blommor

18 maj

Det kvittrar i säven och susar i hörlurarna.

Jag vaknade från en dröm där min systerson var rockstjärna. Jag ser det som högst troligt att detta ligger i hans framtid, både med tanke på hans drömmar och hans musikalitet. Låten som han och hans band framförde var SÅ bra, men jag hade aldrig hört den förut. Nu sitter jag och försöker hålla tonerna levande. Inte direkt Bobby Womack, inte heller 100 gecs. Kanske någonstans där emellan? Nja, tror faktiskt att det var mer Alex G. Coldplay har varit S stora idoler i många år, men det var inte arenarock jag hade i mitt huvud. Inte alls. Det är intressant med drömmar, hur somliga är så verkliga att man vaknar och undrar varför man ligger i sitt sovrum när man nyss befann sig i yttre universum?! I min verklighet skiner solen och allt det gröna har exploderat då naturen tacksamt tog emot en ganska rejäl dos regn. Vilken skillnad det är med äkta vara jämfört med mitt envetna vattnande…

Tulpanerna ger allt i sluttampen på sina femton minuter i rampljuset. Jag har plockat så många buketter i år, både att ge bort och njuta av här hemma. Trots det har det blivit en hel del blommande skönheter kvar nere i Lilla Rotterdam. Vi får väl se vilka tulpaner som bestämmer sig för att komma tillbaka nästa år. Det ska bli spännande att se! Just nu handlar mycket om att gödsla rätt. Det är A och O då det kommer till både blomster och grönsaker. De första åren hade jag definitivt inte koll, men jag tycker att jag lär mig mer och lär mig av mina misstag. Ett problem är att jag måste handvattna så mycket och att det är ett evigt sjå att dosera och fylla på med den flytande näringen som är nog så viktig som det jordbundna gödslet. Precis som med allt annat får jag bara släppa den här tanken på perfektion och tänka att jag gör så bra jag kan. Det kommer att bli bra ändå. Jag är inget proffs med outsinlig plånbok till specialjord och annat som kanske hade gjort saker och ting bättre. Däremot har jag en god vilja och prioriterar att lägga tid i trädgården.

Igår plockade jag in årets första syrenbukett. Jag gör ett experiment och ser om det stannar här eller om de klarar att slå ut. Just syrener står annars vanligtvis inte särskilt länge i vas. Jag följer flädern här utanför med stort intresse. Finns det chans på flädersaft snart? Den kalla och torra våren har kanske inte gett de bästa förutsättningarna för vår fantastiska natur. Jag håller tummarna för fler regnnätter. Päronträden blommar dock med full kraft och även om fru Ingrid Marie sett sina bästa dagar hoppas jag att detta är året då vi får lite äpplen igen. Fröken Idared och hennes körsbärsvänner ser ut att ha tagit sig bra (jag fortsätter vattna ordentligt), men det lär ta många år innan de ger frukt. Nej, nu är det dags att placera ut lite försådda blomster i rabatten. Jag måste även införskaffa snigelpellets, för trots gårdagens inlägg är jag ovillig att dela med mig till de slemmiga kamraterna.

30 apr

Tulpaner, tulpaner, tulpaner (och lite annat).

Varsågod! För dig som varken befinner dig i närheten av Amsterdam, Rotterdam, eller de små versionerna av dessa, kommer här en liten bukettkavalkad. Jag har gett bort eller plockat in minst en bukett om dagen sedan förra helgen. Det blir inte riktigt ett blommande hav som jag har haft förr om åren, men inomhustulpaner är inte fy skam det heller.

I provrörsvasen hänger denna smått vulgära skönhet sedan i söndags. Det går alltså bra att plocka in tulpaner som precis visar färg för att låta dem fortsätta utvecklas inomhus.

Rådjuren hade varit i Bredavik och ätit upp Fars tulpaner nere vid lilla stugan som vanligt, så nu tog min syster hit dem för att de ska kunna fortsätta leva och frodas utan risk för att hamna i någons mage. Alla lökar satte jag i jorden, de tulpaner som hade överlevt hamnade här tillsammans med två dahliasticklingar.

