06 dec

Om att överlista naturen.

Det blåser ofta rätt rejält här och när det händer flyger och far grejer. Med det i åtanke räcker det inte att hänga upp kransar lite fint i ett rött sidenband eller liknande. Maken har satt häftstift mitt uppe på båda dörrarna och dessutom sitter det ett både till vänster och höger på ”sidorna” på varje dörr. De är ordentligt intryckta så det inte påverkar då man stänger. När han hängde upp kransarna förra året använde han tjock ståltråd. De satt som berget, men det var inte fint. I år använde han något slags jutetråd vilket jag tycker funkar bättre, men nästa gång blir det nog någon kraftig och genomskinlig nylontråd som får uppgiften att hålla kvar dessa dekorationer. Jag har aldrig sett något enda inredningsreportage med montering av liknande slag, men i den situationen är man väl mest ute efter fina bilder.

04 dec

Hur bygger man ett hem?

Vilken stil har du där hemma? Sparsmakad? Anspråkslös? Modern? Eklektisk? Tidsenlig? Häromdagen tyckte jag att det mest såg tantigt ut här hemma. Hemtrevligt, men tantigt. Jag hade med all säkerhet protesterat högt om jag som femtonåring hade presenterats för mitt eget hem och fått veta att det var jag som bodde här. På den tiden ville jag att allt skulle vara vitt och mycket minimalistiskt. Inte en volang, inte en pastell, inte något hemvävt fick uppehålla sig i min närhet. Nu höll jag ju på med en massa olika hantverk, allt från att virka och sticka till att sy, väva och brodera, så detta genererade naturligtvis en hel del inredningsdetaljer som jag sedan inte ville använda själv. Något jag är lite ledsen över är att jag faktiskt vävde en fantastisk pläd som jag dessvärre tvättade själv i ullprogrammet i en maskin med resultatet att den filtade sig och krympte. Den hade jag nog kunnat tänka mig att använda varje dag fram tills nu annars.

Snättringe, 70-talshus. IKEA:s Stockholmsserie och Billybokhylla i björk. Ca 2011. Makens mormor Brittas matta. Mattan har vi i vardagsrummet nu också, flera av kuddfodralen ligger i lådan med kuddfodral. Våra Billyhyllor tror jag såldes innan vi flyttade till USA. Där köpte vi likadana, men med glasdörrar. Dessa åkte hem med oss i containrar och hamnade sedan hos svärfar.

Ibland är det bra att ta sig tid till att verkligen se vad man omger sig med och vad som finns i gömmorna. Det är roligt att rotera detaljer. Sådant jag är trött på idag kanske känns roligt och ”nytt” om tre år igen. Å andra sidan är det inte många som har ett förråd där allt står synligt och lättillgängligt för inspektion. Våra grejer och prylar står mest i ladan, men textilierna har vi i plastbackar här inne, och en del garderober och lådor. Du som brukar läsa här vet att jag kör mina utrensningar med jämna mellanrum. Jag har insett att jag alltid gör mig av med något som jag sedan saknar, men det är en bra övning i att inte lägga för mycket känslor i prylar. Jag tänker mycket på det nu när jag förbereder julklappar t ex. Trots att jag gillar att få överraska inser jag att det är bättre att ge folk det de behöver och vill ha än att försöka hitta på något som kanske, men kanske inte, går hem.

Orem, Utah, arkitektritat 70-talshus på drygt 300 kvadrat. 2016, IKEA:s Stockholmsserie funkade här även om möblerna hade köpts på IKEA i Draper. Just soffan köptes billigt i fyndhörnan. Den står nu i vårt allrum på övervåningen, soffbordet står i brorsans sommarhus, vi har en fåtölj i vardagsrummet och sonen har tagit över den andra. Lampan såldes i USA. Påskdetaljerna åker fortfarande fram varje år och tavlan från vår gode konstnärsvän hänger i vardagsrummet.

Vissa saker vi har omgett oss med genom åren har slitits ut eller gått sönder och har inte varit värda att laga. Annat har fått nytt liv, eller så har vi tagit oss an andras avpolletterade saker för att ge dem en ny chans. Det är härligt att det kan vara så tycker jag!

