Jag berättar gärna att jag har älskat det här huset sedan jag steg in första gången, trots att det då var i ett rätt risigt skick och jag visste att det fanns tragiska livsöden knutna hit. Det är ett vackert hus, ett inbjudande hus och det har blivit ett älskat hem för oss. Vi fortsätter hitta och upptäcka sådant som följde med, trots att vi flyttade in redan 2016/2017. Somligt har tagit tid att gå igenom. Det är roligt att hitta nya ting och om inget annat så har jag påmints om hur viktigt det är med dokumentation. Ett foto har bara estetiskt värde utan dokumentation. Den sanna historien bakom ett fångat ögonblick kommer att vara dold för världen om ingen tagit sig tid att berätta innan det blir för sent. När vi gick igenom lagfarter och kartor till huset ordentligt hittade vi också lite annat smått och gott. Ett fåtal julkort, negativ från 1956 inlämnade av husets ägare Elsas syster Inga, Elsas syster Gertruds betygsbok (Gertrud gick bort tidigt i tuberkulos, inte så konstigt att boken hamnade hos systern) och lite annat smått och gott. Negativen visar bilder från vårt hus, så det är väl därför Inga har gett dem till Elsa vid tillfälle. I ”smått och gott-högen” låg också detta foto på två små flickor, uppklädda och allvarsamma. Jag tycker de är så otroligt fina och tänker att de borde bo hos sina efterkommande istället. Nästa vecka ska jag gå över till grannen och fråga henne om hon kan tänkas veta vem de är.
Jag fångades av att fotografen är en kvinna, Maria Sundström. Hon hade ateljé på Norra Smedjegatan i Karlskrona. Maria föddes 1883, verkade gå ogift genom livet, jobbade som fotografibiträde 1907 och var skriven i Karlskrona åtminstone mellan 1912 och 1941. Enligt sin namne, konstnären Maria Sundström, var hon verksam i Karlskrona redan från 1905 och till 1941. Jag är sugen på att ta kontakt med den levande Maria för att få reda på mer om denna fotograf som varit anledningen till en egen utställning i nutid! Det riktigt tråkiga är att jag missade utställningen Kvinnor bakom kameran på Blekinge Länsmuseum där Maria var en av kvinnorna vars fotografier ställdes ut. Den pågick tills för tre veckor sedan. Jaja, men nu blev det så. Kanske finns det möjlighet att få ta del av utställningen också i efterhand, något slags dokumentation. Ja, så här funkar min hjärna. Jag börjar dra i trådar och så börjar tankarna snurra. Jag får vara tacksam över att det fortfarande snurrar där inne och att jag fortsätter fascineras över saker och ting. Tänk att inte ha det kvar…
Vilken konstig titel. Som om det skulle finnas några nackdelar med att fotografera? Jag har gillat fotografering sedan tidiga tonåren och började fota lite mer med min första Nikon 1995. Efterhand kom digitala systemkameror in i bilden, sedan den störande lilla Canon Ixus – jag kommer fortfarande ihåg frustrationen över den långsamma reaktionen! Vår lilla Ixus var dock oöverträffligt smidig. Den var så lätt och liten och gick att ha i fickan. Revolutionerande! En systemkamera väger ju en del och är ganska ömtålig. Efter Ixusen kom andra kompaktkameror och när vi flyttade till USA köpte vi en Canon EOS 60. Jag har aldrig riktigt lärt mig dess finesser och den har aldrig blivit ”min”. Sällan tar jag med mig kameran och när jag fotar blir jag ofta frustrerad över att kvaliteten inte är vad den borde. Numera vinner telefonkameran nästan alltid. Trots det fotar jag inte alls lika mycket som jag en gång gjorde. Det stör mig samtidigt som det är ett medvetet val. När jag lägger undan tanken på att hela tiden fånga skeenden blir jag närvarande på ett annat vis. Trots det vill jag säga att fotografier är ovärderliga och jag är så tacksam över alla de foton och filmer som finns kvar som dokumentation över mitt och min familjs liv. Bara på datorn har vi 101 919 bilder och 1 670 videor. Det låter helt absurt när jag ser det utskrivet, särskilt med tanke på att de flesta är från 2012 och senare. (Har en del släktdokumentation och liknande här också.)
