The Real Group har jag gillat sedan 90-talet då deras spännande arrangemang i poppiga jazztoner tog över ett nytt hörn av musikscenen. Povel Ramel, svenska visor, bombastiska textlösa slingor och Count Basie – The Real Group gjorde all slags musik till sin. Det svängde och det svängde bra! Jag älskade Margareta Bengtsons drillar och hennes dåvarande man Anders Jalkéus hittade sina toner längst ner i källaren. Livet hände och långsamt förändrades gruppen. The Real Group var inte längre bara en grupp, utan ett koncept, en musikakademi, workshops och politiska aktivitet. En efter en droppade originalmedlemmarna av och 2021 startade hela gruppen om med nya sångare. De är jätteduktiga, men de är inte The Real Group.
Igår fick jag lösa in makens födelsedagspresent, nämligen biljetter till The Real Groups 40-årsjubileum på Konserthuset i Stockholm. Anders Jalkéus hoppade av allt 2015 då han blev sjuk (han jobbar för övrigt som kyrkomusiker numera), men de andra fyra originalen hängde med de nya på detta firande. Det blev en härlig kväll och extranumret Gøta med alla nio deltagare blev ruskigt maffig. Margareta Bengtson slutade med att önska den nya The Real Group allt gott. Jag vet inte om de vinner eller förlorar på att fortsätta bära det prestigefyllda namnet, men gissar på det senare. De kommer helt enkelt aldrig att kunna fylla sina föregångares skor. Men jag önskar dem också allt gott och gillar verkligen deras nya låt, skriven av en av medlemmarna i gruppen som dessutom pimpar röstslingorna med ett trumpetsolo. Här kan du höra Dichotomy.
Stockholms vackraste byggnad, Konserthuset, lystes upp i mörkret medan vi tog oss tillbaka till Nynäshamn, fyllda av musikaliska röster i sköna harmonier. Vi åkte runt och tittade på fina hus i Vasastan och jag skrattade åt priserna på Hemnet. 3,5 miljoner för en etta! Ja, plus månadsavgiften. Hej inflationen! Din humor är helt humorbefriad. Och drömmen om en kulturtantslägenhet i Vasastan fortsätter vara just det. En dröm.
Det går inte att komma ifrån att hela december är en lång fest för någon som är som jag. Mamma var juldrottning och hennes entusiasm och förmåga att göra det mysigt hemma smittade av sig. Eftersom jag också älskar musik har det alltid givits möjlighet att spela och sjunga mycket under adventstider. Just första advent har sedan nästan 15 år inneburit att vår kör tillsammans med ett par andra körer, Marinens Musikkår och en gästdirigent firat in detta med ett par konserter som alltid blir fullsatta. Igår såg det ut såhär en hel timme innan första konserten. Publiken var helt enkelt på hugget för att få inta sina platser! I vanlig ordning var de kommande timmarna sedan av den sort som man gärna plockar fram då och då. Det är verkligen en ynnest att ha MMK i Karlskrona och att dessutom få musicera tillsammans med så duktiga musiker är helt enkelt fantastiskt.
Jag plockade upp maken som varit bortrest över helgen, skjutsade hem svärmor som varit på konserten och kom hem till en stjärnklar himmel. Det är spännande att ta kort med telefonen då många fler stjärnor än de man ser med blotta ögat blir synliga och vad är det för något spännande streck som går genom hela bilden i mitten?!
Vårt lilla hus lyste varmt och inbjudande. Snön ska inte ligga kvar så länge, så det gäller att njuta när det finns chans. Själv intresserade jag mig för fåglarnas framfart och kunde se precis hur de dansat omkring på marken nedanför de olika fågelmatarstationerna.
Hyacintkrukan från Waldemarsudde jobbar i vårt hem för tredje året på raken. Det doftar fantastiskt här hemma och jag är så glad att ingen av oss är doftallergisk. Den vita amaryllisen hann slå ut väldigt lägligt, men hade ränt iväg på höjden så till den grad att jag bestämde mig för att stoppa den i en vas istället.
