15 maj

Här har du min lördag.

Sally, en av de finaste katter jag har haft äran att lära känna, blev mamma häromdagen. Igår fick jag börja lördagen genom att grotta in mig i gulliga kattungebilder som min kompis skickade på de fyra nya pälsbollarna. De ska få växa till sig lite, sedan ska jag dit och gosa. (De tre andra ligger på den fjärde om du har svårt att se honom.)

Det kanske inte blev några kattungar just igår, men den här tjusiga madamen fick följa med på en beredskapsdag ute hos en vän på Hästholmen. Vi hade knytis med en massa god mat och så fick vi presentationer om allt från hur man sköter höns till akutvård utan tillgång till sådant som bandage och annat självklart. Jättefint ordnat, och trevliga människor.

Trädgårdslandet hos J är så välskött och inspirerande, en dag ska jag bli lika duktig som hon. Hur självförsörjande vill vi vara och hur ska vi isåfall komma dit? Det gäller att ha en plan och att vara duktig på både jordförberedelserna och ogräsrensningen, då är man på god väg. Bekämpning av ohyra, täckning med nät och fiberduk av olika slag, bevattning så klart… Det här är mer än något man snyter i näven. Det är verkligen en livsstil! Jag trodde aldrig jag skulle bli ”sådan”, men här står jag och är just, tja, sån. J har kommit med många tips och idéer på vägen.

Från Hästholmen gick turen in till Karlskrona och orgelfestival. Amiralitetskyrkans kantor Annika Nilsson trakterade sin orgel med den äran och jag vill inte förminska hennes finger- och fotfärdighet, men det var det som hände i Fredrikskyrkan lite senare som verkligen stod ut. Ludger Lohmann bjöd på orgelspelande i världsklass och visade att han kunde traktera båda orglarna. Vi fick följa hans hantverk på storskärm (här presenterar Staffan Sundås som är drivande i arrangemanget BlekingeOrgel gästen). När tonerna från Franz Liszt klingat ut blev det stående ovationer och jag tror att alla vi som var på plats var smått skakade av hur mästerlig Lohmann verkligen är. Detta blir en kväll jag sent ska glömma. Synd att kyrkan inte var fullsatt, men alla gillar väl inte orgelmusik lika mycket som jag.

Maken älskar faktiskt orgelkonserter, men han offrade sig för en fixardag hemma och hade utfört en hel massa grejer då jag kom hem framåt kvällen. Bland annat börjar nu förvaringsbänken i glasverandan ta form. Tänk att min drömtanke faktiskt är på gång! Det här blir jättebra. Jätte- , jättebra!

05 maj

Monica-dagen i Västra Mark.

Av någon anledning har jag ”firat” min namnsdag tillsammans med min barndomsvän sedan vi flyttade hem från USA igen. För mig är det mormors födelsedag, igår var det 102 år sedan hon föddes här på Sturkö. C och jag hade planerat in en liten spa-runda, men av olika anledningar blev det istället en halvdag i den sköna naturen runt Studentviken och Västra Mark.

Jag påmindes om hur fint det är att fira både det ena och det andra. Varför inte sätta guldkant på vardagen utan att det behöver bli till några stora projekt?

Här kommer en påminnelse om vad naturen gör för oss. Vi behöver lite vatten, lite fågelkvitter (så länge vi hör det), lite ogräs, lite trädsus, lite knöggligt underlag, backar och grus i dojan. Vi behöver grönt, blått och brunt. Vi behöver luft som inte stängts in mellan fyra väggar…

Den kalla våren har lett till att vitsipporna fortfarande står fint här i södra Sverige. Mjuka kullar av Anemone nemorosa överallt. (Eller nja, inte så mycket här på Sturkö.) En svag, men behaglig och mjuk doft som svävar i luften.

Resten av dagen var inte precis lika kul, men det slutade väl och idag är den där andra dagen som Christer Björkman brukar sjunga om. Ny sol, potatis som ska ner i jorden och så är det kör ikväll. Tänk så bra jag har det!

01 maj

Inget, inget, inget och så allt på en gång.

