28 maj

I-landsfunderingar om sådant man har på sig.

Jag sitter här och skriver i Gudrun Sjödén-klänning fläckad med Falu rödfärg. Den har hål i sig efter taggbuskar av olika slag och jag skulle aldrig åka iväg ens till affären här på ön med den på. Kommer någon på oväntat besök får det vara så, vad kan jag göra? Varje sommar är det likadant. Jag är en strumpbyxor och lager på lager-person, har inte en svensk tjej-kropp som tåler att visas upp i linnen och shorts. Har dock svårt för värmen, så jag vill ha byxor, långa kjolar, tunikor och långa klänningar i tunnare linne som man inte svettas så förbålt i. Problemet är att det är svårt att hitta dessa kläder om man inte vill betala en hand och en fot för dem. Jag brukar ju köpa grejer på Sellpy. Den här typen av plagg ligger ofta på nypris och då köper jag faktiskt hellre nytt eftersom jag kan vara säker på att det inte finns svettlukt under armar som inte går bort i tvätt och liknande. Uniqlo har en linnetunika som jag har i ett par olika färger, byxor för den här säsongen har jag inte hittat än. Finns säkert på H&M om jag letar. Jag har gått upp i vikt under vintern. Oupptäckt borrelia och klimakteriet var ingen bra kombination, men jag känner att det får vara så. Jaja, det löser sig väl, det är ett ilandsproblem. Och jag har min Gudrun Sjödén-klänning, så i värsta fall får jag väl ägna sommaren åt att strosa omkring här hemma i trädgården. Och DET är inget problem om du frågar mig.

Frisyren är inte helt olik den jag har idag och detta frotténattlinne är så väldokumenterat genom flera år att jag vågar påstå att det var lika välanvänt som klänningen som diskuteras i texten ovan. Jag är en människa som gillar att hålla kvar det jag gillar, helt enkelt.

11 maj

Är det värt det?

Hur prioriterar du? I veckan hade jag en klient som försökte hantera andras känslor runt hur hen gör sina prioriteringar. ”Vad ska andra säga?” är enligt mig en fråga som faller platt och inte är särskilt hjälpsam. Däremot gillar jag funderingar kring hur mina val påverkar inte bara mig själv, utan också personer runt omkring mig. Det finns inga exakta regler runt hur mycket eller hur lite man bör ta hänsyn, men det är hjälpsamt att åtminstone nudda vid tanken i större beslutssituationer eller om man försöker lära sig förstå sina egna beteendemönster. Vad händer om jag inte gör en uppgift jag inte gillar, men som ingår i mina arbetsuppgifter? Vad händer om jag väljer att satsa på min stora dröm och då behöver flytta till ett annat land? Vad händer om jag agerar på mina känslor i stunden? Vad händer om jag lägger alla mina pengar på ett spännande projekt som potentiellt kan ge stor vinst, men som också kan gå i stöpet? Vad händer om jag ständigt prioriterar andra personers behov och önskemål? Eller tvärtom: vad händer om jag bara prioriterar sådant som jag tycker är viktigt/roligt/utvecklande? Vad händer om jag ger upp? Vad händer om jag inte bjuder in den här personen till festen när jag bjudit alla andra i den cirkeln? Vad händer om jag struntar i att träna för att jag tycker det är trist? Vad händer om jag alltid låter andra ta ansvar för mellanmänskliga relationer? Vad händer om jag inte sätter ramar? Vad händer om tackar ja mer ofta? Eller nej? Vad händer om jag tar ett steg tillbaka? Vad händer om jag steppar upp? Vad händer om jag helt plötsligt slutar att agera som jag alltid gjort? Vad händer om jag medvetandegör mig själv om mina känslor och reaktioner? Vad händer om jag låter mig utnyttjas? Vad händer om jag lägger av mig offerkoftan? Vad händer om jag börjar anstränga mig för att förbättra en relation? Vad händer om jag läser en kvart om dagen? Vad händer om jag ringer en gammal släkting varje söndag? Vad händer om jag släpper taget om något som gör mig illa? Vad händer om jag står över den här gången? Och när man har funderat klart runt själva ”vad händer”-frågan kommer den sista och avgörande frågan. Är det värt det? Den frågan är viktig, både i personliga relationer och då det gäller ens samhälleliga engagemang och ansvar. Guld värd. Testa!

