När jag skulle se hur väl jag kunde få ChatBox att avbilda mig gick det sådär. Jag tänkte att vidare instruktioner skulle förbättra resultatet och öka chansen till att få en mer rättvisande bild.
Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga, mer än att jag inte oroar mig över att AI tar över världen just idag. Det var länge sedan jag skrattade så hjärtligt!
Det går ju bara inte, tänker jag. Suckar över min förgänglighet, min försiktighet, min plats på jorden. Undrar över hur någon kan ta så mycket plats som jag gör, både bildligt och bokstavligt, och samtidigt stänga in sig själv i en liten, liten, liten låda. Jag tänker på hur det skulle vara att vara någon helt annan, med någon annans hjärna, i någon annans liv. Att bli begränsad av föräldrar, påtvingade könsroller, klass, brist på pengar, hudfärg, brist på intelligens eller handikapp av olika slag är något som miljoners miljoner, kanske miljarders miljarder, har fått uppleva i alla tider. Jag inser att jag fick det väldigt bra, så borde jag inte ha gjort mer med det jag fick istället för att skämmas? Nej! Jag vägrar skämmas, jag har haft nog av att skämmas över sådant som andra tyckt att jag borde skämmas för.
”Det är ju lätt för dig att säga som är snygg.” (Släkting angående mitt självförtroende.)
”Du svenne, jag blatte. Att jag hatar Sverige betyder inte att jag behöver flytta tillbaka till mitt hemland, jag får väl säga att alla svennar är idioter om jag vill.” (Tonåring som hade vuxit upp i Vårberg med rötterna i annat land till mig som hon hade känt i nästan hela sitt liv.)
”Dina föräldrar var exceptionella. Att det gått så bra för dig och dina syskon är ett undantag. Socioekonomiska faktorer är viktigare att åtgärda än att fokusera på moraliska frågor.” (Släkting i politisk diskussion.)
”You will never understand what it’s like to live in a dark skin. It puts you in trouble at all times. Darker means more troublesome.” (Amerikansk bekant då jag påpekade att jag i USA upptäckt att rasism var något helt annat än det jag lärt mig hemma i Sverige.)
”Känner du dig hotad av att någon mindre intelligent än du själv ska ta för sig på din bekostnad?” (Vän i diskussion där jag hävdade att det är alldeles för stort fokus på högre studier idag och att flera som idag studerar vidare kanske hade haft bättre liv utan dessa studier, men också att det är dåligt för alla om man sänker kraven för att fler ska klara målen.)
Min syster och hennes man var i Amsterdam för att fira hennes femtioårsdag och gulligt nog tog hon med oss syskon på resan genom att ladda upp helt fantastiskt vackra bilder från Keukenhof (efter dessa foton har dahliarabatten här hemma fått namnet Lilla Keukenhof), och andra som var mer irriterande tankeväckande. Den här privilegiepyramiden, en interaktiv tavla från Amsterdams etnografiska museum, fick mig att tänka. Jag har faktiskt fortsatt tänkt på den i flera dagar. Jag vet att jag inte läst allt som finns om idéer som bygger på privilegier, men jag har läst en hel del. Tankarna runt det jag läst har gjort mig mer och mer övertygad om att vi gör hela mänskligheten en otjänst när vi graderar allt det som leder till vem en människa blir, och den som hamnar längst ner i pyramiden ses som något slags (negativ) vinnare. I dessa fall skapas ett förakt underifrån för folk som har det bättre än en själv och ett självförakt ovanifrån inför de som har det sämre än en själv. Vem har nytta av folk som försöker krympa sig själva för att inte sticka i andras ögon? Jag tänker att ju fler privilegier du får med dig, desto större samhällsansvar får och bör du ta. Detta måste man lära sig på individnivå, att det jag gör påverkar andra både på gott och ont. Ju mer gott jag gör, desto bättre får alla det. Men jag får väl fortsätta tänka, jag är inte färdig.
