10 mar

Släktforskning.

Igår lärde jag mig mer om ”inneboende motivation” i skolan och mer om släkten hemma hos mammas kusin. Det senare var absolut mest givande, även om jag tror att jag kommer att ha stor nytta av motivationskunskapen i jobbsituationer framöver.

Här är mormors kusin Majsan, tillika min pianolärarinna. Så söt!

Mammas tvillingsyster och mamma på alvaret. De var mycket hos sin moster på Öland om somrarna, något som mamma älskade..

Mormors farmor och farfar längst till vänster i bild. De fick nio barn i det där lilla huset, varav åtta levde upp till vuxen ålder. Dessa syskon hade starka band till varandra och fortsatte vara nära också då flera av dem emigrerade till Amerika.

Sedan hittade jag själv i albumet! Här är mormors systrar Inga längst till vänster och Elin i mitten. Mormor står längst till höger. Moster Elin var som mammas extramor och jag träffade henne ofta tills hon dog, hundra år gammal, för ett par år sedan. Jag reagerade aldrig på att vi skulle vara särskilt lika, men hjälp! Det är så mycket av mig själv jag ser i Elin.

18 feb

Om det där som gäller blod och vatten…

Här är min morfar Kalle, Karl Reinhold Forsman. Han var så stilig att jag knappt sett någon stiligare karl. Min mamma älskade sin far och min far påstod att han dessutom var den bästa man han någonsin hade träffat om än liiite för snäll. Kalle kom från Umeå till Karlskrona i Flottan och föll för min mormor Elsa och sedan blev han kvar här nere.

Mamma har släktforskat en massa och min morbror har tagit över stafettpinnen. Efter DNA-proverna familjen tog 2016 börjar det nu fyllas på med släktingar av olika slag. Jag önskar hitta min morfars morfar som står som ”fader okänd”. Vissa tecken finns på att denne man kom från en släkt som hette Ljung och nu håller jag på att leta med nästintill febrig iver för att ringa in mannen i fråga. Morfars mor pratade om en man som kom på besök då och då under uppväxten, men hennes mor talade aldrig om vem han var. Hur som helst är det mycket spännande att vara detektiv. Jag känner mig lite som Kitty, fast utan alla läskiga mysterier…

09 feb

Har Nils Dacke varit i Kolshult?

Idag har jag varit på filmpremiär i Eringsboda. Hela Byahuset var fullt av folk och jag vågar säga att vi sänkte medelåldern en del, jag, min härliga kusin och några andra släktingar.

Det var spännande att se projektet som min farbror drivit för pengar som far fixade till Kolshultsgården från Allmänna Arvsfonden. Mats Harrysson heter filmaren som i ord och bild gav oss en bild av Kolshultstraktens (Klackamåla till exempel) historia och nutid. Somligt visste jag redan, men annat var helt nytt. Det finaste i filmen var snutten från Emanuelstorpet som min ena bror har köpt och min andra bror hade fixat ett fantastiskt solrosfält till i somras. Stillbilden på De Tre Vise Männen är också oförglömlig… De som har sett filmen vet vad jag menar! 😂

Jag är tacksam över mina släktingar och den trygghet de ger mig. Jag vet att alla inte har det så. Vissa känner inte sin släkt, andra har självmant tagit avstånd, åter andra lider hemska trauman som nära och ”kära” orsakat. Vi har hederskulturen som drar familjegemenskapen till sin spets på ena hållet och den totala ensamheten på andra hållet.

Nu ska jag sluta vara djup och fortsätta njuta av brasan i vedspisen. Ute härjar stormen Ciara och jag kan inte tänka mig ett bättre ställe att vara på! Peace.

08 jan

Gamla guldkorn. Och så Danny.

Nu har jag rensat klart bland bilderna i datorn! Det saknas fortfarande en sammanslagning av några olika gamla iPhoto-gallerier, men annars känner jag mig nöjd. Följande foton tillhör den mapp med foton som inte sorterats in i rätt år eftersom de av någon anledning bildbehandlats vid ett senare tillfälle. Vilket foto hör inte hemma bland de andra?

24 apr

Inte i finrummet, tack.

I söndags satt vi och pratade med svärföräldrarna om filmer och teveserier som har gjort bestående intryck på oss. Dallas kom upp till diskussion. Det handlade om åsikter i finrummet… (Svärmor hade förresten Staffan Vilse-i-pannkakan Westerberg i filmkunskap på lärarhögskolan. What?! 26 år i familjen och denna information hade jag helt missat!) Idag hörde jag att Cliff Barnes, Ken Kercheval, har gått bort. Han var gammal, men jag blir alltid så nostalgisk när jag påminns om det som varit.


När min klass åkte till vår vänortsklass i Hillerød 1983 hade vi förberett en sketch på engelska till dem. Det var ett slags Dallas-tribute.