Nu har jag fått ordning på allt igen här i bloggen! Jag vet inte om det gör någon annan än mig glad, men det är ok. Från och med imorgon kan jag börja följa gamla rutiner och de senaste veckornas taniga bloggande kommer att vara ett minne blott. Idag är jag fast med bloggande från mobilen då övervåningen (och sålunda arbetsrummet) är belamrad med ett gäng tonåringar som fnissade för fullt då jag nöjd somnade inatt efter en dag som började i Nynäshamn, fortsatte i Klackamåla, kulminerade i Karlskrona och processades på Sturkö.

Vi har alltså varit i trakterna runt Nynäshamn och Stockholm i några dagar. Maken har jobbat där mycket i år, men själv har jag inte varit där på mer än ett halvår. Det var roligt att tanka lite storstad och familj! Älskar att komma hem till lillasyster, bada bubbelbad och strosa i Nynäshamn. Älskar att hänga med våra barn. Älskar (inte fullt lika mycket) att besöka huvudstan, eller snarare att njuta av storstans utbud av diverse känslor och butiker.

Här satt vi och planerade sensommarens kommande fest då dottern och svärsonen firar bröllopet som gick av stapeln för två år sedan. Nu har vi en plan värdig både Sickan och alla festfixare som gått före oss. De udda sockorna får symbolisera känslan då vi började, för när allt hade värkts fram efter några timmar låg alla strumpor i symboliskt mycket prydliga högar där alla par hittat en match och de söndriga exemplaren hade hittat till soptunnan.

Nynäshamn är liksom Karlskrona en fantastisk sommarstad. I fredags var det knappast sommar, men jag och min vän tog en härlig promenad och njöt av Knappelskär och en försiktig vårvärme under några timmar. Långa samtal i vacker miljö, visst är det lyxigt?

Vi var på en sådan där vanlig fest med vänner och god mat och härliga möten och roliga upplevelser, sådant som fortfarande känns lite främmande efter de senaste årens begivenheter. Det där att sitta lite trångt vid ett bord och nudda axlarna på bordskamraterna, att inte hela tiden gå i omvägar runt personer, utan krama folk man saknat. Äta en buffé där alla tar sin egen mat ur gemensamma kärl. Ja, sånt där som kändes normalt 2019, men förbjudet 2020. Att få fira en av makens äldsta vänner var fint på många sätt, inte minst då han gav oss skrämselhicka för ett tag sedan. Man ska inte ta folk för givna, det tål att påminnas om.

Innan vi for hem satte Ingenjören upp några hyllor. Det är så vi brukar betala för mat och husrum (skämt, fast ändå inte, det känns bra att återgälda den ständiga generositeten).

Sedan var det ju valborgsmässoafton också, Mammas och Fars bröllopsdag. Vi brukar fara upp till Klackamåla och sedan grilla lite i Rödeby på brorsans vitsippsö. Nu blev det inte så, men maken och jag tog ändå vägen runt Klackamåla för att ta med oss lite grus till örthjulet hemma. Vägen mellan Kalmar och Klackamåla var oändligt vacker med böljande vitsippsängar överallt. Här får du åtminstone lite vitsippsdiken.

Efter att ha tagit en minst sagt snabb sväng hem då vi sa hej till extradottern och hennes vänner som skulle ha tjejkväll med övernattning var det dags för en konsert som vi köpte biljetter till för 1,5 år sedan. Stilla Nätters Kapells avskedskonsert. Förväntningarna uppfylldes med råge och efter nästan tre timmar var jag laddad från tårna med ny energi. Alltså. Musik ger mitt liv en extra dimension, något som går utanpå vardag, strävanden, mål, måsten och allt det andra. Tacksamheten räcker liksom inte till när jag ska försöka förklara vad som händer i mig då jag får en genomgripande musikalisk upplevelse.

Vi promenerade hem till syrran och svågern i en levande och vacker stadsmiljö. Någon bakom oss sa ”så här ska det kännas då man går på stan”. Hoglands parks planteringar kommer att vara något utöver det vanliga om några dagar, så jag måste åka in till stan under dagtid snart igen.

Jag avslutar med Lilla Amsterdam i vårt trädgårdsland. Inte spektakulärt, men duger fint åt oss. Nu börjar tulpanerna äntligen slå ut och det visar sig att bara ett fåtal blommor ätits upp av vem-det-nu-är. Mammas och Fars fina tistlar ska flyttas, men jag glömde att de stod här. Åtminstone en av de två plantorna ska nog få plats i perennrabatten. Med det är det Over and Out för idag. Imorgon återgår livet till det vanliga. Jag hoppas att du får en fin avslutning på veckan och att maj bjuder på allt fint som tänkas kan!

