Hur vacker kan en morgon vara? Jag tröttnar aldrig från denna vy från mitt arbetsrummet och har fotat den många gånger. Nu var det dock längesedan. När jag satt och skrev Trettio tacksamma dagar blev plötsligt rummet helt varmt och jag var tvungen och springa fram till fönstret. Telefonen kunde såklart inte fånga precis hur vackert det var, men nog lyckades den ganska bra. En minut senare kom maken upp och frågade om jag hade sett ljuset. Om jag hade! Tack för denna början, den kalibrerade verkligen hela mitt sinne.
Den gamla kallmangeln från sjuttiotalet köpte jag på Sikö auktioner långt innan de stängde här i Karlskrona. Den har varit med oss nästan lika länge som vi har bott här. Linneduken behöver bytas ut och en del delar borde fästas på något vis, men annars funkar den som den ska. Kul tycker jag. Manglade lakan är något av det mest underbara jag vet, men dessvärre har vi bara sådana där hemska gummibandslakan som knappt går att vika ihop till vår säng eftersom den har en hög, amerikansk madrass. Min syster har köpt på sig vackra gamla överlakan som hon använder som dukar. Så fint och smidigt efteråt då det går lätt att tvätta dem rena från fettfläckar och andra fläckar. Jag är så glad att vi fick låna dem till bröllopet. Nu är alla tvättade och manglade och redo för flera festligheter. Behövdes mangeln? Kanske inte, men nog gjorde den sitt jobb och lakanen är nu härligt släta. Jag hade lite svårt att mangla dem ”rakt” utan någon hjälpreda, men det gick ändå förvånansvärt bra. Jag har flera gånger tänkt tanken på att låta någon ta över mangeln eftersom vi har det så trångt, men varje gång jag har använt den kommer jag ihåg varför vi har den. Den blir helt enkelt kvar ett tag till.
När vi nyss firade trettio år som gifta fick vi klockan som hängt här i huset fixad genom svärföräldrarna som present. Häromkvällen hängde vi upp den igen, denna gång på ett nytt ställe där vi tycker att den är fin. Den låter så hemtrevligt! Den enda levande släktingen till Anton som levde här i huset fick lite grejer som stod kvar i huset och jag tänkte ge en del till en av Elsas systerdöttrar. Att låta några ting följa med huset tycker jag dock känns jättefint, särskilt med tanke på att vi fått veta att det var ett kärleksfullt hem. Mammas garderobsblomma fortsätter att växa trots sin styvmoderliga behandling. Den har stått där sedan 2018 någon meter in från ett norrfönster och skickar trots det fortfarande nya blad varje år då krukan fått lite ny jord. Här uppe i (h)allrummet sitter vi inte så ofta, men vi har våra arbetsrum på varsin sida om det och rör oss därför mycket här. Jag hörde någon sitta och prata på bussen om hur de hört någon annan prata (haha, meta) om hur vi mest uppehåller oss på samma plätt i boendet oavsett hur stort vi har det. Precis så är det ju! Jag gillar att hålla på i köket, så där har jag alltid tillbringat mycket tid oavsett boende. När vi bodde i Palo Alto hängde jag också mycket ute, men annars i vårt sovrum, i Visättra hängde jag mest i vardagsrummet, i Philly likaså, i Snättringe rörde jag mig på nedervåningen på dagen och satt uppe vid pysselbordet om kvällarna och i Orem gällde arbetsrummet. När vi så har hamnat här i Uttorp måste jag säga att vi verkligen utnyttjar de 113 m² på bäst tänkbara sätt! Även om vi själva inte sitter i (h)allrummet så mycket hänger alltid ungdomarna här om vi har släkten här t ex.
När vi ändå var igång med upphängandet fick den lilla ljuslyktan som svärmor gav oss för jättemånga år sedan komma upp i hallen. Det är mysigt med vägghängda ljuslampetter tycker jag och denna passar perfekt här. Trender kommer och går, man jag inser att jag gillar sånt jag gillar. Jag påverkas som alla andra av att jag vänjer mig vid sådant som jag en gång kanske tyckt var fult och kanske till och med börjar gilla. Sådana grejer tröttnar jag ofta på efter ett tag. Men, sådant som jag fastnar för på en gång stannar ofta på gillalistan foreverandever. Som den lilla lampetten.
