08 jun

Sjung om studenter av alla de slag.

All denna glädje! Jag gråter alltid när folk tar studenten. Blir rörd av lättnaden och känslan av ”NU börjar livet, NU blir det bättre”… Vi som har några år på nacken vet bättre, men det är inte vår uppgift att trycka ner den kunskapen i halsen på de stackars ungdomarna. Igår var det dags att skjutsa makens brorson ut i livet. Han var sååå glad tillsammans med hela sin klass, ett dansande hav av tonårshormoner med en touch av alkohol.

Parallellt med allt studentfirande har vi i kören fått finbesök från ett gäng sjungande studenter från Harvard. Jag visade runt ett gäng i stan när de kommit med tåget från Piteå. Brändaholm, staun, studentflak på torget och glass från Gelato, sämre kan man ha det tänker jag.

Två av ungdomarna följde med mig hem efter studentuppvaktning av brorsonen. Vi stannade till ute vid naturreservatet för att de skulle få fri havsutsikt och det magiska kvällsljuset. Efter det satt vi och hade spännande samtal vid varsin kopp chokladmyntate vid levande ljus. Tycker det är så roligt att få höra funderingar och insikter från ungdomar! Imorse fick de frukost och sedan skickade jag iväg dem med bussen för en dag på Marinmuseum och diverse annat. Vid 17 ikväll möts våra båda körer upp för gemensam repetition, konsert och middag efteråt. Det blir med all säkerhet en härlig kväll!

25 maj

Barockt tomatpyssel.

Eftermiddagsskoj i trädgården. De stackars förvuxna tomatplantorna fick äntligen anses vara både avhärdade och redo att ta sig an varsin större murarhink med bättre gödning och större möjlighet till utveckling. Det bästa med tomater, förutom att de är så goda, är att de går att sätta långt ner i planteringskärlet då det bildas nya rötter längs stammen. Bästa hacket! Detta gör att man ger ranglet lite bättre stabilitet. Jag binder alltid upp mina tomater till varsin rejäl bambupinne, men senare på säsongen binder jag även upp de högväxande versionerna…

… på den här ställningen. I år funderar jag på att täcka ställningen med fiberduk för att ge bättre skydd mot sidovindarna. Eftersom detta funnits i mitt huvud i flera år är det kanske dags att omsätta i handling. Efter att detta kort tagits täckte jag även jorden med ett rejält lager gräs. Det skyddar tomaterna mot uttorkning och de fröflygande ogräsen tar inte så lätt fäste. I år blandade jag i en näve hönsgödsel i pelletsform i varje murarhink med planteringsjord. Hade ingen bokashi att fylla på med redo och struntade i jordgödsel. Påsen jag har kvar sparas till chili- och paprikaplantorna.

Efter att jag hade slängt gräs på tomaterna gjorde jag mig iordning på två minuter. Vi hade årets underbaraste dag och det frestade att bara stanna kvar i trädgården, men jag hade världsarvsambassadörsutbildning på Blekinge museum att ta mig an. Museiguiderna är så duktiga på att fånga sina åhörares intresse, detta gällde även Ola som tog väl hand om oss. Han guidade oss genom världsarvsutställningen som handlar om det civila livet till skillnaden från Marinmuseets utställning som har hand om örlogsbiten. De går naturligtvis i varandra här och där, konstigt vore det annars. 10 000 personer bodde på Trossö, 8 000 utanför. 70% tillhörde Amiralitetsförsamlingen, resten delade tyska församlingen och stadsförsamlingen ungefär lika. ”När någon nös blev alla sjuka” stämde till stor del. Karlskrona var känt för att vara en läskig stad där sjömännen drog in märkliga sjukdomar från världens alla hörn. Tänk att få en egen sjuka uppkallad efter sig – Karlskronafebern.

