15 maj

Här har du min lördag.

Sally, en av de finaste katter jag har haft äran att lära känna, blev mamma häromdagen. Igår fick jag börja lördagen genom att grotta in mig i gulliga kattungebilder som min kompis skickade på de fyra nya pälsbollarna. De ska få växa till sig lite, sedan ska jag dit och gosa. (De tre andra ligger på den fjärde om du har svårt att se honom.)

Det kanske inte blev några kattungar just igår, men den här tjusiga madamen fick följa med på en beredskapsdag ute hos en vän på Hästholmen. Vi hade knytis med en massa god mat och så fick vi presentationer om allt från hur man sköter höns till akutvård utan tillgång till sådant som bandage och annat självklart. Jättefint ordnat, och trevliga människor.

Trädgårdslandet hos J är så välskött och inspirerande, en dag ska jag bli lika duktig som hon. Hur självförsörjande vill vi vara och hur ska vi isåfall komma dit? Det gäller att ha en plan och att vara duktig på både jordförberedelserna och ogräsrensningen, då är man på god väg. Bekämpning av ohyra, täckning med nät och fiberduk av olika slag, bevattning så klart… Det här är mer än något man snyter i näven. Det är verkligen en livsstil! Jag trodde aldrig jag skulle bli ”sådan”, men här står jag och är just, tja, sån. J har kommit med många tips och idéer på vägen.

Från Hästholmen gick turen in till Karlskrona och orgelfestival. Amiralitetskyrkans kantor Annika Nilsson trakterade sin orgel med den äran och jag vill inte förminska hennes finger- och fotfärdighet, men det var det som hände i Fredrikskyrkan lite senare som verkligen stod ut. Ludger Lohmann bjöd på orgelspelande i världsklass och visade att han kunde traktera båda orglarna. Vi fick följa hans hantverk på storskärm (här presenterar Staffan Sundås som är drivande i arrangemanget BlekingeOrgel gästen). När tonerna från Franz Liszt klingat ut blev det stående ovationer och jag tror att alla vi som var på plats var smått skakade av hur mästerlig Lohmann verkligen är. Detta blir en kväll jag sent ska glömma. Synd att kyrkan inte var fullsatt, men alla gillar väl inte orgelmusik lika mycket som jag.

Maken älskar faktiskt orgelkonserter, men han offrade sig för en fixardag hemma och hade utfört en hel massa grejer då jag kom hem framåt kvällen. Bland annat börjar nu förvaringsbänken i glasverandan ta form. Tänk att min drömtanke faktiskt är på gång! Det här blir jättebra. Jätte- , jättebra!

20 feb

Hej lördag!

Gårdagen kändes evighetslång, på ett bra sätt. Jag vaknade tidigt, men inte för tidigt. Steg upp och kikade ut mot trädgårdslandet för att spana på ankisarna. De såg ut att må bra och spatserade omkring trots att regnade något slags snönära slask, så jag tog med mig fräscht vatten och såg att de inte hade hunnit skita ner sitt dricksvatten alls. Inte såg det ut som att de hade ätit något heller, men de kanske är lite försiktiga såhär i början?

Maken måste jobba helg med ett stort projekt som ska vara klart om en dryg vecka, så jag visste att jag skulle få ”underhålla mig själv”/sköta allt praktiskt på egen hand. Eftersom det stod allt från storstädning inne till städning av ladan på listan på den där listan och jag även ville fixa lite fin middag för att inte hela lördagen skulle suddas bort i något slags enahanda dagsverke så planerade jag även in semlor och pizzabak.

Det bästa med att vintern bleknar bort är att det är dags att förbereda vårbruket och med det måste musklerna väckas lite försiktigt. Det är likadant varje år. Muskler på konstiga ställen låtsas som att jag aldrig har känt till deras existens, men att de nu liksom blommat ut. Det är jättemärkligt, men bara att ta. Det finns inga ”börja försiktigt med åtta repetitioner gånger tre” eller liknande, utan det är bara att gräva och lyfta och köra skottkärra, dra och putta och lyfta lite mer. Kräla lite emellanåt och så hugga sig in på vissa ställen. Japp. Så går det till här på landet. Man kan även uppsöka Skärgårdsgymmet och träna i maskiner, men det kostar pengar och så kan man inte gå in i skitiga kläder och håret i en slarvig knut. Eller jo, det kan man ju, men jag skulle inte vilja göra det. Dessutom är högen i ladan så ohemult stor, så jag kommer att bedriva många tunga styrkepass innan den är utstädad. Trägen vinner hoppas jag. Det är också lätt att få till de där 10 000 stegen per dag utan att behöva röra sig utanför tomtgränserna.

