10 feb

Citrustider.

Just nu är all citrus underbart god. Jag njuter! Grapefrukt, citron, lime, clementin, apelsin och inte minst blodapelsin. Som tonåring åt jag mig till en överkänslighet för citrus och kunde inte äta det på flera år. Det blossade upp utslag runt hela munnen och klådan ska vi inte prata om. Efter några års citrusfasta kunde jag dock långsamt öva kroppen igen och numera förgyller återigen dessa läckerheter mitt liv.

Det är spännande med citrusfrukter. Ingen skulle väl påstå annat än att de är exotiska, men ändå finns det alltid tillgång till dem. Jag ser folk i alla åldrar plocka med sig lime, apelsiner, clementiner och alla de andra vännerna från fruktdisken. Jag är så pinsam att jag har både citron och lime på flaska i kylen för de gånger då ett recept kräver den sortens syra. Det blir skillnad i smaken, men nöden har ingen lag. Just nu är dock fruktkorgen full här hemma.

Citrus har odlats i Asien i minst 2500 år. Dessa vitaminbomber kom så småningom hit till Sverige också. Under segelfartygens tid dog cirka två miljoner sjömän i skörbjugg. Redan på 1600-talet visste man att citronsaft botade denna ”havets pest”, men människan är en seg varelse och accepterar ofta inte enkla lösningar. Många, många dog i onödan, trots lösningen till hands. Jag har funderat mycket på hur ledare och media har hanterat information om Ivermektin, hur mycket sämre personer med låga D-vitaminnivåer klarat sig och så vidare. ”There is insufficient evidence for the COVID-19 Treatment Guidelines Panel (the Panel) to recommend either for or against the use of ivermectin for the treatment of COVID-19. Results from adequately powered, well-designed, and well-conducted clinical trials are needed to provide more specific, evidence-based guidance on the role of ivermectin in the treatment of COVID-19.” Jaha, Ivermektin som använts under lång tid i världen får inte användas, men ett stressutvecklat vaccin utan långtgående studier ska folk tvingas att ta? Jag vet att jag inte är sjukvårdsutbildad, men där går inte riktigt logiken ihop. Nog om detta.

1932 gav Elsa Beskow ut boken om det älskade solägget. Jag tänker på hur fantastiskt det var för alla svenska barn som fick en apelsin i julklapp, hur bortskämda vi är idag och hur mycket vi tar vårt överflöd för givet. Jag slafsar i mig en apelsin över diskhon, men nog kunde jag äta med mer eftertänksamhet. Bara det faktum att COVID-19 inte tog min smak i gisslan gör mig både glad och tacksam! Jag inbillar mig att mina extra D-vitaminer, dagliga promenader i vacker natur, lymfmassage och vinterns intag av frukt med hög C-vitaminhalt har hjälpt min kropp till ett lite bättre immunförsvar än jag hade haft utan dessa. Tyvärr ingår jag inte i någon ”före- och efterstudie” gällande min egen hälsa, men jag vill påstå att min kropp mår mycket bättre än den gjorde för femton år sedan. Den gör lite ont här och där, men annars vill jag påstå att det är mycket bättre än det kunde ha varit! Att jag gillar matupplevelser där citrusfrukter är inblandade bidrar säkert inte menligt heller.

Slutligen ett tips på god och billig middag med lite citron i receptet. Jag gjorde min egen tacosoppa med köttfärs och egen snålröra, men har provat den vegetariska i receptet också. Mums. Nu blir jag hungrig igen! Ta hand om dig och ät citrus medan de fortfarande är i säsong. Jag älskar förresten den här listan och rekommenderar dig att ta en titt på den, kanske till och med skriva ut den och ha till hands så du planerar maten för veckan.)

04 dec

Hur bygger man ett hem?

