Jag sitter här och skriver i Gudrun Sjödén-klänning fläckad med Falu rödfärg. Den har hål i sig efter taggbuskar av olika slag och jag skulle aldrig åka iväg ens till affären här på ön med den på. Kommer någon på oväntat besök får det vara så, vad kan jag göra? Varje sommar är det likadant. Jag är en strumpbyxor och lager på lager-person, har inte en svensk tjej-kropp som tåler att visas upp i linnen och shorts. Har dock svårt för värmen, så jag vill ha byxor, långa kjolar, tunikor och långa klänningar i tunnare linne som man inte svettas så förbålt i. Problemet är att det är svårt att hitta dessa kläder om man inte vill betala en hand och en fot för dem. Jag brukar ju köpa grejer på Sellpy. Den här typen av plagg ligger ofta på nypris och då köper jag faktiskt hellre nytt eftersom jag kan vara säker på att det inte finns svettlukt under armar som inte går bort i tvätt och liknande. Uniqlo har en linnetunika som jag har i ett par olika färger, byxor för den här säsongen har jag inte hittat än. Finns säkert på H&M om jag letar. Jag har gått upp i vikt under vintern. Oupptäckt borrelia och klimakteriet var ingen bra kombination, men jag känner att det får vara så. Jaja, det löser sig väl, det är ett ilandsproblem. Och jag har min Gudrun Sjödén-klänning, så i värsta fall får jag väl ägna sommaren åt att strosa omkring här hemma i trädgården. Och DET är inget problem om du frågar mig.
Frisyren är inte helt olik den jag har idag och detta frotténattlinne är så väldokumenterat genom flera år att jag vågar påstå att det var lika välanvänt som klänningen som diskuteras i texten ovan. Jag är en människa som gillar att hålla kvar det jag gillar, helt enkelt.
Igår natt föddes en liten tjej som maken och jag redan utsetts till gudföräldrar för. Det har anlänt en hel hög småtjejer i familj och vänskapskrets det senaste året, och minst en till är på väg. Jag kan faktiskt inte komma på en enda liten kille. Intressant! Vanligtvis brukar jag leta upp lite mer neutrala färger till förstabarn eftersom jag är så praktisk. Jag tänker helt enkelt att neutralt funkar för flera olika sorters stilar och smaker och även till eventuella syskon. Den här lilla presenterades dock i rosa fluff och med amerikanskt hårband på huvudet, så jag tror nog att den här ”välkommen till världen”-presenten kan funka. I vanlig ordning skickar jag dock med kvittot i ett förslutet kuvert då jag vet att det är lätt hänt att man får dubbletter eller något som man själv faktiskt inte tycker är så fint. Kanske är det inte kutym att göra så, men alla gör det som funkar för dem tänker jag.
Ingen kör, inga sånglektioner till systerdottern, ingen stickjunta med äldstabästa vännen, ingen lunch med kusindottern – ja, du hör att det suras lite här hemma. Har behövt fokusera på att bli helt frisk, men har samtidigt varit fullt kapabel att jobba på inom hemmets fyra väggar.
Till dig som hittar en Ellinor Nilsen-inspirerad morgonrock i ett paket någon dag framöver – glöm att du har sett den här! Vill bara tipsa om det här jätteroliga projektet till dig som har samma hobbies som jag: second hand-shopping, sömnad och återbruk. Hitta ett mönster som du gillar och var inte rädd för att kombinera färg, olika vävar och textilmönster. Verkligen jätteroligt! (Det känns också som att jag ”sparat” 2900 kronor minus de 150 kronor som de gamla handdukarna kostade. Mycket tillfredsställande.)
Solnedgången var så vacker så ögonfransade krullade sig igår. Det var länge sedan jag såg riktigt blå himmel så här och det var verkligen själastyrkande. Frisk luft – vilken underbar uppfinning!
Det var inte bara solnedgång, utan också månuppgång. Som sagt, ljuvligt. Jag längtade efter min kamera, eller rättare sagt var jag världslig och fånig och önskade mig ett riktigt maffigt objektiv av modernare slag och kanske en ny kamera också för den delen. Att önska är gratis och allra mest tacksam var jag i samma stund över själva upplevelsen. Den hoppas jag bära med mig och komma ihåg när de gyttriga vintermolnen tornar upp sig igen.