”Good morning, miss Ellie!”
”Good morning, Sue Ellen!”
”What are your plans today, JR?”
”Cheers, Bobby!”

Tja, kanske var det inte riktigt så det gick till, men inte långt ifrån. Jag tror att jag var Sue Ellen, men jag kommer inte riktigt ihåg. Det kanske du gör, Sanne? Hahaha!

Jag tror inte det finns många i min generation som har gått helt fria från påverkan av Dallas. Vad har teveserier i samma stuk gjort för samhällets utveckling? Mamma gillade att titta på just Dallas. Jag fick inte, men på något märkligt sätt hamnade jag alltid i vardagsrummet framför teven en bit in i avsnittet. Alla dessa intriger, allt drickande, all ilska, all kärlek, allt elände, all lyx, alla frisyrer – mitt liv har lyckligtvis varit rena barnprogrammet i jämförelse.

Det enda riktiga skämsprogram jag tittat på är annars (tror jag) Paradise Hotel för många år sedan när min systers gamle kompis var med. Han träffade för övrigt sin nuvarande fru under programmet. De har med tiden flyttat utomlands, blivit porrstjärnor och lever numera ett upplyst, naket liv med stort fokus på, hm, andlighet och sex. To each his own, som man säger. Jag hoppas att P och O är lyckliga och har det bra. Jag kan inte o-se bilderna jag googlade fram och tänker inte länka till deras hemsida, men tro mig, jag gör dig en tjänst.

Med det sagt tycker jag du ska lyssna på Dallas signaturmelodi och skänka en tanke till Cliff Barnes och alla de andra som var med och formade oss till de vi blev. Cheers!


28 okt

Här hemma på ön.

Solsken, före. Nu är verandan tom. Den väntar på att återfå lite av sin forna glans och jag kan knappt ”hia mej”… När jag var ute och gick träffade jag Henning och Birgit. De bor lite längre ner på vår väg, men viktigast av allt är att Hennings farbror byggde vårt (eller än så länge min brors och svägerskas) hus. H har varit dålig och B vill att han ska pigga på sig lite innan han får sitta ner med mig och berätta sina minnen. Jag kan knappt hia mej för det heller.

Vi har nu fått hela Riksarkivets information om denna fastighet. Jag kan inte uttyda allt och ett par dokument verkar ha kommit fel. Trots det är det jättespännande att följa köpehandlingarna och jag älskar att vara en del av den här platsens historia! Nu ska jag bara förstå mig på de nitiska handläggarnas alla förkortningar.

05 jul

Serendipity!

Lite för ofta händer det att saker och ting faller på plats efter lång tid och att jag känner starkt att det var precis såhär ”något” skulle bli och vara. För flera månader hörde jag av mig till kommunen för att få reda på vilka som hade bott i vårt hus och kanske till och med få reda på vem som hade byggt det. Officiella dokument är ofta väldigt krångliga att förstå sig på och dessutom kan de vara svåra att hitta. För att komma längre än det vi redan visste (att Elsa och Anton Svensson hade bott här tillsammans med sin fosterson Kjell) fick vi gå vidare till Riksarkivet. Igår kom så ett kuvert med svar på min fråga… Enligt vissa källor finns information om att huset troligtvis byggdes 1915, kanske av ”återvändare” (emigranter som flyttade tillbaka till Sverige). Enligt Riksarkivets källor verkar det som att Sven Olof Larsson och hans hustru Hilda Maria Larsson (född Petersson) köpte marken 1914. Detta tyder på att uppgiften om att husets byggår är 1915 stämmer.

Efter att ha gått in på Ancestry och sökt runt en stund kunde jag konstatera att vår käre Sven Olof emigrerade till Amerika 1893. Då han gifte sig med Hilda 1913 då de båda var liiiite till åren komna var det i Sturkö kyrka, så någon gång kom han uppenbarligen tillbaka. Sven, eller Swen, var återvändare!  Det är faktiskt lite ryskvalitet på den här informationen. Jag hittar inga dokument från USA och inte heller några barn till Olof och Hilda, men än är inte den här historien färdigskriven. På sätt och vis känns det ändå som att det finns flera anledningar till att vi trivs så fint här hemma. Visst är historia fascinerande?

24 jun

Halleluja!

Det har regnat här hela eftermiddagen. Inga mängder, enligt väderstationen 4,5 mm, men det känns så bra! I vedspisen brinner det och yngsta dottern bakar sugar cookies. Ja, i vanliga ugnen alltså.

Jag läste i släktboken inför släktträffen härom veckan om hur flera missväxtår på raken fick människor att drabbas av allt möjligt elände. (Prisad vare potatisen!) ”Folk” reflekterar idag väldigt sällan om vädret annat än som av betydelse för hur lyckad semestern blir. Jag undrar hur många som skulle stå orubbade om någon stor naturkatastrof skulle inträffa? Hur många skulle ens ha tillräckligt mycket toapapper för en vecka? Det tål att tänkas på, men först ska jag fortsätta njuta av regndropparna på fönstret.