Ett vitt barn till två klipska, svenska, friska föräldrar som är gifta med varandra. I USA hade hon räknats till privilegierad över alla privilegierade. Jag önskar att vårt lilla barnbarn L får växa upp stark och stolt, medveten och ansvarstagande, driftig och tillfreds. Jag önskar också att hon får växa upp utan all denna felplacerade skam som håller på att slå sönder vårt samhälle. Och måtte jag få vara med länge, länge och stötta henne medan hon tar sig an de utmaningar som det innebär att vara människa.
Det är april, väderappen har varnat för snö i minst en vecka och jag hade ont i pekfingret igår. Hur kunde jag ens bli det minsta överraskad då jag tittade ut genom sovrumsfönstret i morse? Det första jag kände var besvikelse, sedan slog det genast om till att jag blev jättetacksam över att vi fick ett sådant fint arbetsväder i lördags i Klackamåla! Tänk om vi hade haft en sådan här dag då? Istället räckte det med kortärmat underställ, långärmat underställ och militärskjorta/vindbyxor – vilken grej!
Just nu får vi följa upp många av de gamla Gift vid första ögonkastet-medverkandena i ett återföreningsprogram. Det är ändå spännande att flera av paren fortfarande är gifta och till och med har barn tillsammans. Tillräckligt många för att experimentet ska antas vara lyckat? Arrangerade äktenskap med parter som blivit utvalda med omtänksamhet av släktingarna borde rimligtvis funka på samma sätt och jag vet att det finns många sådana äktenskap som funkar hur bra som helst. Hur som helst, i detta märkliga men intressanta program har jag hittat ordet snälltolka. Att tolka betyder att översätta, göra begripligt, uttyda, klargöra, förtydliga osv. Det handlar om att förstå något bortom det som sägs eller görs. Att snälltolka ser jag som ett sätt att inte direktöversätta att något sägs eller görs för att specifikt såra, att inte lyfta en händelse ur sitt sammanhang utan att ta hänsyn till någons ”ryggsäck”, att lägga märke till även små förbättringar där någon inte räcker hela vägen fram…
”Alla är idioter”-dagar svallar känslorna hos mig och jag inser att det är dumt både för min egen skull och för mina medmänniskors att ta stora och viktiga beslut, eller kanske ens att ha särskilt många sociala interaktioner. Nu råkar jag vara ganska jämn i humöret, men jag märker strax efter att jag har vaknat om mina hormoner har bestämt sig för att spela flipper i mitt känsloregister den dagen. Är det en sådan dag måste jag anstränga mig för att bete mig trevligt och det där med att snälltolka andra känns sanningen att säga riktigt svårt. Det verkar som att de kvinnliga hormonbalanserna är mindre förutsägbara, eller mer varierande, än de manliga. Istället för att låtsas som att det inte är så tänker jag att det är fint om mina familjemedlemmar snälltolkar mig dessa dagar och att den med själva flipperspelskänslorna (jag) verkligen gör en medveten ansträngning för att snälltolka från sitt håll.
Snälltolkning är inte ”modus operandi” (tillvägagångssätt) för alla, varken i relationer eller allmänt i livet. Du känner igen de människor som verkar vara oförmögna att snälltolka. Folk som är lättkränkta och alltid redo för slagsmål, verbalt eller fysiskt. Folk som gillar att tycka till om än det ena och än det det andra, men som inte ger andra samma privilegium. Folk som ser det sämsta i andra utefter teoretiska protokoll. Folk som ser enskilda handlingar som krigsförklaringar i alla situationer. Folk som orsakar socialt trafikkaos genom att lura ut sina medmänniskor på svartis och sedan stå beredda med strålkastare och mistlur för att göra alla andra medvetna om hur dåliga chaufförer dessa stackars medmänniskor är. Folk som helt enkelt verkar tycka att världen inte är en plats för snälltolkningar.
