… och det känns så roligt att ha rott detta projekt i land! Kunderna hittade hit igår och nästan alla hittade något att ta hem. (Jag hade t o m en snattare, bara det tyder väl på att detta är en riktig affärsverksamhet, haha!) De närmaste veckorna kommer vi att ha öppet lite då och då, så jag hoppas att många av grejerna hittat nya hem då vi stänger om projektet. Att rensa ut och få ordning är verkligen en av mina ”favoritaktiviteter”. Loppisen blev bara en extra bonus.
Drabbas du ibland av flashbacks, snabba minnen av händelser som någon gång hänt? Det händer mig sällan. Jag må vara nostalgisk, men det handlar mer om känslorna som tillhör en viss företeelse, tradition eller pryl. Då och då kan jag för en kort stund kastas tillbaka till en stund som blir glasklar. De senaste dagarna har det dock av förklarliga skäl skett flera gånger. Att packa upp grejer som inte sett dagens ljus på många år, att möta en tidigare version av mig själv, att se delar av kulissen som utgjorde mitt barndomshem – det gör något med en. Jag har drömt konstiga drömmar, återupplevt glädje och stress, längtat till en del och varit tacksam över att annat inte längre är en del av mitt liv.
Om och om igen känner jag att Elsa och Anton hade ett bra liv här i vårt (gemensamma) hem. Jag undrar var den fina glaskorgen stod och bestämde tvärt att den inte kommer att hamna på något loppisbord. Den får fortsätta bo här hemma och nu har den till och med kommit in i värmen igen. Annat gäller andra prylar. Det är ändå rätt jobbigt att dra gränsen. Jag förstår grunden till hoarders, eller hamstrares, dilemman. Deras hem har blivit en plats där det kryssas fram mellan högar av tidningar, garner, kläder, köksprylar, söndriga apparater, bra-att-ha-prylar och annat som de inte klarat av att släppa banden till. Att döstäda har blivit en grej efter Margareta Magnussons bok Döstädning – ingen sorglig historia och det finns till och med en hel teveserie som handlar om begreppet. Det handlar inte bara bokstavligen om att göra sig redo för döden, utan att rensa upp och frigöra plats och energi för sådant som faktiskt betyder något. Delvis för att inte lägga bördan på någon annan, men också för att det på olika sätt är tungt att ägas av sina prylar. Och hur många behöver man egentligen av olika slags grejer?
Jag gillar tanken på att något som tas in i hemmet får en egen plats där det hör hemma. Vi har naturligtvis ladan, men den ska vara en plats för sina egna grejer, inte en sålängeplats på obestämd framtid som det ju faktiskt blir om något bor i en flyttkartong som ingen riktigt har koll på. Alla dessa kartonger som jag gått igenom den senaste tiden kommer från fyra olika hushåll: sådant som sparades utan att få följa med till USA då vi sålde hemmet i Snättringe, vårt hem i Orem, det som blev kvar efter mina föräldrar när vi syskon delat upp allt och Elsa och Antons saker som stod här då vi flyttade in. Det som står uppe på vinden har vi inte rört, de grejerna har redan fått ”värt att spara-status”. Gamla böcker som inte får plats här hemma men som vi vill spara, campingutrustning, leksaker som vi har sparat ”till barnbarnen” osv. Det finns säkert utrymme för att rensa ut mer bland dessa saker också, men det får bli en annan gång.
Margareta M tycker att alla över 50 behöver döstäda. Det kan jag tro. Jag blir lika förvånad varje gång jag kör en omgång ”rensa, sortera och organisera” och det är ändå rätt regelbundet. Trots att jag tycker att jag har så bra koll på grejer så finns det till syvende och sist alltid för mycket prylar. Jag vet inte om det någonsin kommer att bli annorlunda. Men, men, inget att hänga läpp för. Kämpa på, hej och hå!
Igår fortsatte städningen av ladan. Än så länge ser det inte ”fint” ut, men det känns ändå jätteskönt att ha kommit så här långt! Första steget var att få alla utrymmen klara för att användas till det de var tänkta för. Dit har vi kommit nu. I denna hästspilta hade vi alla flyttkartonger med prylar från fornstora dagar och sådant som förhoppningsvis kan göra någon annan glad. Kartongerna har packats vid olika tillfällen och faller inom någon av följande kategorier: Elsa och Anton (tidigare ägarna av vårt hem), Snättringe 2012, Orem 2016 eller Bredavik 2018. Sanningen är att vi hade kunnat lämna kartongerna och aldrig sakna något i dem, men när jag nu tar hand om allt drabbas jag naturligtvis av nostalgi om och om igen. (Här ska det för övrigt så småningom målas, men tills dess blir det förvaring av bigrejer och lite annat.)
