The Real Group

Nya tider.

Sista frukosten med gänget fick bli en brunch, alltså något mellan frukost och lunch. M brukar sällan äta frukost, men det här konceptet gillar hon! Det är något särskilt med att sitta i lugn och ro medan man äter av buffén av smått och gott. Vi gick igenom lite roliga minnen och förhoppningar inför framtiden och vi har bestämt att vi absolut inte har sett varandra för sista gången. Jag känner ingen tvekan om att den här tjejen kommer tillbaka. Hon har redan sina ögon på Lunds universitet, men först ska hon bli klar med sin Abitur.

Det tog en stund innan vi var klara med att få ner all M:s packning. Här var inte allt ens med! Det saknas både resväska, IKEA-kasse, bas och förstärkare. Ja, och godisförrådet så klart. När hennes pappa kom in i hallen utbrast han: ”Men Gott! Alles M:s?!” Redan när jag hämtade M hos hennes förra värdfamilj började jag fundera över hur det skulle gå att få in allt det här i en ”vanlig” bil. Vår KIA är ju en exceptionellt bra packbil som det går att fälla de bakersta sätena på och därmed fixa ett jättestort bagage. Hur som helst. Jag behövde inte oroa mig.

Det visade sig nämligen att pappa O är tetrisingenjör, precis som maken. Min packspecialist behövde inte bli frustrerad, utan kunde nöjt konstatera att han hade mött sin jämlike. Dessa två fixare fick till ett 3D-pussel som till och med hade kunnat ge plats till minst en påse till. M skulle lämnas hos en kompis i stan tillsammans med en av resväskorna och bas + förstärkare skulle lämnas hos värdbrorsan, så det blev bara lite trångt i en halvtimme. Nu fortsätter M:s Sverigeäventyr med vänner i två veckor till medan mamma, pappa och bror väntar hemma i Hannover. Jag grät bara två gånger, så jag är nöjd. Vi har verkligen haft några roliga månader tillsammans! Kaos kan leda till utveckling och möjligheter, något som är viktigt att påminna sig om då allt känns jobbigt.

Nu har vi ett tyst hus med en nedmonterad diskmaskin (brorsans fix hjälpte bara temporärt, maken har hittat en packning som måste bytas ut för att läckaget ska upphöra) och ett tomt tonårsrum som åter kan bli syrum. När M flyttade in var hela rummet proppfullt av olika grejer, allt från pelargoner som precis hade väckts till liv och försådder till en jättekartong med lillastesyrrans bröllopspresenter och en massa annat smått och gott. Nu kan jag rensa upp lite bakom kläderna i min garderob. Vi har definitivt sparat onödiga grejer som inte behöver vara där. Extra sängkläder, tyger, textilier, sytillbehör och vinterkläder får vara kvar – resten ska upp på vinden i ladan. Jag undrar fortfarande hur det ständigt finns grejer att rensa ut. Balansen mellan spara och rensa är hårfin, men jag önskar alltid lite mer luft och utrymme!

Kvällarna är nu långa och ljusa. Ikväll kommer vi att få uppleva supermåne, månen befinner sig alltså närmast jorden i sin bana samtidigt som den är helt upplyst av solen (fullmåne). Månen upplevs som mycket större än vanligt, särskilt då den går upp. Igår såg det ut såhär från vårt sovrumsfönster. Trösterikt! Telefonkamerans dåliga upplösning ger ju inte upplevelsen rättvisa, men det var verkligen vackert. Ikväll blir det ännu bättre! Hoppas att du tar dig tid att säga hej till supermånen.

Det här blir Mammas födelsedagspresent, en av hennes favoritpsalmer. Åren går, det fina består. Hurra!!! Hon hade gillat kyrkklockorna som ringde klockan åtta för att signalera skolavslutning. Jag ska gå ner till graven en runda och sätta lite fina ängsblommor, något som hon också tyckte så mycket om. Min fine svåger fyller också år. Fin dag alltså!

Tankar en måndagsmorgon.