Det finns anledning för oss alla att ta ett steg utanför oss själva och se hur vi egentligen hanterar livet utefter andras perspektiv. Är det något ”gift vid första ögonblicket”-medverkande verkar vara överens om är att de alltid har lärt sig enormt mycket om sig själva efter att ha tittat på situationer genom kamerans ögon i efterhand. ”Jag förstår att andra tycker att jag är en idiot.” ”Jag kunde verkligen ha hanterat våra konflikter på ett snyggare sätt.” ”Jag ser två personer som inte är redo, som behöver jobba mer med sig själva innan de kan hänge sig åt någon annan.” ”Jag var så rädd där, jag kände mig attackerad.”
Snälltolkning ska dock inte överanvändas. Det är ingen som mår bra av det. Vi behöver ge och ta i en relation. Det är inte meningen att en partner ska ha utrymme att bete sig illa om och om igen medan den andra trampas på, körs över, eller, en av de värsta anklagelserna i en relation, behöver be om ursäkt för att ha ”framkallat” ett sunkigt beteende hos den andre. Med det sagt så anser jag att väldigt många skulle må bra av att lära sig snälltolka mer än hur det ser ut nu. Och nu ska jag gå ut i snöstormen för att sedan riktigt kunna njuta av golvvärmen i badrummet!
Påskhelgen har gått mot sitt slut och för mig börjar nu vardagen igen. Barn och ungdomar här i Blekinge fortsätter sin ledighet och lovet bjuder kanske på sovmorgnar och en och annan aktivitet. Somliga ungdomar i landet ägnar troligtvis lovet åt att lura pensionärer på pengar, men jag gläds åt att ”Hasse” och hans polare inte längre tillhör denna grupp. En god vän höll på att bli lurad precis innan Uppdrag granskning började visa sin serie om ”hackaren”, men hade sinnesnärvaro nog att stoppa bedrägeriet innan några pengar drogs från kontot. Jag kan tycka att det är trevligare att sköta planttantssysslor än att vara lurendrejare. Tur att jag får fokusera på detta.
Jag bestämde mig för länge sedan för att begränsa mitt intag av nyheter då jag mår så dåligt av allt negativt som rapporteras. Jag fortsätter gilla Kvartals försök till att ge olika synvinklar på komplicerade situationers förhållanden. Inte för att jag får någon rosenglittrande verklighetsrapportering, men för att jag i den allmänna politiska debatten och medierapporteringen tycker mig se ett envist stångande som sällan leder samhällsdebatten framåt. Målet är att stånga så hårt att ens argument vinner på samma sätt som en djurflocks ledare tar över från en annan. Den typen av ”debatt” har sin plats, men inte då det gäller komplicerade samhällsfenomen som mår bäst av att drivas framåt i något slags jämvikt. Rätt och fel kan existera samtidigt. Somligt får dock bättre lyftkraft av diskussioner, särskilt då personer eller grupper inte lever med samma ”rätt och fel” som måttstock. Detta gäller t ex diskussioner gällande allt trädgårdsrelaterat. De första åren vågade jag knappt göra något utan att dammsuga diverse specialistforum efter experternas utlåtanden. Det gjorde mig nästan handlingsförlamad ibland. Jag bjöds nämligen på mycket olika besked, alla levererade med samma benhårda övertygelse. Numera har jag mer kunskap, men ger också mig själv utrymme att hantera saker och ting utefter erfarenhet och lust. Jag vet att vissa projekt misslyckas även om jag gjort ”allt” rätt. Verandan ser i år ut som hejkomochhjälpmig trots de inbyggda bänkarna, men jag vet att med några timmars insats kommer den att bli ett fantastiskt extrarum. Nu har vi i vanlig ordning haft stor nytta av vårt extra kylskåp hela vintern. Bra så! Det är ändå inte skönt att sitta där då det är för kallt. Det ska snöa i slutet på veckan och det är april. Vi bor i Sverige. Det ordnar sig.
Maken har i flera år funderat på vårt björnbärssnår som växer vid östra stenmuren. Det har varit så tätt och ointagligt! Dessutom har samma sak gällt som med allt annat växande – gallras det inte blir det slagsmål om näring och utrymme och skörden blir decimerad jämfört med hur det skulle kunna vara. Nu sattes det upp något slags stöd för att vi ska kunna stötta upp och ge utrymme till några utvalda exemplar och hålla efter de andra. Förhoppningsvis kan detta vara ett smart drag.
