28 maj

I-landsfunderingar om sådant man har på sig.

Jag sitter här och skriver i Gudrun Sjödén-klänning fläckad med Falu rödfärg. Den har hål i sig efter taggbuskar av olika slag och jag skulle aldrig åka iväg ens till affären här på ön med den på. Kommer någon på oväntat besök får det vara så, vad kan jag göra? Varje sommar är det likadant. Jag är en strumpbyxor och lager på lager-person, har inte en svensk tjej-kropp som tåler att visas upp i linnen och shorts. Har dock svårt för värmen, så jag vill ha byxor, långa kjolar, tunikor och långa klänningar i tunnare linne som man inte svettas så förbålt i. Problemet är att det är svårt att hitta dessa kläder om man inte vill betala en hand och en fot för dem. Jag brukar ju köpa grejer på Sellpy. Den här typen av plagg ligger ofta på nypris och då köper jag faktiskt hellre nytt eftersom jag kan vara säker på att det inte finns svettlukt under armar som inte går bort i tvätt och liknande. Uniqlo har en linnetunika som jag har i ett par olika färger, byxor för den här säsongen har jag inte hittat än. Finns säkert på H&M om jag letar. Jag har gått upp i vikt under vintern. Oupptäckt borrelia och klimakteriet var ingen bra kombination, men jag känner att det får vara så. Jaja, det löser sig väl, det är ett ilandsproblem. Och jag har min Gudrun Sjödén-klänning, så i värsta fall får jag väl ägna sommaren åt att strosa omkring här hemma i trädgården. Och DET är inget problem om du frågar mig.

Frisyren är inte helt olik den jag har idag och detta frotténattlinne är så väldokumenterat genom flera år att jag vågar påstå att det var lika välanvänt som klänningen som diskuteras i texten ovan. Jag är en människa som gillar att hålla kvar det jag gillar, helt enkelt.

13 mar

Oväntade frågor med modekavalkad.

Nu har denna dagen ägnats åt soffliggande och friskgörande så till den milda grad att baken började domna bort. Försökte läsa lite, men det var tvärstopp. Inte gick det att lyssna på bok heller och det finns så många serier att följa att det inte är rätt dag att ta beslut om vilken jag ska ge mig på. Hur håller jag mig klagofri i detta skede? (Haha, jag gav upp det där med att byta arm för armbandet varje gång jag klagade efter en vecka, men jag strävar verkligen efter att tänka klagomålsfritt fortfarande! Fastan fortgår ju vare sig jag vill eller ej.) Jag tog mig i alla fall upp ur soffan, gick bort till brorsans hus för att tömma luftavfuktaren och vips så började hjärnan reda till sig lite igen. Det är verkligen magiskt vilken god effekt rörelse bidrar till då jag mest känner för att inte göra ett skapandes dugg.

Hur som helst. När jag kom hem igen satte jag mig vid datorn en stund. Dagen till ära hade min lillasyster innan frågat ”Vilket är ditt vackraste/finaste plagg någonsin i livet? Som du har ägt.” Frågan kom lägligt, för jag kunde jämföra lite med gårdagens Oscarsutstyrslar. Jag kunde snabbt plocka fram några favoriter ur minnet, och insåg lite förvånat att jag har en massa plagg som jag är eller har varit känslomässigt anknuten till. Kanske borde jag inte bli förvånad, jag trodde ändå att jag skulle bli sömmerska som femtonåring. Min stil har dock varit extremt lågprofilerad och försiktig, både gällande snitt och färger. Genom åren har tyvärr en ätstörning gjort att jag verkligen ogillat att se mig själv på bild, oavsett hur jag sett ut. Det gör mig ändå glad att inse att den här oviljan har försvunnit och jag är väldigt tacksam över att det finns bilder kvar trots denna ovilja att fångas av kameran.

Hatta lilla Monna. Tummen och jag var ett bra team. Det där nattlinnet fanns i tre olika storlekar, både med brun och röd rand. Jag undrar hur många av mina systrar som också har varma minnen av världens skönaste frottenattlinne? Det skulle även vara roligt att veta i hur många år de egentligen användes i vår familj.

Amerikaklänningar fanns det många av i min barndom. De kom antingen från släkt, vänner eller via mammas egna beställningar från katalog. Här står jag i köket med lockad lugg och 1900-talets vackraste klänning.