I lilla krukan från Waldemarsudde, den som kom med i en auktionslåda och som jag knappt trodde jag skulle få användning få men som jag använder som vas ”hela tiden”, står min mest hållbara bukett. Gult är inte fult. Jag vet inte varför jag gick på nittiotalets hajp att eliminera allt gult från trädgården då vi flyttade in i Segeltorpshuset år 2000. Det växte ju knappt i den trädgården, men ölandstokarna mådde bra. Jag skulle bara ha beskurit dem och låtit deras blomsterprakt glädja bin och folket istället för att gräva upp dem. (När vi sålde byggdes det altan där, så de hade hur som helst inte stått kvar idag.) Jag ser fram emot en massa blommor i trädgården i år och det ska blomma i alla jordens färger! Ja, kanske blir det inte helt lätt att åstadkomma om det ska bli ökenvärme, men jag orkar inte skrämmas av varenda himla larmrapport som kommer. Nej, fram för mer färg! Det är inte helt lätt att locka fram den där ängen vi vill ha framför bilparkeringen, men kanske blir det ändå bättre och bättre?

Min syster kom och lade ner en hel eftermiddag på att rensa runt häcken till ”tomten på tomten”, ett projekt som har stuckit i ögonen under en väldigt lång tid. Jag är oändligt tacksam över hennes generösa hjälp.

Maken skulle bygga växthus, men lade istället ner ett hästjobb på att bygga färdigt lådorna, det som aldrig blev klart till förra årets odlingssäsong. Det ser nu ännu bättre ut och lådorna är dessutom mer stabila och buktar inte ut på mitten.

Själv fick jag ner lök och potatis, men fick också ut amaryllisarna på sommargödning. Vi har nu sex sparrisar som brutit genom jorden och jag var och tittade på dem säkert tio gånger under dagen, hehe. Min kusin och hans fru kom på oväntat besök och det var väldigt trevligt! Imorgon kommer syskonbarn på besök och kanske låter jag dem hjälpa till att sätta lite fröer i jorden. Annars dröjer det några dagar tills det blir trädgårdstjänst igen. Men nu går det fort! Det blir inte direkt varmare här, men träden börjar slå ut och både gräs och marktäckare ser ut att må riktigt bra. De fick kanske en liten boost av allt regnande under vintern. Ha nu ett fint Valborgsfirande!

25 apr

Tulpaner och sparris, sådant som gör mig glad.

Ja, men nu händer det! All tid jag ägnar åt drömmar, planering, förberedelser, plantering, rensning och vattning börjar ge frukt. Eller blom kanske? Efter John Taylors information om hur holländska tulpanodlare slår sina tulpanfält för att få de nya flashiga sorterna att bli starka ser jag alltså nu mitt nya tulpanland, Lilla Rotterdam, som ett rent snittblomsförråd. Första blommande sort är den här söta varmgula/orangea skönheten. (Tror det är Orange Emperor, men den har inte alls den intensiva färg som hade utlovats på bilder.) I Lilla Amsterdam kommer jag också att kunna plocka till buketter, där verkar det vara stor skillnad mot tidigare år med fler återkommande lökar. (Visste du förresten att en tulpanlök aldrig blommar om, utan den skickar ut nya lökar efter att ha blommat klart? Tulpaner kan även frösås, men då tar det många år innan plantan blommar.) Eftersom jag för första gången gödslade efter förra säsongens blomning gissar jag att det är den stora skillnaden.

Jag trodde att mina sparrisplantor gett upp lagom till i år som skulle bli stora skördeåret, men icke! När jag påtade runt lite i jorden hittade jag flera kraftiga knoppar på väg upp. Jag inser att fel låda fick uppdraget att agera permanent sparrisland då det är en av de tre som får flest skuggtimmar per dag. Sparrisar vill nämligen ha massor av sol, något som mina plantor inte riktigt fått tillgång till. Alltså, solen når dit, men inte under lika stor del av dagen som hos de flesta andra lådor i landet. Detta gör att skörden blir sen och antagligen mycket klenare än den hade varit med mer sol. Jag ska se till att leta upp ett bättre ställe och funderar på rabatten vid stenmuren utanför trädgårdslandet. Där växer redan jordärtskockor väldigt bra och den sandblandade jorden och skyddet/värmen från stenmuren hade nog varit mycket behjälplig. Det handlar bara om hur väl jag rensar. Vi har så stora ytor att ta hand om och även om jag fått bättre kläm på hur man bäst hanterar ogräs har jag bara en viss tillgång till tid. Nåja, jag ska tänka lite på det och eventuellt införskaffa nya plantor till detta uppdrag. En sparris tar ju ändå 3-4 år på sig innan den låter sig skördas. Tulpaner och sparris står för övrigt båda på min Topp 10 i trädgården-lista.

