10 okt

Drömmar om färgsprakande tulpanfält.

I fredags var det dags igen… Jag hade försökt att mentalt förbereda mig i några veckor, för att sätta tulpanlökar är gräsligt trist. I år hade jag införskaffat över 200 lökar visade det sig! Då jag satte dem på samma ställe som förra året stympade jag då och då en lök som redan låg i jorden, men det hände bara ett fåtal gånger. Jag hade hittat tips om att även de moderna lökar som bara blommar ett år kan komma igen om man går igenom en procedur med dem. Jag var när det gällde inte sugen på några procedurer och lät dem helt enkelt bara ligga kvar i marken. Jag ser två olika scenarier framför mig inför nästa år. Antingen får jag ett lite grönare tulpanfält, där de nya lökarna blommar medan förra årets mest levererar gröna bladverk. Alternativet är ett prunkande fält med över tvåhundra storblommande skönheter och ett gäng klena stackare som sticker upp här och där. Det blir spännande att se!

I torsdags eftermiddag hann jag bara placera ut lökarna innan jag skulle åka iväg till kören, så jag slängde över några tidningar för att skydda dem från fåglarna. Det funkade bra. Nästa dag hade jag inte den riktiga planteringsspaden i närheten och använde därför den utan spets (jag bröt av den för flera år sedan och har trots dess störiga ineffektivitet behållt den ”eftersom det är bra med en extra” – stort misstag). Ungefär då jag tog den här bilden höll jag på att bli galen av den trubbiga spetsen och gick och hämtade den riktiga i stenkällaren, precis där den skulle ligga. Blir så trött på mig själv då jag är dum-lat. Jag hade inte köpt nytt benmjöl då jag trodde att den gamla påsen skulle räcka, men det var visst bara en tredjedel som fick den här extraskjutsen med sig. Jaja, men nu blev det så.

Såhär såg det ut i fredag förmiddags då alla lökar hade hittat ner i jorden! Eller, jag har ett par blandpåsar som ska ner i en av de stora byttorna vid entrén. De får sig en dos TricoGarden i vår så kanske de klarar sig från rådjuren. Jag har förresten inte sett något här på många månader, för första gången sedan vi flyttade hit! Dolly har ju varit grannens tama rådjur och hon har fått tre omgångar kid som hon tagit med sig hit och festat loss på vad vi har haft att bjuda på. I våras hade hon tvillingar. Jag vet att en jägargranne var ute efter henne, så kanske äter hon numera tulpaner på de saligas ängar. Det verkar som att planttanter och plantgubbar sitter och hänger på låset då tulpanerna släpps i online-butikerna. Jag är lite sparsam av mig och vägrar betala fullpris, så jag väntar alltid tills det blir något bra erbjudande. Vid det laget har alltid de mest populära sorterna gått. I år fick jag bästa urvalet och dealen på odla.se. Trots att de fortfarande hade många sorter kvar fanns det bara en enda vit sort kvar. Däremot fanns det många i lila, vinröda och orangegula toner. Själv gillar jag rosa tulpaner och de enda tre sorter som fortfarande fanns kvar ser jättefina ut de också. Jag köpte även ett gäng lökar på ICA Maxi. De väldigt prisvärda multimixerna missade jag i år då de var helt slutsålda, men det här blir kanon det också! Jag gissar dock att karaktären på tulpanfältet kommer att bli väldigt annorlunda än förra året. I år försökte jag följa något slags färgskala, förra året blandade jag bara de olika sorterna hej vilt, dock satte jag varje sort för sig. Trots att jag älskar hösten så är det inte dumt att drömma även om det här:

22 sep

Vem orkar ens se mer svamp och dahlior?

Idag åker jag till Malmö. Det är dags att fortbilda mig, den här gången gällande PTSD (post-traumatic stress disorder). Jag har följt Jeanette Niehof (ViduNova) under en tid och är mycket intresserad av hennes erfarenheter och hur hon tar sig an traumatiserande händelser. Att jag dessutom får hänga med lillasyster, svåger och fin vän blir en trevlig bonus.