28 mar

Livet, döden och allt däremellan.

Livet. Av mammas sju pelargoner överlevde fem. Jag beskar och planterade om dem samma dag och väntade ivrigt på att se om de skulle ta sig. Eftersom det här var första gången under mina fyrtiosju år som jag gjort detta såg jag efteråt att jag nog borde ha beskurit lite hårdare på vissa av dem, men det är okej. Man lär sig av sina misstag! Fyra pellisar har nu tagit sig och den femte ser kraftig och bra ut, men den har helt enkelt bestämt sig för att inte släppa ut några fler värkande knoppar. Min syster som har bättre koll än jag säger att det i höstas fanns både Mårbacka, rosenknoppspelargon och några andra ”allmänna” sorter. Nu får vi se vilka det är som har klarat sig. Jag satte några toppar som sticklingar, men ingen av dem klarade sig. Bu… Dr Westerlund toppade jag och har nu två sticklingar som verkar ha tagit sig. Bottendelen har jag förberett för att få till en uppstammad ”fisblomma” (rosengeranium, doftgeranium eller Doktor Westerlunds hälsoblomma), den ena sticklingen ska min faster få och den andra hoppas jag kunna använda som ”avelsblomma”. Se där sådan plant-tant jag har blivit! Jag har stora drömmar.

Döden. Häromdagen gick jag förbi mammas, mormors och morfars grav för att titta till den lite. Det var ruggigt och kyligt och nästan lite kusligt och dagen passade perfekt för en kyrkogårdsrunda. Jag fotade alla Bonniers gravar (släkten från mormors sida, valloner, inte bok-Bonniers) och sprang på den här graven. Vem var Swan Swanson? Vem kan veta något om hans livsöde? Han måste ju ha varit en Sven Svensson som kom tillbaka från Amerika som Swan Swanson. När jag söker i släktforskningsregister hittar jag att han var stenhuggare, att han och hans hustru Charlotta emigrerade tillsammans med sin dotter Anna Carolina till USA 1908, men att både Sven och Charlotta dog på Sturkö (1956 respektive 1963). Vad hände med Anna Carolina? Blev hon kvar i USA då hennes föräldrar flyttade tillbaka? Anna Carolina hade en tvilling, Ernst Wilhelm, som dog bara ett par veckor gammal. Blev det fler barn då familjen hade flyttat till Amerika, eller vad hände? Jag borde kanske koncentrera mig på mina släktingar, men Amerikaemigranten i mig kan inte låta bli att fascineras…

Allt däremellan. Jag drömmer nu om trädgården, att påta och odla och njuta i syrenbersån som väl kommer att finnas om några år. Idag kom en duktig trädgårdsarbetare hit. Vi gick igenom gården, hon benade ur vad som behövde göras och vi kunde konstatera att jag har anlag för detta jobb (mycket av det hon föreslog hade jag ritat ner på min ritning), hahaha. Någon magnolia blir det inte just nu, kanske aldrig, men mycket av det jag skulle vilja ha tror jag att vi kan få till. Det kommer att ta tid, kosta en del och framför allt gäller det att böja rygg och hoppas på att den och lederna håller. Att vara plant-tant är en sak, men att bli en sådan där trädgårdsgalning är en annan. Mina leder börjar redan protestera, men det får väl lösa sig. Nu ska Uttorp 1:150 återfå sin forna prakt!

12 mar

Idag om ett år.

Just nu går ett teveprogram som heter ”Idag om ett år”. Om det nu blev som det var tänkt kommer vår gamle granne Ingemar Stenslätt att vara med i något av de kommande programmen. Idén är enkel. Varje deltagare har haft ett mål att uppfylla på ett år och i studion pågår lite trolleri (de går efter en intervju förra året ut genom en dörr och kommer in igenom en annan dörr i år). Vissa har lyckats med sina målsättningar, men för andra fortsätter livet på något sätt ändå. I det första programmet handlade det bl a om att hitta en partner, gå från otränad till att tävla i kroppsbyggning, göra hela tjejklassikern, utöka familjen med ett barn och lite annat stort och smått. Själva programmet kändes lite forcerat då det skulle hinnas med så många ändå rätt stora bedrifter på relativt kort tid, men jag har ändå inte kunnat sluta tänka på vad som hände dessa människor på grund av en medveten målsättning. Hur mycket kan livet förändras på riktigt? Hur kommer det sig att vissa människor verkligen gör något åt en situation de inte är bekväma med medan andra ältar samma saker om och om igen, sådant som de säger sig vilja göra (något åt) men som det aldrig blir något av?