03 maj

Livsglitter och sådant jag inte älskar.

När barnen var små försökte vi få dem att undvika uttrycka att de hatade något eller tyckte att det var otäckt. Därmed uppkom det mycket användbara ”jag älskar inte det”. Här kommer ett par helt osorterade listor med sådant, både högt och lågt, som gör mig extrasupermegaglad och sådant som jag helt enkelt inte älskar. Det sägs att man alltid ska sluta med det positiva för att ta med sig en go’ känsla, så jag väljer att göra precis det.

Sådant jag inte älskar

  • fuktiga eller blöta ärmslut
  • grus i dojan
  • rapmusik
  • färdiga såser
  • silverfisk och kackerlackor
  • strumpor som stasar
  • upprivna naglar som fastnar i saker
  • osköna människor som inte hälsar tillbaka då man nickar, hejar eller vinkar
  • när det självrensande kylskåpet kläggar igen och det rinner ut vatten på golvet när jag ska ta något i nedersta lådan
  • toaletter där det syns att ingen använder toaborste typ någonsin
  • att vara försenad
  • att behöva göra någon besviken
  • känslomässiga snyltare
  • skumt ljus när jag ska läsa eller handarbeta
  • släkt- och grannfejder som jag ofrivilligt blir delaktig i
  • vuxna som dricker sig berusade bland barn
  • när andra bestämmer vad någon ska tycka och skriva dem på näsan
  • personer som agerar på sina böjelser eller sin oförmåga att styra sitt temperament utan att ta hänsyn till de som kommer i deras väg eller söka hjälp
  • att ringa obekväma samtal
  • felinställda glasögon som inte fått riktigt rätt styrka
  • personer som aldrig frågar tillbaka
  • skräp i vägkanten och folk som inte använder soptunnor för att de tror att ingen ser dem
  • känslan varje gång ”kejsaren har inga kläder”-situationer uppstår i samhället och människor jag tänker är smarta ändå vägrar se att gubben är naken där han går mitt i vägen
  • dåligt trädgårdsväder när jag har en ledig dag på sommarhalvåret
  • långsinthet
  • sladdtrassel och dåligt placerade kontakter i ett rum
  • otrevlig servicepersonal och att se otrevliga kunder in action
  • min egen oförmåga att låta bli sådant som uppenbarligen är rent tidsslöseri eller dåligt för mig
  • att bränna sig på tungan och gå omkring med den känslan i flera dagar
  • att känna sig besviken på någon man älskar

Livsglitter

  • barnskratt
  • promenad i väldoftande natur (när kaprifolen blommar inte minst)
  • tvätt som fått torka i sol och vind
  • när något i trädgården blir ännu bättre än vad jag drömt om
  • att få träffa våra vuxna barn och barnbarnet
  • djupa diskussioner om sådant som berör
  • att känna förundran i denna makalösa värld
  • att gråtknarka med riktigt blödiga filmer eller musik när det behöver lättas på det känslomässiga trycket
  • sova vid öppet fönster
  • bad i havet
  • hitta skor som sitter perfekt
  • att få flow i handarbete av alla de slag
  • att inte kunna släppa en bok som får en att glömma tid och rum
  • oväntade smakexplosioner
  • småprat med medmänniskor
  • en kopp med morgonte
  • att se solen stråla in genom blyglasfönster
  • att hitta vinstbesked, vykort, brev och personliga paket som inte beställts i brevlådan
  • livemusik som får rysningar att trilla ner längs ryggraden, tårar att rinna längs kinderna eller alla hämningar att släppa och publiken att dansa
  • att varken svettas eller frysa, utan vara perfekt lagom varm
  • sprakande brasor
  • djurungar av alla de slag
  • när en växt har tagit sig riktigt bra på sin plats i trädgården
  • läppglans som inte är för klibbigt eller glittrigt och som lämnar läpparna mjuka när man ”ätit upp” det
  • att känna sig helt trygg med någon i en sårbar situation
  • vakna utan smärta efter att ha haft ont under en längre tid
  • sol i ansiktet vid husväggen i takdropp efter en lång vinter
  • äta ute och tycka att det är så gott att det är värt pengarna
  • nybäddad säng i släta lakan
  • att se barn frimodigt stå framför spegeln, beundra vad de ser och tycka att de duger

Vad intressant det är att se hur ens hjärna snurrar på när man släpper den loss med ett särskilt tema. När jag läste igenom mina listor (oredigerade för övrigt) tänkte jag att de väl representerar vem jag är, även om de inte på något vis är kompletta. Nu ska jag ta mig an denna fredag som inleder en förhoppningsvis fin helg. Tack livet!

