07 sep

Städa, städa varje freda’…

… och så varje jul, det tycker jag är kul. Så sjunger Pippi, men det kunde likaväl ha varit min sång. Nu är det inte så att jag älskar vanligt dammande och torkande, men att rensa i garderober, lådor och skåp gillar jag.

Idag har jag hållit på med just organiserande, återvinning, tvätt och tork, givande och tagande. Tur att jag planerat att vara så mycket med mina föräldrar den här hösten och vintern! Jag tror det blir roligt att kunna hjälpa både dem och oss och tror mig skymta ett stort loppisbord någonstans inom en ganska nära framtid. Allt som är användbart tror jag har ett hem hos någon annan också när jag inte längre kan eller orkar ta hand om det.

Vakten inne på Trinity Colleges bibliotek berättade att det tar två år att damma och städa igenom alla bokhyllorna. När man nått fram till den sista bokuslingen är det bara att börja om igen! Är det ett tröstlöst arbete, eller går det att hitta något slags njutning i att veta att man är en del i en process? Jag har funderat en del runt just den tanken de senaste åren. Jag är läraren, markservicen, barnvakten, kocken och tvätteriet. När dagen är slut, som det ser ut nu för tiden, har jag oftast inget nymålat, nyskrivet eller inskickat att klappa mig själv på axeln för. Inte för att jag älskar deadlines, men att klara en sådan känns onekligen befriande på så många sätt och vis! Jag funderar på hur jag ska kunna balansera livet för att kunna optimera insättningar och uttag då jag är övertygad om att jag blir till bättre nytta ju starkare jag är.

Nu ska jag lägga mig så jag orkar stiga upp för att vara mamma i morgon bitti. Det står tandläkarbesök, läkarbesök och lite annat smått och gott på kalendern. Att vara mamma är min favoritsysselsättning och det är inte utan att jag saknar att ha de två äldsta hemma. Jag förstår att folk drabbas av både det ena och det andra när barnen flyttar hemifrån! Nåja. Jag är tacksam över att det finns en plan och en riktning för våra ungdomar och hoppas att de har slagit in på vägar som kommer att göra dem lyckliga och starka, men det är en helt annat diskussion. Peace.

12 aug

Funderingar från ett gäng ribbor, en pensel och Falu rödfärg.

lat

  1. som i anmärkningsvärd utsträckning föredrar att vila i stället för att arbeta
    Flickan är tämligen lat; hon tycker inte om att städa upp efter sig.
    Etymologi: Av fornsvenskans later. Besläktat med lättjalåta, tyskans lass (slapp), tyskans nachlässig (slarvig), engelskans late (sen), latinets lassus (sömnig).

Jag anser mig inte vara någon lat människa. Jag har emellertid gått från att vara en perfektionistisk överarbetare till att ha ett lite mer avslappnat förhållningssätt till min egen och även andras insats. Det har varit en livslång process och många olika erfarenheter har fått mig dit jag är idag.

En luthersk uppfostran lär en att arbeta i sitt anletes svett med en strikt arbetsetik, något som bl a Max Weber menade bidrog till de protestantiska ländernas stora ekonomiska framgång då det begav sig. I modern tid är det inte populärt med religion och därmed har ”man” bestämt att det var protestanternas höga läskunnighet som bidrog till de goda ekonomiska framgångarna och inget annat.

En gång diskuterade jag karensdagar med en supermegatrevlig kollega. Han sa ”det är väl klart att alla tar en ledig betald dag då och då utan att vara sjuk om inte karensdagar finns, det har jag själv gjort många gånger”. Jag tittade på honom som om han var en utomjording och sa att jag aldrig hade gjort så själv och inte kunde tänka mig att göra det heller. ”Men det gör ju alla”, var svaret han gav. Jag undrade i mitt stilla sinne vad det var för fel på mig som inte ens hade kommit på tanken på att lura till mig pengar som jag inte hade rätt till. Efteråt har jag insett att väldigt många anser sig ha rätt till väldigt mycket och att det som jag själv lärt mig inte är något som jag ska ta för givet att någon annan tycker. (Vilket är värst? En skatteplanerare eller någon som lurar till sig bidrag? Skatteplaneraren naturligtvis! Hen lurar ju någon annan på pengar som de själva inte har jobbat ihop men som de har rätt till… Logiskt, eller hur?)

