24 maj

Galen näktergal.

Tiden är inne då fönstret i sovrummet står öppet varje natt, om det inte lovats regn såklart. Jag älskar att ha svalt rum och (lagom) varmt täcke, inte minst är det skönt att ha det varmt om fötterna. Men nu var det inte det jag tänkte berätta om. Jag sover gott och vaknar skönt. ”Imorse” var det dock annorlunda. ”Den som sjunger på natten”, alltså näktergalen, tutade i för fullt. Han spelade en högljudd serenad värdig en person med svårt nedsatt hörsel. Egentligen var det för tidigt för att stiga upp, men efter att ha försökt stänga ögonen en stund var det bara att dra igång dagen. Jag tycker nog att ljudet flyttat lite på sig jämfört med förra året… Maken letade upp trädet ”vår” näktergal satt i för ett par år sedan. Näktergalen är en väldigt anspråkslös varelse, svår att upptäcka med en färg som smälter in i lövverket på det träd den sitter i. På något sätt inbillar jag mig att det är samma hanne som återkommit. Snacka om att sitta på röstresurser! Inte hade det hjälpt att bli irriterad, till vem skulle jag rikta klagomålet? Nej, det är bara att imponerat konstatera att den tagit sig hit hela vägen från sydöstra Afrika och hittat tillbaka hit till vår lilla ö. Jag undrar som en flundra om någon där blivit lika brutalt väckt som jag, tusentals mil härifrån? Om denna någon försökt stänga ögonen och vila en stund till? När jag vant mig vid ett speciellt ljud brukar jag omedvetet kunna sortera ut det och inte längre störas. Det brukar gå fort, så jag hoppas på att snart slippa fullt lika tidiga morgnar. Under tiden ska jag fortsätta låta mig imponeras.

21 maj

Skrubbsår, nässelpirr och myggklåda.

Dagarna är långa, nätterna är varma och däremellan kommer duschar, tvärdrag och varma koftor. Maken skrattar åt mig som håller på att svettas ihjäl då termometern strävar sig förbi tjugostrecket, men the struggle is real… Jag är helt enkelt en människa som gillar lagom. För kallt går att åtgärda med lager på lager, brasor och varma filtar. För varmt är det värre med, jag vet bara att jag känner mig som en chow chow i öknen så fort andra börjar njuta. Tacka vet jag hösten, men det slänger man inte omkring sig hur som helst ostraffat. Jag är trots allt tacksam för solens strålar som ger naturen det den behöver. Det blåser rejält just nu. Ingenting ovanligt, men mer spännande att dagens svett kunde gå över i att maken tog på sig mössa och fleecetröja framåt kvällen medan jag själv efter dagens svettattacker drog på mig både långbyxor och långa vinterkoftan. Långbyxorna och blåsten till trots måste myggen ha hittat mig, för jag vaknade mitt i natten med hemsk klåda. Gissar att jag började klia i sömnen och då är det ju kört. Det kliar fortfarande och jag skriver detta medan jag praktiserar något slags mindfulness för att stå ut. Minst tjugo myggstick på max två kvadratdecimeter hud ger helt enkelt intensiv klåda.

Den senaste veckan har maken hållit på med detta inte helt lätta projekt. De nya vindskivorna och fönsterfodren matchar ladans uppfräschade rödfärgslager mycket bättre. Detta blev som en sådan där storstädning som ställer allt på ända. Man börjar i ett hörn och så fortsätter det med något slags ”snöboll i nedförsbacke-effekt” och blir totalt kaos innan allt blir jättebra. Det började med att tomaterna skulle få en egen liten ”kuvös”. Maken tyckte att nej, innan den kommer på plats måste grejerna där ovanför fixas, för skicket var rent bedrövligt. Tack så mycket, sa jag. Han har kånkat, klättrat och fixat med den äran. Jag har bara hjälpt till ytterst lite och ändå är jag nu full av blåmärken och småsår, något som är vådan av att vara jag. Det är tacksamt att vi kan ha olika ansvar för att göra det lite finare här hemma för varje år. Det går inte fort, men det går framåt!

