21 maj

Skrubbsår, nässelpirr och myggklåda.

Dagarna är långa, nätterna är varma och däremellan kommer duschar, tvärdrag och varma koftor. Maken skrattar åt mig som håller på att svettas ihjäl då termometern strävar sig förbi tjugostrecket, men the struggle is real… Jag är helt enkelt en människa som gillar lagom. För kallt går att åtgärda med lager på lager, brasor och varma filtar. För varmt är det värre med, jag vet bara att jag känner mig som en chow chow i öknen så fort andra börjar njuta. Tacka vet jag hösten, men det slänger man inte omkring sig hur som helst ostraffat. Jag är trots allt tacksam för solens strålar som ger naturen det den behöver. Det blåser rejält just nu. Ingenting ovanligt, men mer spännande att dagens svett kunde gå över i att maken tog på sig mössa och fleecetröja framåt kvällen medan jag själv efter dagens svettattacker drog på mig både långbyxor och långa vinterkoftan. Långbyxorna och blåsten till trots måste myggen ha hittat mig, för jag vaknade mitt i natten med hemsk klåda. Gissar att jag började klia i sömnen och då är det ju kört. Det kliar fortfarande och jag skriver detta medan jag praktiserar något slags mindfulness för att stå ut. Minst tjugo myggstick på max två kvadratdecimeter hud ger helt enkelt intensiv klåda.

Den senaste veckan har maken hållit på med detta inte helt lätta projekt. De nya vindskivorna och fönsterfodren matchar ladans uppfräschade rödfärgslager mycket bättre. Detta blev som en sådan där storstädning som ställer allt på ända. Man börjar i ett hörn och så fortsätter det med något slags ”snöboll i nedförsbacke-effekt” och blir totalt kaos innan allt blir jättebra. Det började med att tomaterna skulle få en egen liten ”kuvös”. Maken tyckte att nej, innan den kommer på plats måste grejerna där ovanför fixas, för skicket var rent bedrövligt. Tack så mycket, sa jag. Han har kånkat, klättrat och fixat med den äran. Jag har bara hjälpt till ytterst lite och ändå är jag nu full av blåmärken och småsår, något som är vådan av att vara jag. Det är tacksamt att vi kan ha olika ansvar för att göra det lite finare här hemma för varje år. Det går inte fort, men det går framåt!

Jag njuter av naturens fägring medan jag rensar allt vad jag hinner. Fingrarna bränner konstant av smånässlor som jag drar också då jag inte har på mig handskar. Syrenexplosionen borta på brorsans tomt gör att jag gärna går dit och insuper dess ljuva doft. Vi har något som väl mer kan kallas två höga syrenträd bakom huset. I flera år har jag tänkt föryngra vårt syrenbestånd, men i år har jag satt larm för att komma ihåg att såga ner det ena ”trädet” när det blommat klart. Det andra får vi ta nästa år om åtgärden blir framgångsrik. Vi föryngrade vår stora och risiga syren i Snättringe genom att helt såga ner den, något som ledde till att den blev fantastiskt fin.

Min faster har lärt mig att repa av bladen på kvistarna med blommor och ta separata kvistar med bara blad för att få syrenbuketter som håller mycket bättre. Jag kan säga att det funkar!

Det ögonskavsår som glasverandan varit den senaste månaden är nu åtgärdat. Allt grönt är flyttat till växthuset liksom hügelbäddskartong och tidningar. Efter att även ha sorterat och flyttat grejer som skulle till återvinning, second hand-Mia och ner i förvaringsbänkarna var det dags att gå ner på knä och såpskura golvet. Den doften, alltså! Jag letar fortfarande efter en lite murrig trasmatta eller en rejäl men fin dörrmatta som klarar leriga stövlar. Vi springer ut och in här hela dagarna under sommarhalvåret och behöver stoppa skräpet så det inte kommer in i köket. Det finns en rejäl men ganska ful dörrmatta som inte låg på då jag fotade. Jag ville att golvet skulle vara helt torrt innan jag lade på något. Den är dock som sagt lite för liten och lite för ful. Ursäkta dörrmattan, men så är det. Och därmed är detta positiva och tacksamma blogginlägg med en lite gnällig ton färdigt.