Efter att ha flyttat grejer till lagerrummet och det nya snickeriet (den andra hästspiltan) var det dags att ta tag i en kartong i taget. Oj, så försiktiga vi är nu så det inte sparas för sparandets skull! Det är dock väldigt lätt att tänka ”den här hade varit bra där”, ”den här kan X få” eller ”den här kan jag göra något med”. Yngsta dottern och jag sorterade, diskade, slängde och tvättade. Just cd-skivor, dvd-filmer och älskade blandband och blandskivor ska inte säljas, utan ska få bo i ett sommarrum som inte finns än. Alla streamingtjänster till trots – jag älskar att komma till Mörtfors och sätta en speciell vinyl eller cd i spelaren, att lyssna på ett helt album. Den känslan vill jag kunna erbjuda här också.
Roligast var såklart blandningarna som gjorts av nära och kära genom åren. Nej, de kan jag faktiskt inte slänga. Utvalt med stor omsorg – hur ska våra barn och barnbarn någonsin kunna förstå detta fenomen? Jag suckade lite och stoppade tillbaka dessa i flyttlådan igen, men lovade att komma tillbaka och lyssna en annan dag.
Förra året drabbades gurkorna i växthuset av mjöldagg. Med förhoppningen att slippa detta valde jag i år den motståndskraftiga minigurkan Iznik. Det var ett bra drag! Det visade sig vara goda och krispiga snacksgurkor som vi gärna smaskar i oss både till maten och till mellis. Flera omgångar frilandsgurka har utrotats av sniglar, så jag är tacksam över plantorna med Västeråsgurka som jag fick av min faster. Jag satte dem på ett annat ställe för att lura de glupska slemhögarna. Än så länge växer dessa plantor bra och jag hoppas att lite längre fram i sommar kunna fixa några burkar inläggningsgurka.
Här är del två i projekt ”ställ ladan i ordning”. Jag vet inte om detta golv någonsin såpskurats, men nu har det hänt. Det visade sig att det längst in i denna del behöver bytas golvplankor, men jag och sonen har ändå fortsatt till del tre, att städa ut och flytta om grejer för att ge allt rätt plats. Vi kommer att få ett lager, ett snickeri, en festlokal (som under några dagar ska få agera loppis som en del i allt detta), förvaring av möbler och förvaring av byggmaterial. Det som så länge kändes oöverstigligt börjar faktiskt visa sig vara genomförbart.
Till dotterns bröllop under pandemin fick vi hjälp att röja ut skräp och lägga golv i en del i ladan. Det var 2020 och sedan dess har mest festlokalen använts till förvaring och snickeri. Detta har hela tiden varit tänkt att åtgärdas och efter fyra års uppladdning har det så blivit dags.
Hjälpes, vilket projekt detta är. Kul ändå att få fram grejer som inte sett dagens ljus sedan många, långa år tillbaka. Maken och sonen har byggt golv där det innan inte fanns något. Jag har gått igenom en massa lådor med grejer som ska säljas på loppis, men förvaringen i flyttkartonger har inte varit ultimat. Svalor och möss har lämnat vissa spår och det har tydligt visat sig vilken modell av flyttkartonger som bäst lämpar sig för längre förvaring. Alltid finns det något att lära sig!
Igår gjorde jag ett kort att skicka till en vän som har det lite tufft just nu. I min kalligrafimapp ligger det en massa texter, citat och övningslappar som får komma ut i ljuset, en i taget. De får nytt liv då jag skickar med dem i ett brev eller paket eller som här, monterar och gör om till ett kort. Jag tänkte på alla timmar jag ägnat i sällskap av papper, pennor, bläck, tidningar, böcker och handledningar. Så mycket roligt jag har haft! Jag fångade aldrig tanken som sa att jag borde räkna alla mina pennor, kanske för att jag inte vill veta svaret. Min inre samlare gjorde allt för att mota bort fokuset på följande frågor:
Hur många stiftpennor behöver jag egentligen?
Hur många kalligrafituschpennor som jag ändå aldrig använder?
Hur många överstrykningspennor mer än den favorit som jag ändå alltid väljer då jag ska sätta mig med en viktig text?
Hur många Pigma Micron? (Eller jo, av den sorten får jag ha jättemånga, de använder jag mycket.)