Vilken stil har du där hemma? Sparsmakad? Anspråkslös? Modern? Eklektisk? Tidsenlig? Häromdagen tyckte jag att det mest såg tantigt ut här hemma. Hemtrevligt, men tantigt. Jag hade med all säkerhet protesterat högt om jag som femtonåring hade presenterats för mitt eget hem och fått veta att det var jag som bodde här. På den tiden ville jag att allt skulle vara vitt och mycket minimalistiskt. Inte en volang, inte en pastell, inte något hemvävt fick uppehålla sig i min närhet. Nu höll jag ju på med en massa olika hantverk, allt från att virka och sticka till att sy, väva och brodera, så detta genererade naturligtvis en hel del inredningsdetaljer som jag sedan inte ville använda själv. Något jag är lite ledsen över är att jag faktiskt vävde en fantastisk pläd som jag dessvärre tvättade själv i ullprogrammet i en maskin med resultatet att den filtade sig och krympte. Den hade jag nog kunnat tänka mig att använda varje dag fram tills nu annars.

Snättringe, 70-talshus. IKEA:s Stockholmsserie och Billybokhylla i björk. Ca 2011. Makens mormor Brittas matta. Mattan har vi i vardagsrummet nu också, flera av kuddfodralen ligger i lådan med kuddfodral. Våra Billyhyllor tror jag såldes innan vi flyttade till USA. Där köpte vi likadana, men med glasdörrar. Dessa åkte hem med oss i containrar och hamnade sedan hos svärfar.

Ibland är det bra att ta sig tid till att verkligen se vad man omger sig med och vad som finns i gömmorna. Det är roligt att rotera detaljer. Sådant jag är trött på idag kanske känns roligt och ”nytt” om tre år igen. Å andra sidan är det inte många som har ett förråd där allt står synligt och lättillgängligt för inspektion. Våra grejer och prylar står mest i ladan, men textilierna har vi i plastbackar här inne, och en del garderober och lådor. Du som brukar läsa här vet att jag kör mina utrensningar med jämna mellanrum. Jag har insett att jag alltid gör mig av med något som jag sedan saknar, men det är en bra övning i att inte lägga för mycket känslor i prylar. Jag tänker mycket på det nu när jag förbereder julklappar t ex. Trots att jag gillar att få överraska inser jag att det är bättre att ge folk det de behöver och vill ha än att försöka hitta på något som kanske, men kanske inte, går hem.

Orem, Utah, arkitektritat 70-talshus på drygt 300 kvadrat. 2016, IKEA:s Stockholmsserie funkade här även om möblerna hade köpts på IKEA i Draper. Just soffan köptes billigt i fyndhörnan. Den står nu i vårt allrum på övervåningen, soffbordet står i brorsans sommarhus, vi har en fåtölj i vardagsrummet och sonen har tagit över den andra. Lampan såldes i USA. Påskdetaljerna åker fortfarande fram varje år och tavlan från vår gode konstnärsvän hänger i vardagsrummet.

Vissa saker vi har omgett oss med genom åren har slitits ut eller gått sönder och har inte varit värda att laga. Annat har fått nytt liv, eller så har vi tagit oss an andras avpolletterade saker för att ge dem en ny chans. Det är härligt att det kan vara så tycker jag!

Gröna soffan på övervåningen i vårt hem här på Sturkö. Huset byggdes i början av 1900-talet och har renoverats genomgående sedan 2016 med målet att behålla charmen. Jag fick ljusstaken i 40-årspresent av min fina vän som några år senare gick bort i cancer. Den har kompletterats med en ”julgransstam” och påminner mig hela december om V och det vi hade tillsammans. Nostalgi av vikt och värde. Den mönstrade kudden var ett broderi som jag köpte på Tradera och gav nytt liv. Även Gocken Jobs-tavlan (en stor favorit) köpte jag på Tradera för en billig slant. (Säsongsbetonade prylar införskaffas förslagsvis på helt fel tid om man vill spara pengar.)

Nu ska jag lördagsjula och ikväll är det dags för kyrkokonsert. Det hade varit kul att höra hur du förhåller dig till inredning, prylar och vad som sparas och inte.

16 okt

Rötter som gör att jag står stadigt på jorden.

