politik

09 nov

Vilken bild målar du?

Igår hade jag ett spännande jobbsamtal som krävde att jag uppdaterade mig lite inom ett visst område. Jag blir alltid lika glad då jag får tillfälle att expandera mitt sinne och lära mig mer. Det är skönt att få sätta ord på sådant som har cirkulerat i mitt huvud, många gånger i många år, och få bekräftelse på att intuitionen lett mig rätt. Lika skönt som detta är, lika jobbigt kan det bli då något går tvärt emot det jag tror, tycker eller tycker mig förstå. Alla förhåller sig till bias, hur man med tiden skapar personliga glasögon som zoomar in på sådant man håller med om och zoomar ut från sådant som inte passar in i ens förklaringsmodell. Dessa glasögon ställs in utifrån den kultur man växer upp i, de personer man umgås med, de nyheter man lyssnar på, de böcker man läser och de miljöer man badar i. För det mesta är det bara irriterande att försöka ha en diskussion med någon som inte förstår att bias finns hos alla. Jag kan lätt bli störd både på mig själv och motparten som jag då upplever helt okunnig om att dessa glasögon präglar alla åsikter som presenteras. Detta har hänt många gånger de senaste veckorna med upptakten till det amerikanska valet och inte minst i svallvågorna efter själva valresultatet. Är människor idioter, eller väljer de efter hur deras verklighet ser ut? Är alla som tycker på ett sätt goda och ett annat sätt onda? Finns det flera sätt att se på samma verklighet? Kan båda sidor ha rätt samtidigt? Eller kan båda ha fel? Vad vinner stater på att uppfostra sina vuxna medborgare till att bli ”nyttiga idioter”? Hur många inser att de är spelpjäser i just sådana uppfostringskampanjer?

Jag glömmer aldrig den vän som sa ”jag har alltid röstat blått, men nu är jag arbetslös och då tänker jag rösta på Socialdemokraterna så inte min ersättning går ner”. Jag tror inte att hennes förhållningssätt är speciellt olikt de flesta andras. Finns det något här att hämta som gör mitt liv bättre, eller sämre, så behöver jag agera på det. Antingen gör man ett val för att få något, eller så gör man ett val för att slippa något. Just nu väljer jag att laga en god middag till våra vänner som kommer i eftermiddag. De har alltid spännande åsikter att komma med och jag lyssnar med ett försiktigt öppet sinne. Hur många i dagens samhälle har personer som inte bara kliar dem medhårs i sin bekantskapskrets? Det blir färre och färre (lyssnade på någon intervju med Demoskops Karin Nelsson och läste ut att det är på det viset, till och med så att man stryker personer som ”tycker fel” ur sitt liv) och tror att hela samhället mår dåligt av detta.

07 jun

Jag vet inte, jag.

Det strejkas igen. För kortare arbetstid. Sjuksköterskor har fått nog av att deras jobb är jobbigt. Att de inte hinner gå på toa, äta lunch eller ha semester. Samtidigt vet vi att saknas en massa personal. För få söker ens till vårdutbildningarna och av de som söker borde inte alla jobba i vården av olika anledningar. Vem vill förresten jobba i vården, så hemskt som det uppenbarligen är?

Nedslag i verkligheten från de senaste åren:

Min väninna som kommer från Sydamerika har jobbat som vårdbiträde och undersköterska sedan hon kom till Sverige för närmare trettio år sedan. Hon har alltid älskat sitt jobb, men när jag pratade med henne innan pandemin lät hon hälsa att hon började fundera på att byta bransch. (Det har för övrigt inte hänt än.) Inte för att arbetsförhållandena i sig hade förändrats till att vara hemska, utan för att de nytillkomna unga kollegorna, studenter och nyexaminerade undersköterskor, var så initiativlösa, rättighetsfokuserade och lata. Hennes ord, inte mina. Oansvariga. Och då är hon ändå fackligt engagerad och har hela tiden jobbat för att ge de bästa förutsättningar inifrån.

Två av mina brorsöner läser nu till läkare. Båda jobbar extra i vården, så de är inte helt vårdverklighetsfrånvända. Den ena har uttryckt att han inte alls fick den utmaning han hade förväntat sig då han började på läkarlinjen, att han hade önskat få stretcha sitt intellekt lite mer, äntligen. Det är inte riktigt så det blivit.