Gröna soffan på övervåningen i vårt hem här på Sturkö. Huset byggdes i början av 1900-talet och har renoverats genomgående sedan 2016 med målet att behålla charmen. Jag fick ljusstaken i 40-årspresent av min fina vän som några år senare gick bort i cancer. Den har kompletterats med en ”julgransstam” och påminner mig hela december om V och det vi hade tillsammans. Nostalgi av vikt och värde. Den mönstrade kudden var ett broderi som jag köpte på Tradera och gav nytt liv. Även Gocken Jobs-tavlan (en stor favorit) köpte jag på Tradera för en billig slant. (Säsongsbetonade prylar införskaffas förslagsvis på helt fel tid om man vill spara pengar.)

Nu ska jag lördagsjula och ikväll är det dags för kyrkokonsert. Det hade varit kul att höra hur du förhåller dig till inredning, prylar och vad som sparas och inte.

01 dec

Välkommen december och juletid.

Det känns ändå lite småmagiskt att se snö på marken tillsammans med adventsstjärnan i fönstret en tidig decembermorgon. Jag älskar den här tiden på året! Mörkret stör mig inte direkt, men visst älskar jag ljuset som snön tillför. Det var bara det där med is och bilar. Gillar verkligen inte att köra då det är halt.

Vår granne Lotta har satt upp utomhusljus lite här och där för att muntra upp oss trötta medmänniskor! Det är så mysigt att gå förbi deras gård på eftermiddagspromenaderna. Ljusslinga i träd, adventsljusstakar också i ladan, ljusbollar i krukor och allt vad det är. ”Var inte rädd för mörkret, tänd ett litet ljus.”

Numera står gårdens gamla vagn som dekoration vid sidan om vår uppfart. Den tillhör väl egentligen brorsan, men tills han flyttar den hade det varit roligt att använda den till något fint. Jag kan se krasse slingra sig ner över kanten, men jag vet inte om jag orkar springa med vattenkannan ända hit. Vi råkar ju bo på ett ställe som alltid bjuder på torka. Nåja, det är inte precis något problem just idag.

Hej Hemma! Blir fortfarande rörd av att jag får bo här. Jag älskar vårt hem.

Den gamle kartongtomten står bra i kröken i trappan. Jag tänker att den kom med huset, men samtidigt funderar jag på om den kom i Sikölådan med julgrejer härom året. Hur som helst tycker jag att han har sin plats här! IKEA-växten är jag dock trött på. Vet bara inte vad jag skulle sätta dit istället.

Älskar ”det är en ros…”-trycket som hade sin plats i hallen förra året. Nu har den fula elcentralen blivit inbyggd i ett fint skåp, så då får inte bonaden plats. Jag tycker ändå att den passar perfekt också i den blårosa hörnan. Lite väl svulstigt och en gnutta tantigt, men jag gillar känslan!

Blommorna fick jag av äldsta dottern efter konserten i söndags och de passar så fint i kökets lilla julhörna. Det enda som inte passar in är mikron, men den får inte plats någon annanstans. Är ändå väldigt nöjd med att den sväljer så mycket trots sin lilla storlek. Jag hade velat ha den svart så den blev lite mer en del av skåpet. Helt oviktigt egentligen!

23 nov

Gläns över sjö, strand och dammråttor.

Det är den tiden på året igen. Allt är så mörkt och ruggigt att man får göra vad man kan för att lysa upp lite! Efter fönsterputsningen var det på tiden att mässingsstängerna fick sig en omgång. Här syns en tydlig gräns mellan oputsad och en omgång med superputsmedlet salt+ättiksprit på svamp. (Häll lite ättiksprit i en glasskål. Tillsätt vanligt salt, NaCl för dig som är kemist, och blanda ihop. Ta en vanlig kökssvamp och gnid bort oxideringen på dina mässingsprylar, skölj med ljummet vatten och buffra med mjuk duk.) Jag fuktade i år dessutom en mikrofiberduk med lite Häxans metallputs och drog över allt en sista gång för att glansen ska hålla lite längre. Vet inte om det funkar, men det visar sig väl.

Här står de i givakt, ändknopparna som alla har trillat i golvet vid något tillfälle och fått sin yttersta ”spets” lite tillknycklad. Knopparna och de tillhörande gardinstänger kommer från makens mormor och morfar, något som gör att det är extra roligt att använda dem. De är egentligen lite för korta, men det reder sig ändå.

Allra finast blev ju krönet på kakelugnen. Se bara på sotluckan! Här kan de riktigt långa spegla sig i jul. Ja, om det kommer några riktigt långa på besök, det vill säga.