Jag hörde ett program på P1 i bilen häromdagen, ett sådant där som rinner in genom ena örat och ut genom det andra. En del stannade dock med mig och jag har tänkt på det då och då. Hur kommer det sig att så många är ointresserade av historia. ”Är du intresserad av historia, hur man hade det för länge sedan?” ”Nej, nej, inte särskilt. ”Nej usch, ut med det gamla, inte ska man dras med det. Det finns ju ny information, nya upptäckter.” ”Nej!” Jag förstår att alla inte kan ha samma intressen. Det funkar inte så. Men att vara ointresserad av vart historiens vingslag tagit oss?

Jag älskade ämnet historia i skolan, men av någon anledning är det där med årtal och i exakt vilken ordning och hur länge kungar regerade svårt för mig att ta in. Jag var alltid väldigt aktiv på historielektionerna i gymnasiet, älskade vad Lennart Hansson berättade om i all sin torrhet. Varje termin sa han ”nästa gång kan jag sätta en femma på dig, du behöver bara ett riktigt starkt provresultat till.” Nåja, något sådant kom aldrig. Däremot hade vi många andra i klassen som var bra på att skriva historieprov. Tänker ändå att min fyra rymmer så mycket mer än hur jag svarade på mina prov! Jag hade spännande diskussioner med föräldrarna hemma, släktforskade med Mamma, pratade om andra världskriget med Far och diskuterade samhällsreformer och hur de hade påverkat oss och andra med båda.

Du som läser här ibland vet att jag älskar släktforskning och att hitta borttappade och bortglömda släktingar. Jag visste genom mamma att flera av barnen i mormors fars stora syskonskara emigrerade till Amerika och har fått DNA-träff på många av deras ättlingar (de är antingen sysslingar med mamma eller bryllingar med mig, så inte särskilt nära släkt). Sedan jag flyttade hit har det blivit ännu viktigare med den här sidan av släkten. Flinka händer, lätt till tårar och att näras av nostalgi, stockaben och riktigt vitt hår – det är några av de släktdrag som kommer från Svensson/Olsson/Bonnier-sidan. Uppenbarligen måste syskonen som reste ha varit lite äventyrliga också, men någon sådan personlighet har jag nog helt missat. (Det är min make som fått ut oss i världen på äventyr.) Men vad hände egentligen med syskonen som stannade kvar i Amerika? Och Swan Olof Swansons dotters familj – Swan längtade hem och avslutade ju sina dagar här på Sturkö?

I torsdags fick jag några nya svar. Mammas syssling Sue svarade på ett brev som jag skickade för rätt länge sedan. Hon berättade att mormors fars systrar Agnes och Hilma båda levde i Rockport, Massachusetts, men inte fick träffas för Agnes alkoholiserade make Oscar. Agnes var Sues favorit, en underbar kvinna. Sue tillbringade mycket tid med sin farmor, lärde sig jättemycket av henne och ”bakar fortfarande Agnes havrebröd”. Både Agnes man (som ju också kom härifrån Sturkö, jag har sett flera gravstenar med hans efternamn här på kyrkogården) och son var tyvärr alkoholister. Det här är ju sådan information som inte står någonstans i bara ett namn i ett släktforskningsprogram.

Sue berättade också att hon för några år sedan var på en begravning där en kvinna presenterade sig som hennes syssling. Det var hon som berättade om Agnes syster Hilma. Sue hade alltså levt i över 60 år sedan utan att veta att hennes farmor hade en syster i samma stad eller att hon hade ett gäng släktingar genom denna Hilma.

Jag har nu ett nytt namn på släktingen som gav sig tillkänna på begravningen och ska se vad jag kan få för information om Hilma och hennes väl och ve. Jag håller även på att hjälpa en annan av mammas sysslingar hitta sin morfar. Hennes mamma blev till i Storbritannien strax innan räden i Dieppe. Enligt hörsägen var hennes morfar medlem i den kanadensiska armén och kom aldrig tillbaka. Räden blev ett stort misslyckande och över hälften av de drygt 6000 som var med dog, sårades eller tillfångatogs. Vi vet genom dna-testet att denna släkting kom från min upphittade morfars morfars blodlinje. Två av hans bröder emigrerade till Amerika, så vi är ganska säkra på att det är någon av deras söner som hann göra ett barn i England innan han dog i kriget (eller åkte hem till sin fru). Nu ska jag bara komma på något sätt att få reda på vem denna man var. Dna-detektiven är igång igen! En bekant till mig tycker att det där med blodlinje betyder noll och att släktforskning är helt onödig, själv drivs jag av spänningen att få ihop pusslet! Och alla vet väl hur frustrerande att sitta med ett pussel som är nästan klart och inte kunna hitta de felande bitarna… Jag tror att mina ligger under mattan, inte att de hamnat i dammsugaren och slängts iväg. Det gör att jag fortsätter. Jag ger inte upp!