För några år sedan umgicks vi med en läkarstudent som gjorde ett utbytesår vid KS från sin amerikanska läkarutbildning. ”Svenska studenter är så lata. De gör bara precis vad som krävs. ’Nej, en sådan operation har jag redan auskulterat.’ Jag tar varje chans jag har, vill ju lära mig så mycket jag bara kan. Jag betalar en massa för min utbildning, jag vill klämma ur varje droppe. Svenska studenters studielån är ett skämt i jämförelse. Jag har många gånger undrat vad som är deras drivkraft, varför de pluggar till läkare.” Som sagt, hans upplevelse, inte min.

Vår yngsta dotter hängde med hemtjänstpersonal en dag för att testa om det var något för henne. ”Aldrig i livet”, var hennes dom efter den dagen. ”Det första de sa var att man måste betala sina parkeringsböter själv.” Hon tåler stress väldigt dåligt och insåg att detta inte var ett jobb hon skulle kunna utföra och samtidigt må bra. Inte pga själva omsorgsbiten, utan över stressen att hitta parkeringsplats och komma i tid, och att ha angivna minuter hos varje klient.

En kvinna jag växte upp med pratar i nutid om sitt jobb som sjuksköterska som ”världens bästa jobb med världens bästa kollegor”. Hon gillar full fart, akutvård och utmaningar av olika slag.

Det är kommunistköer till vissa vårdformer. Jag vet att jag har ett nytt basaliom och en annan hudförändring som behöver tas bort. Väntan på att någon ens ska titta på det för att få tid att ta bort dessa? Tre månader. Och då slapp jag ändå gå genom vårdcentralen för att få remiss, utan blev ”prioriterad”. Ursäkta om jag känner mig frustrerad.

Vi är uppenbarligen olika, människor. Somliga tåler stress bättre än andra. Att våra medvetanden splittras så mycket att fokusförsämring har skett rent allmänt gör inte saken bättre. Jag skulle hävda att också den allmänna stressnivån har ökat. Vi stressas numera inte bara av familj, vänner och jobb. Vi stressas av alla konflikter, krig, influerare, självutnämnda experter och annat som vi ständigt bär med oss i ”smarta” telefoner. Vi stressas av hur mycket mer och hur mycket bättre andra har det. Vi stressas av en ohemul mängd dokument som ska skrivas i alla möjliga och omöjliga situationer. Vi stressas av att leva i en otryggare verklighet.

På Socialstyrelsens hemsida kan vi läsa följande:

”Uppgifter om uttag av adhd-läkemedel ger en bra indikation på hur många som har fått diagnosen adhd. Baserat på uppgifter i läkemedelsregistret och patientregistret påbörjar omkring 75 procent av alla skolbarn i åldern 10-17 år en läkemedelsbehandling efter att de fått en adhd-dagnos.

– Utifrån de data vi har är det nu 10,5 procent av pojkarna och sex procent bland flickorna som har en adhd- eller add-diagnos. Vi tror att andelen kommer att öka till 15 procent för pojkar och 11 procent för flickor innan utvecklingen skulle kunna plana ut. Men det bygger på att antalet nya fall inte fortsätter att öka, säger Peter Salmi.” Det är ju sjukt?! Så vi ska alltså behöva medicinera femton av hundra pojkar för att de inte passar in i samhällsmallen? (Fast det måste väl ändå vara 7,5 procent, inte 75?)

Jag funderar mycket på vad som kom först, hönan eller ägget. Varför är det så fruktansvärt att jobba i vården, som lärare eller som polis idag? Är det jobbuppgifterna som har förändrats? Svaret på det är ja för alla tre. Är det förväntningarna som förändrats? Definitivt. Är det patienter, elever, kriminella som har förändrats? Absolut. Är det personerna som utför arbetsuppgifterna som förändrats? Jajamensan. Är det själva arbetsplatserna som har förändrats? Svar, ja. Vårt samhälle ser inte likadant ut som för trettiofem år sedan då jag kom ut i arbetslivet. Att vara lärare i Tumba var ”utmanande” på Storvretsskolan, skolan i området där jag bodde. (Tjugofem år senare hände det här.) På Uttrans skola och Broängsskolan där jag jobbade var det som det väl var när jag själv gick i skolan. En och annan elev som klättrade på väggarna i klassrummet, inte minst tre i varje klass. Numera har vi Storvretsskolor a la årgång 1994 i minsta lilla kommun. Gängkriminella. Många fler som ska ha vård, men inte särskilt många fler som vårdar. Kriminalitet som sker under ytan och med skjutningar och explosioner. Vårt samhälle har förändrats starkt, men vi behöver nog förändra saker och ting betydligt djupare än att jobba fem timmar mindre per vecka för att det ska bli bättre.