Klänningen finns fortfarande kvar och fick vara med då jag fotade systerdottern för några somrar sedan. Då var hon en liten parvel, nu unga damen. Dessutom har verandan piffats upp något.

Hårdrocksfrilla och obekväm i mig själv på alla sätt och vis. Tonåren, alltså. Hur som helst älskade jag plaggen jag har på mig, även om det väl var rhododendronbuskarna som var viktigast att föreviga. Både byxor och skjorta var sydda av mig själv, byxorna i en påsmodell som återkom i flera olika material och färger.

Denna t-shirt i siden öppnade mina vuxna sinnen för betydelsen av sköna material. Jag kommer ihåg hur ledsen jag var när den inte längre gick att få ren. Byxorna ville jag visa då de tillhör ”vi gör jeansen coola genom att klippa sönder några andra jeans och göra det första paret lite för stort”. Jeans med kilar och revärer var populära under ganska många år och de återkommer fortfarande med jämna mellanrum. Tror dock sällan att ungdomarna fixar själv, numera köper man jeansen såhär.

Byxklänningen i viskos var min bästa klädkompis i många år. Jag sparade den faktiskt för att sprätta upp och återanvända som mönster. Tyvärr kom jag aldrig så långt och den hamnade i en soppåse vid någon flytt.

En av mina favvo-favoriter är denna blå ljuvlighet som jag hittade på Ross Dress For Less i Palo Alto när vi var nygifta. Den följde med på många festliga sammanhang och hade varit helt rätt rent färgmässigt denna våren. Kommer fortfarande ihåg den perfekta kvaliteten och väven, det tunga fallet och den vackra färgen som jag var så förtjust i under Tricia Guild-åren.

Ett av mina dyraste plagg någonsin var den röda kjolen i någon kashmirblandning, inköpt på Benetton på den tiden då man kunde fynda på mellandagsreor. Kjolen var i en fantastisk kvalitet och fick gå till second hand även om den var lite nopprig då jag för bara några år sedan gjorde mig av med den.

Finaste plagget måste väl ändå vara Blekingedräkten som mamma sydde. Den ärvde vi syskon tillsammans och jag hade den på mig då lillastesystern gifte sig. Gillar dock bättre hur min syster såg ut i den för några år sedan.

Nu hittar jag inget bra foto på den underbara mönsterstickade tröja som jag fick av min kusin, men den vårdar jag ömt och tycker den är lika vacker varje gång jag tar den på mig. (Fick även en kofta av min vän som jag känner likadant för.) Det är en ynnest att få äran att förvalta ett plagg någon har ägnat så mycket tid och omsorg åt.

Den stickande vännen står här mellan mig och min syster, men egentligen är det den gröna läderjackan som har huvudrollen. Den får stå för det sista av mina finaste plagg, ett som jag fortfarande använder och känner mig nästan lite cool i. Och där var modevisningen av mitt livs finaste (kanske mer känslomässigt så) och vackraste plagg över. Med detta urval måste jag undra när modemagasinen hör av sig…

16 jun

Vad gör kläder med oss?

För några veckor sedan var jag inne på Elles hemsida och hittade ett modereportage som fick mig på gott humör. Först. Sedan fick jag ont i magen. Den härliga känslan kom från ett riktigt skratt, ett sådant där från magen, för både plagg och poser var helt galna. När jag sedan tittade på plaggens priser som den sura eftersmaken. Varför finns det ens plagg som har priser liknande dessa? Och vad får en att måsta ta på sig kläder som skulle kunna föda en hel by (kanske inte med dagens inflation, men ändå)?