05 apr

En eftermiddag på biblioteket.

I förgrunden ser du Trefaldighetskyrkan i Karlskrona, byggd av Nicodemus Tessin d.y. 1697 lades den första grundstenen till kyrkan, och 1709 stod den ”färdig”. Riktigt klar var den först 40 år senare. 1790 upplevde stan den stora stadsbranden och Trefaldighetskyrkan stod efter den med bara grunden kvar. Kyrkan räknas som ett av Sveriges främsta klassiska, romerska barockmonument. Kyrkan med tornen som du ser i bakgrunden är Fredrikskyrkan där min kör har sin hemvist. Det är inte svårt att se att den har samma upphovsman och också är byggd i samma stil. Jag älskar verkligen de här byggnaderna, de tillför så mycket till Karlskrona.

Granne med Trefaldighetskyrkan ligger en annan favorit. Inte utseendemässigt, biblioteket är en tristtråkig kåk från 1959, grå och fyrkantig. Inuti däremot, där njuter jag! Det är naturligtvis alla böcker som gör att jag trivs så bra där och ett oändligt antal timmar under trivsamma omständigheter. Just igår satt jag här och förberedde en kommunikationskurs. Det var fantastiskt att bara kunna gå och plocka upp alla böcker jag ville ha och behövde, helt utan andra distraktioner. Jag påmindes om vilken fantastisk arbetsplats det här kan vara! Hoppas jag kommer ihåg nästa gång det kan vara aktuellt.

01 apr

Lite om Karlskrona och god mat.

Min kör-kompis pluggar till kock och jag passade på att prova hennes och hennes klasskompisars kunskap då jag tog en smarrig lunch på Östersjöskolan igår. Jag hade bokat eget bord och som vanligt kändes det märkligt att sitta och äta själv då alla andra bord upptogs av sällskap av varierande storlek. Mest märkbart var att jag åt mycket fortare än jag hade gjort om jag suttit hemma vid matbordet! Rätt vad det var fick jag syn på en annan elev, en vän till familjen som jag har gått på matlagningskurs hos. Laga thaimat på vedspis, vilken grej! D är en av de bästa kockar jag vet, hon lagar makalöst god mat. Gissar att hon styr upp med allt det teoretiska som behövs för att jobba i större sammanhang?

Den här synen har man ju sett några gånger. Yngsta dottern gick tre år på hotell- och restaurangprogrammet på gymnasiet, så detta var också hennes träningslokaler. Igår fick vi äta ”vårens smaker” och det var verkligen gott. En trerättersmiddag för 120 kronor är inte att spotta på i dagens samhälle, särskilt inte då allt var lagat och serverat med stor precision.

En stor grupp pensionärer har ätit vid de här övningstillfällena fyra gånger på raken. Jag blev nästan lite tårögd då jag såg och hörde någon som kunde ha varit Far be all personal komma ut för att tacka dem för deras väl utförda arbete. Jag har sett Far göra det vid flera tillfällen. Då jag var yngre skämdes jag, idag tycker jag det är en fantastisk gest! Så många i vårt samhälle utför arbeten som de aldrig tackas för och ett tack sitter aldrig fel.

Efter den goda maten tog jag en runda i vår vackra stad. Den är väl värd ett besök.

Himmel och vatten, en syn som jag aldrig tröttnar på.

Den rosa byggnaden till vänster om det gula huset i mitten är residenset. Det är Sveriges yngsta residens och stod klart 1911. Gustaf Lindgren hette arkitekten och huset byggdes inspirerat av engelska patriciervillor. Annars är herr Lindgren mest känd för de fängelser han byggde, något jag tycker är lite intressant. Residenset tillhör mina favoritutsikter. Karlskrona var vid byggets tillblivelse den svenska flottans huvudstation och residensstad, så representationsvåningen är tydligen väldigt påkostad. Ulrica Messing är numera Blekinges landshövding och jag gissar att hon bor i residenset? Jag har dock aldrig sett henne ”pa staun”. För mig kommer Camilla Ohdnoff för evigt vara Blekinges landshövding. Hon innehade denna position från 1974 till 1992 och var Sveriges första kvinnliga landshövding, så jag trodde väl att hon skulle vara kvar då vi flyttade ”hem” 2016. Så var det alltså inte.
04 mar

Solen! Solen, kära du.