För några veckor sedan var jag inne på Elles hemsida och hittade ett modereportage som fick mig på gott humör. Först. Sedan fick jag ont i magen. Den härliga känslan kom från ett riktigt skratt, ett sådant där från magen, för både plagg och poser var helt galna. När jag sedan tittade på plaggens priser som den sura eftersmaken. Varför finns det ens plagg som har priser liknande dessa? Och vad får en att måsta ta på sig kläder som skulle kunna föda en hel by (kanske inte med dagens inflation, men ändå)?
Elin Östman och Flora Wiström är två modemedvetna unga kvinnor som idag jobbar med mode och/eller bloggar. 2013 spelade de in podden Vad har du på dig? Jag lyssnade idag på ett av avsnitten om vad mode gör med människor som hade modevetenskapsdoktorn Philip Warkander som gäst. Jag märkte att jag per automatik gjorde analysen att dessa tjejer är lite dumma bara p.g.a. ämnet och stockholmskan, de där iiiii:na. Uppenbarligen har jag noll koll på deras intelligens, så jag klandrar bara mitt eget himla fördömande och lägger skulden på mig själv. Jag tänker nämligen samma om herr Warkander, och han är uppenbarligen skåning. Jag är nog bara på dåligt humör idag, så här uppför man sig inte. (Men allvarligt, han gjorde följande analys i Expressen häromdagen, så jag kan inte vara helt fel ute: ” …åtta timmars arbete, åtta timmars sömn och åtta timmars ledighet. Produktion och konsumtion är helt enkelt olika sidor av samma mynt. En allvarligt menad konsumtionskritik måste därför börja med att ifrågasätta vår tids arbetskultur.” Alltså vi kan inte hjälpa att vi svenskar handlar tio kilo kläder var om året, för det är fel på arbetskulturen som gör att vi måste få lite omväxling i livet genom de kläder vi har på oss. Eller jag vet inte, läs hans artikel själv och bilda din egen uppfattning.)
Jag tror att jag triggas av gamla tankar från Veckorevyn-tiden, mina ätstörningar och mitt eget förhållande till min kropp. Dessa hör så intensivt samman med utseende och kläder. Vad som kunde döljas, framhävas, trollas bort. Å andra sidan var ett av mina absolut största intressen att tillverka mina egna kläder och jag älskade att jobba med spännande snitt och ovanliga detaljer. Symaskinen var min bästa vän (eller nja, det var kanske en överdrift) och jag hade verkligen jätteroligt då jag sydde mina plagg. Snygga paperbag-byxor i fint tyg, kavaj i ull, shorts i roliga färger, skjortor med intrikata detaljer på kragen… Jag ville gå beklädnadsteknisk linje, kunde tänka mig att jobba med mode. Jag var dock ingen fashionista och ville inte gärna framhäva min kropp. Det var plaggen som var det viktiga, kunde de ta uppmärksamheten från själva kroppen var det bra. Senare blev jag överviktig, då har det mest handlat om att dölja, klä bort. Det har inte varit någon jättestor övervikt, men med min bakgrund tillräckligt stor för att kläder har varit en viktig del i hur jag hanterat mig själv och min kropp. Och jag har alltid gillat samma stil. Manchesterbyxor, riktigt snygga t-shirts i kraftiga tyger, långa kjolar, byxor som sitter snyggt över magen (gärna lite högre) och raka i benen – ja, modelejonet i mig försvann redan på nittiotalet och har knappast hittat hem igen.