30 maj

Maskrosbarn i blått.

I vår grusgång växer vallmor och penséer som får stå kvar fast de anses vara ogräs så fort de växer på fel ställe. Jag ger dem dock gärna en extra skvätt vatten, kanske t o m berikat med växtnäring. I gengäld betalar de mig genom att bjuda på diskret och långvarig blomsterprakt ända tills de mer förväntade plantorna tar vid framåt juni.

Härom veckan hade dottern och svärsonen middagsbesök av en barnsköterska som ofta gör hembesök å tjänstens vägnar. Hon sa att hon var så glad över att se hur tryggt deras hem kändes jämfört med många av de hem hon besöker dagligdags. Fint att höra hur tryggt det känns hos våra älsklingar, men tragiskt att höra om hur många barn som inte erbjuds just trygghet som ju inte nödvändigtvis handlar om ekonomi. Jag tänker på alla stackars barn som föds under mentalt torftiga förhållanden. Tänk om omvärlden bara kunde erbjuda den extra skvätten vatten med näring utan att det skulle behöva ske med statlig myndighet? Bara medmänsklighet och uppmärksamhet?

10 apr

Privilegierad över alla privilegierade.

Det går ju bara inte, tänker jag. Suckar över min förgänglighet, min försiktighet, min plats på jorden. Undrar över hur någon kan ta så mycket plats som jag gör, både bildligt och bokstavligt, och samtidigt stänga in sig själv i en liten, liten, liten låda. Jag tänker på hur det skulle vara att vara någon helt annan, med någon annans hjärna, i någon annans liv. Att bli begränsad av föräldrar, påtvingade könsroller, klass, brist på pengar, hudfärg, brist på intelligens eller handikapp av olika slag är något som miljoners miljoner, kanske miljarders miljarder, har fått uppleva i alla tider. Jag inser att jag fick det väldigt bra, så borde jag inte ha gjort mer med det jag fick istället för att skämmas? Nej! Jag vägrar skämmas, jag har haft nog av att skämmas över sådant som andra tyckt att jag borde skämmas för.

”Det är ju lätt för dig att säga som är snygg.” (Släkting angående mitt självförtroende.)

”Du svenne, jag blatte. Att jag hatar Sverige betyder inte att jag behöver flytta tillbaka till mitt hemland, jag får väl säga att alla svennar är idioter om jag vill.” (Tonåring som hade vuxit upp i Vårberg med rötterna i annat land till mig som hon hade känt i nästan hela sitt liv.)

”Dina föräldrar var exceptionella. Att det gått så bra för dig och dina syskon är ett undantag. Socioekonomiska faktorer är viktigare att åtgärda än att fokusera på moraliska frågor.” (Släkting i politisk diskussion.)

”You will never understand what it’s like to live in a dark skin. It puts you in trouble at all times. Darker means more troublesome.” (Amerikansk bekant då jag påpekade att jag i USA upptäckt att rasism var något helt annat än det jag lärt mig hemma i Sverige.)

”Känner du dig hotad av att någon mindre intelligent än du själv ska ta för sig på din bekostnad?” (Vän i diskussion där jag hävdade att det är alldeles för stort fokus på högre studier idag och att flera som idag studerar vidare kanske hade haft bättre liv utan dessa studier, men också att det är dåligt för alla om man sänker kraven för att fler ska klara målen.)

Min syster och hennes man var i Amsterdam för att fira hennes femtioårsdag och gulligt nog tog hon med oss syskon på resan genom att ladda upp helt fantastiskt vackra bilder från Keukenhof (efter dessa foton har dahliarabatten här hemma fått namnet Lilla Keukenhof), och andra som var mer irriterande tankeväckande. Den här privilegiepyramiden, en interaktiv tavla från Amsterdams etnografiska museum, fick mig att tänka. Jag har faktiskt fortsatt tänkt på den i flera dagar. Jag vet att jag inte läst allt som finns om idéer som bygger på privilegier, men jag har läst en hel del. Tankarna runt det jag läst har gjort mig mer och mer övertygad om att vi gör hela mänskligheten en otjänst när vi graderar allt det som leder till vem en människa blir, och den som hamnar längst ner i pyramiden ses som något slags (negativ) vinnare. I dessa fall skapas ett förakt underifrån för folk som har det bättre än en själv och ett självförakt ovanifrån inför de som har det sämre än en själv. Vem har nytta av folk som försöker krympa sig själva för att inte sticka i andras ögon? Jag tänker att ju fler privilegier du får med dig, desto större samhällsansvar får och bör du ta. Detta måste man lära sig på individnivå, att det jag gör påverkar andra både på gott och ont. Ju mer gott jag gör, desto bättre får alla det. Men jag får väl fortsätta tänka, jag är inte färdig.