I vårt hus har vi en fläkt i köket som slår och slår och slår. Det är ett ljud som blir mer intensivt då det blåser ute, som nu, och det är omöjligt att få total tystnad. Jag stör mig på ljudet lite då och då, men mest lägger jag inte alls märke till det. Det bara finns där i bakgrunden, precis som tjutet av min tinnitus. Det är inget som gör mig galen, men i stunder då jag är stressad intensifieras alla ljud, både huvudets och omgivningens. Lite så är det med livet i allmänhet. De flesta av oss är inte medvetna om varenda liten grej som händer i våra liv. Vi vaknar, hanterar livet så bra vi kan och så somnar vi på ett eller annat sätt. Somliga händelser sätter sig djupt i vårt minne, antingen för att de får oss att må bra, eller kanske för att de rubbar hela vår existens. Kanske ältar vi dem, vilket inte är så hälsosamt, eller så kommer de fram både vid väntade och helt oväntade tillfällen. Somligt kan vi plocka fram på beställning, kanske som snuttefilt eller som boost.

I ett amerikanskt forskningsprojekt undersöktes vilken syn människor hade på de olika veckodagarna. Teorin var att folk i allmänhet skulle vara mer nedstämda på måndagar. Detta visade sig inte vara sant. Måndag till torsdag mådde forskningsobjekten ungefär likadant. På fredagar ökade dock välmåendet, en känsla som faktiskt visade sig hålla i hela helgen. Jag kan se att detta skulle vara rätt allmängiltigt i västvärlden, förutom för människor som skiftarbetar eller jobbar helger. Själv har jag i perioder upplevt ”söndagskvällsångest”, något som lett till att jag kanske inte utnyttjade den fulla möjligheten till vila. Igår verkade Pim förstå att det var söndag. Som vanligt dök hon upp lite efter att jag hade serverat maten, sedan lade hon sig tillrätta i skydd av höbalen och skådade ut över sina domäner. Hon är mindre skygg nu och jag låter väl som en galning då jag gullar med henne. Hon uppskattar fortfarande inte att jag rör vid henne, men det kommer kanske.

Trädgårdslandet bryr sig inte om veckodagar, bara säsonger. I lilla Amsterdam ser det ut såhär nu. Jag plockade aldrig upp lökarna efter förra årets blomning eftersom jag ville experimentera lite. De moderna tulpanlökarna sägs vara slit och släng-blommor, men jag kan inte helt acceptera detta faktum. Jag satte lite fler lökar i höstas än säsongen innan, något som tydligt syns här. Om de gamla lökarna inte kommer att blomma så har de i alla fall bladen i sig. Jag ser verkligen fram emot att se hur det här fortsätter!

Jag hade en dag i eftertänksamhetens tecken. Lyssnade på tal, läste, funderade. Landade lite i min fasta och insåg att jag kommit över trötthetspuckeln. Promenerade. På kvällen gick jag på konsert, the (Un) Real Group. The Real Group bildades för 38 år sedan och sedan januari finns inga av originalmedlemmarna kvar. Jag hade inte tänkt gå, men ändrade mig i sista stund. Vi var inte jättemånga på plats i Konserthuset, men tillräckligt för att det inte skulle bli pinsamt och för att det skulle bli en god känsla där. Jag sprang dessutom på en hel del vänner och bekanta, bl.a. en körkompis från Svart på Vitt (den första grupp jag var med i efter skolkörerna) som jag inte hade sett på trettio år! Det kändes dock som om det var igår… Min recension av själva konserten är att den nya gruppen är duktig, men de är inte The Real Group. De har sitt eget sound och behöver hitta sin egen väg framåt. Jag tycker dock att de har en god grund att stå på och kan utvecklas därifrån.

På väg hem följde jag en fantastisk nymåne. Jag åkte ner till Bredaviks brygga och stod där en lång stund, lyssnade på vattnet som skvalpade och försökte vänja mig vid den nya bryggan med alla de nya båtplatserna. Det kommer att bli mycket intressant att se hur det blir med allt från parkeringar till hur mycket folk som kommer att röra sig i området med detta nytillskott. Världen förändras ständigt, ibland är det svårt att hänga med i svängarna. Somligt vill man ska vara för evigt. Det nya skrämmer, men så visar det sig vara riktigt bra. Så hoppas jag det blir med detta.