26 aug

Perspektiv.

Igår satt jag utanför syrrans villavagn i Bredavik och njöt av utsikten. Enligt SMHI skulle det vara sista soliga och sköna dagen på ett bra tag, så jag försökte verkligen ta in känslan. Mindfulnesskursen jag gick under sommaren har bjudit på tillfällen att öva på olika typer av ”mindfulness” och den sista övningen jag gav mig på var en sittande, tyst halvtimme med bara klockor som inledde och avslutade sessionen, men som också ringde några gånger till ”avstämning”. Först tänkte jag dra igång den eftersom jag både satt och hade med mig mina hörlurar. Jag bestämde mig istället för att bara vara. Det blev en fin stund, men snarare nostalgisk än ”mindful”.

Mindfulness, att vara här och nu, slippa oro och måsten, släppa tankar som kommer och i vissa fall känna sin kropp och allt som har att göra med den, acceptera hur den är i denna, denna och denna stunden… Vissa praktiserar mindfulness som en del i sin religion, andra använder det som ett stressreducerande verktyg.

Det är lite poppis att utöva mindfulness och meditera, särskilt hos De Goda Människorna i väst. Det är intressant att så många av de människor som fördömer islam och kristendom som en helhet har så lätt för att plocka ut delar av buddhismen och lovsjunga dem utan att ha koll på buddhismens helhet. Det följer för mig ungefär samma logik som att svära på ett annat språk. En svensk slänger sig gärna med ”Shit!” i alla möjliga situationer trots att de inte skulle utropa ”Helvete!”, vilket ju faktiskt är rätt översättning. Ordet har ingen tyngd, betyder helt enkelt inte samma sak för svensken som amerikanen. Shit betyder alltså inte skit i kraftuttryckssammanhang, så nu vet du det.

Kursen jag gick hade som mål att ta bort mystiken runt mindfulness, att klargöra de vetenskapliga resultaten från studier som berör vilken effekt mindfulnessövningar har på psyket och att undervisa om syftet med mindfulness för en praktiserande buddhist. Den har varit väldigt upplysande och faktatung (på ett bra sätt) och jag har uppskattat att få ta del av tankar från andra studenter från hela världen. Kommer jag att fortsätta med dessa mindfulnessövningar, eller rekommendera andra att testa själva? Absolut. Det protestantiska, arbetssamma arvet tillsammans med förmågan att ibland sakta ner och släppa alla måsten tror jag är en vinnande kombination. Vad tror du?

24 aug

Tack.

”Det finns bara två sätt att leva sitt liv. Det ena är att leva som att mirakel inte existerar. Det andra är att leva som om allt är ett mirakel.”

Albert Einstein

För några år sedan vandrade en bekant till mig Camino de Santiago de Compostela, en av världens mest kända pilgrimsleder. Hon uppdaterade med dagboksanteckningar efter varje etapp och jag kommer ihåg hur inspirerad jag blev. Att genomföra en pilgrimsvandring står fortfarande på min ”bucket list”. Förra året åkte jag dock till Gotland och genomförde en egen version av pilgrimsresa och jag har insett att det egentligen inte krävs mer än det jag hade där och då.

Igår gjorde jag oplanerat en minipilgrimsvandring i Kristianopel. Vi brukar alltid gå på minst en sommarkonsert i Kristianopels kyrka och när nu sommaren närmar sig sitt slut bestämde jag mig för att åka dit igår kväll, trots att ingen ville följa med, att det inte var en konsert utan en ”enkel gudstjänst” och trots att det regnade. Fokuset låg på musiken som framfördes av ett ungt par från Ytterön. (De påminde så mycket om mina frikyrkliga vänner från lärarhögskolan för hundra år sedan!) Fars begravningspräst predikade om utbrändhet, hyckleri och förhållandet mellan liv och tro. Vi sjöng psalmer som fyllde mig med något jag saknade och när vi kom till fjärde versen på I denna ljuva sommartid och kantorn sedan avslutade med ett mäktigt postludium, en improvisation på samma psalm, visste jag varför det var viktigt att jag var där just då.

Vi skulle jag allena då
I denna tid otacksam gå,
När allt sitt lov dig bringar?
O Gud, som äran hörer till,
Med lov till dig jag höja vill
I tron min andes vingar.