Ett vitt barn till två klipska, svenska, friska föräldrar som är gifta med varandra. I USA hade hon räknats till privilegierad över alla privilegierade. Jag önskar att vårt lilla barnbarn L får växa upp stark och stolt, medveten och ansvarstagande, driftig och tillfreds. Jag önskar också att hon får växa upp utan all denna felplacerade skam som håller på att slå sönder vårt samhälle. Och måtte jag få vara med länge, länge och stötta henne medan hon tar sig an de utmaningar som det innebär att vara människa.

06 maj

Coronation day 2023.

Idag kröns paret som hädanefter kommer att heta King Charles III och Queen Camilla. När jag satt i bilen igår gick det något nyhetsprogram för barn på radion. En ung, svensk flicka bosatt i England fick frågan ”Tror du att Charles passar bra som kung?” Svaret fick mig att fnissa okontrollerat. Visst kommer det att gå bra för Charles. ”Eftersom han beter sig och är ganska glad så att han, han är ganska modern.” Hur skulle en kung som lever upp till detta kunna misslyckas?

Det brittiska kungahuset är omgivet av så många frågetecken, men det är lätt att glömma att alla dess medlemmar längst inne är individer med mänskliga behov och egenskaper. Det är omöjligt att veta vilka av alla historier som cirkulerar som är sanna. Sanningen är i vissa fall långt mer komplicerad än vad du och jag kan gissa oss till. Att leva under det brittiska kungahusets krona innebär säkert ett lyxigt liv, men hjälp ändå… Det är ingenting som jag drömmer om. Idag kommer kröningen att täckas av otaliga nyhetsförmedlare. Jag ska vara ute i trädgården för att gräva, vattna och så, men tänker nog ha någon direktradio i lurarna. Varken Charles eller Camilla verkar vara populära på något vis, men nu är det som det är. Charles hinner nog inte vara kung så länge innan det är dags för William att ta över. Drottning Elisabeth var så älskad, min gissning är att samma känslor sparas till nästa regent. Under tiden får folket kanske nöja sig med sin ganska glada och moderna kung som kan bete sig. Här kan du följa festligheterna live.

02 maj

Funderingar på samhället och mitt eget ansvar.

Vad är hönan och vad är ägget? Vad är det som leder till framgång och vad är det som leder till fall? Hur ger vi oss själva de bästa förutsättningar att klara livet och vad gör vi när någon behöver mer stöttning? Vem behöver rycka in när något inte funkar och varför är det så viktigt att inte bara peka på någon annan som ansvarig då det händer? ”Vill du vinna eller vill du att resultatet blir så bra som möjligt?”

Inte helt oväntat snurrade en massa tankar som tangerar politiska frågor omkring i huvudet igår. 1 maj har ändå under hela min uppväxt varit den stora demonstrationsdagen, även om jag inte gått i något enda demonstrationståg. Jag fick en härlig förmiddag i trädgården, en mysig eftermiddag med brorsbarnen och en trevlig och smarrig kväll med vänner som jag inte hade träffat på allt för länge. Det var en sådan där dag som jag gärna får upp som telefonminne om och om igen. Och medan allt det där braiga hände lyssnade jag på Kvartal-poddar och Familjehemligheten, konstaterade hur mycket någons personlighet påverkar vilka förutsättningar hen har i livet, pratade om livet och läste om hur andra ser på samhällskonstruktionen och allt som händer i utrymmet mellan personer som möts.

De senaste månaderna har jag reagerat bl.a. på följande:

Per-Olof Wikström, kriminolog I Cambridge som forskar om brottslighet och har kommit med en rapport som visar på att det är dags att sluta luta samhälleliga åtgärder på att allt elände beror på socioekonomiska orsaker. (Vänstern reagerar starkt, såklart. Det är viktigt att vinna, eller hur var det nu?) Marie Torstensson Levander vid Malmö universitet som har forskat på samma sak håller kommer till samma resultat och anser att normer, moral och uppfostran har större inverkan än de socioekonomiska faktorerna. (I intervjun som Kvartal höll med henne för några veckor sedan lyfte hon att BRÅ vetat detta länge. Märkligt, är allt jag har att säga om det med tanke på hur det ser ut i vårt land.) Bland annat lyfter hon vikten av att undervisa om vad som är rätt och vad som är fel och att tidigt lära personer som genetiskt väljer omedelbar tillfredsställelse framför att vänta att medvetandegöra sig om detta och att öva på att kunna vänta. Till exempel spara pengar till något istället för att ta ett snabblån (eller sno det man vill ha).