Ola fick inte rast som alla vi andra eftersom alla hade frågor som han gärna svarade på. I bakgrunden ser du barockträdgården som tillhör Grevagården där utställningen är belägen. De två idegranarna i bakgrunden antas ha stått här redan då trädgården anlades! Den ena av dem är Sveriges näst högsta idegran och det är ju lite coolt att krama ett träd som med all sannolikhet stått på en plats i över 300 år. Det nuvarande utseendet har trädgården haft sedan 1970-talet, men den har fräschats upp även efter det.

Här har vi Karl XI, kungen som jag tycker verkar ha varit ”sådär” engagerad i stan som ändå fick hans namn. Alla dessa prominenta karlar som antingen placerades eller drog sig till denna tråkiga stad där Stockholms nöjesliv uppenbarligen saknades av de världsvana snubbarna och deras fruar var inte helt nöjda. Det sägs ha funnits rullgardiner med motiv av Stockholms stadsprofil att dra ner hemma om man blev allt för uttråkad. Karlskrona anses nog fortfarande vara en håla, men flera aktörer, bl a Paraply, gör vad de kan för att dra hit lite liv och rörelse!

På väg från muséet gick jag förbi detta vackra. Tyska kyrkan lyste extra varmt i skenet av kvällssolen och magnolian fångade min blick. Själv hann jag lämna lite överblivna tomatplantor på vägen hem hos både familj och vänner. Jag kan bara inte slänga dugliga plantor, det går emot allt jag har!

Apropå plantor måste jag visa mina små minipenséer som är pressade och klara. Vi har mängder av frösådda penséer i grusgången och jag vill inte göra mig av med dem. De fyller sin funktion till skillnad från åkerfräken och fibblor av diverse slag. När jag såg Helena Lyths fina penséer blev jag inspirerad, men som du ser var jag inte särskilt noggrann då jag lade blommorna på plats. Jaja, för mig är det befriande att inte vara så perfektionistisk, jag behöver öva på att vara lite slarvig. Jag har lagt lite fler i press och så får vi se vad jag gör med dem.

11 maj

Världsarvsambassadör.

För ett tag sedan tipsade min resebloggarsyster om en utbildning som hon tyckte lät spännande. Världsarvssamordnaren i kommunen bjöd in till en utbildning för alla intresserade som i förlängningen är tänkt att ge fler engagerade, intresserade och kunniga representanter för världsarvet Örlogsstaden Karlskrona. I planeringsstadiet hoppades man på 20 deltagare. Det var betydligt fler som nappade på erbjudandet, bland annat jag. Igår var det så dags för det första kurstillfället av fyra och vi möttes upp i hörsalen på Karlskronas stolthet Marinmuseum.

Innan föreläsningen drog igång passade jag på att gå en runda i museibutiken och hittade äntligen ett gäng praktiska och superfina duktyngder! Det blåser så här på ön och det krävs riktigt rejäla pinaler för att hålla kvar en duk på bordet. Tror att de här ekollonen kan vara precis det jag letat efter.

Här kan du läsa lite om vad som förväntas av oss deltagare efter genomgången utbildning. Jag ser mest fram emot att få besöka olika intressanta ställen runtom staden, men tycker även att det ska bli jätteroligt att få vara med i en invånarpanel som kan ge feedback om olika planerade projekt.

Malin jobbar som världsarvsansvarig på Marinmuseum och gav en mycket intressant introduktion om muséets utställningar som berör detta ämne. Tänk ändå vilken massa livsöden som utspelat sig i denna stad sedan den grundades 1680!

Under pausen satt jag bredvid Rolf Lindén, en lokal kändis. Jag ville höra mer efter att ha lyssnat på vad han hade att säga på bara en kvart. I denna artikel kan du läsa lite om hans inblandning i U137-”incidenten” här i Karlskrona 1981. Rolf berättade om hur han ser på nedmonteringen av försvaret, vilken position det har satt oss i och hur det ser ut i nuläget gällande både Sverige och resten av Europa. Det var ord och inga visor. Mycket intressant att lyssna på något som är så extremt inläst och erfaren på ett ämne som jag har absolut noll koll på. ”Kan inte alla bara vara söta och snälla mot varandra” funkar inte ens i en familj, så jag inser att det är blåögt att helt nedmontera ett lands försvar. Länsstyrelsens representant tog upp behovet av det civila försvaret och hur vårt kulturarv i högsta grad är levande åtminstone genom Varvets verksamhet. Min tyska syster uttryckte oro över att vi med dagens oroligheter kanske kommer att få uppleva att försvaret tightas till igen och att utländska medborgare inte längre får tillgång till känsligare ställen (öarna till exempel). Vi får väl se.