Storstädning då? Den där genomblåsningen som hör hemma med våren är det inte dags för än, så jag vet inte varför jag hade skrivit ”storstädning” på min helglista. Tror kanske bara att jag tyckte att golven i hallen och köket behövde våttorkas. Vad tycker du är ”nödvändigt” städ? Jag har gått från att ha noll tolerans för smuts, damm och skumma lukter till att tycka att det är okej med lite hejkon bejkon. Det finns viktigare i livet än att städa. Toaletten är jag fortfarande noggrann med, den är min egen domän. Vad ingår annars i en veckostädning i det här hushållet? Det får jag ta en annan dag, men just igår var det sådant jag skötte medan jag bakade vanliga semlebullar, glutenfria dito och Pizza Bianco med smarrig topping. Har du ätit vit pizza? Pizzabotten breds med crème fraîche och finriven parmesan- eller Västerbottenost, beroende på vad du gillar bäst. Låt gå i ugn tills degen är färdig och osten är lite gyllene. Toppa med hackad gräslök, finhackad rödlök, klickar av stenbitsrom och crème fraîche. När du har tagit bild på det färdiga resultatet gosas rom och krämfräsch ihop till en gegga av obeskrivlig karaktär. Efter detta är det bara att njuta av förunderliga smakexplosioner. Nymalen svartpeppar kan förgylla ytterligare, annars är det där ultimat lördagslyx.

Jag har testat att göra pizza på fruset GF pitabröd med gott resultat förut, och då jag hade det hemma fick min bli en latmanspizza. Maken fick lite lyxigare egentillverkad botten. Eftersom jag redan bakat GF semlebullar orkade jag inte med en oregerlig deg till, helt enkelt. En riktigt härlig bulldeg, full med smidiga glutentrådar, det är något det. Mindfulness, terapi, taktilt – det finns massor av härliga ord att hänga upp en vanlig deg på. Glutenfritt däremot gör sig bäst i typ kaksmet som man kan hälla direkt i en form. Så är det bara.

”Hur många semlor vill du ha? ”Två.” ”Hur många ska jag göra?” ”Fyra.” Så kan konversationer gå till här hemma. Ingen idé att bedriva metakonversation. Själv ville jag ha minst fem, men gjorde två och orkade en. Nu finns det en kvar till efterrätt ikväll. Jag såg att maken har 1,5 kvar i kylen. Han kände sig kristlig och åkte över till sin nyinflyttade ryske kompis (han ska hämta hit sin fru och två små barn nästa vecka) som har upptäckt semlor och ääääälskar dem. Hoppas han var nöjd med denna lite speciella version. Samma gamla vanliga kardemummabullar, men jag gjorde en ny fyllning. Så god, den smakade lite björnklister (gröna burken med innehåll som jag ville äta upp, bittermandeldoft) och perfekt rostade mandlar. Syrran hade tipsat om det här receptet på fyllning och jag kan varmt rekommendera det.

29 sep

Fikapaus.

Nu har jag äntligen vågat baka min favoritkaka med mjölersättning och insett att det gick hur bra som helst! Inte för att jag vet om det är något bra, man borde väl varken äta kakor med eller utan mjöl särskilt ofta, haha. Kul ändå när det funkar.

Jag tog med mig kaka till Vajlan, familjens goda vän, för en fika. Se, det blev några härliga timmar! I det här köket har vi haft många kulinariska upplevelser, mina föräldrar och mina syskon (och alla våra familjer). Vajlan är en hejare på kroppkakor och fika. Och allmänt sällskap, för den delen. När jag gick hem hade jag med mig en hel påse frysta aroniabär som jag ska göra saft av. När vädret blir lite bättre ska jag tillbaka och plocka själv också. Har du inte testat aroniasaft har du missat något i livet. Så gott! Jag ska testa att torka en omgång bär också. De här bären sägs nämligen vara nyttigheten själv.

Det nordamerikanska bäret aronia har tre gånger större innehåll av antioxidanter än svenska blåbär. Den här typen av antioxidanter tros kunna förebygga hjärt- och kärlsjukdom och cancer.  De är dessutom laddade med folsyra och vitamin B och C. Aronia ska också vara bra för minnet. Enligt studier kan en par portioner bär om dagen förhindra minnesförlust. Aronia finns som te, juice och sylt. De går också att äta färska, men är då  sträva och beska.