Tysklands sista kärnkraftverk har stängts ner, här i Sverige har vi levt med energimässiga tumskruvar och ekonomen Christian Sandström lyfter fram olika gröna bubblor och vad dessa har lett till. Vad är det med människors oförmåga att tänka långsiktigt?

I diskussion igår pratade vi om vad som händer i glappet mellan samhälleligt ansvar och bristen på personligt engagemang från olika människor. Att det finns ett teoretiskt bra samhälleligt nätverk som ska ta hand om varje individ, men i praktiken är det många som trillar igenom nätet och då krävs det av volontärer, grannar, vänner och andra individer som ej innehar lön för detta att ta emot. I Sverige verkar färre och färre ha ork över till att engagera sig frivilligt i barnens idrottsklubbar, sitta på förtroendeuppdrag eller hjälpa någon annan utan att få ekonomisk ersättning. Har altruismen förlorat sin dragningskraft? Kyrkor, föreningar och organisationer har under hundratals år stått för olika typer av verksamhet där människor kostnadsfritt har fått stöd, men även där sker förändringar. Tron på Gud eller något System har i mångt och mycket förbytts mot tron på Människan, men hur organiseras hjälp till nyförlösta mödrar, lövräfsning hos gamla grannar, ungdomsverksamhet där man lär sig redlighet och hjälpsamhet när själva kyrkparaplyt lyfts bort? Mödravården besöker de nyförlösta och gör en bedömning om huruvida barnet lever i misär eller om modern lider av depression, men den tar inte med sig någon potatisgratäng eller låter de utmattade föräldrarna sova i ett par timmar medan den gungar bebisen med kolik. ROT- och RUT-avdrag ska ge pengar över till att köpa hjälp, men i vanlig ordning går denna hjälp inte att utnyttja om man inte har några pengar alls över att köpa tjänster för. På ungdomsgårdarna rekryterar gängen nya medlemmar.

Vilket är kardinalfelet när ”alla” pratar om vår dåliga skola, vår dåliga sjukvård, vår dåliga kommun, vår dåliga hit:en och vår dåliga dit:en? Lärarna går under och flyr skolvärlden. Undersköterskor, sjuksköterskor och läkare sjukskrivs i utmattning. Kommunpolitiker blir allt mer ofta korrupta och välfärdssystemet utnyttjas av allt för många. Vilket ansvar har JAG för att göra det här samhället bättre? Vilket ansvar har DU? Jag lovar dig att svaret knappast ligger i att ge högre lön till undersköterskor, sjuksköterskor, lärare, brandmän, poliser, Foodora-bud och alla andra som behöver högre löner. Jag menar inte att lönerna är helt oviktiga, men inte är det den låga lönen som gör att lärarna flyr skolan. Det är allt jag har att säga om det.

06 feb

Var vid gott mod, kära med-lantis.

”Stockholmare är smartare än lantisar.” Så sa hon den där gången, Anna Kinberg Batra. Det har gått nästan 25 år sedan uttalandet, men det lever fortfarande starkt. Jag har inte rätt att påstå att detta är något Kinberg Batra står för själv längre. Hade jag varit hon hade jag kanske helst försökt glömma vad jag sa där i teve för längesedan. Att hon dessutom hävdade att det fanns undantag genom att ta upp Carl Bildt som faktiskt är från Halmstad gjorde kanske inte saken bättre. Möjligtvis blev en och annan västkustbo lite mer välvilligt inställd, vad vet jag? Eftersom jag både varit nästan stockholmare och några olika slags lantis genom åren tänkte jag ge mig på en analys av mig själv för att se vilken kategori jag kan tänkas tillhöra.