29 apr

Om att ta sig an svåra saker.

Vi har stenmurar åt tre väderstreck i vår trädgård, men jag har delat upp dem alla i två vardera (västra, östra, nordöstra, sydöstra, nordvästra och sydvästra). Alla stenmurar var helt igenvuxna och översållade av murgröna, björnbär och självsådda buskar av olika slag när vi flyttade hit. Visst är det charmigt med viss växtlighet som liksom svämmar över lite, men det är inte kul att inte se att man har en stenmur och det är ännu mindre kul att ha oändliga mängder rotskott som sprider sig längre och längre in i trädgården. Därför har vi tagit oss an en bit i taget och jobbat hårt för att få till ett bättre grundläge. Det första som fixades var östra delen av vår norra stenmur. Där växte det mycket björnbär och sly och det är fortfarande stökigt på hela sidan som vätter mot vägen. Maken brukar dra över med röjsågen någon eller några gånger per år, men mer än så är det inte. Nordvästra muren rensades hårt i samband med att vi fick till det vi idag kallar perennrabatten. Grundarbetet tog lång tid och var rent fysiskt fruktansvärt hårt, men det var det väl värt. Numera finns liiite murgröna kvar på ena änden som pittoresk detalj, men alla rötter är bortgrävda. Det tog faktiskt flera år att få till det läge vi har idag, men nu har vi en jättefin rabatt där! Sydvästra muren står bakom det vi kallar ettårsrabatten. Där behöver jag fortsätta grundarbetet. Grannarnas häck växer in på vår sida, men det är mycket lättare att hålla efter numera. Nordöstra delen lade jag flera veckors hårt arbete på förra året och grannen på den sidan blev inspirerad och har nu gjort arbete på sin sida också. Igår var det så dags att fortsätta arbetet på den sydöstra muren. Detta är den värsta av dem alla eftersom vi har haft fullt av björnbär flera meter ut längs stora delar av den sträckan.

I höstas drog maken igenom hela det här området med röjsåg. Han har eldat upp en hel del ris, men nu skulle jag ta hand om resten. Så här såg det ut när jag hade hållit på i en halvtimme. Snacka om behov av mindfulness! I början var det mest bara tråkigt, men efter ett tag kom jag in i ett flow som höll i sig i flera timmar.

Skottlandssyrran frågade om jag grävde, eller bara klippte. Först och främst gällde det att klippa upp och flytta på allt vid det här laget döda riset, men jag drog också bort en del nya skott. Jag inser att det kommer att krävas mycket muskelkraft innan det här jobbet är klart, men det känns samtidigt otroligt givande att se resultatet. Att veta att det ligger hårt arbete framför en som dessutom kommer att sträcka sig över lång tid kan kännas övermäktigt på så många plan. Tänk bara vad fint det är att se resultatet av jobbet… Jag tänker på mina klienter som jobbar på och tar sig an mentala björnbärssnår, lite i taget och under lång tid. Vad fint det är att se dem sedan kunna ställa sig vid sidan om sig själva och inse vilket fint resultat de fått till.

28 apr

Kvällsljuset tackade för väl utfört arbete.

Det finns något charmigt med alla Sturkös årstider. Ljuset är alltid inblandat i charmen, oavsett om vi befinner oss i oktober, april eller juli. Jag vaknar vid den här tiden på året somliga dagar i ett solbadande sovrum och känner då aldrig för att ligga kvar och dra mig. Eventuellt öppnas fönstret för att släppa in frisk luft och fågelkvitter en stund, men annars skuttar jag oftast ut till badrummet. Vattenkokaren sätts igång, sedan är det dags för en trädgårdsrunda för att se vad som hunnit hända under natten (hahaha) och så sätter jag mig uppe i arbetsrummet vid öppet fönster. Ett underbart sätt att börja morgonen! Kvällsljuset är inte dumt det heller. Så här såg det ut igår kväll då jag tog min lilla ”gående tacksamhetsmeditation” (aka trädgårdsrunda) efter att jag och maken jobbat på ordentligt. Prinsessan Marie gör sig beredd på en spektakulär blomning i år, det är jag säker på. Även klematisen som syrran köpte på EKO-hallen förra året har tagit sig mycket bra, så jag hoppas på en ljuvlig kombination just här i rosportalen. Ah! Borta vid ladans vägg ser det skräpigt ut, men där ska tomaterna få en uppgradering i år. Det tror jag blir jättebra.

