16 jul

Sommartider, hej på dig!

Tänk ändå. Imorse gick jag en lycklig runda i trädgården och såg att den ena pumpan vuxit ungefär en meter över natten med regn och allt hade liksom blivit lite grönare. Samtidigt har man på andra platser i Europa fått så mycket vatten att hus har rasat och städer har svämmat över. Hundratals har bekräftats vara döda och över tusen saknas fortfarande. Greta Thunberg har fått vatten på sin kvarn (nej, jag försökte faktiskt inte vara rolig) och pekar på mer vanligt förekommande extremväderfenomen Vad vet jag? Jag hänvisar bara till den där prästrapporten här från Sturkö som hade blivit kvarlämnad i vårt hus. Extremväder fanns även för flera hundra år sedan. Idag finns internet över hela jorden. Det rapporteras på ett sätt som aldrig förut varit möjligt. Hur korrekta är rapporter och analyser? Hur mycket är sanning/fakta och hur mycket är gissningar? Jag ser på den tekniska utvecklingen och imponeras och avskräcks samtidigt. Mänskligheten, är den ens värd att överleva? Så dumt (idiotiskt) som så många beter sig både på individ- och samhällsnivå tänker jag att det där med denna civilisations eventuella undergång kommer att sköta sig självt.

Med det sagt är jag tacksam över att det nu är dags för besök från äldsta dottern och hennes man. Det är så härligt att ha dem här! Detta är dotterns första riktiga semester som vuxen och hon var duktigt nöjd då hon var färdig med fredagsmötet via Zoom tidigare ikväll! Häromkvällen satt jag och tittade på kort från familjens småbarnsår, nu är maken och jag gråhåriga och barnen vuxna. Tidens gång och allt det där.

I byn där jag växte upp bodde två ganska jämnåriga poliser, Far och IM. Det existerade en del bus i byn, men jag inbillar mig att det hade en lugnande inverkan bara att de fanns där. Jag kan inte tala för IM, men jag vet att Far fick rycka ut som ”jourhavande medmänniska” vid flertalet tillfällen bara för att han var polis. För ett par dagar sedan kom IM och hans fina fru ner från Småland (de har också flyttat) och vi fick oväntat besök både i Bredavik och Uttorp. Det var så roligt! Parets två barn gick i samma klasser som två av mina syskon och hela familjen tillhör det fina och trygga i min barndom. Jag är så nostalgisk och blev verkligen rörd av att detta par tog sig tid att köra ut hit, besöka mammas grav och besöka oss barn. Jag har aldrig varit uppe i Småland, men fick se bilder på den fina gården och vi utbytte erfarenheter av livet på landet. Vilken energiboost! Jag hoppas de kan komma ner igen och träffa fler i familjen.

Redan innan regnet hade det börjat bli dags att skörda. Igår blev det skördefest med bl a ugnsrostade polkabetor och idag blev det en röra på årets första squash, några lökar och ett helt gäng sockerärter. Vi kokade också potatis (Finns det något godare än nypotatis med en klick smör och flingsalt?) och stekte lax som plockats direkt från ICA Maxis frysdisk, hehe. Till efterrätt serverades blåbärs- och björnbärspaj med knäckigt täcke, allt för att fira dotterns semester. Vi kanske tröttnar på egenodlad mat om några dagar, men jag inbillar mig att också brorsbarnen som kommer för att sova över imorgon tycker att det är toppen både att plocka och laga till dessa skatter. Förresten, vet du hur gott det är att äta krasseblommor och ringblommans kronblad? Och hur vacker maten blir med dem? Tack för inspirationen, kära syster M!