Det känns lite orättvist att jämföra med den rostiga sotluckan i sovrummets kakelugn, men känslan är densamma. Tänk dig själva mässingsdelarna, mörka och glanslösa. Precis så såg luckan i vardagsrummet också ut innan putsningen. Tänk ändå vad roligt det är att städa och göra fint. Eller roligt och roligt, det är snarare trevligt att kunna njuta av det färdiga resultatet. Och nu ska jag gömma lite skräp som ligger framme och dräller innan det ska bäddas åt våra ungdomar som är på ingång. Till helgen är det ju dags att fira Thanksgiving!

20 nov

Musmys.

Jag älskar min brorsdotters möss och hur trevligt hon inrett tillsammans med sin mamma i en bokhylla. Det är så gulligt att jag får lust att skaffa dockhus igen. Typiskt att jag inte köpte Lundbyhuset som Sikö sålde för en billig peng med möbler och allt. Jaja, så kan det bli.

18 nov

Carl Malmstens Herrgården i nya kläder.

I trettio år har jag gillat Carl Malmsten-möblemanget Herrgården. Jag har skrivit här i bloggen om hur jag hittade det på en nätauktion och köpte det för en billig peng. Det var i risigt skick (hade stått i hem med rökare någon gång i sitt liv), så jag visste redan från början att vi inte skulle kunna betala så mycket för det för att det fortfarande skulle vara ”fyndigt”. Ett nytt bord med sex stolar går på närmare 60 000 kronor, så efter överläggning med maken landade jag i att 10 000 inklusive allt (reparation, professionell omlackering och omklädning av sitsarna) borde vara ett skäligt pris. Efter vunnen auktion, slagavgift, lackeringsavgift och nytt möbeltyg landade alla utlägg på 10 200 kr, så jag är mycket nöjd. Tycker du inte att det är fantastiskt snyggt? Eller tillhör du skaran av folk som inte kan lägga på ett automatiskt drömfilter?

Det känns ändå fantastiskt att stolar som tillverkades 1957 fortfarande håller formen perfekt. Inga glapp någonstans, något som obönhörligen hänt med alla IKEA-möbler vi haft i vårt hem genom åren, ofta efter kort tid.

Däremot hade färgen släppt på sina ställen och nikotinnyansen som alltid lägger sig hos rökare har aldrig varit min favorit. Jag är otroligt känslig för dofter och tyckte det var intressant att möblerna trots allt nästan inte luktade (mina föräldrar brukade ”ärva” möbler från mammas rökande kusin och usch, de luktade alltid otroligt otäckt), så jag gissar att de stått i något förråd eller liknande i många år innan de auktionerades bort.

Stolsitsarna monterades bort och bord, iläggsskivor och stolar lämnades in till lackeringsverkstad. Jag kan varmt rekommendera Ramströms lackering här i Karlskrona. De var så proffsiga och hjälpsamma och resultatet blev fantastiskt snyggt. Vi fick betala lite extra för rengöring, grundbehandling och lagning av ett par hack, men mycket prisvärt! Att ta hand om sitsarna blev däremot mitt jobb.

Det blommiga Sandersontyget Rose and Peony hade sett sina bästa dagar. De tidigare ägarna måste verkligen ha gillat detta klassiska mönster, för de flesta av sitsarna var omklädda med två lager tyg. Det var tydligen inte samma häftpistol som använts, för det första lagret tyg (andra för mig) var mycket svårare att få loss.

Sitsarna var fläckiga och lite slitna, men här syns vilken fantastisk kvalitet det är på originaltyget från 1957. Wow!

Två lager stoppning, ett fastare och ett ”luddigare”, behövde plockas bort. Sedan var det dags för…

… montering av skumgummi och mellanlägget som jag använde senast då jag gillade att sy lapptäcken för MÅNGA år sedan. Påminnelse om hur viktigt det är med ordning och reda så man hittar ”bra att ha-grejer” då man väl behöver dem.

Löpande band-principen funkar ofta bäst och är mest tidseffektiv. Här står sitsarna redo att monteras fast på själva stolarna.

Usch, efter att ha skjutit på det sista steget alldeles för länge frågade jag maken om han kunde bli mitt moraliska stöd och ansvarig för att sätta häftorna medan jag var ansvarig för själva monteringen. Som vanligt lade jag alldeles för mycket tid på att oroa mig över att det inte skulle bli bra istället för att bara göra och tänka ”om det blir fel så gör vi om”. Det blev ju jättebra!