Somliga upplevelser är inte att dela med andra. Jag vill bara påminna om hur viktigt det är att lyssna inåt. Det är så lätt att missa vägmarkeringarna i bruset som omger oss i dagens samhälle.

23 aug

Och hur mycket vet jag egentligen?

Ont i hela kroppen, för tung, för slapp, för rufsig, för spretig. Det är okej att inte alltid känna sig på topp och jag vet att jag kommer igen. Just idag får ”sådär” vara okej. Framför mig hänger fusklappen som jag egentligen inte längre behöver, men som påminner mig om det givande samtalets struktur och jag kör en samtalspepp med mig själv. Att själv få vara klient har varit en viktig del i utbildningen till samtalsterapeut (s.k. egenterapi), men självsamtalsterapin har inte heller varit oviktig. Det har varit hjälpsamt att få verktyg och byggmodeller för ett målsättande som faktiskt kan leda någonstans.

Jag funderar över hur mycket som har hänt det senaste året och vad det har gjort med mig. Jag är ödmjuk inför min nya uppgift, inser att vi alla har problem och vet att vissa situationer håller en gisslan. Jag tror inte att ”one size fits all”. Lika lite som ”en skola för alla” är något att sätta i toppen på julgranen är ett samtal med mål och mening lösningen på alla problem. Jag har dock sett hur befriande det kan vara att få någon som inte är ens närmaste till bollplank. Det är viktigt att man är öppen och ärlig i sina nära relationer, åtminstone om man värderar tilltro högt. Vissa saker kan dock vara svåra att lyfta av hänsyn till den andre. Dessutom är det lätt att snöa in på ”det gamla vanliga”, man är inte observant nog och missar viktiga signaler om man är van att samtala med en speciell person.

Jag har funderat mycket på biktens betydelse och även andra själavårdande samtal med ledare i religiösa samfund. Är det stor skillnad på vilken effekt dessa har jämfört med de samtal man har med sin samtalsterapeut? En bikt är ett envägs-”samtal” med automatisk syndaförlåtelse, men föregås naturligtvis ofta av själavårdande samtal med personen som tar emot bikten. Det man söker i ett samtal med en vän är ofta någon som hejar på en, oavsett hur oövertänkta valen man tar är. En samtalsterapeut och en själavårdare har båda som uppgift att lyssna och ställa frågor som kanske faktiskt gör ont eller skaver. De tar inte hänsyn till vad man vill höra och ska inte heller göra det, men kanske är deras mål med var klienten ska befinna sig efter samtalet inte alltid samma.

Jag har sett insiktstårar, sett tårar av smärta, hört suckar av lättnad. Somliga insikter gör ont, andra befriar. Självkännedom kommer inte automatiskt av att man tillbringar dygnets alla timmar med sig själv. Vissa saker kan och bör man blunda för i sin ensamhet om man inte vill bli galen, men att lyfta dem i en trygg miljö och med någon som kan guida en ut ur geggamojan kan vara otroligt givande.

Om allt går som det ska leder samtalen till nya insikter. Hur gör man sedan med dessa nya insikter? Och vems är ansvaret när insikter leder till konsekvenser som kanske inte bara påverkar en själv? Hur egoistisk får man vara och hur mycket samarbetsvilja kan man förvänta sig från sina närmaste? Hur hanterar man det faktum att det inte alltid går att göra någonting åt det man kommit fram till?

Jag tror på människans inneboende kraft, på förmågan att komma igen, göra om och göra bättre, hitta tillbaka och bana ny mark med målmedvetenhet och viljestyrka. Jag inledde denna text med: ”Det är okej att inte alltid känna sig på topp och jag vet att jag kommer igen.” This too shall pass, som Tina så klokt peppade då allt kändes svart. ”This” har gått över för länge sedan och många andra ”this” har passerat sedan dess. Jag är tacksam över denna insikt och önskar med det dig en fin dag.

20 jul

Kors och tvärs-tankar.

Imorse blev jag påmind om att det idag är precis åtta år sedan vårt första flyttlass från Segeltorp gick. När jag tänker tillbaka på allt som hänt sedan den dagen tänker jag att halva mitt liv ryms i de åren. Det stämmer naturligtvis inte, men jag tror att det är just denna period som har förändrat mig mest. Jag ställer mig vid sidan om mig själv och undrar hur jag bäst ska ta tillvara på de insikter jag fått och konstaterar att valet att bli samtalsterapeut var klockrent.

