Innan jag lägger mig vill jag att hemmet ska vara i ordning. Inga kläder ska ligga slängda någonstans, filtar och kuddar ska ligga på sin plats, diskbänken ska vara tom och avtorkad och på köksbordet får bara blombukett, duk och bordstabletter ligga. Det kan låta petigt, men detta är grunden till ett hem som för mig känns hemtrevligt och inbjudande. Under den här tiden på året är det dock i det närmaste omöjligt att upprätthålla denna ordning. Igår lade jag till exempel inte ens ner ugnsplåtarna i lådan eftersom jag visste att de skulle användas direkt på morgonen idag. Chilisalt ligger på tork, gröna tomater ligger på vänt, chili ligger i torkollan, äpplen ligger skålar, fröer ligger lite överallt och… Ja, min sedvanliga procedur går inte riktigt att få till helt enkelt. Just i morse gjorde det dock inte så mycket eftersom ljuset fick min stökstressade blick att söka sig till överskåpen där det ljuvliga morgonljuset målade ett vackert skuggmönster av ampelliljan.

Vikväggen som jag använder som bakgrund då jag jobbar var också vacker i morgonljuset. Från lite oordning till mycket. Maken har i helgen fått erfarenhet av hur det ser ut hos någon med samlarsyndrom. Han var chockad och undrade över hur man kan leva i ett hem som är så belamrat från golv till tak med grejer. Människan är av naturen en samlare, något som är viktigt att komma ihåg. Jag har samlat på suddgummin, servetter, katten Gustav och en massa annat. Jag kan verkligen ha förståelse över känslan ”detta kan vara bra att ha” och har själv svårt att göra mig av med sådant som har affektionsvärde för mig. Behovet av ordning och reda är dock betydligt större och jag skulle aldrig kunna leva med tanken på hur mycket silverfisk som skulle bo i högarna… Urk, bara tanken gör mig lite illamående. Med samlarsyndrom finns det inga rationella argument som biter och det kan ge stark ångest att bara göra sig av med en gammal tidning. Jag läste att det räknas med att 2-6% av befolkningen lider av samlarsyndrom. (Många, eller hur?) Många upptäcks inte eftersom man har någon familjemedlem som möjliggör beteendet, som städar eller döljer inför omvärlden. Det verkar vara ärftligt och syns mer ofta hos ensamma personer (just eftersom personer som lever med någon med samlarsyndrom täcker upp) och personer som vuxit upp i stökiga hem, har haft problem med personliga relationer och/eller har haft brist på materiella ting under uppväxten.