Igår hade vi minneskonsert med ljus och dikt i Fredrikskyrkan. Detta är årets musikfavorit, jag älskar känslan som uppstår i rummet mellan oss som musicerar och ”publiken” som hanterar sina känslor. Det blir nämligen mycket känslosamt och så ska det vara. Något stycke kom vi inte in i ordentligt, men annars gick det bra. Gardiners Evening Hymn blev pampig och stor i samspelet med orgeln, Eric Whitacres The Seal Lullaby gav mig gåshud i all sin subtilitet. Den här kvällen finns med mig under en lång tid.
När vi var färdiga gick jag hem till svägerskan för att gratulera henne på födelsedagen. Så mysigt! Jag älskar hennes och hennes familj underbara hem. Så många detaljer som gör mig glad, allt från tapeter till färgade ljus. Ja, och sällskapet är såklart det viktigaste. Satt där vid köksbordet och pratade med födelsedagsbarnet och hennes man. Fint! Fick med mig en gigantisk bit fransk chokladtårta till maken som fick ta en kvällspromenad tillsammans med mig tillbaka till bilen. En bättre dag.
I år är första året sedan 2017 som jag inte fått introducera vår svenska allhelgonahelg till utländska, tonåriga studenter. Vi har ingen helårs- eller halvårsplacerad student från Explorius här i Karlskrona 2023/2024, men väntar en tjej från Nya Zeeland som kommer till Kallinge på sitt sommarlov (sena november till tidiga februari). Hur som helst har jag verkligen tyckt om att gå en runda på de upplysta kyrkogårdarna med de här ungdomarna. Somliga har tyckt att det har varit lite läskigt, en del har över huvud taget inte brytt sig (tonåringar…) och åter andra har tagit till sig det fina.
Istället för att göra allhelgona till ett inlärningstillfälle hade jag i år istället möjlighet att uppleva den här stunden med min syster och delar av hennes familj. Lite extra fint och jättemysigt.
Här på Sturkö ligger många släktingar begravda eftersom min mormor kom härifrån. Den senaste begravningen av en släkting var mammas syssling. ”De går en efter en”, sa min morbror i USA då jag berättade för honom. Och så är det med livet. Döden kommer som ett oundvikligt avbrott av allt det där levande vare sig det kommer förr eller senare. Jag tror ju inte att mina kära befinner sig på kyrkogården, men jag gillar att gå dit för att tänka lite extra på dem och deras livsverk.
Hela helgen har kyrkan hållit öppet för besökare. Jag älskar att gå och tända ljus till minnet av olika släktingar och vänner, det är inget nytt. En av kyrkvärdarna berättade att han uppskattade att få känna alla känslor som uttrycks i kyrkorummet den här helgen. Somliga kommer in för en gratis kopp kaffe, lite muffins och sällskap, en del tänder liksom jag ljus, andra är i djup sorg och sitter en stund i kyrkbänken och gråter.
Båten i minneslunden är alltid lika vacker under den här tiden då den är full av tända ljus. På många av kyrkogårdens stenar står ”fiskaren” även om fiskerinäringen tagit många steg tillbaka under min livstid. Båtar är dock fortfarande en viktig del av många öbors liv och därmed blir symbolismen att ta båten bort från livet väldigt fin tycker jag.
Min syster hade gjort en fantastisk bas till pumpalatte, typ min favvo-favoritdryck sedan USA-tiden. Så gott och så kärleksfullt att tänka på mig och ta med en så fin fikapresent. Jag längtar redan till ikväll då jag kommer hem från Fredrikskyrkans minneskonsert och får ta en kopp för att processa dagen. Just denna konsert tillhör också mina favoriter. Jag älskar musiken vi framför, texterna som läses, ljusen som tänds för de som fått avsluta sin livsgärning i år. Har du något förhållande till allhelgonahelgen, eller går den dig obemärkt förbi?
Vilken kraft det finns i musik, vilken tröst den kan ge. Vår minneskonsert fyllde Fredrikskyrkan till sittplatser på golvet.
Vid sådana här tillfällen kan jag bli så uppfylld att jag bara vill sluta sjunga och lyssna, få vara med i upplevandet mer än i utövandet. Jag är mest glad över att jag inte började gråta i år. Det har annars hänt förut.
Flera av de stycken vi sjöng på svenska finns inte på Spotify, så de finns inte i den här listan. Här har du i alla fall musik för sorg och tröst.
Jag gillar att göra kransar, men inser att jag behöver kliva ur min bekvämlighetszon. Just igår var det sent när jag satte igång och jag ville få ut kransen på mammas grav samma kväll. Jag hade goda intentioner att smycka med både lingonris, blåbärsris och ene som min syster hjälpt till att plocka i Klackamåla, men så blev det inte.
