16 okt

Rötter som gör att jag står stadigt på jorden.

Jag hörde ett program på P1 i bilen häromdagen, ett sådant där som rinner in genom ena örat och ut genom det andra. En del stannade dock med mig och jag har tänkt på det då och då. Hur kommer det sig att så många är ointresserade av historia. ”Är du intresserad av historia, hur man hade det för länge sedan?” ”Nej, nej, inte särskilt. ”Nej usch, ut med det gamla, inte ska man dras med det. Det finns ju ny information, nya upptäckter.” ”Nej!” Jag förstår att alla inte kan ha samma intressen. Det funkar inte så. Men att vara ointresserad av vart historiens vingslag tagit oss?

Jag älskade ämnet historia i skolan, men av någon anledning är det där med årtal och i exakt vilken ordning och hur länge kungar regerade svårt för mig att ta in. Jag var alltid väldigt aktiv på historielektionerna i gymnasiet, älskade vad Lennart Hansson berättade om i all sin torrhet. Varje termin sa han ”nästa gång kan jag sätta en femma på dig, du behöver bara ett riktigt starkt provresultat till.” Nåja, något sådant kom aldrig. Däremot hade vi många andra i klassen som var bra på att skriva historieprov. Tänker ändå att min fyra rymmer så mycket mer än hur jag svarade på mina prov! Jag hade spännande diskussioner med föräldrarna hemma, släktforskade med Mamma, pratade om andra världskriget med Far och diskuterade samhällsreformer och hur de hade påverkat oss och andra med båda.

Du som läser här ibland vet att jag älskar släktforskning och att hitta borttappade och bortglömda släktingar. Jag visste genom mamma att flera av barnen i mormors fars stora syskonskara emigrerade till Amerika och har fått DNA-träff på många av deras ättlingar (de är antingen sysslingar med mamma eller bryllingar med mig, så inte särskilt nära släkt). Sedan jag flyttade hit har det blivit ännu viktigare med den här sidan av släkten. Flinka händer, lätt till tårar och att näras av nostalgi, stockaben och riktigt vitt hår – det är några av de släktdrag som kommer från Svensson/Olsson/Bonnier-sidan. Uppenbarligen måste syskonen som reste ha varit lite äventyrliga också, men någon sådan personlighet har jag nog helt missat. (Det är min make som fått ut oss i världen på äventyr.) Men vad hände egentligen med syskonen som stannade kvar i Amerika? Och Swan Olof Swansons dotters familj – Swan längtade hem och avslutade ju sina dagar här på Sturkö?

I torsdags fick jag några nya svar. Mammas syssling Sue svarade på ett brev som jag skickade för rätt länge sedan. Hon berättade att mormors fars systrar Agnes och Hilma båda levde i Rockport, Massachusetts, men inte fick träffas för Agnes alkoholiserade make Oscar. Agnes var Sues favorit, en underbar kvinna. Sue tillbringade mycket tid med sin farmor, lärde sig jättemycket av henne och ”bakar fortfarande Agnes havrebröd”. Både Agnes man (som ju också kom härifrån Sturkö, jag har sett flera gravstenar med hans efternamn här på kyrkogården) och son var tyvärr alkoholister. Det här är ju sådan information som inte står någonstans i bara ett namn i ett släktforskningsprogram.

Sue berättade också att hon för några år sedan var på en begravning där en kvinna presenterade sig som hennes syssling. Det var hon som berättade om Agnes syster Hilma. Sue hade alltså levt i över 60 år sedan utan att veta att hennes farmor hade en syster i samma stad eller att hon hade ett gäng släktingar genom denna Hilma.