Krubborna är framsatta och nästa år är kanske lilla barnbarnet så stor att hon kan leka med klosskrubban. Jag gissar att lyktan på golvet då får stå någonstans där små barnhänder inte kan leka med elden. Mammas ängel känns viktig i vårt hem, den lilla gröna värmeljuskoppen har min syster gjort och den röda emaljerade ljusstaken köpte jag på förra årets julutförsäljning på Pingstis för fem kronor. Jag gillar storleken på gilleljusen, men hade ingenstans att sätta ett sådant. Har du testat rumsgranar? Jag köpte den här för nästan en månad sedan och den verkar må jättebra så här långt. Vi får väl se om den överlever julen, eller om det är för mörkt och varmt här. Den gillar tydligen att duschas, så det ska jag tänka på.
Här ser du mitt livselixir under den här tiden på året. Apelsiner och valnötter gör livet lite bättre. Jag tror inte att ”en apelsin om dagen håller koll på magen”, men den gör mig iallafall lite gladare. Dessutom är det bättre för kroppen med fibrer som jag annars missar om jag gör apelsinjuice på frukten. Jag har (Hade?) en mycket finare nötskål, men den hittar jag inte i mina välsorterade jullådor. Gissar därför att den gick sönder eller att något annat som jag inte kommer ihåg hände innan julen packades ihop i januari.
Igår hade vi minneskonsert med ljus och dikt i Fredrikskyrkan. Detta är årets musikfavorit, jag älskar känslan som uppstår i rummet mellan oss som musicerar och ”publiken” som hanterar sina känslor. Det blir nämligen mycket känslosamt och så ska det vara. Något stycke kom vi inte in i ordentligt, men annars gick det bra. Gardiners Evening Hymn blev pampig och stor i samspelet med orgeln, Eric Whitacres The Seal Lullaby gav mig gåshud i all sin subtilitet. Den här kvällen finns med mig under en lång tid.
När vi var färdiga gick jag hem till svägerskan för att gratulera henne på födelsedagen. Så mysigt! Jag älskar hennes och hennes familj underbara hem. Så många detaljer som gör mig glad, allt från tapeter till färgade ljus. Ja, och sällskapet är såklart det viktigaste. Satt där vid köksbordet och pratade med födelsedagsbarnet och hennes man. Fint! Fick med mig en gigantisk bit fransk chokladtårta till maken som fick ta en kvällspromenad tillsammans med mig tillbaka till bilen. En bättre dag.
Äntligen lite sol! Egentligen har det varit fint väder lite då och då den senaste tiden, men mest kortvarigt och alltid i sällskap av kyla och regn. Mer regn. Och ännu mer. Jag är tacksam, men svältfödd på D-vitamin, liksom många jag känner. Det bästa med detta är att det känns desto bättre när man får en toppendag.
Vi tänkte bjuda in till växthusbyggesdag, men insåg snart att det var viktigare att hjälpa brorsan att få in tillräckligt med ved inför nästa vinter. Man vet inte hur läget ser ut då gällande elkostnader, men risken är att det fortsätter vara dyrt att värma upp husen här i Svea rike. Därmed bestämde vi oss för att åka till Klackamåla och göra en insats där. Fars björkhage var extra fin under den blå, blå himlen.
Den kluvna veden till höger tog herrarna hand om för ett tag sedan, nu hade maken och jag ansvar för björkklabbarna till vänster. Maken agerade förste klyvare medan jag staplade.
Syrran var också på plats och jobbade i sin trädgård medan hennes man och vår bror hade städdag med jaktlaget. Vi passade på att göra det som är lika viktigt som att jobba hårt, nämligen att fika och ta en stund till återhämtning.
Lagom till att vi hade fikat klart kom faster B förbi på promenad, så då följde jag och syrran med henne. Hon hade tänkt ta korta rundan eftersom inte hennes man var med. Varg och lodjur känns inte helt oproblematiskt om man är på egen hand, så jag förstår henne. Med sällskap blev det istället en promenix bort till blåsippsbacken.