15 sep

1969-2021.

Över femtio år har runnit under broarna, men vad har hänt? Inte mycket. Kvinnor är fortfarande bäst på att dissa kvinnor, Black Power har bytt namn till Black Lives Matter, men demonstrationerna verkar gå till på ungefär samma sätt, det behövs en massa nya poliser, men regeringen glömmer att analysera varför det är så (fler snutar ba, så löser det sig nog) och porr är fortfarande ”bra, men inte bra”. Jahaja. (Urklipp ur Expressen no. 11 1969.)

17 jun

And so it goes.

Igår var det dags för begravning igen. Fars kusin såg dagens ljus på julafton 1931 och har levt ett långt liv kantat av både vedermödor, kärlek och dålig hälsa. Jag kände inte R särskilt väl, men mina två yngsta syskon tillbringade jättemycket tid med honom, hans sambo och hans syster.

Det är intressant, det där med begravningar. Vi människor mår bra av seder och traditioner. Vi firar start och landning, jublar vid födelse och sörjer vid död. Vi som var närvarande igår hade lite olika syn på hur begravningen var, precis som det ska vara. Vi har alla våra personliga referenser och reagerar därför olika på det som sägs och presenteras. Själv tyckte jag det var en fin begravning. Prästen hade en personlig relation till R och det är alltid en bra början. Själv var jag ovanligt oberörd. Jag fick en tår i ögat då jag såg R:s gamla vänner i raden framför mig och undrade om de satt och tänkte ”Är det jag nästa gång?”.

I sedvanlig ordning tog vi en liten runda på kyrkogården. Min faster hade gjort så fint på farmor och farfars grav. När jag ser den pampiga stenen och läser ”Thure Lambert” får jag alltid känslan av att här ligger en godsägare och hans hustru begravna. Min farfar och farmor ägde visserligen sin lilla gård, men de hade det ekonomiskt knapert och fick kämpa hårt. När jag ser på den rika skatt de lämnat efter sig tänker jag på Abraham i 1 Mosebok 22:17 och löftet ”därför skall jag rikligen välsigna dig och göra din säd talrik såsom stjärnorna på himmelen och såsom sanden på havets strand”.

Bakom farmors och farfars gravsten hittar vi också gravarna efter farfars far Sven August, hans bror Ernst, farfars bror Håkan och min farfars farfar Håkan Håkansson med hustru Kerstin ”samt deras trenne barn”. Håkan och Kersti(n) fick nio barn, varav bara sex levde till vuxen ålder. Hur klarar man ens det? Äldste sonen Gustav Adolf blev tre veckor gammal, Ingejerd dog samma dag hon föddes och Selma dog fem år gammal i scharlakansfeber. Dottern Selma d.y. dog sedan 15 år gammal i lungsot. Sonen Mattis blev förvisso vuxen och hann gifta sig, men mer blev det inte. Han dog i lunginflammation 1898. Sedan fanns det bara fyra barn kvar, varav en alltså var min farfars far Sven August.

För att sluta med lite mer ljus i sinnet vill jag dela med mig av farfars farfar Håkans friarbrev till Kersti(n). Håkan var mycket duktig på att ”skriva och uttrycka sig” och var traktens emigrantombud. På den tiden fanns ju inget internet och ville man ha kontakt fick det ske via brev. Tänk, vi som tyckte det var jobbigt att vänta på modemets uppkoppling! Hur som helst, här kommer delar av den text som Håkan skrev som nittonåring till den 21-åriga Kerstin den 28 december 1860:

”Kärleken är lifvets stora hemlighet, och grundorsak. Ungdomens mest berusande nöjen, och ålderdomens mäst samlade Glädje. Du är mig kär från ungdomens dagar, Du warit solen i mitt lif. Och hän till Dig min tanke jagar. Att finna frid från werldens kif, Du är mig kär! må mina öden, Bli ljusa eller möka här. Jag dock vill hviska in i döden. Du är mig kär! Du är mig kär. Du är mig kärast, af allt hvad lifvet egen kärt. Hwad renast gifs, vad högst, hvad skärast.