Den här Strindbergslampan som kommer från Karlskrona Lampfabrik och som var mina föräldrars har jag också alltid gillat. Den hade en marmorerad Art Deco-skärm som jag inte riktigt tyckte passade när den fick flytta hem till oss, så den fick en ny grön skärm. Grönt älskar vi nämligen och den här lampan värmer upp detta hörn i vardagsrummet vareviga kväll under vinterhalvåret. Ibland har jag skrivit listor på fina grejer som jag velat ha. PH 5-pendeln som jag blev så förtjust i då jag bodde hos min faster och farbror fanns på en sådan. Så fint att släkten salade till en då jag fyllde 50! Annars förlorar prylar sin dragningskraft mer och mer och jag har för länge sedan insett att lyckan aldrig kan uppnås med grejer. Visst mår jag bättre om jag har det fint och städat runt omkring mig, men grundkänslan av välmående handlar om helt andra saker. Och det är jag glad över att veta och förstå.
Jag är knappt på Facebook längre. När jag numera väl går in där kommer alltid ”minnen från denna dag ett annat år” upp. Under perioden då vi packade ihop vårt hem i Snättringe för tolv år sedan använde jag tydligen Facebook på ett annat sätt. Nästan varje dag skrev jag små halvkryptiska meddelanden om den förestående flytten och lade upp bilder på flyttkartonger och Hemnet-foton. Jag tror inte jag har ångrat den flytten någon gång, faktiskt. Däremot blir jag alltid så nostalgisk när jag ser bilder från det hem där våra barn tillbringade så stor del av sin barndom. Det var fina år! Paret som köpte av oss separerade för några år sedan och nu bor en annan familj där. Hoppas de har det lika bra som vi.
Drabbas du ibland av flashbacks, snabba minnen av händelser som någon gång hänt? Det händer mig sällan. Jag må vara nostalgisk, men det handlar mer om känslorna som tillhör en viss företeelse, tradition eller pryl. Då och då kan jag för en kort stund kastas tillbaka till en stund som blir glasklar. De senaste dagarna har det dock av förklarliga skäl skett flera gånger. Att packa upp grejer som inte sett dagens ljus på många år, att möta en tidigare version av mig själv, att se delar av kulissen som utgjorde mitt barndomshem – det gör något med en. Jag har drömt konstiga drömmar, återupplevt glädje och stress, längtat till en del och varit tacksam över att annat inte längre är en del av mitt liv.
Om och om igen känner jag att Elsa och Anton hade ett bra liv här i vårt (gemensamma) hem. Jag undrar var den fina glaskorgen stod och bestämde tvärt att den inte kommer att hamna på något loppisbord. Den får fortsätta bo här hemma och nu har den till och med kommit in i värmen igen. Annat gäller andra prylar. Det är ändå rätt jobbigt att dra gränsen. Jag förstår grunden till hoarders, eller hamstrares, dilemman. Deras hem har blivit en plats där det kryssas fram mellan högar av tidningar, garner, kläder, köksprylar, söndriga apparater, bra-att-ha-prylar och annat som de inte klarat av att släppa banden till. Att döstäda har blivit en grej efter Margareta Magnussons bok Döstädning – ingen sorglig historia och det finns till och med en hel teveserie som handlar om begreppet. Det handlar inte bara bokstavligen om att göra sig redo för döden, utan att rensa upp och frigöra plats och energi för sådant som faktiskt betyder något. Delvis för att inte lägga bördan på någon annan, men också för att det på olika sätt är tungt att ägas av sina prylar. Och hur många behöver man egentligen av olika slags grejer?