Jag tror att vi har plockat klart svamp för i år. Fin skörd! Blek taggsvamp förvälldes och ligger i frysen, trattisarna fick sig en omgång i en riktigt effektiv, kul och billig tork som inhandlades på Jula för en (alltför?) billig peng. (Tack för tipset, brorsan!)

Tänk ändå så fint att vi kan njuta av höstens fröjder också under den mörka, kalla vintern! Ser fram emot mustiga grytor med mycket morötter, lök och svamp.

Fascinerande grej och mycket användbar! Ska se om vi kan torka lite päron också. Bredavikspäronen är så goda och det känns dumt att låta dem förfaras. Torkade äppelskivor från Utah från 2015 åts så sent som i våras och de smakade hur gott som helst.

Slutligen en titt på de vackra skönheterna som glatt oss så i trädgården i år! Det har verkligen varit gynnsamt för dahliorna och jag hoppas kunna dela på många knölar och dela ut lite bland släkt och vänner. Tittade lite extra på grannarnas dahliaslänt i Bredavik igår. Den är helt fantastisk, mängder av färger och mycket lummig. Grannarna är duktiga på att sköta sin trädgård med allt från gallring till vattning och ett bra exempel på att om man vill ha något riktigt fint så kostar det. I odlarsammanhang går det inte att komma runt sol, näring och vatten! Jag hoppas kunna sätta fler av dahliorna på friland nästa år. De krukodlade blir helt enkelt inte lika rikblommande och angrips mycket lättare av ohyra. Ja, men då så. Dags att dra söderut. Ha det fint!

26 aug

Planttanten reflekterar.

Igår skickade en av mina systrar den här bilden och jag skrattade gott! Nä, jag var inte särskilt hipp då jag var ung (Ena minuten är du ung, hipp och bekymmerslös och nästa fotograferar du växter i din trädgård.) Oavsett om jag var hipp eller ej fotar jag ju gärna min trädgård. Jag kommer ihåg att jag en gång hörde Sara Bäckmo tala om hur svårt det är att fånga den rika prakten, skillnader i storleken och alla de nyanser av grönt som finns i ett trädgårdsland. Precis så är det!

Vi har fått massor av gurka och squash, men på foto ser det bara platt och trist ut. (Inte squashen Soleil dock. Gult skal och levererar rikligt – en av årets absoluta favoriter!) Sockerärter har vi skördat hela sommaren, ända tills för några dagar sedan. Man ser knappt med bästa vilja att det finns något ätbart i virrvarret av dess moderplantor. Purjon står rak i leden och efter en lite seg start har de verkligen kommit igång. Jag räknar dock inte med att skörda förrän senare i höst och kanske även i vinter. I en av lådorna satte jag ringblommor, morötter och rosenskära. Ringblommorna var av en låg och lite buskig sort. Jättefina, men inte bra i buketter (vi hade mycket ringblomma i salladerna i somras) och morötterna klämdes snart undan av de gigantiska rosenskärsbuskarna! Jag har inte ens trott att de skulle blomma, bara en massa grönska, men sedan någon vecka börjar det ändå hända grejer. Kanske blir det årets bästa? Dahliorna har trivts fantastiskt bra i perennrabatten och jag hoppas kunna dela flera av plantorna för att få en annan effekt och ge bort en hel del. Förra året var jag bra på att samla fröer. Fars ringblommor känns viktigast, brudslöjan funkade ju jättefint och i år hoppas jag också kunna fånga lite zinniafröer. Tomaterna som jag sådde från egna fröer, Golden och Brandywine, har gett minst lika rikligt givande plantor som de köpta, så nästa år hoppas jag själv kunna stå för alla tomatfröer. Potatis satte jag bara i ofärdiga lådor, men de där rackarna är tåliga! Det har faktiskt blivit mycket bättre än jag hade kunnat tro och jag konstaterar återigen att Amandine är en riktig favorit! Ger fina, stora, goda potatisar och levererar jämnt. Örterna jag fick från min faster har frodats i sina hinkar och jag tror att vi ska försöka få i dem i örthjulet i september för att kanske sortera om lite efter ett års försökodlande.