Jag märker när jag sitter här och tänker att mitt förhållande till mode helt enkelt är KOMPLICERAT. Visst är det roligt att se fin ut, att känna sig bekväm och nöjd, men det handlar mer om kläder i sig än mode. Jag bryr mig väldigt lite om mode nu för tiden och tänker att det inte heller är så utpräglat längre. Det är samma trender som kommer och går. Just nu är åttiotalet tillbaka till exempel och det är bara att plocka fram pikétröjan och sätta kragen på högkant för att känna sig chic! För att återgå till reportaget jag snott bilderna från så kallar jag knappast det modellen har på sig för mode. Det är pengar som signalerar ”Kolla hur värdefull jag är och hur speciell. Ingen kan påstå att jag är en Medelsvensson eller en nolla.” Det är stadsbor i Hunger Games som sprutar in och fyller ut, tar bort och suger ur, klär på och plockar bort. Dessvärre sitter jag här och dömer och fördömer, men jag är så klart inte bättre själv. Jag kan beskyllas för stillöshet och tjocka ben, en fördömande attityd och icke-PK inställning till vad som är viktigt i livet. Men jag vägrar att tycka att det är okej att klä sig i en outfit för 30-40 000 kronor. Särskilt inte med tanke på att man nästa dag ska visa sig i någon ny kombination för att ”inspirera”. Eller är de här modereportagen bara till för att folk ska ha något att utgå ifrån då de letar kläder på second hand? Usch, så ilsket och spretigt det här blev, men så får det vara. Vad tycker du? Om mode, kläder, konsumtionshets eller vad du nu plockar med dig från den här texten?
Ps: Den stackars tjejen i reportaget ser ruskigt deprimerad ut på alla bilder, men det tillhör kanske att se blasé och oberörd ut för att sälja in ett koncept?
När jag var ung, på det ljuva åttiotalet, var färganalys hippt. Carole Jacksons bok Color Me Beautiful delade in människor i olika årstidstyper och den var så spännande att läsa! Jag gjorde till och med en riktig färganalys med hjälp av en färgkonsulent. Solfjädern med färgprover följde med mig i många år trots att jag inte riktigt kände mig hemma i alla de föreslagna färgerna. Jag blev en HÖST och nog kunde jag erkänna att det var varma färger jag kände mig hemma i. Många av färgerna kändes dock alldeles för skarpa för mig. De tillhörde en sådan som Bree van de Kamp från tv-serien Desperate Housewives.
För ett tag sedan ramlade jag över lite mer moderna och uppdaterade färganalyssidor. Jag insåg att konceptet har utvecklats mycket de senaste fyrtio åren och nu kunde jag också hitta mina färger. Det finns i de nya systemen flera olika färgtyper i varje årstid. Marcia Cross, aka Bree van de Kamp, är en ”real autumn”. Det finns personer med överlag mörkare grundton och de räknas till gruppen ”deep autumn”. Själv är jag något som kallas ”soft autumn”. De här färgerna är de jag intuitivt faller för då jag letar efter kläder, men det är inte ofta jag hittar denna typ av färgskala. Ofta är det mycket klarare, kallare eller mättade färger som erbjuds. För att inte tala om det eviga svarta och vita… Nej, vi är inte många som blommar ut med dessa färger närmast vår nuna, men våra garderober är ändå rätt svartvita. Jag vet att jag inte är ensam.
Igår hade jag en riktig fixardag här hemma. Jag rensade ur garderoben, vilket jag försöker göra med jämna mellanrum. När jag ser färgskalan som borde framhäva mina egna färger bäst blir det lite skrattretande att titta in i min garderob:
Tre militärskjortor, fars gamla omsydda, randiga skjorta och fem svarta funktionströjor – nog har jag tillgång till den sorts kläder som fyller sin funktion i alla väder, men något känns lite avigt färgmässigt. Riktigt rättvisande är dock inte bilden eftersom jag har mina tjocktröjor och koftor på ett annat ställe. Det är de plaggen jag använder mest under höst och vinter och har överlag en mer passande färgskala. Här saknas också de plagg jag bott i den här sommaren, nämligen en randig t-shirt och två linneskjortor i helt rätt färger som hängde på tork då jag tog den här bilden.
Jag har som mål att sluta klä mig sjavigt även om jag bara skrotar omkring på Sturkö. Träningskläder har sin tid och plats, även militärskjortor och funktionströjor. Jag vill dock gärna visa mina kommande klienter respekt genom att anstränga mig lite mer än så. Vi får väl ser hur det går med de ambitionerna.
