Ibland känns det i hela mitt väsen hur jag vill bryta mig loss från gruppen, men oftast är det tillsammans med andra som jag känner mig bekväm, trygg och säker. Att se en fågelflock flyga, landa, leta mat och lyfta helt synkroniserat är fascinerande! Jag såg dessa varelser uppehålla sig runt vårt hem i några minuter för att sedan ge sig av. Ingen blev kvar. Ingen verkade dra åt något annat håll. Själv blev jag dock sugen på att hitta på något spännande…
Varje gång jag kommer till Stockholm slås jag av hur mitt inre tempo skruvas upp, hur jag rycks med i det ökade tempot och hur irritationen byggs upp över människor som rör sig för långsamt eller befinner sig i min väg. Det stör mig, men jag förstår ju att det blir så. Tiden som stressad förortsbo är förbi och mycket vatten har runnit under broarna sedan detta liv var mitt. Då jag kom till Stockholms central i fredags bestämde jag mig för att medvetet motverka denna för mig negativa stress. Jag promenerade istället för att ryckas med i strömmen, valde trappor istället för rulltrappor och stannade till för att leka turist. Inte en enda gång, vad jag kan komma ihåg, har jag lyft blicken för att undersöka taket på Stockholms station. När jag nu gjorde det blev jag fast i flera minuter. Taket visade sig vara både vackert och konstfullt. Förmiddagssorlet kändes helt plötsligt spännande och förväntansfullt. Jag insåg att de stressade pendlarna lämnats bakom mig och nu var det mest turister, pensionärer och föräldralediga som verkade uppehålla sig innanför huvudentrén. Jag köpte en varm choklad och gick sedan ner till pendeltåget för att ta mig till dottern. Visst tog jag fel tåg och fick byta på vägen, men det var väl meningen att jag skulle fortsätta stressa ner.
Morgonen efter gick jag ut på syrrans altan med morgontekoppen, barfota. Luften var hög och altanen var märkligt varm och inte alls höstklibbig. Jag njöt av höstlöven, den vackra slänten och stunden jag fick innan de sista kalasförberedelserna drog igång. Ännu en stunds medvetet ”grundande”, en påminnelse om att inte rusa i onödan eller fångas av stressen. Det är mycket nu, men det blir bra. Stunder som dessa är så viktiga i vardagen och lätta att glömma. Jag gillar den lilla påminnelsen om att vara närvarande i sitt eget liv som uttrycket ”titta upp, titta ner, vad är det du ser” bjuder på. Nu ska jag bara komma ihåg det också.
Jag längtar efter att läsa. Jag längtar efter att ta i böcker, att bläddra bland väldoftande sidor och att förlora mig in i ett skeende som blir mitt liv och mina känslor. Jag längtar efter att strosa i bokhandeln under bokrean och plocka upp de titlar jag redan spanat in i den stora reakatalogen. Jag längtar efter känslan att ha fem böcker kvar i en serie bestående av åtta titlar. Jag längtar efter att laga mat efter recept i favoritkokboken och efter att provbaka recept från julklappsboken. Jag längtar efter att hitta en ny favoritförfattare och vilja sluka precis allt som personen ifråga har skrivit. Jag längtar efter att ta in ny kunskap genom att läsa, läsa om och läsa en gång till. Jag längtar efter att ta fram älskade favoriter och läsa om dem för att hämta trygghet i att veta precis vad som kommer att hända eller vilka känslor jag kommer att uppleva. Jag längtar efter bokhögar som faktiskt blir avverkade. Jag längtar efter att njuta av estetiskt fulländade bokomslag som ropar ”Läs mig!”, jag längtar efter gamla läderband med spröda sidor som bläddrats i av många före mig och jag längtar efter att se ett omslag och direkt veta vilken författare som skrivit boken. Jag längtar efter att lägga ifrån mig en bok och inte ens komma ihåg vad karaktärerna hette, men vara uppfylld av känslorna som jag just fått uppleva. Jag längtar efter att besöka vackra bibliotek i världen och fälla en tår medan jag försöker ta in hur mycket dessa böcker har betytt för mänskligheten. Jag längtar efter att ha mer plats för böcker. Jag längtar efter ett helt barnbarnsbibliotek. Jag längtar efter känslan jag fick då jag satt på Karlskrona bibliotek och bläddrade i alla spännande hobbyböcker som stod i Q-sektionen. Jag längtar efter att läsa välavvägda ord, intelligenta ordslingor, kluriga resonemang, spännande passager och provocerande resonemang. Jag längtar efter att känna ett ”AHA!” sätta sig i ryggmärgen och fylla mig med bokstavlig kraft.
