04 nov

Klackamåla i allhelgona.

Den här tiden på året ägnar många åt eftertanke. De som har gått före har sin plats i vardag och helg, på olika sätt och olika mycket, men till allhelgona får de flesta lite extra uppmärksamhet. Jag brukar ta en tur upp till Klackamåla där vi spred Fars aska. På lördag ska det bli dåligt väder, så när det fanns en stund över och två av syskonen var där uppe och röjde passade jag också på i den vackra höstsolen.

Syrran följde med en sväng upp till kullen (hon hade redan varit där med vår bror). Skogen luktade gott. Förmultnande löv, svamp, mossa och jord. Det är en doft som för mig är trygg och varm. Hösten må vara slutet på en period, men förmultningen ger förutsättningar för ny näring och liv till frön som redan ligger på plats och rotsystem som har fått en stunds vila.

Allhelgonatraditionen är att ta med ringblommor som kommer från fröer som kommer från blommor som kommer från blommor som kommer från blommor som kommer från blommor som kommer från blommor som kommer från blommor som kommer från fröer som Far satte 2016. Jag hoppas kunna fortsätta traditionen länge, länge. Rosenskära och jätteverbena fortsätter att blomma i riklig prakt. Vi har haft en varm höst och frosten tog lyckligtvis inte kål på dem.

De har äntligen varit här och hämtat flisved som legat i stora staplar på flera ställen och det öppnade upp och gav en helt ny känsla! Farfars föräldrahem, så fint att förfallet inte har fått fortsätta. Lite i taget händer det grejer där, det får ta sin tid. Det är viktigt att vårda ett hus. Den här gården har inte helt lämnats åt slumpen de senaste decennierna, men nog var det kritiskt läge då de här två och deras familjer tog över. Jag är glad över de förbättringar som redan skett och ser fram emot nytt liv i det gamla skrället.

01 maj

Inget, inget, inget och så allt på en gång.

Nu har jag fått ordning på allt igen här i bloggen! Jag vet inte om det gör någon annan än mig glad, men det är ok. Från och med imorgon kan jag börja följa gamla rutiner och de senaste veckornas taniga bloggande kommer att vara ett minne blott. Idag är jag fast med bloggande från mobilen då övervåningen (och sålunda arbetsrummet) är belamrad med ett gäng tonåringar som fnissade för fullt då jag nöjd somnade inatt efter en dag som började i Nynäshamn, fortsatte i Klackamåla, kulminerade i Karlskrona och processades på Sturkö.

Vi har alltså varit i trakterna runt Nynäshamn och Stockholm i några dagar. Maken har jobbat där mycket i år, men själv har jag inte varit där på mer än ett halvår. Det var roligt att tanka lite storstad och familj! Älskar att komma hem till lillasyster, bada bubbelbad och strosa i Nynäshamn. Älskar att hänga med våra barn. Älskar (inte fullt lika mycket) att besöka huvudstan, eller snarare att njuta av storstans utbud av diverse känslor och butiker.

Här satt vi och planerade sensommarens kommande fest då dottern och svärsonen firar bröllopet som gick av stapeln för två år sedan. Nu har vi en plan värdig både Sickan och alla festfixare som gått före oss. De udda sockorna får symbolisera känslan då vi började, för när allt hade värkts fram efter några timmar låg alla strumpor i symboliskt mycket prydliga högar där alla par hittat en match och de söndriga exemplaren hade hittat till soptunnan.

Nynäshamn är liksom Karlskrona en fantastisk sommarstad. I fredags var det knappast sommar, men jag och min vän tog en härlig promenad och njöt av Knappelskär och en försiktig vårvärme under några timmar. Långa samtal i vacker miljö, visst är det lyxigt?

Vi var på en sådan där vanlig fest med vänner och god mat och härliga möten och roliga upplevelser, sådant som fortfarande känns lite främmande efter de senaste årens begivenheter. Det där att sitta lite trångt vid ett bord och nudda axlarna på bordskamraterna, att inte hela tiden gå i omvägar runt personer, utan krama folk man saknat. Äta en buffé där alla tar sin egen mat ur gemensamma kärl. Ja, sånt där som kändes normalt 2019, men förbjudet 2020. Att få fira en av makens äldsta vänner var fint på många sätt, inte minst då han gav oss skrämselhicka för ett tag sedan. Man ska inte ta folk för givna, det tål att påminnas om.