I år testar vi ju hur det funkar med de här odlingslådorna. Storleken är perfekt, jag är verkligen nöjd! Jag kan dock konstatera att åtta gurka-, pumpa- och squashplantor i samma låda är lite väl optimistiskt! Det svämmar över på alla håll och kanter, men jag är noggrann med att vattna ordentligt och ska se till att fortsätta gödsla. I och för sig har jag bara skördat en squash, men det är fyra gånger så många frukter på gång än vi fick på hela skörden förra året. Jag satte i betydligt bättre näringspackad jord i år, har vattnat mycket och täckt med gräsklipp (tack till maken som hjälpt till och jobbat hårt han också) och det är verkligen roligt att allt jobb betalar sig!

Nu är det dags att gå ut och plocka dagens andra skörd luktärter. Min kompis var här för att hämta lite bröllopsrelaterade grejer inför sin egen vigsel och fick med sig en stor bukett hem. Vi promenerade ner till havet, pratade om högt och lågt och jag kom tillbaka med en svettindränkt rygg trots att jag hade på mig en sval klänning. Det har varit så hett och fuktigt i luften i flera dagar och nätterna har varit vad som kallas ”tropiska”. Det verkar som att luktisarna uppskattar både mycket vatten, mycket omsorg och att bli skördade varje dag. De har fullkomligt exploderat nu och jag är så lycklig! Vissa sorter verkar inte ha varit så härdiga, men jag njuter ändå av de som blommar och klagar inte. Det bästa är att ju mer jag plockar, desto större blir utdelningen! Synd att jag inte kan skicka ett doftprov till dig, men det kommer väl det också. Lev väl! Gräv där du står och glöm inte att dricka ordentligt med vatten.

07 jun

Ja, jag vill leva, jag vill gräva med fingrarna i jorden.

Igår var det Sveriges nationaldag. I år tittade jag på flaggan med extra stor värme. Jag är glad att vi landade här. Jag är glad att jag inte saknar Orem, att det blev så bra till slut, att Uttorp har blivit mitt eget lilla paradis.

Hundkäxen smular så fort man sätter dem i vas, men det gör ingenting. Det tillhör. Ängens blommor och så några eftersläpande anemoner fick fylla den där vasen som har så mycket nostalgi förknippad med sig. Den är verkligen barndom för mig, men även för mina syskon. Under mina superminimalistiska tonår tyckte jag den var ful, men nu kan jag inte ens framtvinga lite av den känslan. Den är bara vacker och glad!

Paprika och chili har kanske inte hunnit så långt än, men det finns knoppar på flera av dem. Nu har de fått flytta in i förra årets fyndväxthus. Det håller åtminstone i år också. Mer kan man inte förvänta sig av 250 kronor tänker jag. Placeringen känns lite avig, men här är det lätt att vattna och det står inte i vägen.

Så här blev kryddhjulet till slut! Jag är så nöjd, så nöjd! Tror det blir jättefint. Min extrasyrra sa att det blir lätt för maken att hitta hem då han flyger med detta ”fornminne” i trädgården, haha. Det ser onekligen lite hedniskt ut, ett monument från en svunnen tid. Det mest svunna i det är dock att Ölandssten varit superute i trädgårdsdesign under lång tid, men jag älskar det. Vi hade röda plattor i barndomshemmets trädgård. Så fint! Tror alla som hade det på 70-talet bytt ut sina mot betongsten vid det här laget, eller åtminstone mot något gråaktigt istället. Det jag vet är iallafall att vissa av dessa stenar aldrig användes, utan låg i en hög i trädgården hos de som skänkte bort dem, medan ett gäng var kantsten mot grannen. Eftersom grannen ska byta sina plattor till betongsten bestämde de sig för att köra en helhetlig grej, grannar emellan. Betongsten hela vägen alltså! Så kan det bli. Och så här blev det hos oss.

22 maj

Fredagsnjutning.

När syrran och jag var på Åbergs passade vi på att skaffa nya sommarblommor till mammas grav. Jag satte dit dem igår, men tyckte att penséerna fortfarande hade mycket att ge. De stoppades ner i lådan vid ingången till ”festlokalen” i ladan. Hoppas det kommer upp lite akleja från min syster i Skottland också vad det lider. Under tiden njuter vi av denna färgkombination som är som balsam för själen.