Jag är otroligt tacksam för alla böcker som legat i mina händer genom åren. Jag har haft stor glädje av tillgång till ljudböcker, men för mig är det helt enkelt inte samma sak att läsa en bok och att lyssna på den. Min hjärna fixar inte riktigt att behålla fokus på samma sätt då jag lyssnar. Det innebär att jag mest kan lyssna på böcker som inte är särskilt viktiga. Skönlitteratur. Facklitteratur kräver ögonkraft och möjlighet att läsa om och kanske markera. Jag sörjer inte utveckling i sig, men jag sörjer att inte längre ha samma relation till läsning som jag hade en gång i tiden. Böcker kräver ansträngning och koncentration, tid och stillhet. Jag är mer rastlös idag och det påverkar min läsning. När jag bodde hos svärfar i några dagar häromsistens läste jag ut en hel bok på två kvällar. Jag kommer inte ihåg när det skedde sist, men nog var det länge sedan. Jag har tänkt på det nästan varje dag. Jag har dammat böcker, sorterat ut böcker och fått ett par pocketböcker sedan dess, men jag har inte läst något. Men jag längtar. Jag längtar efter att läsa.
Så många dagar har jag hängt här på jorden. De flesta av dem ingår i ett sammelsurium av minnen, möjligen minnesvärda, men inte tillräckligt speciella för att sticka ut. Somliga minnen har jag plockat fram så många gånger att jag fortfarande minns dem väl, men kanske har de ändrat form på vägen? Vem vet? Jag vet iallafall att jag inte hade velat fira femtiofjärde födelsedag på något annat sätt än vad jag gjorde. Solen sken, löven brann, jag blev uppvaktad på finaste sätt från morgon till kväll, maten var god och jag fick till och med bada! Tack för livet! Tack för att det fortfarande finns glöd i mitt hjärta och hopp i min själ.
Dikten som gårdagens blogginlägg bestod av lade jag också upp på Facebook. Ett par av körvännerna tyckte att ”du har en grej med ord”. Ja, nog har jag en grej med ord. Jag älskar ord, jag älskar att skriva, jag älskar att prata och jag älskar att lyssna. Jag älskar att låta ord snurra runt i huvudet och samla sig till nya tankar, jag älskar att skriva dikter, jag älskar att skriva blogginlägg och jag älskar att läsa välskrivna texter. Jag älskar andra språk, jag älskar att sätta ord till musik och jag älskar att skriva klatschiga slogans. Jag älskar att skriva kalligrafi och jag älskar att demontera andras argument. Jag älskar att vara ordpolis, jag har en naturlig fallenhet för att stava och jag tycker att något av det jobbigaste som finns är när jag tappar ord (en av få komplikationer efter min utmattning som består).