Tillbaka till tankarna om att vara lat och vad som fick tankarna att snurra… Jag stod och målade ribb och tyckte att det var lite småtråkigt. Så fort jag tyckte det fanns en någorlunda bra anledning till att åka hem (det började skymma och bli lite väl mörkt i ladan) så drog jag. Efteråt tänkte jag att om jag hade varit min bror hade jag stått kvar och målat klart de sista tio ribben också. Hur hade det varit om jag hade varit projektanställd istället för någon som är ivrig att flytta in i sitt nya hem? Skulle jag göra minsta möjliga arbete och ändå varit arg på arbetsgivaren som utnyttjade billig arbetskraft? Skulle jag vara glad över att kunna göra något nyttigt och tacksam över pengarna? Skulle jag tycka att det var meningslöst arbete som inte gav mig någonting och kräva andra uppgifter och högre ersättning? Skulle jag se projektet som ett nödvändigt ont, men ett sätt att visa upp mina goda kvaliteter och även en språngbräda till mer kvalificerade arbetsuppgifter?

Det finns genuint lata människor. Det finns personer som ständigt utnyttjar system, maskar och fuskar. Men! Det finns också lirare som slänger chokladpapper i soptunnan när ingen ser på. Det finns frivilliga som tar sig an missbrukare, föräldralösa och samhällets andra olycksbarn utan att förvänta sig det minsta tillbaka. Det finns goda människor som lyfter de orkeslösa och puttar på de som förlorat sin startmotor. Nästa gång min latmask attackerar ska jag komma ihåg den här stunden. Jag är på hugget och i morgon ska jag stiga upp lite tidigare än planerat och måla de där sista ribben också! Leve den lutherska arbetsetiken!

21 aug

Första dagen på höstterminen.

När jag växte upp åt jag en massa Transparente Blanche under sensommaren då skolan just hade dragit igång. De syrliga, saftiga, smaskiga hemmaäpplena fick alltid vattniga fläckar i skolväskan, men jag åt dem ändå. Hade jag tur hade någon av klasskompisarna bytesfrukt. Bigarråer, augustipäron och söta plommon stod högt i kurs hos mig. Mums! Vi tog nog alla för givet att man skulle ha fruktträd hemma i sin trädgård och vi tog definitivt trädgårdarna för givna. Idag upptäckte jag att syrran hade några spaljéäppelträd längst ut i sin fina hyresträdgård. Tre olika sorter såg det ut som, så jag bad A ta kontakt med hyresvärdarna för att ta reda på vilka äppelsorter som sitter på träden och om man kanske ska göra något särskilt med dem. En trädgård sköter sig dessvärre inte själv. Jo förresten, vår gamla trädgård gjorde det. Så kallades den också ”naturtomt” av mäklaren trots att den ligger mitt i ett bostadsområde.

Det känns verkligen mystiskt, det här att vara ”hemlös”. Jag försöker hålla ihop oss så bra det går, men det lyckas väl sådär. Just idag for jag och tjejerna ner till Sturkö igen medan sonen är kvar hos sin kompis för vidare förflyttning till moster A. Maken kommer tillbaka till Stockholm om ett par dagar och sägs dyka upp här i trakterna till helgen. Vi försöker bedriva någon typ av skolverksamhet för att komma in i rutiner och för att barnen ska komma in i språket så bra det nu går. Tänk så duktiga de är på engelska ändå! Sonen frågar mig om saker ibland då han sitter med sin engelskkurs, men jag tycker att han kan mycket mer än jag. Både han och 14-åringen läser obehindrat vuxenböcker på engelska och de tar för givet att det ska vara så.  Jorden är verkligen ett litet rum

Om lite drygt en månad hittar du mig och familjen någonstans i den hawaiianska övärlden. Vi åker på en långsemester innan verkligheten i vårt nygamla hemland drar igång. Undrar just hur vädret är där och då? Det var skönt att köra bil längs den gråmulna, svala och småregniga kustvägen idag, så jag blev jätteförvånad då jag såg facebookväderrapporten som min kusins fru lagt upp från Staffanstorp i Skåne. Trettioen grader har jag inte upplevt någon enda dag i sommar. Jo förresten, inne i mässhallen nu under Formex, men det räknas väl inte riktigt?

I morgon är det dags för jobb igen. Kanske skulle jag försöka sova lite? Jag lär i alla fall inte vakna av någon morgonpigg tvååring. Hu, så jag saknar de små syskonbarnen! Redan. Fast jag inte ens har varit borta ifrån dem i ett dygn. Spotifylistan med alla barnens Gleelåtar gick hela vägen från Södertälje till Oskarshamn eftersom den funkar offline också. Idag stannade No Air med mig. Här är det söta Jordin och otäcka Chribba som sjunger så det nästan gör ont i mig. Svårt att andas kanske?