Jag njuter av naturens fägring medan jag rensar allt vad jag hinner. Fingrarna bränner konstant av smånässlor som jag drar också då jag inte har på mig handskar. Syrenexplosionen borta på brorsans tomt gör att jag gärna går dit och insuper dess ljuva doft. Vi har något som väl mer kan kallas två höga syrenträd bakom huset. I flera år har jag tänkt föryngra vårt syrenbestånd, men i år har jag satt larm för att komma ihåg att såga ner det ena ”trädet” när det blommat klart. Det andra får vi ta nästa år om åtgärden blir framgångsrik. Vi föryngrade vår stora och risiga syren i Snättringe genom att helt såga ner den, något som ledde till att den blev fantastiskt fin.

Min faster har lärt mig att repa av bladen på kvistarna med blommor och ta separata kvistar med bara blad för att få syrenbuketter som håller mycket bättre. Jag kan säga att det funkar!

Det ögonskavsår som glasverandan varit den senaste månaden är nu åtgärdat. Allt grönt är flyttat till växthuset liksom hügelbäddskartong och tidningar. Efter att även ha sorterat och flyttat grejer som skulle till återvinning, second hand-Mia och ner i förvaringsbänkarna var det dags att gå ner på knä och såpskura golvet. Den doften, alltså! Jag letar fortfarande efter en lite murrig trasmatta eller en rejäl men fin dörrmatta som klarar leriga stövlar. Vi springer ut och in här hela dagarna under sommarhalvåret och behöver stoppa skräpet så det inte kommer in i köket. Det finns en rejäl men ganska ful dörrmatta som inte låg på då jag fotade. Jag ville att golvet skulle vara helt torrt innan jag lade på något. Den är dock som sagt lite för liten och lite för ful. Ursäkta dörrmattan, men så är det. Och därmed är detta positiva och tacksamma blogginlägg med en lite gnällig ton färdigt.

22 aug

Det var den sommaren.

Under sommaren ser det ofta ut som hej-kom-och-hjälp-mig vid ICA:s sopsortering. Eftersom det sällan ser ut så under resten av året är det lätt att dra slutsatsen att det är öns sommargäster som tänker att det är fritt fram att ställa återvinning utanför de fulla containrarna, dumpa trasig elektronik, ställa sopsäckar med mögliga madrasser och annat mysigt här. Det är vad det är. Nuförtiden brukar det tömmas mer ofta och ställa dit extra containrar under just sommarmånaderna, så det är åtminstone inte lika illa som det har varit. Faktum kvarstår. Vett och etikett gällande både det ena och det andra verkar ofta saknas i gemene mans kunskapsbatteri, kanske borde jag inte vara förvånad.

Som sommargäst kommer man ofta under kortare perioder. Det enda kravet är vanligtvis att lämna utrymmet man betalat för i ett trevligt skick. Man betalar hyra och i den ingår att det räknas med ett visst slitage och att fastighetsägaren får klirr i kassan. Kanske är man sommargäst hos vänner eller familj. I ett sommarprat för många år sedan sa någon att den oskrivna regeln är att man efter tre dagars helpensionat hjälper till att göra förbättringar på stället man besöker. Bygger något, hjälper till med renoveringen eller vad det nu är.

Många längtar så det gör ont efter sommaren, men när man väl är där kan det göra lite ont i magen av allt som ska hinnas med, alla som ska träffas, allt som ska göras och allt som ska upplevas. Själv kan jag inte längre ge mig av mer än några dagar sedan jag började pyssla med trädgård och odlande. Visst kan andra sköta det mest akuta, men detta är min viktigaste tid här på gården. Jag älskar att träffa människor och det har jag sannerligen fått göra i sommar. Jag inser att det blivit för mycket av det sociala till och med för mig i år och förstår känslan som personer med behov av mer egentid kan få när det blir för mycket. Jag vet också att många söker hjälp efter sommaren pga den stress som kan uppstå då man lever tätt inpå varandra utan möjlighet att få vara ifred. Den senaste tiden har jag snubblat över flera artiklar och poddar som handlat om just sommarstress, men också sommaretikett. Kanske vill du också ta del av dessa?

Vett och etikett under sommaren
Hur man ligger steget före inför nästa sommar
Ökad skilsmässostatistik efter sommaren
Förebyggande relationstips inför nästa semester

Och så måste jag bjuda på min underbara favorit Magdalena Ribbing vars råd gäller i alla tider:

10 aug

En vanlig oktoberdag i augusti.