För att åskådliggöra fördelarna med att fotografera visar jag denna fångade stund från gårdagen. Maken och två av svågrarna filurade tillsammans ut hur de bäst skulle få upp den nya dörren till boden. Det ingenjörades och fysioterapeutades tills den satt upphängd enligt konstens alla regler och nu kan målarpatrullen ta över. Detta är inget fotokonstverk någonstans. Bara den som känner personerna på bilden eller de som var på plats kan tala om vilka de är och vad de höll på med, men för oss som följer vårt sommarparadis är detta spännande information. Jag har berättat följande förut, men här kommer det igen. Min väninna skulle göra en liten film till sina föräldrar då de skulle fira 50 år som gifta. Hennes pappa (och hon själv) är fotografer. De första fotona hon valde var vackert komponerade, snygga bilder. Det fanns mängder av foton, så efter ett tag började hon sålla hårdare och på ett sätt hon inte var beredd på. Det enda som var intressant var vilka som var med på fotona, var de var och varför någon hade tagit fotot. Vackra fotografier och snygga kompositioner i all ära, men när tiden har gått är de inte längre lika intressanta. Det första fotot jag visar här ovan föreställer hur syrran gjorde en dessertpizza färdig. Snygg komposition tycker jag själv och fint ljus. Jag kan till och med se värdet i att visa att vi använder pizzaugnen också till desserter, men kanske bara om man lägger till ett recept.
Här kommer ett annat foto som någon annan antagligen hade slängt eller åtminstone inte brytt sig om. För oss som tillbringat alla våra somrar i Bredavik är synen av dessa knottmoln något som tillhör och något som väcker minnen av något slag. Knotten bits inte, är inte fientligt inställda, men många är de småkryp som oavsiktligt ätits upp eller mött sitt öde i ögat på någon Sturköbesökare. Jag sparar bilden, låter den fortsätta leva och påminner om hur roligt det i efterhand kan vara med just de där detaljerna som är lika självklara som luften du andas. Hur ser köket ut då folk arbetar i det? Hur har du löst organisationen i förrådet? Var brukar du sitta och fika på jobbet? Glöm inte att fota så man ser lite mer av omgivningen. Vilka tapeter har du? Möbler? Grejer på väggarna? Är huset barnanpassat eller bor en gamling som gillar fullt av ömtåliga grejer och levande ljus där? Som sagt, denna typ av foto kan berätta så mycket mer än ett vackert porträtt.
Sedan är det alla dessa blomsterfoton som jag tagit de senaste åren. Jag inser att detaljfoton på blommor kanske är noll intressanta för de flesta. Min syster flyttade ut sin Flammentanz från stan ut till stugan i Bredavik. Där mår den nu fantastiskt bra och blommar som om den var på steroider. Att betrakta den mot den vita stugväggen är en upplevelse, men kanske hade det räckt med det? Om tjugo år vet ingen historien bakom varför jag fotade och det går inte heller att se att fotot är taget i Bredavik. Ännu ett foto som alltså kräver skriven text för att hålla i längden. I telefonens app Anteckningar har jag fört odlingsdagbok sedan 2019. Numera kompletterar jag texten med fotografier, något som verkligen lyfter och hjälper mig. Där fyller vackra trädgårdsbilder och odlingsdokumentation i fotoform sin funktion till fullo. Jag fortsätter att känna efter och utvärdera, påminns om vikten av att rensa bland foton och filmer. Det är inte alls dålig att vara lite mer restriktiv och rensa hårt. I denna digitala tidsålder går det att ta mängder av foton och filmer, men ju mer man har desto svårare blir det för varje objekt att göra sig hört. Ett sätt att komma runt detta är att göra fotoböcker. Min syrra är så duktig på att sammanfatta familjelivet med årsböcker. Andra gör fotoböcker från semestrar, barnets första år, sammanfattningar inför stora högtidsdagar, historien bakom alla arvegods, favoritrecept – det finns en massa roliga, fina, spännande sammanfattningar som passar i en fotobok. Annars går det naturligtvis att bara sitta och scrolla på datorn, streama favoritbilderna på en skärm någonstans i huset, eller framkalla de allra bästa favoriterna och hitta ställen där de kan få göra en glad! Fotokalendrar är perfekta presenter. Man kan till och med trycka foton på kläder, något som är jätteroligt till särskilda firanden. Hur tänker du om fotodokumentation? Är den överskattad? Underskattad? Onödig? Oersättlig?