Lördagen ägnades åt trädgårdsdag både hemma och i kyrkan, så det blev mycket frisk luft. När vi kom hem på eftermiddagen tog jag det sista vid den här gamla häcken och hörde då grannen jobba vid sin bod. När jag vände mig dit för att heja kändes det som att någon hade rakat av sig ett jättestort skägg som aldrig visat personens ansiktsdrag. Jag såg direkt att något var väldigt annorlunda, men inte direkt vad som hänt. Det var grannens mamma som kommit förbi med motorsåg och rensat upp på ”hennes sida” bakom stenmuren där jag jobbade så hårt förra året! Där har vuxit en massa sly och småträd, men nu hade det blivit så här fint. Granntävlingar får mig att rysa, så känns det inte alls som vi har det här. Däremot tycker jag alltid det är trevligt att hålla det fint inte bara för sin egen skull, utan också för alla som ser ens trädgård från andra hållet.

Den gammelrosa färgen på den föränderliga julrosen fortsätter att göra mig glad. Nu är den inne på sluttampen. De första blommorna har bleknat nästan till vitt och efter det är blomningen över. Jag har sällan njutit så mycket av en julros som jag har den senaste månaden! Inte bara av den, utan också av min syrras inhyrda chokladbruna och dubbla variant. Det blir kanske fler julrosor här? Vi får se.

Finns det något vackrare och mer dynamiskt trädgårdsmönster än fritillarians? Här gick det så klart inte att klippa gräset igår.

Jag satte kungsängsliljalökar runt äppelträdet för några höstar sedan på vinst och förlust. Detta är en växt som kan sprida sig rejält om den trivs och det verkar faktiskt som att det kan bli så här. Tänk att ha ett eget litet ”hav” av dessa skönheter. Maken som är från ”E4 mellan Uppsala och Upplands Väsby” (han växte mestadels upp i Upplands Väsby och Knivsta) tycker att det är lite extra roligt då kungsängsliljan är Upplands landskapsblomma.

Pelargontrappan gör sig redo för sina sommargäster, men än har vi vår här. De små lila penséerna har tagit god tid på sig, men nu blommar de som om det inte fanns en morgondag. Så fint det är med gult och lila ihop! Att jag tycker så måste vara ett tecken på att jag håller på att bli gammal…

Maken biade och tog hand om sina ljuvliga husdjur. I år har han och syrran tre samhällen att bygga vidare på och de hoppas kunna dela åtminstone två av dem. Den första honungen är faktiskt något av det godaste jag vet. (I en av kuporna hade det byggts lite galet, så maken plockade med sig kakan som byggt ihop två ramar som vi kunde suga i oss. Snacka om lördagsgodis av det bättre slaget.)

18 apr

Besvikelse, lycka, minnen och homeostas.

Jag funderar på det där med driv, drömmar och utvecklingspotential. Ju mer man vill, desto mer besvikelse leder det till. Ju mindre man vill, desto mindre utveckling kommer att ske. Häromdagen lyssnade jag på Ten percent happier med Dan Harris (jag kan tycka att han är lite väl lullig ibland, vill ha substans), men den här gången fortsatte telefonen med ett sådant avsnitt när ett annat program tog slut. Här pratade Harris med Arthur Brooks som jag stött på i flera olika sammanhang förut, bland annat om det där med hur mycket man förväntar sig av livet, eller i livet. Jag gillar överlag Brooks tankar. Han är musikern, professorn och entreprenören som i sin egen oförmåga att känna lycka började ta sig an just denna del i en människas liv. Vad är lycka? Hur uppstår lycka? Vad gör människor lyckliga? Brooks väg hit imponerar. Han har samarbetat med stora och viktiga organisationer, skriver populära ”How to build a life”-artiklar i The Atlantic, forskar om lycka, hänger med spännande personer. Sedan han slog in på den här vägen är han långt lyckligare, men säger själv att det handlar om att han äntligen lärt sig att fokusera på rätt saker i livet. (Jag gissar att sanningen är att det är omöjligt att se orsak och verkan till detta då han int bara fått mer kunskap i ämnet, utan även blivit rikare, fått högre social status, etc.)

