14 dec

Nya tag!

Problemet med att se fram allt för mycket till saker och ting i december är att mycket påverkas av virus som härjar runt bland mänskligheten. Jag lyckades ta mig upp till Stockholm i sällskap med ett sådant och av allt jag planerat att göra blev varken allt eller hälften gjort. Jag är tacksam över att det rum hos syrran vi oftast får låna som övernattningshak stod ledigt och att jag kunde ligga där i karantän. Hemma hos den nyflyttade dottern och hennes familj var det också sjukt och yngsta dottern hann bli sjuk innan vår ”stora dag” skulle gå av stapeln. Nu blev det så och det är inget att hänga läpp över. Vi lever, en del hanns med och jag njöt desto mer av de gos jag hann få med lilla barnbarnet och det jag faktiskt fick uppleva. Jag har redan lagt upp adventspysslet här ovan, men efter det däckade jag.

Smått mirakulöst lyckades jag faktiskt krya på mig såpass att jag orkade följa med in till stan för att gå på Adolf Fredriks luciamorgon igår. Detta är en tradition som naturligtvis går fint att byta ut mot lussetåg här i stan, men jag gillar våra traditionella advents- och luciahäng i Stockholm. Ja, vi fortsätter, även om årets kanske inte blev som planerat.

Tack för en härlig morgon med klara barnröster och magisk stämning! Denna gång hamnade vi faktiskt längst fram i kön utanför kyrkan. Väntan utomhus blev lång, men jag var väl klädd i lager på lager. Efteråt gick sonen och jag och tog en fika medan maken hade ett onlinemöte. På Urban Deli där vi satt var tydligen ett lite mindre lussetåg med nior från AF inhyrda, så där fick vi verkligen bonus! De är så ruskigt duktiga, de där ungdomarna.

Med det skjutsade jag maken till jobbet i Södertälje och tog mig till äldsta dottern och barnbarnet. Den här donnan är ytterst nöjd med sitt nya kök! Hon har muttrat i några år över sin studentkokvrå och även om den nya lägenheten inte har jättemånga fler kvadratmetrar så är den både bättre planerad och har framför allt ett ordentligt och jättetrevligt kök. Igår invigdes det med ett ordentligt lussebak medan jag halvlåg i soffan med lillan och njöt mitt i flyttkaoset. De kommer att få så fint!

Mammas mjölbunke har gått vidare till någon som uppskattar och använder den. Undras just om den trodde att den skulle flytta från Spjutsbygd till Karlskrona till Sturkö till Stockholm? Det är förvisso en retroversion av en gammal burk, men har vid det här laget flera tiotal år på nacken. Lagom till att jag hade beundrat både det ena och det andra åkte jag vidare till ICA Maxi och storhandlade till den nysjuka dottern som hade det lite glest i hyllorna hemma så hon kunde fokusera på att bli frisk innan sin födelsedag. Tråkigt nog missar hon nu sin sista arbetsdag på sin arbetsplats innan det är dags att ta sig vidare till en ny arbetsgivare, men som sagt, så blir det ibland.

Maken hade gått på julbord med sin uppdragsgivare, så jag plockade upp honom utanför Järna innan det blev lång färd hem i natten. Vi räknade till sju rådjur, två rävar och ett vildsvin på den här resan. Det gäller att köra försiktigt! Väl hemma stod lussetåget och väntade på att få lysa upp en liten stund trots att datumet rent officiellt hade hunnit gå över till den fjortonde december. Det fick de så gärna. Skönt att vara hemma också och med lite tid i ryggen kommer den här resan också att bli ett fint minne att se tillbaka på.

06 feb

Var vid gott mod, kära med-lantis.

”Stockholmare är smartare än lantisar.” Så sa hon den där gången, Anna Kinberg Batra. Det har gått nästan 25 år sedan uttalandet, men det lever fortfarande starkt. Jag har inte rätt att påstå att detta är något Kinberg Batra står för själv längre. Hade jag varit hon hade jag kanske helst försökt glömma vad jag sa där i teve för längesedan. Att hon dessutom hävdade att det fanns undantag genom att ta upp Carl Bildt som faktiskt är från Halmstad gjorde kanske inte saken bättre. Möjligtvis blev en och annan västkustbo lite mer välvilligt inställd, vad vet jag? Eftersom jag både varit nästan stockholmare och några olika slags lantis genom åren tänkte jag ge mig på en analys av mig själv för att se vilken kategori jag kan tänkas tillhöra.