Att sörja något som inte blev känns inte produktivt och jag ältar sällan. Det blev som det blev helt enkelt. Jag, den sanna ”humanisttjejen”, sökte till den naturvetenskapliga linjen bara för att jag var ”duktig flicka” och detta skulle hålla alla dörrar öppna för mig. I förlängningen ledde det till att jag blev matte/NO- och musiklärare. Inte för att det behöver anses vara dåligt, inte alls. Jag undrar bara vad som hade hänt om jag faktiskt hade valt humanistinriktningen, läst en massa språk och utvecklat svenskan någon annanstans än på min egen kammare. Kanske hade jag blivit svensklärare istället och fått lägga en massa tid på att läsa och bedöma uppsatser. Kanske hade jag blivit bibliotekarie och suttit här med en massa studielån som inte skulle hinna bli avbetalda innan jag dog. Kanske hade jag jobbat på reklambyrå och blivit utbränd, för även om jag älskar ord och formuleringar så är jag ruskigt dålig på att vara kreativ och innovativ. Kanske hade jag blivit journalist och väldigt PK. Kanske hade jag suttit på en universitetsinstitution och nördat ner mig i ord av alla de slag. Kanske hade jag blivit en arbetssökande kulturarbetare. Möjligheterna hade varit oändliga, haha! Och så gick tankarna denna dag.
Är bloggen död? Min syster som delvis livnär sig på sitt bloggande hade diskuterat detta med en likasinnad härom sistens. Den likasinnade verkade stå för övertygelsen att bloggen är död. Det handlade om AI, tidens gång och utveckling har jag för mig. Hade jag trott på andras övertygelser om den där döden genom åren hade jag inte suttit och skrivit här. Vad är ens definitionen på bloggdöd förresten? Är det när ingen läser någon annans blogg längre? Är det när ingen längre skriver några blogginlägg? Jag har inte alls lika många läsare som då jag (och en massa andra) höll på med scrapbooking, men ett litet gäng släktingar, irl-vänner, bloggvänner och några som ej har givit sig till känna läser fortfarande troget. Åt andra hållet gäller att jag inte alls läser lika många bloggar som förut, men jag har ett gäng som jag läser flera gånger i veckan. Jag försöker också kommentera då och då då jag tycker att det är trevligt att få något slags respons på det jag skriver. Jag gillar helt enkelt bloggen som forum, både som konsument och producent/kreatör. (Storvulet ska det vara…)
De snabba sociala medierna faller mig inte i smaken. Trenderna som är lika billiga som Sheins och Temus produkter och många gånger lika illaluktande… Hetsen, jakten på att stå ut och göra något som ingen av jordens flera miljarder innevånare gjort förut. Instagram hoppades för min del mer eller mindre av 2019. För fem år sedan tröttnade jag nämligen på att känna behov av att dra upp telefonen varje gång jag inte hade något att göra. Jag gillade inte heller att känna suget av avundsjuka som verkar vara allmänt förekommande då flickor och kvinnor engagerar sig i liknande forum. Nu råkar jag vara ansvarig för vår körs sociala mediekanaler, men det är inga problem alls. Där lägger jag upp något någon gång per vecka under säsongen då vi övar aktivt och sedan är det inte mer med det. Körkontona är mer eller mindre till för information. Det finns ingen känsla av att jämförelse, helt enkelt.
Det har skrivits om BLOGGDÖDEN minst sedan 2009. Då hade jag bloggat sedan 2006 och var inte alls sugen på att sluta. Det som från början var en kanal att dela scrapbooking-alster blev så småningom en plats för mig att slänga ut tankar om högt och lågt, en plats att vara kreativ, en plats att skriva dagbok och en plats där jag känner mig mig hemma oavsett var jag befinner mig. Så vad händer med den här bloggen? Ingenting särskilt just idag iallafall. Jag fortsätter som vanligt. Kanske är just min blogg väldigt mycket mindre relevant eller spännande än då jag var väldigt engagerad scrappare, eller då vi bodde i USA och hemskolade våra barn. En planttant som rynkar pannan över nutidens idiotier, vattnar i Sturkötorkan och skördar blommor och grönsaker väcker inte lika stort intresse för andra bloggläsare. Det är helt okej. Jag fortsätter ändå och är glad för alla andra som också motbevisar påståendet att bloggen är död. Tack och hej!
Hur blir ett liv där man på riktigt lever i det där nuet? Jag jobbar på det lite extra just nu (haha). Det är utmanande för mig som i vanliga fall samlar på stunder genom kameran. Det betyder nämligen att kameran/telefonen inte får vara med lika ofta som vanligt. Inte heller som inspiration, inte som snuttefilt, inte som tidsfördriv. Dock måste jag sköta jobbet, så jag kan inte gå helt ”off grid”. Det rycker i handen och i sinnet. Visst har jag tagit en del foton sedan jag tog detta beslut, men inte utan medvetna val.