Elin Östman och Flora Wiström är två modemedvetna unga kvinnor som idag jobbar med mode och/eller bloggar. 2013 spelade de in podden Vad har du på dig? Jag lyssnade idag på ett av avsnitten om vad mode gör med människor som hade modevetenskapsdoktorn Philip Warkander som gäst. Jag märkte att jag per automatik gjorde analysen att dessa tjejer är lite dumma bara p.g.a. ämnet och stockholmskan, de där iiiii:na. Uppenbarligen har jag noll koll på deras intelligens, så jag klandrar bara mitt eget himla fördömande och lägger skulden på mig själv. Jag tänker nämligen samma om herr Warkander, och han är uppenbarligen skåning. Jag är nog bara på dåligt humör idag, så här uppför man sig inte. (Men allvarligt, han gjorde följande analys i Expressen häromdagen, så jag kan inte vara helt fel ute: ” …åtta timmars arbete, åtta timmars sömn och åtta timmars ledighet. Produktion och konsumtion är helt enkelt olika sidor av samma mynt. En allvarligt menad konsumtionskritik måste därför börja med att ifrågasätta vår tids arbetskultur.” Alltså vi kan inte hjälpa att vi svenskar handlar tio kilo kläder var om året, för det är fel på arbetskulturen som gör att vi måste få lite omväxling i livet genom de kläder vi har på oss. Eller jag vet inte, läs hans artikel själv och bilda din egen uppfattning.)

Jag tror att jag triggas av gamla tankar från Veckorevyn-tiden, mina ätstörningar och mitt eget förhållande till min kropp. Dessa hör så intensivt samman med utseende och kläder. Vad som kunde döljas, framhävas, trollas bort. Å andra sidan var ett av mina absolut största intressen att tillverka mina egna kläder och jag älskade att jobba med spännande snitt och ovanliga detaljer. Symaskinen var min bästa vän (eller nja, det var kanske en överdrift) och jag hade verkligen jätteroligt då jag sydde mina plagg. Snygga paperbag-byxor i fint tyg, kavaj i ull, shorts i roliga färger, skjortor med intrikata detaljer på kragen… Jag ville gå beklädnadsteknisk linje, kunde tänka mig att jobba med mode. Jag var dock ingen fashionista och ville inte gärna framhäva min kropp. Det var plaggen som var det viktiga, kunde de ta uppmärksamheten från själva kroppen var det bra. Senare blev jag överviktig, då har det mest handlat om att dölja, klä bort. Det har inte varit någon jättestor övervikt, men med min bakgrund tillräckligt stor för att kläder har varit en viktig del i hur jag hanterat mig själv och min kropp. Och jag har alltid gillat samma stil. Manchesterbyxor, riktigt snygga t-shirts i kraftiga tyger, långa kjolar, byxor som sitter snyggt över magen (gärna lite högre) och raka i benen – ja, modelejonet i mig försvann redan på nittiotalet och har knappast hittat hem igen.

Jag märker när jag sitter här och tänker att mitt förhållande till mode helt enkelt är KOMPLICERAT. Visst är det roligt att se fin ut, att känna sig bekväm och nöjd, men det handlar mer om kläder i sig än mode. Jag bryr mig väldigt lite om mode nu för tiden och tänker att det inte heller är så utpräglat längre. Det är samma trender som kommer och går. Just nu är åttiotalet tillbaka till exempel och det är bara att plocka fram pikétröjan och sätta kragen på högkant för att känna sig chic! För att återgå till reportaget jag snott bilderna från så kallar jag knappast det modellen har på sig för mode. Det är pengar som signalerar ”Kolla hur värdefull jag är och hur speciell. Ingen kan påstå att jag är en Medelsvensson eller en nolla.” Det är stadsbor i Hunger Games som sprutar in och fyller ut, tar bort och suger ur, klär på och plockar bort. Dessvärre sitter jag här och dömer och fördömer, men jag är så klart inte bättre själv. Jag kan beskyllas för stillöshet och tjocka ben, en fördömande attityd och icke-PK inställning till vad som är viktigt i livet. Men jag vägrar att tycka att det är okej att klä sig i en outfit för 30-40 000 kronor. Särskilt inte med tanke på att man nästa dag ska visa sig i någon ny kombination för att ”inspirera”. Eller är de här modereportagen bara till för att folk ska ha något att utgå ifrån då de letar kläder på second hand? Usch, så ilsket och spretigt det här blev, men så får det vara. Vad tycker du? Om mode, kläder, konsumtionshets eller vad du nu plockar med dig från den här texten?

Ps: Den stackars tjejen i reportaget ser ruskigt deprimerad ut på alla bilder, men det tillhör kanske att se blasé och oberörd ut för att sälja in ett koncept?

