Samlade fina stunder, som pärlor på en tråd.
Jag har nu lagt en så fin vecka bakom mig. Redan från början visste jag att den skulle bli intensiv. Tre repetitioner och konsert (Händels Dixit Dominus och Vivaldis Gloria) var inplanerade sedan i höstas och vi hade också besök både från äldsta dottern, lilla barnbarnet, tyska extrasyrran och hennes son. Trädgården tar inte paus för att jag har mer att göra, så jag introducerade barnbarnet till allt från bevattning till artkunskap så vi verkligen kunde utnyttja tiden tillsammans. Hon fick även upp öronen för verken jag övade och hoppdansade lika glatt till dem som till Nicke och Nillas Pannkakor med sylt.
Dottern klämde in två grillkvällar, brunch, besök i Bredavik, långpromenad i gassande sol, besök på bageriet, introduktion av barnbarnet till Vajlan ❤️, träffar med diverse släktingar, halvdag med second hand, shopping, Sumo Sushi, Hoglands park och Gelato (drömdag), bygge av sänggavel (drömaktivitet) och alla vanliga bestyr som ska hinnas med när man har en sjumånaders bebis. Bebisen är så nära att krypa nu och tar sig dit hon vill genom snurrar, hasningar och diverse andra rörelser. Hennes mamma var det enda av våra barn som alltid rullade in under möbler och lillan gör precis likadant. Är det ärftligt?! Hon verkar liksom gilla att trycka in sig nära och under grejer. Våra tyska besökare var inte mindre aktiva. De hann bocka av allt utom en grej på en lååång önskelista!
I vår familj har vi lite olika förhållande till förväntningar och drömmar. Att vara lika ”förnöjsam” (eller långsam i starten, beroende på hur man ser det) som jag är ger till exempel inte utrymme för lika mycket utveckling, spänning i tillvaron eller möjligheter att växa. Det är inte det att jag saknar driv, men jag inser att jag aktivt behöver bestämma mig för att saker ska hända. Jag behöver ta tid att sätta mig ner och planera, drömma, sätta mål. När jag och maken samarbetar blir det bra, han gör mer ofta slag i saken medan jag sitter och är nöjd bara med att tänka mig precis hur bra det hade blivit om… Några i familjen är som jag, andra har ett aktivt driv där ”missnöjet” med situationen gör att de får saker att hända. (Missnöje är egentligen fel ord, men i brist på annat använder jag det här.)
Konserten sen… Vi har övat så mycket på Händels Dixit Dominus, ett verk som inte är helt enkelt att ta sig an. På genrepet kändes det lite skakigt, men när det väl var dags för konsert drog adrenalinet igång och vi fick uppenbarligen gemensam ”feeling”. Jag älskar att musicera med det här gänget! Att få sjunga med en barockorkester med proffsmusiker var verkligen bonus. Vi framförde också delar av Vivaldis Gloria med barn- och ungdomskörerna och delar av en annan kör i pastoratet. Att se barnen när de sjöng sin favoritsats, denna glädje, fick mig helt tårögd. Ja, alltså, jag blev väldigt känslosam vid flera tillfällen under konserten. Gudomlig musik, och i stunder så klaffade allt. Vår dirigent är fantastiskt duktig, det är en ynnest att få ha honom som musikalisk ledare i lilla Karlskrona. Jag tror jag dansade över Stortorget på väg till bilen med ett i det närmaste fånigt flin i hela ansiktet. Kanske har jag flinet kvar, trots att alla har åkt hem eller iväg och jag är ensam kvar hemma. Tack för att livet ibland öppnar för nästan bara fina stunder och slipar bort uddarna på det vassa som också finns där.
Jag missade konserten denna gången tyvärr! Låter som det var en kanonupplevelse!
Så härligt också att få rå om lilla L och hennes mamma några dagar. Själv hade jag oplanerat kvällsmatsbesök igår pga. strömavbrott i de norra kommundelarna. Så mysigt! Lille P fick skolavslutningskläder som jag hittade i Stockholm när jag var där med jobbet (det blev inte Ullared!). Han är så tacksam för allra minsta <3 Nu får du njuta av stillheten efter de intensiva dagarna och längta efter nästa gång ni ses.