Jag kan ju inte låta bli att visa lite annat ”balsam”. Jag fick hämta rabarber hos de här godbitarnas husse och matte och passade på att gosa en lång stund. De var så charmiga så jag blev hundmänniska på kuppen! Lagom vakna vid det här laget, öppna ögon och mycket sociala och trevliga. Den vita hanhunden skällde med myndig stämma (eh, voff, voff), men de andra ville mest leka och slicka Monnahs hand.

Hur kan man inte charmas av dessa oskyldiga uppenbarelser? När jag tänker på söndertuggade skor, kiss på olämpliga ställen och sömnlösa nätter påminns jag om att det inte är helt lätt att följa hundvalpar in i vuxenlivet, men hjälp, vad söta de är! Jag undrar om jag inte behöver hämta mer rabarber snart igen…

17 maj

Jaja, mer trädgård och sånt.

I väntan på att allt ska komma upp och med lite skräckblandad förtjusning över att bo såhär och ens kunna drömma om blomsterprakt och stora skördar känns varje dag spännande ur ett planttantsperspektiv. De senaste veckorna har det jordförbättrats, klippts gräs till täckmaterial, satts små embryon till kommande matexplosioner och spritts ut fröer (ofta alldeles för tätt, jag har en benägenhet att INTE följa instruktionerna av olika anledningar). Varje år är det några arter som mår bra och frodas och andra som förgås av något outgrundligt skäl. Ofta är det brist på vatten som är det stora problemet för oss. Vi har kommunalt vatten i huset, men vattnar blommor och trädgårdsland med eget brunnsvatten. Vi bor på en ö som ständigt har brist på vatten (om man inte har djupborrad brunn). Så har det varit så länge jag haft en anknytning till Sturkö.

I helgen tog maken tag i de gigantiska resterna av murgröna som växt in i nätet som sitter på stenmuren. (Varför det sitter där vet jag inte, men kanske skulle det stoppa hönsen från att hoppa över till grannen?) Jag lade ut lite sten för att markera något slags framkant. Fortsättning följer, för det behövs något grässtopp och nedgrävning av stenarna för att det ska bli riktigt fint. Det finns inga antydningar till att dahliorna vaknat till liv än, men det brukar inte dröja så länge efter att de fått komma ut i jorden. Kanske blir det annorlunda denna kalla vår? Längst bort i bild ser du slutet på det som nu är den nyaste rabatten. Jorden där är mest murgrönerötter, häckrötter, nässlor och sten. Maken har påbörjat projektet att frigöra jorden, men jag vet inte om det är ett hopplöst projekt.

För några veckor sedan gick vi i den uppgrävda gräsmattan på baksidan och min syster sa: ”jag tror att man kan äta de där” om några lökluktande ”grässtrån”. Dessa har fortsatt växa och ta mer plats. Igår grävde jag ett dike längs rådjursstängslet, på insidan, där jag ska kogödsla och sätta ner luktärterna någon gång under veckan. Mitt bland allt gräs växte även de här lökarna och jag fick skicka en bild till min artkunniga faster för bedömning. Skulle det kunna vara kajplök som växer så rikligt här i gräset? Jo, men visst var det så! Faster kallar detta skogslök, men på Gotland är namnet alltså kajp. Man ska egentligen vrida av/klippa ovanför löken för att behålla och utöka sitt bestånd, men dessa grävde jag alltså bort. Skogslök växer fritt i södra Sverige, men är inte särskilt vanlig. Hittas gärna i gamla trädgårdar i närheten av träd och i gräs som inte fått den vanliga tuktningen och i mullrik jord. Med både skogslök och kirskål i riklig mängd känner jag mig rikt välsignad! Varför jobba emot naturen liksom?