10 dec

Vem är jag att uttala mig…

… men jag kan bara inte låta bli! Jag är så o-glammig man bara kan bli, o-trendig, bekväm, lite klassisk och väldigt enkel i min smak. När det vankas Nobelfest längtar jag dock efter att rulla igenom alla klänningar och sucka av välbehag. Titta bara:

Sara Danius 2018
Drottning Silvia 1995, prinsessan Victoria 2018
Prinsessan Sofia 2018
Prinsessan Madeleine 2016

2019 måste gå till historien som året med de tristaste, konstigaste respektive fulaste klänningarna någonsin. Jag vill inte hänga ut någon och eftersom smaken är som baken behöver jag inte säga vad jag tycker om allas klädedräkter, men nog känns de i många fall som vore de kejsarens nya kläder i ny tappning… Här kan du titta och tycka själv. Ha det så kul!

11 jul

Det där rensandet nu igen.

Ibland tänker jag att vi väl ändå är klara med rensandet, så här drygt tre år efter att delar av familjen flyttade hem till Sverige igen. Andra gånger får jag påminna mig själv om att det är en process som aldrig tar slut. Varje gång jag tänker att jag (jag kan inte styra över resten av familjen) är färdig dyker det upp något nytt, något nygammalt eller något som tre månader tidigare inte ens hade med rensandet att göra. Loppisen har ännu inte blivit av, men sanna mina ord, snart är det dags! (Inga emojis är välkomna i bloggen, men det står dig fritt att tänka dig en här. Jag dömer ingen.)

Den här gången gäller det världens sötaste lilla lodenrock. Maken hade den när han var liten och sonen hade den också några gånger. De söta Lederhosen tillhör utstyrseln i storlek, men jag har inte sett rocken på några foton. Vad gör man med dessa plagg? Tja, jag bestämde mig för att lämna in rocken på kemtvätt och försöka göra vad jag kan för att bevara dessa plagg åt eftervärlden. Vad gäller maken vet jag att han letar efter en Trachtenjacke i mer passande storlek och kanske lite mindre barnsligt snitt. Med hans målmedvetenhet hänger det säkert en i hallen snart.

12 nov

Hållbart mode.

Min fyraåriga systerdotter klädde sin docka så här och jag frågade syrrorna vem det liknade. Yngsta syrran gissade rätt! ”Ingen stil är också en stil.”

Det där med vad som ligger i ropet under specifika tidsperioder är alltid intressant. Den senaste tiden har debatterna bland samhällsintresserade och kändisar av diverse slag varit mycket fokuserade på hållbarhet. (Ja, kanske är det den svenska regeringens ickevarande som är mest intressant just nu, men annars…) Mycket skam och skuld har skvätts på överkonsumtion, flyg, köttätande och diverse annat. Vissa av diskussionerna jag kikat in på har varit vettiga, men i många fall dras ”folk” in i resonemang som bygger på falska grunder eller åsikter hellre än fakta. (Jag är glad över att det sägs att skolan ska lära barn och ungdomar vara källkritiska, men uppriktigt sagt tror jag inte att många är helt med på vad konsekvenserna av sann källkritik blir. Mer om det en annan dag…)

Jag tänkte på hållbarhet medan jag satt i bilen på väg hem från Nynäshamn. Jag älskade loppisar och second hand-shopping långt innan dessa blev PK och mer exklusiva. Tanken på att fortsätta använda något som fortfarande funkar känns självklar och jag har ägnat många, långa timmar i jakten på fantastiska fynd. En dyrbar akvarell, kristall, kashmirtröjor, mer eller mindre nya märkeskläder och skor för en spottstyver, möbler och diverse hantverk har genom åren hittat hem till oss… Som du kanske har förstått har det den senaste tiden kanske mer handlat om att rensa än att fylla på. Det har varit befriande att få riktig ordning. Det finns (fanns, för nu står lite grejer från verandan i köket då brorsan har påbörjat sista fasen av renoveringen, yay) en plats för allt och alla som bor här hemma vilket innebär att det naturligt håller sig rätt välstädat. Kanske beror det också på att vi inte längre har några småbarn hemma, hahaha.