Efter alla dessa bilder kan jag nu visa slutresultatet. Hurra! Ljust och fräscht, men hädanefter blir det alltid duk på bordet. Jag hade beställt en tygvaxduk (ser ut som linnetyg, men har en yta som gör att det är lätt att torka bort spill och fläckar) som inte alls hade rätt färg då den kom, så nu väntar vi på en ny sådan. Tills dess får vi äta på golvet. Hehe, skojar bara. Det känns bra att kunna lägga ett halvårslångt projekt till handlingarna och ser fram emot många härliga stunder vid köksbordet framöver.

29 okt

Här har du tjugosju miljoner.

”Mastersovrummet” på bilden här under var makens och mitt första gemensamma boende som gifta. Vi kom till Kalifornien utan att veta var vi skulle tillbringa resten av läsåret och hade turen att få hyra hos M som sedan dess blivit en kär vän. M var nyskild och hyrde ut rum i sitt hus i Palo Alto till Stanfordstudenter för att dryga ut sin fransklärarlön. Sedan vi bodde där i mitten av nittiotalet har M jobbat långt över svensk pensionsålder och varit på volontäruppdrag i Dominikanska republiken, i Ecuador och i Spanien. Hon växte själv upp på Stanfords campus i ett drömhus som bara kunde hyras/ägas av anställda på universitetet. Hennes rötter växer långt ner i Kaliforniens röda jord och hon hade aldrig flyttat på sig om inte fyra av hennes barn var samlade på annat ställe i USA och en dotter bor halvårsvis i England med sin brittiske make. Med de priser som råder på husmarknaden idag fanns det ingen chans för något av barnen att köpa ut sina syskon ens om de hade velat. Så här ser nämligen dryga tjugosju miljoner kronor ut. För mig som bott i huset ett år kan jag säga att jag älskade det och att det hade sin charm, men till det priset? Allt är i princip i original utom badrummen som blev uppätna inifrån av termiter för ett gäng år sedan och mattorna. När jag såg bilderna på Zillow rusade tusen minnen genom mitt huvud. Jag hoppas att de nya ägarna kan trivas så bra som vi och så många andra har fått göra där genom åren. (M fortsatte hyra ut ända tills huset såldes.) Med det sagt kan jag inte låta bli att förundras över huspriserna och om det ändå inte är en ny krasch på gång? Vad hade man fått för samma pris här i Sverige? Zlatans slott kanske?

För att väga upp alla pimpade foton kommer här en bild från vardagsrummet som det såg ut när det var M:s hem. Det där pianot har jag spelat på många gånger och fylls av varma minnen då jag tänker på utsikten och doften av eukalyptus då dörrarna stod öppna. Ah!

14 okt

Välkommen hem!

Jag gillar ju verkligen att hitta på grejer, att träffa människor och uppleva saker. Sedan jag var mycket ung har jag trots detta älskat att komma HEM. Maken tyckte det var så märkligt att jag blev så glad över att få ”åka hem” till Mamma och Far. Vad var vårt gemensamma hem då värt? Alltså, jag tyckte ju det var precis lika skönt att ”åka hem” till oss när vi väl hade besökt Blekinge! Jag har förstått att jag inte är den enda som har upplevt detta fenomen och jag är tacksam över att ha många HEM nära mitt hjärta. När jag ser den här synen, oavsett årstid men särskilt nu, blir jag alldeles varm i hjärtat och axlarna sjunker. Välkommen hem!

Att komma hem till doften av hösteld gör ju inte saken sämre! Jag minns fortfarande hur Far luktade, en blandning av skog, hårt arbete (utan att någonsin lukta illa, hur är det möjligt) och eld. Den doften är också HEM. Och mamma som heller aldrig luktade illa, bara gott! Inte parfym, även om hon gillade att smörja in sig med goda dofter, utan den mjuka mammadoften… HEM!

Det här är vårt HEM nu. Maken har jobbat så hårt för att uppfylla min dröm! Brorsan har hjälpt till att transportera grus i hjullastaren då lastbilen fick lasta av uppe vid soptunnan. Nu ser man hur formen av gruset ser ut! Masonitskivorna får sitta i över vintern så att gränsen mellan gräsmattan och grusgången sätter sig ordentligt. Våra trägolv har dessvärre inte mått bra av det senaste årets grus och jord. Det finns nu flera repor som inte är världens finaste, men det får vara så. Slutresultatet blir värt det. Som du ser ligger vårt hus i en sluttning. Det är ingenjörskonst inblandad för att vattnet inte ska orsaka skada på norrsidan, något med avrinning och sådär. Jag är rätt glad över att inte behöva fundera på sådana detaljer…