Ja, alltså, jag vet inte hur du har det, men här är det kallt, blåsigt och molnigt. Så här brukar det kännas runt min födelsedag i oktober. Jag tog i alla fall sovmorgon, eller rättare sagt så vaknade jag precis lika tidigt som vanligt, men låg kvar i sängen i två timmar. Vardagslivet drar igång ordentligt på måndag. Numera är jag inte alls lika mycket i Bredavik som när jag uppehöll mig där hela somrarna med barnen, men det känns ändå som att det är när det blir tyst där som sommaren är slut. Vi fortsätter så klart att vara där i olika konstellationer även när skolorna drar igång, men ändå. Våra sommargrannar har åkt hem till Göteborg, vår lärargranne har börjat jobba. Alla sängarna är bäddade och solrosorna har slagit ut. Sommaren 2023 kan sammanfattas och det kommer att finnas många härliga minnen att se tillbaka på när ovädret Hans byts ut mot höstvindar och vinterhalka. Hösten 2023. Hälsans år kom av sig, men jag är villig att återuppta fokuset och upprätta nya rutiner. Lilla barnbarnets BF närmar sig och vi har mycket spännande att se fram emot! Jag känner mig sålunda väldigt trött och väldigt pepp. Det blir bra det här. Tjingeling!

07 aug

Ja, men vi fortsätter väl med ett kalas?

En gång sa en vän till mig att hon aldrig hade orkat med att ha en så stor familj som jag har. Hur skulle alla dessa kalas hanteras? Igår berättade jag om Fars släkt där man någon gång kom på den briljanta idén att samordna jämna födelsedagsfiranden. I min storfamilj har vi sagt att man uppvaktar syskonbarnen om man rent fysiskt är på plats. De i familjen som är lite om och kring sig skickar ett kort. Jag har inte varit bra på det på mååånga år, men tänker ofta att jag borde börja igen. Vi syskon uppvaktar varandra vid jämna födelsedagar. Jag brukar försöka komma ihåg de lokala släktingarna, men de är också lättare att samla ihop om man är upplagd för kalas. Vi firade i många år sonens födelsedag i början på augusti för att sätta punkt för sommaren innan vi for hem till Visättra, Philadelphia, Segeltorp eller Orem, en tradition som höll i sig länge.

Igår kom min tyska extrasysters dotter hem efter fyra veckor på språkläger i Kanada. Detta råkade också vara hennes fjortonde födelsedag, så det passade extra bra att fira tillsammans med oss som fortfarande var kvar i närheten av Bredavik. Jag hade låtit Silhouetten jobba för att skära ut bokstäver till ett par texthälsningar, en av syrrorna hade gjort fint med vackra buketter och ballonger och så hade födelsedagsungakvinnans mamma dukat upp så fint med glass och fantastiskt fina härligheter från Andréns. Trots jetlag efter ett extra långt dygn var festföremålet så glad och hade mycket spännande att berätta gällande sin upplevelse. Vilken grej!

När vi väl var hemma igen var jag rätt mör efter de senaste veckornas, hm, månadernas, höga tempo. Maken hade lite möten online och samtal att ta sig an och jag arrangerade blommor som jag hade plockat innan ovädret Hans drog in. Ikväll kommer ett par amerikanska gäster som vi inte känner (jag får berätta mer när de har åkt vidare på onsdag) och jag behöver storstäda tills dess. Jag tog dock beslut om att det fick vänta tills idag, slog mig ner i soffan med kuddar och en filt och flyttade inte på mig på flera timmar. Jag avverkade söndagssnacken med ”barnen” och ringde en del andra samtal till nära och kära. Sedan upptäckte jag att det äntligen har kommit nya avsnitt av Call the Midwife på Svt play och kollade på julspecialen och första vanliga avsnittet medan stearinljus, regn, vind och åska gav en perfekt stämning. Sådär mys-lat har jag inte riktigt haft möjlighet att vara den här sommaren, men jag behöver verkligen det ibland. Det var hur som helst väldigt härligt och jag kunde konstatera att jag längtar efter min ”pilgrimsfärd” som aldrig blev av i våras p.g.a. organisatoriska problem. Blir det Gotland i november igen, eller något helt annat? Vi får väl se. Först ska vi ta oss an andra veckan i augusti. Hoppas den blir bra på alla sätt och vis.