Eftersom den här kransen inte skulle hänga behövde den inte göras särskilt stadig. Jag tog helt enkelt tidningspapper och snurrade najtråd runt denna för att forma en stomme till ett hjärta. Detta klädde jag sedan med mossa från vår trädgård. Jag valde att göra den lite mer levande genom att medvetet inte göra den allt för ordningssam.
I det här skedet började jag testa med att klä in hjärtat med små buketter av det Klackamålagröna, men nej, det funkade inte. Jag gav upp och bestämde mig istället för att trä kastanjer på en najtråd och göra ett eget kastanjehjärta att lägga inuti det av mossan.
Som vanligt hade jag torkat kastanjer på låg temperatur i ugnen i några timmar. Efter den behandlingen funkar de bra som pyssel eftersom de inte längre blir krympningsbenägna. Det gick i ett nafs att borra hål i kastanjerna. Jag valde att också här använda lite olika storlekar och former för effektens skull.
Det är inte alla helgons dag förrän idag, men redan igår var kyrkogården som ett hav av ljus. Så fint! Jag tände lite extra ljus på mammas, svärfars och gamlamorfars gravar. Vi får väl se om de fortfarande lyser, det har regnat riktigt ordentligt inatt. Jag strosade efter ljuständningen omkring och fejstajmade min morbror och moster i USA. Vi pratade i säkert 1,5 timme, sedan dog min telefon och det var ändå dags att krypa i säng. Och så var det med det pysslet och den dagen.
Den här tiden på året ägnar många åt eftertanke. De som har gått före har sin plats i vardag och helg, på olika sätt och olika mycket, men till allhelgona får de flesta lite extra uppmärksamhet. Jag brukar ta en tur upp till Klackamåla där vi spred Fars aska. På lördag ska det bli dåligt väder, så när det fanns en stund över och två av syskonen var där uppe och röjde passade jag också på i den vackra höstsolen.
Syrran följde med en sväng upp till kullen (hon hade redan varit där med vår bror). Skogen luktade gott. Förmultnande löv, svamp, mossa och jord. Det är en doft som för mig är trygg och varm. Hösten må vara slutet på en period, men förmultningen ger förutsättningar för ny näring och liv till frön som redan ligger på plats och rotsystem som har fått en stunds vila.
Allhelgonatraditionen är att ta med ringblommor som kommer från fröer som kommer från blommor som kommer från blommor som kommer från blommor som kommer från blommor som kommer från blommor som kommer från blommor som kommer från fröer som Far satte 2016. Jag hoppas kunna fortsätta traditionen länge, länge. Rosenskära och jätteverbena fortsätter att blomma i riklig prakt. Vi har haft en varm höst och frosten tog lyckligtvis inte kål på dem.
De har äntligen varit här och hämtat flisved som legat i stora staplar på flera ställen och det öppnade upp och gav en helt ny känsla! Farfars föräldrahem, så fint att förfallet inte har fått fortsätta. Lite i taget händer det grejer där, det får ta sin tid. Det är viktigt att vårda ett hus. Den här gården har inte helt lämnats åt slumpen de senaste decennierna, men nog var det kritiskt läge då de här två och deras familjer tog över. Jag är glad över de förbättringar som redan skett och ser fram emot nytt liv i det gamla skrället.
För många, långa år sedan bredde kelterna ut sig över delar av Europa. Romarna kallade dem (naturligtvis) barbarer. Ingen vet med säkerhet varifrån de kom och hur de spred sig, det finns det olika teorier om. Man fokuserar dock mycket på vilka platser som fått keltiska namn. De kulturellt keltiska arvet hittar man främst idag på Irland, i Wales, Skottland, Bretagne och Cornwall. Det keltiska nyåret drog enligt somliga forskare igång 1 november och för att fira detta hade man en stor fest på nyårsafton, alltså 31 oktober. Sant är iallafall att man firade Samhain då slöjan till ”the Otherworld” blev så tunn att andarna/spöken kunde få tillträde till människornas värld. Folk klädde ut sig för att likna Aos Sí (andarna) och dukade fram extra mat. Man spådde framtiden, ofta med nötter och äpplen inblandade. Man gick också omkring till varandra utklädda och reciterade verser i utbyte mot mat. (Det är väl den sistnämnda traditionen som sedan utvecklats till ”trick-or-treat”.) Resterna av Samhain-firandet har tagit sig ut till stora delar i världen och hittas numera på många ställen och med lite olika uttryck. Det vi mest ofta möter är kanske Halloween, den irländsk-amerikanska traditionen. Själv älskar jag våra betydligt lugnare och värdigare allhelgonatraditioner med upplysta kyrkogårdar och kransar på gravarna, men…
… varje år pyntar jag ändå upp med lite spöken och gastar. Ljusgrenen gör sig som bäst i sällskap av de små spökena som vi pysslade ihop i Orem. De börjar se riktigt ruggiga ut efter snart tio år. Kanske ska jag ge dem en behandling med ångaren? Tror det skulle fräscha upp dem och ge en lite bättre form. Den fula steam punk-ugglan har en given plats, liksom de andra grejerna i detta lilla Halloweenhörn. Minipumpor fick vi mängder av i år och de har delats ut åt höger och vänster. Några har fått stanna här hemma och jag tycker att de passade utmärkt i det här sällskapet.
