11 sep

Och vad händer här då?

Jag märker att jag har varit dålig på att uppdatera mina anteckningar om vad som händer i trädgårdslandet. Det finns fortfarande både potatis, rödbetor och morötter kvar, men eftersom jag mest satte sommarrötter blir det inte mycket att lagra. Vi äter helt enkelt upp maten efterhand.

Squash- och pumpaodlingen gick helt åt skogen i år, främst på grund av att det inte blev några honblommor och att de fruktkroppar som kämpade sig fram snabbt blev uppätna av sniglar. Just nu har jag två frukter på gång som jag trodde var squash, men jag börjar undra om det inte är pumpor… De tar nämligen inte någon avlång form. Frukten på bilden är ca 15 cm i diameter. Vi får väl se vad som händer!

Resten av trädgården jobbar maken och hans kompis med. Det är många timmars handgrävning som ligger bakom oredan efter dagarna med den lilla grävmaskinen här! Makens mål är att det ska bli färdigt innan vintern.

Här är lilla stugan som vi har till vedbod och skräpsortering. Mammas kusin berättade att alla här ute på ön hade en sådan sommarstuga på tomten ”förr i tiden”. Där uppehöll man sig under sommardagarna, men man gick in och sov i stora huset. Min dröm är att det här så småningom ska bli ett extraboende till gäster, en terapimottagning eller både och. Den gigantiska murgrönan som har varit så vacker håller nu på att plockas ner bit för bit. Den har vuxit in i stugan och är inte helt lätt att separera från takplattor eller panel. Till höger ser du också stenmuren som maken har hållit på att frigöra från murgröna under sommaren. Samtidigt har grannarna tagit ner sin häck på andra sidan muren, så nackdelen är att vi nu ser in till varandra. Det är helt okej. Jag uppskattar verkligen möjligheten att nu göra något fint i den här delen av trädgården. Hittills har det mest varit ett ställe att lägga skräp ”så länge”. Phu… Tänk om man hade ett gäng trädgårdsarbetare på heltid!

12 jul

Oj, så fint det blir…

… eller snarare, oj, så fint det kommer att bli! Just nu känns det mest otroligt överväldigande.

Igår morse såg det ut så här utanför huset:

Sedan dess har det hänt en del. Hundratals timmar hade det här tagit om vi hade stått själva med spade och spett! Just nu är hela trädgården i kaos, men jag har hopp om att det kommer att bli jättefint när det är klart! Tack, tack, tack, kära familj.

24 maj

Uterummet.

Under långa perioder lever vi svenskar instängda i våra hem. Kanske inte instängda precis, vi väljer snarare att stänga ute mörkret och kylan. Så fort solen visar sig blir det annat ljud i skällan! Näsorna vänds uppåt, vi vill tina våra frusna själar och bada i solens strålar. I samband med det pysslas det ofta i trädgården.

Idag kom svägerskan på besök. Hennes examensarbete på trädgårdsmästareutbildningen kommer att handla om grusläggningen runt vårt hus. Så spännande! Vi jobbade fram grunden för kantlinjen tillsammans och Ingenjören var väldigt bra att ha precis som vanligt.

Här kan du kanske se den grovt uppmätta kantlinjen till höger om huset och till vänster kommer det att se likadant ut. Det kommer att bli så fint! Böljande former och symmetri på samma gång. Bättre än så blir det inte.

Planen är att byggnaden till vänster ska komma till liv igen. Jag är inte bra på att planera och drömma om sådana projekt som vissa andra, men jag är jättebra på att se det färdigt framför mig! Det är förmågan att blunda för det ofärdiga som hjälper mig många gånger, men samtidigt gör det att jag kanske inte är lika driven att slutföra saker och ting fort.

Buketterna här hemma luktar så gott och gör mig verkligen glad. Tänk att det blev vår, eller sommar, i år igen!

17 maj

Sjukstuga.

Jag är tillräckligt sjuk för att känna att det är viktigt att jag tar det lugnt och tillräckligt frisk för att få spunk av att bara sitta och dega. Efter kakelugnens uppfräschning i vardagsrummet var det nu dags att ta hand om sovrummets pärla. Återigen använde jag mig av två metoder. Jag började med pastan av salt och ättika och finlirade lite med putsmedlet Bistro. Doften till trots: ättika och salt-pasta är oslagbar då det gäller puts av mässing!