Nu när det är nästan 30 grader varmt ute längtar jag hela tiden efter husliga och lite svettiga projekt. Nej, nu ljuger jag. Jag njuter av skuggan och när jag sitter och pluggar i arbetsrummet ser jag till att ha tvärdrag. När jag går in i arbetsrummet ser jag dock min lilla projekthög med sådant som behöver göras. Varje dag. Häromdagen fick jag nog av att se kashmirkoftan som legat och väntat på vård i flera månader och tog tag i saken. Det tog mellan fem och tio minuter. Japp. Att skjuta upp är min superkraft. Igår skickade min ena syster en bild på hur hon och sonen hade tagit tag i ett projekt som hon stört sig på i över åtta år. Det tog också tio minuter att fixa. Tänk ändå. Varje vecka kanske jag skulle schemalägga dessa saker som alltid blir liggande? De får liksom ingen prioritet, om inte någon superviktig deadline är på gång såklart. Då prioriterar jag gärna sådant, haha.
Kashmir är världens skönaste material. Jag älskar det! Tyvärr blir alltid dessa plagg mer eller mindre noppriga och med jämna mellanrum är det därför på sin plats att ta hand om detta lilla i-världsproblem.
När jag köpte denna kofta följde det med en speciell kashmirkam. Man lägger ut plagget på ett slätt underlag och drar kammen med jämnt tryck uppifrån och ner. (Jag gillar att använda vår gästsäng med en fast madrass som underlag. Lagom motstånd.) Med jämna mellanrum rensar man bort skröfset som kommit med. Drar man för hårt kan man göra hål i plagget och trycker man inte tillräckligt får man inte bort nopprorna.
Efter avslutad rensning är det dags för en tvätt i tvättmaskinens ylletvättprogram tillsammans med Grumme tvättsåpa. Mjukt, slätt och fluffigt igen! Jag rekommenderar att inte upprepa denna procedur allt för ofta eftersom rensandet sliter, men en gång om året kan man gott kosta på sig. Lycka till!
Ps: Engångshyvlar går också bra att använda, men då måste man vara mycket mer vaksam eftersom man annars lätt får oönskade hål i plagget.
… men jag kan bara inte låta bli! Jag är så o-glammig man bara kan bli, o-trendig, bekväm, lite klassisk och väldigt enkel i min smak. När det vankas Nobelfest längtar jag dock efter att rulla igenom alla klänningar och sucka av välbehag. Titta bara:
Sara Danius 2018Drottning Silvia 1995, prinsessan Victoria 2018Prinsessan Sofia 2018Prinsessan Madeleine 2016
2019 måste gå till historien som året med de tristaste, konstigaste respektive fulaste klänningarna någonsin. Jag vill inte hänga ut någon och eftersom smaken är som baken behöver jag inte säga vad jag tycker om allas klädedräkter, men nog känns de i många fall som vore de kejsarens nya kläder i ny tappning… Här kan du titta och tycka själv. Ha det så kul!
Ibland tänker jag att vi väl ändå är klara med rensandet, så här drygt tre år efter att delar av familjen flyttade hem till Sverige igen. Andra gånger får jag påminna mig själv om att det är en process som aldrig tar slut. Varje gång jag tänker att jag (jag kan inte styra över resten av familjen) är färdig dyker det upp något nytt, något nygammalt eller något som tre månader tidigare inte ens hade med rensandet att göra. Loppisen har ännu inte blivit av, men sanna mina ord, snart är det dags! (Inga emojis är välkomna i bloggen, men det står dig fritt att tänka dig en här. Jag dömer ingen.)
Den här gången gäller det världens sötaste lilla lodenrock. Maken hade den när han var liten och sonen hade den också några gånger. De söta Lederhosen tillhör utstyrseln i storlek, men jag har inte sett rocken på några foton. Vad gör man med dessa plagg? Tja, jag bestämde mig för att lämna in rocken på kemtvätt och försöka göra vad jag kan för att bevara dessa plagg åt eftervärlden. Vad gäller maken vet jag att han letar efter en Trachtenjacke i mer passande storlek och kanske lite mindre barnsligt snitt. Med hans målmedvetenhet hänger det säkert en i hallen snart.