Den här tiden på året är så spännande! Trädgården ser sannerligen inte mycket ut för världen, men tar jag på mig glasögonen och börjar leta så hittar jag mängder med vackra exemplar. Snödropparna är snart överblommade, men just nu har vi har en massa söta violer i gräsmattan, en del krokus, vårlök, pingstliljor och tada, gullviva på ingång.
Denna helleborus bodde på trappan en vinter. Där var den fin, men såg mer ut som en styvsyster till sig själv i jämförelse. Efter vintern satte jag ut den på ett annat ställe, men sedan förra året har den haft en plats i perennrabatten. Jag njuter verkligen av dessa ranunkelsläktingar och är så glad över att just detta exemplar har fått en placering som funkar. Min syrra i Skottland är mycket bättre på att flytta runt perenner som inte verkar trivas och jag försöker våga rucka lite på min skräck för att helt enkelt testa utan att det finns några garantier för att det ska bli bra.
I syrummet växer det så det knakar. Igår satte jag om basilika och några tomater, idag ska jag fortsätta med resten av tomaterna. Jag har fokuserat på mina busktomatsfavoriter och har nog faktiskt ingen högväxande sort?! Vi får väl se, vi håller hur som helst tummarna för att det blir en fint tomatår.
De hårt beskurna pelargonerna börjar en efter en att ta sig ton med hjälp av ljuset och den nya näringen runt fötterna…
… och även om det är alldeles för tidigt att ropa HEJ kan jag se att skotten verkar ta sig osedvanligt bra. Min erfarenhet är att det är bäst att ta sticklingar från kraftfulla exemplar, men eftersom i princip alla mina pelargoner var i dåligt skick efter vintern satte jag till och med några avklippta toppar som levde trots att själva moderplantan visade sig vara död. Jag har lyckats med det någon gång förut och såg nu att det kan gå igen. Det blir mycket Mårbacka i vanlig ordning. Det blir fint. Nu gäller det att jag inte vattnar sönder dessa bebisar medan de kämpar för att skapa egna, kraftfulla rötter. Inget ruttnar nämligen så lätt som pelargoner. Ja, det var den planttantsrapporten. Jag kan även meddela att kallsådden i växthuset av blomkål, grönkål, salladslök och purjolök ser ut att vara mycket lyckad. Vi får se om det fortsätter lika positivt! Förra året var jag rätt trött på trädgårdsgöra då jag stängde ner efter säsongen, men nu är jag glad och förväntansfull igen och det känns jätteroligt att vara på gång! Hurra.
Idag vaknade jag prick klockan sex med klarvakna ögon, trängande blåsa och trött kropp. Skatparet i det yviga boet utanför vårt sovrumsfönster kan ha varit inblandade, men jag vill inte förta deras glädje. Eller glädje, vad vet jag? De kanske bara är sådär skräniga för att de fryser så mycket? Nu sitter jag här med täcke över benen och te som jag känner för att värma igen eftersom jag inte ens hann gå upp för trappan innan det blivit lite för kallt. Det är en sådan morgon. Jag går väl ner igen och gör om proceduren, tar på mig tjockkoftan och låter bli mjölk i teet. Det blir nog bra.