Efter två fullpackade timmar stegade jag hem på lätta fjät och tittade på min hemstad med lite andra ögon. Aspöfärjan påminner om att detta verkligen är en skärgårdsstad. Aspö har 554 fast boende, men under sommarhalvåret rör sig många gånger fler på ön. Jag kommer inte ens ihåg när jag sist var där, men tänker att det kanske snart är dags!

Jag hittade även en innergård som jag aldrig ägnat ens ett ögonkast åt. Parkering förbjuden för obehöriga, men det stod inget om att man inte fick kika in. Tänk, så många härliga ställen det finns som man aldrig lägger ögonen på! Det finns alltid något nytt att upptäcka.

Af Chapmangymnasiet är inhyst i en av stans vackraste byggnader. Du ser den här i vänsterkant, men hela den här vyn är ju idyllisk. Gatustenen, vackra hus, blomstrande träd och blå himmel. Allt det vackra krockar lite med att detta är en plats som lever med ordspråket ”de gaur ente” (det går inte). Kanske är mitt uppdrag som världsarvsambassadör att få både invånare och besökare att upptäcka vilken pärla Karlskrona är?

Eftersom jag ändå skulle vara i stan passade jag och maken på att hänga med syrran och svågern i jacuzzin i några härliga timmar medan skymningen föll över stan. Venus lyste över hustaken, men det kunde jag inte se utan glasögon. När det väl hade blivit mörkt nog för att planeten skulle synas även för skumögda behövde man ställa sig upp och det var jag inte så intresserad av. Bilturer och jacuzzibad är bra ställen för att avhandla viktiga och oviktiga ämnen. Tack, tack är allt jag har att säga.

09 maj

Vad gör man när amerikaner kommer till Karlskrona?

Igår hade jag chansen att hänga med en fin, ung vän som bodde här i Karlskrona i samband med att Far gick bort. Hon var viktig framför allt för vår yngsta dotter då det begav sig. Nu var hon här för att visa Sverige för sin man. Detta är ett ytterst aktivt par. Båda jobbar med sådant som gör både kropp och själ gott, så det passade utmärkt för dem att ägna dagen åt att paddla kajak på Sturkö med svågern. De fick efter det leka ute i vacker natur och leka hemma hos min bror och svägerska. Där fick de också smarrig kålpudding (typiskt svenskt som båda älskade) och en chokladkaka som gjorde succé. När jag sedan skulle ta vid bestämde jag mig för att ge dem det bästa Karlskrona har att erbjuda klockan sju på kvällen: Hemmakväll och Brändaholm! Jag kände mig som min morbror Kalle då jag sa att de skulle plocka varsin godispåse full. ”Don’t be shy!” Jag tror vi alla var lite höga på sockerångorna då vi var färdiga.

S hade sprungit många rundor i Karlskrona, men hade helt missat Brändaholm. Därför var det lite extra mysigt att få gå runt på denna lilla söta holme och njuta av allt det gröna och vackra. Ohemult idylliskt, om jag får säga det själv. Det hela började med ett svartbygge 1920 då fem män rodde ut till Dragsö för att protestera mot att kommunen hade tagit beslut om att plantera träd på holmen. Till slut vann protestanterna och Brändaholm delades istället upp i kolonilotter som utarbetade karlskroniter skulle kunna få hämta kraft ifrån.

Domarringen stod färdig 1924 och består av stenar som kommer från de olika lotterna. Man får verkligen känslan av att altarbordet och stenarna stått betydligt längre än så!

Föreningen på holmen har tagit beslut om att lämna somliga gräsplättar oklippta för att befrämja pollinatörernas liv. Jag vet inte hur länge de haft detta mål, men det verkar redan ha gett effekt!