Här hänger den, fleecefilten från Dumle med ärmar på. Den får representera en tid i mitt liv då jag hade ett extraknäck som gav mig stor användning av min kärlek för ord. När barnen var små brukade jag nämligen vara med i olika tävlingar eftersom jag gillade att skriva slogans och motiveringar till varför just jag skulle vinna något. Jag fick in gunget och hittade så småningom fram till ett sätt att skriva som var synnerligen framgångsrikt. Jag brukade plocka med mig tävlingar hem från mataffärerna där de hängde, ofta tillsammans med rabatter på de produkter som sedan skulle finnas med bland vinsterna. Det var alltid en bonus att få med namnet på företaget som utlyste tävlingen i motiveringen, eller åtminstone att utgå ifrån dess verksamhet. Jag såg stor skillnad på resultat om jag skickade in mitt bidrag i början på en tävlingsperiod eller i slutet. Idag hade jag inte vågat lita på postgången, men då postade jag medvetet bidraget så det skulle vara framme kanske så sent som dagen innan sista tävlingsdag. En motivering rakt upp och ner funkade inte, det gällde att hitta en känslomässig anknytning av något slag. Inte ”usch, stackars mig, nu måste ni ge denna vinst till mig”, utan en positiv motivering. Att hitta vinster att dela med andra tyckte jag särskilt om. Glädje blir större när det finns någon att dela med! Så småningom blev tävlingar fokuserade på att få flest likes på sociala medier mer vanliga och då var jag inte längre intresserad. Det var själva skrivandet som var det roliga! Här kommer en lista på sådant som jag vunnit:
en bil
en cykel
mat för 10 000 kr på Hemköp
matvaror och annat man äter
skönhetsprodukter
en finmiddag för hela (stor)-familjen på Wärdshuset Ulla Winbladh
ett oändligt antal t-shirtar med företagstryck
biobiljetter
en upplevelseresa till Hemavan med Stig Strand som guide
matcheckar
biljetter till shower och konserter
böcker
kläder
skor
leksaker
dvd-filmer och cd-skivor (Tiden går!)
smycken
köksprylar
inredningsdetaljer
väskor
en spa-weekend
Finlandskryssning
privat biovisning
biljetter till Legoland
tapeter
en kamera
en Silhouette skärmaskin (fast det var en annan sorts tävling där jag skickade in ett gäng scrapbooking-bidrag)
solglasögon
blomstercheckar
Det fanns säkert mer, men många vinster blev det. Som jag skrev så såg jag på tävlandet som ett extraknäck. Jag brukade sitta på söndagskvällarna då barnen lagt sig och fundera på olika rim, ordval och ordföljder. På den tiden jag tävlade var tävlingsvinster skattepliktiga om värdet överskred 5000 kr. (Det kanske gäller fortfarande?) Det innebar till exempel att vi fick en billig ny SAAB, men den kostade ändå oss mycket pengar. Jag hade medtävlare som sa nej tack till att ta emot sina vinster för att de inte hade insett att de finaste vinsterna inte var gratis-gratis. De flesta vinsterna trillade dock bara ner i brevlådan som vinstbevis eller i form av spännande paket. Åh, så jag älskade att gå till brevlådan på den tiden! Idag finns inte längre någon spänning i detta moment och posten kan bli liggande i flera dagar utan att jag eller maken plockar upp den.
Ibland är det roligt att förlora sig lite i dagar som gått! Har du också tävlat? Har du isåfall någon vinst du minns lite extra?
Ps: Jag vann faktiskt finfixade naglar av Frida Selkirk till mig och dottern inför hennes bröllop för bara några år sedan. Hittar jag en tävling där motivering krävs kan jag alltså fortfarande gå igång!