Jag har nu ett nytt namn på släktingen som gav sig tillkänna på begravningen och ska se vad jag kan få för information om Hilma och hennes väl och ve. Jag håller även på att hjälpa en annan av mammas sysslingar hitta sin morfar. Hennes mamma blev till i Storbritannien strax innan räden i Dieppe. Enligt hörsägen var hennes morfar medlem i den kanadensiska armén och kom aldrig tillbaka. Räden blev ett stort misslyckande och över hälften av de drygt 6000 som var med dog, sårades eller tillfångatogs. Vi vet genom dna-testet att denna släkting kom från min upphittade morfars morfars blodlinje. Två av hans bröder emigrerade till Amerika, så vi är ganska säkra på att det är någon av deras söner som hann göra ett barn i England innan han dog i kriget (eller åkte hem till sin fru). Nu ska jag bara komma på något sätt att få reda på vem denna man var. Dna-detektiven är igång igen! En bekant till mig tycker att det där med blodlinje betyder noll och att släktforskning är helt onödig, själv drivs jag av spänningen att få ihop pusslet! Och alla vet väl hur frustrerande att sitta med ett pussel som är nästan klart och inte kunna hitta de felande bitarna… Jag tror att mina ligger under mattan, inte att de hamnat i dammsugaren och slängts iväg. Det gör att jag fortsätter. Jag ger inte upp!

15 sep

1969-2021.

Över femtio år har runnit under broarna, men vad har hänt? Inte mycket. Kvinnor är fortfarande bäst på att dissa kvinnor, Black Power har bytt namn till Black Lives Matter, men demonstrationerna verkar gå till på ungefär samma sätt, det behövs en massa nya poliser, men regeringen glömmer att analysera varför det är så (fler snutar ba, så löser det sig nog) och porr är fortfarande ”bra, men inte bra”. Jahaja. (Urklipp ur Expressen no. 11 1969.)

17 jun

And so it goes.

Igår var det dags för begravning igen. Fars kusin såg dagens ljus på julafton 1931 och har levt ett långt liv kantat av både vedermödor, kärlek och dålig hälsa. Jag kände inte R särskilt väl, men mina två yngsta syskon tillbringade jättemycket tid med honom, hans sambo och hans syster.

Det är intressant, det där med begravningar. Vi människor mår bra av seder och traditioner. Vi firar start och landning, jublar vid födelse och sörjer vid död. Vi som var närvarande igår hade lite olika syn på hur begravningen var, precis som det ska vara. Vi har alla våra personliga referenser och reagerar därför olika på det som sägs och presenteras. Själv tyckte jag det var en fin begravning. Prästen hade en personlig relation till R och det är alltid en bra början. Själv var jag ovanligt oberörd. Jag fick en tår i ögat då jag såg R:s gamla vänner i raden framför mig och undrade om de satt och tänkte ”Är det jag nästa gång?”.

I sedvanlig ordning tog vi en liten runda på kyrkogården. Min faster hade gjort så fint på farmor och farfars grav. När jag ser den pampiga stenen och läser ”Thure Lambert” får jag alltid känslan av att här ligger en godsägare och hans hustru begravna. Min farfar och farmor ägde visserligen sin lilla gård, men de hade det ekonomiskt knapert och fick kämpa hårt. När jag ser på den rika skatt de lämnat efter sig tänker jag på Abraham i 1 Mosebok 22:17 och löftet ”därför skall jag rikligen välsigna dig och göra din säd talrik såsom stjärnorna på himmelen och såsom sanden på havets strand”.

Bakom farmors och farfars gravsten hittar vi också gravarna efter farfars far Sven August, hans bror Ernst, farfars bror Håkan och min farfars farfar Håkan Håkansson med hustru Kerstin ”samt deras trenne barn”. Håkan och Kersti(n) fick nio barn, varav bara sex levde till vuxen ålder. Hur klarar man ens det? Äldste sonen Gustav Adolf blev tre veckor gammal, Ingejerd dog samma dag hon föddes och Selma dog fem år gammal i scharlakansfeber. Dottern Selma d.y. dog sedan 15 år gammal i lungsot. Sonen Mattis blev förvisso vuxen och hann gifta sig, men mer blev det inte. Han dog i lunginflammation 1898. Sedan fanns det bara fyra barn kvar, varav en alltså var min farfars far Sven August.