Min fyraåriga systerdotter klädde sin docka så här och jag frågade syrrorna vem det liknade. Yngsta syrran gissade rätt! ”Ingen stil är också en stil.”
Det där med vad som ligger i ropet under specifika tidsperioder är alltid intressant. Den senaste tiden har debatterna bland samhällsintresserade och kändisar av diverse slag varit mycket fokuserade på hållbarhet. (Ja, kanske är det den svenska regeringens ickevarande som är mest intressant just nu, men annars…) Mycket skam och skuld har skvätts på överkonsumtion, flyg, köttätande och diverse annat. Vissa av diskussionerna jag kikat in på har varit vettiga, men i många fall dras ”folk” in i resonemang som bygger på falska grunder eller åsikter hellre än fakta. (Jag är glad över att det sägs att skolan ska lära barn och ungdomar vara källkritiska, men uppriktigt sagt tror jag inte att många är helt med på vad konsekvenserna av sann källkritik blir. Mer om det en annan dag…)
Jag tänkte på hållbarhet medan jag satt i bilen på väg hem från Nynäshamn. Jag älskade loppisar och second hand-shopping långt innan dessa blev PK och mer exklusiva. Tanken på att fortsätta använda något som fortfarande funkar känns självklar och jag har ägnat många, långa timmar i jakten på fantastiska fynd. En dyrbar akvarell, kristall, kashmirtröjor, mer eller mindre nya märkeskläder och skor för en spottstyver, möbler och diverse hantverk har genom åren hittat hem till oss… Som du kanske har förstått har det den senaste tiden kanske mer handlat om att rensa än att fylla på. Det har varit befriande att få riktig ordning. Det finns (fanns, för nu står lite grejer från verandan i köket då brorsan har påbörjat sista fasen av renoveringen, yay) en plats för allt och alla som bor här hemma vilket innebär att det naturligt håller sig rätt välstädat. Kanske beror det också på att vi inte längre har några småbarn hemma, hahaha.
Nåja, tillbaka till hållbarhet. Hur kan man tänka hållbart för sin garderob? Är det förbjudet att då och då handla en t-shirt på H&M? Ska man bara handla kläder på second hand? Är det slut på reafynd och felköp för alla goda människor? Jag vet tyvärr inte precis var vi kommer att landa. Om inte ”folk” ljuger finns det numera fler som har lagom mycket kläder istället för översvämmande garderober. Själv försöker jag rensa ut garderoben varje vår och höst. Tröjor med svettfläckar som inte går bort får faktiskt inte vara kvar, omtyckta kläder med hål och släppta sömmar lagas INNAN de läggs undan och kläder i gott skick som jag fortfarande gillar men som jag tröttnat på kan få vila ett år eller två. De senaste åren har jag investerat i några klassiska kashmirplagg på rea eller säsongsutförsäljning och jag har också skrivit en lista på vad jag önskar och kan slå till på om jag hittar dessa på second hand eller utförsäljning. I våras köpte jag till exempel en fantastisk sammetsklänning för 150 kr på boozt.com. Den hade kostat en bra bit över 1000 kr och det enda exemplar som fanns kvar efter vintern var i min storlek. Tur! Vådan av att införskaffa ett plagg i fel säsong kan annars vara att det inte passar i storlek, smak eller stil när det är dags att börja använda det.
Kännare verkar ha olika åsikter vad som kan räknas till hållbara material. Själv gillar jag olika slags ullplagg och kashmir är ljuvligt skönt att vara klädd i. Jeans är tydligen bland det värsta man kan ha på sig pga de oändliga mängder vatten som går ut i produktionen, så second hand-butiker är kanske bästa platsen att leta efter just jeansplagg om man vill vara stenhård miljökämpe. Dunplagg är varma och sköna, men fåglarna som används i deras tillverkningsprocess plågas ofta. Tycker man inte att syntetmaterial är okej kanske återanvänt dun kan vara något? Finns bl a hos Arket. Silke är så skönt att ha som första lager nära kroppen. Själv har jag Twilfits t-shirt och långkalsong. Tack Annette för tips för många år sedan! Naturmaterial är helt klart mina favoriter. Jag har alltid gillat sköna (syntet)fleecetröjor, men sedan jag fyndade min nästan nya yllefleece (lik den som min tyska syster har) för 100 kronor på loppis har jag aldrig sett mig om. Den är både snygg och otroligt skön! Perfekt som ensamt ytterplagg vår och höst, varm och skön under vinterjackan då stormvindarna yr. Mina härliga skidvantar från Orem glömde jag i en taxi i vintras och det gör mig lite ledsen. Första vantarna som jag aldrig har frusit i! Får se om jag orkar leta upp ett par likadana nu i vinter. Maken och sonen har varsitt par handskar i samma material, men det är tumvantarna med fingersytt foder som är skönast.
