28 mar

Carry on!

Idag har vi jobbat hårt och kommit framåt på många olika plan. Maken har farit fram som en tornado och beskurit syrener, eldat, röjt ut i ladan och jag vet inte vad. Man kanske blir extra effektiv av att nästan slå ihjäl sig? Han har legat i mest av alla och han och syrran har till och med hunnit vårdona hos bina. Sagda syster tog med sig resten av familjen, så jag bakade en sats vaniljbullar och sa ”ät precis hur mycket ni vill”. Det blev fyra bullar av fyrtio kvar, hahaha!

När vi började den sista rensningen av ladan innan golvläggning hittade vi resten av den gamla kakelugnen som dessvärre någon gång hamnat här ute i tusen delar. Kaklet gjordes i Karlskrona Kakelfabrik. Den blå bården är jättesöt och lite speciell. Jag lyckades faktiskt hitta tre matchande bitar, så de ska limmas ihop och få en fin plats någonstans i den blivande festlokalen!

Jag hittade också en härlig ugnslucka från Gustafströms bruk i ett hörn tillsammans med en skalle av något slag (Grävling?) under en massa gammalt hö. Luckan var lite för fin för att slängas på sophögen, så vi ska försöka blästra fram ännu mer av den forna glansen innan den kanske får huvudrollen någonstans?

Före.

Mittemellan.

Såhär kan man se ut i dessa tider utan att det har det minsta med coronaviruset att göra. Försök städa ut gammalt hö utan ansiktsmask! Det är ruskigt otäckt.

Du tycker kanske att det inte är något speciellt med det här utrymmet, men det kan jag säga att det är! Släkten gjorde en stor insats då de började röja ur förra året och då hade jag sanningen att säga svårt att se denna dag komma! Nästa steg är alltså att lägga golv här. Iiih!

Dagen avslutades i Bredavik med att plocka fram trädgårdsmöblerna. Härliga tider! Tänk att vi är här igen… Som sagt. Carry on!

27 mar

Olycka i arbetet.

Igår höll vi på att landa i ”han hann iallafall fylla 50”… Maken och brorsan höll på att riva ut det ruttna golvet över gödselstan i ladan. Tanken är att höskullen ska bli ett mysigt sommarrum så småningom. Well, det kommer det säkert att bli också. Igår höll det dock på att sluta med förskräckelse.

Ta en ordentlig titt på denna bild. Mitt i bild ser du dörren in till dasset. Spegeln stod inte där då dramat utspelade sig, men högen med takpannor och bråte låg där och mellan högen och dassdörren flera kvadratmeter med betonggolv. I bild finns bara ”extra takhöjd” kvar, men vid tillfället låg ett golv/tak på plats. Detta brakade alltså maken rätt igenom, med rumpan först. Människan landade rätt på rumpan och fick inte ens ett skrapsår! När han kom in och berättade om det blev jag så adrenalinstinn att jag började skaka. Usch! Eller tack och lov att det gick så bra! Det här blev ännu en påminnelse om att byggarbetsplatser kräver varsamhet och uppmärksamhet. Det här äventyret hade kunnat sluta på ett helt annat sätt.

Här ligger nu det ruttna och farliga golvet, redo att förgylla den allt mer imponerande rishögen på det som ska bli binas blomsteräng. Varje litet projekt som klaras av är en vinst. Jag vill helst inte se det som ”ett steg närmare målet” då denna lilla gård egentligen är ett evighetsprojekt med tanke på alla spännande förutsättningar som finns. Vad sägs om festlokal, snickarbod, sommarrum, Attefallshus, växthus, terapeutmottagning… Sedan är det allt det andra. Farstukvist, fixa trädgården och ny häck, måla ladan, nytt tak på äldsta delen, byta ut de flesta av dörrarna på ladan – tja, det finns att göra! 😜 Så roligt att få ge denna gård upprättelse och kärlek.

25 mar

Glasverandan.

Det känns fint att ha tillgång till glasverandan igen! Den är inte helt färdig, men helt i skick att funka som frukostrum under soliga morgnar. Jag älskar att sitta där i en knarrig korgstol och dricka te medan jag funderar på hur många av årets omplanterade pelargoner som kommer att pryda de kommande fönsterkarmarna. För två år sedan använde jag detta rum som något slags växthus och det funkade fantastiskt bra för våra tomater och faktiskt allt annat som fick växa här också. Några extra kvadratmeter hade inte varit dumt, men jag tar tacksamt emot det som bjuds!

Nä, nu är det dags att ta tag i dagens jobb. Ikväll har vi handledning inför vårt stora slutarbete, något som naturligtvis känns både roligt och lite läskigt! Nu är det bara några månader kvar tills jag förhoppningsvis får kalla mig ”certifierad samtalsterapeut med inriktning mot e-hälsa”. Spännande tider.

15 mar

Lite i taget.

Tänk ändå vad mycket man kan få gjort om man får hjälp! Idag har vi fortsatt rensa och röja på gården. Maken rensade ut ett av båsen och fortsatte sedan röja längs med stenmuren medan jag och min syster sorterade upp loppiskartonger och annat som stått i den del av ladan som ska få ett golv för att kunna funka som ”festlokal”.