För att sluta med lite mer ljus i sinnet vill jag dela med mig av farfars farfar Håkans friarbrev till Kersti(n). Håkan var mycket duktig på att ”skriva och uttrycka sig” och var traktens emigrantombud. På den tiden fanns ju inget internet och ville man ha kontakt fick det ske via brev. Tänk, vi som tyckte det var jobbigt att vänta på modemets uppkoppling! Hur som helst, här kommer delar av den text som Håkan skrev som nittonåring till den 21-åriga Kerstin den 28 december 1860:

”Kärleken är lifvets stora hemlighet, och grundorsak. Ungdomens mest berusande nöjen, och ålderdomens mäst samlade Glädje. Du är mig kär från ungdomens dagar, Du warit solen i mitt lif. Och hän till Dig min tanke jagar. Att finna frid från werldens kif, Du är mig kär! må mina öden, Bli ljusa eller möka här. Jag dock vill hviska in i döden. Du är mig kär! Du är mig kär. Du är mig kärast, af allt hvad lifvet egen kärt. Hwad renast gifs, vad högst, hvad skärast.

Älskade Kerstin! Tag i övervägande hvad Du här läser och belöna denna trofasta kärlek. Ett svar Kerstin! Jag vill icke bedja derom som om en nåd, Då Du finner av dessa rader att det är en rätt som jag fordrar. Swara mig innan detta årets slut. I annat fall tager jag det för ett afgörande nej. Förlåt mig denna otålighet Goda Kerstin, den är ju endast ett bevis av lifligheten i mina känslor. Jag har nu uttalat mina önskningar och förhoppningar, och vill till slut tillägga en bön:

Om Kerstin tycker att tiden är för kort, för att besvara mitt bref, eftersom före nämt år. Så kom Du och Dina Föräldrar Hem till wårt nästa Söndag kl: 11 fm.

Glad i sinnet, ännu gladare i hoppet slutar jag mitt brev.

Din Tillgifne Wän.”

Ps: Håkan och Kerstin gifte sig den 27 februari 1863.
Pps: Jag kunde lika gärna ha vuxit upp som en Svensson istället för en Håkansson då Sven Augusts barn ibland fick heta Svensson efter honom själv enligt gammal sed. Hur mycket av min identitet ligger inte i ”att vara en Håkansson”? Hehe.

And so it goes. Den här boken vill jag ha!

30 maj

Mystiken tätnar…

Igår fick jag ett otroligt spännande samtal. Någon som verkar vara lika intresserad av historia som jag, vi kan kalla henne B, hade sett min fråga om huruvida någon hade information om vårt hus som ju ska ha flyttats från Bergåsa. B intresserar sig främst för Bergåsas historia och har tagit reda på en hel massa med hjälp av nätet, Blekinge museum och diverse olika arkiv. Sedan en tid har hon hittat något som hon inte tycker stämmer. 1911 började Bergåsa byggas till i samband med att spårvagnens ändstation året innan hade placerats där. (45 villor byggdes på två år!) Innan dess var detta ”landet”. Bland annat stod Bergåsa farm här. Stadsfarmar arrenderades bort och arrendatorerna fick bygga hus på den arrenderade marken. Bergåsa farms bostadshus finns idag kvar, dock ombyggt vid två tillfällen på 1900-talet. Här kan du läsa mer om stadsfarmerna.

När B har studerat kartor har hon inte riktigt fått ihop det och när hon såg min fråga fick hon en aha-upplevelse. Huset som idag står kvar som ”bostadshuset från Bergåsa farm” står säkert på farmens mark, men tänk om vårt hus också stod där innan det flyttades? Det skulle passa bra med hennes teori. Det finns byggplaner på farmens bostadshus från 1929. Byggdes det om eller byggdes det nytt? Hon har skickat frågan vidare till sina kanaler och jag ska gräva lite mer i kommunarkivet.