Igår jobbade vi på som små gnuer för att hinna allt som skulle hinnas med innan kl. 20 då färden mot en Stockholmshelg skulle påbörjas. Här kommer en del av mina bästa NU från igår:
Så sa hon, psykologen, då jag berättade att jag hade fått fler analyser av mitt DNA-test och att jag med tanke på vad mina gener har bidragit med borde få diagnosen ADHD. Mitt DNA hintar om att jag har svårt att fokusera, svårt att vara ihärdig, inte är målstyrd, är naturligt mer pessimistisk, undviker att ta risker, tåler värme dåligt och är mindre självdisciplinerad. Med den beskrivningen hade jag knappast kunnat sälja in mig själv. Kanske uppväger det dock att jag har gott självförtroende, är naturligt stark, har snabba reflexer, är musikalisk, tål mjölkprodukter och är motiverad att lyckas? Sanningen är att jag absolut vet att jag prokrastinerar, något som säkert går att hämta orsaken till ur de där generna, men min önskan att lyckas med vad-det-nu-är verkar vara starkare än allt annat. Jag måste ha lärt mig att bekämpa mina svårigheter utan att ha vetat att jag hade dem.
Det stämmer att jag inte är en målsättare på samma sätt som min resebloggarsyster, så mina önskningar och visioner svävar mer omkring än vad de fångas för att genomföras och tar ofta längre tid att genomföra. Det stämmer att jag inte fokuserar med excelark och listor på samma sätt som min chefssyrra, vilket gör att jag inte är officiellt organiserad, men jag har liknande listor i huvudet och får saker att hända på alternativa sätt. Det stämmer att jag efter att ha lagt ner mycket jobb på något utan att det ger effekt inte längre ägnar tid åt det eftersom jag tycker att livet är för värdefullt för att slösas bort. Det stämmer att jag inte vill ut på äventyr som bygger på klättring i berg eller mountainbike i 30° värme, för jag gillar lugn och ro, god mat, spännande museum och att bada i härligt vatten. Jag är inte funktionshindrad, men har olika personlighetsdrag som gör att jag jobbar på ett ibland mindre effektivt sätt än andra inom vissa områden.
Jag förstår att diagnoser är hjälpsamma för många, men jag undrar hur många som lutar sig tillbaka på dem och använder dem som snuttefilt? Jag pratar inte om personer med allvarlig funktionsnedsättning, men med en diagnos finns det rimligtvis bättre möjligheter att snäva in på vilka hjälpmedel man behöver för att klara av livet. Vilken plikt har man då att ta emot hjälpen? Och om någon med diagnos får adekvata anpassningar, men tackar nej till att göra sin del, vilken plikt har omvärlden att fortsätta anstränga sig då? Tankarna snurrar iväg och jag vet inte om jag direkt kom någonstans. Jag vet dock att jag hade precis lika lätt att fokusera på mitt bloggande som alltid, trots att mitt DNA säger att jag borde ha svårt att fokusera. Jag landar nog i vanlig ordning i att vetenskap kanske inte är så bombens självklart som det sägs idag. Och vilken tur att inte någon läste av mitt DNA då jag var sex år och började skolan, för då hade det väl aldrig blivit något av mej. Tack och hej!