Igår fick jag ett helt gäng unga pelargoner av min snälla granne. Hon vinterförvarar alltid sina pelargoner inomhus, vilket betyder att hon inte förlorat sina genom ihjälfrysning. Däremot stod hennes fantastiska Bob Hall ute på glasverandan i vintras då även mina frös ihjäl i köket i Bredavik. Det är en av de få specialarna som överlevde hos mig. Den har vuxit lite försiktigt, men så fort den tagit sig ordentligt ska jag toppa den till gåvogivaren. Jag erbjöd fri tillgång till tulpanlandet, men hon sa att hon hellre njuter av färgprakten på avstånd. Det resonemanget klingar inte hos mig. Jag fortsätter njuta också inomhus!

15 maj

Våren i full blom.

När mina syskonbarn och deras mormor var på besök igår tog vi oss runt grannskapet med barnens ögon. Tänk ändå, vilken bra påminnelse det är att hålla blicken någon annanstans än precis där den alltid brukar vara. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, för så länge jag själv behöver påminnas tänker jag att det gäller andra också. Min brorsdotter ville spana in sin farbrors bygge och när vi kom in på den tomten upptäckte hon en blommande syren. Jag blev alldeles paff, för våra syrener bakom huset är inte ens i närheten av att visa färg.

Ett av grannhusen är så vackert inramat att jag måste stanna upp varje gång jag går eller kör förbi. Jag tänker på Astrid Lindgren, Körsbärsdalen och Bullerbyn, Kristina och Karl-Oskar och människans behov av att ha det vackert omkring sig.

Och hur kan jag förneka dig denna skönhet? Jag behöver inte skämmas för mitt tulpanberoende och tanken på min rådjurssäkrade ”plockrabatt” var ju att jag skulle kunna frossa i buketter! Nu har jag flyttat den prunkande buketten i röda och gula toner till matbordet medan de mjukt rosa tonerna står i vardagsrummet. Jag känner mig löjligt tacksam och tänker att nästa omgång lökar kanske ska delas upp och sättas med några veckors mellanrum för en långvarigare blomning…

På barnpromenaden letade vi inte bara blommor, utan också djur. Grannens hästar fick sig lite mulegos, ekorr’n skuttade upp i sin gigantiska gran, vi spanade länge efter den halvtama fasantuppen och hans bleka fru, försökte se om vi kunde se skatungarna in action och så stod vi länge hos de urcharmiga lammen bortanför kyrkan och fnissade åt deras bräkande kommunikation. Efter det här ville brorsonen att vi skulle leta upp kossorna som han hörde, men där gick min gräns för hur långt jag skulle orka leta djurupplevelser med barn på axlarna, så vi promenixade hem igen.

Efter en fin pratstund med en ständigt Blekinge-längtande vän (eller ja, uppenbarligen slapp hon längta just igår då hon har en semestervecka på grannön med sin familj) drog jag med maken på en promenad. Han tyckte vi skulle ta oss ner till naturreservatet och där hittade vi kossorna som brorsonen hade velat leta upp. Vid den här tiden på dygnet hade det lugnat ner sig lite och vi var nästan ensamma nere vid vattnet, men annars var min känsla att det under dagen hade varit mer folk på plats i Uttorp än jag sett sedan sommaren innan Corona gjorde entré. Finns det hopp om mer normalitet i tillvaron nu, på riktigt? Jag gillade känslan.

27 apr

Sturköblomster.

Åh, nu börjar det igen! Buketter av trädgårdens och naturens skatter. Jag älskar att se de här små påminnelserna om kraften som finns i allt som växer. En bukett håller oftast inte särskilt länge, men jag njuter så länge de varar.

Nu när dottern flyttat får jag plocka mina egna vitsippor. Det blir förstås inte lika maffigt då jag inte har samma uthållighet…

11 apr

Bästa planttantsdagen!