Efter allt detta svammel passar det väl bra att skicka med en av alla bilder jag tagit i trädgården den här sommaren. Den här solrosen är ju alldeles magisk. Jag berättade om hur min burk med solrosfröer blev bestulen i våras då jag anklagade maken för att ha snott mina fröer medan jag var på toa. Så var inte fallet. De såg väl frestande ut för några fåglar. Det har dykt upp flertalet plantor lite överallt och vi har helt enkelt låtit dem växa där de stått. Kanske blir det ett solrosfält nästa år nere vid stenmuren där vi har haft ”ettårsrabatten”… Tanken lockar onekligen! Ut och fota, hör du. Fånga solens sista strålar!

23 aug

Ha en underbar vecka!

”Är den ful eller fin?” frågade jag syrran. Vasen jag köpte på second hand, alltså. Jag blev så förtjust både i form och färg. Nä, vi behöver inte en endaste vas till, men just igår behövde jag just precis denna vas. Och visst är vasen ett fynd! Som bärnsten. Nu står buketten och höstflirtar i vardagsrummet och jag kan inte tänka mig något vackrare. Tack för inspirationen, M! Farbrorsdahlior, vänskapsdahlior, Fars ringblommor, brorsans daggkåpor, zinnior, krasse och så en och annan fyndad dahlia. Jag älskar att vara planttant!

16 jul

Sommartider, hej på dig!

Tänk ändå. Imorse gick jag en lycklig runda i trädgården och såg att den ena pumpan vuxit ungefär en meter över natten med regn och allt hade liksom blivit lite grönare. Samtidigt har man på andra platser i Europa fått så mycket vatten att hus har rasat och städer har svämmat över. Hundratals har bekräftats vara döda och över tusen saknas fortfarande. Greta Thunberg har fått vatten på sin kvarn (nej, jag försökte faktiskt inte vara rolig) och pekar på mer vanligt förekommande extremväderfenomen Vad vet jag? Jag hänvisar bara till den där prästrapporten här från Sturkö som hade blivit kvarlämnad i vårt hus. Extremväder fanns även för flera hundra år sedan. Idag finns internet över hela jorden. Det rapporteras på ett sätt som aldrig förut varit möjligt. Hur korrekta är rapporter och analyser? Hur mycket är sanning/fakta och hur mycket är gissningar? Jag ser på den tekniska utvecklingen och imponeras och avskräcks samtidigt. Mänskligheten, är den ens värd att överleva? Så dumt (idiotiskt) som så många beter sig både på individ- och samhällsnivå tänker jag att det där med denna civilisations eventuella undergång kommer att sköta sig självt.

Med det sagt är jag tacksam över att det nu är dags för besök från äldsta dottern och hennes man. Det är så härligt att ha dem här! Detta är dotterns första riktiga semester som vuxen och hon var duktigt nöjd då hon var färdig med fredagsmötet via Zoom tidigare ikväll! Häromkvällen satt jag och tittade på kort från familjens småbarnsår, nu är maken och jag gråhåriga och barnen vuxna. Tidens gång och allt det där.

I byn där jag växte upp bodde två ganska jämnåriga poliser, Far och IM. Det existerade en del bus i byn, men jag inbillar mig att det hade en lugnande inverkan bara att de fanns där. Jag kan inte tala för IM, men jag vet att Far fick rycka ut som ”jourhavande medmänniska” vid flertalet tillfällen bara för att han var polis. För ett par dagar sedan kom IM och hans fina fru ner från Småland (de har också flyttat) och vi fick oväntat besök både i Bredavik och Uttorp. Det var så roligt! Parets två barn gick i samma klasser som två av mina syskon och hela familjen tillhör det fina och trygga i min barndom. Jag är så nostalgisk och blev verkligen rörd av att detta par tog sig tid att köra ut hit, besöka mammas grav och besöka oss barn. Jag har aldrig varit uppe i Småland, men fick se bilder på den fina gården och vi utbytte erfarenheter av livet på landet. Vilken energiboost! Jag hoppas de kan komma ner igen och träffa fler i familjen.