Den här donnan har inte haft semester på eviga tider och hann bara komma hem en snabb vända för att fira syrran och svågern i somras. Nu är det dags för lite Sturkösemester och hon ser fram emot ”mamm- och papp-tid”. Igår fick hon för första gången testa hur mysigt det är att sitta på sittbänken i verandan i sällskap av fotogenlampa och härliga textilier. Vid den här tiden på året är det lite kallt här ute, men det går ju lätt att råda bot på. Gissa hur mysigt det var här med regnet som smattrade mot plåttaket? Jag ser hur som helst fram emot den kommande veckan och hoppas att jag snart känner mig tipptopp igen.
Sorgen. Den böljar, kommer och går i vågor. Vågorna ändrar karaktär. I början är saknaden så intensiv att den för många manifesterar sig rent fysiskt. Det gör ont på riktigt. Den sitter kanske som en klump i magen, ett tryck över bröstet, pirr i händerna eller tjut i öronen. Jodå, det finns psykologiska och fysiologiska namn på dessa sensationer, som ångest, tinnitus eller något annat, men du vet ju att det är SORG. När det gått ett tag börjar dagarna ändra karaktär, en ny verklighet utan den älskade närvarande rent fysiskt. Allt känns helt okej, men ett foto kan framkalla okontrollerade snyftningar, någons minne blir livsviktigt eller du är kanske säker på att du såg skymten av din saknade i trädgården. När det gått ytterligare tid har sorgen landat. Den går inte över, men den gör inte ont på samma sätt. Processen kan ta flera år. För de flesta blir tanken på den som dött ett vackert minne. Kanter som funnits där slipas bort och kvar blir kärnan, det finaste. För några väcker saknaden bitterhet och ilska. Sorgen fortsätter vara intensiv och det är för dessa som vänner och bekanta kan upplevas som oförstående och plumpa då de påstår att man har fastnat och ”behöver gå vidare”. Vi är olika. Vi har olika processer.
Idag är det dags för årets kanske vackraste högtid. Jag är glad att jag har den att tänka lite extra på de som har gått vidare. Jag upptäckte den kanske på riktigt då vi bodde i USA och det varken fanns ”rätt sorts” kyrkogårdar eller tända ljus till allhelgonahelgen. Man saknar inte kossan förrän båset är tomt, eller vad det är man säger. I torsdags fixade vi till mormors, morfars och mammas gravar och igår kväll var vi ett gäng i Klackamåla och tände ljus i fars skog. Så fint! På väg hem stannade jag vid kyrkogården och gick en runda bland alla de upplysta gravarna. I ljust minne bevarad, på riktigt. Fint. Hoppas att du får en fin dag som inte gör allt för ont.
Idag samlades vi syskon och några extra familjemedlemmar i Klackamåla för att gå upp till fars tallbacke och tända ljus. Allhelgonahelgen är så fin! Jag älskar att gå en tur runt en svensk kyrkogård på Allhelgonadagen. Nu bor jag nästan granne med en och dessutom ligger mamma begraven där, så det faller sig ganska naturligt att min ljusrunda sker just där. Turen till tallbacken var minst lika fin trots att promenadvägen var upplyst av bara en fotogenlampa och stjärnhimlen.
Två av mina syskon och deras familjer har köpt min farfars familjehem som ligger alldeles nära tallbacken – otroligt vackert, men också i ganska risigt skick. De har jobbat hårt för att rensa bort allt skräp inomhus och röja på den igenvuxna gården. Ikväll kunde vi samlas i deras kök framför vedspisen och värma oss lite medan vi väntade in de sista syskonen. Systersonen satt och läste framför brasan efter att ha jobbat hårt. Jag kunde inte låta bli att ta ett foto då ljuset var magiskt!
Jag är tacksam för min bakgrund varje dag! Mina föräldrar hade båda sina egenheter och vår familj har sina utmaningar precis som alla andra. Det går dock inte en dag som jag inte hittar tillfällen att tacka livet för de upplevelser jag haft.