Innan vi for hem satte Ingenjören upp några hyllor. Det är så vi brukar betala för mat och husrum (skämt, fast ändå inte, det känns bra att återgälda den ständiga generositeten).

Sedan var det ju valborgsmässoafton också, Mammas och Fars bröllopsdag. Vi brukar fara upp till Klackamåla och sedan grilla lite i Rödeby på brorsans vitsippsö. Nu blev det inte så, men maken och jag tog ändå vägen runt Klackamåla för att ta med oss lite grus till örthjulet hemma. Vägen mellan Kalmar och Klackamåla var oändligt vacker med böljande vitsippsängar överallt. Här får du åtminstone lite vitsippsdiken.

Efter att ha tagit en minst sagt snabb sväng hem då vi sa hej till extradottern och hennes vänner som skulle ha tjejkväll med övernattning var det dags för en konsert som vi köpte biljetter till för 1,5 år sedan. Stilla Nätters Kapells avskedskonsert. Förväntningarna uppfylldes med råge och efter nästan tre timmar var jag laddad från tårna med ny energi. Alltså. Musik ger mitt liv en extra dimension, något som går utanpå vardag, strävanden, mål, måsten och allt det andra. Tacksamheten räcker liksom inte till när jag ska försöka förklara vad som händer i mig då jag får en genomgripande musikalisk upplevelse.

Vi promenerade hem till syrran och svågern i en levande och vacker stadsmiljö. Någon bakom oss sa ”så här ska det kännas då man går på stan”. Hoglands parks planteringar kommer att vara något utöver det vanliga om några dagar, så jag måste åka in till stan under dagtid snart igen.

Jag avslutar med Lilla Amsterdam i vårt trädgårdsland. Inte spektakulärt, men duger fint åt oss. Nu börjar tulpanerna äntligen slå ut och det visar sig att bara ett fåtal blommor ätits upp av vem-det-nu-är. Mammas och Fars fina tistlar ska flyttas, men jag glömde att de stod här. Åtminstone en av de två plantorna ska nog få plats i perennrabatten. Med det är det Over and Out för idag. Imorgon återgår livet till det vanliga. Jag hoppas att du får en fin avslutning på veckan och att maj bjuder på allt fint som tänkas kan!

20 mar

Hipp hipp hurra!

Har du missat att jag älskar traditioner? Det gör jag i alla fall. När jag och maken satt och pratade om just konservatism ställt mot liberalism (att åka från Sturkö in till Karlskrona innebär nu att man måste svälja en minst sagt tråkig avverkning längs med E22) kom vi fram emot att den där balansen är svår. Nermejningen av allt ”gammalt” till förmån för hemska betongklossar med modern standard lämnar fortfarande sår i många svenska städer. Å andra sidan har jag svårt att tänka mig ett samhälle utan inomhusvatten, elektricitet, möjlighet att välja sin egen väg i livet, transportfordon som inte är träkärror med hjul osv. osv. Jag älskar att fira högtider med många återkommande moment, men jag förstår verkligen min syster och hennes familj som gärna åker ut på fjället och går på restaurang på julafton. Jag älskar att fira födelsedag, men jag förstår brorsans frustration då han pratar om hur alla klasskamrater för hans dotter måste bjudas på kalas samtidigt som att kalas idag verkar innebära stora happenings på bio, laser game eller liknande.

En tradition som startades efter att min bror, syster och deras familjer hade införskaffat farfars föräldrahem är att vi samlas där i samband med syrrans födelsedag i mars för att vårröja och äta god mat. Vi har alltid lyckats pricka in helt okej väder, men igår blev det extra härligt. Vi kom till Klackamåla på årets absolut finaste dag (idag är det molnigt och småkyligt) och möttes av en himmel som snart sagt kan matchas av en IKEA-kasse.

För några år sedan gick det inte att ta sig fram i trädgården, men för varje år liknar området runt huset mer och mer en trädgård. Just igår var det för torrt för att våga elda, men vi samlade nedblåsta grenar och annat till en härlig eldningshög för någon dag då marken fuktats lite.

Det bästa är att alla kan hjälpa till! Så roligt att se kusinerna leka och samtidigt lära sig uppskatta lagarbete.