Själv gick jag igenom den här bloggen för att se hur mitt liv hade gestaltat sig den här dagen under de senaste sex åren. Kunde jag hitta några tecken på att det var förändring på gång, eller rent av ältande? Är jag nöjd med hur mitt NU ser ut idag, eller vad tänker jag annars göra åt saken? Hur är det med dig? Känner du att du skulle kunna göra ditt NU bättre genom att göra det medvetna valet ”Idag om ett år…”?

12 mars 2017

I kväll kom min fina, fina Oremkompis hit och jag fick flera timmar i soffan tillsammans med henne. Orsaken till Sverigebesöket var varken rolig eller inplanerad, men då det jobbiga ”slutade lyckligt” är jag ändå jätteglad att hon kom hit. Ibland är det lätt att känna sig självisk.

12 mars 2016

12 mars 2015

En av grannfruarna hade förut blomsterbutik här i närheten, men bestämde sig för att satsa bara på bröllop och fester istället. Numera kör hon därför sin verksamhet hemifrån (garaget). E och hennes kompisar fick i går en blomsterarrangemangskurs som hette duga av henne. Hon gick igenom både hur man binder buketter och hur man gör de blomsterdekorationer som tonåringarna brukar ha på sig till sina skoldanser. Buketten som fick följa med hem gick inte alls av för hackor! Den är en riktig vitamininjektion på alla sätt och vis. Bra jobbat E!

12 mars 2014

Jag försöker nu utmana mig själv då det gäller mina kunskaper i Photoshop och Illustrator. Det ingår i mitt årsprojekt Ett Litet Ord (reach). Jag har alltid utgått från att jag har haft ett problem eller ett uppdrag att lösa. Nu funderar jag istället på vilka kunskaper jag saknar och har bara de senaste veckorna lärt mig nya kortkommandon (som jag hade haft nytta av för länge sedan) och annat klurigt. Dessvärre verkar det som att den äldsta dottern håller på att gå förbi mig när det gäller dessa tekniska utmaningar, men det är något som jag bara uppmuntrar!

Bra sätt att fira våren:

SMASKIGA REVBEN!

Dry Rub:

4 msk chilipulver
2 msk vitlökspulver
2 msk malda senapsfrön
1 msk havssalt
2 msk spiskummin
1 msk koriander
2 msk paprikapulver
1 msk torkad, malen chipotlepeppar (vi tar mycket mindre, och vi drar gärna ner till ca hälften av chilipulvret för tjejernas skull)

Pulvret räcker till två stora revbensspjäll eller tre ”baby back ribs”. Se till att skära bort hinnan på baksidan av revbenen som ev. inte har skurits bort av slaktaren innan du gnuggar in köttet ordentligt med pulver. Låt gärna ligga och dra i kylen väl inpackat i plastfolie några timmar innan de åker skjuts in i ugnen i 150°C. Lägg spjällen med benen neråt över ett galler på en aluminiumfolieklädd djup bakplåt och ringla lite olivolja över. Grädda i en timme. Vänd plåten (inte spjällen) en gång i halvtimmen efter det tills du har gräddat dina revbensspjäll i 3,5 h. (3 h för baby back ribs.) Smaklig spis!

12 mars 2013

Min dag idag kan sammanfattas med orden Bounce, Svett och Tårar. Jag har skrattat också, så det var inte så illa som det kanske lät vid första öronkastet… Jag har tvättat, haft ont i magen, gått utan att känna av benskadan alls för första gången sedan olyckan, sett gamla bilder och blivit ruskigt nostalgisk, lagat god och äcklig mat, haft ont igen, jobbat, skjutsat, lärt ut, umgåtts… Jag har däremot inte haft någon tid att leta efter musik, så jag bjuder på några självklarheter:

Agnetha Fältskogs nya singel When You Really Loved Somebody.

Totos I’ll Be Over You. Bara för att.

Pigram Brothers Nothing Really Matters. Maybe time will right the wrongs…

12 mars 2012

Jag känner att jag fylls med lite mer liv för varje dag som går. Solen, ljuset, grönskan – åh, vad jag har saknat det! För varje år som går blir jag mer och mer känslig för mörkret och kylan. Är det dags att överge fäderneslandet till förmån för ett ställe där man slipper denna evinnerliga vinterseghet? Jag har egentligen ingenting emot snön och det är otroligt mysigt med brasor och levande ljus, men det är fortfarande tungt att ta sig igenom allt det andra. Barnen är så mycket mer villiga att stiga upp då det faktiskt är ljust i rummet klockan sex då de ska upp och det är ännu en i raden av alla fördelar. Vi är gladare, mer positiva och ser mer av det fina runt omkring oss… Jag vet att det finns ljusterapilampor och att kost och motion påverkar den mentala hälsan också, men om man inte utsätter sin kropp för de här vinterutmaningarna alls? Vad händer då?