Det blåa havet uteblev dock, så vi fick nöja oss med den här lilla vännen som inte ens hade slagit ut. Bättre jaktlycka blev vi då faster upptäckte fälld sälg, så vi fick alla med oss sälg med fina videkissar hem lagom till påsk.
Då vi kom tillbaka hade svågern anslutit en stund under sin lunchpaus. Efter det var det dags för mig att åter hugga i. (Maken älskar Lidl. Jag tror det är den enda butik han går in i frivilligt. Svärmor gav honom denna jultröja och uppenbarligen funkar den utmärkt även under andra tider på året.)
Här kom jag också med på kort. Det här arbetet är terapeutiskt på något sätt. Från början kändes det som att högen som skulle klyvas var ”oändlig”. Det var bara att mata på, flytta, lyfta, stapla, men doften av träet, solen och omgivningen gjorde att det inte bara var uthärdligt, utan härligt!
Till slut var våra kroppar rätt möra, men tillfredsställelsen att se det här var större. Härliga timmar!
Jag hade tagit upp några bitar torsk och lax, så hemma blev det favoritsoppan med saffran som går på tjugo minuter från start till mål. Det blev slickade tallrikar. Aldrig känns det så gott att äta som när man är riktigt hungrig.
Egentligen var kroppen så mör att jag hade tänkt om gällande tangokonsert som våra dansanta vänner bjudit in till, men efter soppa och dusch kände jag att det fanns precis så mycket energi som behövdes för ännu en runda från ön. Med en sådan här vacker skylt vid entrén visste jag att jag hade valt rätt.
Tango Blekinge hade gjort så fint i IOGT:s lokal och dagen till ära (tioårsjubileum) bjöds det upp till dans till liveorkester. Quarteto Tangarte var helt fenomenala! Vi bjöds inte bara på underbar musik, utan även på undervisning om tangons historia. Jag trodde att tangon kom från Argentina, men sanningen är att den utvecklades i de fattiga kvarteren i Rio de la Plata-området, alltså både i Argentina och Uruguay. Jag har aldrig direkt uppskattat tango förrän jag såg min väninna och hennes man dansa tillsammans på sin bröllopsfest. Det var konst! Att nu få njuta på riktigt duktiga musiker presentera all denna smärta och passion live var mycket känslosamt. Jag fick till och med gråta en skvätt och lyssnade sedan på Astor Piazzolas musik på hög volym i bilen.
Efter skålande i (naturligtvis) alkoholfritt bubbel var det dags för mig att dra vidare. Hela kroppen var mör och efter en hel dag i solen blir man trött. Jag missade att se vacker dans och fortsätta lyssna på den härliga musiken, men vet att jag gjorde rätt val.
Innan jag åkte hem tog jag dock en tur längs vattnet för att njuta av det vackra ljuset och det upplysta kruthuset på Ljungskär. Jag har anmält mig till en kurs för att bli världsarvsambassadör, så det är väl dags att jag lär mig mer än att min hemstad grundades 1680 och att Trossö innan dess ägdes av Vittus Andersson. Jag känner mig pepp! Första kurstillfället går av stapeln i maj. Lite häftigt är det allt att betrakta ett byggverk som stått pall i närmare 270 år och fundera över hur det var att leva då, för länge sedan, men ändå så nära i tiden. Nu måste jag byta tango mot Poulenc, för idag ska vi köra långrep inför långfredagens framförande. Detta ska blandas med påfyllning av själen, så jag förväntar mig ett gott slut på denna vecka.
I fredags flaggade jag för kålpudding här hemma. Maken frågade om vi inte kunde göra kåldolmar tillsammans istället eftersom han tycker det är snäppet godare. Visst, att laga mat tillsammans är trevligt då något lite mer tidskrävande står på menyn. Mellan annat fix lade vi därmed in en riktig husmanskostklassiker. Mitt bästa tips är att skära bort stocken på vitkålshuvudet innan det stoppas i kokande vatten. Då kan man plocka bort lager på lager i takt med att de lossnar. För övrigt följde vi Vår kokboks klassiska recept. Inga konstigheter alls, kom bara ihåg att riset måste vara färdigkokt innan man drar igång resten av förberedelserna.