Tidskriften Må Bra

14 aug

Revansch på Fårö och ofrivillig storstädning.

För ett tag sedan tog maken sitt ”riktiga” flygcertifikat. Jag lovade att jag skulle åka med som första passagerare, men när det väl var dags pirrade det rätt ordentligt i magen! Igår steg vi så upp tidigt, packade matsäck och åkte till Kalmar Flygklubb. Därifrån begav vi oss mot Sveriges största ö för att så småningom landa i Bunge, en timme och en kvart bort i lite medvind.

I Bunge blev vi väl mottagna och fick låna varsin halvrisig cykel. Gratis är dock gott och vi var så tacksamma över denna generositet! Till saken hör att vi hade en riktigt trälig Gotlandssemester, den enda dåliga på våra snart 28 år tillsammans, för många år sedan. Den bjöd på bl a ett uppätet Bankomatkort, hemska cyklar och dåligt planerade dagsetapper. För mig har Fårö gett dåliga vibbar ända sedan dess… 😅 Nu var det dags att förändra tankarna runt denna mytomspunna ö.

Vi förvånades över att det var så pass folktomt, särskilt med tanke på alla rapporter om att fastlänningar totalt övertagit Gotland tidigare i sommar. Det var medeltidsvecka i Visby, så folket höll sig kanske där? Vi bestämde oss efter att ha överlagt med flygfältets ägare för att satsa på att ta sikte på Fårö kyrka, sedan cykla upp till raukarna i Lauters och avsluta med en måltid på populära Crêperie Tati. Senast vi cyklade i dessa trakter var det kväll och stressigt, så det var onekligen skönt att ta det lite lugnare den här gången.

Raukarna består av en kärna av korallrev och har bildats då de mjukare bergarterna eroderat bort av vattnets påverkan. Wikipedia är väl en så god källa som någon annan, så här kan du läsa mer om fenomenet.

Maken tog sig ut i vattnet och jag kom strax efter. Fy, så ont i fötterna det gjorde att ta sig fram! Jag har inte gått barfota särskilt mycket i sommar, men inte trodde jag att jag var så känslig… Turisterna som satt uppe på ”raukkammen” måste ha tyckt att jag bjöd på skrattretande underhållning då jag trippade fram och i vissa fall tog hjälp av händerna för att ta mig över. Stunden där ute var i alla fall en av dagens höjdpunkter, så det var helt klart värt utmaningen!

Jag hade betydligt lättare att se Fårös charm igår än 1995. Det var vykortsvackert mest överallt! Galetterna på crêperiet var otroligt goda. Tur att vi hade laddat på med ordentligt med energi inför ösregnet som cykelturen ner till färjan (en mil i motvind) bjöd på. Tur också att resten av dagen hade varit så otroligt bra! Jag kunde därmed släppa det där med att det regnade och istället ägna mig åt nostalgiska tankar runt sommaren 1988 då jag jobbade i hemtjänsten här på öarna och ofta fick cykla i regn. (Den andra semestervikarien och jag kom på att det mest effektiva regnskyddet var att ha en vanlig svart sopsäck liggandes över låren!)

När vi så småningom flög över Borgholm sågs solen bjuda på en strålande uppvisning mitt framför våra ögon. Till höger utanför bilden slog blixtar ner i havet från det svarta moln som hängde lågt där och såhär såg det alltså ut strax söder om det ovädret.

När vi hade tvättat planet och städat ur och maken hade loggat flygningen kom vi ut till ett plan som just hade landat. Så läckert! Maken hoppas kunna certifiera sig för att även flyga i mörker så småningom. Själv nöjer jag mig med att hänga med som passagerare, men jag kan konstatera att jag tyckte att själva väntan var mycket värre än flygandet i sig. Nästa gång slipper jag därmed förhoppningsvis pirret i magen!