Häromveckan var jag och maken hemma hos en kär vän och hennes familj. Vännen fyllde femtio tidigare i år och jag frågade om hon märkte någon skillnad. Hon sa att hon i grunden är samma person och att det bara är tiden som har gått.

Jag söker min egen kärna, vad är det som är jag? Har jag förändrats? Är jag någon annan, eller samma i en annan form? Jag känner att mitt grund-jag finns kvar, men nog är jag en helt annan person idag än för trettio år sedan. Jag tar beslut fattade på andra grunder än jag hade gjort som yngre, jag planerar på ett annat sätt och jag har lättare att se ofullkomligheten som ett naturligt tillstånd hos människor. De flesta av oss kämpar på, gör det bästa vi kan, försöker åtminstone göra rätt för oss. Eller, vad det nu betyder… (Min ena syster sa igår att hon stör sig väldigt mycket på alla som försöker sko sig på andra, utnyttjar situationer och tillfälligheter som kanske leder till elände för andra utan betänkligheter.)

Vi har precis haft äldsta dottern och hennes man här i en vecka. Det var så mysigt och jag saknar verkligen att ha dem här. Samtidigt är jag glad för deras skull, för att de har ett fint liv där de kan utvecklas och blomma i sin takt. Jag gläds med dem då jag tänker på allt spännande de har framför sig och tänker att jag är tacksam över att kunna finnas här i ur och skur om de behöver mig eller maken. Jag har sett så många vuxna människor hållas som gisslan av sina föräldrar. Tänk att inte släppa taget och konsekvenserna som följer! Att vara vuxen och välja att hålla sig nära sina föräldrar är fint. Relationen förändras, men inte kärleken. Jag hoppas att våra barn fortsätter välja att komma till oss i glädje och sorg och att de inte hamnar på ett löp där det ropas ut om deras traumatiska barndom och vad den gjort med dem.

Jaha, ja. så gick den här halvtimmen. Nu ska jag försöka ta reda på verandan så den inte fortsätter utvecklas till soptipp. Grävandet runt huset har gjort att det dras in en massa sandjord och dessutom är det bekvämt att ha ett utrymme för all ”så länge”-förvaring. En vacker dag kanske vi kommer fram till en bättre lösning än så. När jag tittar på bilden som drog igång tankarna i detta inlägg vet jag att det kommer att bli jättebra. Sätt ett mål och börja jobba med fokus så löser det sig.

16 jun

Framsteg.

Blommor från en tacksam klient. Hen borde få blommor av mig också med tanke på hur mycket jag lärt mig på vägen! Jag ”övar” och fascineras mer och mer över hur en människa kan hitta svar om någon ställer de rätta frågorna.

Jag har pratat för mycket i hela mitt liv. När jag är tyst blir människorna nära mig oroliga. Vad är fel? Nu försöker jag bli bättre på att hitta balansen mellan när jag ska vara tyst och när jag kan ta ton. När ska jag fråga, när ska jag lyssna, när ska jag agera skav? När är det min plikt att hålla tyst? Frågorna är många, de viktiga svaren är få. Och att höra den lilla rösten är inte alltid lätt.

26 maj

Rensa i röran.

När jag och dottern ägnade oss åt att rensa bort alla torra kvistar i häcken märkte jag först ingen skillnad, särskilt inte där jag stod. Jag tyckte att jag drog fram och slängde bort ett aldrig sinande förråd och det var ändå lika risigt framför mig. När jag till slut vände mig om och verkligen tog en titt på högen vid kompostkvarnen blev jag medveten om hur mycket jag faktiskt hade rensat bort och även om det inte riktigt syns på bilderna här kunde jag också se att häcken fått det luftigare runt fötterna.

Jag kunde inte låta bli att dra paralleller till mitt inre liv och jämföra mig med mig själv för tio år sedan då jag verkligen inte mådde särskilt bra. Den som tittar på mig idag ser en tio år äldre kvinna med allt vad det innebär. Det är omöjligt för åskådaren att se min imaginära rishög. Jag är otroligt tacksam över att jag har kommit ut på andra sidan som en nöjdare version av mig själv. Det finns fortfarande ris kvar att städa och både rotskott och invasiva arter tar plats med jämna mellanrum. Jag har dock blivit en bättre ”trädgårdsmästare” och vet att om jag rensar då behov uppstår, istället för att låta tiden gå och hoppas på att någon annan ska ta hand om röran, mår jag bättre. Jag har också blivit bättre på att inte låta andra människors skräp förfula min trädgård. Deras avfall får kanske inte alls komma in, men om jag tillåter det gör jag det genom kompostkvarnen så att jag själv kan få nytta av det.

