08 nov

När havet lockar och amaryllisexperiment.

Vi bor nära vattnet, bara några minuters promenad. För att ta sig till Östersjön och den fria sikten ut behöver jag ta en femkilometersrunda. Egentligen längtade jag ut dit, men bestämde mig för att ”bara” ta mig bort från bebyggelsen och möta vattnet där det åtminstone är lite friare. Den senaste tiden har annat än promenader inte prioriterats, men oj, så skönt det var! Jag lyckades till och med pricka in gårdagens enda fem minuter med solsken. Bonus av bästa slaget under den här tiden, inte sant? Jag tröttnar aldrig, aldrig på den här utsikten och älskar att vägen leder till något spännande bortom kröken.

Väl ute vid vattnet satte jag mig en stund vid fiskeklubbens badtunna för att inte bli blöt om baken. Det blåste inte särskilt mycket, men tillräckligt för att jag skulle få min dos och känna huvudet rensas lite. Mycket rör sig där inne nu. Ibland händer det mycket i livet, andra gånger får man vara glad för att det åtminstone finns styrfart. Det är som det är, liksom. Det som tynger mig just nu rör andras liv, personer som jag bryr mig om, som jag älskar, som jag vill underlätta för. I de flesta fall går inte det, de får kämpa på så gott de kan på egen hand. Hur som helst kändes det skönt att hålla en stilla bön i hjärtat för att allt detta tunga ska lätta förr än senare. Jag påmindes om hur det är med livsutmaningar. En dag känns de oöverstigliga, men en dag längre fram upptäcker man plötsligt att man kan andas igen, kanske till och med har lite fin utsikt att njuta av.

Halvdöd, men där finns fortfarande livskraft! Hopp! Vila!

Väl hemma var det dags att ta hand om alla de där amaryllislökarna som hade fått stå med rötterna i ljummet vatten i ett dygn. Tänker på att de inte kommer att hinna upp till jul, jag var lite sen i år också. Fast å andra sidan dröjde några av lökarna hela nio månader med sin blomning, hur skulle jag ha kunnat förutse det? Nej, det här får helt enkelt vara ett projekt för spänningens skull! Amaryllisar som ska blomma och förgylla vår adventstid och jul behöver köpas färdigdrivna precis som vanligt. Mest spännande ska det bli att se om några av amaryllisbebisarna tar sig. Frågan är nu hur jag ska få upp storleken på lökarna under nästa översomring? Att ge dem blodmjöl verkar inte ha hjälpt särskilt mycket, men kanske har jag fel? Som sagt. Spännande.

Det ser inte mycket ut för världen, men pumpalatte med vispgrädde är orimligt gott. Jag gjorde varsin sådan här kvällsdrink till mig och maken och vi kunde konstatera att detta kan kallas livsnjutning. Samtidigt med njutningen jobbade jag på ännu ett julklappsprojekt. Det blir lite trist här i bloggen då jag inte kan lägga upp bilder, men jag har kul i alla fall.

11 okt

Dags att säga godnatt, del 2.

Årets skottkärra med pumpor får symbolisera hur osanna tankar om oduglighet ofta är. Jag har tänkt att årets pumpa-”odling” varit helt misslyckad eftersom den givit så få pumpor. Jag grundgödslade bra i varje planteringshål i skräplimpan bakom växthuset, men har mer eller mindre struntat i att extravattna där alls efter den första etableringsveckan. Rankorna har vuxit på, men tydligen dolt pumporna bra. Det visade sig finnas fler än dubbelt så många än jag hade sett när jag nu väl tog hand om alla. Några fina exemplar har redan sedan tidigare hittat nya hem och jag bestämde mig för att vara självisk och tog den sista stora orange pumpisen och en ljusgrön skönhet till vår verandatrappa. Det blev ändå flera kvar till resten av familjen. Jag blev peppad att sätta fler pumpaplantor nästa år. Minipumporna förra året var härliga, de vanliga Halloweenpumporna är nostalgiskt fina och dessutom är detta mat som kan sparas länge.