02 maj

Dags att serva fordonet.

Nej, inte ska jag väl klaga, men aj! Varenda liten muskel i hela kroppen känner sig förnärmad, överarbetad och underbetald efter gårdagens trädgårdsfix. Själva själen är dock mycket nöjd. Jag sprang med löjligt många kannor vatten över hela gården (vattenpumpen utanför brunnen vid växthuset har inte kommit på plats än), grävde upp syrenrotskott i brorsans grannträdgård (han hade gett lov), grävde och skyfflade på flera ställen och lät skottkärran jobba hårt då den fick köra allt från just syrener till att agera blandkärl för jord och gödsel.

Varje vår är det som att jag vaknar upp och undrar varför jag inte tagit bättre hand om min kropp under vintern. Jag är duktig på promenader, men det är smärtsamt uppenbart hur dåligt dessa bygger muskler. Skottlandssyrran har kommit igång med somatisk yoga och det påminner mig om hur härligt det var att ha goda yogarutiner. Ett instick här och ett där, till slut… Vår yngsta dotter har ett yogakonto där hon lägger upp olika inspirationsinlägg och olika komplicerade yogarutiner. Jag undrar hur det hade varit att ha en kropp som hennes, men inser att jag har en kropp som jag och behöver utgå från den. Bättre ett yogapass än inget, bättre två än ett.

Mammas kusin introducerade begreppet ”fordon” som benämning av kroppen. Jag gillar verkligen detta och ser framför mig hur jag väljer bra bränsle och smörjer, stärker och servar allt från leder till muskler. Tänk vad viktigt det är att vi underhåller vår kropp för att den ska hålla så länge som möjligt. Inte att den bara ska starta och ta sig framåt, utan att den ska fungera problemfritt. Jag vill inte behöva byta ut några delar, vill inte behöva äta mediciner som ger biverkningar, vill inte täcka upp för att tidigare ha gjort dåliga val. Jag vill känna mig stark och smidig! (Du skulle se mig när jag ska ta mig upp från marken, mitt högra knä fortsätter att bråka med mig och jag får jobba förbi det på olika vis.)

Just idag tackar jag för påminnelserna min kropp skickat till mig om allt det här den senaste tiden. Det är som att den bokstavligen skickat meddelanden in i mitt medvetande: ”ät bättre, drick vatten, sträck ut höfterna i duvan (yogaposition), lägg dig i tid”. Våren lockar väl fram detta av en anledning. Det är bara att göra bättre idag än igår. Det är härligt att ha tillgång till en kropp som ändå funkar! Kanske behöver jag dock visa lite större tacksamhet både i ord och handling? Hej och hå, med det kämpar vi vidare.

13 apr

Det kanske inte är så farligt med AI ändå?

När jag skulle se hur väl jag kunde få ChatBox att avbilda mig gick det sådär. Jag tänkte att vidare instruktioner skulle förbättra resultatet och öka chansen till att få en mer rättvisande bild.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga, mer än att jag inte oroar mig över att AI tar över världen just idag. Det var länge sedan jag skrattade så hjärtligt!

12 apr

Tänkvärt.

Lillastesyster skickade denna skärmdump med meddelandet ”hittade detta broderi, passar dig”. Jag funderade på varför det passar mig. Inte för att jag inte höll med, utan för att det är intressant att se på sig själv utifrån. Passar det för att jag gillar citat? Passar det för att jag gillar att brodera och det är ett underbart broderi? Passar det för att jag har en bakgrund som martyrernas martyr? Passar det för att jag gillar att skriva kalligrafi? Passar det för att jag är snäll i allmänhet, men att jag inte borde låta det styra mitt liv? Efter att ha kommit så långt bestämde jag mig för att skriva av citatet. Istället för att stoppa det i mappen tänker jag hänga upp det på väggen för eget bruk.

