26 maj

Rensa i röran.

När jag och dottern ägnade oss åt att rensa bort alla torra kvistar i häcken märkte jag först ingen skillnad, särskilt inte där jag stod. Jag tyckte att jag drog fram och slängde bort ett aldrig sinande förråd och det var ändå lika risigt framför mig. När jag till slut vände mig om och verkligen tog en titt på högen vid kompostkvarnen blev jag medveten om hur mycket jag faktiskt hade rensat bort och även om det inte riktigt syns på bilderna här kunde jag också se att häcken fått det luftigare runt fötterna.

Jag kunde inte låta bli att dra paralleller till mitt inre liv och jämföra mig med mig själv för tio år sedan då jag verkligen inte mådde särskilt bra. Den som tittar på mig idag ser en tio år äldre kvinna med allt vad det innebär. Det är omöjligt för åskådaren att se min imaginära rishög. Jag är otroligt tacksam över att jag har kommit ut på andra sidan som en nöjdare version av mig själv. Det finns fortfarande ris kvar att städa och både rotskott och invasiva arter tar plats med jämna mellanrum. Jag har dock blivit en bättre ”trädgårdsmästare” och vet att om jag rensar då behov uppstår, istället för att låta tiden gå och hoppas på att någon annan ska ta hand om röran, mår jag bättre. Jag har också blivit bättre på att inte låta andra människors skräp förfula min trädgård. Deras avfall får kanske inte alls komma in, men om jag tillåter det gör jag det genom kompostkvarnen så att jag själv kan få nytta av det.

Det finns några människor som varit direkt eller indirekt delaktiga till att jag är här idag. Jag avsäger mig inte mitt ansvar och jag tar inte åt mig all ära. Som människor är vi helt enkelt inte isolerade öar. Jag är tacksam både för de som bidragit till röran och de som hjälpt mig rensa upp. Jag hoppas att också du har möjlighet att någon dag rensa i din röra. Allt jag kan säga är att jag rekommenderar att du gör det förr än senare.

02 mar

Hårt arbete leder framåt.

2015, september. Min bror och brorson var på besök hos oss i Utah och far hade veckorna innan suttit hemma i Karlskrona och budat på detta ruckel och resten av den lilla gården i min brors namn. Jag kommer inte ens ihåg att vi fick se några bilder, men vi hörde talas om det spännande ”projektet”.

2020, februari. Det går knappt att se att den faluröda stugan med den fantastiska verandan är samma hus som det på den första bilden. Brorsan hittade originalfönstren i ladan och lät ett snickeri i Småland tillverka moderna kopior som skulle hålla dagens isoleringskrav. Han har även sågat bort delar av gavlarna, bytt ut grunden till alla bekvämligheter, lagt nya golv och satt upp en del nya väggar för att skapa fler användbara utrymmen. På baksidan finns en ny vindskupa som rymmer ett duschrum och ett ”gästrum”. Alla fönster och dörrarna i verandan är renoverade med varsam hand av min bror och naturligtvis är alla ytskikt och isoleringen utbytt. Takteglet är detsamma, men allt under är nytt. Man kan lugnt säga att renoveringen har gett huset fullständig upprättelse.

Det finns fortfarande en del kvar att göra, men detta hus är numera ett älskat hem. Jag blir lika glad varje gång jag kommer hem. När jag stiger in i hallen känner jag hur det som eventuellt jagar mig rinner av. Det yttre gör mig glad, men det inre får mig att må bra. Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet över att få bo här, att ha en trygg punkt i denna värld.

Drömmarna om att fortsätta upptäcka världen, ha möjlighet att vara lika delar kulturtant och planttant och att på lite äldre da’r få utvecklas i ett nytt yrke känns uppnåeliga. Sorg och besvikelser finns så klart i mitt liv precis som i alla andras, men jag känner en stark förvissning om att jag är på väg åt rätt håll och att jag inte behöver hänga upp mitt välmående på någon annan. Det är en insikt som gjort mig stark. Trots att livet gjort mer ont än jag någonsin hade kunnat föreställa mig de senaste åren är jag genuint tacksam över hur dessa upplevelser har fått mig att utvecklas.

Min syster som skickade mig det övre fotot imorse påminde om hur vi människor är precis som dessa två bilder: det är kanske svårt att följa med i den dagliga utvecklingen, men nedslag från två punkter med lång tid emellan visar det som man missar i alla smådetaljer, helheten. Själva livet som medveten vuxen kan jämföras en renovering. Det är jobbigt och kan göra både mentalt och fysiskt ont under tiden. Resultatet kan leda till både skilsmässa och konkurs, men många gånger leder det till något som faktiskt blir rent fantastiskt. Same, same, but different.