Jag passade på att plocka in en underbar liten restbukett som får symbolisera trädgårdens sista suck. Penséerna växer fritt i gruset, minirosorna jag planterade i stor kruka har gett så mycket glädje, självsådd hibiskus som tittar upp både här och där är söt, pelargonerna har varit finare än någonsin och detsamma får jag säga om luktärterna. Myntan håller sig i schack i sina stora krukor, så jag fortsätter hålla dem där. Får allt det krukade bara lite ny näring till våren så reder det sig nog.

Eftersom det fanns risk för regn till kvällen ägnade jag eftermiddagen åt att klippa ner, märka upp och sortera alla dahliorna. Gallery Rembrandt har gjort sitt och fick åka på komposten. Faster och kusin kom med en ny stjärna på födelsedagen, så antalet håller sig ändå . Jätteroligt att två av de tre dahliasticklingar jag satte har satt knölar/tuber. Båda hade nu fina knoppar, men eftersom de inte hann blomma vet jag inte vilka sorter de är. Jag märkte upp dem i våras och gissar att det är fåglar som dragit upp de vita markörerna. Sticklingarna togs båda från några välväxande exemplar, så säkert är att de är värda att spara.

Bilden tog jag häromdagen, men den får ändå symbolisera resten av kvällen eftersom det såg ut ungefär likadant. Beslutet att ta hand om dahliorna visade sig vara helt rätt då det regnade i flera timmar. Jag stickade lite, läste klart en bok och bläddrade igenom Allt om Trädgård och Hemslöjd, allt medan jag var invirad i skönaste filten i något slags len fuskpäls och sammetsfleece. Kan en höstkväll bli bättre än så?

25 sep

Årets bukettkavalkad.

Varför envisas jag att lägga ner så mycket tid på blommor? Ibland ifrågasätter jag det lite själv, men inte just idag. Jag hade gott kunnat tänka mig att ha ännu fler blommande växter i trädgården, men samtidigt bor vi i ett torrt hörn med ”sand med smuts i” som jordmån. Att se frukten av sina ansträngningar kan ge ny kraft. Jag tänkte det senast igår kväll då vi pratat med alla tre barnen och de berättat om svamputflykter, besökande kompis från annat land och bebisförberedelser. De är så fina och jag är oändligt tacksam för att vi lade ner stora ansträngningar på att ”gödsla, vattna och rensa” dem. Här har vi iallafall ett litet urval av årets buketter och blommande krukväxter från Sturkö (och en från Mörtfors, bara för att den var så söt).

15 sep

Hemma igen.

Idag vaknade jag i min egen säng för första gången på en vecka. Vilken känsla! Jag älskar att hänga med min systers familj (där vi brukar bo), träffa våra barn som annars känns så långt borta och hänga med fina vänner. Just den här veckan blev alltså i vanlig ordning jättetrevlig, men jag orkade inte vara riktigt lika social som jag hade tänkt mig. Jaja, nu blev det så. Livet styr man inte över. ”Skapande september” trillade helt bort och så får det vara. Vi får se om jag orkar komma igen. Jag satte mig iallafall här på morgonen och monterade ihop en ljusmanschett av löv som jag hade gjort av värmeljuskoppar sedan innan, så helt har jag inte kastat detta projekt överbord!

Igår kom vi hem fem minuter innan jag behövde ge mig iväg igen för att hinna till körrepetitionen. Det innebar att jag missade trädgårdsrundan som jag alltid brukar ta innan något annat tas om hand då jag varit borta i några dagar. Ingen fara på taket! Nu fick jag en härlig morgon i lugn och ro istället.