Jag gillar tanken på att något som tas in i hemmet får en egen plats där det hör hemma. Vi har naturligtvis ladan, men den ska vara en plats för sina egna grejer, inte en sålängeplats på obestämd framtid som det ju faktiskt blir om något bor i en flyttkartong som ingen riktigt har koll på. Alla dessa kartonger som jag gått igenom den senaste tiden kommer från fyra olika hushåll: sådant som sparades utan att få följa med till USA då vi sålde hemmet i Snättringe, vårt hem i Orem, det som blev kvar efter mina föräldrar när vi syskon delat upp allt och Elsa och Antons saker som stod här då vi flyttade in. Det som står uppe på vinden har vi inte rört, de grejerna har redan fått ”värt att spara-status”. Gamla böcker som inte får plats här hemma men som vi vill spara, campingutrustning, leksaker som vi har sparat ”till barnbarnen” osv. Det finns säkert utrymme för att rensa ut mer bland dessa saker också, men det får bli en annan gång.
Margareta M tycker att alla över 50 behöver döstäda. Det kan jag tro. Jag blir lika förvånad varje gång jag kör en omgång ”rensa, sortera och organisera” och det är ändå rätt regelbundet. Trots att jag tycker att jag har så bra koll på grejer så finns det till syvende och sist alltid för mycket prylar. Jag vet inte om det någonsin kommer att bli annorlunda. Men, men, inget att hänga läpp för. Kämpa på, hej och hå!
Till dotterns bröllop under pandemin fick vi hjälp att röja ut skräp och lägga golv i en del i ladan. Det var 2020 och sedan dess har mest festlokalen använts till förvaring och snickeri. Detta har hela tiden varit tänkt att åtgärdas och efter fyra års uppladdning har det så blivit dags.
Hjälpes, vilket projekt detta är. Kul ändå att få fram grejer som inte sett dagens ljus sedan många, långa år tillbaka. Maken och sonen har byggt golv där det innan inte fanns något. Jag har gått igenom en massa lådor med grejer som ska säljas på loppis, men förvaringen i flyttkartonger har inte varit ultimat. Svalor och möss har lämnat vissa spår och det har tydligt visat sig vilken modell av flyttkartonger som bäst lämpar sig för längre förvaring. Alltid finns det något att lära sig!
Morgonen började mordiskt. Vet inte hur många mördarsniglar jag klippte och i växthuset klämde jag larver som gett sig på mina heliotroper! 😭 De där stackars plantorna har gått igenom så mycket att det är ett mirakel om de kommer att blomma någon gång. Det har lovats regn i eftermiddag, men mängden har naturligtvis sänkts från en rejäl blöta till några millimeter. Får se om det blir något alls, alltså. Gurkorna är iallafall goda och jordgubbarna börjar rodna lite försiktigt. Tur att vår överlevnad inte hänger på mitt planttanteri, för då hade vi varit illa ute.
Jag är iallafall mycket nöjd över torkstället som maken byggt klart. Linorna ska spännas och nästa år ska det målas. (Impregnerat virke behöver lite tid på sig.) Det är redan invigt och funkar förträffligt.
Jag minns en dag på oceanen Emot oss kom ett ensamt skepp Jag stod och tittade vid relingen I skeppets akterstäv Fladdrade en fana Där vinkade den svenska flaggan Då tänkte jag att dessa män Och kvinnor där på skeppet, far vår väg tillbaks Vi seglar bort, dom seglar hem
Hemma, Kristina från Duvemåla
Den här tiden på året blir jag alltid lite nostalgisk. Precis som att jag inte alltid är det, hahaha. För tolv år sedan vid den här tiden höll vi på att bestämma vad vi skulle göra med vårt pick och pack, lade ut huset till försäljning, letade nytt boende i USA, städade ihop de senaste tolv åren med småbarnsliv och jag grät och grät och grät. Oj, det var så mycket känslor åt alla håll och kanter, av olika orsaker. Det går inte att i efterhand se vart vägar med andra livsval hade lett, men jag är övertygad om att den väg vi slog in på var den bästa för oss. Jag kan inte säga att jag aldrig har ångrat flytten, men jag kan med eftertryck säga att flytten var något av det bästa som hänt för vår familjeenhet. Det var mycket som var tufft under denna period, men mycket blev också fantastiskt. Så många fina människor, så många mäktiga naturupplevelser, så vackra vänskaper, så spännande upplevelser, så viktig utveckling och så bergen… Bergen!