Sonen ringde då vi var på väg hem och berättade att han upptäckt att frysdörren hade stått öppen och att han hade torkat upp en hel sjö som bildats utanför frysen. När vi väl var hemma var det bara att kavla upp ärmarna och köra storstädning av frysen. Jag kokade ”kejsarsylt” (alla bär vi hade i frysen kokades i fem minuter med syltsocker, det blev verkligen jättegott) och räddade det som kunde räddas. Suck. Eller, jag vet inte. Nu går slökokaren varm och då kan ju det färdiglagade köttet få mer tid i frysen! Ett fåtal grejer fryste jag om trots att de bara var ”kylskåpskalla”, men inget protein. Vilken tur att vi har haft ”skåprensning” hela långa våren! Situationen hade kunnat se helt annorlunda ut. Sylten blev verkligen lyxigt god. Vi provade den till våfflor idag och ingen såg särdeles missnöjd ut. Nu är det bara att fylla på med tomat- och squashsås inför den långa vintern och det hade sanningen att säga blivit lite trångt för den om inte den ofrivilliga frysrensningen hade gått av stapeln. Lev väl, hör du.

17 jul

Persiljeskörd.

Äldsta dottern i full färd med att skörda årets persilja. Fröerna fick jag av vår vän i Bredavik, något som gjorde den här skörden extra rolig! Jag har aldrig haft någon liknande framgång med denna gröda. Persilja är en tvåårig kryddväxt. Nästa år kommer det att växa upp ny järnboost här i lådan och vi får komma ihåg att skörda innan den går i blom.

Det blev en hel soppåse att ta in i köket! Jag samlade ihop buketter, sköljde och torkade noggrant i kökshandduk innan det var dags att klippa den yttersta, krusiga delen i rätt små bitar.

Till slut var hela ugnsformen av lagom storlek full. Då packade jag den klippta persiljan i små ziplockpåsar och märkte upp dem med ört och år. Slutligen pressade jag ut så mycket luft som möjligt och stoppade påsarna i frysen. Nu har vi tillgång till det smarriga, gröna guldet under hela vinterhalvåret. Halleluja!

10 jul

Kvällsmat.

Yngsta dottern är hemma på semester den här veckan. Jag tyckte att ”rester” skulle passa bra till kvällsmat, men det blev trädgårdsrensning istället. Och har du inte testat kanderade valnötter så tycker jag du ska göra det. Rosta valnötter i lite olja, strö över lite salt och lite mer socker och värm allt till sockret blivit ljusbrunt och smält. Häll upp på bakplåtspapper och låt svalna.

07 jul

Söta skatter.

Min syster och maken är det otippade biodlarparet här på gården. De båda gick en biodlarkurs tillsammans för några år sedan och har sedan dess kämpat för att få till mer än två samhällen. Det har inte varit helt lätt! Förra året stod de med två kupor utan drottning och efter vinterns mödor fanns bara ett levande samhälle kvar. Efter en enorm upphämtning och hårt arbete har de nu tre samhällen på gång. De har gjort två avläggare och hoppas nu att uppdelningen inte orsakat allt för mycket försvagning av grundsamhället. Det är så spännande att se hur bina sköter förlusten av en drottning och hur de tillverkar sin underbara honung!

Igår var det äntligen dags att utvinna honung för första gången sedan 2019! Jag har bara ”traumatiska” minnen från den utvinningsdagen, av olika anledningar, så det var skönt att få revansch igår.

Jag hade förberett köket med utlagda tidningar och brickor som skulle hjälpa mot kladdet som genomsyrade den första riktiga slungningen. Det var lätt att konstatera att alla tre lärt sig av förra gångens olika missöden, så den här gången gick det riktigt smidigt. Det är alltid roligare då allt rullar på.

En av lärdomarna från förra gången var att börja slunga långsamt så att vaxkakorna skulle hålla ihop. Det funkade precis enligt plan, så nu kan biodlarna helt enkelt återvinna ramarna med färdiga, välbyggda ramar. Kanske hinner bina då producera honung till en utvinning till innan årets säsong är slut.

Denna otroliga skatt! Jag älskar nyansen på den bärnstensfärgade honungen. Finns det något vackrare?

19 sep

Självhushållning av fröer.

Fröer är ett spännande ämne. Jag älskar att bläddra i Impectas katalog. Det ger samma härliga känsla som att bläddra i Ellos och Haléns kataloger på den tid det begav sig. För att inte tala om de amerikanska tegelstenar som min mamma då och då fick tillgång till! Wow. Du som vet, du vet. Doften, de glansiga sidorna, de fula kläderna och drömplaggen som du bara måste ha. Känslan av att verkligen förstå vad som var ”säsongens mode” och ojas eller glädjas åt hur det nu var. Men nu handlar inte detta inlägg om klädkatalogsnostalgi, utan om fröer!