03 aug

Sparbössan fylls på med sommaraktiviteter.

Det är fortfarande sommar. Somliga har börjat jobba igen, andra njuter av att ännu ha många veckor kvar att vila upp sig på. En del har haft semester, men känner sig inte det minsta uppvilade och åter andra har påbörjat nya och spännande uppdrag. Så fort kalendern visar augusti får jag känslan av nystart, men känner också lite andnöd över att tiden går så snabbt. Dagarna fylls mer av annat än rutiner. Den där känslan av att behöva semester efter semestern är något som inte bara jag har upplevt av vad jag har förstått. Här har vi några trevliga nedslag från de senaste dagarna som lagts i sparbössan med sommarminnen.

Vi har städat ut både sommarvistet och stenladan, något som lett till en runda till tippen och minst ett lass till som ska dit. Jag har en plats kvar att städa ut innan sommaren är slut. Det är hjälpsamt att känna momentum, då får jag ofta mer gjort. En av de grejer som inte hamnade på tippen var en helt rostig stekpanna. Sådana har jag räddat förut. Tyvärr tog jag inget före-foto, det förtar lite av vinstkänslan! Den var iallafall så rostig att den gav sken av att vara bortom räddning. Gjutjärn tål rätt hård behandling. Jag diskade bort det värsta med riktigt hett vatten, diskborste och en grytskrubb i metall. När stekpannan började visa svarta områden var det dags för salttricket. Full sprutt på spisen, ett tjockt lager grovsalt och så steker man saltet under viss omrörning i 25 minuter. Pannan blir svartare och svartare, saltet drar till sig gamla avlagringar och rost. Efter full tid hälls saltet av och pannan får svalna helt.

När pannan är sval är det dags att hälla på ett lager rapsolja och sätta den på lägsta värme på spisen i 20 minuter. Efter att oljan har torkats ur är det bara att börja steka! Processen kan behöva upprepas, eller åtminstone smörjningen. Undrar just när denna gamla trotjänare från Huskvarna senast stekte något?

Hårt jobb har blandats med nöje. Häromdagen tog jag dottern, syrran och hennes döttrar på loppisrunda. Vi hittade en del fynd och käkade på Blomlöfs, men annars var det mest bara kul att hänga och titta på roliga grejer.

Några av de roliga grejerna som avverkades var dessa fordon i ”Loppisladan”. Historiens vingslag fladdrade runt öronen och jag funderade en stund över hur vi kommer att transporteras framöver.

Ingen sommar utan regnbåge! Denna dubbling som uppenbarade sig då jag klev ut på verandatrappan sträckte sig över hela horisonten. Jag blir alltid rörd och fascinerad av dessa underbara konstverk.

Andra konstverk i samma klass är blommorna som växer i våra rabatter. Jag är så tacksam att det växer där åtminstone! Eller åtminstone, det är väl orättvist. Själva matodlandet har dock inte varit fullt lika lyckat i år. Nu när vi fått lite mer regn har det iallafall satt fart igen. Denna rosa bukett hittade hem till en fin vän då hon fyllde 50.

Här ståtar samma väns 50-årskris, en underbar liten cavapoo som för en stund fick mig att vilja bli hundägare. Så behaglig och charmig!

Sommaren har varit extremt social. Igår var det dags för uppladdning inför firandet av en 80-åring och en 85-åring i Klackamåla på lördag. Jag tog med mig maken, dottern och svärsonen till min kusins mans nyöppnade restaurang Hiet i Ronneby för att träffa en annan kusin och hennes familj. Snacka om förtrollade smaklökar och många skratt! Den halstrade råbiffen var så god att jag lätt hade kunnat ge mig på en repris idag. Resten av sällskapet var ytterst nöjda med sina val kummel, Spätzle och ryggbiff. Riktigt lyxigt till ett bra pris. Vinpaketet var enligt testaren även det mycket trevligt. Ja, och det var de minnena. Nu rullar vi på med firande av 27 år som mamma (vår förstfödde fyller år om än på avstånd), 13-årskalas och kompislunch. Tack livet för regn, sol, skönhet, gott att äta, fina människor, dammsugare, sparsamma människor och ett intakt minne.