”Hur ska ni fira att våren är här?” Så frågade hon, vår yngsta dotter, igår. Tja, sa jag, inte vet jag om vi kommer att fira något precis. Det gjorde vi inte heller, men jag gick omkring hela dagen med sockerdricka i hjärtat och med uppknäppt jacka. Det är något alldeles särskilt med vårljuset! Jag vet att inte alla tolererar det på samma vis. Personer med depressioner trillar ofta ner i dippar under den här tiden, så se dig gärna omkring för att eventuellt kunna hjälpa till med något slags emotionellt stöd eller kanske rycka in som promenadkompis eller liknande.

Jag kanske inte firade, men jag var hos svägerskan och njöt av hennes underbara balkong där det var många grader varmare än någonstans på vår gårdsplan. Jag insåg att det är dags att städa ur verandan och göra den till veranda igen. Under vintern agerar den lagerlokal/extrakyl, men nu ska den få blomma ut och bli lite omhuldad igen.

Kolla här! Jag har fått ett helt gäng söta plantbebisar som ska ner i krukor och förhoppningsvis överleva i min vård. Jag känner pressen, men mest känner jag mig glad och hoppfull. Det är dags att också ta hem pelargonerna som fått stå i det svala köket i Bredavik. Förhoppningsvis har de klarat sig bättre den här vintern än förra då ett helt gäng hade frusit ihjäl. Det där livet som planttant bjuder på högt och lågt och det blir sannerligen inte alltid som man tänkt sig. Mest blir det dock bättre!

Här ser du precis hur fantastisk min svägerska är med sina växter. De har finjord och hon säger att hon tittar till dem cirka trettio gånger om dagen. Hur kan det bli annat än bra? Kolla även in hennes fina namnskyltar i lera! Jag vill härmas och göra likadana. Så fint. Nematoder till trots, även hos henne bor det sorgmyggor. Grrr.

Jag träffade även en god vän som uppehåller sig i trakten med jämna mellanrum. Vi åt gott på Elsas lilla café och pratade och pratade och pratade. När vi hade fått träsmak och sällskapet som satt snett bakom oss började låta som en flock glada orangutanger var det dags att njuta av solnedgången och rasta benen lite.

Jag älskar Karlskrona. Rätt klädd för väder och VIND kan man inte annat än njuta av de vackra vyerna.

Jag vet inte hur många gånger jag fångat detta motiv. Alla hus är inte charmiga, men det är ändå något i trappan ner mot vattnet. Här går en lång promenad längs med vattnet, numera ända från Dragsö bort till Långö (där jag bodde som nyfödd och lite till) och Pantarholmen. Mycket trevlig promenad om du nu inte är bekant med Karlskrona.

Rosa molntuss!

”Sakta ner”! Min telefon och jag är inte överens då jag ska försöka ta panoramabilder, men här ser du allt från Brinova arena och tecken på att Varvet är mycket viktigt för karlskroniter till Pottholmens nybyggnationer. Och rosa himmel så klart. Sedan var det dags för körsång och bara det i sig är alltid som rosa himmel i vacker akustik, oavsett vilken färgsättning de satt där i Fredrikskyrkan. Ikväll och imorgon ska vi repa tillsammans med Karlshamns Kammarkör. Det kommer att bli så bra. Eller, det hoppas jag i alla fall. Det finns potential för det åtminstone.

24 feb

Sportlov 2022.

Jag varken jobbar i skolan eller har några småbarn hemma, men det betyder inte att jag inte får fira sportlov. Det har jag därför gjort hela veckan. Jag har inte varit ledig, utan har bara sett till att göra lovgrejer. Först ut var pysseldag med brorsdottern. Vi hade symaskinsskola, sydde kudde och Saccosäck till hennes Maileg-möss och så tillverkade hon en rad vackra kort med alla möjliga spännande tekniker. Alltså, det där med att se fascination inför att lära sig något nytt i någon annans ögon, det är fantastiskt. Tyvärr var det alltför få sådana tillfällen i skolan även då jag jobbade som lärare, men de gånger då någon fick den här blicken gjorde jobbdagarna extra fenomenala!

Jag skickade den här skärmdumpen till våra vuxna barn som den mamma jag är. Vi har försökt göra ungarna prismedvetna och ser att det följer med i bakgrunden. Att få med sig lite extraboost och tips kan väl inte vara dåligt? Jag lägger mig inte i vad de sedan bestämmer sig för att ta för beslut.