Mina två brorsor uppehöll sig vid vedklyven och det går inte att se dem utan att tänka på Far. Ojojoj, jag undrar just hur stor del av sitt liv som min far tillbringade med skog i någon form…

I år bjöd syrrans familj på nyfriterade (!) munkar där ute i skogen! Fantastiskt att det återigen finns fungerande elektricitet här.

Munksmeten ska jäsa, så allt var förberett hemma i stan fram till de sista momenten, nämligen att fritera och glasera/sockerpudra.

Så mysigt!

Roligt att se Fars blodgivarmuggar vara med på födelsedagsfirande ute i det fria. Kan inte tänka mig något mer rätt!

Den lille grabben brukar jag ha mycket roligt tillsammans med, men igår hade jag förlorat all min tjusning. Han följde istället sin farbror som en magnet. Kanske hade att göra med att jag inte hade någon…

… traktor att locka med. Jag tror aldrig jag träffat en unge som inte älskar att köra traktor. Just det här fotot finns i olika versioner med typ alla barn jag sett växa upp i vår storfamilj. Själv älskar jag både doften och ljudet av traktorer, men jag kom just på att jag faktiskt inte kan köra traktor. Det är ju jättefånigt! Nästa gång jag har möjlighet ska jag minsann se till att övningsköra lite muskedundermaskin.

Kolla själv så nöjd han var, traktorchauffören. Han fick inte vara med och klyva ved, men han satt här och lekte arbetsledare med sina fantastiska arbetsbyxor. Sådana behöver nog jag också skaffa mig. Jag älskar fickor i väskor och känner att det här måste vara mitt ultimata plagg. Å andra sidan glömmer jag alltid vad jag stoppar i de där väskfickorna, så kanske inte…

Det här radarparet älskar jag också att se in action. Storebror jobbade hårt tillsammans med mig utan att gnälla. Jag ser att det finns potential där. Lillasyster har de bästa förutsättningarna för att bli arbetsledare och koordinator! Jag vet ingen som är så observant på detaljer…

Kolla själv! Tonårsbrorsorna var duktiga på att montera ner ett nät som hade satts upp av tidigare ägare medan syrran bestämde hur det skulle gå till.

Min Fitbit surrade för 10 000 steg tidigt. Jag tror det blev rätt många steg för oss alla.

Hej, hej. Jag står oftast bakom kameran, men jag ville att fånga hur glad jag kände mig. Bättre dag har jag svårt att tänka mig!

Munkarna gick jag miste om, men tårtan satt finfint efter korvgrillningen.

En sista fångad glädjestund. Tack livet!

21 mar

Klackamålafix.

Det är spännande att se hur mycket som har hänt sedan mina syskon tog över farfars föräldrahem. Tanken är inte att stället ska totalrenoveras till dagens standard. Både hus och trädgård genomgår långsamt en hållbar förändring som kan minska risken för att detta blir ännu ett av Sveriges alla ödehus. Landsbygden lever inte direkt, om man säger så. Igår upprepade vi förra årets succé då alla Karlskronasyskon med familjer firade den ena Klackamålaägarens födelsedag med ”arbets-, grill- och efterrättskalas”. Vilken härlig dag!

13 feb

Livskvalitet!

Livet är för kort för att inte njutas av. Detta har både jag och min 70-åriga faster insett och följaktligen såg vi till att roa oss kungligt i Klackamålas pulkabacke idag i ett rafflande lopp. Jag kan tala om att faster B vann med hästlängder med en pulka från 70-talet, medan min moderna ”rattkälke” tog mig ner till botten av backen i sakta mak. Det är som min syster sa. Jag har uppenbarligen fortfarande kvar mina skills från uppkörningen 1990 då min inspektör konstaterade att jag körde som en kärring. Jag hoppas att du har en fin helg, vare sig den utspelar sig på jobbet, i sängen, i snön eller i ett tvättberg.

08 dec

Klackamåla, faster, fester och firande.

Den här bilden gör mig glad. Farmors hus och grannens så upplysta och fina, en så hemtrevlig liten by. Farmor finns inte kvar, men väl faster och farbror. De har gjort det så fint och tar verkligen hand om det som en gång var kalasens högborg. Här träffades vi, farmor, alla fastrar, farbröder och kusiner och så vår stora familj. Jag vet inte riktigt hur det gick till och hur vi fick plats, men jag kommer ihåg att det var mysigt och spännande. Nu lever Klackamåla vidare på ett annat sätt och med ett lite annorlunda kalasande.