Älskade Kerstin! Tag i övervägande hvad Du här läser och belöna denna trofasta kärlek. Ett svar Kerstin! Jag vill icke bedja derom som om en nåd, Då Du finner av dessa rader att det är en rätt som jag fordrar. Swara mig innan detta årets slut. I annat fall tager jag det för ett afgörande nej. Förlåt mig denna otålighet Goda Kerstin, den är ju endast ett bevis av lifligheten i mina känslor. Jag har nu uttalat mina önskningar och förhoppningar, och vill till slut tillägga en bön:

Om Kerstin tycker att tiden är för kort, för att besvara mitt bref, eftersom före nämt år. Så kom Du och Dina Föräldrar Hem till wårt nästa Söndag kl: 11 fm.

Glad i sinnet, ännu gladare i hoppet slutar jag mitt brev.

Din Tillgifne Wän.”

Ps: Håkan och Kerstin gifte sig den 27 februari 1863.
Pps: Jag kunde lika gärna ha vuxit upp som en Svensson istället för en Håkansson då Sven Augusts barn ibland fick heta Svensson efter honom själv enligt gammal sed. Hur mycket av min identitet ligger inte i ”att vara en Håkansson”? Hehe.

And so it goes. Den här boken vill jag ha!

30 maj

Mystiken tätnar…

Igår fick jag ett otroligt spännande samtal. Någon som verkar vara lika intresserad av historia som jag, vi kan kalla henne B, hade sett min fråga om huruvida någon hade information om vårt hus som ju ska ha flyttats från Bergåsa. B intresserar sig främst för Bergåsas historia och har tagit reda på en hel massa med hjälp av nätet, Blekinge museum och diverse olika arkiv. Sedan en tid har hon hittat något som hon inte tycker stämmer. 1911 började Bergåsa byggas till i samband med att spårvagnens ändstation året innan hade placerats där. (45 villor byggdes på två år!) Innan dess var detta ”landet”. Bland annat stod Bergåsa farm här. Stadsfarmar arrenderades bort och arrendatorerna fick bygga hus på den arrenderade marken. Bergåsa farms bostadshus finns idag kvar, dock ombyggt vid två tillfällen på 1900-talet. Här kan du läsa mer om stadsfarmerna.

När B har studerat kartor har hon inte riktigt fått ihop det och när hon såg min fråga fick hon en aha-upplevelse. Huset som idag står kvar som ”bostadshuset från Bergåsa farm” står säkert på farmens mark, men tänk om vårt hus också stod där innan det flyttades? Det skulle passa bra med hennes teori. Det finns byggplaner på farmens bostadshus från 1929. Byggdes det om eller byggdes det nytt? Hon har skickat frågan vidare till sina kanaler och jag ska gräva lite mer i kommunarkivet.

Såhär såg Bergåsa ut 1913. Alldeles nybyggda, flådiga villor. Ett hus som vårt passade inte i stil. Var det därför det flyttades? Om det nu flyttades… Jag hoppas att svaret finns någonstans. Jag vet att det kanske inte spelar någon stor roll, men jag tycker att det är så spännande!

14 apr

Flaskor med nytt användningsområde.

Här står Sven Olof Larssons Amerikakoffert som jag berättade om. Den är tom och det är svårt att läsa på etiketterna, men vilken skatt den är! På toppen står de pilsnerflaskor som hittades när allt i ladan revs ut, nu tillfixade och med nya ”etiketter”.

Här ser du hur flaskorna såg ut efter att ha tömts på halm och annat skräp (bl a med hjälp av smala pinnar) och diskats i maskin två gånger. Den sista beläggningen fick gnuggas bort med Svinto och en ursköljning med ättika.

