Jag minns en dag på oceanen
Emot oss kom ett ensamt skepp
Jag stod och tittade vid relingen
I skeppets akterstäv
Fladdrade en fana
Där vinkade den svenska flaggan
Då tänkte jag att dessa män
Och kvinnor där på skeppet, far vår väg tillbaks
Vi seglar bort, dom seglar hem

Hemma, Kristina från Duvemåla

Den här tiden på året blir jag alltid lite nostalgisk. Precis som att jag inte alltid är det, hahaha. För tolv år sedan vid den här tiden höll vi på att bestämma vad vi skulle göra med vårt pick och pack, lade ut huset till försäljning, letade nytt boende i USA, städade ihop de senaste tolv åren med småbarnsliv och jag grät och grät och grät. Oj, det var så mycket känslor åt alla håll och kanter, av olika orsaker. Det går inte att i efterhand se vart vägar med andra livsval hade lett, men jag är övertygad om att den väg vi slog in på var den bästa för oss. Jag kan inte säga att jag aldrig har ångrat flytten, men jag kan med eftertryck säga att flytten var något av det bästa som hänt för vår familjeenhet. Det var mycket som var tufft under denna period, men mycket blev också fantastiskt. Så många fina människor, så många mäktiga naturupplevelser, så vackra vänskaper, så spännande upplevelser, så viktig utveckling och så bergen… Bergen!

Igår pratade jag med min ganska nya vän. Vi lärde känna varandra förra året då hon och hennes man kom hit och bodde några nätter fast vi inte kände varandra. När de åkte vidare hade vi inte pratat färdigt och K föreslog att vi skulle ha telefonträffar, vilket vi har fortsatt med. Som av en händelse har de nu flyttat till ett hem bara några kilometer från Carterville Road där vi bodde. Deras utsikt från det stora fönstret i vardagsrummet är precis samma som vår från balkongen utanför det sovrum vi hade då. När jag såg denna utsikt igår då vi pratade högg det till lite, men bara för att jag kände mig så tacksam över våra år där. Vi skulle vara där då, men nu ska vi vara här. Jag behöver inte längre fråga var hemma ligger någonstans. Det ligger här, på Sturkö.

Jag gräver där jag står, vattnar och gödslar, påtar runt, njuter av stillheten och behöver inte ifrågasätta hur jag hamnade här. Det spelar mindre roll. Jag är bara tacksam att det finns gurkor att plocka in efter trädgårdsrundan och att jag kan hjälpa till med förberedelserna inför brorsonens student nästa vecka. Jag ser den svenska flaggan fladdra i vår egen trädgård, här hemma, och jag är inte på väg någon annanstans.