Före

Efter

Mellan

Efter

När naturen blivit ett med den mänskliga historien… Vilken rolig detalj!

Högarna med bortrensat ris och sly ska läggas på den stora eldhögen, men redan nu har stenmuren blivit helt frilagd. Det känns alldeles fantastiskt! Nu när husvagnarna är borta öppnas nya möjligheter för hur den här marken bäst ska nyttjas.

02 mar

Hårt arbete leder framåt.

2015, september. Min bror och brorson var på besök hos oss i Utah och far hade veckorna innan suttit hemma i Karlskrona och budat på detta ruckel och resten av den lilla gården i min brors namn. Jag kommer inte ens ihåg att vi fick se några bilder, men vi hörde talas om det spännande ”projektet”.

2020, februari. Det går knappt att se att den faluröda stugan med den fantastiska verandan är samma hus som det på den första bilden. Brorsan hittade originalfönstren i ladan och lät ett snickeri i Småland tillverka moderna kopior som skulle hålla dagens isoleringskrav. Han har även sågat bort delar av gavlarna, bytt ut grunden till alla bekvämligheter, lagt nya golv och satt upp en del nya väggar för att skapa fler användbara utrymmen. På baksidan finns en ny vindskupa som rymmer ett duschrum och ett ”gästrum”. Alla fönster och dörrarna i verandan är renoverade med varsam hand av min bror och naturligtvis är alla ytskikt och isoleringen utbytt. Takteglet är detsamma, men allt under är nytt. Man kan lugnt säga att renoveringen har gett huset fullständig upprättelse.

Det finns fortfarande en del kvar att göra, men detta hus är numera ett älskat hem. Jag blir lika glad varje gång jag kommer hem. När jag stiger in i hallen känner jag hur det som eventuellt jagar mig rinner av. Det yttre gör mig glad, men det inre får mig att må bra. Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet över att få bo här, att ha en trygg punkt i denna värld.

Drömmarna om att fortsätta upptäcka världen, ha möjlighet att vara lika delar kulturtant och planttant och att på lite äldre da’r få utvecklas i ett nytt yrke känns uppnåeliga. Sorg och besvikelser finns så klart i mitt liv precis som i alla andras, men jag känner en stark förvissning om att jag är på väg åt rätt håll och att jag inte behöver hänga upp mitt välmående på någon annan. Det är en insikt som gjort mig stark. Trots att livet gjort mer ont än jag någonsin hade kunnat föreställa mig de senaste åren är jag genuint tacksam över hur dessa upplevelser har fått mig att utvecklas.

Min syster som skickade mig det övre fotot imorse påminde om hur vi människor är precis som dessa två bilder: det är kanske svårt att följa med i den dagliga utvecklingen, men nedslag från två punkter med lång tid emellan visar det som man missar i alla smådetaljer, helheten. Själva livet som medveten vuxen kan jämföras en renovering. Det är jobbigt och kan göra både mentalt och fysiskt ont under tiden. Resultatet kan leda till både skilsmässa och konkurs, men många gånger leder det till något som faktiskt blir rent fantastiskt. Same, same, but different.

22 feb

Vårsol framför brasan.

Igår när jag satt och pluggade framför brasan sken solen in så fint i vardagsrummet till vänster om mig. Jag satt en stund och tittade verkligen på det jag såg, på kakelugnen, Lena Linderholm-tavlan i åttiotalets Tricia Guild-färger och på det lilla bordet med trädgårdslitteratur. Jag påmindes om hur bra jag har det och hur mycket jag älskar vårt hem. Det är ljust och glatt, men egentligen mer färgglatt än vad som syns här. Jag kommer ihåg hur fascinerad jag var av Tricia Guild på 80- och 90-talen, apropå tavlan i hallen. Hon har varit med i inredningssvängen lika länge som jag har levt på jorden och jag skulle så gärna vilja gå på den här utställningen!

Jag uppdaterade köksskåpet med lite kalligrafi som jag hittade då jag städade på mitt arbetsbord. Det syns inte riktigt på bilden, man jag skrev för länge sedan fritt med bredpenna på ett vackert, nästan marmorerat bomullspapper då vi bodde i USA. Jag tyckte väl att det var dags att byta ut min lillasysters porträtt av maken som taliban även om det är ett konstnärligt mästerverk.

För övrigt tänker jag nästan varje vecka att jag borde plocka fram mina skrivdon och börja skriva kalligrafi igen. Det är ju så roligt, men hantverket försvinner när man inte tränar handen. Jag är stelare, får lätt skrivkramp och har absolut inte samma flyt som då jag skriver varje dag. Men – man kan inte odla alla intressen samtidigt! Idag har jag dessutom skrivit färdigt uppsatsen i min socialpsykologikurs, så det blev inte så mycket annat gjort som jag hade hoppats. När jag nu åker till min syster för att umgås lite och bada jacuzzi i blåsten (som jag tror inte märks så mycket på hennes innergård) har jag i alla fall med mig några nyplanterade sticklingar och pocketboken jag köpte för att läsa julhelgen. Ja, den läste jag klart i sängen i morse, två månader efter beräknad tid. Och så undrar jag varför min ”ska läsa”-rad i bokhyllan växer och växer istället för att krympa? Med det måste jag avsluta genom att rekommendera månadens bokklubbsbok En piga bland pigor av Ester Blenda Nordström. Spännande bok, fascinerande författare. Peace!