Nåja, tillbaka till hållbarhet. Hur kan man tänka hållbart för sin garderob? Är det förbjudet att då och då handla en t-shirt på H&M? Ska man bara handla kläder på second hand? Är det slut på reafynd och felköp för alla goda människor? Jag vet tyvärr inte precis var vi kommer att landa. Om inte ”folk” ljuger finns det numera fler som har lagom mycket kläder istället för översvämmande garderober. Själv försöker jag rensa ut garderoben varje vår och höst. Tröjor med svettfläckar som inte går bort får faktiskt inte vara kvar, omtyckta kläder med hål och släppta sömmar lagas INNAN de läggs undan och kläder i gott skick som jag fortfarande gillar men som jag tröttnat på kan få vila ett år eller två. De senaste åren har jag investerat i några klassiska kashmirplagg på rea eller säsongsutförsäljning och jag har också skrivit en lista på vad jag önskar och kan slå till på om jag hittar dessa på second hand eller utförsäljning. I våras köpte jag till exempel en fantastisk sammetsklänning för 150 kr på boozt.com. Den hade kostat en bra bit över 1000 kr och det enda exemplar som fanns kvar efter vintern var i min storlek. Tur! Vådan av att införskaffa ett plagg i fel säsong kan annars vara att det inte passar i storlek, smak eller stil när det är dags att börja använda det.

Kännare verkar ha olika åsikter vad som kan räknas till hållbara material. Själv gillar jag olika slags ullplagg och kashmir är ljuvligt skönt att vara klädd i. Jeans är tydligen bland det värsta man kan ha på sig pga de oändliga mängder vatten som går ut i produktionen, så second hand-butiker är kanske bästa platsen att leta efter just jeansplagg om man vill vara stenhård miljökämpe. Dunplagg är varma och sköna, men fåglarna som används i deras tillverkningsprocess plågas ofta. Tycker man inte att syntetmaterial är okej kanske återanvänt dun kan vara något? Finns bl a hos Arket. Silke är så skönt att ha som första lager nära kroppen. Själv har jag Twilfits t-shirt och långkalsong. Tack Annette för tips för många år sedan! Naturmaterial är helt klart mina favoriter. Jag har alltid gillat sköna (syntet)fleecetröjor, men sedan jag fyndade min nästan nya yllefleece (lik den som min tyska syster har) för 100 kronor på loppis har jag aldrig sett mig om. Den är både snygg och otroligt skön! Perfekt som ensamt ytterplagg vår och höst, varm och skön under vinterjackan då stormvindarna yr. Mina härliga skidvantar från Orem glömde jag i en taxi i vintras och det gör mig lite ledsen. Första vantarna som jag aldrig har frusit i! Får se om jag orkar leta upp ett par likadana nu i vinter. Maken och sonen har varsitt par handskar i samma material, men det är tumvantarna med fingersytt foder som är skönast.

Hur många plagg behöver man egentligen? Testa själv! Häng alla plagg på felvända galgar en dag och vänd inte på galgen förrän du har använt och tvättat ett plagg. Du blir nog förvånad då du ser hur många ”bra att ha”-plagg som bor hemma hos dig. Själv tycker jag det är självklart att festplagg kanske bara används enstaka gånger och att det är okej. Jag går nämligen inte på så många fester och tycker inte det är så roligt att klä mig i yllefleece och second hand-jeans då jag är bortbjuden på bröllop eller 50-årsfest. Kanske känner du som jag? När det gäller baskläder har jag dock rensat ut ordentligt. Det visar sig att jag precis som min far (även om han var mer extrem) använder samma favoriter om och om igen. Hur gör du? Jag förstår att man antagligen behöver en större garderob om man har en yrkesroll som inkluderar tjusig klädsel, men jag tror helt klart på att försöka maxa match- och mixmöjligheter så långt det är möjligt! Här får du ett gäng riktigt bra tips och idéer. Nu ska jag ta en dusch och fortsätta fundera på hållbarhet. Hur tänker du runt det här ämnet?

10 feb

Säker stil? Inte jag, inte.

Annukka driver en blogg som är både trevlig och omväxlande att läsa. Hennes senaste inlägg handlar om kläder och boken Säker stil av Ebba K von Sydow och Emilia de Poret. (Emilia de Poret har jag dykt på i olika sammanhang, framförallt i Adolf Fredrik-sammanhang. Numera än hon tydligen mer känd som ”stilikon” än som musiker. Om Ebba K von Sydow vet jag bara att hon brukar kommentera kungliga händelser.) Hur som helst blev jag sugen på att sätta mig och diskutera Säker stil tillsammans med mina familjemedlemmar. Vi har nämligen inte bara väldigt olika personligheter, utan också väldigt olika klädstil. Har du läst boken? Tankar?