Titta, vilka fina små dolmar! Blandfärs var på extrapris på ICA i veckan, lök har vi kvar från vår egen och vitkålshuvudet inköptes till ett rent vrakpris för några veckor sedan. Det här är lyxmat med bra ”bang for the Buck”. Det kostade helt enkelt mer tid än pengar att tillaga dessa läckerheter.
Vi körde en omgång i gjutjärnspanna med lock på spisen medan ett gäng kördes i ugnen. Som du ser blev det lite olika yta på dem. Jag tyckte båda smakade precis lika gott, men de som gått i ugnen hade en rent estetiskt mer tilltalande yta. ”Hälsans år” kanske inte förordar socker i maten, men jag tog lite försiktigt sirap på för att inte gå miste om den typiska smaken. Tyckte faktiskt det blev jättegott trots väldigt lite sirap.
Framåt eftermiddagen tog jag mig till Fredrikskyrkan för en konsert som jag sett fram emot länge. Ljuset spelade så vackert i det välvda taket medan kyrkan fylldes till sista plats. Jag satt med några körvänner och pratade om ditt och datt, livets djup och rena oegentligheter. Att vänta tillsammans med någon är betydligt roligare än att vänta själv.
Programmet var fint på papperet, ännu bättre i verkligheten. Kör, orkester och solister bjöd oss på en stunds högklassig njutning. Jag tänkte på hur lilla Sara Jefta (dotter till min orkesterdirigent under tonåren) spelade mössan av alla redan då hon var en tvärhand hög. Hennes sätt att hantera fiolen, med en sådan självklarhet och mjukhet, var fantastisk att få uppleva på nära håll. Egentligen vill jag inte plocka ut någons insats, det var helheten som gjorde denna konsert så fantastisk.
När sista tonen klingat ut och publiken gett sina stående ovationer kändes det viktigt att tacka alla vänner och bekanta som varit inblandade. Uppfylld av glädje och endorfiner ut i öronen tog jag mig ner till syrran där det överlämnades kåldolmar och ”rapport sedan sist” innan vi hoppade i jacuzzin. Att sitta där i timtal under en stjärnklar himmel var ljuvligt! Jag uppskattar verkligen ett bad, det är något av det bästa jag vet. En dag kanske det blir ett badkar igen, vem vet? På väg hem i bilen hann jag nästan lyssna klart på Annie Ernaux Kvinnan (Min far var jag redan klar med) och snart är jag redo inför bokklubben då det är dags om en vecka. Min far var en överraskande fin upplevelse, jag verkar inte alltid vara överens om Nobelkommittén som väljer världslitteratur. Jag är glad att jag fick göra Ernaux bekantskap och ser fram emot att kanske läsa något mer av henne. Ja, och det var den lördagen. Fast när jag kom hem lyssnade jag ikapp på andlig spis och förundrades över min duktige brorson. Balans i livet där allt som känns viktigt för mig fått plats – vilken ynnest!
En av våra körsopraner är ”ledig” fram till april då hon är med i en uppsättning av Fantomen på operan som just nu går i Kristianstad. Det är tredje gången gillt då premiären var planerad till våren 2020 och förra årets premiär fick också ställas in p.g.a. publikrestriktioner. Ännu är inga biljetter införskaffade, men det är alldeles för längesedan musikalmusik dansade omkring i mina öron.
