I vår grusgång växer vallmor och penséer som får stå kvar fast de anses vara ogräs så fort de växer på fel ställe. Jag ger dem dock gärna en extra skvätt vatten, kanske t o m berikat med växtnäring. I gengäld betalar de mig genom att bjuda på diskret och långvarig blomsterprakt ända tills de mer förväntade plantorna tar vid framåt juni.

Härom veckan hade dottern och svärsonen middagsbesök av en barnsköterska som ofta gör hembesök å tjänstens vägnar. Hon sa att hon var så glad över att se hur tryggt deras hem kändes jämfört med många av de hem hon besöker dagligdags. Fint att höra hur tryggt det känns hos våra älsklingar, men tragiskt att höra om hur många barn som inte erbjuds just trygghet som ju inte nödvändigtvis handlar om ekonomi. Jag tänker på alla stackars barn som föds under mentalt torftiga förhållanden. Tänk om omvärlden bara kunde erbjuda den extra skvätten vatten med näring utan att det skulle behöva ske med statlig myndighet? Bara medmänsklighet och uppmärksamhet?