Denna helg har rört sådant som jag tänkte jättemycket på i tjugoårsåldern, men som jag återkommit till med regelbundenhet. Hur jag tänker på det är dock annorlunda idag än det var för trettio år sedan. Då var jag ganska arg av mig, men bara i mitt huvud. Det värsta någon någonsin fick se av mig är att jag var sur. Tyst. Passivt aggressiv med kommentarer som var söta och omtänksamma, men drypande av ironi. Nej, den känslomässiga omognaden längtar jag inte tillbaka till. ”Säg vad du menar och mena det du säger” är ledord som jag numera ser som ytterst viktiga för både min och omgivningens bästa. Det där med ohälsosamt kanaliserad ilska är inte direkt givande för någon. Man mår både fysiskt, mentalt och andligt dåligt av att vara en människa med ohanterad ilska. Jag menar inte ”huuu, det är dåååligt att vara arg”, inte alls. Men att gå omkring och ständigt eller ofta känna sig arg och irriterad över idioter, upplevd orättvisa, sakers natur eller grannens sätt att lösa situationer kommer att leda till att det är en själv som får lida. Vad sägs om de konsekvenser som ohanterad ilska kan leda till:
Vilka ämnen var det då som gjorde mig så upprörd, då, när åttiotalet och nittiotalet möttes? Feminism! Kvinnokampen. Hur starka kvinnor på olika sätt hävdade att män har en inneboende ondska. Orättvisan. I backspegeln ser jag att de argument som framkallade min ilska inte bar. Jag inser att allt har sin tid och just jag behövde tid att lära mig balansera det faktum att jag är en människa som bygger många beslut på känslomässiga argument. Logiska argument måste också få ta plats för att vi ska kunna uppnå balans i universum. Homo sapiens, människan, är en komplicerad skapelse med förutsättningar som vi alla behöver ta hänsyn till för att bäst kunna spela på vår egen planhalva. Generaliseringar säger ingenting om individer, men de hjälper oss att navigera lite lättare. Att skriva teoretiska protokoll och låtsas att de generellt inneboende fysiska och mentala skillnaderna inte finns låter oss sträva mot ett slags jämlikhet som inte är hälsosam för någon av oss.
Artikeln som min syster skickade var den här (dessvärre låst), Huskvinnan får mig att känna tickande obehag av Essy Klingberg. Essy har bytt ut hemmafru mot huskvinna. Namnbytet har kanske någon djupare mening i den teoretiska verkligheten, jag vet inte. Så fort man ger generellt manliga attribut högre/lägre värde än generellt kvinnliga attribut är man ute och cyklar. Det är min fullkomliga övertygelse. Det är konstigt att en ledning med bara män visar på ojämlikhet medan en ledning bestående av bara kvinnor är något starkt och fantastiskt. Vi behövs, båda sorterna. Min övertygelse efter alla forskningsrapporter jag plöjt om detta är att det finns generella mönster av personlighetsdrag hos de båda könen (ja, män och kvinnor). Däremot finns det många kvinnor som har en personlighet som vanligtvis hade kunnat förväntas hos en man och många män som kan upplevas som mer ”feminina”. Vi har satt oss i en rävsax där vi istället för att jobba med våra grundförutsättningar jobbar så mycket mot dem. Ursäkta, men vad är det för samhälle vi har skapat? (Jag ser att Sverige och USA glappar i tid, men händer något på det ena stället får det andra snart uppleva samma sak.)
För att återgå till den där artikeln (jag är ju sämst på att hålla röda trådar). Hemmafrun är en modern uppfinning, ordet har inte funnits mer än i hundra år. Det är en roll som bryter ut det jobb som utförs i ett hem, sådant som logistik, mat, hygien, barn, städning och annat, och samtidigt med namnet ”hemmafru” ger detta arbete noll värde. (Inte konstigt att folk blir utmattade.) Det är ett ord som ger barns och vuxnas basala behov formen av en tyngd runt halsen, som blundar för styrkan som finns i att vara två föräldrar som har ansvar som är olika, men lika högt värderade. Jag har aldrig varit någon hemmafru. Jag har varit mycket arbetande från hemmet, hemarbetande. Vi, maken och jag, har sett oss som ett team där bådas behov, både kortsiktiga och långsiktiga, varit viktiga. Tid för återhämtning, ekonomi, social samvaro, samhälleliga och personliga ansvar etc. Det gäller att vara hård, men rättvis. Stark och svag tillsammans. Inte två individer som ska behöva slåss för sina egna behov. Snacka om att binda ris till varandras ryggar, att ge förutsättningar som leder att man inte orkar eller vill fortsätta tillsammans.