Jag är född på BB i Karlskrona, en gudsförgäten håla i det sydöstra hörnet av Sverige, och bodde mina första år på ön Långö som tillhör ”stan”. Uppenbarligen inte Stockholm, men du fattar. Som treåring emigrerade jag med mor, far och lillebror till den ännu mindre hålan Bostorp, på gränsen till den något större hålan Spjutsbygd. I Spjutsbygd fanns Eddes livs med manuell chark och en nedlagd tågstation, så något slags storstadsvibbar fanns i vardagen. Många gånger om dagen dundrade tågen till och från Karlskrona förbi och tillförde med all säkerhet intryck från den stora, vida världen. Mamma älskade att resa och fick då och då husmorssemester för att resa till Italien eller USA, en gång till och med Peru. Detta gav hela vår familj intryck som säkert påverkade vårt undermedvetna åt ett mer intellektuellt håll. Vi fick ju till och med härliga klädpaket med amerikakläder skickade till oss! Det går dock inte att komma ifrån det faktum att vi tillhörde de så kallade bushabarnen. Inte ens Rödebyborna tyckte vi var något att ha.

Som artonåring flydde jag min inskränkta miljö och begav mig till stora staden Växjö. Jag bodde i förorten Teleborg som härbärgerade högskolan (den som numera titulerar sig Linnéuniversitetet, bara det säger väl något), något som per automatik badade mig i intellektualism och upplysthet. Efter tre och ett halvt år vill jag nog påstå att jag var lite mer värd(efull). Inte för det jag hade lärt mig vid det mindre tjusiga lärosätet, utan för alla härliga möten jag haft med spännande människor från alla möjliga håll i världen. Några av de bästa var ett par handledare nära pensionsåldern som båda levde och verkade där de var födda och uppvuxna. De hade tagit världen till sig och bjöd sina elever på trygghet, stabilitet, ordning och reda, en lust till lärande och uppmuntran i rikt mått. (Detta skiljer sig inte från det jag hade fått från hem och skola i de hålor jag hade levt mitt liv så långt, men ändå.)

Efter att ha jobbat i Flymen i ett halvår (jag vill inte ens gå in på hur nedvärderande gemene karlskronit ser på denna lilla by och dess invånare) och ha fått en intensivkurs i världsvanhet genom samspelet mellan två av mina kollegor kände jag mig mer än redo att flytta till Stockholm. Jo, för så sa jag. Att jag skulle flytta till Stockholm. Södertäljebon som blev en av mina första vänner där upplyste mig om att Tumba är Tumba, inte Stockholm. Att ett ställe ligger längs pendeltågslinjerna som tar en in till den upplysta huvudstaden ger inte dess invånare rätten att kalla sig stockholmare. Nej, det är ”innanför tullarna” som gäller. Å andra sidan fick jag i Tumba uppleva att en granne blev mördad och detta är väl ändå lite världsvant och intelligenshöjande?

Så där fortsatte det. Jag flyttade lite mellan ”Silicon Valley”, en gång världens tech-hjärta, och förorten Flemingsberg (närmare Stockholm och granne med det upphöjda universitetssjukhuset Karolinska som vid den tiden kallades Huddinge sjukhus och som ligger på ett ställe där de fick förbjuda pitbull-terrier ute efter klockan 18) för att sedan dra vidare till storstaden Philadelphia och världens bästa business-skola Wharton. (Även här fanns behovet att hävda sig. Varför säga att man går på UPenn [University of Pennsylvania] då man kan specificera att man tillhör de riktigt upphöjdas skara?) Ja, alltså, det var inte jag utan maken som stod för hjärnan, men kanske blev jag lite smartare av att umgås med alla dessa smarta människor som tagits in i gemenskapen från Stockholm, nej förresten, jordens alla hörn?

Efter att ha levt fattig i plånboken och rik i sinnet i Philly i två år bar det av till en 70-talsvilla i Snättringe. Snättringe ligger ännu snäppet närmare ljusets stad Stockholm, men inte gjorde det mig till stockholmare. Däremot kan jag stoltsera med att ha skänkt världen en infödd stockholmare, han som kom till världen på SÖS mitt under Midnattsloppet. En av arvingarna föddes på det förut nämnda universitetssjukhuset i pitbull-förorten. Den tredje stackaren föddes på Karlskrona BB som sin lite osmarta moder, men att hon numera lever sina dagar i Haninge kanske förbättrar oddsen för ökad hjärnkapacitet?

Från Stockholmsförorten Snättringe bar det av till den lilla hålan Orem (alltså, för de upplysta kalifornierna är Orem en håla trots sina närmare 100 000 invånare) där jag upplevde att jag hade chansen att hitta delar av mig själv som jag aldrig hade trott skulle finnas där. De som hjälpte mig hitta hem var från Lyckeby (förort till Karlskrona), Finland, Vermont, Idaho, Utah, Kalifornien, Mexiko, Colombia, Kanada… Tänker jag riktigt intensivt kanske någon stockholmare hittar dit, men jag tror inte det.