Monnas topp 10 i trädgården, utan inbördes ordning, i april 2023

dahlia (för dess skönhet och långa blomning)
sparris (godaste grönsaken)
tulpan (har funnits med som min favoritblomma i alla år)
lök (använder lök mer eller mindre dagligen)
slingerkrasse (underbart vacker och jättegod i sallader)
tomat (hemodlade är bäst)
vitkål (jag har nästan kommit över min kålodlingsfobi och tycker kål i alla former är jättegott)
sockerärt (så tacksamt att odla och jättesmarrigt)
luktärt (som kärlek, ju mer du delar med dig, desto mera har du kvar)
äpple (apelsin må vara min favoritfrukt, men äpple är en riktig trotjänare)

Jag inser att jag har många fler ”måsten”, men dessa var de första som kom till mitt sinne. Vilka har jag missat som du hade valt?

23 apr

Tack!

Jag skriver tacksamhetsdagbok i huvudet hela tiden för tillfället. Mitt hjärta svämmar över, som det så klyschigt brukar heta. Det är verkligen ljuvligt ute och jag kan inte bara ta in allt det härliga. Idag ska jag sätta mig med papper och penna för att göra en fysisk att göra-lista istället för att bara bocka av i den som jag har rullande i mitt huvud.

Min syster har långt större erfarenhet av det mesta i blomväg, allt från artkunskap till delning av perenner och vackra installationer. Hennes lilla innegård i stan är så söt, men ger henne inte tillräckligt utlopp för detta intresse. När nu vädret skulle bli det bästa på hela våren kom hon därför ut i ett par dagar för att hjälpa oss. Och alltså, hade hon varit min anställda hade hon bums fått lönelyft! Jag hade aldrig ens kommit på vissa idéer som hon hade och hon har dessutom hjälpt mig göra sådant som aldrig blir av p.g.a. tidsbrist. Nu är i princip hela rabatten mellan huset och ladan genomgången. Den har fått en ren perenndel som förvisso får bli en ”växarabatt” för att jag ska kunna se vad som funkar och hur problemet med att solen går bakom själva rabatten bäst kan lösas. Blommorna vänder sig nämligen åt grannarnas håll (fast i detta fallet är de nog mest glada, haha). Jag gillar rabatter med höga växter längst bak och lägre fram, men kanske får det bli en lite annorlunda lösning. Vi får helt enkelt se! När vi hade grävt och flyttat och vattnat och delat kom maken hem och hade hämtat upp svågern. De överraskade med utflykt till vacker plats vid Östersjön och picknick (fast picknicken fick vi inta efter utflykten eftersom maten hade glömts på gårdsplanen), något som verkligen uppskattades.

Somliga av oss fortsatte gräva, andra jobbade på växthuset. Det blir betydligt mer avancerat än jag hade sett framför mig, särskilt med tanke på att det är en ”sålängelösning”. Jag ser verkligen fram emot att se hur planttantslivet kan förbättras med detta hus i mitt liv!

Nu blev det så mycket jobb med jordiga händer igår, så jag tog inte särskilt många foton. Här kommer iallafall en liten bukettkavalkad från morgonen. Anemone nemorosa, denna ljuvlighet.

Kanske svårt att se, men här står årets första tulpan i ”lilla Amsterdam” som visade färg. Den fick sällskap av gullvivor som syrran tog med från Bredavik och några påskliljor som kanske sett sina bästa dagar.

De maffiga dubbelpåskliljor som kom med gården gör mig glad där ute, men en som hamnat lite avsides i gräsmattan fick följa med in. Små minisar har vi hur många som helst.