Nu har jag dessutom kommit längre i mina funderingar. Jag tänker att citatet kan peppa någon som delar min personlighet och till viss del låter sig bli utnyttjad av andra i sin snällhet. Man ställer sig ständigt åt sidan för att släppa fram någon annan, aktar sig noga för att inte göra andra besvikna, vill absolut inte lämna andra med känslan att de blivit överkörda eller utnyttjade. Den inre glöden, elden, släcks långsamt. Å andra sidan tänker jag att det också passar någon som är bipolär. I de hypomana eller maniska perioderna kan en sådan person skada relationer genom att inte respektera andras gränser, men även sig själv genom att inte ta hand om sina egna behov. Elden som känns så inspirerande och givande ger upphov till små ”cowboy och indian-leksbränder” i skogsbryn, eller till och med rasande skogsbränder. Att få hjälp i en sådan situation och stävja elden kan vara nödvändigt och precis det som är snällt. Å ena sidan, å andra sidan. En påminnelse om att livet sällan är så svartvitt som det kan synas vid en första anblick, något som hjälper både i interaktionen med sitt eget inre och andra människor.

10 apr

Privilegierad över alla privilegierade.

Det går ju bara inte, tänker jag. Suckar över min förgänglighet, min försiktighet, min plats på jorden. Undrar över hur någon kan ta så mycket plats som jag gör, både bildligt och bokstavligt, och samtidigt stänga in sig själv i en liten, liten, liten låda. Jag tänker på hur det skulle vara att vara någon helt annan, med någon annans hjärna, i någon annans liv. Att bli begränsad av föräldrar, påtvingade könsroller, klass, brist på pengar, hudfärg, brist på intelligens eller handikapp av olika slag är något som miljoners miljoner, kanske miljarders miljarder, har fått uppleva i alla tider. Jag inser att jag fick det väldigt bra, så borde jag inte ha gjort mer med det jag fick istället för att skämmas? Nej! Jag vägrar skämmas, jag har haft nog av att skämmas över sådant som andra tyckt att jag borde skämmas för.

”Det är ju lätt för dig att säga som är snygg.” (Släkting angående mitt självförtroende.)

”Du svenne, jag blatte. Att jag hatar Sverige betyder inte att jag behöver flytta tillbaka till mitt hemland, jag får väl säga att alla svennar är idioter om jag vill.” (Tonåring som hade vuxit upp i Vårberg med rötterna i annat land till mig som hon hade känt i nästan hela sitt liv.)

”Dina föräldrar var exceptionella. Att det gått så bra för dig och dina syskon är ett undantag. Socioekonomiska faktorer är viktigare att åtgärda än att fokusera på moraliska frågor.” (Släkting i politisk diskussion.)

”You will never understand what it’s like to live in a dark skin. It puts you in trouble at all times. Darker means more troublesome.” (Amerikansk bekant då jag påpekade att jag i USA upptäckt att rasism var något helt annat än det jag lärt mig hemma i Sverige.)

”Känner du dig hotad av att någon mindre intelligent än du själv ska ta för sig på din bekostnad?” (Vän i diskussion där jag hävdade att det är alldeles för stort fokus på högre studier idag och att flera som idag studerar vidare kanske hade haft bättre liv utan dessa studier, men också att det är dåligt för alla om man sänker kraven för att fler ska klara målen.)

Min syster och hennes man var i Amsterdam för att fira hennes femtioårsdag och gulligt nog tog hon med oss syskon på resan genom att ladda upp helt fantastiskt vackra bilder från Keukenhof (efter dessa foton har dahliarabatten här hemma fått namnet Lilla Keukenhof), och andra som var mer irriterande tankeväckande. Den här privilegiepyramiden, en interaktiv tavla från Amsterdams etnografiska museum, fick mig att tänka. Jag har faktiskt fortsatt tänkt på den i flera dagar. Jag vet att jag inte läst allt som finns om idéer som bygger på privilegier, men jag har läst en hel del. Tankarna runt det jag läst har gjort mig mer och mer övertygad om att vi gör hela mänskligheten en otjänst när vi graderar allt det som leder till vem en människa blir, och den som hamnar längst ner i pyramiden ses som något slags (negativ) vinnare. I dessa fall skapas ett förakt underifrån för folk som har det bättre än en själv och ett självförakt ovanifrån inför de som har det sämre än en själv. Vem har nytta av folk som försöker krympa sig själva för att inte sticka i andras ögon? Jag tänker att ju fler privilegier du får med dig, desto större samhällsansvar får och bör du ta. Detta måste man lära sig på individnivå, att det jag gör påverkar andra både på gott och ont. Ju mer gott jag gör, desto bättre får alla det. Men jag får väl fortsätta tänka, jag är inte färdig.