Redan innan regnet hade det börjat bli dags att skörda. Igår blev det skördefest med bl a ugnsrostade polkabetor och idag blev det en röra på årets första squash, några lökar och ett helt gäng sockerärter. Vi kokade också potatis (Finns det något godare än nypotatis med en klick smör och flingsalt?) och stekte lax som plockats direkt från ICA Maxis frysdisk, hehe. Till efterrätt serverades blåbärs- och björnbärspaj med knäckigt täcke, allt för att fira dotterns semester. Vi kanske tröttnar på egenodlad mat om några dagar, men jag inbillar mig att också brorsbarnen som kommer för att sova över imorgon tycker att det är toppen både att plocka och laga till dessa skatter. Förresten, vet du hur gott det är att äta krasseblommor och ringblommans kronblad? Och hur vacker maten blir med dem? Tack för inspirationen, kära syster M!

I år testar vi ju hur det funkar med de här odlingslådorna. Storleken är perfekt, jag är verkligen nöjd! Jag kan dock konstatera att åtta gurka-, pumpa- och squashplantor i samma låda är lite väl optimistiskt! Det svämmar över på alla håll och kanter, men jag är noggrann med att vattna ordentligt och ska se till att fortsätta gödsla. I och för sig har jag bara skördat en squash, men det är fyra gånger så många frukter på gång än vi fick på hela skörden förra året. Jag satte i betydligt bättre näringspackad jord i år, har vattnat mycket och täckt med gräsklipp (tack till maken som hjälpt till och jobbat hårt han också) och det är verkligen roligt att allt jobb betalar sig!

Nu är det dags att gå ut och plocka dagens andra skörd luktärter. Min kompis var här för att hämta lite bröllopsrelaterade grejer inför sin egen vigsel och fick med sig en stor bukett hem. Vi promenerade ner till havet, pratade om högt och lågt och jag kom tillbaka med en svettindränkt rygg trots att jag hade på mig en sval klänning. Det har varit så hett och fuktigt i luften i flera dagar och nätterna har varit vad som kallas ”tropiska”. Det verkar som att luktisarna uppskattar både mycket vatten, mycket omsorg och att bli skördade varje dag. De har fullkomligt exploderat nu och jag är så lycklig! Vissa sorter verkar inte ha varit så härdiga, men jag njuter ändå av de som blommar och klagar inte. Det bästa är att ju mer jag plockar, desto större blir utdelningen! Synd att jag inte kan skicka ett doftprov till dig, men det kommer väl det också. Lev väl! Gräv där du står och glöm inte att dricka ordentligt med vatten.

07 jun

Ja, jag vill leva, jag vill gräva med fingrarna i jorden.

Igår var det Sveriges nationaldag. I år tittade jag på flaggan med extra stor värme. Jag är glad att vi landade här. Jag är glad att jag inte saknar Orem, att det blev så bra till slut, att Uttorp har blivit mitt eget lilla paradis.

Hundkäxen smular så fort man sätter dem i vas, men det gör ingenting. Det tillhör. Ängens blommor och så några eftersläpande anemoner fick fylla den där vasen som har så mycket nostalgi förknippad med sig. Den är verkligen barndom för mig, men även för mina syskon. Under mina superminimalistiska tonår tyckte jag den var ful, men nu kan jag inte ens framtvinga lite av den känslan. Den är bara vacker och glad!

Paprika och chili har kanske inte hunnit så långt än, men det finns knoppar på flera av dem. Nu har de fått flytta in i förra årets fyndväxthus. Det håller åtminstone i år också. Mer kan man inte förvänta sig av 250 kronor tänker jag. Placeringen känns lite avig, men här är det lätt att vattna och det står inte i vägen.

Så här blev kryddhjulet till slut! Jag är så nöjd, så nöjd! Tror det blir jättefint. Min extrasyrra sa att det blir lätt för maken att hitta hem då han flyger med detta ”fornminne” i trädgården, haha. Det ser onekligen lite hedniskt ut, ett monument från en svunnen tid. Det mest svunna i det är dock att Ölandssten varit superute i trädgårdsdesign under lång tid, men jag älskar det. Vi hade röda plattor i barndomshemmets trädgård. Så fint! Tror alla som hade det på 70-talet bytt ut sina mot betongsten vid det här laget, eller åtminstone mot något gråaktigt istället. Det jag vet är iallafall att vissa av dessa stenar aldrig användes, utan låg i en hög i trädgården hos de som skänkte bort dem, medan ett gäng var kantsten mot grannen. Eftersom grannen ska byta sina plattor till betongsten bestämde de sig för att köra en helhetlig grej, grannar emellan. Betongsten hela vägen alltså! Så kan det bli. Och så här blev det hos oss.