I ”Lilla Rotterdam” växer det också så det knakar. Tre skönheter fick följa med in och en visar redan sig i sin fulla prakt! Efter John Taylors information om att alla specialtulpaner bör plockas av för att ge dem chansen att sätta nya lökar och komma igen varje år ska jag bli ännu bättre på att plocka in och ge bort tulpanbuketter. Med detta önskar jag dig en fin söndag oavsett var du befinner dig.

12 apr

Planttantsredovisning, april 2023.

Lagom till påskafton åkte fågelmataren ner. Denna julklapp har verkligen bidragit till en bättre vinter. Det bestående kommer inte att bli det kallblöta jämntjocka mörkret, utan alla stunder vid fönstret då jag betraktade våra fågelvänner. Jag undrar vad som hände Halte, kajan med bara ett användbart ben, som var den enda fågel jag med säkerhet kunde peka ut. Han slutade dyka upp för några veckor sedan efter att ha besökt oss dagligen sedan november. Jag hoppas att han bara hittade ett bättre ställe att hänga på. Nu är hela apparaten diskad ordentligt liksom de lösa delarna och allt har åkt ut i ladan för sommarlov.

Förra veckan ringde svärmor från Lidl och berättade att de hade fruktträd till en billig penning. Vi satsade på ett Idared äppelträd och två Kordia sötkörsbärsträd. De är nu planterade enligt konstens alla regler. Om de tar sig och trivs har vi fyndat, gör de det inte är det några hundralappar kastade i sjön. Jag tror det kommer att bli bra. De är sprejade med TricoGarden för rådjurens skull, men ska även få stöd och skydd då de behöver växa sig starka innan de klarar Sturkövindarna på egen hand. Maken köpte även med sig två hasselpinnar på rot, men den ena ger jag inte mycket hopp. Vi får se! Naturen är förunderligt fantastisk och konstigare saker än att ett par torra kvistar rotat sig har hänt.

Jag har delat alla findahlior som kändes tillräckligt stora för det och införskaffat ett fåtal nya i lite varmare toner. I år blir det en rabatt med bara dahlior nere vid stenmuren vid trädgårdslandet där de stod de första åren. Alla klassiker (min farbrors och våra vänners hundraåringar) tar sig alltid jättebra och blommar som bara den trots att jag inte låter dem få någon tjuvstart mot sniglarna. Kanske kan ungdomarna värja sig bättre om de hinner sätta blad innan de åker ner i jord. I ”nya rabatten” mellan huset och ladan ska jag försöka jobba fram en perenn- och ettåringsrabatt så får vi se hur det går. I höstas hade jag satt namnlappar vid de olika växterna i den rabatten, men fåglarna har såklart dragit upp dem. Det får bli en senare utmaning att lura ut vad som står vad av det som inte är uppenbart.

Igår skolade jag om de flesta tomaterna. Det visade sig att Balkonzauberfröerna inte var lika dåliga som jag trodde, de var bara hemskt sega i start. Några av dem får därför lite extra tid på sig innan jag sätter dem i större kruka. Paprika och chili mår jättebra, basilikan likaså. Potatisen groddar på och ute i verandan växer spetskål, broccoli, Nya Zeeländsk spenat och ett gäng blommor så fint, så fint.

Jag hade tänkt sätta lite fröer i den här skottkärran vid brunnen på gårdsplanen, men ändrade mig då jag såg hur vackert det växer där redan. Det kommer säkert att komma upp lite ettåringar också vad det lider, men det får räcka som det ser ut så länge.

Örthjulet är min fröjd och glädje! Det mesta verkar ha klarat vintern utmärkt trots allt regn. Citrontimjan ser jag inga tecken på liv hos och jag undrar om det inte har varit för blött för oreganon… Vi får se. Gräslöken är redan helt fantastisk och både citronmeliss och chokladmynta kommer att vara igång på riktigt om några veckor. Malört och vinruta har jag ingen direkt nytta av, men de är vackra. Salvian har jag klippt ner lite, så jag hoppas att den klarar den behandlingen och blir lika fin som förra året. Isopplantorna har fått sig en liten frisering, men hobbarna med kryddtimjan får vara.

Sedan är det tulpanerna! Lilla Amsterdam visar något slags liv, men det är här det händer grejer. Jag tänker att luktärterna ska hamna här också precis som vanligt, men först ska det njutas av härlig färgprakt. Längst till vänster ser du en helt galen hyacint som måste ha hamnat i någon påse av misstag. Vilken tur att den hamnade just där!