På verandatrappen blommar det åt alla håll och kanter och jag är så nöjd med hur fint alla färger och former jobbar tillsammans. Hösten hänger verkligen i luften nu, inte minst märktes det då vi for norrut genom Sveriges långa land. Under veckan vi har hunnit vara borta hade ännu fler träd börjat skifta i färg längs E22:an, men detta skifte har inte riktigt hunnit ner hit till Blekinge än.

Dahliorna har några veckor på sig att ge allt vad de har innan det är dags att ta upp dem till vinterförvaring. Just nu blommar de åt alla håll och kanter och somliga har verkligen tagit revansch sedan förra året. Jag kommer nog aldrig att sätta dahlia i kruka igen om jag inte på riktigt lär mig att ta hand om hur jag ska gödsla och vattna så det blir så bra som möjligt. Friland funkar så mycket bättre till dessa divor!

Grönkålen är makalöst fin! Vi får se vad det leder till för någon middag.

I några av lådorna i trädgårdslandet står det enstaka krasseplantor. De är just nu otroligt vackra, så något måste ha blivit rätt för dem. Inte bara krassen mår bra, utan också allt annat som inte borde växa här. Den här dagen kommer att ägnas helt åt trädgårdspyssel. Nog för att jag gillar att rensa mycket bättre nu än förr om åren, men så mycket rensning som behövs idag kommer att vara ”sådär”. Jag får väl roa mig med att gå och käka hallon med jämna mellanrum. Våra trädgårdshallon har muterat på något vis. De är tagna från sommarhallon i Bredavik, men precis som förra året så ger de här plantorna frukt först sent i augusti/september. Märkligt.

Innan jag gör något annat för dagen ska jag ut och plocka in blommor till vackra buketter. Tack alla växter för tidernas bästa blomår! Nog finns det utrymme för stor förbättring, men det känns fint att beta av ett projekt åt gången. Att komma hem till allt det som finns här gjorde mig denna gång extra tacksam efter flera månader av att ha känt mig otillräcklig. Heja, heja. Upp och ner åker vi i denna berg- och dalbana som kallas livet. I tragiska skeenden finns också möjlighet att stanna upp och se allt fint ur ett nytt perspektiv. Precis detta märker jag har hänt mig nu.

28 aug

Städa, baka, plocka, skörda, laga, pyssla.

Det har varit en helg med en lång rad fixande. Listan jag började med i lördags var oändligt lång, idag är den bara oerhört lång. Stenladan fick en fin hyllinredning 2019, men som alltid om man inte tänker efter före så hamnade grejer lite på fel ställen och en del grejer skulle aldrig ha hamnat här över huvud taget. Med tiden hamnade en del grejer på golvet och sedan blev det mer och mer kaos eftersom inte grundordningen fanns där. Nu har vi slängt, sorterat, ordnat upp, samlat ihop, märkt och flyttat grejer och det känns så bra att komma in här! Ett perfekt ställe för förvaring och lagring av sådant som används någorlunda återkommande, sådant som behöver stå frostfritt men som inte är allt för ömtåligt. Textilier lever lite farligt här, men egentligen tror jag bara det är flaggan som är i tyg. Den verkar klara sig ganska bra i sin låda med lock. En grundlig organisation kan ske först då man har riktig koll på hur, när och om man använder saker och ting. Jag skulle påstå att vi har det vid det här laget gällande just stenladan, men det finns gott om förbättringspotential på andra ställen.

Jag hade som uppgift att baka till ett dop. Det fick bli mormor Brittas fantastiska äppelkaka, den som alltid blir lika saftig och smarrig, åtminstone om man håller koll på gräddningstiden. Dopbuketten blev en symfoni i rött, vitt och orange, nästan bollformad och ganska maffig.