25 feb

Det bästa jag vet.

Vilken vacker syn! Tvätthögar så långt ögat kan nå. Eller nä, det är inte själva tvätthögarna som gör mig glad. Det är känslan av att först ha sorterat, sedan tvättat och fått undan allt. Särskilt såhär efter ett lov då vi varit bortresta. Tvätthögarna är från i söndags kväll, men nu är allt som bortblåst. Utan torktumlare, men med extra tvättställ! Lite sjukt kanske, men friskare än att ha en smutstvättsfetisch.

Något annat som också hamnar på listan över sådant som gör mig riktigt glad är att gå in på en loppis eller second hand-butik och gå ut därifrån efter fem minuter med precis det jag ville ha. I det här fallet visste jag att jag ville ha ett soffbord till allrummet. Att det skulle vara en dåligt ommålad serveringsvagn från DS möbler för en hundring hade jag kanske inte klart för mig, men så blev det. Jag tror det blir fint här med plats för både fika, böcker och blommor. Eller spel, såklart!

På listan kommer också känslan av att faktiskt ha tränat. Nu har vår granne och jag bestämt oss för att åka till gymmet en gång i veckan tillsammans. Draghjälp är bra, men den här hjälpen kanske är extra bra! Han har nämligen tävlat i DM i styrkelyft av olika slag och hade flera bra tips idag. Jag känner mig rätt mör ikväll, men det är väl det som leder till resultat kan jag tänka.

Vad kommer på din lista över sådant som får dig att må bra?

07 feb

Vad är väl ett liv?

Hej på dig. Idag känner jag mig nöjd. Så är ju inte alltid fallet, men den senaste tiden har jag överlag känt mig väldigt tillfreds med livet. Det är roligt att följa hur sonen känner sig fram i studentvärlden, det är spännande att följa äldsta dotterns bröllopsförberedelser och det känns fantastiskt att se yngsta dottern kämpa på med det sista som är kvar innan det är dags att ta studenten. Jag älskar mina studier och det verkar som att maken till slut har landat lite efter att ha flyttat tillbaka från USA.

Mamma sa alltid att det där uttrycket ”små barn, små problem, stora barn, stora problem” bottnade i något som jag inte skulle kunna förstå förrän mina egna barn hade nått vuxen ålder. För hennes egen del var det känslan av att förlora kontrollen som var lite jobbig, men även det faktum att man som vuxen råkar ut för en helt annan sorts utmaningar som barn vanligtvis skyddas från. Det är svårt att stå bredvid och veta att man oftast inte kan göra så mycket åt det som skaver hos de vuxna barnen.

Jag har läst i gamla dagböcker den senaste veckan. Eftersom jag skrivit så lite dagbok de senaste åren (bloggar ju istället och de texterna har ett annat slags utformning) hade jag nästan glömt bort vilka känslobomber som döljer sig i dessa anteckningar. Havregrynsgröten och cyklandet med vänner under barnaåren får mig att känna tacksamhet för min trygga barndom. När jag var åtta år dog ett syskon som nästan var fullgånget i magen. Detta var det mest traumatiska som hände under småbarnsåren. Mina ungdomsår bjöd på relativt lite drama jämfört med många andras, men det jag läser räcker och blir över! Från 18 och framåt blev mitt liv mer spännande, men inte nödvändigtvis lättare. Det är så lätt att fastna i fällan att tro att om bara en viss önskan slår in så kommer hela livet att bli fullkomligt perfekt, men både du och jag vet att det inte funkar så.

Hur kunde min mormor önska att hon var sjutton igen?! Aldrig i livet. Det finns ingen önskan från min sida att återuppleva tonåren. Dessutom ligger det djup visdom i ordspråket ”om inte om vore hade kärringen stångat tjuren”… Det finns inget utrymme för ”om inte” eller ”varför”. Det är som det är och det blir som det blir. Det som har varit bra är jag tacksam över och det som fortfarande skaver då jag tänker på det har också varit med och format ett liv som är fantastiskt på så många vis. Hur det blir framöver har jag till viss del möjlighet att påverka. Just därför är jag nöjd att jag känner mig så nöjd. Med all erfarenhet jag har tillskansat mig genom åren kan jag se ett visst mönster. När jag varit nöjd har livet oftast rullat på, vid missnöje eller stor stress har jag fattat oövertänkta beslut som i vissa fall gett långtgående konsekvenser. Jag tar mig rätten att gissa att detsamma gäller mina medmänniskor också.