Det finns något fascinerande med hur naturen hanterar sådant som av olika anledningar hamnar i dess väg. Jag har aldrig direkt drömt om att vara arkeolog, men jag har med beundran följt det arbete som dessa praktiska historiker utför. Makens morbror var arkeolog och jag lärde mig av honom att arkeologi sällan handlar om stora och fantastiska skatter, utan mer ofta om vardagliga ting och fenomen från svunna tider. Å andra sidan är det kanske mer användbart att se hur den stora massan levt sina liv än enstaka kungligheter och adelsmän.
Jag var ytterst intresserad av farao Tutankhamon om vilken jag läste allt jag kom över som tonåring. Jag gjorde till och med ett stort arbete i skolan om honom och fick tillåtelse att klippa bilder ur vårt uppslagsverk till detta. (Alltså! Detta tyder verkligen på att jag själv är en relik…) Hur som helst hittade jag en liten bit plastsnöre i gräsmattan igår och böjde mig ner för att dra upp den. Det visade sig vara något som hade kunnat medverka i teveserierna Jordskott eller The Last of Us – ett helt plastnystan som hade integrerats och gömts i gräsmattan. På något vis fick detta mig att tänka på den där Tutankhamon, för som du säkert förstod kändes det som att jag helt plötsligt var mitt i en spännande utgrävning och hade hittat något slags felande länk. Det visade sig vara fel, men händelsen triggade igång tankar på mitt gamla intresse för Tut. Han dog som nittonåring och hans kropp visar ändå mängder av besvär. Enligt Wikipedia bland annat dessa, somliga orsakade av sjukdom och skador innan döden, andra har uppkommit efteråt:
lösa benfragment inuti skallen.
fraktur i vänster knä.
hopväxta halskotor.
skolios i ryggen.
gomspalt.
klumpfot (PEVA pes equinovarus adductus).
Köhlers syndrom (juvenil osteokondros i vrist).
Malariaparasiten Plasmodium falciparum, påvisad genom DNA-analys.
kvinnliga kroppsformer (hormonell obalans).
omfattande benbrott i hela kroppen (Arkeologen Howard Carter och hans gäng förstörde ofrivilligt skelettet då de försökte få loss mumien).
skador på mumiens yta, som till stor del är förkolnad (Man tror att den självantände, men att branden också släckts av sig själv).
Sternum och revben saknas på vänster sida.
hjärtat saknas (lämnades alltid kvar i egyptisk balsamering).
vänster höftben saknas.
Vi kan konstatera att det är bra att kungligheterna inte längre gifter sig med sina syskon och kusiner… Tutankhamon var gift med sin halvsyster och fick två små flickor som båda var för tidigt födda och inte överlevde. (DNA-tester har visat att Tutankhamon var far till båda, men sannolikt var de älskade och sörjdes. På den här tiden var det inte vanligt att mumifiera barn.) De genetiska defekterna gjorde tydligen att den här ättens medlemmar dog tidigare och tidigare. Gällande teori säger dock att Tutankhamon dog av en infektion som följde ett svärdshugg. Det var sannolikt någon motståndare som ville komma över den ledande positionen. Önskan om makt är för mig helt oförståelig. Maktgalenskap leder enbart till elände för alla, oavsett om dess uttryck bygger på ondska eller ”goda intentioner”. Tutankhamons ungdom och bråda död får mig osökt att tänka på Sveriges problem med gängkriminalitet och hur grov kriminalitet kryper allt längre ner i åldrarna. Väldigt få av dessa unga gossar kommer dock att få långa Wikipedia-artiklar upptecknade efter sig. Just denna måndag börjar jag därför med en tanke på Tutankhamons öde och alla som förlorat sina tonårssöner, bröder och vänner i gängkriminalitetens svallvågor. Detta på grund av ett upphittat plastsnöre i gräsmattan. Så kan det bli.