Hur som helst. Jag brukar dela mina tankar runt lycka här i bloggen ibland. Det är ett ämne som intresserar mig. Själv är jag rätt förnöjsam, något som har kommit med tiden. Jag har dock sällan varit någon som strävat efter mer eller större. Med jämna mellanrum leder dock denna förnöjsamhet till besvikelse. Det händer grejer, men inte snabbt. Jag prioriterar många gånger möten med människor och socialt ”arbete/ansvar” framför annat. Jag och maken prioriterar ett liv där vi kan vara mycket flexibla framför ett liv med mycket pengar. Vi tar saker och ting i den ordning vi har möjlighet, tid, ork, lust och råd. Andra prioriterar annorlunda och mår bra av att ha det på ett annat sätt. Här i Lilla Rotterdam satte jag inga nya tulpanlökar förra året då jag året innan satt tulpaner som skulle ha en större chans att komma igen. Det verkar som att experimentet lyckades rätt väl! Jag får njuta av mina älskade favoritblommor tulpaner där de växer ifred innanför viltstängslet. Det har verkligen hänt mycket här sedan vi flyttade hit, men ändå kan jag ibland bli frustrerad över att det inte går snabbare eller händer mer. Jag är väl inte mer komplicerad än vilken medelmänniska som helst, utan jättenöjd för det mesta och besviken ibland. Då är det bra att plocka fram referensbilderna som försvunnit ur medvetandet. Så här såg det till exempel ut här i Uttorp för sju år sedan:

Här växte i princip bara ogräs och jorden var full av rötter efter gamla träd, björnbär och förvildade häckbuskar av olika slag. Brorsan hade plogat upp hela nedre delen av trädgården och vi fick plocka oändliga mängder rötter innan det ens gick att fixa till något slags trädgårdsland. Maken trodde att ”ett ganska högt stängsel” skulle hålla rådjuren ute. Fars underbara tulpanöverraskning som vi inte kände till, naturligtvis tulpaner i raka rader i gräsmattan, fick mig att gråta. Både för att han hade satt dem innan han inte längre fanns och sedan när rådjuren kom och åt upp många av dem. Det syns fortfarande spår i form av blad här och där på det där stället, men dessvärre var det moderna sorter som inte kommer igen. Verandan hade ännu inte hunnit bli husets smycke, utan såg minst sagt ut att vara i behov av lite omsorg och kärlek. Det är så lätt att glömma både dåligt och bra. Människan strävar efter homeostas i alla lägen. Jämvikt. Vi upplever, jublar eller sörjer. Sedan glömmer vi precis hur bra eller dåligt det egentligen var (om vi inte drabbas av PTSD, då behövs hjälp att komma vidare).

Idag tittar jag på bilden av när blomstersyrran grävde upp de illaluktande kejsarkronorna så vi kunde sätta dem på ett annat ställe. Jag minns de två husvagnarna som var fyllda av skräp, hur någon granne anmälde skräphögarna efter dem innan de hann transporteras bort och hur fint det är nu där de stod. Jag minns hur den gamla häcken såg ut och fortsätter att fundera på om vi ska sätta en ny och isåfall hurdan. Jag minns hur ladan skrek efter ny färg, och hur fin den är sedan vi målade om. Jag minns att vi inte hade några rabatter, men att vi nu har två sådana som ger mig mycket glädje. Jag minns att vi varken hade odlingslådor, växthus, rosportal eller visioner om att detta faktiskt skulle kunna bli vårt ”förevigthem”. Jag minns en del av alla de känslor som hunnit rinna under broarna sedan dess och är tacksam över att jag vet att lyckan oftast inte finns att hitta där de flesta av oss letar då vi känner att vi önskar mer av den varan. Jag vet också att vi kan förneka oss själva lycka genom att ägna livet åt sådant som mest orsakar tomhet, avundsjuka och besvikelser. Tack livet! Tack. (Och tack bloggen för egenterapin!)