Här vid huvudentrén har jag satt en cyklamen. Jag har alltid älskat dessa skönheter! Vattnar man bara underifrån håller de sig oftast fina länge. De gillar inte heller att ha det alltför varmt. Så fort det blir lite svalare eldar vi varje dag i köket, så ska vi ha en inne får den stå i vardagsrummet. Jag vet inte om det är för lyxigt att ha matpumpor som dekoration, men jag tycker de är så fina här. Efter alla mina vita trädgårdsår är jag lite trött på denna färg, men just på den norra och mörka sidan gör sig det vita väldigt bra.

Sedan måste jag ju konstatera att trots att jag älskar, älskar julen så är det inte okej att denna högtid redan tar plats i snart sagt varje butik. Nä, det är för tidigt! Jag har förvisso skapat ”Ny julmusik 2021” på Spotify, men det är den enda julpåminnelse jag vill ha nu. Bara de inte börjar spela julmusik i officiella rum förrän, tja, senare.

07 okt

Halloweenförberedelser i svensk tappning.

Jag brukar säga att jag inte gillar Halloween, men varje år måste jag plocka fram våra få Halloweendekorationer, samma sedan vi bodde i Orem, för att inte bli för rastlös. Sålunda plockade jag in den lilla Halloweenlådan från stenladan igår. Jag gillar våra små söta spöken som hänger i ljusgrenen i köket och Hobby Lobby-ugglan som gör mig glad. Själva känslan i trädgården i morse gav dessutom verkligen känslan av allt övernaturligt på det trevligt spökiga sättet och jag kunde inte låta bli och gå omkring i mina trasiga gummistövlar och njuta lite extra av dimman, ljuset och allt det vackra. Igår plockade jag också fram kameran då jag såg Jupiter och Saturnus hovra över huset. Svågern har förtidsärvt sin pappas stjärnkikare, så jag ska nog plocka ihop den och uppfylla mitt sug efter universumsförundran någon stjärnklar natt.

Spindelskit är hopplöst runt fönstren, men åh, vad vackra dessa nät är! Och magiska!

Här ser du Jupiter starkare till vänster om taknocken, Saturnus svagare till höger. Det går också att få känslan av hur grusgången kommer att se ut nästa år. Det som sticker upp är masonitskivor som ska sätta gränsen mellan gräs och grus och låta gruset sätta sig ordentligt till nästa år.

Spöken (härligt pyssel med döttrarna för många år sedan), Marx och Iittalalyktor i lagom spökgrå färg.

Dahliabuketten är kanske lite bedagad, men fortfarande fin tycker jag. Och visst är vår lilla monsteruggla väldigt söt?

För tidigt för julrosor i krukan? Njae, alltså, den såg inte fin ut i mammas gravplantering, så jag bytte ut den. Det blev mycket finare på båda ställen i och med bytet. Jag ska se hur länge jag vågar ha plättarna på snöre kvar utomhus. De klarar faktiskt en del frysgrader, men det känns ju onödigt att helt ta död på dem.

Jag tycker att jag har delat ut pumpor till höger och vänster. Idag ska jag lämna ett par till i stan. Måste göra pumpapuré så jag kan njuta av pumpalatte också!

Bland snöflingorna tyckte jag det passade bättre med Flat White. Årets perenn för några år sedan har varit så fin här på norrsidan trots styvmoderlig behandling!

Heja purjolöken! Så god och så kraftig! Nästa år ska jag prova att kupa dem så jag får lite mindre grönt även om det går utmärkt att laga mat med blasten också. Jag vet inte varför mamma alltid skar bort och slängde den?

Den ljuvliga höstastern. Mmmm!

Slingerkrassen är ju också makalöst vacker här på stenmuren! Den observante ser ett par olydiga växter som skulle utrotas, så dem måste jag ta hand om innan vintern.

Dans på de saligas ängar? Tänker alltid på mina föräldrar och hur nära de känns i sådana här stunder. Det är som att jag skymtar dem borta i dimman.

Rosenskärorna i trädgårdslandet verkar ha fått för mycket näring och därmed levererat en massivt grön buske, men det är okej. Och de blommor som blir njuter jag av även om jag hade tänkt att de skulle blomma för flera månader sedan!