Nu har denna dagen ägnats åt soffliggande och friskgörande så till den milda grad att baken började domna bort. Försökte läsa lite, men det var tvärstopp. Inte gick det att lyssna på bok heller och det finns så många serier att följa att det inte är rätt dag att ta beslut om vilken jag ska ge mig på. Hur håller jag mig klagofri i detta skede? (Haha, jag gav upp det där med att byta arm för armbandet varje gång jag klagade efter en vecka, men jag strävar verkligen efter att tänka klagomålsfritt fortfarande! Fastan fortgår ju vare sig jag vill eller ej.) Jag tog mig i alla fall upp ur soffan, gick bort till brorsans hus för att tömma luftavfuktaren och vips så började hjärnan reda till sig lite igen. Det är verkligen magiskt vilken god effekt rörelse bidrar till då jag mest känner för att inte göra ett skapandes dugg.
Hur som helst. När jag kom hem igen satte jag mig vid datorn en stund. Dagen till ära hade min lillasyster innan frågat ”Vilket är ditt vackraste/finaste plagg någonsin i livet? Som du har ägt.” Frågan kom lägligt, för jag kunde jämföra lite med gårdagens Oscarsutstyrslar. Jag kunde snabbt plocka fram några favoriter ur minnet, och insåg lite förvånat att jag har en massa plagg som jag är eller har varit känslomässigt anknuten till. Kanske borde jag inte bli förvånad, jag trodde ändå att jag skulle bli sömmerska som femtonåring. Min stil har dock varit extremt lågprofilerad och försiktig, både gällande snitt och färger. Genom åren har tyvärr en ätstörning gjort att jag verkligen ogillat att se mig själv på bild, oavsett hur jag sett ut. Det gör mig ändå glad att inse att den här oviljan har försvunnit och jag är väldigt tacksam över att det finns bilder kvar trots denna ovilja att fångas av kameran.
Hatta lilla Monna. Tummen och jag var ett bra team. Det där nattlinnet fanns i tre olika storlekar, både med brun och röd rand. Jag undrar hur många av mina systrar som också har varma minnen av världens skönaste frottenattlinne? Det skulle även vara roligt att veta i hur många år de egentligen användes i vår familj.
Amerikaklänningar fanns det många av i min barndom. De kom antingen från släkt, vänner eller via mammas egna beställningar från katalog. Här står jag i köket med lockad lugg och 1900-talets vackraste klänning.
Klänningen finns fortfarande kvar och fick vara med då jag fotade systerdottern för några somrar sedan. Då var hon en liten parvel, nu unga damen. Dessutom har verandan piffats upp något.
Hårdrocksfrilla och obekväm i mig själv på alla sätt och vis. Tonåren, alltså. Hur som helst älskade jag plaggen jag har på mig, även om det väl var rhododendronbuskarna som var viktigast att föreviga. Både byxor och skjorta var sydda av mig själv, byxorna i en påsmodell som återkom i flera olika material och färger.
Denna t-shirt i siden öppnade mina vuxna sinnen för betydelsen av sköna material. Jag kommer ihåg hur ledsen jag var när den inte längre gick att få ren. Byxorna ville jag visa då de tillhör ”vi gör jeansen coola genom att klippa sönder några andra jeans och göra det första paret lite för stort”. Jeans med kilar och revärer var populära under ganska många år och de återkommer fortfarande med jämna mellanrum. Tror dock sällan att ungdomarna fixar själv, numera köper man jeansen såhär.
Byxklänningen i viskos var min bästa klädkompis i många år. Jag sparade den faktiskt för att sprätta upp och återanvända som mönster. Tyvärr kom jag aldrig så långt och den hamnade i en soppåse vid någon flytt.
En av mina favvo-favoriter är denna blå ljuvlighet som jag hittade på Ross Dress For Less i Palo Alto när vi var nygifta. Den följde med på många festliga sammanhang och hade varit helt rätt rent färgmässigt denna våren. Kommer fortfarande ihåg den perfekta kvaliteten och väven, det tunga fallet och den vackra färgen som jag var så förtjust i under Tricia Guild-åren.
Ett av mina dyraste plagg någonsin var den röda kjolen i någon kashmirblandning, inköpt på Benetton på den tiden då man kunde fynda på mellandagsreor. Kjolen var i en fantastisk kvalitet och fick gå till second hand även om den var lite nopprig då jag för bara några år sedan gjorde mig av med den.