Jag hoppas att du får en fin helg!

21 jan

Tacksamhetslista.

  • syskon
  • gästfrihet
  • kördag med Ninni
  • gamla och nya vänner
  • Lars Säfsund, gåshud, gemenskap
  • vuxna, fantastiska barn
  • sovmorgon
  • Bosse och Karin
  • kakor och choklad
  • bil som startar
  • trygg resa
  • kärlek
  • Vintergatan, förundran
  • brasa
  • studiero
  • hem
  • förvaringsmöjligheter
  • kroppkakor hos Vajlan
  • övningssamtal
  • teknikens under
  • pennor och papper
  • familj
  • bambustickor, Malins garn och trollerikonster
  • tiden som läker sår
08 jan

Vilket håll är jag på väg åt?

”Disciplin är bron mellan målsättning och bedrift.” Jim Rohn

Eftersom jag ska utgå från ”disciplin” i år går det inte att undvika att ta upp det ständigt debatterade ämnet ”skärmar”. Går det att ha ett hälsosamt förhållande till dessa skärmar? Går det att klara sig utan? Vill man klara sig utan? Eftersom man inte föds med en smart telefon i näven kan vi väl utgå ifrån att människan inte naturligt utvecklar ett ”normalt” förhållningssätt till den digitala världen, utan att det krävs viss tankeverksamhet för att bestämma sig för vad man vill ska gälla för en själv (eller ens barn, om det är aktuellt).

Jag gillar Instagram. Jag älskar de små fotoalbum som automatiskt gick till tryckning efter var sextionde inlägg (jag lade upp ett foto, och ofta en liten text, om dagen från vår vardag) under tiden vi bodde i USA. När det började kännas som att högerhanden automatiskt drog fram telefonen i tid och otid för att titta efter nya uppdateringar kände jag dock att det var dags för en paus. I juli 2019 tog jag bort appen från telefonen. Ett litet tag under hösten lade jag upp bilder då och då från hemsidan, men det slutade jag snart med. Jag hade redan rensat bort ”inspirationskonton” och annat och följde bara människor som jag faktiskt känner, så visst saknar jag att följa dessa människors liv på avstånd. Jag har dock insett att Instagram lätt blir en stor tidstjuv för mig och att jag klarar mig utan.

Hur är det med film och teve då? Det finns hur många serier som helst att följa nu för tiden. Om Hollywoodstjärnorna skämdes över att behöva hamna i någon teveserie förut så slåss de numera om de trygga och välbetalda försörjningsalternativen. Vem hade kunnat gissa att det skulle gå åt det hållet? Jag tror att Larry Hagman ler lite snett i sin himmel och tänker: ”Ha! Jag var först!”

Tillbaka till skärmdisciplin. Vi har tillgång till Netflix, SVT Play, TV4 Play (men med alla reklaminlägg går det alternativet mer eller mindre bort) och sedan en tid även Apple TV+. Det ger så många alternativ att det känns överväldigande, ungefär som för en 16-åring som ska välja gymnasieprogram nu för tiden gissar jag. Jag gillar inte känslan av att inte kunna hejda mig själv och maratontittar därför inte gärna på hela serier. Kanske är det för att jag har en beroendepersonlighet, kanske är det bara mänskligt att inte kunna värja sig i denna tidsålder då allt bygger på kunskap utvecklarna har om det mänskliga psyket och vårt beteende då vi får en smart telefon inom räckhåll. Jag har iallafall kommit på att det funkar bra att sticka (Eller stryka!) och titta samtidigt, särskilt om varken sticket eller det man tittar på är allt för komplicerat. Följande har jag tänkt mig är ett rimligt förhållningssätt till min telefon, den skärm som lätt blir en tidstjuv för mig:

  • ingen telefon framme i sociala sammanhang utan för att ta kort eller använda telefonens verktyg
  • ingen telefon i sängen
  • inget maratontittande om jag inte är sjuk
  • ingen telefon vid arbetsplatsen om den inte behövs för uppgiften
  • sticka och titta samtidigt är helt okej

Vad tänker du om detta?

26 nov

Kropp och själ.

Bild från den stora cyberrymden.

Jag har sedan tonåren haft ett komplicerat förhållande till min kropp. Idag är jag för det mesta väldigt tacksam över den och att den trots en del utmaningar genom åren tjänar mig väl. Efter senaste omgången skrämselhicka, både fysisk och mental, känner jag mig som en ny människa. Det är som att jag har haft en filt över mig i många år och att jag nu äntligen kunnat lyfta av mig den för att andas frisk luft. Så är det naturligtvis inte. Jag har inte mått konstant dåligt i många år, men det har kommit många stora utmaningar i min väg.