Såhär såg Bergåsa ut 1913. Alldeles nybyggda, flådiga villor. Ett hus som vårt passade inte i stil. Var det därför det flyttades? Om det nu flyttades… Jag hoppas att svaret finns någonstans. Jag vet att det kanske inte spelar någon stor roll, men jag tycker att det är så spännande!

14 apr

Flaskor med nytt användningsområde.

Här står Sven Olof Larssons Amerikakoffert som jag berättade om. Den är tom och det är svårt att läsa på etiketterna, men vilken skatt den är! På toppen står de pilsnerflaskor som hittades när allt i ladan revs ut, nu tillfixade och med nya ”etiketter”.

Här ser du hur flaskorna såg ut efter att ha tömts på halm och annat skräp (bl a med hjälp av smala pinnar) och diskats i maskin två gånger. Den sista beläggningen fick gnuggas bort med Svinto och en ursköljning med ättika.

Bara en av flaskorna hade delar av en etikett kvar. Jag googlade informationen som gick att läsa ut och hittade en bild på rätt etikett (en som hade sålts på Tradera). Med lite jobb i Photoshop hade jag sedan nya etiketter som limmades på med limstift. Klart!

Här kan du läsa mer om AB Förenade Bryggerierna i Carlskrona och Lyckeby.

10 mar

Släktforskning.

Igår lärde jag mig mer om ”inneboende motivation” i skolan och mer om släkten hemma hos mammas kusin. Det senare var absolut mest givande, även om jag tror att jag kommer att ha stor nytta av motivationskunskapen i jobbsituationer framöver.

Här är mormors kusin Majsan, tillika min pianolärarinna. Så söt!

Mammas tvillingsyster och mamma på alvaret. De var mycket hos sin moster på Öland om somrarna, något som mamma älskade..

Mormors farmor och farfar längst till vänster i bild. De fick nio barn i det där lilla huset, varav åtta levde upp till vuxen ålder. Dessa syskon hade starka band till varandra och fortsatte vara nära också då flera av dem emigrerade till Amerika.

Sedan hittade jag själv i albumet! Här är mormors systrar Inga längst till vänster och Elin i mitten. Mormor står längst till höger. Moster Elin var som mammas extramor och jag träffade henne ofta tills hon dog, hundra år gammal, för ett par år sedan. Jag reagerade aldrig på att vi skulle vara särskilt lika, men hjälp! Det är så mycket av mig själv jag ser i Elin.

18 feb

Om det där som gäller blod och vatten…

Här är min morfar Kalle, Karl Reinhold Forsman. Han var så stilig att jag knappt sett någon stiligare karl. Min mamma älskade sin far och min far påstod att han dessutom var den bästa man han någonsin hade träffat om än liiite för snäll. Kalle kom från Umeå till Karlskrona i Flottan och föll för min mormor Elsa och sedan blev han kvar här nere.

Mamma har släktforskat en massa och min morbror har tagit över stafettpinnen. Efter DNA-proverna familjen tog 2016 börjar det nu fyllas på med släktingar av olika slag. Jag önskar hitta min morfars morfar som står som ”fader okänd”. Vissa tecken finns på att denne man kom från en släkt som hette Ljung och nu håller jag på att leta med nästintill febrig iver för att ringa in mannen i fråga. Morfars mor pratade om en man som kom på besök då och då under uppväxten, men hennes mor talade aldrig om vem han var. Hur som helst är det mycket spännande att vara detektiv. Jag känner mig lite som Kitty, fast utan alla läskiga mysterier…

09 feb

Har Nils Dacke varit i Kolshult?

Idag har jag varit på filmpremiär i Eringsboda. Hela Byahuset var fullt av folk och jag vågar säga att vi sänkte medelåldern en del, jag, min härliga kusin och några andra släktingar.