På den här adressen bjuds fåglarna på festernas fest varje dag. Inspirerande! Jag har instruerat maken om hur jag vill att det ska se ut utanför vårt så småningom. (Rödhake, talgoxe, blåmes, pilfink, större hackspett, gröngöling, koltrast, stare, kaja, skata och så något slags ljus fink – dessa har jag sett än så länge, men jag hoppas såklart på domherrar!)

Älskade faster, för evigt typ 40 år. Jag tror det var det hon fyllde i söndags, jämt var det iallafall. Jag måste avsluta genom att visa den fantastiska ljuskrona hon designat och stöpt med hjälp av väninna och syster:

31 okt

I ljust minne bevarad.

Sorgen. Den böljar, kommer och går i vågor. Vågorna ändrar karaktär. I början är saknaden så intensiv att den för många manifesterar sig rent fysiskt. Det gör ont på riktigt. Den sitter kanske som en klump i magen, ett tryck över bröstet, pirr i händerna eller tjut i öronen. Jodå, det finns psykologiska och fysiologiska namn på dessa sensationer, som ångest, tinnitus eller något annat, men du vet ju att det är SORG. När det gått ett tag börjar dagarna ändra karaktär, en ny verklighet utan den älskade närvarande rent fysiskt. Allt känns helt okej, men ett foto kan framkalla okontrollerade snyftningar, någons minne blir livsviktigt eller du är kanske säker på att du såg skymten av din saknade i trädgården. När det gått ytterligare tid har sorgen landat. Den går inte över, men den gör inte ont på samma sätt. Processen kan ta flera år. För de flesta blir tanken på den som dött ett vackert minne. Kanter som funnits där slipas bort och kvar blir kärnan, det finaste. För några väcker saknaden bitterhet och ilska. Sorgen fortsätter vara intensiv och det är för dessa som vänner och bekanta kan upplevas som oförstående och plumpa då de påstår att man har fastnat och ”behöver gå vidare”. Vi är olika. Vi har olika processer.

Idag är det dags för årets kanske vackraste högtid. Jag är glad att jag har den att tänka lite extra på de som har gått vidare. Jag upptäckte den kanske på riktigt då vi bodde i USA och det varken fanns ”rätt sorts” kyrkogårdar eller tända ljus till allhelgonahelgen. Man saknar inte kossan förrän båset är tomt, eller vad det är man säger. I torsdags fixade vi till mormors, morfars och mammas gravar och igår kväll var vi ett gäng i Klackamåla och tände ljus i fars skog. Så fint! På väg hem stannade jag vid kyrkogården och gick en runda bland alla de upplysta gravarna. I ljust minne bevarad, på riktigt. Fint. Hoppas att du får en fin dag som inte gör allt för ont.

15 apr

The show must go on.

Annandag påsk tillbringade vi först i Klackamåla med att röja, elda och förundras över hur härligt det är där. Klädda i rökindränkta lodiskläder fortsatte vi på eftermiddagen in till Karlskrona för att fira svärfars 85-årsdag i sann coronastil och på behörigt avstånd till jubilaren. Dagarna går in i varandra utan att vi riktigt märker var den ena slutar och den andra tar vid i detta som vi kallar livet.

21 mar

Födelsedag i Klackamåla.

Idag fyller hon år, min första lillasyster. När hon var liten var hon envis som få, slukade böcker fortare än hon hann få dem under näsan och var en lojal slav till sin storebror. Nu för tiden äger slaven, storebroren och deras familjer vår farfars föräldragård. Att ta hand om den är ett spännande projekt med mycket att göra. De flesta i storfamiljen slöt idag upp för att fira syrran genom att jobba tillsammans, njuta av det fantastiska vädret och grilla korv på Bolåkern. (Jag vet, jag vill också veta hur den fick sitt namn…) Vilken härlig dag!

Coronaviruset fortsätter ställa till elände, men vi gör vad vi kan för att fortsätta leva livet så bra vi kan. Imorgon firar vi makens kommande femtioårsdag med de familjemedlemmar som finns i närheten. Efter Klackamålaäventyret har därför tiden ägnats åt smörgåstårtor och diverse sötsaker som förhoppningsvis gör någon mätt och glad imorgon. Jag gillar verkligen att laga mat och baka och tycker synd om alla stackare som inte gör det. Tur ändå att vi alla är olika varandra och kan komplettera varandras styrkor och svagheter!