Den unge mannen var imponerad av att historian är närvarande på så många platser i Sverige. Karlskrona fick sina stadsprivilegier redan 1680 och har hamnat på Unescos världsarvslista. Det finns flera amerikanska städer som bosattes av européer i USA från 1500-talet och framåt, men jag håller med honom om att det inte känns på samma sätt. Somliga platser där är sparade som uppvisningsplatser och bebyggelse i städer har ofta rivits ner för nybyggen då något känts omodernt. De svenska städerna bjuder mer ofta på både gammalt och nytt. Å andra sidan har det i perioder varit mycket poppis att riva ner och bygga praktiska Sovjetbetongskapelser runt vårt avlånga land, så inte behöver jag stå här och slå mig för bröstet precis.

Men alltså, lite motljus och de där små röda stugorna. Vackert! Vad jag förstår ingår det att man verkligen ska sköta sin lott och följa vissa regler. Det kanske känns begränsande och lite stressigt, eller så känns det fint att kunna ge sina medmänniskor en så härlig upplevelse då vi får ta in allt som besökare i området.

När jag hade lämnat av de unga tu till nästa aktivitet åkte jag hem och passade på att lämna och hämta lite grejer i Bredavik. Denna vackra solnedgång som jag mött så många gånger. Lusten att hoppa i plurret infann sig inte, men däremot tog jag en stund vid ”gula stugan” (som numera är vit) för att fylla på mig själv med ännu mer skönhet innan jag tog mig hem efter en mysig dag.

20 apr

Lyssna, kom och lyssna.

Snart ger jag mig av till Carl XI:s egen stad Karlskrona. Även kung Carl XVI Gustav har samma mål för dagen. Den som vill och har tid kan vara med på hans mottagande här klockan tolv via lajvsändning. Du som håller utkik (eller snarare viftar med öronen) kan få en skymt av någon som du kanske är bekant med.

02 apr

Låt livsandarna återvända!

Äntligen lite sol! Egentligen har det varit fint väder lite då och då den senaste tiden, men mest kortvarigt och alltid i sällskap av kyla och regn. Mer regn. Och ännu mer. Jag är tacksam, men svältfödd på D-vitamin, liksom många jag känner. Det bästa med detta är att det känns desto bättre när man får en toppendag.

Vi tänkte bjuda in till växthusbyggesdag, men insåg snart att det var viktigare att hjälpa brorsan att få in tillräckligt med ved inför nästa vinter. Man vet inte hur läget ser ut då gällande elkostnader, men risken är att det fortsätter vara dyrt att värma upp husen här i Svea rike. Därmed bestämde vi oss för att åka till Klackamåla och göra en insats där. Fars björkhage var extra fin under den blå, blå himlen.

Den kluvna veden till höger tog herrarna hand om för ett tag sedan, nu hade maken och jag ansvar för björkklabbarna till vänster. Maken agerade förste klyvare medan jag staplade.

Syrran var också på plats och jobbade i sin trädgård medan hennes man och vår bror hade städdag med jaktlaget. Vi passade på att göra det som är lika viktigt som att jobba hårt, nämligen att fika och ta en stund till återhämtning.

Lagom till att vi hade fikat klart kom faster B förbi på promenad, så då följde jag och syrran med henne. Hon hade tänkt ta korta rundan eftersom inte hennes man var med. Varg och lodjur känns inte helt oproblematiskt om man är på egen hand, så jag förstår henne. Med sällskap blev det istället en promenix bort till blåsippsbacken.

Det blåa havet uteblev dock, så vi fick nöja oss med den här lilla vännen som inte ens hade slagit ut. Bättre jaktlycka blev vi då faster upptäckte fälld sälg, så vi fick alla med oss sälg med fina videkissar hem lagom till påsk.

Då vi kom tillbaka hade svågern anslutit en stund under sin lunchpaus. Efter det var det dags för mig att åter hugga i. (Maken älskar Lidl. Jag tror det är den enda butik han går in i frivilligt. Svärmor gav honom denna jultröja och uppenbarligen funkar den utmärkt även under andra tider på året.)