Ett vitt barn till två klipska, svenska, friska föräldrar som är gifta med varandra. I USA hade hon räknats till privilegierad över alla privilegierade. Jag önskar att vårt lilla barnbarn L får växa upp stark och stolt, medveten och ansvarstagande, driftig och tillfreds. Jag önskar också att hon får växa upp utan all denna felplacerade skam som håller på att slå sönder vårt samhälle. Och måtte jag få vara med länge, länge och stötta henne medan hon tar sig an de utmaningar som det innebär att vara människa.

09 apr

Sådant jag vill börja, fortsätta och sluta med.

Min bloggsyrra utmanade mig att ta itu med en lista som hon hade knåpat ihop. Jag tyckte att det var jätteroligt att läsa hennes funderingar, men fick hjärnsläpp när jag skulle försöka få till något själv. Det hade definitivt varit lättare om jag inte läst hennes svar först, så jag bestämde mig för att först låta det gå en dag för att rensa huvudet och låta hjärnkvarnarna mala lite på egen hand. (Flera av fotona har jag tagit från bloggarkivet, en del är uppladdade med dålig upplösning.)

#1. Tre saker jag vill börja med

Ett

Det första jag kommer att tänka på är träning för mitt knä som spökat under en längre tid. Det började i samband med borrelian i höstas. Jag hade i flera månader ont i mitt högerknä, främst på baksidan (där det sedan visade sig att jag hade fått mitt bett.) Det värsta gick över i samband med att jag till slut fick penicillin, men det som är kvar är mer irriterande än jag har velat erkänna för mig själv. Nu har jag kommit igång ordentligt med trädgårdsarbetet och jag känner att det där knäet sätter krokben på sig självt. Uppifrån och ner, nerifrån och upp – vilket det är spelar ingen roll, vid positionsförändring känner jag mig otroligt klumpig. Smidig är jag i alla fall inte.

Två

Så mycket som jag har fotat genom livet känns det konstigt att skriva att jag skulle vilja börja fotografera. Det får ändå komma med här. Även om jag aldrig har varit fotograf, eller ens skulle kunna låtsas att jag var en, så har jag en historia som en fotograferande person. Smarta telefonkameror visade sig vara något som smög sig in i mitt liv och trängde ut min Canon helt och hållet. Jag är glad att jag aldrig gjorde mig av med den. Trots att den hade behövt uppgraderas vill jag ge den en chans, låta den komma ut ur garderoben och ge den en naturlig plats i vardagen.

Tre

Jag vill lära mig italienska. Japp. Jag har böckerna som behövs, de har jag haft i min ägo sedan 2001. Gissar dock att den italienska grammatiken inte hunnit ändras lika mycket som böckerna i samhällskunskap sedan dess, så de är nog fortfarande aktuella. Dessutom finns många bra alternativ online nuförtiden.

#2. Tre saker jag vill fortsätta med

Ett

Nu när min inre planttant äntligen har lockats fram är det ingen tvekan. Jag älskar verkligen trädgården och att locka fröer från sin vila till att blomma ut i stor prakt. Löftet när jag började intressera mig mer för trädgårdsarbete var att bara hålla på så länge jag inte blev stressad eller kände att det jag gjorde inte räckte till. Jag har både upplevt det ena och det andra, men bara under korta stunder och av specifika orsaker som varit möjliga att åtgärda. Nej, det finns ingen anledning att lägga ner verksamheten. Snarare känner jag då för att trappa upp, fortsätta utvecklas och lära mig mer om allt spännande som man har nytta av som planttant.

Två

Jag vill fortsätta vara en engagerad familjemedlem. Jag vill väva trådar som håller ihop viktiga relationer, jag vill röja vägar som leder in till hjärtan, jag vill veta varifrån jag kommer och veta mer om hur allt blev som det blev. Det leder in till nästa önskan…

Tre

… nämligen att fortsätta jobba som samtalsterapeut. Jag älskar det och känner en stark önskan att fortsätta utvecklas i själva ”hantverket”.