19 jul

Ögonblick från fina dagar.

Vad är sommar egentligen? En oändlig radda dagar som vi nordbor krampaktigt håller fast i för att inte mista dem? Förlorade i väder-appar gör vi planer och tar sovmorgon och fastnar i någon serie och hänger med släkt och vänner och äter gott eller skräpmat och låter dammråttorna blåsa ut genom öppna dörrar och har tråkigt och kliar på myggbett och gejmar och står med ett ben i vardagen och ett i stressen över att det allt för snart är vardag igen och fikar och badar och undviker solen eller låter solen vandra över hela vår kropp och går på festival och lyssnar på gammal 80-talsmusik och läser och besöker turistmål och rensar rabatter och föder barn och har kalas och bygger och dricker alkohol eller energidrycker och cruisar i a-traktorer och bråkar med partnern eller barnen och sitter oändligt många timmar i något fordon och låtsas äta och lyssnar på sommarprat och torkar tvätt utomhus och tar emot nya små familjemedlemmar som skäller eller jamar och syltar och saftar och bakar och grillar och sommarjobbar och stickar och växer och jammar och fångar den himla dagen så gott vi kan. Sammanfattningsvis verkar det ser ut så här om man försöker få en bild av kända och okändas gemensamma upplevelser.

Här hemma är det mitt i juli precis som överallt annanstans. Vi har vinkat adjö till våra fina sommargäster och får nu lära oss mer om biologisk mångfald i trädgården och tänka på härliga dagar när vi äter vinbärsgelé i vinter.

I Bredavik har vi haft arbetsdag som alltid under syskonveckan. Ett av projekten var att fortsätta projektet att rensa i den taggiga härvan nedanför fönstret i matrummet. Nästa år måste vi måla huset igen och efter timmarna med många personers insatser kommer vi att rent fysiskt komma åt panelen. Dessutom har vi gett mammas fantastiska ros, kaprifolen och syrenen en chans till nystart.

Två av syskonbarnen grävde ur allt skräp som låg i trappan ner till källaren. Det grävdes bort två fulla skottkärror jord, en buske och en ormbunke från själva trappstegen, så nog var det på tiden att ta hand om den biten. Nu kan man dessutom komma in i källaren utan att skada sig på rosentaggarna som anfallit från alla håll de senaste åren.

En av syrrorna är inte så glad i att bada ”kallt”. Med rätt motivering hoppade hon i vattnet trots att hon hade kläderna på. Jag tror aldrig jag sett henne bada i vuxen ålder, förutom i uppvärmda vatten. Heja!

Vi har ätit en ruskigt god pad thai. Med gemensamma krafter fick vi till det och denna gången blev det så gott att jag tror att minst tio portioner till hade slunkit ner om det hade funnits mat kvar. Muurikkan är fantastisk då det ska lagas mat till många. Det behövs också ett gäng som hackar och river ingredienser och så är det viktigt att inte göra risnudlarna för kladdiga innan de ska ner i resten av ingredienserna. Vi förfinar alla detaljer med varje försök. Såsen blandade jag till på höft denna gång efter vad vi hade och har testat. Pad thai-sås, Kikkomansoja, fisksås, ostronsås och pyttelite socker. Vi hade även mycket färsk hackad vitlök och riven färsk ingefära, A och O för smaken. I vår pad thai har vi även vitkål, morötter, kyckling och purjolök. Den serveras med lime, färsk koriander, sweet chili-sås och salta jordnötter (fast det står att det ska vara osaltade jordnötter eller cashewnötter så gillar jag personligen de salta bättre till det här).

Brorsan fick använda sina elektriker-skills för att byta ut ett lampfäste i köket. Jag är synnerligen imponerad över alla som vågar hantera strömförande prylar, det är inte mitt forte.

Nere vid lilla stugan byggdes en spaljévägg av svågern och maken…

… och dagen efter gjorde dessa två gemensamma ansträngningar för att få grindstolparna från ”gamla häcken” på vår tomt på plats vid grusgången upp till vårt hus.