21 mar

Påsk i huset.

Somligt pyssel är inte lika roligt när det inte längre finns barn i huset. Att förbereda inför påsk är en sådan grej. Vilka mängder med våriga skapelser som producerats i våra hem genom åren! Det enda som finns kvar är dessvärre en påskkyckling i cernitlera som sonen gjort. Den har fått extratjocka ben av lim från en limpistol eftersom den vid tillfälle blev alltför framtung, så den har fortfarande möjlighet att tjänstgöra under den här tiden på året. Jag plockade i alla fall fram påsklådan häromdagen och är tacksam över möjligheten det gav att göra lite extra rent (varifrån kommer allt damm, vi är bara två personer här hemma) och släppa in ljuset här hemma.

Något jag försöker påminna mig själv om då och då är att när jag hittar något som jag verkligen tycker om, så där så jag inte riktigt kan släppa tanken på det, så kan det vara värt att ge efter för önskan. De vackra äggen från World Market i SLC gör mig precis lika glad varje gång jag plockar upp dem. De var ganska dyra, men med tanke på all glädje de skänkt genom åren har de varit värda varje cent de kostade.

På lilla bordet i vardagsrummet håller sig färgerna lite mer sobra. Ägget från Paradisverkstaden står vanligtvis i vårt sovrum, men den här tiden på året får det en mer framträdande plats. Med tiden kanske det blir fler ägg i olika storlekar? Det är något med äggets form som är otroligt tilltalande. De värpande hönorna är inte dumma de heller. Vi har haft godisfritt sedan nyår och målet var att ha det så fram till påsk. Den är ju inte här riktigt än, men hönorna töms ändå lååångsamt på sitt innehåll. Hehe.

27 feb

Om att ge tvättstugan en omgång.

Igår körde jag lite storstädning här i syrrans hus. Vi får ändå bo här i flera veckor, så jag ville göra mer än bara dammsuga och städa toaletten på veckostädningen. Ättikssprit är bästa städkompisen, men det luktar bara så äckligt. Jag gnuggade tvättmaskinens gummilist ordentligt med mikrofiberduk och ättikssprit, lossade och rengjorde tvättmedelsfacket och tvättade sedan en 90-graderstvätt med bara ättikssprit i tvättfacket. Mirakulöst bra varje gång, tar bort den lite sura mögellukten som så lätt sätter sig i tvättmaskiner. Torktumlaren fick sig en lite noggrannare genomborstning och rengöring den också. Jag borstade nederdelen på duschdraperiet med ättikssprit och fick i ett nafs bort beläggningen. Slutligen tog jag hand om tvättkorgen och testade om tvättmaskinrengöringen verkligen höll hela vägen och kunde konstatera att den gjorde det! Fräsch doft också efter ett par vanliga omgångar tvätt. Tack till gamla billiga husmorsknep som funkar på riktigt…

16 jan

Förunderliga iskristaller och sega amaryllisar.

Det är riktigt kallt ute, men hjälp, så vackert! Jag har varit ute i morgonrock, stövlar och vinterkappa för att mata fåglarna och bara få i mig lite morgonsol. Det händer något i kroppen i de där mötena. Jag förstår att det är viktigt att gå ut och få i sig den tidiga solen för att dygnsrytmen ska funka så bra som möjligt. Efter att jag var sjuk innan jul har jag inte riktigt kommit tillbaka till mina goda morgonvanor, så jag lägger mig för sent och stiger också upp för sent (enligt mig). 23 till 6 är det perfekta sovfönstret för mig, men för att komma dit igen behöver jag anstränga mig lite. Hur som helst, iskristaller på fönster är aldrig bra i ett bostadshus, men i oisolerade glasverandor blir dessa fenomen ett vackert tillskott. För övrigt har jag lovat mig själv att mer ofta plocka fram min kamera i år. Även om en nyare modell hade varit att föredra ger den i goda ljusförhållanden fortfarande förstklassiga foton i bättre kvalitet än vilken telefonkamera som helst.