Så småningom var cirkeln sluten och jag hittade tillbaka till Blekinge och Sturkö. Nu snackar vi riktiga landet, till och med namnet på den lilla ”by” jag bor i bekräftar detta. Uttorp. Känn på det. Jag är fortfarande inte stockholmare, utan verkligen lantis. Kinberg Batra hävdar kanske inte att jag per automatik är dummare för att jag titulerar mig lantis? Frågan är om jag ens räknas till lantis av lantisarna själva? Ryktet går att man inte blir riktigt accepterad om man inte är minst tre generationer ö-bo, och när min mormor flyttade härifrån bröt hon denna viktiga kedja.

Hur som helst har jag nu kommit till vägs ände. Jag är uppenbarligen inte stockholmare. Med erfarenhet av människor från olika håll i världen landar jag i att generaliseringar liknande den som Anna Kinberg Batra gjorde är helt värdelösa. Ge mig en smart stockholmare så ger jag dig en dum. Ge mig en dum lantis så ger jag dig en smart. Vi är alla ansvariga för att ta vara på våra liv oavsett var vi bor. Med det stämplar jag ut för att göra mig redo för min första klient för dagen. Jag kanske borde upplysa om att jag är lantis för att ge hen chansen att leta efter en ny samtalsterapeut?

11 jan

Om att se längre än näsan räcker.

Igår laddades de nya grundvattennivåerna upp på SGU:s hemsida. Jag har blivit en riktig statistiknörd. Kanske har det med åldern att göra, kanske är det bara mitt sätt att hantera att vi översköljs med något slags undergångskänsla från alla håll. Om jag skulle uttala mig om huruvida framtida Sturköbor skulle behöva hantera att bo i en öken eller om Sturkö skulle bli översvämmat liksom resten av världen av de smältande glaciärerna hade jag haft olika svar om du frågat mig i somras och om du frågade mig just nu. Efter sommaren var det katastrofläge med ”mycket under normal” både gällande små och stora vattenförråd då det gällde vårt sydöstra hörn av landet. Idag har de stora depåerna fyllts på till ”normal” och de mindre vattentäkterna bjuder till och med på ”höga flöden”. Vi har en egen liten sjö på gården och om det hade behagat att frysa till hade vi kunnat åka skridskor på flera ställen.

Jag får så klart tankar runt det här utifrån hur vi som människor har olika styrkor. Om man tänker på oss i flocksammanhang känns det kanske lättare att acceptera att personer höga på neuroticism var långt bättre på att vara försiktiga och varna för potentiella faror. Många amerikanska studier visar på att man generellt röstar utifrån var man befinner sig på skalan för neuroticism. Det kan väl också förklara en del varför det så ofta fattas beslut som bygger på hur det KÄNNS nu, inte hur det verkligen SER UT nu. Jag tänker på hur det har sett ut, och hur det idag ser ut, med många olika problematiska situationer som i mångt och mycket har sitt upphov i politiska beslut. När det gäller långsiktighet är det viktigt att ”varnarna” samregerar med politiker som fattar beslut som bygger mer på rationalitet än känsla. Vad leder detta beslut till imorgon, om en vecka, om ett år, om tio år eller om hundra år? Finns det beslut som bör fattas enbart på känsla? Vilket tidsspann är politikernas ansvar att ta ansvar för? Och hur lever vi våra egna liv? Vad leder ett liv som enbart leds av känsla till? Vad leder ett liv som leds av enbart långsiktiga planer till?

Jag tröttnade på katastrof-eländes-undergångs-tankarna som överföll mig från alla håll för några år sedan. De finns där fortfarande i alla olika sammanhang jag befinner mig i, men jag har jobbat hårt på att inte låta mig drunkna i dessa. Detta innebär att jag inte längre engagerar mig lika mycket i flera olika frågor som förut intresserade mig. När jag pratade med grannen häromdagen gick han igång på något som kom upp i diskussionen och när han sedan var färdig sa han ”Phu, det var skönt att få prata med någon om det här.” Jag hade bara lyssnat, hummat lite och bekräftat det han sa, men han fick lätta en frustration som jag så väl kände igen. Just då saknade jag mitt engagemang lite grann. Kanske är mitt nyfunna statistikintresse ett sätt att kanalisera den saknaden?

12 sep

#skapandeseptember, laga.