De har lite olika höjd och fason, men det blir jättefint och det känns härligt att ha dem på plats här. Så mycket av Sturkös historia handlar om stenhuggeri, även för mina förföräldrar.

I rabatterna blommar det ymnigt. Det är så spännande att se vad som ens kommer upp, vad som trivs där det hamnat, vad som fått rätt gödning, vad som blir vackert och vad som sjunger vackert tillsammans med allt som står runt omkring.

Igår körde jag gräsklipparen i trädgårdslandet, något som borde göras varje vecka. Nu blir det aldrig så och därför ser det lätt lite skräpigt ut med allt som växer (eller inte växer) i gräsmattan. Allt från självsådd rucola till gråbo och björnbär. Jag rensar lite i taget och det blir bättre för varje år! Äntligen har jag tagit ner malörten, den var mer än dubbelt så hög som allt annat i kryddhjulet och kändes helt malplacerad. Jag har fått spansk körvel av syrran som ska få ta dess plats och tror att det blir bra.

Sockerärterna har vi inte hunnit binda upp. De tog sig ju inte alls, så jag fick sätta en andra omgång som nu börjar ge skörd. Skönt att det inte var för sent! Vill bara inte att de ska ligga i en sådan röra. Skördeförklädet jag fick från dottern är praktiskt! Jag vågar inte använda det till kladdiga grejer som färgar av sig, men till sockerärter passar det väldigt bra.

Skördetiden är igång och igår åt vi vår första spetskål. Alltså, så gott! Vi åt spetskål och klyftpotatis och när jag glatt ojade mig över hur gott det var undrade maken om man åt och bara var tacksam över att det fanns något att äta alls för hundra år sedan om ungefär samma grejer stod på menyn.

Slutligen får jag visa en bild på årets maffigaste luktärtbukett. Jag skulle ha satt en linjal bredvid för att ge chansen till att förstå precis hur stor den är. Årets luktärtsrabatt i östläge har levererat helt galet fantastiskt. Den stora skillnaden från föregående år är jag verkligen vattnat varje dag, åtminstone tills blomningen kom igång. Ja, och detta är lite av vad vi har hållit på med de senaste dagarna.

09 jul

Sommarens essens.

Sommaren fortsätter sin gång, precis som alla andra somrar före denna. I år är det ganska torrt och inte särskilt varmt om man nu ska jämföra, i alla fall i vårt hörn av detta avlånga land. På andra håll ser det helt annorlunda ut. Kallt och regnigt. Varmt och soligt. Det är som det är och det blir som det blir. Maken plockade av en omgång fläder till så att vi kunde få till åtminstone en omgång flädersaft till. Det var på håret att vi missade den andra omgången, så det var tur att han var på hugget. Nu står denna ljuvliga och vackra onyttighet och drar i kylskåpet, det som jag numera kallar saftfavoriten. Här har du det receptet.

Jag hann bara precis vattna allt det nödvändiga och njuta lite av vårt paradis innan det var dags att åka in till stan. Där hittade jag denna fantastiska rosendröm som bilden inte alls gör rättvisa. Det är bara så vackert! Detta är faktiskt moderplantan till vår rosenportals Prinsessan Marie.

Som jämförelse kan vi väl titta på det som maken och jag oh:har och ah:har över här hemma. Vi är sååå imponerade över att det blommar i år, och det med hundratals knoppar och blommor. Skrattar högt när jag skriver det här och tittar på bilden. Men tänk bara! Jag är glad över att jag har förmågan att tänka mig hur fint något ska bli även när det inte riktigt nått sin fulla potential. Jaja, detta var en parantes.

Jag hade inte åkt in till stan för att hitta trädgårdsinspiration, men är glad att jag fick den. Målet var att plocka upp syrran för att ta med henne på konsert i Fredrikskyrkan. Det var Simplyfive som stod för programmet. De sjöng sig igenom en blomsterbukett av vackra, roliga och stämningsfulla arrangemang som lyfte i kyrkans härliga akustik. De unga herrarna fick många och långa applåder, och det med all rätt.

