bokklubb

08 maj

Äta bör man.

Jag måste som den svensk jag är börja med att dela med mig av det kommande vädret. Jag gläds åt att solarna åtminstone bjuder på liiite varmare dagar. Jag suckar även inombords, fast jag vet att inte borde. Just nu går nämligen väldigt mycket av min tid åt till att vattna. Det finns ingen väg runt detta då både fröer, flyttade plantor och nysatta grödor av olika slag behöver boosten som kommer av att ha tillgång till vatten. Eftersom inte växthuset står klart och tomaterna börjar bli oregerligt rangliga behöver de också komma ut på avhärdning, så här blir det med all sannolikhet ett farligt rännande hela dagen.

Gårdagen handlade annars om mat. Först om att inte äta något (fasta), sedan kom vi hem till Vajlan som hade gjort kroppkakor. Jag vill bara tala om att hennes kroppisar är godare än några andra jag ätit genom åren. Blir hungrig igen bara av att titta på bilden. För dig som inte har koll på denna i de sydöstra regionerna vanligt förekommande traditionella rätt (Blekinge, Småland, Öland och Gotland) är det en slags potatisklimp med fläsk-, lök- och kryddpepparfyllning. Kroppkakorna äts gärna med smör, grädde och/eller lingonsylt. Som sagt. Mums! Och vid det där köksbordet känner jag mig nära mina föräldrar. Mamma och V hade planerat att sitta och handarbeta tillsammans om dagarna i många år efter att deras sjuka män hade gått bort. Nu blev det inte så, men livet fortsätter ändå.

Efter kroppkakorna åkte jag hem och lämnade maken för att sedan åka vidare till min ex-svägerska och bokklubb. Det var så fint fixat med delikatesser från Lidl. Jag kan till exempel varmt rekommendera de vitlöksfyllda grillade oliverna och valnötsglassen, men allt var gott. Vi diskuterade Annie Ernaux böcker Min far och Kvinnan, lite klassresa och hur komplicerat det kan vara med de känslomässiga banden mellan barn och föräldrar.

Min svägerska hade skickat sms och eftersom jag befann mig bara några få hus bort ifrån henne gick jag och knackade på dörren istället för att svara. Sedan blev jag sittande hos brorsan och henne i nästan två timmar. Efterfesten handlade om rooibos, parmesankex, förpubertet, barnuppfostran och lite annat smått och gott. Efter en så kulinarisk och social dag somnade jag sedan ovaggad, först på spikmattan och sedan så fort jag lagt ner densamma på golvet. Nu har en ny vecka börjat. Precis som när man pratar i en ström utan mellanrum (de finns ju bara teoretiskt på papper när man skriver orden) fortsätter våra dagar. Ändå är det, åtminstone för mig, så viktigt att dela in dessa dagar i olika avsnitt och grupper. Nu börjar folk omkring mig tala om avsnitt som inte längre är aktuella för mig: ”si och så många dagar kvar innan föräldraledighet”, ”si och så många dagar innan sommarlov”, ”si och så många dagar innan studenten”, ”si och så många dagar tills friskskrivningen”… Med det går jag in i dagen och önskar dig en fin vecka.

05 mar

Vad göra med vitkål i kylen (och en massa annat man kan ta sig för en lördag i mars).

I fredags flaggade jag för kålpudding här hemma. Maken frågade om vi inte kunde göra kåldolmar tillsammans istället eftersom han tycker det är snäppet godare. Visst, att laga mat tillsammans är trevligt då något lite mer tidskrävande står på menyn. Mellan annat fix lade vi därmed in en riktig husmanskostklassiker. Mitt bästa tips är att skära bort stocken på vitkålshuvudet innan det stoppas i kokande vatten. Då kan man plocka bort lager på lager i takt med att de lossnar. För övrigt följde vi Vår kokboks klassiska recept. Inga konstigheter alls, kom bara ihåg att riset måste vara färdigkokt innan man drar igång resten av förberedelserna.

Titta, vilka fina små dolmar! Blandfärs var på extrapris på ICA i veckan, lök har vi kvar från vår egen och vitkålshuvudet inköptes till ett rent vrakpris för några veckor sedan. Det här är lyxmat med bra ”bang for the Buck”. Det kostade helt enkelt mer tid än pengar att tillaga dessa läckerheter.