Vad ska man laga kreativt då lagahögen innehåller exakt noll plagg att vara skapande eller kreativ med? Dessutom har mitt fokus legat på valet, jag har inte haft tid med pyssel (jag förbereder ju alltid och ligger en dag före för att kunna lägga upp foton på ”rätt dag”). Tankarna går osökt in på politiska åtgärder. Sveriges lagahög är mycket högre än min. Vi har förtroenden som behöver stoppas med täta stygn, hål i kassor som kanske behöver större åtgärder än en påsydd lapp och glappande käftar på en massa politiker från hela skalan som pratar rappakalja. De senare behöver kanske service så att det de rapar ur sig när man trycker på deras magar blir rätt? Eller ska vi helt enkelt ta ur batterierna så att vi inte behöver lyssna på dem?

När jag såg det preliminära valresultatet i morse kunde jag återigen konstatera att det blir några tuffa år framöver. Jag undrar vilka av de folkvalda som faktiskt kan stå pall och vara de samhällets stöttepelare som vi behöver? Vilka förstår hur en budget fungerar? Jag är inte säker på att våra politiker på riktigt har förstått sina uppdrag. Är det viktigast att ta beslut som är rätt eller beslut som får en att kunna fortsätta ta ut sitt lilla politikerarvode? Vilka politiker har förmågan att tänka framåt?

Uppenbarligen har många dåliga beslut tagits genom åren. Det gör att Sverige blöder med gapande sår på flera ställen. På andra platser pågår självskadebeteenden som inte behandlas. Dermatillomani som inte åtgärdas leder till blödande kratrar och inflammerade sår. Ångestdämpning som känns bra i stunden, men som inte leder till något annat positivt. Den typen av beteenden är vanligt förekommande. Eller vad sägs om de sår som är så inflammerade att ingen klarar av att ens titta på dem, man vill inte ens närma sig dem för att de stinker? Man sätter över något slags plåster och så får såren förväntas självläka fast sannolikheten är stor att ”behandlingen” kommer att leda till blodförgiftning. Samtidigt fortsätter man stötta en miljö som får bakterierna att frodas, vilket snarare leder till ett större sår än ett som läker fint.

Vårt land behöver inte stoppningar som bara fästs i de yttersta kanterna på hålen. Sådana lagningar trillar bort så fort man börjar gå på dem. Vårt land kanske behöver byta ut vissa delar helt, det verkar inte räcka med lappar och garn? Och vem vill ha Frankenstein, ett monster ihopsytt av många delar som kanske eller kanske inte funkar?

Jag lagar gärna grejer. Nu ser jag gärna att politiker, oavsett politisk hemvist, slutar tjafsa och skälla på varandra, utan istället ser till att plocka fram experterna som förstår hur vårt land ska lagas. Rätt lagningstekniker behövs. Rätt förutsättningar. Våga klippa bort fransiga kanter som inte går att fästa i. Våga ta beslut som leder till läkning. Många av de sår Sverige har går att läka, men knappast utan att efterlämna stora ärr. Bättre ett ärr än ett inflammerat sår tänker jag dock. Dessutom finns det lagningstekniker som faktiskt leder till resultat som är snyggare än hur allt såg ut som nytt. Dessa behöver vi få tillgång till nu! Och där slutar mina tankar som började snurra då jag skulle försöka vara kreativ runt ordet laga. Lev väl, hör du!

Alla ord i denna utmaning hittar du här.

11 sep

Låt Hjärtat leda dig…

… men inte förrän ni tillsammans slagit följe med Hjärnan. Idag är det valdag och de flesta har vid det här laget lagt sina röster. Demokrati innebär att flest vinner och förespråkas av de flesta jag känner. Problemet är att alla inte röstar rätt, särskilt inte De Onda. Många tycker att de som röstar fel, De Onda, inte borde ha någon röst. Problemet med att somliga ska tystas och tas ifrån sin röst är att man då rör sig mot en känslomässig diktatur. Det goda hatet har jag pratat om förut, men nu var det längesedan. Jag ser det pyra ut ur oss alla. Vi som vet lite bättre, vi som kan lite mer, är lite godare, förespråkar Rätt Värdegrund (vilken vi nu håller oss närmast) och förstår att om alla bara gör som vi har bestämt så blir det bra. Vi förespråkar gärna allas lika värde, vad nu det betyder, men vill samtidigt ta bort De Ondas rättigheter. Alla blir alltså uttalet av det som egentligen betyder Alla Goda. Det här är komplicerade frågor och efter årets valrörelse känner jag mig inte särskilt hoppfull. Jag har svårt att se Sveriges framtid i något slags varmt och tryggt ljus. Låt oss be om ett mirakel.