Hur går det då med mina amaryllisar? Jo då, tackar som frågar. En blommade till advent, men den hade jag köpt för 39.90 på Blomsterlandet och den var inte ens en av mina översomrade. Så här ser det ut nu. Den som snart blommar kämpar på. De andra två är inte ens i närheten. I syrummet står fem till där knopparna har kommit upp. De andra femton lever alla och har hälsan, så det är ändå imponerande. Det här projektet börjar kanske rinna mig ur händerna lite? Jag vill ju helst ha amaryllisar till advent och jul, inte hela våren. Jag ska vara duktig på att dokumentera hur de ser ut när de blommar och eventuellt bara spara en vit, en ljusröd, en mörkröd osv. Just nu planerar jag vårsådderna och inser att det är tur att försåddshyllan har en topphylla som aldrig används, för där kommer jag att behöva ställa alla amaryllisar. I år ska hyllan få stå i syrummet eftersom maken numera använder ”sovskrubben” som kontor. Det blir bra, det.

02 jan

Nu kör vi!

Nyåret biter mig i rumpan och ber om att få vara kvar. Jag gillar det, känner att jag blir motiverad av att ha någon som flåsar mig i hasorna. Mitt ord HEMSLÖJD har redan fått mig att organisera korgen med garner till strumpor som är på gång och den stora organisationen av projekt i det rum som hädanefter kommer att få heta syrummet kommer att påbörjas idag. (Ja, för vem vill inte ha ett syrum?) Phew, jag både bävar och ser mycket fram emot det. Julen får däremot stanna kvar ett tag till, trettondagen infaller inte förrän på lördag. Vi ska förvisso på barndop då, så vi får se hur det blir med det där utstädandet.

Hur länge tycker du det är skäligt att behålla en kudde? Vi har sköna, lite större kuddar som verkligen har varit perfekta, men efter både kemtvätt och tvätt och torktumling i flera omgångar så har de blivit lite för platta och ger inte längre samma stöd som förut. Vi har andra kuddar i huset, men jag är petig då det gäller just sovkudden. Den får absolut inte vara för hög, får inte vara knölig, får inte vara svettsyntetisk. Du hör ju, det låter som att jag är prinsessan på ärten. Jag ska åtminstone börja spana efter nya kuddar. 70×50 cm, alltså lite större än de vanliga, och gärna i hotellkvalitet. Vet att en gammal scrapkompis tipsade om en hemsida som sålde kuddar och täcken till hotell, men hon hade glömt vilken det var när jag frågade henne. Uppenbarligen har jag också slarvat bort informationen.

Jag är tacksam för all grundorganisation jag genomfört. Det gör att det är lättare att få saker på drift på plats. Just nu behöver jag en bättre plats till ”presentlåda”. Helst hade jag velat ha min gamla brudkista, men den får inte plats någonstans här hemma. Har du presentlåda? Alltså, en plats där du lägger sådant som kan ges bort då någon fyller år eller firar något särskilt? Jag gillar konceptet och är uppvuxen med en mamma som hade just en sådan plats. Ibland måste man städa ur lite och påminna sig om vad som egentligen ligger där.

Något som också behöver tas omhand är vårt förråd med schampo, tvål och liknande. Jag vet inte riktigt vad som ligger där och vet också att en del som faktiskt borde ligga någon annanstans hamnat där av misstag. Eller lathet. Lådan med ljusstumpar är också full, så jag behöver ta reda på var jag har lagt stumpastaken. Den uppfinningen är riktigt fenomenal! Vi har den med nio ljus, egentligen lite väl stor för vårt lilla hus. Jag älskar den dock och den får ofta ta plats då jag organiserar om inredningsdetaljerna här hemma. Kanske får den stå i lilla myshörnan på övervåningen den här gången?