Jag har på mig en Fitbit varje dag. Det är en aktivitetsmätare i något slags armbandsursform. Jag tog på mig den för ett par månader sedan efter att ha haft den liggande i skrivbordslådan i säkert ett år. Tänk ändå att det kan vara så peppande att ha ”någon” som säger åt en att röra lite mer på sig! Jag har som mål att gå minst 10 000 steg per dag, men ofta blir det ca 12 000. Ja, åtminstone om jag ser till att komma ut på promenad. Igår fick jag in 28 000 steg! 30 000 steg på en dag hade jag senast när jag var med maken i San Francisco och promenerade runt stan då han jobbade. Idag blev det en en flera timmar lång promenad med en vän i våra vackra omgivningar och trädgårdsarbete i princip hela dagen som satte mig i arbete. Härligt! Vi har haft så ruskigt o-inbjudande vårväder. Igår var det däremot både soligt och åtminstone halvskönt i vårsolen. Trots solskyddsfaktor 50+ var jag lite varm i ansiktet framåt kvällen.

Mina favoritträningsbyxor från Nike är verkligen inte snygga, men de är så sköna! Mönstret är bra såtillvida att det inte syns att jag har lagat tre hål med svart tråd. Lagningarna smälter helt in i mönstret! Stövlarna är en storlek för stora, men de gick för 50% på Granngården och är fortfarande vattentäta, så jag är glad.

Dagens grävning i makens egenbyggda lådor var den lättaste på de här fyra åren! I höstas lånade vi brorsans jordfräs och maken gick igenom hela trädgårdslandet. Jag satte mig emot det i det längsta efter att ha läst Jord-boken. (Alltså, man kapar allt möjligt som vore man en samuraj och skaffar sig själv en massa fler gräsrötter som kanske inte är så önskvärda.) Det var dock det smidigaste sättet att kunna jämna ut den väldigt ojämna ytan och nu är jag glad över att det blev gjort. Egentligen hoppas jag att detta blir den sista omgången vårgrävning.. Tänk om vi faktiskt kan driva på täckodling till 100% i år?! Det är onekligen riktigt bra på så många olika sätt och vis.

Det kommer att bli så bra det här! Egentligen hade jag tänkt att lådorna längst ner i bild (sju stycken allt som allt) skulle få vila sig till riktigt maffig matjord. Yngsta dottern har bottnat med tidningspapper, sedan ligger ett gäng kvistar som gått igenom kompostkvarnen och överst ligger resterna från vår gårds gödselstad (det bodde hästar här under många år). Jag kommer nog att sätta lite ditten och datten där även om prognosen för stor skörd är obefintlig. Gödslar jag på ordentligt med gräsklipp blir det ändå lite spännande.

Efter höstens förberedande inför ny grusgång är det totalt kaos i vår gräsmatta. Här och där visar dock naturen sin växtkraft på olika sätt. Denna samling påskliljor kommer jag inte alls ihåg sedan förra året. Kanske är det de gamla lökarna från trapp-planteringen som jag bara satte ner då de blommat färdigt?

Vid stenmuren mellan sommarvistet och ladan finns det fortfarande mycket att göra. Här ser du askan efter senaste eldningen. Även här rensade maken upp ordentligt förra året, liksom grannarna på sin sida. Nu ska jag försöka rensa upp det gamla skräpet från murgrönan som totalt hade tagit över både sommarviste och stenmur. Jag ser fram emot att ha en härlig blomrabatt här med massor av dahlior främst. Jag kommer också att samla ihop allt som jag har satt ”så länge” på flera andra ställen. Tror jag fick höstflox då jag fyllde 50 förra året, jag har några lammöron, akleja och mängder med dahliaknölar. Det ska nog bli fint, det här.