Här är frågorna som Annukka tog upp i sin blogg och mina svar. Det skulle vara jätteroligt om du också svarade!

Beskriv din vardagsuniform, som du helst vill att den ska se ut.
Min vardagsuniform är ofta yogabyxor eller mjuk långkjol, t-shirt, stor kofta och stickad sjal. Det är inte särskilt givande för den personliga stilen att jobba hemma…
Jag kan inte riktigt komma överens med mig själv om hur min stil ska definieras. Min syrra tipsade för ett tag sedan om en klurig hemsida där man kan få hjälp att bestämma sin stil. Jag har lagt upp länken till den förut, men upprepning behövs ibland för att få fram ett budskap, så varsågod!

Själv är jag karaktär B, CASUAL. ”Stilen är bekväm, rörlig och fri, inspirerad av naturen, bondromantik och shabby chic men också orientaliska färger, mönster, material och detaljer.” Jag känner mig inte alldeles övertygad om den skriftliga beskrivningen, men när jag ser bilder på deras föreslagna outfits tycker jag om i princip alla. 😀

Vilken känd person identifierar du dig med stilmässigt?
Eh. ”Det finns bara en av mig och det är jag…” Allvarligt talat så skulle jag inte kunna bry mig mindre om vad andra människor har på sig, åtminstone inte bara för att de är kända.

Vilket plagg eller vilken typ av textilkvalitet gillar du absolut inte?
Illasittande byxor i gabardin. Värre än så kan det nog inte bli. Fast överlag har jag svårt för byxor eftersom jag har så tjocka och oformliga ben som jag inte har kommit överens med ännu fast jag hunnit bli 45 år. (Jag är mycket tacksam över att våra barn inte begåvats med just den bengenen.)

Vad är det som alltid blir hängande, nästan oanvänt, i din garderob?
Festkläder. Jag går alldeles för sällan på fest. Äh, skämt åsido… Det är alltid plagg i fel färg som blir garderobsvärmare.

Vilket plagg har du ärligt så mycket av att du borde förbjuda dig själv att köpa fler?
Jag har inte så många plagg… Stickade tröjor eller koftor, kanske?

Vilken färg bär du oftast?
Svart. Det är ofrivilligt, för jag gillar verkligen färg!

Vilken är din älsklingsfärg som du alltför sällan bär?
Rött. Det är dock inte så konstigt som det kanske låter, för jag vill ha rätt röd färg. Den ska vara varm utan att vara det minsta orange. Nästan omöjligt att hitta. Vinröda färger hittar jag ofta som är snygga, men med mina inbyggda mörka ringar under ögonen är det en färg som absolut inte funkar på mig!

Vilket festplagg har du alltid, genom åren, känt dig riktigt snygg och stark i?
… Inga kommentarer. Partytält?

Har du något signatursmycke och i så fall vilket? Om inte, vad skulle du vilja ha?
Jag har alltid på mig ringen som jag fick i femårsjubileumsgåva av maken. I öronen trängs oftast ett par lite större ringar (ca 3-4 cm) i silver eller i guld beroende på vad jag har för några andra smycken på mig. Önskesmycken? Några av Ole Lynggaards smycken tycker jag är otroligt vackra, men min lycka beror inte på huruvida jag har ett av dem i min ägo.

Om du fick välja en handväska gratis, vilken som helst i hela världen, vilken skulle du ta?
Någon liten lädersak med snygga detaljer som bara rymmer en plånbok, ett par läppglans och en telefon. Jag vet vilken det är då jag ser den. Jag gillar inte väskor med tryck, så Louis Vuitton- och Michael Kors-aktiga handväskor går fetbort.

Vilka märken representerar dig både stil- och prismässigt?
Jag har ingen aning. Något kul på second hand. Jag har gått igenom Benetton, L.O.G.G., Lindex Holly & Whyte och Po.P genom åren. Jag har alltid dragits till jeans, ränder och en sportig vardagsstil, men det är knappast sådana kläder jag känner framhäver mig, min personlighet eller min figur.

Vilken butik handlar du allra mest i?
Deseret Industries.