Igår pratade jag med min ganska nya vän. Vi lärde känna varandra förra året då hon och hennes man kom hit och bodde några nätter fast vi inte kände varandra. När de åkte vidare hade vi inte pratat färdigt och K föreslog att vi skulle ha telefonträffar, vilket vi har fortsatt med. Som av en händelse har de nu flyttat till ett hem bara några kilometer från Carterville Road där vi bodde. Deras utsikt från det stora fönstret i vardagsrummet är precis samma som vår från balkongen utanför det sovrum vi hade då. När jag såg denna utsikt igår då vi pratade högg det till lite, men bara för att jag kände mig så tacksam över våra år där. Vi skulle vara där då, men nu ska vi vara här. Jag behöver inte längre fråga var hemma ligger någonstans. Det ligger här, på Sturkö.
Jag gräver där jag står, vattnar och gödslar, påtar runt, njuter av stillheten och behöver inte ifrågasätta hur jag hamnade här. Det spelar mindre roll. Jag är bara tacksam att det finns gurkor att plocka in efter trädgårdsrundan och att jag kan hjälpa till med förberedelserna inför brorsonens student nästa vecka. Jag ser den svenska flaggan fladdra i vår egen trädgård, här hemma, och jag är inte på väg någon annanstans.
Dagarna är långa, nätterna är varma och däremellan kommer duschar, tvärdrag och varma koftor. Maken skrattar åt mig som håller på att svettas ihjäl då termometern strävar sig förbi tjugostrecket, men the struggle is real… Jag är helt enkelt en människa som gillar lagom. För kallt går att åtgärda med lager på lager, brasor och varma filtar. För varmt är det värre med, jag vet bara att jag känner mig som en chow chow i öknen så fort andra börjar njuta. Tacka vet jag hösten, men det slänger man inte omkring sig hur som helst ostraffat. Jag är trots allt tacksam för solens strålar som ger naturen det den behöver. Det blåser rejält just nu. Ingenting ovanligt, men mer spännande att dagens svett kunde gå över i att maken tog på sig mössa och fleecetröja framåt kvällen medan jag själv efter dagens svettattacker drog på mig både långbyxor och långa vinterkoftan. Långbyxorna och blåsten till trots måste myggen ha hittat mig, för jag vaknade mitt i natten med hemsk klåda. Gissar att jag började klia i sömnen och då är det ju kört. Det kliar fortfarande och jag skriver detta medan jag praktiserar något slags mindfulness för att stå ut. Minst tjugo myggstick på max två kvadratdecimeter hud ger helt enkelt intensiv klåda.
Den senaste veckan har maken hållit på med detta inte helt lätta projekt. De nya vindskivorna och fönsterfodren matchar ladans uppfräschade rödfärgslager mycket bättre. Detta blev som en sådan där storstädning som ställer allt på ända. Man börjar i ett hörn och så fortsätter det med något slags ”snöboll i nedförsbacke-effekt” och blir totalt kaos innan allt blir jättebra. Det började med att tomaterna skulle få en egen liten ”kuvös”. Maken tyckte att nej, innan den kommer på plats måste grejerna där ovanför fixas, för skicket var rent bedrövligt. Tack så mycket, sa jag. Han har kånkat, klättrat och fixat med den äran. Jag har bara hjälpt till ytterst lite och ändå är jag nu full av blåmärken och småsår, något som är vådan av att vara jag. Det är tacksamt att vi kan ha olika ansvar för att göra det lite finare här hemma för varje år. Det går inte fort, men det går framåt!
Jag njuter av naturens fägring medan jag rensar allt vad jag hinner. Fingrarna bränner konstant av smånässlor som jag drar också då jag inte har på mig handskar. Syrenexplosionen borta på brorsans tomt gör att jag gärna går dit och insuper dess ljuva doft. Vi har något som väl mer kan kallas två höga syrenträd bakom huset. I flera år har jag tänkt föryngra vårt syrenbestånd, men i år har jag satt larm för att komma ihåg att såga ner det ena ”trädet” när det blommat klart. Det andra får vi ta nästa år om åtgärden blir framgångsrik. Vi föryngrade vår stora och risiga syren i Snättringe genom att helt såga ner den, något som ledde till att den blev fantastiskt fin.