#3. Tre saker jag vill sluta med

Ett

Det där med grejer som står oanvända dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år? Vi har kanske har en stor lada, men jag vill bli mer selektiv. Det hjälper inte att jag har ordning och reda inne i huset, att jag med regelbundenhet rensar ut och att en del grejer faktiskt kommer till användning. Jag vill sluta vara en samlare!

Två

Jag vill sluta lägga min tid på ljudböcker utan djup och poddar som är för insnöade på ytlighet och fånerier, eller tjatiga dito. O-tips är o-sköna, så jag säger inte vilka poddar eller författare jag tröttnat på. (Det hade kanske hjälpt i sammanhanget, men så får det bli.) Har du något riktigt bra att fylla på med för att ha i hörlurarna när jag är ute i trädgården skulle jag bli mycket tacksam!

Tre

Det där med att skjuta upp grejer. Av någon anledning fortsätter detta vara något som följer mig genom livet. Jag gillar det verkligen inte! Att välja att låta bli att göra grejer är en sak, att ha en inre ninja som dödar varje tecken på driv är något helt annat. Det brukar vara mer effektivt att omfamna styrkor än att slåss mot svagheter, men i det här fallet hittar jag inte den styrka som i så fall skulle balansera ninjans framfart. Jag ser verkligen mamma som mitt föredöme här. Hon må ha varit rädd för mycket i sitt liv, men hon såg alltid till att saker hände!

Så. Det var dagens lista. Haka på om du vill!

24 mar

Dagbokens vara eller icke vara.

Vari ligger värdet i ett minne, i någons upplevelse av en viss händelse, i historien som ligger bakom oss som individer, som folk, som hela mänskligheten? Vad händer i processen mellan nu och sedan? Min systers gamla blogg hette ”yesterday you said tomorrow” – igår sa du imorgon. Imorgon ska jag börja mitt nya liv. Eller på måndag. Kanske efter nyår? Nej, efter påsklovet, då är solen tillbaka och allt blir så mycket lättare, DÅ ska jag vad-det-nu-är-jag-ska-göra, helt säkert. Alla dessa planer, drömmar och mål som uttrycks i tankar, på papper, i dokument, i ord som sedan går till att bli allt från flyktiga ångor som aldrig får luft under vingarna till livsomvälvande händelser. Kanske är det de förra som är mest vanligt förekommande? Ord som man knappt vågar uttala så någon hör. Vad skulle hända om… Hur skulle jag kunna… Skulle vi kunna nå ut till fler om… Gör det någon skillnad om… Varför gör vi inte… Om inte om fanns, hur skulle det se ut… Varför fortsätter jag… När x händer, då ska jag y, z, å, ä och ö…

Igår hittade jag en dagbok som jag påbörjade 2015. Vi åkte hem till Sverige på semester och uppenbarligen fick dagboken inte följa med och rutinen rann ut i sanden. Kan detta ha varit senaste omgången med vanlig dagbok? Jo, så kan det vara. Jag blev när jag läste påmind om hur värdefullt det kan vara att skriva lite längre texter angående privata göromål, vardagsrutiner, personer som är en del i ens liv. Egenterapi? De dagboksanteckningar jag skriver nu, på max fem rader per dag, är relativt rensade från känslor. De kan närmast liknas vid ett slags ”vad var det jag gjorde idag”-sammanfattningar. Visst finns det lite extra utrymme om något trycker på, men nä, det blir inte samma sak. Jag har ju också en tacksamhetsdagbok som används rätt ofta och en bok där jag skriver av mig, men den känns lite mörk eftersom jag tydligen sällan känner behov att skriva av mig om något varit extra härligt. Det klassiska dagboksskrivandet är något jag återkommer till med stor oregelbundenhet och var det viktigaste som fick följa med förra årsordet RUTIN in i 2024. Nu är jag lite trött på det kortfattade formatet bara, eller jag ifrågasätter vad det ger mig. I en ”tjockdagbok” finns det ingenting som begränsar mängden ord, men det går fortfarande bra att skriva bara några rader om det är allt som orkas med. Ska jag bara spola den nuvarande dagboken då, den där varje vecka bara får en sida allt som allt? Eller ska jag vänta in den här lusten att skriva mer till 2025?

