27 sep

Någonstans i världen…

… kan ett liv se ut precis som mitt gjorde från onsdag till torsdag kväll. Ibland undrar jag om mitt liv ter sig exotiskt jämfört med någon annans. Då brukar jag landa i att det faktiskt är så på somliga sätt. Min vardag, min fest och allt däremellan. Tryggt, vardagligt, spännande och oförutsägbart i en kompott i en smak som inte riktigt går att få till med andra ingredienser helt enkelt.

Här började jag i onsdags. På restaurang Bette vid Landbron i Karlskrona. Bloggsyrran från Nynäshamn har varit i stan sedan i lördags både i privata ärenden och gällande jobb. Hon frågade om inte vi Karlskronabaserade syskon ville följa med på finrestaurang och prova på att leka vuxna. Det ville vi gärna. En brorsa blev försenad från jobb i Växjö, men annars var vi där allihop. Fyra av sju, inte dåligt! Maten som serverades var riktigt god, lite krånglig och vacker, precis som jag vill ha det om jag nu ska lägga så mycket pengar på en måltid som inte är hemlagad. Jag tror inte jag är ensam om att lätt bli besviken på restaurangmat. Det handlar nog mest om att det faktiskt gräver ett djupt hål i plånboken och då vill jag inte känna att jag hade kunnat äta samma sak hemma till ett mycket bättre pris och kanske till och med godare. Förmätet kanske, men så är det iallafall.

Igår steg jag så upp tidigt för att förbereda mig för en lång dag. Vårt kära Ingrid Marie-träd mår ju sådär, men i år har hon åtminstone lyckats producera lite frukt. Jag fixade lite äppelmust med den färg som bara Ingrid Marie kan frambringa. Denna dryck får ögon att tåras av lycka och tungan att krullas av en perfekt blandning av sött och surt. Nej, att dricka ren fruktjuice är inte att rekommendera rent hälsomässigt, men för själen är det en dröm. Juicen var med medan jag fixade det sista innan det var dags att åka till Augerums kyrka.

Himlen grät så det skvalade då det var dags att säga adjö till en av mina bästa vänners pappa. Han fick en värdig begravning. Jag vet inte varför det är så viktigt för mig att begravningar blir ”värdiga”. Kanske handlar det om att sista chansen att berätta sin egen historia inte längre finns kvar. Det är de som finns kvar som blir ansvariga för att teckna en sann livsberättelse. Finast var hur som helst hans barnbarns framförande av Amazing Grace på piano, cello och sång, och vilka som bar kistan. Relationer är det vi har kvar till slut, det går inte att blunda för detta faktum.

Efter lunch, några ärenden och jobb var det dags att möta upp syskonen igen, denna gång i kommunhuset. Vi fick besökslappar med streckkoder och tre personer med olika fält inom stadsplanering mötte upp för att ge oss lite mer kött på benen gällande hur vi skulle kunna göra med Bredavik framöver. Strandskydd, kommunens planer och inplanerad havshöjning gör att det inte är helt enkelt, men inte heller billigt. Utredningen för att se om de ens skulle kunna tänkas låta oss dela upp marken för att bygga eget kommer att kosta mellan 100 000 och 1 500 000. Ingen ska säga att kommunen och staten inte tar sin uppgift på allvar. Jag är glad att mötet var gratis, men vet inte direkt om jag känner mig så mycket klokare efter den där timmen.

Jag skjutsade en syrra hem och en till tåget och fortsatte sedan till Pantarholmen där svärfar tog emot. Vi kollade på en gammal svartvit film om von Döbeln (ah, gammal skådespelarteknik med tydligt uttal och intensiva ansiktsuttryck ändå) och jag passade på att sticka. Efter det här var det bara att knöla på regnjackan och ladda med paraplyet för att knata in till stan igen i regnvädret. Karlskrona bjuder ofta på ”blaust” och i kombination med öppna skyar är det ju lätt hänt att man längtar in i stugvärmen igen. Vädret fick dock igång spänsten i mina steg och jag var snart inne i värmen i Fredrikskyrkan. Körrepetition gör det väl värt att bekämpa blåst och regn en liten stund. Här kan du lyssna på hur vi lät igår. (Det var jag som filmade. Eftersom jag har hand om körens sociala medier står jag ofta bakom kameran.) Älskar att få chansen att ta ett steg bort för att höra hur det låter utifrån. Uppfylld av ny energi kunde jag sedan promenera tillbaka till Pantarholmen utan regn, men med ett nytt känslomässigt paraply att hantera livets vedermödor med. Körsång, alltså! Ja, och det var det dygnet i en snart 54-årig svenskas liv.

15 jun

Mord och tvättställningar.