Prioritera!
2. Pris
1. Passform
3. Funktion
5. Trendgrad
4. Kvalitet
Så här ser det ut nu, men hade jag haft ork, lust och intresse hade kvalitet kommit som nummer två.

Byst/midja/stussmått?
Vet inte. För mycket av det goda och definierad midja.

Vilken klackhöjd trivs du bäst med?
Noll centimeter, eller max några centimeter. Min nervskada i ena tån tillåter inte skor av västerländskt snitt och mode.

Så här ser alltså min vardagliga o-stil ut, helt ofrivilligt. Uppenbarligen är jag i stort behov av att läsa och ta till mig budskapet i Säker stil. Tack och hej, leverpastej.

31_9

09 jan

Ett hem till skänks man aldrig får, ej ens på livets högsta höjder.

Jag tror att det mänskliga psyket strävar mot konformitet. Det finns en anledning till att om rätt människor bestämmer att Converse är GREJEN har helt plötsligt alla Converse på fötterna oavsett utseende, pris och fotriktighet. Jag hör hela tiden vänner och bekanta pratar om att visa sin personliga stil både i det de har på sig och det de inreder med hemma, men det är ytterst få som lyckas med konststycket.

8_6

Dotterns ritning ledde till detta slottsinspirerade hus. Rätt spännande ändå, och personligt på riktigt. Kanske något att satsa på för ett framtida boende? Skulle grannarna protestera?

Jag gillar att ha det hemtrevligt och scannar några inredningsbloggar då och då. Den enda som jag läser lite mer regelbundet är Trendenser. Inte för att Fridas stil ens påminner om min egen, men jag har läst den nästan så länge hon har hållit på att blogga, och hon är duktig på det hon gör. När jag nu tog en lite längre inredningsrunda hittade jag ett oroväckande stort antal Snoopy, en i mina ögon både ful och otymplig bordslampa som kostar 8 000 kr, på bilderna.  Snoopy designades 1967 för att sedan återintroduceras 2003, men det verkar ha varit 2015 som var IT-året för Snoopy bland svenska inredningsbloggare. Min stilla undran är om det är ett Converse-fenomen, det där med lampan, eller om det är just Snoopy som verkligen visar deras personlighet.

8_2

Jag såg ingen ljusgren i de där inredningsbloggarna. Undrar varför…

Smaken är som baken delad. Det finns inget rätt svar på vad som är ”god smak”; det finns inga färger, tapeter, gardiner, hyllor eller prydnadstomtar som rent objektivt är mer rätt än andra. Om vi inte hade det där konformitetstänkandet hade det varit omöjligt att följa trender genom tiden, men som vi alla vet är det ganska lätt att särskilja 50-tal från 70-tal och hippiestil från hipsterstil. Snart kommer ifyllda ögonbryn vara lika otrendiga som blå åttiotalskajal är idag och de flesta har väl sett någon version av den här bilden?

8_8

Jag funderade en stund över vad som gör att vårt hem känns som hemma trots att det i princip inte finns en enda grundläggande inredningsdetalj som stämmer överens med vad jag gillar förutom trägolvet i vårt ”front room”. (Köksbänkarna, köket, heltäckningsmattorna, de beiga strukturmålade väggarna, golvplattorna, fuskspröjsen på våra fönster, stilen i alla tre badrum/toaletter… Du hör ju hur fruktansvärt bortskämd och löjlig jag låter.) Jag tror att det helt enkelt är folket som bor här och några detaljer som har stort affektionsvärde som gör vårt hus till ett hem.

8_4

Mamma kallar mig för Solblomma. Därför betyder den här kökshandduken som jag fått från henne lite extra mycket.

Jag gick omkring lite och var ändå rätt nöjd över våra IKEA-stapelvaror och loppisdetaljerna. Vi kommer med all säkerhet inte att bo kvar här i all evighet och då kommer frågan vad som är värt att ta med till nästa ställe. Förra gången klarade vi oss på 27 flyttlådor, en Pilasterhylla och några tavlor. Skulle vi skala bort mer eller skulle vi lägga till saker som vi samlat på oss här? Intressant, det där.