Är det något jag försöker peppa ”den yngre generationen” till är det att skaffa ett starkt nätverk med individer av båda könen. Kvinnor och män. Analytiska, känslosamma, praktiska, teoretiska, skönhetsälskande, tekniska, sportiga, pyssliga, ekonomiska, kreativa, musikaliska, andliga, logiska… Olika slags vuxna och ansvarstagande människor i olika åldrar som får agera förebilder för barnen som växer upp i dessa nätverk. Människor som kan hjälpa till att sätta gränser och visar att det finns RÄTT och FEL (bland kriminella är individer med dålig moral, alltså, bryr sig inte om vad som är rätt eller fel, och dålig impulskontroll starkt överrepresenterade – det första hade de många gånger missat att lära sig, det andra föds man med och behöver hjälp att hantera), positiva förebilder som får stå som ”jag vill bli som hen när jag blir stor”-exempel. En möjlighet att hitta en vuxen själsfrände för alla som känner sig som främmande fåglar i sin familj. Extrahera det bästa ur varje människa som föds, lär hen hitta sina styrkor för att kunna flyga så högt som möjligt. Tänk, så mycket bättre världen skulle kunna bli. Och kom ihåg att du kan vara den mentorn för något barn eller ungdom i din egen närhet. Gräv där du står, yadayadayada. Rädda världen en individ i taget, men se till att göra det praktiskt, inte teoretiskt. Kanske får du börja med dig själv, vad vet jag?
Region Blekinge går mot en halv miljard i förlust. Det är verkligen tuffa tider. Byggbranschen är illa ute, liksom företagare med verksamhet som bygger på obskyra särintressen. Nej, men vad skriver jag? Inte behöver verksamheterna bygga på några särintressen. Folk har det tufft i allmänhet och det flyger i nuläget knappast gödda oxfiléer omkring i luften att samla in. Hur en konkurs går till är något som allt fler svenskar ovilligt får kännedom om.
De enda gånger jag eventuellt lyssnar på vanliga nyheter är om jag sitter i bilen och jag inte orkat/hunnit koppla in min telefon. Igår hände detta och jag påmindes om sakers elände. Hyrpersonal i vården står för en mycket stor utgift i vår region och jag gissar att det är likadant i andra regioner runt omkring i Sverige. Allmännyttan står för pengarna i ett system som är riggat för ”vanlig” konkurrens vilket gör att allt blir helt skevt. Detsamma gäller skolvärlden där privatskolor konkurrerar mot de kommunala skolorna med helt olika förutsättningar. Jag har inget emot verksamheter med nytänkande, men jag är ytterst avigt inställd till slöseri med skattemedel.
Jens Nylander är en ”utvecklare, analytiker och serieentreprenör” som byggt en AI-robot som gått igenom offentliga verksamheters upphandlingar och fakturor. Hans hemsida uppdateras hela tiden med nya uppgifter och den är öppen och sökbar för alla. I en artikel för Kvartal berättar Nylander om hur han med sitt AI-verktyg kommit fram till att det finns åtminstone 90 miljarder att spara genom att styra upp de svenska kommunernas och regionernas ekonomi. I det sammanhanget låter en halv miljard som småpengar. Region Blekinge har blivit lovad att besparingarna inte gäller faktisk vårdpersonal, men just nu surras det runt omkring i vårt län! Folk är oroliga. Jag har försökt följa vår regions förehavanden sedan vi flyttade hit 2016 och det är mycket som varit mer än lovligt skumt. Att det i slutänden handlar om människors liv och död gör att det känns olustigt. Ju större organisation, desto större administration och ju längre kommer man från de personer som man faktiskt ska ta hand om. Vurmen för dessa stora paraplyn som sväljer allt i sin väg känns inte alltid helt sund.
Det ska bli synnerligen intressant att se vad som faktiskt händer i den process som nu rullar igång i Region Blekinge. Det är i vanlig ordning många som länge ropat på att saker och ting är galna, men få som accepterar att det kan göra ont att göra om och göra bättre. Eller snarare, de flesta vill säkert att något ska göras, men få är beredda att betala priset. Allmännyttans hjul är varken kända för att snurra särskilt snabbt eller särskilt effektivt, men kanske kommer vi den här gången slås av häpnad? Den som (över)lever får se.