Vi lever i en tid som verkligen är skruvad. Fantastiskt kunniga forskare, folkets gullegrisar och självutnämnda profeter har på något vis lika stor tillgång till våra sinnen och det är svårt att sålla bland rösterna som konstant ropar lika högt, även om budskapet förändras. Gör si, gör så, gör inte detta, eller gör det intensivt, ta bort, lägg till, var sådan eller inte förresten och vad du än gör så var här och nu. Det är inte konstigt att det är svårt att hitta sin plats i världen för en ung människa, men det är banne mig inte lätt för en vuxen heller. Kanske är detta en av de största utmaningarna en människa av idag står inför. Att landa i att verkligheten ser ut som den gör, att det tar tid att bli bekväm i sina olika roller och att man väl mår allra bäst när man får möjlighet att växa som sig själv, inte som någon annan. I en människa ryms det dock många olika karaktärer, något som lätt glöms bort. Då menar jag inte att vi ska gå omkring och vara kluvna, utan att omfamna att vi är komplexa. Dessutom har några karaktärer säkert pålagts av andra och det kommer en tid då vi bör göra oss av med dessa då de spelat ut sin roll. Eller var de aldrig dina att spela från första början? (Typ ”lat lillebror”, ”verklighetsfrånvänd bakåtsträvare” eller liknande.)
Igår kväll fick jag ett dödsbesked och kom ihåg en stund med mamma några månader innan hon gick bort. Jag bodde delvis hos mina föräldrar under deras sista tid och var där jättemycket. När far hade gått bort och mot slutet av mammas liv fick hon så mycket hjälp av hemtjänsten att jag sov hemma och kom dit på dagarna. Anledningen till att jag kände att jag kunde sova hemma var att mamma för första gången i sitt liv hade slutat vara rädd. Hon var inte längre rädd för mörkret som hade varit så jobbigt för henne. Hon hade varit så orolig och rädd i hela sitt liv att det kändes konstigt att en så stor del av hennes personlighet bara försvann. Hur som helst satt jag i vardagsrummet där mamma hade sin bekväma sjukhussäng och gjorde mig redo att köra hem. ”Men hur har du det egentligen lilla Monna, hur mår du?” ”Det är som det är och det blir som det blir”, svarade jag. Mamma blev upprörd och sa att det lät som att jag undvek mina känslor, men jag kunde med emfas säga att det var precis tvärtom. Efter nära två tunga, tunga år var det som att jag intuitivt kände att jag inte längre kunde vara sådär ledsen och tungsint hela tiden längre. Jag hade nått acceptans helt på egen hand. Jag undvek inte alls, utan erkände att jag inte kunde kontrollera det som hände runt omkring mig. Denna känsla har fortsatt att finnas med mig. Acceptansen. Kanske är det därför jag verkligen gillar att uppmuntra andra att jobba mot ”radikal acceptans”? Kanske är det därför jag numera ger mig själv rätten att ge utrymme för de roller jag gillar och är bra för mig, men struntar i de andra? ”Martyren” får till exempel inte längre tillträde till mitt livsrum även om hon knackar på då och då.
Några av mina favoritroller är de som lektant, festfixare och lärare. Igår hade jag möjlighet att utöva dem alla då vi hade höstterminskickoff för barnen i kyrkan. Det åktes hög rutschkana och vattenbana, det grillades och åts plockmat, det pysslades och dansades linedance och stämningen var hög. Intensiva två timmar och mycket lyckade. Ännu en favoritroll, den som vän, fick vara med här. Har inte haft så mycket tid för vänner utanför familjen i sommar, men hoppas få fler möjligheter att hänga med dem i höst.
Efter en lång dags förberedelser, genomförande och städning var det dags att ta bussen hem. Jag ägnade mig åt favvofavoritrollerna mamma och mormor, chattade lite i familjechatten och fejstajmade med lilla barnbarnet som hade varit på utflykt med sina gulliga föräldrar. Hon utvecklas i rasande fart och det är så fint att vi har möjlighet att följa henne trots att vi bor så långt ifrån varandra. Tack till dagens teknik!
Resten av kvällen var jag planttant, den där karaktären som jag för tio år sedan verkligen inte trodde skulle bli min roll att spela. Just nu håller jag på att ta hand om chili, tomat och paprika. Kul att testa olika tekniker och hitta sätt att få användning för hela skörden. Nu sitter jag här och lyssnar på höstens kör-spellista och låter min inre körsångare njuta medan jag låter bloggaren skriva och funderar lite över hur jag ska kunna flytta samtalsterapeutens ”walk and talk” under veckan. Solen skiner och regnet smattrar mot rutan. Hej livet! Jag accepterar det jag fått och gillar det jag skapat. Hur ser du på dig själv? Tycker du det är fånigt att beskriva sig själv i olika roller?