Jag är född på BB i Karlskrona, en gudsförgäten håla i det sydöstra hörnet av Sverige, och bodde mina första år på ön Långö som tillhör ”stan”. Uppenbarligen inte Stockholm, men du fattar. Som treåring emigrerade jag med mor, far och lillebror till den ännu mindre hålan Bostorp, på gränsen till den något större hålan Spjutsbygd. I Spjutsbygd fanns Eddes livs med manuell chark och en nedlagd tågstation, så något slags storstadsvibbar fanns i vardagen. Många gånger om dagen dundrade tågen till och från Karlskrona förbi och tillförde med all säkerhet intryck från den stora, vida världen. Mamma älskade att resa och fick då och då husmorssemester för att resa till Italien eller USA, en gång till och med Peru. Detta gav hela vår familj intryck som säkert påverkade vårt undermedvetna åt ett mer intellektuellt håll. Vi fick ju till och med härliga klädpaket med amerikakläder skickade till oss! Det går dock inte att komma ifrån det faktum att vi tillhörde de så kallade bushabarnen. Inte ens Rödebyborna tyckte vi var något att ha.

Som artonåring flydde jag min inskränkta miljö och begav mig till stora staden Växjö. Jag bodde i förorten Teleborg som härbärgerade högskolan (den som numera titulerar sig Linnéuniversitetet, bara det säger väl något), något som per automatik badade mig i intellektualism och upplysthet. Efter tre och ett halvt år vill jag nog påstå att jag var lite mer värd(efull). Inte för det jag hade lärt mig vid det mindre tjusiga lärosätet, utan för alla härliga möten jag haft med spännande människor från alla möjliga håll i världen. Några av de bästa var ett par handledare nära pensionsåldern som båda levde och verkade där de var födda och uppvuxna. De hade tagit världen till sig och bjöd sina elever på trygghet, stabilitet, ordning och reda, en lust till lärande och uppmuntran i rikt mått. (Detta skiljer sig inte från det jag hade fått från hem och skola i de hålor jag hade levt mitt liv så långt, men ändå.)

Efter att ha jobbat i Flymen i ett halvår (jag vill inte ens gå in på hur nedvärderande gemene karlskronit ser på denna lilla by och dess invånare) och ha fått en intensivkurs i världsvanhet genom samspelet mellan två av mina kollegor kände jag mig mer än redo att flytta till Stockholm. Jo, för så sa jag. Att jag skulle flytta till Stockholm. Södertäljebon som blev en av mina första vänner där upplyste mig om att Tumba är Tumba, inte Stockholm. Att ett ställe ligger längs pendeltågslinjerna som tar en in till den upplysta huvudstaden ger inte dess invånare rätten att kalla sig stockholmare. Nej, det är ”innanför tullarna” som gäller. Å andra sidan fick jag i Tumba uppleva att en granne blev mördad och detta är väl ändå lite världsvant och intelligenshöjande?

Så där fortsatte det. Jag flyttade lite mellan ”Silicon Valley”, en gång världens tech-hjärta, och förorten Flemingsberg (närmare Stockholm och granne med det upphöjda universitetssjukhuset Karolinska som vid den tiden kallades Huddinge sjukhus och som ligger på ett ställe där de fick förbjuda pitbull-terrier ute efter klockan 18) för att sedan dra vidare till storstaden Philadelphia och världens bästa business-skola Wharton. (Även här fanns behovet att hävda sig. Varför säga att man går på UPenn [University of Pennsylvania] då man kan specificera att man tillhör de riktigt upphöjdas skara?) Ja, alltså, det var inte jag utan maken som stod för hjärnan, men kanske blev jag lite smartare av att umgås med alla dessa smarta människor som tagits in i gemenskapen från Stockholm, nej förresten, jordens alla hörn?

Efter att ha levt fattig i plånboken och rik i sinnet i Philly i två år bar det av till en 70-talsvilla i Snättringe. Snättringe ligger ännu snäppet närmare ljusets stad Stockholm, men inte gjorde det mig till stockholmare. Däremot kan jag stoltsera med att ha skänkt världen en infödd stockholmare, han som kom till världen på SÖS mitt under Midnattsloppet. En av arvingarna föddes på det förut nämnda universitetssjukhuset i pitbull-förorten. Den tredje stackaren föddes på Karlskrona BB som sin lite osmarta moder, men att hon numera lever sina dagar i Haninge kanske förbättrar oddsen för ökad hjärnkapacitet?