30 mar

Städa i frys och skog.

Jag är nere hos mina tulpaner nästan varje dag och hejar på dem. Det går inte fort och jag tror inte de mår så bra i att ha det så blött runt fötterna, men förhoppningsvis reder det sig ändå. De här skönheterna köpte jag på Willys för en trettiolapp och de är helt magiska! Köp av storköpstulpaner ger inga garantier. Ibland slår de inte ens ut ordentligt innan de torkar ut, andra gånger blir de såhär. Jag ställer ut dem på verandan på natten så de får ta igen sig lite. Det verkar funka utmärkt.

Naturen satsar verkligen nu! Det är som att tonen i allt det bruna börjar förändras. Det går inte att ta på, men märks tydligt då jag är ute och promenerar.

Just nu städas det upp runt Uttorpsrundan. Det blir nog jättefint och öppet då det är färdigt!

”Skördemaskinen” som används är otroligt fascinerande. Den kvistar och barkar av stockarna som vore de plockepinn. Snabbt går det! Brorsan berättade att de är mycket tekniska, drivs med datoriserade paneler inne i hytten.

Krokusdiket är i full blom! Det är så fint på den här delen av rundan. Njutbart!

Jag fortsätter utgå från frysmat och utmanar mig så smakerna inte blir exakt samma hela tiden. Igår blev det squashsoppa med fetaost och rostade pumpakärnor och sedan rabarberpaj med custard till efterrätt. Soppan blev god, men pajen ännu bättre. Kardemumma och rabarber är en ytterst lyckad kombination. Jag följde detta recept, mixade havregrynen och följde kommentaren som ”Jacob” gjorde: det var bara att smälta smöret och blanda ihop med allt det andra och sedan platta ut degen över rabarbern. Faktiskt en av de godaste pajer jag ätit! Jag önskar bara att rabarber inte alltid krävde så mycket socker, men det är svårt att komma runt. Nu är det bara veckor kvar tills vi kan skörda kirskål och kanske färska rabarber. Jag längtar!

12 mar

Sol i hjärnan.

Hej hej från mej! Igår blev en förvisso väldigt slö dag, men jag kunde tänka och med jämna perioder lyckades jag genomföra en del av det jag hade planerat. Maken uppehöll sig i Klackamåla hela dagen för att säkra ved inför nästa vinter. Han jobbade tydligen hårt tillsammans med två av mina bröder, en svåger och så syrran som presenterade mig med vackra bilder från vårvinterskogen.

Arbetet delades upp lite. Här vid klyven var det full rulle från start till mål. Jag kan inte låta bli att tänka på Far och alla timmar han lade i livet på att fälla träd och omvandla till ved. Han har hållit många hem varma om vintrarna, det är allt jag har att säga. Nu har brorsan tagit upp detta uppdrag, men jag tror han märkte att det är ytterst effektivt att utföra somliga uppdrag i amishstil, alltså att alla hugger i. Varje nerlagd arbetstimme blir dubbelt effektiv. Tja, kanske inte dubbelt. Dessutom har kanske inte alla lika mycket kraft att lägga ner. Å andra sidan är det smart att förbereda det uppväxande släktet så de står rustade med många olika slags kunskaper den dag den föregående generationen inte längre finns i livet.

Igår märktes det att det gröna gräset verkar ha vaknat till liv, även om det drog kyligt om öronen. Jag gick långsamt fram och tillbaka mellan hus och lada för att få färdigt på rensandet på övervåningen och fick så småningom allt på plats. ”Någon” har varit i stenladan och ätit på våra lökar. De är liksom urgröpta inifrån, så jag antar att vi har haft besök av någon mus som lirkat sig in genom en icke helt heltäckande dörr. Må så vara. Skulle svälten slå till hade nog inte just dessa lökar räddat oss. Mössen ska ju också ha sitt. Rödbetorna har däremot fredats i sin torv och är fortfarande fina. Somliga har börjat gro lite, men de ugnsrostade rotfrukterna igår var mycket läckra och gav ingen konstig eftersmak. Morötterna som inte var 100% fräscha då de lades i torven har dock inte klarat sig lika bra, så klart. Vissa saker måste man bara lära sig genom erfarenhet.