Allmänna konstverk gör mig glad och jag försöker stanna upp för att njuta lite extra av de som jag gillar extra mycket. Vid infarten till Karlskrona, nedanför blåportshöjden, står detta vackra konstverk som bara funnits i några år. Det heter just ”Blå port”. Tyvärr tog jag ett foto som liknar något från telefonkamerornas barndom, men kanske kan du se storheten?

Påminnelsefunktionen i telefonen leder många gånger till nostalgiska känslor av varierande slag. Igår kom det här meddelandet upp. Mamma var i USA och skulle köpa chokladdoppade torkade blåbär till mig. Det finns så många saker i den här lilla texten som får mig att fnissa av igenkännande och gör att jag verkligen saknar mamma. Hon var presentdrottning och vände sig ut och in för att fixa och dona. Skrattar åt då jag bodde hos henne och Far och ibland från övervåningen kunde ropa ”nu skriker du på Facebook igen, Mamma”. Då hade hon kommit åt Caps Lock på datorn, såklart, det handlade inte om att hon skrek på riktigt.

Igår var det dags för nästa sportlovsträff. Den här godingen har precis fyllt sjutton och det var dags för en fastersfika. Efter två timmars regelrätt förhör frågade jag honom om han var utmattad av alla mina frågor, men han påstod att han bara tyckte det hade varit trevligt att ha mycket att prata om. Träning, drömmar, skola, vänner, framtid, preferenser, personligheter, syskon, uppfostran – vi hann med en hel del och jag kände att sjuttonåringen i mig kunde känna glädje över allt spännande som händer i den åldern samtidigt som 51-åringen i mig tyckte det var skönt att slippa gå igenom allt detta igen. Allt har sin tid, liksom.

Karlskrona är en mycket vacker stad och om du inte har varit här förut kan jag varmt rekommendera ett besök i sommar. Just här har arkeologerna behövt gräva ut under den gamla kritpipsfabriken för att inte missa något supermegaspännande. Jag tror visst mest de har hittat, tja, kritpipor. Visst är det vackert med vattenspeglingar? Inte ens en rörig byggarbetsplats ändrar på detta faktum.

Igår tog jag båten till Bredavik efter en imponerande språngmarsch (”Oj, har du sprungit?” ”Tung andning utan att kunna göra annat än att nicka på huvudet.” Hahaha!) och möttes av detta vackra vid Bredaviks brygga. Fiskebåt hemmahörande i Timmernabben? Vet inte vad den gör just här, men det finns säkert någon förklaring. I bakgrunden ser du den jättelånga flytbrygga som kommit på plats. Hur kommer det att bli med alla planer som kommunen har om expansion i området? Den som lever får se. Något som är helt säkert är att solnedgångar från denna plats känns i hela kroppen. Efter en underbar vårvinterdag kände jag att allt som ligger framför lyser upp mer än att det som ligger bakom tynger. Med det får jag avsluta och fundera ut hur jag ska få hem de förrymda ankisarna. Suck.

Ps: Min syster skickade meddelande. ”Vad kommer att hända nu egentligen… krig i Europa!” Själv stoppar jag huvudet i sanden. Det är för jobbigt att ta in.

02 feb

Välkommen till världsarvet.

Igår hade jag ett jobbuppdrag inne i stan framåt kvällningen, så jag tog buss 123 och kände mig som tonåring igen. Tid på buss, för mig är det lika normalt som att borsta tänderna eller gå en promenad även om jag inte åker så mycket kommunalt längre. Jag gillar det. Känslan av att avskärma sig från alla trots att man sitter nästan på varandra, småsurret, det sövande gungandet och de mjuka pysningarna upp och ner då passagerare ska in eller ut ur bussen. Jag har en inneboende sengångare i mig. Åker jag buss tidigt på dagen skärps sinnena (glosinlärningstillstånd), men senare på dagen stänger medvetandet av om jag är passagerare. Att jag vet precis när jag ska vakna till är ett inlärt trick som funkar lika bra om jag är passagerare i bil, buss eller tåg. (Maken testade senast då vi åkte hem från Stockholm. Jag hade sagt att vi skulle handla i Jämjö. Jag sov så gott i passagerarsätet och maken var stolt då han trodde att han hade överlistat mig. I rondellen till ICA-butiken slog jag upp ögonen och var redo att handla.)