Nostalgin knackar på. Jag tänker på alla år som gått innan vi kom hit, vad jag gjort vid den här tiden på året. Alla sommarlov som avslutats, alla skolstarter som förberetts, alla sensommardagar som avnjutits, alla skördar som har tagits omhand. All spänning inför nya klasskamrater, nya elever, nya arbetsuppgifter, nya bostäder, nya liv. Alla planer som gjorts, alla mål som har satts, alla läsårskalendrar som har invigts. Jag tänker på mig själv och vart livet har tagit mig. Jag träffar en gammal klasskompis och känner inte igen honom. Tänker ”vad gammal han har blivit”, men inser att detsamma gäller mig själv. Jag liknar min mamma mer och mer för varje dag. Möter hennes kropp i min, ser hennes armar, hennes fingrar, hennes anklar. Jag tänker på alla nedvärderande tankar jag ägnat åt min allt för tjocka kropp, fast den var jättefin och frisk och stark. Jag funderar på nya äventyr, på min förnöjsamhet och på drömmar som känns avlägsna men fina. Jag tackar för livet, för familjen, för omständigheter och för min trygga vrå i denna sjuka värld. Jag tänker på…
… hur vi förra året väntade vårt lilla barnbarn, hur jag stickade och drömde om hur hon skulle se ut och hur hon skulle vara. Fnissar och påminner mig själv om hur lite vi vet om någonting, men att det gäller att inte vara allt för realistisk utan bjuda sig själv på fantasi och trycka undan taket som ibland hovrar allt för långt ner.
… hur många rundor maken flugit sedan han gjorde slag i saken och tog sitt flygcert, undrar om min sådana uppfyllda dröm var att bli samtalsterapeut och tror kanske att det bara är halva sanningen.
… hur många vackra och fantastiska platser jag har fått möta genom åren och hur underbar denna makalösa planet är. Vi måste ta hand om den, ta hand om varandra!
… hur mycket som hänt sedan yngsta dottern stod i den ännu inte färdigrenoverade verandan och bjöd på en björnbärsskörd som gav oss så mycket glädje under lång tid framåt.
… den där gryningen då jag vaknade och hade en av mina mest surrealistiska upplevelser någonsin. Jag vårdar den fortfarande ömt i mitt hjärta och tackar för styrkan som jag fick från högre höjder i en tid då jag trodde att livet höll på att rinna ifrån mig.
… hur tacksam jag är för detta gäng. Hur olika vi är och hur mycket vi fått med oss av arv och miljö. Hur viktigt det är att jag får ha dem i mitt liv.
… hur allt har sin tid, hur jag och min syster har växlat barnvaktstjänster från det att hon blev min egen, levande docka det år jag fyllde tio. Nu är det skifte igen då hennes barn får vara mitt barnbarns idoler.
… hur lätt det är att glömma de framsteg som görs och hur viktigt det är att ta ett steg tillbaka och påminna sig om detta. Tack till brorsan som gjorde en enorm insats för att väcka vårt paradis till liv!
… andra paradis, andra hem, andra trygga punkter. Hur nära det var att vi blev kvar i USA, hur Carterville Road ligger kvar och hur mina berg sträcker sig upp mot himlen där i alla väder.
… hur många fina, viktiga och härliga sammankomster jag har fått vara med och förbereda och vara en del av. Jag tänker på det vackra bröllop som stod nere vid vattnet i Bredavik för tio år sedan och på det bröllop som i detta nu förbereds för vår yngsta dotter och hennes fästman. Jag tänker på sorg och glädje, på förväntan och eftertänksamhet. Jag tänker på minnen och jag tänker att jag hoppas ha många, långa och fina år framför mig. Det är en ynnest att få leva.