8_1

Våra fina vänner som kom till Sverige under den förra stora flyktingvågen till Sverige fick inte med sig några minnen, ingenting av affektionsvärde, och jag vet att det gör ont. På andra ändan finns min goda vän här vars mamma var en sådan ”hoarder” (samlare) att de vuxna barnen till slut tvingade sina föräldrar att köpa ett nytt hus och bara lämna det gamla utan att vända sig om. Den väninnan, vars mamma hade sparat precis allt och mer därtill, har inte heller någonting kvar. Inga foton, inga leksaker, inga ärvda spetsar. Jag vet att det orsakat även henne ”ett hål i själen”. Inte är det så konstigt att emigranterna som kom hit till Amerikat vårdade sina sällsynta ”skatter” med stor ömhet?

Ilse Crawford skrev en bok som heter The Sensual Home i slutet på 90-talet. Pärmen i fuskmocka känns fortfarande aktuell idag då bokförlagen måste locka inte bara med ett intressant innehåll, utan också med ett spännande yttre.  Typsnittet däremot… Ruskigt fult, nästintill svårt att läsa. Innehållet är lika aktuellt som någonsin. Ilse Crawford vill få läsaren att släppa fram sina sinnen, att inreda inte bara för ögats lust, utan också för de andra sinnena. Det handlar om struktur, dofter, ljussättning, saker med affektionsvärde, organisation, om hur vårt luktsinne arbetar hårdast då det gäller att skicka oss tillbaka i tiden och en massa annat.

8_3

Stapelvaror i svenska hem? IKEA, Iittala och tulpaner.

Ett hem som är skapat för att njutas av istället för att bloggas om, visas upp på Instagram eller hamna i ett heminredningsmagasin kommer inte alltid att kunna leva upp till våra visuella krav. När jag tänker efter skäms jag över att ha dissat den skönaste soffa jag någonsin ägt, den första möbel jag köpte för egna pengar, nämligen en grå skaisoffa. Den var inte så där löjligt låg i ryggen som nästan alla trendiga soffor är, den hade tillräckligt höga ben för att man skulle kunna slänga sig bakåt och omslutas av fuskläder och perfekt mjuk stoppning, det fick plats en hel hord med gäster, den var perfekt för småbarnskladdiga händer, skröpliga gamlingar kunde både sätta sig och resa sig ur soffan utan allt för stora ansträngningar och den var skön att sova i. Jag skulle inte vilja ha in den i mitt hem igen, men räknar man bort det visuella uppnådde den de flesta punkter för ”den perfekta soffan”. Hur många har kastat ut sin partners sköna favoritfåtölj för att den inte passade in i inredningen? Jag vet flera stycken.

Tillbaka till allt det där som jag inte gillar här hemma… Hur många är det inte som slänger ut perfekt fungerande kök för att de inte gillar dem? Det är inte som att måla om en stol, något som kanske kostar en hundralapp eller två, utan det går många tusenlappar för att få till en köksrenovering även om man gör jobbet själv. Jag önskar att mitt mognare jag i framtiden inte går på trender som den där, i mina ögon fula, lampan Snoopy för att andra bestämt att det är en IT-pryl. Vi får väl se om jag lyckas.

Om du orkat läsa ända hit kanske du inte orkar fundera över hur du tänker runt det här ämnet, men det vore roligt att höra någon annans tankar också! Trevlig helg.

17 feb

Om att vara mamma 2.

Hm… Här kommer ännu lite fler tankar runt varför det är svårt att vara mamma. Följande bilder skickade H&M ut i sitt nyhetsbrev idag. Vem vänder de sig till? Blir du som kvinna lockad att köpa de här plaggen, eller känner du dig som jag lite småäcklad av tjejens porrsug i blicken? Hon ser ut att säga ”Kom och ta mig…” med samma röst som ”Ta hand om dig…” i Garnierreklamen. Jag tycker inte att de här bilderna ger känslan av glädje och vår, snarare något helt annat. Är det möjligtvis en ”flickfotograf” som tagit bilderna till den här kampanjen? Är det jag som är jättetantig? Jag reagerar alltså inte ens på underklädesreklam vanligtvis, men de här bilderna gjorde mig lite smått upprörd. Är det konstigt att unga (och gamla) flickor får en skev uppfattning om hur de ska se ut, föra sig, se ut och vara? Titta gärna på hela bildspelet (tryck på FRESH START se kollektionen) och säg vad du tycker.