Morgonen började mordiskt. Vet inte hur många mördarsniglar jag klippte och i växthuset klämde jag larver som gett sig på mina heliotroper! 😭 De där stackars plantorna har gått igenom så mycket att det är ett mirakel om de kommer att blomma någon gång. Det har lovats regn i eftermiddag, men mängden har naturligtvis sänkts från en rejäl blöta till några millimeter. Får se om det blir något alls, alltså. Gurkorna är iallafall goda och jordgubbarna börjar rodna lite försiktigt. Tur att vår överlevnad inte hänger på mitt planttanteri, för då hade vi varit illa ute.

Jag är iallafall mycket nöjd över torkstället som maken byggt klart. Linorna ska spännas och nästa år ska det målas. (Impregnerat virke behöver lite tid på sig.) Det är redan invigt och funkar förträffligt.

28 maj

Hej och hå.

Jag fick ett mejl som började ”Sköna maj eller Maj Gadd”. I cybervärlden möts jag av människor som talar om hur mycket de har att göra, hur stressade de är och hur ska det gå? I verkligheten är det faktiskt ganska likadant. Jag har svårt att tänka mig annat än att maj och december skulle visa sig lägga ett stresspåslag till både bönder, medel-Svenssons och kändisar. Även min kalender börjar kännas lite ”tung”, det finns inga lediga helger kvar fram till juli. Det låter ju superstressigt då jag skriver det, men sanningen är bara att mellan nu och då ligger bara en enda månad. Bara för att något står i kalendern betyder inte det att det bidrar till stress (beroende på vem man är). Däremot betyder det alltid, för mig åtminstone, att prioriteringar är på sin plats. En sak in, något annat ut.

Igår lade jag till exempel löjligt mycket tid på att städa bland alla mina plastkrukor. Jag insåg att jag hade varit dålig på att tvätta ur dem efter användning vilket har betytt att varje gång jag har behövt en kruka har det först varit aktuellt att tvätta ur den. Det har inneburit en mental ovilja till att vilja göra det, så detta ville jag nu göra något åt. Flera krukor var dessutom allt för trasiga för att fylla en funktion, så man kan säga att jag även ”plastbantade”. Jag inventerade även och bestämde mig för att göra kompletteringar då rabatt erbjuds på vissa produkter.

Det blev hög efter hög med torkande krukor och det kändes så tillfredställande att sortera efter storlek och se röran omvandlas till en trevlig ordning!

Det gör mig lycklig att mötas av blommande aklejor som kommit i fröform från min syster i Skottland. Det har tagit en stund att gå från frö till blomma! Nu står de i en gammal trälåda, men jag hoppas hitta ett soligt hörn i trädgården som blir ”Tinas trädgård”.

Igår var det svärfars födelsedag. Jag gick till graven och placerade skira hundkex i en vas. Han älskade blommor, svärfar. Blommor, egenodlade tomater, att pyssla med sådant som växer. Hans nät för klättrande växter får i år bli hjälpredor för våra sockerärter. Det känns fint tycker jag.

Årets luktärter är nu placerade längs det norra stängslet i trädgårdslandet. Vi har så mycket ogräs i jorden att jag valt att gräva ur ett dike och fylla på med ICA:s billiga ”kogödsel” (mest torv tror jag). Det ger luktisarna lite försprång innan allt det vilda tar över, men vid det laget kommer de att stå stadigt på egen hand. Jag hoppas det blir lika fint här i år som förra året! Luktärtsbuketterna gav så mycket glädje. Idag kommer min syrra ut till mig och vi ska pyssla lite med det ena och det andra. Jag hoppas även hinna rensa lite i lådorna – regnet har gett en rejäl skjuts till ALLT som växer under fiberdukarna. Tyvärr hjälpte inte kålnätet på den ena lådan, det sitter väl inte bra gissar jag. Alla de klena förplanterade kålplantorna är naggade i kanten, men det reder sig väl med det. Jag får väl göra om och göra bättre?

30 sep

Lindas inlagda chili.

Den sista omgången chili, både mogen och omogen, hamnade i små glasburkar efter att ha fått sällskap av grejer i ett recept jag har haft liggande ett tag. Det blev så gott! Gott till tacos enligt receptet och efter syrrans tips om enchiladas häromdagen vet jag vad vi ska äta till helgen. Har du chilis som annars bara kommer att hamna i sopen och ett gäng småburkar kan det här bli höstens bästa tips.

200 gr valfri chili
1,5 dl äppelcidervinäger (jag använde balsamvinäger istället)
1,5 dl vatten
1,5 msk socker
1,5 tsk salt

Gör så här

Blanda ihop allt utom chilin.
Koka upp lagen.
Skiva chilifrukterna i skivor (ca 3 mm).
Lägg i chilin.
Låt småputtra under lock i max 5 minuter, något längre om du vill att chilin ska vara helt mjuk.
Häll därefter upp på väl rengjorda burkar med lock. Välj gärna lite mindre burkar, så riskerar det inte att bli dåligt om man inte använder det så ofta.