Här kom jag också med på kort. Det här arbetet är terapeutiskt på något sätt. Från början kändes det som att högen som skulle klyvas var ”oändlig”. Det var bara att mata på, flytta, lyfta, stapla, men doften av träet, solen och omgivningen gjorde att det inte bara var uthärdligt, utan härligt!

Till slut var våra kroppar rätt möra, men tillfredsställelsen att se det här var större. Härliga timmar!

Jag hade tagit upp några bitar torsk och lax, så hemma blev det favoritsoppan med saffran som går på tjugo minuter från start till mål. Det blev slickade tallrikar. Aldrig känns det så gott att äta som när man är riktigt hungrig.

Egentligen var kroppen så mör att jag hade tänkt om gällande tangokonsert som våra dansanta vänner bjudit in till, men efter soppa och dusch kände jag att det fanns precis så mycket energi som behövdes för ännu en runda från ön. Med en sådan här vacker skylt vid entrén visste jag att jag hade valt rätt.

Tango Blekinge hade gjort så fint i IOGT:s lokal och dagen till ära (tioårsjubileum) bjöds det upp till dans till liveorkester. Quarteto Tangarte var helt fenomenala! Vi bjöds inte bara på underbar musik, utan även på undervisning om tangons historia. Jag trodde att tangon kom från Argentina, men sanningen är att den utvecklades i de fattiga kvarteren i Rio de la Plata-området, alltså både i Argentina och Uruguay. Jag har aldrig direkt uppskattat tango förrän jag såg min väninna och hennes man dansa tillsammans på sin bröllopsfest. Det var konst! Att nu få njuta på riktigt duktiga musiker presentera all denna smärta och passion live var mycket känslosamt. Jag fick till och med gråta en skvätt och lyssnade sedan på Astor Piazzolas musik på hög volym i bilen.

Efter skålande i (naturligtvis) alkoholfritt bubbel var det dags för mig att dra vidare. Hela kroppen var mör och efter en hel dag i solen blir man trött. Jag missade att se vacker dans och fortsätta lyssna på den härliga musiken, men vet att jag gjorde rätt val.

Innan jag åkte hem tog jag dock en tur längs vattnet för att njuta av det vackra ljuset och det upplysta kruthuset på Ljungskär. Jag har anmält mig till en kurs för att bli världsarvsambassadör, så det är väl dags att jag lär mig mer än att min hemstad grundades 1680 och att Trossö innan dess ägdes av Vittus Andersson. Jag känner mig pepp! Första kurstillfället går av stapeln i maj. Lite häftigt är det allt att betrakta ett byggverk som stått pall i närmare 270 år och fundera över hur det var att leva då, för länge sedan, men ändå så nära i tiden. Nu måste jag byta tango mot Poulenc, för idag ska vi köra långrep inför långfredagens framförande. Detta ska blandas med påfyllning av själen, så jag förväntar mig ett gott slut på denna vecka.

30 dec

När ens intressen går ihop och alstrar god energi.

Äldsta dottern hade bara ett önskemål för de här mellandagarna, nämligen att få in ett besök på Pingstkyrkans Second Hand. Jag hade inget att invända emot detta. För oss i Karlskrona är detta det trevligaste second hand-stället och det som bjuder på störst variation i utbud om än inte alltid det fyndigaste.