11 feb

Den som väntar…

Uppe på det här köksskåpet har det sedan december 2016 legat ett par kartonger med krönlisterna du ser på plats längst upp. Jag kan knappt fatta att kartongerna är borta och njuter verkligen av den fina avslutningen. Dessutom svävar äntligen de fantastiska minitranorna fritt… Det är roligt att få bli glatt överraskad av varje framsteg i renoveringsprocessen!

Min bror gjorde också utsidan på verandan klar, men det är för mörkt för att fota. Roligt hur som helst! Det är de små detaljerna som gör det.

30 jan

Helt elektriskt!

I söndags kom grannen förbi för att kolla om vi hade problem med elen. De hade bara två av tre faser som fungerade som de skulle och deras el dras från en elledning som står på vår tomt. Inget var fel hos oss, så i måndags kom det ett par våghalsiga män och inspekterade och fixade en kortslutning. Igår var det dags igen. Den här gången hade frysen också lagt av, så det funkade uppenbarligen stod inte allt rätt till. Stolpklättrarna kom tillbaka och fick sedan hålla på i sex timmar innan allt var som det skulle. Siste man åkte från oss vid 19.45. Lång arbetsdag! Jag fick i alla fall lite spänning i vardagen.

Ungefär samtidigt som elkillen åkte hem såg det ut såhär i vårt kök:

Jag var i Kalmar i tisdags och passade då på att ta en tur runt IKEA eftersom vi behövde ett par Knuff tidskriftssamlare. Här måste jag inflika att jag gick ut med två tidskriftssamlare, en låda med lock i A4-storlek och en badrumsmatta till övervåningen där det inte finns golvvärme. Jag är otroligt nöjd med att faktiskt bara ha köpt det jag behövde. Jag brukar annars ha hopplöst svårt att hantera just IKEA eftersom det finns mängder av ”villhöver-grejer” där. I tre år har vi pratat om att ordna med arbetsbelysning över träbänken. Under alla reor efter jul spanade jag efter något slags belysning, men hade landat i att åka till Byggvårdsbutiken och köpa en skomakarlampa eftersom det skulle vara fint. När jag såg den här lampan på IKEA ändrade jag mig dock. Jag visade bilden för maken och han tog på sig att införskaffa sagda armatur och allt elektriskt som behövdes till. Från väckt tanke till genomfört projekt gick det alltså mindre än ett dygn. Inte dåligt! Och resultatet är kanonbra.

Nu är det en fröjd att arbeta vid den här bänken! Dessutom är ljuset dimbart, vilket ger möjlighet till mysbelysning. Det enda problemet med den här installationen är att det nu syns väldigt tydligt att vår vattenkokare från ICA Maxi lämnar mycket övrigt att önska då det gäller det estetiska. Tyska syrran tycker att jag ska önska mig en bättre i femtioårspresent. Vi får väl se.

25 jan

Hygge.

När syrran och svågern tog sitt pick och pack och flyttade söderut fick jag ta över en udda pinnstol – precis vad jag letat efter till skrivbordet här i gästskrubben. Jag älskar utsikten härifrån! Eller rättare sagt utsikten man har då man sitter på stolen.

Egentligen spelar det väl ingen roll vad man sitter på, stoppar sina kläder i eller lägger fötterna på? Nja, så lätt är det ju inte. På vissa ställen är man glad över rinnande vatten, hemma hos andra kommer inget in som inte har rätt designer tryckt på beskrivningen.

Jag mår bättre när det är rent och fräscht omkring mig och tycker faktiskt att det är trevligt att saker både har en funktion och ett tilltalande utseende. Vad som är tilltalande är helt subjektivt och det är otroligt roligt att komma hem till människor med helt annan smak än mig själv. Det hände mer ofta då jag bodde i USA, det ska ärligen erkännas. Jag kan uppskatta en stil även om jag inte vill ha det likadant hemma hos mig. Vilket är det vackraste hem du besökt?

16 jan

Iiiih!

Maaaarker ni ingenting?! Jag är så glad! Inte för att hyllorna i tvättrummet behöver städas, utan för att vi har blivit med MANGEL! Äntligen! Man skulle kunna tro att det är tantvarning på detta, men jag har saknat mangel sedan 1998 då vi flyttade från Visättra och den härliga tvättstugan där. Torkskåp, grovtvättmaskin, torktumlare, mangel… Dröm! Ja, förutom damen som slängde ut tvätten på golvet om hon ansåg att det var hennes tvättid. (Det hade alltså inte med verkligheten att göra.) Nu ska det manglas här hemma! Jag får nog ta hit moster Eva någon dag så hon kan ge mig alla proffstips som finns. (Jag ”vann” denna mangel på Sikö Auktioner. 184 kr inklusive alla avgifter. Som sagt. Nöjd!)