När jag mår bra orkar jag träna. Då tycker jag att det är roligt och driver mig själv framåt. När jag kanske inte är på topp och verkligen behöver det upprepar sig ständigt samma mönster. Jag slutar träna. Mina promenader håller jag hårt i, men träning som kräver lite mer ansträngning – glöm den! Det verkar inte som att jag är ensam om detta destruktiva mönster.

David Eberhard och Anders Hansen är båda psykologer/psykiatriker som trycker på vikten att komma ihåg att kropp och själ hör ihop, att det inte går att ställa dem ensamma bredvid varandra. Mår man dåligt fysiskt och inte kan eller orkar röra på sig påverkas psyket och alla som har träffat någon som har haft svåra psykiska plågor vet att detta även syns på kroppen. Vid lätt depression har det visat sig att lätt träning, rutiner, ett socialt sammanhang och regelbundenhet i sömn och matintag hjälper minst lika bra som medicin. Man slipper dock medicinens biverkningar om man går den ”svåra” vägen och en god cykel hjälper återhämtningen framåt.

Den senaste tiden har jag besökt det lilla gymmet här på ön med regelbundenhet. Inte lika ofta som jag kanske hade velat, men tillräckligt ofta för att jag ska känna effekten och bli peppad. Trots det lyfter pensionärerna som har god rutin på det här (rätt mycket) tyngre än vad jag gör. Jag försöker se det som pepp istället för depp. De kanske också började i mogen ålder, men har fått goda resultat? Jag hoppas att det är så och fortsätter ta saker och ting i min takt. En vacker dag kanske en Lofsan dyker upp på gymmet och ber om att få bli min personliga tränare? Tills dess knegar jag på och gläds över varje liten framgång.

24 nov

Ja, visst kan Monna nästan allting.

Idag påminde min lillasyster mig om hur härligt det känns ibland, kanske mer ofta då man är barn än vuxen:

Lotta på Bråkmakargatan

Jag önskar att jag kunde hitta tillbaka till den känslan, att mer ofta klappa mig själv på axeln och säga att jag är rätt bra på det jag gör. (Och det gör faktiskt ingenting att jag inte är bra på slalom…)

17 nov

Vinden har vänt.

Att vända kappan efter vinden är bekvämt. Tänk vilken extrakraft man får i medvind. Man kan nästan springa uppför backar utan att det känns och man kommer dit man ska med ibland stora tidsvinster. I motvind får man spottloskan tillbaka och det är ju rysligt jobbigt att ta sig fram. Däremot känner man livet i sig och håret hamnar inte i ansiktet! Jag föredrar det senare.

När mamma och far var sjuka gick jag ofta ut och ställde mig för att titta på stjärnhimlen och njuta av utsikten över Karlskrona, särskilt om det var riktigt blåsigt. Det kändes som att vinden blåste ut oron och rensade i mitt inre, både bildligt och bokstavligt. Precis samma känsla fick jag av min vistelse på Gotland. Jag åkte dit väl förberedd med vad jag ville få ut av resan och hur målen skulle nås. Vägen dit blev inte som jag hade planerat, men det blev resultatet. Jag kan varmt rekommendera några intensiva dagar med dig själv, där du verkligen jobbar med ditt inre.

Jag kom hem till genrep av Faurés Requiem och konserten blev magisk på flera plan. Att musicera tillsammans är (nästan) alltid roligt, men det blir speciellt när man övat länge på ett verk, gnidit och pillat, och nästan tröttnat på pillandet. När det sedan tillkommer en orkester och solister och alla skärper till sig kan det uppstå magi. Det händer inte alltid, men igår gjorde det det. Jag är så tacksam över att jag var förberedd att ta emot och ta in upplevelsen. Jag vet inte om det hade känts lika ”intensivt” om jag inte hade haft de upplevelser jag har haft under veckan.

Konserten bjöd inte bara på Fauré, utan också på Poulencs orgelkonsert. Vilket verk! Där kan man verkligen tala om att blåsa ur spindelväv! Idag känner jag mig glad och redo för att ta mig an den nya veckan, en ny kurs, tulpanlöksplantering och några timmars solsken, i alla fall om man ska tro SMHI-appen. Idag är det två veckor kvar till första advent och det är helt legitimt att lyssna på julmusik och börja förbereda adventsbelysningen. Jag kan knappt hia mig…