Det är även allt för länge sedan jag lyssnade på Förklädd Gud! Igår lade en av mina gamla körvänner ut detta tips, så nu vet jag var jag kommer att vara klockan 12 på lördag. Staffan Sundås var min första körledare här i Karlskrona och i Vox Aurora sjunger flera av de gamla motettsångarna som ville hänga med honom då körverksamheten omstrukturerades. Barbro, en av mina första lärarkollegor, väckte intresset för detta verk av Lars-Erik Larsson och Hjalmar Gullberg. Jag får fortfarande rysningar då jag hör preludiet, så här trettio år senare. Det mest spännande med Förklädd Gud är att det faktiskt är skrivet för att framföras på radio. (För att du ska förstå hur olika musik jag uppskattar kan jag säga att jag parallellt med denna musik lyssnade jättemycket på George Michaels Listen without prejudice…)
Tänk ändå hur fantastiskt det är att det bara är att tänka på ett musikstycke och sedan kunna söka fram det i musikbiblioteket Spotify som slukar hur mycket som helst. Det verkar inte längre vara så många musiker som vägrar lägga upp sin musik där, men jag förstår att det kanske inte alltid känns roligt att nästan behöva ge bort sin musik.
Än så länge är det luftigt i hyllan med lysrör som agerar växtbebisrum här i huset. Nästa månad drar det igång ordentligt och jag känner att jag har ganska bra koll på läget. Många älskar planerandet och drömmandet, andra känner sig mer bekväma runt de faktiska grödorna.
Det rosa molnet visar vägen ut mot världen och värmen. Nej, det hade inte suttit illa med ett besök till myhrorna nere i Thailand just nu. Samtidigt gläds jag så med syrran och hennes familj!
Det känns faktiskt rätt hoppfullt ändå! Jag snodde med mig några syrenkvistar från brorsans tomt eftersom de var lättare att komma åt än våra egna. Vikten av att ta in naturen ska inte underskattas. Förhoppningsvis får vi snart njuta av skirt gröna blad även om kvistarna är vackra så här också.
Igår var svärmor och svärfar här på lunch. Jag lagade kokt torsk med äggsås, men klämde även in lite dekadent brownie med valnötter som intogs med salt karamell-glass. Idag kan vi se fram emot samma efterrätt igen. Varje gång det glutenfria baket smakar minst lika gott som ”vanliga” kakor och bröd funderar jag över om det är tretton års invänjning som nu suddat ut känslan av kartong som förut fanns rätt ofta. Tror faktiskt inte det, utan tror bara att jag blivit bättre på att välja rätt recept och rätt mjölersättning.
Byta ut och fräscha upp! Det känner jag för. Ny garderob, nya skor, ny frisyr, ny duk, nya växter, nya stickprojekt. Det måste vara våren som ger sig tillkänna här också. Jag behöver inte en enda ny klädtrasa, utan har istället fixat med klädvård. Sytt upp hundtandsbyxorna, sytt i knappar, lagat hål och rensat ut. Kanske får jag göra precis som jag gjorde med den här fina godisskålen – locket blev kvar i skåpet och själva skålen fick bli kruka till pärlhyacinterna som svärmor hade med sig. Dags att leta nya plaggkombinationer, kanske testa lite lager på lager eller bara komma ihåg plagg som hamnat underst i högen? (Trots ganska få plagg jämfört med många i min ålder använder jag alltid samma om och om igen.)
I sticksoffan igår tittade jag på en Netflixfilm som bygger på en sann historia, All my life. Sorglig, men utan att sluta med gråtkramp i magen. Sanningen är att påminnelsen om att ett medellångt liv innehåller 27 375 dagar och att jag om jag följer medel-Svensson har ungefär 23 år kvar gav mig lite panik. Nattens sömn lät ta hand om paniken och idag känner jag mig nöjd och glad igen. Att sitta och räkna ner är inte riktigt min grej, så jag tror jag fortsätter som förut. Njuter av de små vardagsglädjorna, lägger in ett och annat projekt, fortsätter att drömma om somligt, längtar efter annat och släpper taget om det som bara tynger och ändå inte går att göra något åt. Ja, bättre torsdagspepp har jag inte att ge. Det får duga så.
Vilken dag! Den entusiastiske medlyssnaren i Stenhammarsalen får representera precis hur bra jag hade det igår. Peter Matteis röst är som honung och sammet. Att sedan Göteborg visade sig från sin bästa sida gjorde inte saken sämre. Mer! Bravo! Da capo!