Denna fantastiska bukett hade min vän med sig för att fira den stora övergång som just skett i vårt liv. Det är stort när sista barnet flyttat hemifrån! Andra övergångar uppmärksammar man gärna med riter. Födelse, inträde i vuxenvärlden, äktenskap, död… M tyckte att det var på sin plats med åtminstone en blombukett. ”Va?! Firar ni att ni blivit av med mig?” Hehe, dottern fnissade lite, men förstod att det INTE var just så buketten skulle tolkas. Har du eller någon i din närhet uppmärksammat någon mer ovanlig övergång med en övergångsrit? (Den ”ovanligaste” jag kom på var att en vän i USA hade skilsmässofest med sina väninnor.)

11 feb

Vinterland.

Såhär såg det ut när jag skulle försöka få upp dörren igår förmiddag. Tur att jag kom på att det kanske var dags att leta upp snöskyffeln i stenkällaren när jag hörde att det skulle komma en hel del snö. Den här gången behövde inte jag skotta av mer än stentrappan. Annat var det i Snättringe då barnen var små och maken åkte till jobbet tidigt, tidigt och inte hann skotta på morgonkvisten. Skottning är en supereffektiv träningsform, så mycket kan jag säga!

Det är alltid samma sak då omgivningarna kläs in i snö. Landskapet förändras och man ser nya saker. Igår påmindes jag om vårt söta lilla sommarviste/bakbod/vedbod. Det är spännande med potential, men också lite störigt. Tänk vilken fin mottagning och gäststuga det här skulle kunna bli!

Ladan är så fin! Jag blir fortfarande förvånad varje gång jag påminns om att vi faktiskt bor på en liten gård. Det faller mer och mer på plats, detta är verkligen hemma. Detta är min trygga plats på jorden. Vilken ynnest det är att få bo såhär. Jag är mycket tacksam!

En skatas snöängel? Mönstret var så vackert, jag ville fånga stunden. Det går inte att se de glittrande snöflingorna, men detta blev som ett flyktigt konstverk.

Samma sak med denna snöhög. Snö som har drivit, naturliga former. Skyddande täcke för djur och växter, vatten till våra törstande grundvattenförråd. Jag kan inte se detta som något otyg. Dessutom är det alldeles makalöst vackert!

Den här lådan med fröer, sedan? Planttantsdrömmar. Jag har bestämt mig för att inte dra igång tomater, paprika och det andra allt för tidigt i år. Det blir bara krångel. Jag blir inte stressad av några Instagramodlare som hetsar eftersom jag knappt är inne där, men ett par odlargrupper på Facebook visar tydligt och klart att folk är på gång för fullt! Vi har precis blivit av med sorgmyggor och spinn här hemma och jag måste vila från besvikelsen av att ha mist de fina orkidéer som har trivts och frodats, spridit så mycket glädje. (Vi fick hem en trojansk häst, en gåvoorkidé som visade sig bära på elände.) Mammas orkidé, svägerskans inflyttningsorkidé – det fanns flera med affektionsvärde. Trots diverse planttantstips och tricks fick jag inte till det. Jaja. Sånt är livet. Och snart kommer jag att sätta igång med försådden och glädjas igen.

25 okt

Tulpanfrossa?

Jag älskar tulpaner så till den milda grad att jag utmanat rådjur om och om och om igen. I Segeltorp grävde jag under blod, svett och tårar (På riktigt!) ut en speciell tulpanrabatt. Lördagsmorgonen jag kom ut och såg hela rabatten länsad på unga tulpaner har lagt sig som ett minne jag fortfarande ryser av. I Orem hade vi vid flera tillfällen över tio rådjur i trädgården samtidigt. De upptäckte inte alltid alla tulpaner, så några fick vi behålla genom åren. Sedan vi flyttade hit har TricoGarden till viss del hjälpt fram tulpanerna till sin fulla prakt, men visst har rådjuren gått vinnande ur striden här också. När så maken byggde in vårt trädgårdsland i somras bestämde jag mig för att aldrig sätta en tulpanlök utanför rådjursstängslet Ever Again. Jag köpte på mig ett gäng tulpanlökar i början på löksäsongen då jag kunde få dem till ett bra pris. (Snart kommer lökarna att säljas ut. Det är då jag brukar köpa, men oftast kan man inte välja färger då.) Det visade sig bli närmare 200 lökar allt som allt! Ska det va’ så ska det, liksom. 100 av lökarna låg i en mycket prisvärd mixlåda. De lökarna var lite mindre än specialarna som du ser här ovan.