Tack för det strömavbrottet! 😊 Visst är det roligt att få skämma bart sina stora barn och barnbarnen? Inga stora grejer, men lite guldkant. Kul med Stockholm! Jag längtar dit, men nu blir det ett tag tills jag åker nästa gång. ❤️
Mennääääääuuuuu snällllllaaaa, så himla underbart inlägg, vilken sammanfattning som rymmer så mycket!! ❤️
Åh, du är väl för gullig! Ja, just så känns det såhär i backspegeln – himla underbart.
Vilken fantastisk helg ni måste ha haft! Jag är så imponerad av riktigt duktiga och engagerade kyrkomusiker; vilken kulturinsats de gör! Jag är så tacksam att jag fått en körgrund i mig tack vare en ung kantor som kom till min hemförsamling och började sin verksamhet med att ringa runt till alla familjer med barn i barnkörålder.
Det där med huruvida man har det där drivet eller ej har så stor betydelse. Men det är svårt att tänka sig att du skulle ha brist på det, så aktiv som du helt uppenbarligen är!!!
Ja, hjälp, det var verkligen superintensivt och härligt på alla sätt och vis.
Vad fint att du fått känna på körglädjen! Det är tydligen dålig tillväxt på kantorer och andra kyrkomusiker i takt med att fler lägger gudstro och församlingstillhörighet bakom sig. Tittar man på kyrkomusiker under utbildning ser man stora hål i framtiden, men det löser sig förhoppningsvis ändå. Kyrkomusikerna i pastoratet där jag sjunger har gjort ett hästjobb gällande barnkörsverksamheterna, särskilt efter pandemin. De får inte komma ut i skolorna som förut, något som märks.
Jag förstår att det kan låta som att jag talar emot mig själv. Det driv jag talar om handlar inte om sådant som kan upplevas som motsatsen till sysslolöshet. Det handlar mer om en inre oro som bara blir lugnat då man är igång med något. Jag har inte den oron, känner sällan att jag ”måste” göra något för att jag inte är nöjd. Någon dag kan jag kanske beskriva det bättre, det är ju inte någon vetenskaplig beskrivning precis…
Jag tänker att den som har den sortens driv kan också vara någon som önskar att hen vore mer tillfreds med sakernas tillstånd…. För det är ju bra att få saker gjorda men det finns hela tiden mer att göra och fler källor till otillfredsställande!
Jag har en önskan, som jag förstår är orimlig och otidsenlig, men jag har den ändå. Att allt det fina som kyrkan står för fick uppskattning och stöd och att kyrkan orkade fortsätta att vara kulturbärare och själasörjare. Jag tycker faktiskt att det är helt okej att inte vara så engagerad i själva gudstron (även om jag personligen är det) och ändå känna sig hemma i kyrkan, och önskade att det var så för fler.
Helt sant, det ser jag också! Jag känner mig trygg i min förnöjsamhet, men kan inte helt vila i den då jag inser att sådant jag verkligen uppskattar idag aldrig hade hänt om inte andra/jag själv initierat dessa projekt/resor/mål.
Jag håller verkligen med dig på det sista! Tror att det till stor del är det medvetna frånkopplandet av individer från sina familjer och andra naturliga grupptillhörigheter som gör folk så olyckliga idag. Fokus ligger på vad man inte har, vad man har rätt till och hur mycket eller vad andra har som man själv hade velat ha. Den typ av sociala sammanhang som exempelvis en församling utgör är mycket viktig för ens välmående, inte minst för att man får möjlighet att hjälpa andra och lära känna folk i olika ålder och folk med personligheter som man aldrig hade ägnat en blick åt i andra sammanhang. (Om man inte känner sig hemma eller känner sig påhoppad för att man inte följer mallen som gäller där är det naturligtvis viktigt att hitta en annan trygg hemvist.)