Det finns några människor som varit direkt eller indirekt delaktiga till att jag är här idag. Jag avsäger mig inte mitt ansvar och jag tar inte åt mig all ära. Som människor är vi helt enkelt inte isolerade öar. Jag är tacksam både för de som bidragit till röran och de som hjälpt mig rensa upp. Jag hoppas att också du har möjlighet att någon dag rensa i din röra. Allt jag kan säga är att jag rekommenderar att du gör det förr än senare.

02 mar

Hårt arbete leder framåt.

2015, september. Min bror och brorson var på besök hos oss i Utah och far hade veckorna innan suttit hemma i Karlskrona och budat på detta ruckel och resten av den lilla gården i min brors namn. Jag kommer inte ens ihåg att vi fick se några bilder, men vi hörde talas om det spännande ”projektet”.

2020, februari. Det går knappt att se att den faluröda stugan med den fantastiska verandan är samma hus som det på den första bilden. Brorsan hittade originalfönstren i ladan och lät ett snickeri i Småland tillverka moderna kopior som skulle hålla dagens isoleringskrav. Han har även sågat bort delar av gavlarna, bytt ut grunden till alla bekvämligheter, lagt nya golv och satt upp en del nya väggar för att skapa fler användbara utrymmen. På baksidan finns en ny vindskupa som rymmer ett duschrum och ett ”gästrum”. Alla fönster och dörrarna i verandan är renoverade med varsam hand av min bror och naturligtvis är alla ytskikt och isoleringen utbytt. Takteglet är detsamma, men allt under är nytt. Man kan lugnt säga att renoveringen har gett huset fullständig upprättelse.

Det finns fortfarande en del kvar att göra, men detta hus är numera ett älskat hem. Jag blir lika glad varje gång jag kommer hem. När jag stiger in i hallen känner jag hur det som eventuellt jagar mig rinner av. Det yttre gör mig glad, men det inre får mig att må bra. Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet över att få bo här, att ha en trygg punkt i denna värld.

Drömmarna om att fortsätta upptäcka världen, ha möjlighet att vara lika delar kulturtant och planttant och att på lite äldre da’r få utvecklas i ett nytt yrke känns uppnåeliga. Sorg och besvikelser finns så klart i mitt liv precis som i alla andras, men jag känner en stark förvissning om att jag är på väg åt rätt håll och att jag inte behöver hänga upp mitt välmående på någon annan. Det är en insikt som gjort mig stark. Trots att livet gjort mer ont än jag någonsin hade kunnat föreställa mig de senaste åren är jag genuint tacksam över hur dessa upplevelser har fått mig att utvecklas.

Min syster som skickade mig det övre fotot imorse påminde om hur vi människor är precis som dessa två bilder: det är kanske svårt att följa med i den dagliga utvecklingen, men nedslag från två punkter med lång tid emellan visar det som man missar i alla smådetaljer, helheten. Själva livet som medveten vuxen kan jämföras en renovering. Det är jobbigt och kan göra både mentalt och fysiskt ont under tiden. Resultatet kan leda till både skilsmässa och konkurs, men många gånger leder det till något som faktiskt blir rent fantastiskt. Same, same, but different.

25 feb

Det bästa jag vet.

Vilken vacker syn! Tvätthögar så långt ögat kan nå. Eller nä, det är inte själva tvätthögarna som gör mig glad. Det är känslan av att först ha sorterat, sedan tvättat och fått undan allt. Särskilt såhär efter ett lov då vi varit bortresta. Tvätthögarna är från i söndags kväll, men nu är allt som bortblåst. Utan torktumlare, men med extra tvättställ! Lite sjukt kanske, men friskare än att ha en smutstvättsfetisch.

Något annat som också hamnar på listan över sådant som gör mig riktigt glad är att gå in på en loppis eller second hand-butik och gå ut därifrån efter fem minuter med precis det jag ville ha. I det här fallet visste jag att jag ville ha ett soffbord till allrummet. Att det skulle vara en dåligt ommålad serveringsvagn från DS möbler för en hundring hade jag kanske inte klart för mig, men så blev det. Jag tror det blir fint här med plats för både fika, böcker och blommor. Eller spel, såklart!