Det hanns med att koka lingonsylt av köpta lingon. Vi har inga här i närheten och inte har vi tid att plocka några heller. När vi fick chans att köpa genom min svågers klient hoppade vi genast på. Det mesta ligger i lagom stora påsar i frysen till rårörda lingon och annat smarrigt, men det blev också fyra burkar klassisk lingonsylt. De står nu vända upp och ner i stenladan. Sara Bäckmos snålröra brukar jag lägga i 400 g-påsar och fryser paketen platta. De tinar på ett kick och används med fördel i pastasåser, grytor och annat gott till vintern. På bilden hade jag just hällt ner de ugnsbakade grönsakerna i en rostfri bunke. De mixades sedan med handmixer. Nej, det ser inte gott ut, särskilt inte den här omgången som gjordes på gula tomater, men det smakar fenomenalt!

1992-1993 sydde jag ett lektäcke i lappteknik av tyger från fyndet på IKEA till min nyfödda lillasyster. Det har använts väl och när vi var och hälsade på lilla nyfödda systerdottern såg jag att sömmen släppt på några ställen. Nu har jag lagat så får vi hoppas att täcket håller ett tag till.

Sen var det den där lilla koftan i storlek 0-1 månad. Jag satte mig äntligen för att sy i knapparna i den och njöt både av att få bocka av något som stått länge på min att göra-lista och av att få en stund att sitta och tänka på lilla barnbarnet som är på ingång. Mys! Varför är så många av oss människor dåliga på att få det sista i en uppgiftsserie gjort? Spika fast lister, sy i knappar, få in ren tvätt i garderober, rama in något, städa bort högen i köket… Jag vet att jag absolut inte är ensam om detta. Samtidigt njuter jag otroligt mycket av att kunna bocka av grejer, så jag förstår inte att mitt inre driv inte är större än det är. Jaja, men nu är det så.

24 aug

När ogräsbyttan fick en make-over.

Igår var det dags att ta tag i byttan som stått vid verandatrappan som ett fult sår i säkert en månad eftersom jag inte visste vad jag skulle sätta i den. Jag hade köpt ett par grejer som varken passade ihop eller passade i byttan, så de stod bredvid i sina krukor på marken tillsammans med mina tre dahliasticklingar som kanske, kanske inte har lyckats bilda tuber för övervintring i sina krukor. Nej, det har verkligen inte varit fint. Nu blev det annat ljud i skällan. Pelargonerna kommer att stå ute ett tag till och därför ville jag att färgsättningen skulle funka med allt det ljusrosa och skira. Syrran ska komma på middag på fredag och hade med sig en bollchryss som var i precis samma färg i förskott då hon kom hit en sväng i jobbärende (hon hade sett bild på växterna i arrangemanget). Med detta arrangemang som inte är köldanpassat ropar jag ut till världen att jag inte ger upp! Det finns mycket fint kvar att suga ut ur naturen innan den går in i viloläge.

23 aug

Den som rensar får kanske ordning och reda.

Jag är en hoarder då det gäller mina växter. Har sååå svårt att rensa bort användbara blommor och annat grönt som inte är ogräs även om det växer på helt fel ställe. Det har gjort perennrabatten riktigt stökig, men fear not… Jag har en plan! Igår lade jag timmar på att riva upp, samla fröer, fundera över färgsättningar och lite annat. Jag hade en dröm om en prunkande rabatt i mängder av färger, men min vision blev inte riktigt sådär som jag hade tänkt. Det blev stökigt och dessutom var det en tung övervikt på blått, lila och rosa med lite vitt här och där. Det röda, gula och orangea får flytta nästa år. Kanske blir det ännu en rabatt? Hehe, det finns ju hur mycket utrymme som helst. Däremot är jag inte säker på att jag orkar vattna mer, så jag begränsas av det. Nu har jag iallafall samlat in Fars ringblommefröer och vet att de inte får vara kvar där de stått sedan rabatten skapades.

Hur mycket jag än älskar solrosor får de heller inte stå kvar där de fick bilda solrosstaket i år. Här vid ladan blir det med all sannolikhet ännu mer anpassat till tomaterna och jag vill ha ännu fler solrosor på ett eget ställe. Kanske kan jag inte få till ett solrosfält, men lite mer än det här har jag plats för på annat ställe. Det är spännande att försöka följa mina egna tankar. Det är sannerligen inte alltid helt lätt, men jag ger inte upp för det.