20 mar

Tänka, tänka, tänka.

Jag är inne i något slags fas. Vad för fas? Kommer jag här och kommer med konstiga idéer och märkliga påståenden? Jag vet inte vad denna fas egentligen innebär rent praktiskt, men jag vet att jag kommer att se på denna period i backspegeln med intresse. Somliga dagar, veckor och månader kommer och går utan vidare reflektioner gällande helheten. De senaste månaderna, det senaste halvåret, har dock gett utrymme för något helt annat. Tankarna har kanske inte varit omvälvande, men de har varit ständigt närvarande. Jag har fått kontakt med döden. Mest mentalt, men även bokstavligt. Det ändliga i att ha en kropp, att jag verkligen vill fortsätta vara med! Jag har tänkt mycket på min vän som gick bort för drygt tio år sedan, på en liten familjemedlem som aldrig fick se dagens ljus, sett en bekant i min egen ålder snabbt gå från diagnos till död, flera i bekantskapskretsen och i storfamiljen har cancer och andra svåra sjukdomar. Det jag känner starkt är att jag inte vill leva som att döden flåsar mig i nacken, i rädsla. Jag vill leva med världen för mina fötter, möta vardagen med tacksamma ögon, se fröer gro, blommor blomma och grönsaker dras upp ur jorden. Jag vill på riktigt våga säga ja till det som är viktigt och släppa taget om sådant som slösar min tid. Det kan vara tankar som dränerar men också människor, appar och hälsoproblem som jag själv orsakat. Jag har mestadels känt mig mycket förnöjsam i flera år, men jag tror att denna ”fas” kommer att öppna upp ännu en positiv livsdimension.

När jag gör en sammanfattning av allt som hänt från 1 januari till 31 december kan jag vanligtvis konstatera att något extra spännande, stort eller för evigt omvälvande har hänt, oavsett år. Går jag bakåt skulle det t ex låta så här. 2023 var ett år då vi i storfamiljen fick möta stor sorg, men det var också då mitt senaste lilla underbara syskonbarn föddes, jag blev mormor och fick ett växthus som gav planttanten ny energi. 2022 gifte sig lillastesyster, vi fick så många härliga stunder i Bredavik, kunde äntligen fira med härlig fest att vår äldsta dotter gifte sig mitt under pandemin och systersonens bröllop i Skottland bjöd på både relationsfest, överväldigande naturupplevelser och glitterparty. 2021 var stora studentåret, jag kände bokstavligen den positiva förändring som hände i kropp och knopp och även om mycket fortsatte handla om Covid-19 började vi känna att det kanske fanns ett vanligt liv på andra sidan. 2020 – pandemiåret som var så fruktansvärt för många. Inte lätt för mig, men vi hann framföra Händels Messias precis innan Sverige stängde ner och sedan hade jag all tid i världen att läka från allt som hänt året innan medan maken fyllde 50, äldsta dottern gifte sig i vår lada i ett minibröllop, yngsta dottern tog studenten, jag fyllde 50 och yngsta dottern fyllde 20. Mycket märkligt år. 2019 var så jobbigt fysiskt och mentalt att jag fortfarande får rysningar bara jag ser året skrivet, men det som hände i den processen ledde till att jag började läsa till samtalsterapeut, ett av de absolut viktigaste besluten i mitt liv. Tack 2019! (Exponeringsterapi, hehe.) Och sådär fortsätter det. Både bakåt och framåt.

Jag fortsätter skölja ur det smutsiga. Lägger mitt liv i blöt i bikarbonat och citronsyra och ser skiten som inte riktigt syntes med blotta ögat lösgöra sig och göra vattnet gulgrumligt. Min livsväv kommer fortfarande ha fläckar som inte går bort, vars sammansättning jag ännu inte hittat fläckborttagning för. Allt det smutsiga som försvinner kommer jag dock inte att sakna. Kanske lite, förresten. Det är så lätt att vänja sig vid att saker och ting ser ut på ett visst sätt, jag kanske inte riktigt känner mig hemma i allt det rena? Eller så inbillar jag mig bara att den här processen kommer att rengöra på ett synligt plan. Det kanske bara blir så att det känns bättre, att smutsen är tung att bära runt på även om den inte syns så mycket? Vi får väl se.