När vi väl var på plats såg jag genast att julgrejerna var nedsatta i pris, men att det inte fanns så mycket kvar. Jag fokuserade istället på de andra hyllorna. Framför allt letade jag efter stora handdukar i gott skick för att kunna använda till de där brokiga morgonrockarna jag gillar så mycket. Det fanns många handdukar, men bara ett fåtal som jag var intresserad av. Jag plockade även på mig en jättesöt tvättpåse till min secondhandjägarkompis. 25 kronor, handbroderad och med bara en liten slitskada som hon får fixa själv. När korgen var full av textilier slank det ner både ett och annat lite mer ömtåligt. Vår brokiga finglassamling kompletterades av ett nytt par, presentlådans ge bort-vaser är nu några fler och så hittade jag en otroligt söt liten Rörstrand-kanna i perfekt skick. Värmeljusduvan var skitig och gavs i princip bort och när jag hittade ett örtkar till mitt hemgjorda sellerisalt blev jag jätteglad! Finaste fyndet var nog den lätt isblå kristallvas nummer 990 från Strömbergshyttan som kostade 45 kronor. Skitig och dan, med en ful beläggning som jag visste skulle vara lätt att bli av med. Efter en stund vid diskhon såg alla grejer ut som nya och jag behövde inte ångra några inköp.

Tyvärr glömde jag att ta kort på stekpannan från Nilsjohan som jag övertalade dottern att köpa för 75 kronor innan den fick gå genom lite hårdhänt kärlek. Hon var ytterst tveksam till inköpet då hon hade svårt att se bortom beläggningarna, men jag lovade henne att den skulle bli som ny. Lo and behold! Efter att ha smörjt in den med såpa och låtit den stå i 50°C i ugnen i en timme och sedan skrubbat den ren med Svinto gick den nästan inte att känna igen mer än till formen.

Dylika pinaler är inte bara bra till att försvara sig med! De äro även synnerligen goda matlagningsdon. Det fanns visst en del annat på kvittot också, men ingenting som inte nu har en plan för sitt fortsatta existensberättigande. Finns det något särskilt du är på jakt efter i second hand-svängen?

02 dec

Stad i vinterljus.

Rådhuset i Karlskrona har stått här sedan 1798 då det ersatte rådhuset som brann ner i den stora stadsbranden några år innan. Jag tycker det är så vackert och även om man inte riktigt kan se hur fint uret är här så är det ”kronan på verket”, särskilt kvällstid.

”Spanska trappan” kostade snuskigt mycket pengar att bygga och är emellanåt rent livsfarlig när man kommer från Stortorget, men visst är den tjusig! Här börjar butiksdöden märkas och jag hoppas att utvecklingen inte fortsätter som den gjort hittills.

Biblioteket är inte vackert på något sätt, men jag älskar verkligen det här stället. Bibliotekarierna är duktiga på att skylta inspirerande och när jag gick förbi igår fick jag mest lust att krypa upp i soffan med en god bok och käka praliner.

Förra årets isbana blev en succé och kommunen bjuder på plastis och gratis skridskor att låna samtidigt som det visst ska bli något slags kommers i de små stugorna. Laholm släcker ner, Karlskrona sticker antingen ner huvudet i sanden eller så förstår politikerna vikten av att ha härliga ting i sitt liv för att inte alldeles deppa ihop när så mycket ändå är jobbigt att hantera. Är du en sådan som släcker ner, eller en som satsar?

17 nov

Kulturtant.

Tänk vad härligt det är att gå på festligheter i salong med sorl i foajén, musik och röda draperier! Igår var det dags för brorsdotterns skola Musikugglan att sätta upp föreställningen ”Lilla sjöjungfrun”. Det är imponerande att utifrån titta på något som jag med min erfarenhet vet har tagit väldigt många timmars förberedelser både från vuxna och barn. Trehundra barn från nollan till nian var på olika sätt engagerade. Scenografin var imponerande, så roligt med ett duktigt elevband och finns det något charmigare än en sexåring som står kvar och pillar sig i näsan när resten av den jättestora kören satt sig ner?! En av solisterna kändes redan klar som proffs på framtidens teaterscener och är tydligen en musikalisk multitalang. Hoppas hon får fortsätta känna musikglädje.

Jag satt med bror, svägerska och brorson, men i publiken fanns flera kända ansikten. Fint att stråla samman för att uppleva och glädjas, fälla en tår och skratta så magen krampar. Avslutningsvis blev det en bonuspromenad med en vän som jag gärna filosoferar tillsammans med. Livet är inte alltid lätt, men tänk vilka skatter som döljer sig både här och där!