Här har du årets sämsta bild, men för mig är den guld värd. Basilika av fyra olika slag växer och frodas, till och med thaibasilikan ser ut att må väl fast den kan vara lite gnällig. Just basilika tillhör mina favoriter. När jag väl har fått igång alla krukor går det bra att skörda försiktigt i omgångar. När säsongen för vår egen basilika är slut brukar jag faktiskt känna mig lite mätt och då är det skönt att vila smaklökarna några månader. Det går naturligtvis att sätta nya fröer kontinuerligt, men eftersom jag inte är Sara Bäckmo är jag inte särskilt bra på just den biten i mitt planttantande.

Det märks som sagt att jag har odlat i några år nu. Ingenting ser nytt och fräscht ut, mina tejplappar med namn på sitter till och med i lager på lager på vindruvslådorna. Jag är stolt över mitt småländska tavarliga (sparsam, någon som tar vara på) arv. Släng ingenting i onödan! Igår sattes lite purjo, stjälkselleri, astrar i olika färger, praktvädd (en aprikos färg som jag hoppas matchar astrarna jag fick av syrran förra året) och så smarrig physalis. I år utmanar jag mig själv att inte sätta lika många fröer som vanligt. Jag vet att det kan gå snett (paprikan var till exempel inte lika groglad som förra året), men är ändå nöjd med mitt beslut. Allt ska gödas och få en bra plats. Däremot vill jag förså lite fler grejer än jag vanligtvis gör. Direktsådd i all ära, men vi har också mördarsniglarna att ta hänsyn till och de är tydligen redan i farten här i södern. Urk. Men, men. Alla anpassar sig till situationen och jag gissar att dessa slemmiga typer njuter av all väta som fyllt på våra vattenförråd under vintern! Det blir nog bra.

15 feb

Överskott.

18 471. Så många bilder har jag sparade i min kära telefon och nu finns det ingen återvändo. Jag har inga fler appar som kan raderas för att ge mer utrymme till nya fotografier. Senast jag tömde (förutom framstegen med huset, de vägrar jag göra mig av med) var 2019. Jag älskar de små filmerna som telefonen producerar som minnen av olika typer av tilldragelser, med specifika människor eller från särskilda platser. Till och med solnedgångar och bakverk kan få egna filmer! Jaja, nu kommer jag att ha bilderna kvar på datorn och vissa av filmerna har jag sparat så de finns kvar. På ett sätt är det bra övning för mig att göra mig av med grejer. Det finns definitivt en hoarding-gen i mig som kräver lite motstånd. Tur att ”ordning och reda-genen” är starkare, hehe. Skulle jag behöva leta upp något specifikt har jag alltid möjligheten att titta igenom gamla blogginlägg. Denna vackra bukett från vår trädgård i Orem hittade jag till exempel då jag letade efter en specifik grej. Ibland undrar jag varför jag tar kort på mina buketter, det kommer ju alltid nya. Sedan påminns jag om att somliga förändringar är knappt märkbara och det som känns självklart en dag kanske är väldigt exotiskt och annorlunda tio år senare. Just denna påminnelse är en av anledningarna till varför jag tar så många kort, så jag fortsätter.

Det har även städats i garnlådan, som jag redan berättat. Det visade sig att jag inte hade särskilt mycket garn som passade till bebiskläder, men jag lyckades med uppdraget som var viktigast gällande garnerna. Mamma stickade alltid en massa sockor till barn och barnbarn. Vi tog vara på de restgarner som var något att ha när hon hade gått bort och jag tyckte att den nya lilla familjemedlemmen också skulle få ett par mormorsstrumpor. Därmed letade jag upp två restnystan av samma garn och hoppades att de skulle räcka till varsin bebisstrumpa. Kolla in garnberäkningen. Jag är själv imponerad. Nu gäller det bara att nästa nystan är lika långt, he. Stickfebern fortgår!

09 feb

Sådant jag skulle vilja göra just nu och annat jag faktiskt ska ta mig för.

En av våra körsopraner är ”ledig” fram till april då hon är med i en uppsättning av Fantomen på operan som just nu går i Kristianstad. Det är tredje gången gillt då premiären var planerad till våren 2020 och förra årets premiär fick också ställas in p.g.a. publikrestriktioner. Ännu är inga biljetter införskaffade, men det är alldeles för längesedan musikalmusik dansade omkring i mina öron.