När jag väl kom till stan blev jag lite modfälld. Kanske var det februarivädret som fick folk att välja att stanna inne, men hur kan det vara helt dött i en stad av Karlskronas kaliber närmare 16.30? Var alla på ICA och handlade? Jag gick in i två butiker och handlade lite, både för att det är trevligt att stötta de etablissemang som fortfarande håller öppet och för att nätshopping missar allt det där med att ta in något med alla sinnen.

Bara kolla här. Drottninggatan bjöd på två bilar och kanske två gångtrafikanter. Suck. Nä, jag gillar inte känslan av stadsdöd. I USA är numera stadskärnorna ofta ghettofierade medan det är alla större köpcentrum som drar folk. Nu tror jag inte det ska bli så illa här, jag hoppas åtminstone inte det, men jag vet inte hur många restauranger en stad av Karlskronas kaliber klarar att underhålla. Det är ju det alla stängda butiker blir, just restauranger.

Nä, usch, det är nog bara normal februarideppighet som ger sig tillkänna. Det har knappt snöat på hela vintern, och precis då vi är redo att ta emot våren så slår det till. Vinter! Nä, jag ber om ursäkt för att jag tjurar. Det är ju inte precis någon överraskning att just februari brukar vara en vintermånad. Jag fyller på här med något betydligt varmare och trevligare! Igår höll vi syskon årsmöte för att dra upp riktlinjerna för vårt gemensamma sommarställe. Så fint att se alla. Vi dryftade ekonomiska grejer, praktiska detaljer och semesterplanering. Det kommer en sommar, det gör det! (Jag har några syskon som är mycket duktiga på officiella handlingar, dagordningar och sådant, så vid de här tillfällena känner jag mig faktiskt som en riktigt liten lillasyster. Intressant upplevelse för någon som jämt plågar sin omgivning med storasysterfasoner i vanliga fall.) Detta blir alltså dagens pepp. Även i de mörkaste av stunder finns det hopp! Krama en lyktstolpe, mata en talgoxe eller ta ett fotbad så ska du nog se att våren kommer. Tjing!

27 aug

Standan (staden-dagen).

Jag bor på en ö i skärgården. Jag tycker det är så härligt att säga det, för det känns lite ”Skärgårdsdoktorn”. Sanningen är att ön ligger väldigt nära Karlskrona, och tar man båten in från Bredavik tar det 20 minuter. Problemet är att båten går rätt sällan och inte alls i helgerna. Dessutom kommer man bara in till stan. Inga problem! Vi har nämligen även broförbindelser hela vägen, bl a Möcklösundsbron som är en av de vackraste broar jag vet. Tar jag bilen in får jag räkna med 35 minuter, minst, men eftersom det är tre mil vill jag gärna passa på att klämma in flera hållplatser.

Innan Corona slog till brukade jag vika torsdagar till mina ”standagar” eftersom jag ändå skulle in till kören. Nästa vecka drar det ÄNTLIGEN igång igen, så igår övade jag lite. Efter att ha jobbat en stund på förmiddagen åkte jag till en väninna och drack en kopp te med henne medan hon intog sin lunchlåda. Vi inspekterade pågående jobbprojekt och jag fascinerades över hennes fantastiska hantverksprecision! Jag imponeras alltid av den lätthet en mästare trakterar sitt instrument med, vare sig det rör sig om ett piano eller en gersåg…

Nästa stopp var hos min lymfmassör. Jag kan säga att hon jobbade igenom mig grundligt då jag inte hade haft möjlighet att besöka henne på i princip hela sommaren. Idag sitter jag här, lätt i kroppen, eventuellt med ett och annat nytt blåmärke och med slanka vrister (nåja, min kroppskonstitution kan nu Nettan inte påverka) och fötter utan ett gram extra vätska. Den senaste tiden har jag uppmanat flera personer att testa detta medel att nå bättre hälsa. Jag vet att minst en av dem har bokat tid och hoppas så att han får samma positiva upplevelse som jag!