Att skriva med omsorg och med olika tekniker har gett mig så mycket glädje genom åren, men nuförtiden är det sällan jag sitter och nöter bokstäver. Detta är nödvändigt för att upprätthålla hantverket, för att behålla muskelstyrka och förmågan att variera tryck och vinklar, för att kunna beräkna avstånd med ögonmått och en massa annat. Jag är ju duktig på att hålla ordning, men jag är inte lika duktig på att bara ha sådant som jag FAKTISKT har användning för. Eller att ha lagom många av något. Visst finns det ”bra att ha”-grejer som har rätt till sitt utrymme, men jag inser att många av just pennorna jag har inte behöver bo hemma hos mig. Idag ska jag ta hand om detta, även om det kanske gör lite ont i mitt tonårshjärta. Och även om jag lägger upp inlägget nu på morgonen lovar jag att komplettera med uppgiften om hur många pennor jag kunde räkna till här i arbetsrummet.
Edit: Jo, men det här börjar bra. I översta lådan där jag bara ska ha mina viktigaste pennor kunde jag räkna till femtio. Att jag håller räkningen med min favoritpenna från 123ink.se som är perfekt att skriva med (jättebra reklambläckpenna, men företaget har uruselt HP-fuskbläck till skrivare) är ju också ironiskt. Jag skäms…
Sådär ja, nu är jag färdig med alla pennor i arbetsrummet. Jag har inte räknat pennorna jag använder till kalligrafi, men med dem tillkommer mest ett gäng stift och tre Pilot Parallel-pennor. Jag har slängt en del obrukbara exemplar, lagt allt jag ska ge bort i en påse och har en speciell penna som inte får hamna i orätta händer men som ska ges bort. Förutom alla dessa har jag landat i att jag absolut behöver och inte kan vara utan de 393 pennor jag har kvar här, snyggt sorterade och på rätt plats. Jag känner mig mycket nöjd.
Vid det här laget har äldsta dotterns familj bott i sin nya lägenhet i 2,5 månad. Långsamt kommer de i ordning och vi hjälper till där vi kan, maken och jag. Jag är stolt över att de unga inte hetsar in i något, utan fixar en grej i taget. Nu har jag bott hos dem i några dagar och då har vi passat på att sortera garderoberna i hallen och få upp en del grejer till förrådet. Maken har kört en specialare med hyllorna som ska upp. Nu ska de bara målas och sättas upp innan det är dags för nästa projekt. Heja!
Det går inte att komma ifrån det faktum att vi bor på ett ställe som emellanåt känns lite tungt att hantera rent vädermässigt. Jag älskar ju december (månaden som för övrigt är flest amerikaners favorit, medan svenskar på förekommen anledning generellt sett gillar juli bäst), men både januari och februari brukar kännas rätt tradiga. Årets januari har dock känts mer än okej. Jag har haft bråda dagar trots lite jobb och kan se tillbaka på många höjdpunkter. Jag inser att jag kanske hittar glädje i vissa saker som andra kliar sig i huvudet över. Är det riktigt klokt att älska att sortera och städa ur, att få speglar att skina och kryddor att ligga på parad i bokstavsordning? Man skulle kunna tro att någon som har tre påsar chokladpudding i köksskåpet antingen är riktigt redo om krisen kommer, eller någon som faktiskt inte har någon riktig koll. Sanningen är väl annars att vi inte längre ser skillnad på chokladpudding och vaniljsås här hemma och att det därför blivit fel i återinskaffningskedjan… Mina största glädjor för januari har varit knutna till mänskliga möten, men i hasorna följde detta iordningställande i stort och smått. Det visade sig vara lönande. Det var länge sedan jag vann något. Denna gång var det bara en otrolig bonus efter att ha varit med i en ”rensa i röran”-utmaning där jag tänkte att vinsten skulle vara att få ordning och reda hemma.
Nu har jag alltså ett Target-presentkort på $100 i min brevlåda. Jag känner mig av olika anledningar riktigt nostalgisk och tänker att jag är tacksam för allt roligt jag varit med om i livet. Oväntad bonus av att ha fått det städat hemma… #brådadagar
Med en härligt strålande lördag kände jag för att ge mig ut på långpromenad och vinteryoga. Eller, nä. Tvärtom. Jag ville bara vara inne och pyssla hela dagen. Tur att svågern hade hört av sig för att fråga om maken ville åka skidor i Rödeby. Själv kunde jag då göra precis vad jag ville, alltså pyssla av hjärtans lust! (Jag kunde dock inte motstå solen helt, så en liten lunchrunda blev det allt.) Jag blev efter intensivt stickande i flera timmar äntligen klar med barnbarnets lilla Ankers blus som jag hållit på med sedan i höstas. Den har inte ropat på mig. ”Kom och sticka, åh, jag är jätterolig att sticka!” Snarare tvärtom. Jag utgick från ett garn som jag redan hade, en handfärgad härva vackert, lite ojämnt och mjukt garn som jag köpt i en utförsäljning. På etiketten stod det både vikt och vilken garnklass detta var och det var det jag utgick ifrån. Garnklassen stämde, men det var inte 100 g i härvan, utan 96. Detta låter kanske som en bagatell, men de saknade grammen upptäcktes inte förrän jag hade kommit en bra bit och medförde en rädsla att kanske behöva riva upp allt. Jag fick ta till en spännande taktik. Det kvarvarande nystanet vägdes, jag delade vikten i två och vägde nystanet med jämna mellanrum för att se till att det fanns minst lika mycket garn kvar till den andra ärmen. Trekvartsärm blev det till slut och det tror jag blir jättegulligt. Nu ska jag bara fixa lite monteringsdetaljer och blocka, sedan är det dags att sätta tänderna i något annat roligt stickprojekt.