22 maj

Fredagsnjutning.

När syrran och jag var på Åbergs passade vi på att skaffa nya sommarblommor till mammas grav. Jag satte dit dem igår, men tyckte att penséerna fortfarande hade mycket att ge. De stoppades ner i lådan vid ingången till ”festlokalen” i ladan. Hoppas det kommer upp lite akleja från min syster i Skottland också vad det lider. Under tiden njuter vi av denna färgkombination som är som balsam för själen.

Jag kan ju inte låta bli att visa lite annat ”balsam”. Jag fick hämta rabarber hos de här godbitarnas husse och matte och passade på att gosa en lång stund. De var så charmiga så jag blev hundmänniska på kuppen! Lagom vakna vid det här laget, öppna ögon och mycket sociala och trevliga. Den vita hanhunden skällde med myndig stämma (eh, voff, voff), men de andra ville mest leka och slicka Monnahs hand.

Hur kan man inte charmas av dessa oskyldiga uppenbarelser? När jag tänker på söndertuggade skor, kiss på olämpliga ställen och sömnlösa nätter påminns jag om att det inte är helt lätt att följa hundvalpar in i vuxenlivet, men hjälp, vad söta de är! Jag undrar om jag inte behöver hämta mer rabarber snart igen…

17 maj

Jaja, mer trädgård och sånt.

I väntan på att allt ska komma upp och med lite skräckblandad förtjusning över att bo såhär och ens kunna drömma om blomsterprakt och stora skördar känns varje dag spännande ur ett planttantsperspektiv. De senaste veckorna har det jordförbättrats, klippts gräs till täckmaterial, satts små embryon till kommande matexplosioner och spritts ut fröer (ofta alldeles för tätt, jag har en benägenhet att INTE följa instruktionerna av olika anledningar). Varje år är det några arter som mår bra och frodas och andra som förgås av något outgrundligt skäl. Ofta är det brist på vatten som är det stora problemet för oss. Vi har kommunalt vatten i huset, men vattnar blommor och trädgårdsland med eget brunnsvatten. Vi bor på en ö som ständigt har brist på vatten (om man inte har djupborrad brunn). Så har det varit så länge jag haft en anknytning till Sturkö.

I helgen tog maken tag i de gigantiska resterna av murgröna som växt in i nätet som sitter på stenmuren. (Varför det sitter där vet jag inte, men kanske skulle det stoppa hönsen från att hoppa över till grannen?) Jag lade ut lite sten för att markera något slags framkant. Fortsättning följer, för det behövs något grässtopp och nedgrävning av stenarna för att det ska bli riktigt fint. Det finns inga antydningar till att dahliorna vaknat till liv än, men det brukar inte dröja så länge efter att de fått komma ut i jorden. Kanske blir det annorlunda denna kalla vår? Längst bort i bild ser du slutet på det som nu är den nyaste rabatten. Jorden där är mest murgrönerötter, häckrötter, nässlor och sten. Maken har påbörjat projektet att frigöra jorden, men jag vet inte om det är ett hopplöst projekt.

För några veckor sedan gick vi i den uppgrävda gräsmattan på baksidan och min syster sa: ”jag tror att man kan äta de där” om några lökluktande ”grässtrån”. Dessa har fortsatt växa och ta mer plats. Igår grävde jag ett dike längs rådjursstängslet, på insidan, där jag ska kogödsla och sätta ner luktärterna någon gång under veckan. Mitt bland allt gräs växte även de här lökarna och jag fick skicka en bild till min artkunniga faster för bedömning. Skulle det kunna vara kajplök som växer så rikligt här i gräset? Jo, men visst var det så! Faster kallar detta skogslök, men på Gotland är namnet alltså kajp. Man ska egentligen vrida av/klippa ovanför löken för att behålla och utöka sitt bestånd, men dessa grävde jag alltså bort. Skogslök växer fritt i södra Sverige, men är inte särskilt vanlig. Hittas gärna i gamla trädgårdar i närheten av träd och i gräs som inte fått den vanliga tuktningen och i mullrik jord. Med både skogslök och kirskål i riklig mängd känner jag mig rikt välsignad! Varför jobba emot naturen liksom?