Min faster har lärt mig att repa av bladen på kvistarna med blommor och ta separata kvistar med bara blad för att få syrenbuketter som håller mycket bättre. Jag kan säga att det funkar!
Det ögonskavsår som glasverandan varit den senaste månaden är nu åtgärdat. Allt grönt är flyttat till växthuset liksom hügelbäddskartong och tidningar. Efter att även ha sorterat och flyttat grejer som skulle till återvinning, second hand-Mia och ner i förvaringsbänkarna var det dags att gå ner på knä och såpskura golvet. Den doften, alltså! Jag letar fortfarande efter en lite murrig trasmatta eller en rejäl men fin dörrmatta som klarar leriga stövlar. Vi springer ut och in här hela dagarna under sommarhalvåret och behöver stoppa skräpet så det inte kommer in i köket. Det finns en rejäl men ganska ful dörrmatta som inte låg på då jag fotade. Jag ville att golvet skulle vara helt torrt innan jag lade på något. Den är dock som sagt lite för liten och lite för ful. Ursäkta dörrmattan, men så är det. Och därmed är detta positiva och tacksamma blogginlägg med en lite gnällig ton färdigt.
Vi har stenmurar åt tre väderstreck i vår trädgård, men jag har delat upp dem alla i två vardera (västra, östra, nordöstra, sydöstra, nordvästra och sydvästra). Alla stenmurar var helt igenvuxna och översållade av murgröna, björnbär och självsådda buskar av olika slag när vi flyttade hit. Visst är det charmigt med viss växtlighet som liksom svämmar över lite, men det är inte kul att inte se att man har en stenmur och det är ännu mindre kul att ha oändliga mängder rotskott som sprider sig längre och längre in i trädgården. Därför har vi tagit oss an en bit i taget och jobbat hårt för att få till ett bättre grundläge. Det första som fixades var östra delen av vår norra stenmur. Där växte det mycket björnbär och sly och det är fortfarande stökigt på hela sidan som vätter mot vägen. Maken brukar dra över med röjsågen någon eller några gånger per år, men mer än så är det inte. Nordvästra muren rensades hårt i samband med att vi fick till det vi idag kallar perennrabatten. Grundarbetet tog lång tid och var rent fysiskt fruktansvärt hårt, men det var det väl värt. Numera finns liiite murgröna kvar på ena änden som pittoresk detalj, men alla rötter är bortgrävda. Det tog faktiskt flera år att få till det läge vi har idag, men nu har vi en jättefin rabatt där! Sydvästra muren står bakom det vi kallar ettårsrabatten. Där behöver jag fortsätta grundarbetet. Grannarnas häck växer in på vår sida, men det är mycket lättare att hålla efter numera. Nordöstra delen lade jag flera veckors hårt arbete på förra året och grannen på den sidan blev inspirerad och har nu gjort arbete på sin sida också. Igår var det så dags att fortsätta arbetet på den sydöstra muren. Detta är den värsta av dem alla eftersom vi har haft fullt av björnbär flera meter ut längs stora delar av den sträckan.
I höstas drog maken igenom hela det här området med röjsåg. Han har eldat upp en hel del ris, men nu skulle jag ta hand om resten. Så här såg det ut när jag hade hållit på i en halvtimme. Snacka om behov av mindfulness! I början var det mest bara tråkigt, men efter ett tag kom jag in i ett flow som höll i sig i flera timmar.
Skottlandssyrran frågade om jag grävde, eller bara klippte. Först och främst gällde det att klippa upp och flytta på allt vid det här laget döda riset, men jag drog också bort en del nya skott. Jag inser att det kommer att krävas mycket muskelkraft innan det här jobbet är klart, men det känns samtidigt otroligt givande att se resultatet. Att veta att det ligger hårt arbete framför en som dessutom kommer att sträcka sig över lång tid kan kännas övermäktigt på så många plan. Tänk bara vad fint det är att se resultatet av jobbet… Jag tänker på mina klienter som jobbar på och tar sig an mentala björnbärssnår, lite i taget och under lång tid. Vad fint det är att se dem sedan kunna ställa sig vid sidan om sig själva och inse vilket fint resultat de fått till.