Bara en av flaskorna hade delar av en etikett kvar. Jag googlade informationen som gick att läsa ut och hittade en bild på rätt etikett (en som hade sålts på Tradera). Med lite jobb i Photoshop hade jag sedan nya etiketter som limmades på med limstift. Klart!

Här kan du läsa mer om AB Förenade Bryggerierna i Carlskrona och Lyckeby.

10 mar

Släktforskning.

Igår lärde jag mig mer om ”inneboende motivation” i skolan och mer om släkten hemma hos mammas kusin. Det senare var absolut mest givande, även om jag tror att jag kommer att ha stor nytta av motivationskunskapen i jobbsituationer framöver.

Här är mormors kusin Majsan, tillika min pianolärarinna. Så söt!

Mammas tvillingsyster och mamma på alvaret. De var mycket hos sin moster på Öland om somrarna, något som mamma älskade..

Mormors farmor och farfar längst till vänster i bild. De fick nio barn i det där lilla huset, varav åtta levde upp till vuxen ålder. Dessa syskon hade starka band till varandra och fortsatte vara nära också då flera av dem emigrerade till Amerika.

Sedan hittade jag själv i albumet! Här är mormors systrar Inga längst till vänster och Elin i mitten. Mormor står längst till höger. Moster Elin var som mammas extramor och jag träffade henne ofta tills hon dog, hundra år gammal, för ett par år sedan. Jag reagerade aldrig på att vi skulle vara särskilt lika, men hjälp! Det är så mycket av mig själv jag ser i Elin.

18 feb

Om det där som gäller blod och vatten…

Här är min morfar Kalle, Karl Reinhold Forsman. Han var så stilig att jag knappt sett någon stiligare karl. Min mamma älskade sin far och min far påstod att han dessutom var den bästa man han någonsin hade träffat om än liiite för snäll. Kalle kom från Umeå till Karlskrona i Flottan och föll för min mormor Elsa och sedan blev han kvar här nere.

Mamma har släktforskat en massa och min morbror har tagit över stafettpinnen. Efter DNA-proverna familjen tog 2016 börjar det nu fyllas på med släktingar av olika slag. Jag önskar hitta min morfars morfar som står som ”fader okänd”. Vissa tecken finns på att denne man kom från en släkt som hette Ljung och nu håller jag på att leta med nästintill febrig iver för att ringa in mannen i fråga. Morfars mor pratade om en man som kom på besök då och då under uppväxten, men hennes mor talade aldrig om vem han var. Hur som helst är det mycket spännande att vara detektiv. Jag känner mig lite som Kitty, fast utan alla läskiga mysterier…

09 feb

Har Nils Dacke varit i Kolshult?

Idag har jag varit på filmpremiär i Eringsboda. Hela Byahuset var fullt av folk och jag vågar säga att vi sänkte medelåldern en del, jag, min härliga kusin och några andra släktingar.

Det var spännande att se projektet som min farbror drivit för pengar som far fixade till Kolshultsgården från Allmänna Arvsfonden. Mats Harrysson heter filmaren som i ord och bild gav oss en bild av Kolshultstraktens (Klackamåla till exempel) historia och nutid. Somligt visste jag redan, men annat var helt nytt. Det finaste i filmen var snutten från Emanuelstorpet som min ena bror har köpt och min andra bror hade fixat ett fantastiskt solrosfält till i somras. Stillbilden på De Tre Vise Männen är också oförglömlig… De som har sett filmen vet vad jag menar! ?

Jag är tacksam över mina släktingar och den trygghet de ger mig. Jag vet att alla inte har det så. Vissa känner inte sin släkt, andra har självmant tagit avstånd, åter andra lider hemska trauman som nära och ”kära” orsakat. Vi har hederskulturen som drar familjegemenskapen till sin spets på ena hållet och den totala ensamheten på andra hållet.

Nu ska jag sluta vara djup och fortsätta njuta av brasan i vedspisen. Ute härjar stormen Ciara och jag kan inte tänka mig ett bättre ställe att vara på! Peace.