18 aug

Acceptans ur ett nytt perspektiv.

Om jag ska kunna lära mina klienter omfamna begreppet acceptans måste jag kanske också förstå vad det innebär? Idag har en städfrisk besökare slängt mina insamlade frökapslar och maken har kapat mina vinrankor, luktärterna som skulle bli till egna fröer och klematisen som stod på samma länga. Brist i kommunikation och okunskap. Maken brukar säga ”Varför bli arg på en hund som kissar på ens nya, handsydda skor? Den fattar ju ändå ingenting, det är ingenting att bli upprörd över.” Varken besökaren eller maken fattade någonting gällande det som hände. Det finns andra fröer, andra plantor, nya tillfällen att försöka. Suck. Jaja, men nu blev det så.

15 aug

Planttantsaugusti.

Triggervarning för alla som ogillar mina planttantsinlägg. Nu handlar det om sånt som växer här hemma! Karen Richardsons tredelade vas har jobbat hårt denna sommar. Här har dahlior i olika färg- och formkombinationer gjort mig synnerligen glad! Jag har aldrig haft ett bättre dahliaår. Stormen Hans tog nästan knäcken på Orange Delight, men de flesta av de drygt 20 plantorna har producerat mängder, blomma efter blomma. Gräsklipp i massor och att förodla dem i påse var en finfin kombination. Jag satte inte heller några i kruka, de trivs långt bättre på friland. Kanske bygger jag dahliastöd nästa år, men annars gick det här också tillräckligt bra.

Tomaterna sedan! Trots att skörden knappt är igång tror jag vi hittills fått mer tomater än sammanlagt de tidigare åren. Den provisoriska växthusanordningen visade sig vara mycket bra. Syrran och maken tycker båda att det ska byggas ett lite mer permanent växthus där vid laduväggen, och kanske blir det så.

Att sätta solrosor bakom tomaterna var fint, men inte särskilt praktiskt. De fick inte vatten där under taksprånget, så det blev ytterligare något som krävde vattning under den långa, torra våren. Kanske blir det mer av ett solrosfält nästa år, längst ner i trädgården. Jag tror det.

I växthuset och bakom det växer snacksgurkorna så det knakar. De gillar bättre växthus än friland och blir finare under tak, men de behöver stora murarhinkar för att få tillräckligt med näring och vatten. Chilin är lika fin som vanligt, synd att man inte kan äta så mycket av den. Det blev av olika anledningar bara två byttor paprika, men båda har levererat helt galet! Nästa år ska de bindas upp för att inte grenar tyngda av frukter ska brytas av. En squash sattes i bytta i växthuset, men det är de som växer utomhus, bakom, som ger mest och störst frukter. Pumporna sattes ut lite för sent, vi får se om de orkar växa sig stora.

Båda rosorna har tagit sig jättebra liksom klematisen på andra sidan. Nästa år blir det inte luktärter i blåa nyanser här. Däremot gillade jag att luktärterna tog lite plats innan Mamma Mia har hunnit växa sig lite högre! Kanske blir det luktisar i vitt och rosa nästa år?

Den swishiga linjen mellan äng och gräsmatta är inte proportionerlig. Vi behöver något som ramar in trädgården, men kan inte riktigt enas om vad eller vilken känsla som ska uppnås. Det ger sig väl! Fruktspöna verkar ha tagit sig, vi får väl se hur de klarar vintern. Jag fortsätter drömma om en mur med en hemlig trädgård och har blivit lovad en, men vi får väl se var den ska stå. Det är spännande att drömma! Att berget ligger så nära gräsmattan ställer till det och det blir svårt att få till de där lavendelhäckarna jag vill ha. Däremot verkar de nya lavendelsticklingarna klara sig bättre och jag håller tummarna för att de överlever till nästa vår!