Hur många plagg behöver man egentligen? Testa själv! Häng alla plagg på felvända galgar en dag och vänd inte på galgen förrän du har använt och tvättat ett plagg. Du blir nog förvånad då du ser hur många ”bra att ha”-plagg som bor hemma hos dig. Själv tycker jag det är självklart att festplagg kanske bara används enstaka gånger och att det är okej. Jag går nämligen inte på så många fester och tycker inte det är så roligt att klä mig i yllefleece och second hand-jeans då jag är bortbjuden på bröllop eller 50-årsfest. Kanske känner du som jag? När det gäller baskläder har jag dock rensat ut ordentligt. Det visar sig att jag precis som min far (även om han var mer extrem) använder samma favoriter om och om igen. Hur gör du? Jag förstår att man antagligen behöver en större garderob om man har en yrkesroll som inkluderar tjusig klädsel, men jag tror helt klart på att försöka maxa match- och mixmöjligheter så långt det är möjligt! Här får du ett gäng riktigt bra tips och idéer. Nu ska jag ta en dusch och fortsätta fundera på hållbarhet. Hur tänker du runt det här ämnet?
I går fixade vi en ny vinterjacka till yngsta dottern på tio minuter. In på Intersport, S provade en Didriksons-parkas som det var specialpris på och blev väldigt förtjust, jag betalade, vi åkte till acroyogan. Varför leta runt om man hittar rätt på en gång?
Idag följde jag med äldsta dottern som smakråd då hon skulle hitta en jacka till sig. Tilläggas ska att hon alltid fryser och behövde hitta en varm och skön jacka som samtidigt funkar då det typiska svenska vintervädret stormar om öronen, men hennes stil är lite mer komplicerad är lillasysters. Efter en runda som gick igenom Cassels, Stadium, MQ, Sisters, Gina Tricot (nej förresten, där gick vi inte in), Eztrad (Där fanns det bara en stl 38 kvar av den enda snygga jackan och kan man verkligen köpa något i en butik som heter Eztrad?), HM, Indiska (snygg jacka, rätt storlek, fel färg), Cubus, Kullerbyttan, Jeansbolaget, och däääär tog rundan slut! Supersnygg jacka! Tillräckligt lång över rumpan, tillräckligt kort i ärmarna, tillräckligt duglig (funktionsmaterial), tillräckligt varm, och, inte att förglömma, tillräckligt snygg! Phu! Jag tror inte riktigt på att köpa vinterplagg online och hade bara Sportkompaniet och Intersport kvar som alternativa affärer. Boutiquerna har lite för stora tusental på sina prislappar och Åhléns är nog snäppet för tantigt för en 18-åring.
Vad är viktigt för dig då det gäller vinterkläder? Min bästa vinterjacka någonsin var den röda duffel jag hade i många år, bl a under lärarhögskolan. Den var varm, i klassisk stil, och hade plats för en varm tröja då temperaturerna kröp ner riktigt lågt. En duffel skulle jag gärna ha igen! Problemet är bara att hitta ett icke moderiktigt plagg i en butik som inte tar hutlöst betalt. Jaja, det reder sig nog. Sonen har redan en vinterjacka och reder dessutom numera sig själv, så han ska nog hålla sig varm i vinter. Själv har jag en röd Didriksons-jacka jag vann innan vi flyttade till USA och den håller fortfarande!
Min fyraåriga systerdotter klädde sin docka så här och jag frågade syrrorna vem det liknade. Yngsta syrran gissade rätt! ”Ingen stil är också en stil.”