Det är även allt för länge sedan jag lyssnade på Förklädd Gud! Igår lade en av mina gamla körvänner ut detta tips, så nu vet jag var jag kommer att vara klockan 12 på lördag. Staffan Sundås var min första körledare här i Karlskrona och i Vox Aurora sjunger flera av de gamla motettsångarna som ville hänga med honom då körverksamheten omstrukturerades. Barbro, en av mina första lärarkollegor, väckte intresset för detta verk av Lars-Erik Larsson och Hjalmar Gullberg. Jag får fortfarande rysningar då jag hör preludiet, så här trettio år senare. Det mest spännande med Förklädd Gud är att det faktiskt är skrivet för att framföras på radio. (För att du ska förstå hur olika musik jag uppskattar kan jag säga att jag parallellt med denna musik lyssnade jättemycket på George Michaels Listen without prejudice…)

Tänk ändå hur fantastiskt det är att det bara är att tänka på ett musikstycke och sedan kunna söka fram det i musikbiblioteket Spotify som slukar hur mycket som helst. Det verkar inte längre vara så många musiker som vägrar lägga upp sin musik där, men jag förstår att det kanske inte alltid känns roligt att nästan behöva ge bort sin musik.

Än så länge är det luftigt i hyllan med lysrör som agerar växtbebisrum här i huset. Nästa månad drar det igång ordentligt och jag känner att jag har ganska bra koll på läget. Många älskar planerandet och drömmandet, andra känner sig mer bekväma runt de faktiska grödorna.

Det rosa molnet visar vägen ut mot världen och värmen. Nej, det hade inte suttit illa med ett besök till myhrorna nere i Thailand just nu. Samtidigt gläds jag så med syrran och hennes familj!

Det känns faktiskt rätt hoppfullt ändå! Jag snodde med mig några syrenkvistar från brorsans tomt eftersom de var lättare att komma åt än våra egna. Vikten av att ta in naturen ska inte underskattas. Förhoppningsvis får vi snart njuta av skirt gröna blad även om kvistarna är vackra så här också.

Igår var svärmor och svärfar här på lunch. Jag lagade kokt torsk med äggsås, men klämde även in lite dekadent brownie med valnötter som intogs med salt karamell-glass. Idag kan vi se fram emot samma efterrätt igen. Varje gång det glutenfria baket smakar minst lika gott som ”vanliga” kakor och bröd funderar jag över om det är tretton års invänjning som nu suddat ut känslan av kartong som förut fanns rätt ofta. Tror faktiskt inte det, utan tror bara att jag blivit bättre på att välja rätt recept och rätt mjölersättning.

Byta ut och fräscha upp! Det känner jag för. Ny garderob, nya skor, ny frisyr, ny duk, nya växter, nya stickprojekt. Det måste vara våren som ger sig tillkänna här också. Jag behöver inte en enda ny klädtrasa, utan har istället fixat med klädvård. Sytt upp hundtandsbyxorna, sytt i knappar, lagat hål och rensat ut. Kanske får jag göra precis som jag gjorde med den här fina godisskålen – locket blev kvar i skåpet och själva skålen fick bli kruka till pärlhyacinterna som svärmor hade med sig. Dags att leta nya plaggkombinationer, kanske testa lite lager på lager eller bara komma ihåg plagg som hamnat underst i högen? (Trots ganska få plagg jämfört med många i min ålder använder jag alltid samma om och om igen.)

I sticksoffan igår tittade jag på en Netflixfilm som bygger på en sann historia, All my life. Sorglig, men utan att sluta med gråtkramp i magen. Sanningen är att påminnelsen om att ett medellångt liv innehåller 27 375 dagar och att jag om jag följer medel-Svensson har ungefär 23 år kvar gav mig lite panik. Nattens sömn lät ta hand om paniken och idag känner jag mig nöjd och glad igen. Att sitta och räkna ner är inte riktigt min grej, så jag tror jag fortsätter som förut. Njuter av de små vardagsglädjorna, lägger in ett och annat projekt, fortsätter att drömma om somligt, längtar efter annat och släpper taget om det som bara tynger och ändå inte går att göra något åt. Ja, bättre torsdagspepp har jag inte att ge. Det får duga så.