Annat jag ägnade mig åt var den allmänna januarirensningen. Nu var det dags för torrvarorna i köket, kökshanddukarna och kryddlådan. Torka, kolla bäst före-datum, planera maträtter och allmänt rensa upp. Jag hittade till exempel två små slattar linser som ska bli till linsgryta, insåg att vi av någon anledning hade tre påsar chokladpudding, varav två var påbörjade, och blev sugen på frukt- och nötbrödet. För att inte tala om en riktigt smarrig, asiatisk rätt med mycket ingefära och sesamolja. Mums.
Nu har jag också slutligen bestämt mig för vilka handdukar som ska bli till de två ”Ellinor Nilsen-badrockar” jag planerat i ett år. Jag väntar in mer mönsterpapper, men annars är jag redo! Mycket intressant att se hur min hjärna bråkar med mig själv om vilka färger som passar ihop och vilka som inte gör det. Det är som att spela SET – det finns flera olika dimensioner att ta hänsyn till. Färgtoner, färgintensitet, svärta, mönster… Det går att köra monokromt där allt annat är kaos, men jag ser att jag själv gillar rätt mycket färg bäst. Efter den sista sorteringen har jag nu handdukar som räcker till sex badrockar till. Kul! Nu får jag bara se hur roligt det känns när jag sytt de två planerade färdigt. Nu är frågan hur mycket pyssel jag har i mig efter den här urladdningen? Jodå. Mer! Mer pyssel. Tur att vintern inte är slut än och att planttantssäsongen inte dragit igång.
Nu har nyhetens behag tagit slut för januari och det är bara en månad som vilken annan, iallafall för mig. Skjutsen jag kände av det nya året är förvisso kvar och lurar bakom örat, men samtidigt känner jag mig på gång. Maken och jag kör sockerfritt fram till påsk, precis som förra året. Maken vattenfastar i vanlig ordning ett helt gäng dagar medan mina rutiner puttrar på. Sedan i söndags har jag bara ätit det som finns här hemma. Fram tills idag har det funkat alldeles utmärkt, men idag vill jag nog komplettera med lite färsk frukt åtminstone. Fast jag vet inte. Vi har ett helt vitkålshuvud och ett kilo morötter i kylen, så kanske blir det denna smarriga omelett på repeat dag ut och dag in, hehe? (Denna lagade dessutom den fastande mannen kärleksfullt till mig, han måste ha varit desperat att ens insupa lite goda dofter.)
”Städa, städa varje freda’ och så varje jul, det tycker ja e kul!” För mig är det rensarmånad, precis som vanligt i januari. Vilket vanedjur jag är… Några lådor om dagen gås igenom, Sellpypåsar har beställts, somligt har slängts, en del har packats för att ges bort och annat har lagts i lagahögen. Det känns skönt att redan ha koll på mina grejer, men eftersom jag av födsel och ohejdad vana är en människa som gillar ordning och reda på riktigt får denna procedur mig att må riktigt bra. (Vad bra att blogga, på fotot ser jag att jag kanske borde ge elprylarna en omgång med mikrotrasa för att också göra dem rena på grunden.)
I köket har det också städats undan. Algrenen som plockades med hem på en av de soliga rundorna passar så fint i hängvasen, fast utan provrör. Perfekt så här på vintern då trädgården inte riktigt hunnit komma igång med allt det gröna. Än får vi vänta ett tag på snödroppar och annat kul!
De vikta stjärnorna av bakplåtspapper jag gjorde förra året i samband med julpysslet kom till nytta! De hängdes upp i ett kors av grillpinnar och hamnade snett ovanför vedspisen där stjärnorna dansat så vackert sedan i december. De känns inte alls juliga, utan vintriga, så de får hänga kvar och göra oss glada. Ja, och så ser det ut hemma hos mig när tomteblossen släckts och det enda som lyser upp himlen är Castor, Pollux och alla dess spännande vänner. (Såg du natthimlen igår då det var stjärnklart och nymåne? Magiskt!)