Sally, en av de finaste katter jag har haft äran att lära känna, blev mamma häromdagen. Igår fick jag börja lördagen genom att grotta in mig i gulliga kattungebilder som min kompis skickade på de fyra nya pälsbollarna. De ska få växa till sig lite, sedan ska jag dit och gosa. (De tre andra ligger på den fjärde om du har svårt att se honom.)
Det kanske inte blev några kattungar just igår, men den här tjusiga madamen fick följa med på en beredskapsdag ute hos en vän på Hästholmen. Vi hade knytis med en massa god mat och så fick vi presentationer om allt från hur man sköter höns till akutvård utan tillgång till sådant som bandage och annat självklart. Jättefint ordnat, och trevliga människor.
Trädgårdslandet hos J är så välskött och inspirerande, en dag ska jag bli lika duktig som hon. Hur självförsörjande vill vi vara och hur ska vi isåfall komma dit? Det gäller att ha en plan och att vara duktig på både jordförberedelserna och ogräsrensningen, då är man på god väg. Bekämpning av ohyra, täckning med nät och fiberduk av olika slag, bevattning så klart… Det här är mer än något man snyter i näven. Det är verkligen en livsstil! Jag trodde aldrig jag skulle bli ”sådan”, men här står jag och är just, tja, sån. J har kommit med många tips och idéer på vägen.
Från Hästholmen gick turen in till Karlskrona och orgelfestival. Amiralitetskyrkans kantor Annika Nilsson trakterade sin orgel med den äran och jag vill inte förminska hennes finger- och fotfärdighet, men det var det som hände i Fredrikskyrkan lite senare som verkligen stod ut. Ludger Lohmann bjöd på orgelspelande i världsklass och visade att han kunde traktera båda orglarna. Vi fick följa hans hantverk på storskärm (här presenterar Staffan Sundås som är drivande i arrangemanget BlekingeOrgel gästen). När tonerna från Franz Liszt klingat ut blev det stående ovationer och jag tror att alla vi som var på plats var smått skakade av hur mästerlig Lohmann verkligen är. Detta blir en kväll jag sent ska glömma. Synd att kyrkan inte var fullsatt, men alla gillar väl inte orgelmusik lika mycket som jag.
Maken älskar faktiskt orgelkonserter, men han offrade sig för en fixardag hemma och hade utfört en hel massa grejer då jag kom hem framåt kvällen. Bland annat börjar nu förvaringsbänken i glasverandan ta form. Tänk att min drömtanke faktiskt är på gång! Det här blir jättebra. Jätte-, jättebra!
Vilken fin konsert det blev igår! De unga, duktiga musikerna bjöd på glädje och energi. Bästa numret råkade vara vår extradotters (faktiskt helt orelaterat, bara så härligt på alla sätt och vis). Denna bukett bjöd på Lasse Wellanders till Bergslagen och gjorde det med den äran. Här har du originalet, tyvärr går det ju inte att dela mer än korta snuttar här i bloggen.
Fint att se resultatet av både filande på detaljer och känslomässig investering.
Här ser vår fina M lite ledsen ut, men hon hade bara fullt upp att fokusera på sina keys. En ära att som ”etta” få spela med vänner som är på väg till musikproffsutbildningar, och hon var verkligen duktig!
Nu har jag fått ordning på allt igen här i bloggen! Jag vet inte om det gör någon annan än mig glad, men det är ok. Från och med imorgon kan jag börja följa gamla rutiner och de senaste veckornas taniga bloggande kommer att vara ett minne blott. Idag är jag fast med bloggande från mobilen då övervåningen (och sålunda arbetsrummet) är belamrad med ett gäng tonåringar som fnissade för fullt då jag nöjd somnade inatt efter en dag som började i Nynäshamn, fortsatte i Klackamåla, kulminerade i Karlskrona och processades på Sturkö.