Före- och efterbilder tycker jag själv är roliga då det gäller all förändring. Jag tycker det är roligt att se på bilder före och efter någon har blivit kändis (”gissa ingreppen”), renoveringsjämförelser är fantastiskt spännande och samma gäller egentligen vilka projekt som helst. Det är så lätt att glömma, så fotografier blir påminnelser och nedslag som också tillhör den bild vi ser idag. Eftersom mitt andra projekt för gårdagen var att gå igenom de 19 000+ bilderna i kameran för att sortera in alla som har med husomvandlingen att göra i ett eget album dök det upp ett och annat i situationen användbart foto.

Före (här var det egentligen uppbyggnaden av garderoben i sovrummet som dokumenterades, men det är lätt att se mässingens skick på kakelugnen):

Efter (olika metallfärg på de olika luckorna, de stora luckorna liknar mer koppar än mässing, hm):

15 maj

Kakelugnens långsamma revansch.

Före:

Mellan:

Efter:

Denna fantastiska kakelugn sattes om 2016. Ett tag senare kritade jag fogarna och de senaste veckorna har jag äntligen tagit hand om luckorna. Det är ett skitigt och tråkigt jobb och egentligen finns det lite kvar att göra. Nu orkade jag dock inte mer och hur som helst ser det mycket bättre ut.

Jag har använt Häxans metallputs, Bistro putsmedel och hemgjord pasta av ättika och salt. Pastan funkar bäst, men luktar mycket fränt. Bistro är rätt okej, särskilt om man gjort grovjobbet med ättika och salt.

Nu kanske det är dags att krita kakelugnen i sovrummet så jag kan dölja flisan som gått till vänster om luckan i vardagsrumsugnen. Jag råkade nämligen tvätta bort kritan där av misstag.

Ps: Blekinge har varit förskonat från coronasmittan, men nu vet jag flera här i Karlskrona som är sjuka. Kanske jag själv också. Elände!

Före (i sovrummet):

Efter (i vardagsrummet):

01 maj

Lite i taget…

… växer bilden av vårt hem fram. Idag scannade jag några negativ som jag hittade i samband med ramen häromdagen och hittade denna bild av vårt hus. Ramen och negativen måste helt enkelt ha kommit med huset. Kuvertet är märkt 2/9 1941 och ska ha beställts av en Inga Antonsson. Nu måste jag såklart ta reda på om Elsa Antonsson-Svensson var släkt med henne! Vid den här tiden var Elsa fortfarande hemhjälp här i huset, så det skulle kunna förklara ett och annat. Jag älskar den liggande panelen och vet att den var röd. Jag misstänker att dörrarna var bruna redan här, men är så glad att vi valde att ha dem gröna.

Edit: Jag älskar verkligen ancestry.se! Naturligtvis skulle jag ha kollat om Elsa hade en syster som hette Inga innan jag skrev det här. Det hade hon. Elsa föddes 1914 och Inga 1915. Gertrud Antoinetta föddes 1923, men dog i tbc som 17-åring. Deras mamma Elfi Maria var bara 33 år då hon dog i ”nervsjukdom”. (Detta står i dödsboken bara några rader under min mormors mormor Jenny Augusta Maria som tydligen dog i hjärnblödning.) Elsas pappa Anton (inte hennes man med samma namn) gifte om sig och fick tre flickor till på 30-talet. Nu måste jag se till att få fram alla foton i kuvertet för att se om det finns några fler godbitar.

14 apr

Flaskor med nytt användningsområde.

Här står Sven Olof Larssons Amerikakoffert som jag berättade om. Den är tom och det är svårt att läsa på etiketterna, men vilken skatt den är! På toppen står de pilsnerflaskor som hittades när allt i ladan revs ut, nu tillfixade och med nya ”etiketter”.

Här ser du hur flaskorna såg ut efter att ha tömts på halm och annat skräp (bl a med hjälp av smala pinnar) och diskats i maskin två gånger. Den sista beläggningen fick gnuggas bort med Svinto och en ursköljning med ättika.

Bara en av flaskorna hade delar av en etikett kvar. Jag googlade informationen som gick att läsa ut och hittade en bild på rätt etikett (en som hade sålts på Tradera). Med lite jobb i Photoshop hade jag sedan nya etiketter som limmades på med limstift. Klart!

Här kan du läsa mer om AB Förenade Bryggerierna i Carlskrona och Lyckeby.

12 apr

Ett steg i taget.

De senaste veckorna har det hänt så otroligt mycket på vår gårdsplan och i ladan att det känns helt galet. För någon som inte har varit här förut är det såklart svårt att tänka sig skillnaden, men för oss andra är det ofattbart. Vi hade aldrig klarat detta själva och står i evig tacksamhetsskuld till alla inblandade!

03 apr

Små stunder av lycka.