Från Stockholmsförorten Snättringe bar det av till den lilla hålan Orem (alltså, för de upplysta kalifornierna är Orem en håla trots sina närmare 100 000 invånare) där jag upplevde att jag hade chansen att hitta delar av mig själv som jag aldrig hade trott skulle finnas där. De som hjälpte mig hitta hem var från Lyckeby (förort till Karlskrona), Finland, Vermont, Idaho, Utah, Kalifornien, Mexiko, Colombia, Kanada… Tänker jag riktigt intensivt kanske någon stockholmare hittar dit, men jag tror inte det.

Så småningom var cirkeln sluten och jag hittade tillbaka till Blekinge och Sturkö. Nu snackar vi riktiga landet, till och med namnet på den lilla ”by” jag bor i bekräftar detta. Uttorp. Känn på det. Jag är fortfarande inte stockholmare, utan verkligen lantis. Kinberg Batra hävdar kanske inte att jag per automatik är dummare för att jag titulerar mig lantis? Frågan är om jag ens räknas till lantis av lantisarna själva? Ryktet går att man inte blir riktigt accepterad om man inte är minst tre generationer ö-bo, och när min mormor flyttade härifrån bröt hon denna viktiga kedja.

Hur som helst har jag nu kommit till vägs ände. Jag är uppenbarligen inte stockholmare. Med erfarenhet av människor från olika håll i världen landar jag i att generaliseringar liknande den som Anna Kinberg Batra gjorde är helt värdelösa. Ge mig en smart stockholmare så ger jag dig en dum. Ge mig en dum lantis så ger jag dig en smart. Vi är alla ansvariga för att ta vara på våra liv oavsett var vi bor. Med det stämplar jag ut för att göra mig redo för min första klient för dagen. Jag kanske borde upplysa om att jag är lantis för att ge hen chansen att leta efter en ny samtalsterapeut?

13 dec

Glad Lucia från Adolf Fredriks kyrka!

Den här vyn får mitt hjärta att slå lite extra nostalgiskt! En lång kö ringlade sig tidigt runt kyrkan då folk var rädda att inte få en plats.

Ta ljus, aldrig ge. Ljussättandet följer tydliga instruktioner för att allt ska gå smidigt och säkert.

Årets Lucia.

Och sedan detta! Jag blir så blödig. Av allt. Ljusen, barnrösterna, förväntan, de ljusvaktande föräldrarna, musikläraren och hela atmosfären. Min favoritdag på året!

15 okt

Ännu en härlig dag…

Hur långt har hösten kommit lite mer söderut? Och norrut? Det känns lyxigt att jag har så mycket kvar när jag kommer hem igen.

Varje gång vi har möjlighet att träffas hela familjen njuter jag verkligen. Yngsta dottern föreslog att vi skulle slå till med en dumplinglördag, och vem kan tacka nej till det?!

Vi tog en tur i Stockholm i regn och mörker för att maken hade fixat en överraskning till mig. Vi parkerade på Kungsholmen och hamnade i minnenas korridor. Maken bodde där då vi träffades och jag vet inte hur många gånger jag sprang för att hinna med tunnelbanan. Skönt att slippa jäkta!

Favoritfilm med live-musik!!! Så oväntat, och SÅ bra!

13 okt

Jul, jul?

Jag fortsätter roa mig under mitt eget höstlov medan folk omkring mig jobbar, går i skolan och ägnar sig åt allvarsam verklighet. Det känns fantastiskt lyxigt att kunna njuta av det vackra höstvädret, träffa nära och kära och samtidigt ge utrymme både för vila och djupa funderingar. De senaste dagarna har jag hunnit diskutera dejtingmarknadsdjungeln (Hjälp!!!), företagsutveckling, mood boards, el-skam, musik, politik, mental ohälsa, familjerelationer, föräldraskap och mycket annat. Det är ju så intressant att mötas i samtal!

Höjdpunkterna har varit många. Här kommer några som råkade hamna på bild. Vi börjar med Adolf Fredriks kyrka i det vackra höstljuset. Efter Bach och vacker arkitektur kändes Stockholm lite extra vackert. Jag längtar sällan till stan, men nog finns det fördelar med att bo nära ”där det händer”.