Vidare mot syrrans soffa och några timmars häng. Vi pratade om högt och lågt, precis som vi gör. Det är fantastiskt att ha människor som förstår en så väl och som kan se sådant som man själv missar, ibland med minsta möjliga marginal. Isa, den fantastiska terapikatten, ville dessvärre inte gosa med mig. Däremot ville hon gärna ligga på min jacka och väska för att markera revir. Nu är jag pepp på att anmäla mig till flera av de här kreativa kurserna. Drömmer mig tillbaka till helgen i Mörtfors för några år sedan där svägerskan, syrran och jag fick utlopp för vår skaparlust, njöt av livet, badade, pratade och åt gott.

Slutstationen var dagens födelsedagsbarns hem. Hon hade bakat en glutenfri tårta (alltså, hur fint) som var hur god som helst. Jag uppskattar verkligen omtanken. Det var så mysigt att sitta ner och tjata lite, bli uppdaterad om diverse projekt och få gosa lite med hundarna i hushållet. Att känna sig hemma i någon annans hem är alltid härligt! Jag påmindes om vilket lyft lite eld ger, åtminstone i en kamin. Åh, snart är det dags att börja elda i spisen hemma igen! Egentligen ville jag dra igång på en gång då jag kom hem, men det var sent och jag behövde göra annat än att sitta och nära min inre Håkansson. Men snart ska jag elda.

12 aug

Ovanligt härlig vardag.

Efter en riktig heldag med fasters begravning igår var jag inte hemma förrän strax efter kl 23. Jag måste alltid runda av min dag, särskilt om jag varit med om något så stort som jag var igår. Det betyder att det inte blev många timmars sömn innan det var dags att börja arbetsdagen med ett klientsamtal kl 8. Jag var extra tacksam över att inte behöva resa någonstans just imorse. Det gav mig tid att rulla igång dagen i ganska lagom takt.

Efter jobbet åkte jag till den nyöppnade sjukhusbyggnaden här i Karlskrona för att besöka den nya mammografiavdelningen och klämma tuttarna i tortyrmaskinen. Till försvar för den stackars sköterskan och allt hon representerar kan jag säga att den nya avdelningen är helt fantastisk, ljus och inte alls någon instängd bunker som det förra stället. Den nya röntgenmaskinen är dessutom mer ergonomiskt utformad och visade sig bjuda på betydligt mindre obehag än den som användes vid det senaste tillfället det begav sig. Bilden visar delar av det fantastiska konstverket ”A Point of View” av Eva Larsson som står i trapphuset i byggnad 46. Verkligen vackert!

Efter röntgandet var det dags att möta upp min fina, fina vän från gymnasieåren. Hon har en begravning av en anhörig imorgon och frågade om det gick att mötas upp då hon ändå var i stan idag. Jag blev så glad över att kunna hänga med henne i flera timmar! Hon bor alldeles för långt bort i vanliga fall. Vi åt god mat, slickade i oss varsin bytta Karlskronaglass och förfasade oss som de tanter vi hunnit bli över vissa av de arkitektoniska bottennapp som vår stad intagits av de senaste åren. Nu ska vi till Gert Wingårdhs försvar (med allt detta försvarande skulle jag kanske satsa på att bli försvarsadvokat istället) säga att hans bygge med glaslådor säkert hade varit läckert på något annat ställe. Det är dock inte nödvändigtvis så att en krock mellan olika tidsepoker blir ”spännande” eller ”nydanande”. Nej, kuvösbyggnaden smälter knappast in på Björkholmen, utan tar för mycket plats både rent fysiskt och mentalt. Jag känner mig faktiskt lite besviken, men tycker ändå att de där Björkholmsbyggena är betydligt mer lättsmälta än den stora rostkolonn (jag VET att materialet heter corten, men det gör inte ”World Trade Center” vackrare) som reser sig upp alldeles bakom Karlskrona Central. Suck! Desto mer skönhet kunde vi insupa under vår promenad runt Saltö! Se, det var en alldeles ljuvlig promenad med några fina nedslag där vi njöt lite extra av utsikten.

Ikväll har jag rensat upp lite på mina morföräldrars och mammas gravar. Någon såg ut att ha varit där och pysslat alldeles nyligen, men jag satte dit några nya blommor och kasserade några andra. Det såg fräscht och välvårdat ut, till skillnad mot hur det såg ut för några veckor sedan då det inte hade hjälpt att vattna och hettan helt hade tagit över. Nu väntar vi in hösten, men först ska jag suga i mig de sista vackra sommardagarna. Jag hoppas du har möjlighet att göra detsamma!