Syrran har ställt sina pelargoner i Bredavik, jag laddar för att rensa bort alla skräpblad och blomstänglar. Har alltid svårt att beröva pellisarna sina blommor, men vet att de klarar vintervilan bättre om de inte behöver ta hand om blommor också. Ja, men det var väl allt. Slut på dagens rapport!

27 sep

Vilodag.

Aktiv vila är ett begrepp som ofta används i träningssammanhang. Jag gillar tanken på att vi kan återhämta oss trots att vi inte ”gör absolut ingenting”, trots att det också är nödvändigt ibland. Att se på söndagen som en vilodag har hjälpt mig på många olika plan. Det är inte en dag som de ortodoxa judarnas, där man inte ens får tända en lampa. Det är en dag i tacksamhetens tecken, en dag för återhämtning, reflektion, summering och planering. Vid den här tiden på året kan det vara på sin plats att fundera på hur vi planttanter hanterar vårt odlande för att det ska fortsätta ge glädje och inte bli en stor stressklump som håller oss fjättrade.

Jag älskar att njuta av vårt inhägnade trädgårdsland, särskilt då det är nyklippt och ordnat som nu! Det finns fortfarande en hel del att göra, bl a fortsätta jordförbättringsprocessen, men just igår var inte rätt dag för det. Åh, vad glad och tacksam jag är för maten och tittgodiset som växer här! Varje dag har jag en ny favorit, just igår var det årets jättefina palsternackor.

Till förra årets femtioårsfirande kom faster och farbror med en uppsjö av gåvor, hemgjorda och hemodlade. Den här höstastern kom nyuppgrävd och utan aktiva blommor, så det var en härlig överraskning att se vad som dolde sig bakom knopparna då den började blomma för ett tag sedan. Vilket glädjepiller! En liten planta är nu en hel miniskog och trivs hur bra som helst i vår perennrabatt. Så fin, särskilt i kombination med purpurklätt, luktärter, dahlior och solrosor. En riktig Tricia Guild-symfoni av färger! Dahliaknölarna ska snart upp, men så länge de kan bidra till vackra buketter och det inte är risk för frost får de stå kvar.

”Flat White Boer” visade sig vara en riktigt god skönhet. Igår testade jag ett vegetariskt festmåltidsrecept och det blev hur gott som helst. Jag återkommer med översättningen och lite funderingar till det.

Vi hade svärmor och svärfar på fika och satt ute i trädgården i det underbara vädret. Vid bergamotterna hade amiralerna fjärilsfestival, men det sågs även till nässelfjärilar och ett och annat påfågelöga. De är riktiga godisjunkies, de där fjärilarna. (Ursäkta den dåliga upplösningen, men jag ville bara visa amiralens teckning.)

Chilifrukterna verkar inte mogna mer. Jag tog in alla de sista så får vi se vad jag gör med dem. Har ju gjort både det ena och det andra i år, torkat, kokat och fryst, så jag känner att jag åtminstone fått ut max av årets fyra plantor.

Nu ligger masonitkanterna mellan gräs och grusgång kvar över vintern så att allt kan stabilisera sig. Formen på gruset är så fin! Bra jobbat, Ingenjören! Svägerskan gav idén om böljande former, jag önskade ”ordning och reda” i det mjuka och maken har grävt, mätt och markerat. Snart kommer de sista lassen grus och nästa år blir det dags att lägga på själva dekorationslagret. Kul!

Maken plockade fallfrukt i Bredavik, jag använde den megafantastiska råsaftcentrifugen och fixade några liter päronmust. Efter filtrering genom handduk hälldes den i mjölktetror och kan nu lätt förvaras i frysen för kommande festliga stunder då sommaren känns långt borta. Min absoluta favorit är Ingrid Marie-must, men Bredavikspäronens smak är inte dum den heller! Innan jag kör frukten i maskinen skär jag bort skaft och skador, men annars går allt i. Idag ska jag göra några liter till, men maken vill också torka en omgång i Jula-torken. Skördetid, alltså!

Dagen till ära fick jag diska av ljuslyktan som såg ut som ett arkeologfynd av den billigare sorten. Jag bytte även ut batterierna till ”fuskljuset” och tycker att det nu ser så hemtrevligt ut på trappan. Inte för att någon använder verandan som entré så länge till, men det är fint i alla fall. I bakgrunden står blomtrappan med pelargoner på sniskan. Pellisarna ska tas in och tas omhand i veckan. Bredaviksköket nästa! Jag hoppas att du får en fin vecka, var du än är. Det ska jag försöka ha.