Vi har alltså varit i trakterna runt Nynäshamn och Stockholm i några dagar. Maken har jobbat där mycket i år, men själv har jag inte varit där på mer än ett halvår. Det var roligt att tanka lite storstad och familj! Älskar att komma hem till lillasyster, bada bubbelbad och strosa i Nynäshamn. Älskar att hänga med våra barn. Älskar (inte fullt lika mycket) att besöka huvudstan, eller snarare att njuta av storstans utbud av diverse känslor och butiker.
Här satt vi och planerade sensommarens kommande fest då dottern och svärsonen firar bröllopet som gick av stapeln för två år sedan. Nu har vi en plan värdig både Sickan och alla festfixare som gått före oss. De udda sockorna får symbolisera känslan då vi började, för när allt hade värkts fram efter några timmar låg alla strumpor i symboliskt mycket prydliga högar där alla par hittat en match och de söndriga exemplaren hade hittat till soptunnan.
Nynäshamn är liksom Karlskrona en fantastisk sommarstad. I fredags var det knappast sommar, men jag och min vän tog en härlig promenad och njöt av Knappelskär och en försiktig vårvärme under några timmar. Långa samtal i vacker miljö, visst är det lyxigt?
Vi var på en sådan där vanlig fest med vänner och god mat och härliga möten och roliga upplevelser, sådant som fortfarande känns lite främmande efter de senaste årens begivenheter. Det där att sitta lite trångt vid ett bord och nudda axlarna på bordskamraterna, att inte hela tiden gå i omvägar runt personer, utan krama folk man saknat. Äta en buffé där alla tar sin egen mat ur gemensamma kärl. Ja, sånt där som kändes normalt 2019, men förbjudet 2020. Att få fira en av makens äldsta vänner var fint på många sätt, inte minst då han gav oss skrämselhicka för ett tag sedan. Man ska inte ta folk för givna, det tål att påminnas om.
Innan vi for hem satte Ingenjören upp några hyllor. Det är så vi brukar betala för mat och husrum (skämt, fast ändå inte, det känns bra att återgälda den ständiga generositeten).
Sedan var det ju valborgsmässoafton också, Mammas och Fars bröllopsdag. Vi brukar fara upp till Klackamåla och sedan grilla lite i Rödeby på brorsans vitsippsö. Nu blev det inte så, men maken och jag tog ändå vägen runt Klackamåla för att ta med oss lite grus till örthjulet hemma. Vägen mellan Kalmar och Klackamåla var oändligt vacker med böljande vitsippsängar överallt. Här får du åtminstone lite vitsippsdiken.
Efter att ha tagit en minst sagt snabb sväng hem då vi sa hej till extradottern och hennes vänner som skulle ha tjejkväll med övernattning var det dags för en konsert som vi köpte biljetter till för 1,5 år sedan. Stilla Nätters Kapells avskedskonsert. Förväntningarna uppfylldes med råge och efter nästan tre timmar var jag laddad från tårna med ny energi. Alltså. Musik ger mitt liv en extra dimension, något som går utanpå vardag, strävanden, mål, måsten och allt det andra. Tacksamheten räcker liksom inte till när jag ska försöka förklara vad som händer i mig då jag får en genomgripande musikalisk upplevelse.
Vi promenerade hem till syrran och svågern i en levande och vacker stadsmiljö. Någon bakom oss sa ”så här ska det kännas då man går på stan”. Hoglands parks planteringar kommer att vara något utöver det vanliga om några dagar, så jag måste åka in till stan under dagtid snart igen.
Jag avslutar med Lilla Amsterdam i vårt trädgårdsland. Inte spektakulärt, men duger fint åt oss. Nu börjar tulpanerna äntligen slå ut och det visar sig att bara ett fåtal blommor ätits upp av vem-det-nu-är. Mammas och Fars fina tistlar ska flyttas, men jag glömde att de stod här. Åtminstone en av de två plantorna ska nog få plats i perennrabatten. Med det är det Over and Out för idag. Imorgon återgår livet till det vanliga. Jag hoppas att du får en fin avslutning på veckan och att maj bjuder på allt fint som tänkas kan!