Finaste plagget måste väl ändå vara Blekingedräkten som mamma sydde. Den ärvde vi syskon tillsammans och jag hade den på mig då lillastesystern gifte sig. Gillar dock bättre hur min syster såg ut i den för några år sedan.
Nu hittar jag inget bra foto på den underbara mönsterstickade tröja som jag fick av min kusin, men den vårdar jag ömt och tycker den är lika vacker varje gång jag tar den på mig. (Fick även en kofta av min vän som jag känner likadant för.) Det är en ynnest att få äran att förvalta ett plagg någon har ägnat så mycket tid och omsorg åt.
Den stickande vännen står här mellan mig och min syster, men egentligen är det den gröna läderjackan som har huvudrollen. Den får stå för det sista av mina finaste plagg, ett som jag fortfarande använder och känner mig nästan lite cool i. Och där var modevisningen av mitt livs finaste (kanske mer känslomässigt så) och vackraste plagg över. Med detta urval måste jag undra när modemagasinen hör av sig…
Igår fick jag hämta ett paket som varit på väg i postgången under lång tid. Tydligen strejkas det både här och där, inte bara i syrrans Skottland… Det var så roligt att öppna! De små lunchpåsarna ska sparas till kommande julpyssel, men boken i paketet är redan öppnad och genombläddrad! För flera år sedan började extrasyrran i Tyskland ett projekt till sina barn. Hon ville gärna att de skulle lära sig lite svenska och mer om vår familj och bad alla svara på några frågor. Detta projekt utvecklades i takt med svaren till något betydligt större och nu är resultatet här: en fantastisk bok med otroligt mycket kärlek. Alla syskon med familjemedlemmar har fått bidra med berättelser om sig själva, men vi har också haft möjlighet att berätta om varandra på ett sätt som gör en glad in i hjärteroten.
Jag känner ofta att det finns stor variation i ambitionsnivå när det gäller skolan i Sverige och i Tyskland. Det här är ett helt fantastiskt konstkort som är tillverkat på en bildlektion av den tyske systersonen. Jag står förundrad och funderar på hur kortet bäst ska kunna glädja alla som kommer hit på besök. Visst är det vackert?
Igår åkte jag hemifrån för jobb i Kalmar vid 14-snåret, men innan dess satt jag och försökte få reda ibland mina bilder och höll att på bli gaaaaalen! Importerade närmare 3500 bilder till datorn och stod efter det med 200 färre bilder på telefonen är innan överföringen. Nu har jag 33 000 dubbletter i Bilder-albumet på min stationära dator och fattar ingenting. Innan jag har tagit tag i dubbletterna vågar jag inte börja ta bort bilder i telefonen som kanske, kanske inte flyttats till datorn? Somliga foton finns inte bara i två, utan SEX versioner. Suck, alltså. Och specialprogram som letar körde jag för inte så länge sedan, men det verkade ju snarare ha gett mig fler dubbletter än färre.
Hur som helst, eftermiddagen och kvällen bjöd på en blandad kompott. Jag kom hem efter 22.30 och hade ont i magen för att jag hade skrattat så mycket, men innan dess hade det också förts allvarliga och spännande samtal av olika slag. Inte jobbsamtal, utan mammasamtal, mentorssamtal, samma intressen-samtal och godvänsamtal. Foto- och videopåminnelserna om härliga och svåra dagar skakade upp vissa känslor, samtalen andra. I vanlig ordning lyssnade jag på härlig musik på hög volym under en av de timmar jag satt i bilen, men pratade även i telefon.
Det kändes som att det hade gått en hel helg sedan jag steg upp tidigare samma dag och i den helgen rymdes det händelser från flera andra liv där jag i mångt och mycket var en annan version av mig själv. Jag känner stor kärlek till den flicka och den kvinna jag var då och är samtidigt så glad över den jag är idag. Tacksamhet gjorde för mig all skillnad i världen, lärde mig bli vän både med mig själv och livet. Jag har blivit undervisad om vikten av tacksamhet sedan jag var ett litet knyte, men inser att det inte var förrän 2012 som poletten trillade ner. Därför fortsätter jag predika vikten av detta mentala ”tillstånd”. Kanske har inte heller din polett hittat ner till myntinkastet än?