Efteråt tyckte jag att det var på sin plats med lite gelato, så då gick vi till just Gelato. Alltså, de kan sin grej! Godaste glassen i stan, så fint serverad. Igår fick det bli Ferrero Rocher och Körsbär för mig, medan syrran valde att byta ut körsbärssmaken mot Oreos istället. Vi satt under parasollen och jag tänkte att det ändå är lite puls i stan om sommaren. Karlskrona har vanligtvis många sommarturister och både polska, tyska och engelska hörs dagligen eka mellan huskropparna i centrum.

Efter en snabb sväng ut till ön för att lämna syrran och hämta maken hamnade jag istället på Bottnansmåla Gård där min klasskompis är uppvuxen. Hennes storasyster driver numera gården på ett föredömligt sätt. Dovhjortsuppfödning, bo på lantgård och gårdsbutik – Ingela ligger aldrig på latsidan och det är fint att se denna levande gård! Igår bjöd hon på en berättarkväll tillsammans med min vän…

… som bjöd på rabarbershots, tilltugg och underhållning. Vilket fint välkomnande! Vi var sjuttio personer i publiken, så kul att ett sådant här initiativ uppmärksammas. Bland de andra hittade vi föräldrar till vänner, gamla arbetskamrater, gamla klasskamrater till mina syskon, mina föräldrars vänner och vår gamla brevbärare, men oväntat nog också en granne från Sturkö. Mina rötter, min hembygd. Trygghet.

Middagen bestod av vad jag skulle kalla ”en riktigt god sallad”. Ugnsbakade rotfrukter, salladsost, hjortkabanoss, purjolök, pumpafröer, tomat, gurka, rucola och säkert något annat också. Till detta serverades kall örtsås och rabarberchutney. Mums filibabba. Det blev också rulltårtsbakelser med kaffe eller te till dessert, så jag tror inte någon gick hungrig från bordet. Vi fick höra små anekdoter som handlade om Ingela och Maries familjs åtta generationer på gården.

Marie sjöng och spelade under kvällens gång, allt från svenska visor till barockklassiker. Hon avslutade med en hyllning till sin storasyster, Darins Starkare, så det blev lite kramkalas också där på gården. Jag gick fram till en kvinna som jag hoppades var mammas väninna och frågade om det var så. Hon blev så glad att jag gav mig tillkänna och berättade att mamma blev en av hennes första väninnor när hon flyttade ner i obygden, men även att en av hennes dikter (hon är en duktig författare) handlar om min lillastesyster och skrevs när hon var alldeles nyfödd. Kvällen avslutades alltså på ett fint sätt. Eller avslutades. Vi åkte hem och förberedde inför dagens kommande pizza i Bredavik. Sommarens essens. Trädgård, pyssel, familj, vänner, musik, gott att äta. Sämre kan man ha det.

06 jul

Välkomna hem!

Varje år när syrran kommer på besök med sin familj från Skottland brukar jag säga ”Festen är här”! Hon och hennes familj har haft ett tufft år så här långt, så den här gången är vilan på Bredavik extra behövlig. Efter en återhämtningsdag med extralång sovmorgon och den sedvanliga shoppingrundan (Willys och Rusta) kom fyra av de sex som är här på besök. Med sig hade de ett gäng av makens favoritdessert Angel Delight, något som verkligen uppskattades av mottagaren ifråga. Själv är jag inte direkt förtjust, så han får allt för sig själv.

Min planttantssyster ville så klart gå en trädgårdsrunda. Jag imponeras alltid av hennes stora artkunskap, både på latin, svenska och engelska. Hon har ändå bott i närmare 25 år i Skottland och hade jag varit i hennes position tror jag inte jag hade kommit ihåg eller lärt mig allt på svenska också. Systerdottern hamnade vid bikuporna tillsammans med maken och blev så fascinerad att hon ville ha egna bin. Hon fick låna Boken om biodling, kanske lite svår då hennes svenska inte är särskilt hejsan. Däremot är hon synnerligen snabbtänkt och kan säkert ta till sig det viktigaste. Systersonen börjar i high school till hösten och inte heller i denna familj finns det längre några småbarn. Syrran väntar barnbarn runt samma tid som jag – vi är ”den gamla generationen” nu. Min svåger är en av de roligaste människor jag känner och i vanlig ordning kunde han leverera några anekdoter som fick oss att skratta högt. Så fint det är att ha dem här ett tag.