg och säsong då de mest används. Med det är nog förvaringen av allt inredningsjuligt redovisad för i minsta detalj.

19 dec

Fjärde advent i Uttorp.

Fjärde advent kom och gick och vi fick en mjuk dag med kyrka, gran, saffranstorsk och tomteland, ungefär som planerat. Jag hyser inte längre några illusioner om att något ska vara på något superspeciellt sätt, men utan småbarn blir allt mindre magiskt och mer lagom förväntat mysigt. Alltså, inga syskonbråk, inte lika stor risk för vinterkräksjuka, inga uppillade paket eller helt uppätna kalendrar, men inte heller den där förväntan som liksom strålar ut i varje hörn av ett rum och får en att vilja stoppa tiden och spara den i evigheters evigheter. Vad är det man säger? Allt har sin tid?

Varje år säger maken att vi borde ha en mindre gran som är mer anpassad i storlek till vårt lilla hus, men ingen bekymrar sig särskilt om att man får hålla in magen då man ska gå in i köket eller dra ut granen då man ska kolla på teve. Vi gillar rejäla granar helt enkelt! Årets julgran fick fem plus av mig. Förra året var det svårare att göra mig nöjd. Jag fnissar fortfarande då jag tänker på hur BÅDA granarna blev dissade av mig, men den andra fick ändå stanna kvar. Det finns gränser för hur petig man får vara.

Kul att yngsta dottern är hemma. Maken satte ljusen, hon och jag hängde upp alla dekorationer. Trots att vi alltid hänger allt möjligt får våra granar olika karaktär beroende på hur granen ser ut och vilka av alla dekorationer som kommer med. I år tror jag inte vi hängde upp några av de röda ”extrakulorna” som finns med sedan Orem, så jag upplever att granen ser lite mindre röd ut än den gjort de senaste åren.

Uppe i fönstersmygen i allrummet står tomtelandet, i år med en kompletterande liten kyrka som kan dras upp och spela Stilla natt och som lyser då den är på det humöret. Ingenjören får väl ta sig en titt på vad det är som glappar. Jag gillar varken plotter eller en massa grejer, men det här tomtelandet får mig alltid på gott humör.

Jag lade mig i vanlig ordning i soffan för ”första natten med granen” och tittade på Harry Potter, inspirerad av lillastesyrran som har HP-maraton varje jul (alla filmerna finns på HBO). Vilken märklig tradition det här är, att plocka in ett helt träd inomhus. Jag älskar den dock! Älskar att vi kan ha en ”riktig” gran som luktar gott i hela huset och påminner mig om mina rötter (Granen luktar Far och mammisen var ju så fantastisk på att göra julfint hemma). Så gick också denna dag och nu har veckan som leder fram till själva julen dragit igång. Jag hoppas att du hittar julfrid någonstans.

18 dec

En morgonstund med funderingar.

Det är dan före dan före dan före dan före dan före dan före dopparedan. Mitt lilla jag sitter och hoppar på stolen av förväntan. Hon finns där, långt inne, fast mitt planttantsjag är betydligt lugnare och håller rumpan stadigt på sitsen utan att rubbas. Jag kan sakna känslan av fjärilar i magen och den stora längtan efter lugnet efter allt hoolabaloo. Min syster frågade sig om ”allt var bättre förr” och jag svarade följande:

Bättre förr: Min naivitet, gos med barnen då de var små, orken att ha tusen järn i elden, att Mamma och Far levde, alla julkort som jag både skrev och fick, pengars värde, att fixa julklappar, häng med kompisar runt Sverige, att vara AF-morsa, Orem-bergen och allt härligt vi fått uppleva i USA genom åren, roligt att laga mat till många…

Bättre idag: FaceTime/chattar med nära och kära på avstånd, att ha vuxna barn är underbart och jag älskar relationen vi har med dem, har släppt på så många onödiga ”måsten” och lever ett liv där Förnöjsamhet är min främsta kompanjon, mitt planttantsliv, min hälsa, så mycket friare från ätstörningstankarna.

I början snurrade tankarna specifikt runt december, men sedan började de sväva ut i tankerymden. Där har de flaxat lite sedan dess. Det är så lätt att hålla sig i nostalgins korridorer eller dåtidens skamfyllda vrår. Inte är det precis förbjudet att hålla sig där, det kan tvärtom få en att må bra för stunden. Det är när ältandet tar över och tankarna börjar snurra i ilfart runt sin egen axel som ångest, oro och nedstämdhet lätt gör oss sällskap. Lika illa är det då det gäller framtiden. Visst är det fint att få drömma, planera och sätta mål, men när vi är allt för fokuserade på vad som händer sedan är det lätt att låta oron ta över eller att missa framsteg och målgångar. Det uttjatade ”att leva i nuet” är uttjatat av en anledning. Vi är många som har svårt att omsätta detta i verkligheten, att nöja oss med att stanna en stund där vi är just nu, känna in vår kropp och vårt sinne och sluta fly från verkligheten.

UnderbaraClara har i år en riktigt härlig upplevelsekalender som ger tips på vad vi kan göra för att få små korta stunder av närvaro i nuet under en tid som kan upplevas som mycket stressig för många. Visst kan det kännas kontraproduktivt att klämma in ännu en grej när tiden redan upplevs som för kort, men för egen del vet jag att det är lätt att hamna i beteenden som inte är så produktiva och att jag alltså ändå inte få något gjort. Lika bra att avbryta detta mönster och lägga in ett par minuter med något som faktiskt tillför en något istället för att vara en flykt.

Idag ser jag fram emot sådant där julande som jag själv uppskattar så mycket. Det fula tomtelandet ska få komma upp till exempel och jag tänker på hur många gånger jag varit med och satt upp ett sådant. Tanken svindlar. Just idag får mamma sitta på min axel. Jag hoppas att hon känner min tacksamhet över att hon, själva Julens Drottning, lät sin glädje för julen spilla över på oss barn. Kanske kan jag för en stund få vara både i min egen historia, i nuet och det som idag är framtiden utan att något behöver vara vare sig bättre eller sämre? Med det önskar jag dig en fin fjärde advent.