Idag är det årets stora kärleksdag respektive årets ensammaste dag, lite beroende på vem du är. Å andra sidan är det för många bara den fjortonde februari, åtminstone här i vårt land. I England har dock dagen vikts åt något slags kärlek under många hundra år. Det är spännande att läsa historiska redogörelser för hur saker och ting har uppkommit. ”Vinnaren skriver historien” hörde jag min gamla SO-lärare säga på 80-talet och fick för första gången upp ögonen för hur en historia alltid har olika perspektiv så länge minst två personer är inblandade. Gällande Alla hjärtans dag finns det så många olika ingångar och anledningar till att dagen åtminstone behållit sin ställning som Kärlekens Dag No. 1 att det är svårt att peka på någon som den mest viktiga. Vi får nöja oss med att det var så här det blev. Det är även lätt att förstå att någon som står besviken eller irriterad över att inte kunna fira med ”alla andra” protesterar och att de som har lite affärskänsla passar på att profitera. I samband med just Valentine’s ser det därför ut så här i de engelsktalande länderna (bilder härifrån):
Här hemma firar vi mest kärlek till en kommande liten bebis (oroa dig inte, 52-åringar brukar bara bli mammor om de är Hollywoodstjärnor) som vi fick se på bild för första gången igår. Åh, alltså lilla bebis, vi längtar efter att få träffa dig! Jag har skrivit ut Petiteknitmönster och börjat planera för kommande outfits i långa banor. En av syrrorna har redan sytt ett par gulliga mjukisbyxor och själv har jag dragit fram både tyg- och garnlådor för att inte missa några guldkorn som eventuellt hamnat i skymundan av misstag. Allt är förresten gulligare i mindre storlek! Jag önskar dig en fin dag med hjärtan och stjärnor om du inte hellre ligger under en filt, äter choklad och tycker synd om dig själv. Då är det också helt okej.
Igår laddades de nya grundvattennivåerna upp på SGU:s hemsida. Jag har blivit en riktig statistiknörd. Kanske har det med åldern att göra, kanske är det bara mitt sätt att hantera att vi översköljs med något slags undergångskänsla från alla håll. Om jag skulle uttala mig om huruvida framtida Sturköbor skulle behöva hantera att bo i en öken eller om Sturkö skulle bli översvämmat liksom resten av världen av de smältande glaciärerna hade jag haft olika svar om du frågat mig i somras och om du frågade mig just nu. Efter sommaren var det katastrofläge med ”mycket under normal” både gällande små och stora vattenförråd då det gällde vårt sydöstra hörn av landet. Idag har de stora depåerna fyllts på till ”normal” och de mindre vattentäkterna bjuder till och med på ”höga flöden”. Vi har en egen liten sjö på gården och om det hade behagat att frysa till hade vi kunnat åka skridskor på flera ställen.
Jag får så klart tankar runt det här utifrån hur vi som människor har olika styrkor. Om man tänker på oss i flocksammanhang känns det kanske lättare att acceptera att personer höga på neuroticism var långt bättre på att vara försiktiga och varna för potentiella faror. Många amerikanska studier visar på att man generellt röstar utifrån var man befinner sig på skalan för neuroticism. Det kan väl också förklara en del varför det så ofta fattas beslut som bygger på hur det KÄNNS nu, inte hur det verkligen SER UT nu. Jag tänker på hur det har sett ut, och hur det idag ser ut, med många olika problematiska situationer som i mångt och mycket har sitt upphov i politiska beslut. När det gäller långsiktighet är det viktigt att ”varnarna” samregerar med politiker som fattar beslut som bygger mer på rationalitet än känsla. Vad leder detta beslut till imorgon, om en vecka, om ett år, om tio år eller om hundra år? Finns det beslut som bör fattas enbart på känsla? Vilket tidsspann är politikernas ansvar att ta ansvar för? Och hur lever vi våra egna liv? Vad leder ett liv som enbart leds av känsla till? Vad leder ett liv som leds av enbart långsiktiga planer till?