Jag har fullt upp i livet, men varken kamera eller telefonkamera har fått jobba särskilt hårt sedan vi kom hem från Stockholm. Att det inte finns bilder betyder inte att livet varit händelselöst. Tvärtom skakas det runt hos många runt omkring mig, både nära och längre ifrån. Så är det ju med livet, det pågår vare sig vi är nöjda med handlingen eller ej. Det finns ingen regissör att avskeda, ingen kompositör som kan ändra från soundtrack i moll till dur, ingen scenograf som helt plötsligt fixat vårfint och putsat ens fönsterrutor. Måsbajset sitter där det sitter om inte jag torkar bort det och är jag missnöjd med något kan jag klaga (sällan en bestående situation till det bättre) eller agera med handlingskraft (bättre chans till förändring).
OM det nu var så att jag kunde förändra inte bara min egen livssituation, utan även mina medmänniskors, hur skulle jag gå tillväga? Frågorna kom från ChatGPT efter att jag önskat ”frågor om sådant som är viktigt på riktigt”. Sanningen är att de tre första omgångarna frågor var urtrista och inte alls ”viktiga på riktigt”. Det handlade om resor i tiden, superkrafter, att träffa nu levande eller döda personer, att äga vad som helst i hela världen osv, osv. Den fjärde omgången tycker jag har något. Inte är frågorna särskilt lätta att svara på, men eftersom det inte finns något facit och jag inte behöver ställas mot väggen efteråt så försöker jag ändå.
För mig är varje dag en kvinnodag. Jag föddes till kvinna, känner mig som kvinna, omfamnar min komplexa kvinnlighet, har haft ynnesten att både få föda och uppfostra barn, har fått förmånen att mer ofta känna att män och kvinnor är som yin och yang där båda är precis lika viktiga för balansen än som delar i en könsmaktsordning där någon ska stå som förtryckare och någon är den förtryckta, jag har haft drömmar och visioner som uppfyllts just för att jag är kvinna och andra som gått i stöpet trots att jag är kvinna, jag har suttit i sammanhang där jag känt kraften i min kvinnlighet och jag har varit rasande då jag känt att jag hade velat kasta ut det faktum att jag är kvinna genom fönstret, och så har det fortsatt.
Gårdagen uppmärksammades av många just för att den pekar på allt elände som kvinnor runt hela jorden upplever på daglig basis. Jag vill inte förminska våld, orättvisor eller förtryck, men det socialistiska sättet att se på världen ger i mina ögon inte styrka. Att utgå från att maktordningar styr världen gör enligt mig att alla förlorar. De som är offer kan bara vinna om förtryckarna blir de nya offren. Vi har inte uppfostrat våra barn att utgå från sig själv som varandes offer (döttrarna) och förtryckare (sonen). Vi har lärt dem hitta sina styrkor och pratat om hur man blir en vettig medmänniska. Vi har firat första mensen. Vi har gått på varandras konserter. Vi har diskuterat vid matbordet och i soffan. Vi har gjort utflykter. Vi har haft familjeråd. Vi föräldrar har jobbat på att vara en enad front, inte att framstå som två kombattanter.
Igår läste jag en mycket föraktfull text hos Underbara Clara. Vi har uppenbarligen inte samma politiska åsikter, men jag brukar gilla de flesta av hennes texter ändå. Denna dröp dock av något som fick mig att vrida mig. Nej, jag gillar inte ytlighet särskilt mycket och jo, jag motsäger mig starkt när kvinnor slås ihjäl av män. Det handlar inte om det. Jag är van vid att män ska föraktas och kastreras i sådana här sammanhang, men att också kasta förakt på kvinnor som inte kämpar kvinnokampen, eller som helt enkelt är för ytliga, funkar ju det också. ”Och i kringshärdarna runtom i världen är kvinnor och barn som alltid de mest utsatta” (jag gissar att det ska stå krigshärdarna) är rent av fel. Det är främst män i krig som skadas och dör. Gamla, kvinnor och barn blir i somliga krig och av degenererade själar våldtagna, lemlästade, torterade och dödade, men det är flest män som skadas och dör. Räknas inte detta som utsatthet?