På listan kommer också känslan av att faktiskt ha tränat. Nu har vår granne och jag bestämt oss för att åka till gymmet en gång i veckan tillsammans. Draghjälp är bra, men den här hjälpen kanske är extra bra! Han har nämligen tävlat i DM i styrkelyft av olika slag och hade flera bra tips idag. Jag känner mig rätt mör ikväll, men det är väl det som leder till resultat kan jag tänka.

Vad kommer på din lista över sådant som får dig att må bra?

07 feb

Vad är väl ett liv?

Hej på dig. Idag känner jag mig nöjd. Så är ju inte alltid fallet, men den senaste tiden har jag överlag känt mig väldigt tillfreds med livet. Det är roligt att följa hur sonen känner sig fram i studentvärlden, det är spännande att följa äldsta dotterns bröllopsförberedelser och det känns fantastiskt att se yngsta dottern kämpa på med det sista som är kvar innan det är dags att ta studenten. Jag älskar mina studier och det verkar som att maken till slut har landat lite efter att ha flyttat tillbaka från USA.

Mamma sa alltid att det där uttrycket ”små barn, små problem, stora barn, stora problem” bottnade i något som jag inte skulle kunna förstå förrän mina egna barn hade nått vuxen ålder. För hennes egen del var det känslan av att förlora kontrollen som var lite jobbig, men även det faktum att man som vuxen råkar ut för en helt annan sorts utmaningar som barn vanligtvis skyddas från. Det är svårt att stå bredvid och veta att man oftast inte kan göra så mycket åt det som skaver hos de vuxna barnen.

Jag har läst i gamla dagböcker den senaste veckan. Eftersom jag skrivit så lite dagbok de senaste åren (bloggar ju istället och de texterna har ett annat slags utformning) hade jag nästan glömt bort vilka känslobomber som döljer sig i dessa anteckningar. Havregrynsgröten och cyklandet med vänner under barnaåren får mig att känna tacksamhet för min trygga barndom. När jag var åtta år dog ett syskon som nästan var fullgånget i magen. Detta var det mest traumatiska som hände under småbarnsåren. Mina ungdomsår bjöd på relativt lite drama jämfört med många andras, men det jag läser räcker och blir över! Från 18 och framåt blev mitt liv mer spännande, men inte nödvändigtvis lättare. Det är så lätt att fastna i fällan att tro att om bara en viss önskan slår in så kommer hela livet att bli fullkomligt perfekt, men både du och jag vet att det inte funkar så.

Hur kunde min mormor önska att hon var sjutton igen?! Aldrig i livet. Det finns ingen önskan från min sida att återuppleva tonåren. Dessutom ligger det djup visdom i ordspråket ”om inte om vore hade kärringen stångat tjuren”… Det finns inget utrymme för ”om inte” eller ”varför”. Det är som det är och det blir som det blir. Det som har varit bra är jag tacksam över och det som fortfarande skaver då jag tänker på det har också varit med och format ett liv som är fantastiskt på så många vis. Hur det blir framöver har jag till viss del möjlighet att påverka. Just därför är jag nöjd att jag känner mig så nöjd. Med all erfarenhet jag har tillskansat mig genom åren kan jag se ett visst mönster. När jag varit nöjd har livet oftast rullat på, vid missnöje eller stor stress har jag fattat oövertänkta beslut som i vissa fall gett långtgående konsekvenser. Jag tar mig rätten att gissa att detsamma gäller mina medmänniskor också.

Jag hoppas att du får en fin helg!

21 jan

Tacksamhetslista.

  • syskon
  • gästfrihet
  • kördag med Ninni
  • gamla och nya vänner
  • Lars Säfsund, gåshud, gemenskap
  • vuxna, fantastiska barn
  • sovmorgon
  • Bosse och Karin
  • kakor och choklad
  • bil som startar
  • trygg resa
  • kärlek
  • Vintergatan, förundran
  • brasa
  • studiero
  • hem
  • förvaringsmöjligheter
  • kroppkakor hos Vajlan
  • övningssamtal
  • teknikens under
  • pennor och papper
  • familj
  • bambustickor, Malins garn och trollerikonster
  • tiden som läker sår