Handskar, knäskydd, benmjöl och planteringsspade – idag var jag lite bättre förberedd än igår kväll då jag fick ner de första 60 lökarna. Det gick nu betydligt snabbare och dessutom var det mindre smärtsamt. Jag fick säkert inte med tillräckligt med benmjöl enligt proffsen, men bättre något än inget tänker jag.

Jag lade ut några i taget för att alltid spara sista raden som referens. Det kommer kanske att se jättemärkligt ut eftersom vissa av sorterna blommar med kanske en månads mellanrum, men det får vara så.

Sådär, ja! Hela ”sydvästra” hörnet i inhägnaden är nu tulpanland. Snyggast estetiskt hade så klart varit att göra en bågformad plantering, men nu tänkte jag bara praktiskt eftersom resten av landet kommer att utvecklas under tiden som tulpanerna växer under jord. Kanske kommer det här hörnet så småningom att bli ett kryddland eller liknande.

Två pumpor med en diameter på ca 15 cm blev det alltså i år. Jag ger inte upp och kommer att sätta pumpor nästa år också, men då kommer de att få MYCKET mer gödsel. De blev söta trots alla utmaningar.

Makens fabrik för odlingslådor funkar finfint. Det ska bli spännande att se om vår vision kan leda till något praktiskt hållbart! Som sagt, det här att vara planttant är ibland fantastiskt medan jag andra gånger bara vill ge upp. Det är tur att jag tar foton och skriver anteckningar! Verkligheten peppar mer än deppar, som tur är.

Ps: Jag hann också skörda de sista luktärterna! De räckte till två buketter med hjälp av lite kvistar från de sista födelsedagsblomstren. Härligt! Har också samlat in en massa fröer, men hur grobarhet och sådär funkar för dem har jag ingen aning om. Vi får väl se när jag testar till våren!

06 jul

Luktärtsfestival.

Alltså, mitt första år med lite större fokus på luktärter har väckt en del frågor hos mig. Jag har lytt många av Cecilia Wingårds råd. Cecilia får anses vara åtminstone en av Sveriges största luktärtsexperter, och jag ser fram emot att ta en runda ner till Skåne för att njuta av hennes luktärtsfestival lite senare i juli. I de stora krukorna nära verandan står luktärterna höga och frodiga, men knopparna är inte nära blomning än. Oj, vad jag har gullat med dessa skönheter! Jag har erbjudit det bästa redan från början, gödslat och vattnat, bundit upp och flyttat krukor som stått snett. Hur konstigt känns det då inte när de första blommorna slår ut på min slumpplantering på friland?

Jag har ett litet land liknande en jordhög som jag preppade med bokashijord och satte pumpor och överblivna luktärter i tidigare i vår. Detta lilla land har förvisso vattnats en del, men inte tillnärmelsevis så mycket som krukorna. Jag får anta att det verkligen är så att bokashin utför under. (Sanningen är att purjon som jag planterade om i mjölkkartonger och bokashijord är fantastiskt fin jämfört med samma läge förra året.) Det bästa med luktärter är att ju mer man plockar, desto större blir skörden. ”Jag tror, jag tror, Att när vi går genom tiden, Att allt det bästa, Inte hänt än” Tänk att Håkans ord kan appliceras också på luktärter. Det trodde jag nog inte!

Gurkörten i den lilla buketten har frösått sig trots att jag av misstag rensade bort flera av de små gurkörtsbebisarna i våras. Det är inte lätt att pricka ogräsen. Kanske kan jag bli bättre på att samla fröer efter säsongens slut så det bara är att röja allt och börja om från ny kula i ettårsrabatterna?