Vi körde en omgång i gjutjärnspanna med lock på spisen medan ett gäng kördes i ugnen. Som du ser blev det lite olika yta på dem. Jag tyckte båda smakade precis lika gott, men de som gått i ugnen hade en rent estetiskt mer tilltalande yta. ”Hälsans år” kanske inte förordar socker i maten, men jag tog lite försiktigt sirap på för att inte gå miste om den typiska smaken. Tyckte faktiskt det blev jättegott trots väldigt lite sirap.

Framåt eftermiddagen tog jag mig till Fredrikskyrkan för en konsert som jag sett fram emot länge. Ljuset spelade så vackert i det välvda taket medan kyrkan fylldes till sista plats. Jag satt med några körvänner och pratade om ditt och datt, livets djup och rena oegentligheter. Att vänta tillsammans med någon är betydligt roligare än att vänta själv.

Programmet var fint på papperet, ännu bättre i verkligheten. Kör, orkester och solister bjöd oss på en stunds högklassig njutning. Jag tänkte på hur lilla Sara Jefta (dotter till min orkesterdirigent under tonåren) spelade mössan av alla redan då hon var en tvärhand hög. Hennes sätt att hantera fiolen, med en sådan självklarhet och mjukhet, var fantastisk att få uppleva på nära håll. Egentligen vill jag inte plocka ut någons insats, det var helheten som gjorde denna konsert så fantastisk.

När sista tonen klingat ut och publiken gett sina stående ovationer kändes det viktigt att tacka alla vänner och bekanta som varit inblandade. Uppfylld av glädje och endorfiner ut i öronen tog jag mig ner till syrran där det överlämnades kåldolmar och ”rapport sedan sist” innan vi hoppade i jacuzzin. Att sitta där i timtal under en stjärnklar himmel var ljuvligt! Jag uppskattar verkligen ett bad, det är något av det bästa jag vet. En dag kanske det blir ett badkar igen, vem vet? På väg hem i bilen hann jag nästan lyssna klart på Annie Ernaux Kvinnan (Min far var jag redan klar med) och snart är jag redo inför bokklubben då det är dags om en vecka. Min far var en överraskande fin upplevelse, jag verkar inte alltid vara överens om Nobelkommittén som väljer världslitteratur. Jag är glad att jag fick göra Ernaux bekantskap och ser fram emot att kanske läsa något mer av henne. Ja, och det var den lördagen. Fast när jag kom hem lyssnade jag ikapp på andlig spis och förundrades över min duktige brorson. Balans i livet där allt som känns viktigt för mig fått plats – vilken ynnest!

16 jan

Det blåser i vårt hörn på jorden.

”Just det, det skulle bli storm.” Igår hade vi haft bokklubb hemma hos min syster. Maken hade passat på att följa med in till stan för att vi inte skulle behöva köra onödigt mycket och när det var dags att åka blev förvåningen stor då det knappt gick att öppna dörren på bilen på grund av vindbyarna. Vägen till Sturkö var täckt av bråte, lyckligtvis inga stora grenar den här gången. När vi kom hem gick det knappt att gå upprätt! Jag som verkligen gillar vind blev till och med orolig över tallen (den släpper alltid taget om grenar vid sådana här tillfällen, så också denna gång) och det kändes mindre härligt och mer något annat. Kanske hade det för en gångs skull varit skönt att slippa det värsta och helt obrydd ligga kvar mitt på golvet utan att bekymra sig om huruvida världen höll på att rasa runt omkring en. Väl hemma var det bara att låsa dörrarna ordentligt och elda i spisen. Det dånade utanför, slog i ventilerna, rasslade i grenarna, skrapade på fönstret uppe, ven i skorstenen. Vilket skådespel, denna gång för vilken blind person som helst. Det var helt galet! Enligt SMHI var byarna uppe på 29 sekundmeter, alltså drygt 104 km/h. Imponerande! Vid sängdags var det fortfarande lika galet, men framåt morgonkvisten hade det lugnat ner sig. Vi har dock några blåsiga dagar framför oss, så jag håller mig nog borta från skogen tills detta väder slagit om.

