25 maj

Om att orka vänta.

Det där med att ha tålamod nog att vänta in något, att på riktigt känna ”den som väntar på något gott väntar aldrig för länge” i hela kroppen, blir tydligen allt mer ovanligt i vår värld. Det har blivit mycket skrivet om det här i bloggen under våren pga de böcker jag läst och mitt eget intresse i frågan, men jag är inte beredd att lägga undan funderingarna. Jag känner att fokus och ihärdighet tar huvudrollen både i vardagliga beslut och i stunder då jag inte direkt har något som måste göras just då. Förra årsordet RUTIN har oväntat nog fortsatt att vara viktigt och ligger mitt framför ögonen på min arbetsplats för att påminna mig om att fortsätta sträva efter rutiner som kan leda till goda vanor.

Tänk bara på sparrisen som vi njutit så av under de senaste veckorna. De första fem plantorna sattes för flera år sedan i den enda lådan i trädgårdslandet som var tillgänglig just då. Tyvärr gillar inte sparris att flyttas, så jag struntar i att ge den en bättre plats trots att den är lite för skuggig och därmed inte ger lika stor skörd som annars hade varit möjlig. Hur som helst är det först i år, år fyra, som vi fått en lite större skörd på de första plantorna. ”Den som väntar på något gott får vänta jättelänge.” De andra plantorna etablerar sig med den äran och jag ser fram emot att få äta skörden från dem våren 2026, hahahaha!

Sedan är det alliumlökarna jag fick som små miniministrån av blomstersyrran. I år blommar två av dem och jag hoppas att de ska sprida sig på stället och bjuda på stor blomsterprakt framöver. Vänta, vänta, vänta för att se hur det blir…

Vänta, vänta, vänta. Purjospöna jag fick i jord igår kommer förhoppningsvis att må bra och trivas efter förra årets purjoblä där jag skördade ett tiotal som mer liknade vårlök än något annat då jag inte gav plantorna den omsorg eller det praktiska stöd de behövde. Här ska det bli långt bättre! Vänta bara.

Väntan på jordgubbarna är lång, men här hoppas jag åtminstone kunna äta ett och annat bär innan sommaren är slut. Vattna och vänta. Ge inte upp!

Tänk, jag skulle påmint mig själv flera gånger om att det mesta brukar ordna sig när alla mina pelargoner såg ut att ha gått hädan efter den tuffa vintern. Se bara! Här finns några nytillskott, men de flesta krukorna innehåller pelargoner som fått omsorg under våren, lite gull, ny jord, näring i rätt tid och sedan lite rehabilitering i växthuset. Nu ska de nog klara sig bra här på pelargontrappan. Jag orkade vänta och hoppas istället för att kasta in handduken och bara slänga alla när det såg mörkt ut. Vilken tur!

Och visst ser det lite klent ut här vid verandatrappan just nu, men jag fortsätter ge omvårdnad till allt som står här för att så småningom kunna njuta av blomsterprakt i överflöd. Vänta, men vänta inte sysslolös. Håll rutiner, fortsätt vattna och ge näring, rensa ogräs, ta bort det som inte mår så bra och ge utrymme till sådant som kan göra bättre. Och vänta lite till. Det blir bra det här!

04 jun

Om att vänta.

Väntar du mycket? Och vad väntar du på? Själv väntar jag på bättre tider, på resultat, på något spännande som ska hända, på att något ska bli klart och säkert på en hel del annat också. När man har barn väntar man ofta på att aktiviteter ska ta slut. Denna tid kan vara aktiv eller passiv beroende på vem man är och vilket intresse eller ansvar man har i själva aktiviteten.

När dottern åker till sina ridlektioner brukar jag inte åka hem emellan lämning och hämtning. Ibland sitter jag inne i ridhuset och tittar på lektionen, ibland sitter jag kvar i bilen och lyssnar på någon ljudbok och ibland tar jag mig en promenad i parken som ligger mitt över gatan.

4_2

Idag var vädret perfekt för att strosa runt i parken och det var bara den tjusiga, viktorianska klänningen och parasollet som saknades. Det allra bästa var inte ens den perfekta temperaturen och den alldeles lagoma (jag vet att det inte är ett ord, men det borde det vara) solen. Det var de glada ljuden från barnen och ungdomarna som gungade på en sådan där härlig gunga som klarar gamla tanter och farbröder också. Det var också mannen som satt och spelade tuba mitt i grönskan. Jag fångade kanske mer soptunnan än honom, men jag älskar ändå det här fotot. Vet du hur underbart en bastuba som får fritt spelrum låter? Det visste nämligen inte jag innan idag.

4_5

Jag mötte en ung mamma som sprang efter sin lilleman (i tvåårsåldern) och hon skrattade och ropade ”What a wonderful day it is!” till mig. Jag kunde inte annat än att hålla med. Just dagens väntan var helt enkelt effektiv energipåfyllnad på alla sätt och vis.

4_6

Ps: Det är inte ofta man hör tuba som solistinstrument. Jag tänkte att det kunde vara roligt att höra Melton Tuba Quartett imponera lite. (Nej, tuba kommer aldrig att bli mitt favoritinstrument, men visst är de duktiga, de här herrarna?)

09 mar

Den som väntar…

… får ibland vänta länge. Jag hade sett fram emot att få mamma på besök i några dagar. Hon fick inte åka för farbror doktorn… Förhoppningsvis ska ny medicin snart få henne på banan igen!

Jag väntar och väntar på flera saker just nu. Det är besked, ansökningar, brev och allt möjligt som gör att jag väntar. Väntan kan vara längtan, men också frustration. Spänning och hopplöshet. Glädje och irritation. Jag får välja att känna mig spänd av förväntan och sticker iväg för att jobba. Timmarna som jag har framför mig kommer att bjuda på mer än ett gapskratt. Med M vet man aldrig vad som kommer att hända, men det är också det som är tjusningen med just det här jobbet! Tja. Jag glömde bort Tipstorsdagen i går. Det var slarvigt. Jag brukar alltid fundera ut något i förväg, men måste jag anstränga mig för att ens komma på något att tipsa om kanske det inte är något att skriva om ändå!

Ha en fin fredag, hör ni. Det tänker jag ha.