Jag tröttnade på katastrof-eländes-undergångs-tankarna som överföll mig från alla håll för några år sedan. De finns där fortfarande i alla olika sammanhang jag befinner mig i, men jag har jobbat hårt på att inte låta mig drunkna i dessa. Detta innebär att jag inte längre engagerar mig lika mycket i flera olika frågor som förut intresserade mig. När jag pratade med grannen häromdagen gick han igång på något som kom upp i diskussionen och när han sedan var färdig sa han ”Phu, det var skönt att få prata med någon om det här.” Jag hade bara lyssnat, hummat lite och bekräftat det han sa, men han fick lätta en frustration som jag så väl kände igen. Just då saknade jag mitt engagemang lite grann. Kanske är mitt nyfunna statistikintresse ett sätt att kanalisera den saknaden?
Det är dan före dan före dan före dan före dan före dan före dopparedan. Mitt lilla jag sitter och hoppar på stolen av förväntan. Hon finns där, långt inne, fast mitt planttantsjag är betydligt lugnare och håller rumpan stadigt på sitsen utan att rubbas. Jag kan sakna känslan av fjärilar i magen och den stora längtan efter lugnet efter allt hoolabaloo. Min syster frågade sig om ”allt var bättre förr” och jag svarade följande:
Bättre förr:Min naivitet, gos med barnen då de var små, orken att ha tusen järn i elden, att Mamma och Far levde, alla julkort som jag både skrev och fick, pengars värde, att fixa julklappar, häng med kompisar runt Sverige, att vara AF-morsa, Orem-bergen och allt härligt vi fått uppleva i USA genom åren, roligt att laga mat till många…
Bättre idag:FaceTime/chattar med nära och kära på avstånd, att ha vuxna barn är underbart och jag älskar relationen vi har med dem, har släppt på så många onödiga ”måsten” och lever ett liv där Förnöjsamhet är min främsta kompanjon, mitt planttantsliv, min hälsa, så mycket friare från ätstörningstankarna.
I början snurrade tankarna specifikt runt december, men sedan började de sväva ut i tankerymden. Där har de flaxat lite sedan dess. Det är så lätt att hålla sig i nostalgins korridorer eller dåtidens skamfyllda vrår. Inte är det precis förbjudet att hålla sig där, det kan tvärtom få en att må bra för stunden. Det är när ältandet tar över och tankarna börjar snurra i ilfart runt sin egen axel som ångest, oro och nedstämdhet lätt gör oss sällskap. Lika illa är det då det gäller framtiden. Visst är det fint att få drömma, planera och sätta mål, men när vi är allt för fokuserade på vad som händer sedan är det lätt att låta oron ta över eller att missa framsteg och målgångar. Det uttjatade ”att leva i nuet” är uttjatat av en anledning. Vi är många som har svårt att omsätta detta i verkligheten, att nöja oss med att stanna en stund där vi är just nu, känna in vår kropp och vårt sinne och sluta fly från verkligheten.
UnderbaraClara har i år en riktigt härlig upplevelsekalender som ger tips på vad vi kan göra för att få små korta stunder av närvaro i nuet under en tid som kan upplevas som mycket stressig för många. Visst kan det kännas kontraproduktivt att klämma in ännu en grej när tiden redan upplevs som för kort, men för egen del vet jag att det är lätt att hamna i beteenden som inte är så produktiva och att jag alltså ändå inte få något gjort. Lika bra att avbryta detta mönster och lägga in ett par minuter med något som faktiskt tillför en något istället för att vara en flykt.
Idag ser jag fram emot sådant där julande som jag själv uppskattar så mycket. Det fula tomtelandet ska få komma upp till exempel och jag tänker på hur många gånger jag varit med och satt upp ett sådant. Tanken svindlar. Just idag får mamma sitta på min axel. Jag hoppas att hon känner min tacksamhet över att hon, själva Julens Drottning, lät sin glädje för julen spilla över på oss barn. Kanske kan jag för en stund få vara både i min egen historia, i nuet och det som idag är framtiden utan att något behöver vara vare sig bättre eller sämre? Med det önskar jag dig en fin fjärde advent.