06 dec

Nu grönskar det i decembermörkret.

Den 21 december är det dags för vintersolståndet, alltså årets kortaste dag. Det innebär att vi fortfarande får kortare och kortare dagar, att vi trycker in oss i mörkret. Jag har inga problem med det. I år skräms vi om och om igen av att elräkningarna kommer att driva oss ur hus och hem, men våra julstjärnor och ljusstakar lyser för fullt ändå. Jag lovar att tala om ifall det är just detta val som gör att allt går åt skogen… Under tiden som vi lyser upp huset för kung och fosterland fylls det även på med blomster av olika slag.

Söndagsmorgonsögonblick. En fin vän är hemma från USA och hälsar på sina föräldrar. Mitt i allt hon har att tänka på själv hade hon hittat tulpaner i en butik och köpt till mig eftersom det är mina favoriter. Så fint att jag blev alldeles tårögd! Amaryllisen till höger i bild slog ut igår och den kan du se i mitt förra inlägg. Inte vit som jag trodde, utan vackert vit och rosastrimmig.

Äh, vi tar en repris. Igår fick jag ett meddelande från min trädgårdsmästarsvägerska som berättade att hon fallit för amaryllisarnas skönhet och köpt på sig flera stycken. När jag berättade om min vurm för olika blomster och skrev ”Jag kan aldrig hejda mig” svarade hon: ”Det är svårt att hejda sig – och tråkigt.” Hahaha! Detta är nu mitt nya ordspråk.

I arbetsrummet blommar Mammas novemberkaktus på för fullt. Jag var rädd att det inte skulle bli något i år eftersom jag inte hade ställt ut den över sommaren som vanligt. Den fick löss tidigare i år och blev sprejad med såpvatten fler gånger än jag vill komma ihåg, kanske var det även bra för blombildningen? Lössen är i alla fall borta och blommorna blommar på för allt vad de har.

Den vackra hyacintkrukan från Waldemarsudde bjuder i vanlig ordning på hyacinter och mossa. Den brukar få två omgångar lökar för att det ska bli grönt under hela december, lökarna planterar jag sedan ut i någon rabatt. När de blommar om blir det alltid med färre blommor, men jag är inte så petig. Det känns i alla fall bra att inte bara slänga bort dem!

Apropå slänga så har vi här julens diva, julstjärnan. Den är så känslig att hälften vore nog. Julstjärnan ska inte vara känslig för etylengas, så jag vågar ha den bredvid fruktskålen. Däremot fryser den sönder för minsta lilla. Jag hade en 29-kronorsversion som var jättefin här fram tills för några dagar sedan. Köpte den på ICA och tog med den utan att slå in den först eftersom jag tyckte att den borde tåla tio plusgrader. Det gjorde den inte, så den ligger numera på komposten. En julstjärna ska behandlas som en drottning och får inte ens kika utanför dörren utan minst ett lager papper runt sig. Tyvärr verkar det som att inte heller butikspersonal har koll på hur känsliga dessa blommor är och det kan faktiskt vara en omöjlig uppgift att få sin stjärna att ens överleva, ännu mindre utvecklas. Jag ser den helt enkelt som förbrukningsvara. Min kära svärmor har dock i år fått en sparad julstjärna att ge röda blad! Det har jag aldrig varit med om och är högt imponerad.

Slutligen får jag dela med mig av ett dåligt foto på orkidéerna som fått blomsterfnatt. Ja, eller knoppfnatt i alla fall. Den vänstra har åtta otroliga stänglar som är på gång att blomma! En vanlig Willys-version som bara hade två stänglar då jag köpte den till vrakpris. Den mittersta fick maken i present och den blommade i flera månader i våras. Trots det har den nu kastat ut två stänglar. Där finns det dock bara två eller tre knoppar på varje stängel. Hoppas att vi slipper spinn igen! Det var så tråkigt att behöva slänga ut allt som stod i det här fönstret förra året.

Jahaja, det var dagens rapport från telefonkamerans dimmiga land. Det ger verkligen mycket glädje att vara planttant! Fram för mer grönt till folket.