Jag kan inte se mig mätt på hösten! I Ågesta passade jag på att stanna en stund och gå en runda i den vackra naturen. Våra gamla ”hoods” känns numera för trånga för alla som har flyttat in, men visst finns det många härliga platser kvar att njuta av.

Igår följde jag med syrran för att bocka av ett gäng viktigheter på hennes att göra-lista på IKEA. Det kändes precis som gamla tider. Jag gillar verkligen upplägget på butiken i Kungens Kurva! Den runda byggnaden där man tar sig uppifrån och ner i något slags spiral känns mysig trots att den är så stor. Har man dessutom möjlighet att inte trängas med tusentals helgshoppare är det ännu bättre. För tillfället verkar man bygga om hela nedre planet, men vi lyckades hitta allt som skulle med hem. Att möta julen i oktober känns aldrig okej, inte ens för den julälskare jag trots allt är. Jag vill känna magi, inte uttråkning.

På Kökeriet i Nynäshamns hamn blev jag bjuden på en makalöst god fisksoppa och ville genast hem och koka egen fiskfond på fult fiskrens som INTE luktar skämt. Rutten fiskdisk är något av det äckligaste som finns, men här luktade det bara tång, rökeri och smarrig mat. Mmmm! jag blir hungrig bara av tanken på hur gott det var. Varför äta skräp när man kan fylla munnen med ren glädje?

Gårdagen avslutades med det traditionsenliga familjekalasen för familjens äldsta och yngsta barn som båda fyller år nästa vecka. Våra ungar slöt upp med presenter och älskvärd närvaro och vi bjöds på allt från läcker mat till högklassig musikunderhållning.

Jag förundras över tidens gång och njuter av att fira livet! Födelsedagar är något av det bästa jag vet. Denna syn gör mig lite tårögd. Jag älskar mina syskonbarn som vore de mina egna. Storebrorsan vars födelsedag vi också firade var vi så nära under de första åren, denna donnas första år missade vi då vi bodde i USA. Det känns som ett helt liv sedan, en hel evighet, men det har faktiskt ”bara” gått åtta år. Tänk ändå.

11 okt

Nostalgi och tankar runt svensk drogkultur.

Det föll sig så att det idag fanns möjlighet att både hänga med äldsta dottern i nostalgiska kvarter, gå på lunchkonsert för att lyssna på orgelbröl och dessutom luncha tillsammans på favoritstället Indian Street Food & Co. Se, en sådan dag går inte av för hackor. Igår kväll återupplevde yngsta dottern och jag en annan sorts nostalgi då vi åkte till Kungens Kurva och tog en runda bland sushi, Kvantum och IKEA. Innan dess hade jag hunnit mysa hemma hos en god vän som jag ofta hänger med i Blekinge, och hennes barn. Dessutom bjöds jag på perfekta, glutenfria bullar. Toppen på ett annat sätt!

Våra år i Snättringe känns ibland oändligt långt borta, barnens trygghet så självklar om än dold i glömskans dimma. Jag har de senaste dagarna lyssnat på Evin Cetin och Jens Liljestrands bok Mitt ibland oss där jag fått möta andra svenska barns uppväxt, en uppväxt som lett dem in på brottsliga banor kantade av utanförskap, drogberoende, respektlöshet för liv och ett beroende av att kändisars, skådisars, politikers och vanliga Svenssons lulliga värld med villa, vagn och vovve, eller lägenhet på fina gatan, toppas med hemkörda droger av diverse slag. Efter Tills alla dör av Diamant Salihu började tankarna på att legalisera droger snurra i mitt huvud, nu brusar det av en ännu starkare övertygelse. Åttaåringar är redan inne på brottsliga banor och ”vi” höjer rösten lite och säger med emfas: ”O-acceptabelt”. Samma ”vi” stöder detta sjuka system med en lina ladd här och några jointar där trots förbud, samtidigt som att de som skulle kunna få lindring av plågor av cannabis på recept t.ex. förvägras detta. Jag har insett att jag är en stofil som håller mig undan rusmedel av olika slag, men uppenbarligen har väldigt många en annan syn på vad som krävs för att livet ska bli uthärdligt. Vad är dina tankar om denna fråga?