Nej, jag vet inte. Tiden är förbi då jag såg livet i svartvitt. Det är så mycket mer komplext än så. Senast igår pratade jag om våra föräldrar och insatsen de gjorde i samhället, både i sina professioner och dagligdags som medmänniskor. Hade bara varje duglig människa orerat mindre och tagit sig an EN mindre duglig människa eller hens avkomma så hade vi genast kommit närmare en bättre värld. Gräv där du står. Det är lätt att leta skit i andras ögon fast de flesta av oss uppenbarligen går omkring med hela balkar i våra egna. Och det är allt jag hade att säga om den saken just nu.
Stockholm är indelad i några olika zoner, kallade stadsdelar. Det finns inga staket eller stängsel som delar upp dem, men kommer man tillräckligt nära dess centra kan man uppleva koncentrationer av dess essenser. Runt City och på kungliga Djurgården rör sig människor inte bara från Sveriges, utan hela världens, olika hörn. Där finns alltid resväskor på hjul och folk som talar japanska, amerikanska, portugisiska eller vad det nu kan vara. Det är lätt att känna sig som något slags pusselbit i en helhet, eller som att alla bara råkar befinna sig där, just då, i en liten stund. De lokala individerna sväljs helt enkelt av de tillfälliga besökarna. När man letar sig in bakom Strandvägen och Hamngatan händer det dock något. Strömmen av turister tunnas ut och människorna börjar se annorlunda ut. Det utkristalliseras en annan art, Homo sapiens Östermalmus. Hår, hy, ögon, läppar, kroppar, beklädnader – människor som ser helt annorlunda ut. Inte alla, så klart, men många. Pengar gör skillnad. Barbie, Ken och Skipper finns i verkligheten. De har fullt upp att underhålla sitt yttre med alla till buds stående medel. Jag känner mig aldrig så udda som när jag befinner mig i deras hoods.
Kristin Lagerqvist har bloggen Krickelins. Jag läser den då och då, mest för vackra bilder och intressanta texter. Hennes årsord TILLVÄXT har tydligen väckt ont blod hos vissa. Jag borde inte vara förvånad. Det är klart att det finns mycket att uppröras över gällande världens och mänsklighetens tillstånd. Det finns en girighet och ondska som är väl utbredd över hela jorden. Människor luras, är korrumperade, skor sig på jordens och medmänniskors ändliga resurser, krigar… Vi vill ha och vill ha och vill ha sådant som vi inte behöver. Det är då lätt att tänka att TILLVÄXT per automatik skulle betyda ”vill ha mer på någon annans bekostnad”, men det är ju bara en tolkning! Hos mig väcker detta ord istället tankar på personlig utveckling och jag tycker det är ett starkt och spännande ord. Jag ger rum för just TILLVÄXT på olika sätt i mitt liv, bl a dessa:
Det är lätt att bli alltför snäv i sitt sätt att se på världen. Man umgås med människor som tycker likasamma som en själv, blockar öronen då någon med avvikande åsikter än en själv talar, blir lätt bekväm i sin bubbla där man känner sig hemma. Jag hävdar att man antingen blir visare eller bittrare då man blir äldre. Ibland känner jag mig missmodig över hur illa ställt det är med mänskligheten. Sådana dagar är det lätt att få känslan av att ”alla är idioter”. Andra dagar är jag full av hopp och längtan, älskar att det alltid finns mer att lära mig och nya vinster att vinna. Lyckligtvis är de senare dagarna mer ofta förekommande, de som faktiskt ger mig möjlighet att fortsätta sträva efter den där visheten, kärlek och inre styrka. Vad händer om vi lever ett liv där utgångspunkten är att människor som det går bra för per automatik är onda och att alla som det går mindre bra för är det stackars synd om och måste tas omhand? Inte leder det till tillväxt i alla fall, det är jag tämligen övertygad om.