Fredag förmiddag. Jag är färdig med veckans studier och har förberett mig inför första samtalet med min ”examensklient” som går av stapeln efter helgen. Idag gäller förberedelser inför (den eventuella) vigseln nästa vecka. Utomhus, med oväntad vigselförrättare, med en mycket decimerad skara deltagare och… Ja, kanske inte direkt så som vår äldsta dotter och hennes blivande man hade tänkt sig för några månader sedan. Den stora bröllopsfesten är framskjuten några månader. Kommer vi att komma tillbaka till något slags normalitet inom en greppbar framtid? Corona har blivit den största rädslan av alla, mina kackerlackor, naturkatastrofen som inte tar hänsyn till några regleringar eller något rättvisetänk. Jag har försökt hålla humöret uppe, men ibland är det svårt att känna annat än mörker.

Nästa vecka är det påsk. Jag är så glad att jag såg till att göra det lite påskfint inför makens 50-årsdag, annars hade det nog inte blivit gjort. Jag är glad över att ha vuxit upp i ett hem där det varit viktigt att göra mysigt, ofta med små medel. Att vara traditionsbunden verkar inte ses som någon styrka i dagens samhälle, men jag ser på våra barn att det varit något som gett dem trygghet och tillhörighet, precis som det gett mig. Äggen i glasburken på bilden hittade jag hos World Market då vi bodde i Orem och de gör mig alltid lika glad! Tupparna är loppisfynd som jag fick för mig att göra rena till en påsk. De var väldigt söta med färg på, men tålde dessvärre inte det ljumma vattenbadet jag gav dem. De fick bli helvita istället. Det funkar ju, det också!

Här är mammas novemberkaktus som jag trodde hade gett upp förra året. Dessa kaktusar mår jättebra av att stå ute i halvskugga under sommaren, men jag glömde bort att hälla av det överflödiga vattnet efter något stort regnoväder och höll därför på att döda plantan på det vanligaste sättet av dem alla – ihjälvattning. Efter att ha planterat om den och låtit den torka ut ordentligt började den till slut till och med släppa nya segment och nu blev det alltså en härlig påskblomning! Sorgmyggor har tyvärr invaderat oss, så nu har jag gjort stor behandling med nematoder på både krukväxter och grönsaker i den provisoriska ”växtbarnkammaren” (gästskrubben). Det hade ju varit tragiskt om småplantornas rötter skulle bli uppätna av sorgmyggelarver…

Så här såg det ut när jag var inne i boden härom dagen. Detta är mitt nästnästa drömprojekt. Skulle detta inte kunna bli ett mysigt kontor/gästhus så säg? Jag tror att det hade kunnat bli hur fint som helst! Drömmar kostar ingenting, men jag förstår att det skulle kosta en bra slant att faktiskt göra något av det. Det är viktigt att renovera innan boden faller ihop, för det är alltid mycket krångligare att försöka be om bygglov än att ta hand om något befintligt.

Här har jag stött på patrull. Vi har köpt gården av min bror och svägerska, men här står mycket från renoveringen som är min brors. Jag får anlita honom en dag då det är lite lugnare. Men jag kan tala om att det finns potential här! Jag älskar färgen på väggarna och hoppas att det kan se ut ungefär såhär i framtiden också, men utan allt skräp. Bakugnen då? Nja, kanske inte. Den som lever får se.

Första inredningsdetaljen är redan redo att sättas upp. Jag har nu rengjort och fixat till fotot som stått på spiselkransen tills nu. Jag rådfrågade Sturkö Samhällsförenings Facebookgrupp om vilka dessa barn är och fick en massa svar. Det är Kullens skolas ett-tvåa läsåret 1960-1961! Skolan låg på Sturkö skolas nuvarande parkering och blev efter skoltiden till bibliotek. Byggnaden revs av min far och brorsan och det känns ändå lite fint att den på något sätt får finnas kvar här. Sisådär, här blev det ett helt inlägg utan allt för mycket Coronakackerlacksångest. Livet går vidare.

31 mar

Om att lägga golv i en gammal skev lada.

Det som händer nu känns smått fantastiskt. De senaste dagarna har brorsan och maken förberett för golvläggande i ladan. Inte för att jag varit inblandad i just det här skedet, men jag har kunnat konstatera att det inte finns några räta vinklar i det här utrymmet och att man, när golvet väl kommit på plats, inte längre kommer att kunna gå in genom ”huvudentrén” om man inte är väldigt kort. Tur att brorsan är van vid att manipulera gamla byggnader och möta dem med ett pragmatiskt sinne. Tänk att det faktiskt finns en chans att fira både det ena och det andra här vad det lider! Jag känner mig hoppfull.