Jahaja, det där var jag som tänkte högt. Nu ska jag se till att sköta jobbet så får vi se vad som händer med all organisationslust som följde med den här dagen.

31 okt

Trädgårdskaos och pelargonrensning.

Igår bjöd ön på underbar höstsol och tungt regn i en ganska lagom mix. Trädgården ser ut som hej kom och hjälp mig efter stormen som härjade då vi var i Stockholm. Utemöblerna hade inte hunnit bäras in än (jag gillar att sitta ute länge och hade velat dra ut på att ha dem kvar i trädgården, sista dagen innan avfärd fanns det allt för mycket att hinna med för att denna uppgift skulle prioriteras) och vinden lyckades även dra ner de sista äpplena och päronen. Jag hade bett om att få låna syskonbarn eftersom de har lov, men fick dra tillbaka erbjudandet då jag vaknade och kände mig riktigt skruttig. Måndagen fick helt enkelt ägnas en hel del åt vila. Jag hade bara ett samtal inplanerat, något som kändes alldeles lagom. Förutom det blev det fokus på tvätt, översättningsjobb och ett gäng ”ta hand om”-ärenden.

Det var skönt att komma ut en stund i solskenet. Träden blir mer och mer avklädda, men på uppfarten dröjer sig de varmgula färgerna kvar och gör mig glad! Jag tänker använda lönnlöven i trädgårdslandet. Perfekt mullbas.

Jag ser fram emot en riktig storstädning här ute, men behöver uppbåda lite mer energi och passande tid. Det ser ut att bli en regnig vecka. Bra och nödvändigt, får passa in uppehållen. Har amaryllisar som redan skulle ha varit satta i kruka, vitlök och tulpanlökarna från Lidl som ska ner i jorden och en massa rensning att göra. Denna planttant har dock lite svårt att uppbåda rätt slags entusiasm för de här uppgifterna just nu. Det har varit en intensiv odlarsäsong, något som har varit härligt, kul och givande, men man kan inte jämt vara på topp. Några grejer är absolut nödvändiga att fixa. Maken ska snickra en ny dörr till stenladan och jag är ansvarig för alla krukor/hinkar som ska tömmas på jord och diskas ur. Har både testat att göra det i slutet och i början av säsongen. Slutet vinner alla gånger! Det är nämligen urtrist att börja odlarsäsongen med att ta hand om förra årets skit. Hejapepp till mig själv från mig själv, alltså.

Jag är glad att jag tog mig för att rensa alla pelargoner på missfärgade blad, blommor och knoppar. Alla har stått i verandan medan vi varit bortresta, så de hade hunnit torka ut rätt bra. Nu kunde jag ge alla plantor en liten skvätt vatten. Kyla och rotblöta är ingen bra kombination för pellisar. De gillar att leva lite på gränsen såhär på vintern, åtminstone om man ställer dem svalt som jag brukar göra. Vi kör köket i Bredavik i år igen och hoppas på att vintern inte blir allt för kall. Rören mår förresten inte heller bra om de fryser, så jag tror nog att det ska gå bra.

Lilla årstidsbordet i vardagsrummet har uppenbarligen ett Halloweenhöstigt tema, men annars vet jag inte vad jag ska säga. Inredningsbloggare hade nog haft ett och annat att tycka. För mycket. Stilkrockar. Konstigt. Men jag trivs med det här. Jag njuter av att nostalgiskt drömma om när barnen var mindre, om Orem och att bo i USA under denna konstiga helg, om traditioner, om mys, om hemtrevlighet. Jag är ju ingen inredningsbloggare, utan en människa som råkar gilla att ha det mysigt hemma. Många gånger stämmer det överens om vad jag tycker är fint, men ibland gör det inte riktigt det. Och det är okej det också. För övrigt är högtider, helgdagar och traditioner verkligen roligare med barn. Jag är tacksam över att jag får låna hem sådana lite då och då!