Det var spännande att se projektet som min farbror drivit för pengar som far fixade till Kolshultsgården från Allmänna Arvsfonden. Mats Harrysson heter filmaren som i ord och bild gav oss en bild av Kolshultstraktens (Klackamåla till exempel) historia och nutid. Somligt visste jag redan, men annat var helt nytt. Det finaste i filmen var snutten från Emanuelstorpet som min ena bror har köpt och min andra bror hade fixat ett fantastiskt solrosfält till i somras. Stillbilden på De Tre Vise Männen är också oförglömlig… De som har sett filmen vet vad jag menar! ?

Jag är tacksam över mina släktingar och den trygghet de ger mig. Jag vet att alla inte har det så. Vissa känner inte sin släkt, andra har självmant tagit avstånd, åter andra lider hemska trauman som nära och ”kära” orsakat. Vi har hederskulturen som drar familjegemenskapen till sin spets på ena hållet och den totala ensamheten på andra hållet.

Nu ska jag sluta vara djup och fortsätta njuta av brasan i vedspisen. Ute härjar stormen Ciara och jag kan inte tänka mig ett bättre ställe att vara på! Peace.

08 jan

Gamla guldkorn. Och så Danny.

Nu har jag rensat klart bland bilderna i datorn! Det saknas fortfarande en sammanslagning av några olika gamla iPhoto-gallerier, men annars känner jag mig nöjd. Följande foton tillhör den mapp med foton som inte sorterats in i rätt år eftersom de av någon anledning bildbehandlats vid ett senare tillfälle. Vilket foto hör inte hemma bland de andra?

24 apr

Inte i finrummet, tack.

I söndags satt vi och pratade med svärföräldrarna om filmer och teveserier som har gjort bestående intryck på oss. Dallas kom upp till diskussion. Det handlade om åsikter i finrummet… (Svärmor hade förresten Staffan Vilse-i-pannkakan Westerberg i filmkunskap på lärarhögskolan. What?! 26 år i familjen och denna information hade jag helt missat!) Idag hörde jag att Cliff Barnes, Ken Kercheval, har gått bort. Han var gammal, men jag blir alltid så nostalgisk när jag påminns om det som varit.


När min klass åkte till vår vänortsklass i Hillerød 1983 hade vi förberett en sketch på engelska till dem. Det var ett slags Dallas-tribute.

”Good morning, miss Ellie!”
”Good morning, Sue Ellen!”
”What are your plans today, JR?”
”Cheers, Bobby!”

Tja, kanske var det inte riktigt så det gick till, men inte långt ifrån. Jag tror att jag var Sue Ellen, men jag kommer inte riktigt ihåg. Det kanske du gör, Sanne? Hahaha!

Jag tror inte det finns många i min generation som har gått helt fria från påverkan av Dallas. Vad har teveserier i samma stuk gjort för samhällets utveckling? Mamma gillade att titta på just Dallas. Jag fick inte, men på något märkligt sätt hamnade jag alltid i vardagsrummet framför teven en bit in i avsnittet. Alla dessa intriger, allt drickande, all ilska, all kärlek, allt elände, all lyx, alla frisyrer – mitt liv har lyckligtvis varit rena barnprogrammet i jämförelse.

Det enda riktiga skämsprogram jag tittat på är annars (tror jag) Paradise Hotel för många år sedan när min systers gamle kompis var med. Han träffade för övrigt sin nuvarande fru under programmet. De har med tiden flyttat utomlands, blivit porrstjärnor och lever numera ett upplyst, naket liv med stort fokus på, hm, andlighet och sex. To each his own, som man säger. Jag hoppas att P och O är lyckliga och har det bra. Jag kan inte o-se bilderna jag googlade fram och tänker inte länka till deras hemsida, men tro mig, jag gör dig en tjänst.

Med det sagt tycker jag du ska lyssna på Dallas signaturmelodi och skänka en tanke till Cliff Barnes och alla de andra som var med och formade oss till de vi blev. Cheers!