Igår fick jag ett helt gäng unga pelargoner av min snälla granne. Hon vinterförvarar alltid sina pelargoner inomhus, vilket betyder att hon inte förlorat sina genom ihjälfrysning. Däremot stod hennes fantastiska Bob Hall ute på glasverandan i vintras då även mina frös ihjäl i köket i Bredavik. Det är en av de få specialarna som överlevde hos mig. Den har vuxit lite försiktigt, men så fort den tagit sig ordentligt ska jag toppa den till gåvogivaren. Jag erbjöd fri tillgång till tulpanlandet, men hon sa att hon hellre njuter av färgprakten på avstånd. Det resonemanget klingar inte hos mig. Jag fortsätter njuta också inomhus!

15 maj

Våren i full blom.

När mina syskonbarn och deras mormor var på besök igår tog vi oss runt grannskapet med barnens ögon. Tänk ändå, vilken bra påminnelse det är att hålla blicken någon annanstans än precis där den alltid brukar vara. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, för så länge jag själv behöver påminnas tänker jag att det gäller andra också. Min brorsdotter ville spana in sin farbrors bygge och när vi kom in på den tomten upptäckte hon en blommande syren. Jag blev alldeles paff, för våra syrener bakom huset är inte ens i närheten av att visa färg.

Ett av grannhusen är så vackert inramat att jag måste stanna upp varje gång jag går eller kör förbi. Jag tänker på Astrid Lindgren, Körsbärsdalen och Bullerbyn, Kristina och Karl-Oskar och människans behov av att ha det vackert omkring sig.

Och hur kan jag förneka dig denna skönhet? Jag behöver inte skämmas för mitt tulpanberoende och tanken på min rådjurssäkrade ”plockrabatt” var ju att jag skulle kunna frossa i buketter! Nu har jag flyttat den prunkande buketten i röda och gula toner till matbordet medan de mjukt rosa tonerna står i vardagsrummet. Jag känner mig löjligt tacksam och tänker att nästa omgång lökar kanske ska delas upp och sättas med några veckors mellanrum för en långvarigare blomning…

På barnpromenaden letade vi inte bara blommor, utan också djur. Grannens hästar fick sig lite mulegos, ekorr’n skuttade upp i sin gigantiska gran, vi spanade länge efter den halvtama fasantuppen och hans bleka fru, försökte se om vi kunde se skatungarna in action och så stod vi länge hos de urcharmiga lammen bortanför kyrkan och fnissade åt deras bräkande kommunikation. Efter det här ville brorsonen att vi skulle leta upp kossorna som han hörde, men där gick min gräns för hur långt jag skulle orka leta djurupplevelser med barn på axlarna, så vi promenixade hem igen.

Efter en fin pratstund med en ständigt Blekinge-längtande vän (eller ja, uppenbarligen slapp hon längta just igår då hon har en semestervecka på grannön med sin familj) drog jag med maken på en promenad. Han tyckte vi skulle ta oss ner till naturreservatet och där hittade vi kossorna som brorsonen hade velat leta upp. Vid den här tiden på dygnet hade det lugnat ner sig lite och vi var nästan ensamma nere vid vattnet, men annars var min känsla att det under dagen hade varit mer folk på plats i Uttorp än jag sett sedan sommaren innan Corona gjorde entré. Finns det hopp om mer normalitet i tillvaron nu, på riktigt? Jag gillade känslan.

27 apr

Sturköblomster.

Åh, nu börjar det igen! Buketter av trädgårdens och naturens skatter. Jag älskar att se de här små påminnelserna om kraften som finns i allt som växer. En bukett håller oftast inte särskilt länge, men jag njuter så länge de varar.

Nu när dottern flyttat får jag plocka mina egna vitsippor. Det blir förstås inte lika maffigt då jag inte har samma uthållighet…