Bokklubben har verkligen varit saknad under pandemin! Igår var det ”redan” dags för andra boken sedan vi körde igång igen. Syrran hade valt en författare istället för en bok, så vi fick välja mellan allt som Karolina Ramqvist har skrivit. Jag har varit intresserad av henne sedan Bröd och mjölk gavs ut för något år sedan. Vad jag har förstått är det en bok som både väcker stora känslor, men också är helt meningslös för andra. Jag älskar den sortens texter, där det inte finns något ”rätt svar”, utan man är tvungen att läsa förutsättningslöst. En hajpad bok faller till exempel hårt till marken om den inte faller mig i smaken. Besvikelsen över att inte ha hittat en ny favorit är irriterande. I det här fallet hoppades jag bara få en känsla av matminnen som bara skulle vara kopplade till det sinnliga rent positivt. Hur som helst kom jag aldrig in till biblioteket, utan fick förlita mig till bibliotekets app Biblio. Där fanns inte denna bok, så jag lånade istället ”Farväl, mitt kvinnofängelse”. Detta var en snabbläst novell som trots det hann väcka frågor om både det ena och det andra. Mitt intresse väcktes, så Bröd och mjölk kommer att stå kvar på min önskarläsalista. Till nästa gång ska vi läsa Annie Ernaux. Jag är mest intresserad av hennes självbiografi, så det är väl bara att börja så jag hinner bli klar. Annars ser jag fram emot Kristina Lugn som vi ska ta oss an till sista träffen på terminen. Ansvarig till denna träff har även utmanat oss att skriva varsin dikt inspirerade av Lugn. Vilken grej! Det ska bli kul.

21 nov

Nu är det, tja, kaos igen?

Det är alltid lika spännande att möta övergången mellan höst och vinter. Vi vet att den med all sannolikhet kommer, vi kan vara beredda med både bälte och hängslen, men när väl snön börjar falla drabbas samhället av snökaospanik. Strömavbrott, felplogningar, avåkningar på blankslitna sommardäck som egentligen inte ens klarar ett rejält regn, upprörda känslor och inställda avgångar gällande alla slags farkoster.

Morgonstund har guld i mund? Snön ligger kvar och vi får ännu mer. Det singlar så vackert, fåglarna är som galna vid fågelmataren och jag njuter av dagens utsikt.

Sannolikheten för att det imorgon är grått och blött och blaskigt verkar ganska hög, men med tanke på hur dåligt jag hade tolkat de senaste dagarnas väder i förskott ska jag sluta låtsas vara John Pohlman.

Något som jag har bättre koll på än väder är pyssel. I närmare tio år har jag under månaden innan jul lagt fram pepparkaksmått i miniatyrstorlekar för att stansa figurer ur clementinskal. Jag har haft lite olika förhållningssätt till hur hålen ska göras. Årets första har jag dragit en rejäl stoppnål genom, men jag tror jag ska ta ner min hålstans och göra om det då dessa små hål kräver att jag trär upp figurerna med nål (onödigt tidskrävande). För att hjälpa figurerna torka plant lägger jag dem mellan bakplåtspapper och ställer någon tung ugnsform eller liknande över. Jag gillar att sedan använda de härligt doftande figurerna som dekoration på julklappar, julgrupper eller girlanger. Kan man förresten ha för många girlanger? Jag börjar fundera på om det kanske är så…

Igår var det äntligen dags att dra igång bokklubben igen efter ett osedvanligt långt uppehåll! Vi bjöds på ett vackert kök, en smarrig måltid och ett trevligt sällskap. Älskar de här sammankomsterna! Själv var jag inte så imponerad av Shuggy Bain trots att snart sagt allt jag läst om den varit idel lovord. Kanske borde jag ha läst eller lyssnat på engelska för att få en upplevelse som var mer autentisk? Jag orkar inte med den här sortens misär. ”Bok full av värme!” Eh, jo, visst finns det förlåtande inslag, men mest lyssnade jag mig igenom detta verk med en klump i magen. ”Pity porn” kallade visst min systerdotter böcker som är tänkta att få en att riktigt känna tragiken i någons eländiga tillvaro. Poverty porn kallas det också, men kanske inte i det här sammanhanget då författaren berättar om sin bakgrund ”som den var”, inte med syftet att vrida om magen hos folk. Det hade varit spännande att höra vad du som också läst den här boken tyckte. (Jag gissar att många Karin Smirnoff-fans gillar Shuggie.)