Jag har alltid ambitionen att ta vara på både naturens och trädgårdens fröjder, men har ofta haft högre ambitioner än jag lyckats leva upp till. Jag har helt enkelt varit en av alla O:s svenska ”katastrooooof-vänner”, alla som vet att det finns mängder av gåvor omkring oss, men som inte tar tillvara på dem. Sedan vi flyttade till Orem har jag blivit bättre på det. I Utah hade jag många äldre förebilder som var fantastiskt duktiga på att ta tillvara också på sådant som inte är sött. Det är underbart gott med flädersaft, men särskilt nyttigt är det inte. Björnbärssylt är delikat, men den tillför också mer socker än ger alla de fördelar som björnbären i sin rena form bjuder på. Jag har helt enkelt fått omvärdera hur vi bäst kan sprida ut allt det nyttiga över året utan att nödvändigtvis blanda i så mycket socker överallt. I samband med detta har jag också blivit mer försiktig med hur jag hushållar med andra resurser. I år har det så äntligen blivit dags att ta tillvara på fröerna i vår egen trädgård.

Fröer är magiska. De är små och oansenliga, men rymmer svar på gåtor om vad själva livet egentligen innebär. Under okontrollerade former kan det bli lite hur-som-haver. Jag inser det, men är beredd på att ta konsekvenserna. När man plockar sina egna fröer finns det ingen ”garanterad grobarhet”. Man har ingen aning om vilka färger eller former som dyker upp. Ja, eller aning har man väl, men rosa kan bli lila och dubbel kan bli enkel. Långa eller korta? Vet inte. Det är ungefär precis som när man väntar barn. Det är så spännande att fundera på vilka olika egenskap den lilla ska få, men när hen ploppar ut är hen sin helt egen. Har kanske fångat upp en egenhet från farmors syster eller morbror Bertil som inte någon av föräldrarna vet hur man ska kontrollera. och kan ha helt andra behov än vare sig mamma eller pappa. Men det är ju också det som är så spännande!

I år sparar jag ett gäng olika tomatfröer. Min kompis har tipsat om att smeta ut fröerna i ett riktigt moget, fint exemplar av önskad tomat på en bit hushållspapper. Låt torka och slipp köpa dyra fröer. Jag har också samlat fröer från ringblomma, brudslöja, luktärt och stockros. Förhoppningsvis blir det lite rudbeckia, lejongap och solros också innan det är dags att vintervila. Syrran skickade en massa aklejafröer från Skottland! Och fortfarande växer de där som jag trodde var squash, men som verkar vara gröna pumpor. Alltså, jag satte bara squash och gula ”Halloween-pumpor”, men det som kommer liknar verkligen inget av dessa två alternativ. Fortsätter de växa utan att bli uppätna ska jag spara fröer från dem också. Grönsaksfröer tänker jag köpa, liksom sättpotatis. Jag är inte riktigt mogen för att hantera eventuella sjukdomar som följer med eller att få fröer som gör lite som de vill. Det har jag nog med på andra plan i livet, hehe.

15 sep

Skogens skatter.

Makens kompis O bor här på ön ett tag. Maken och han jobbar tillsammans med ett projekt, men dessutom är han gullig och hjälper till i trädgården. O gillar att gå långpromenader. Då menar jag inte timslånga sådana, även om de säkert också uppskattas. Han kan vara ute och gå en halv dag och är enormt duktig på naturens gåvor.

I söndags drog O med maken på en prommis av den vanligare sorten. När de kom hem hade de en tröja full med fina Karl Johan-svampar med sig! Naturligtvis var det O som hade hittat dem. Han har utvecklat ett vandringsöga som upptäcker minsta hasselnöt. ”Sveriges skogar är ett fantastiskt skafferi! Hur kan svenskar lämna dessa mängder med bär och svampar till sitt öde?!” Eh, jag står som ett fån. Inte ens när jag aktivt söker svamp hittar jag någon.

Bättre blev det när de kom hem. ”Visste du att vi har en massa stolt fjällskivling här i trädgården?” Maken var lika förvånad som jag. Nej, det visste jag inte. Det stod ett gäng perfekta exemplar en liten bit från huset och jag plockade gladeligen med dem in.

Jag tycker det är svårt med svamp. Hur ska man veta att man inte stoppar i sig något galet, som polackerna som sprang omkring nakna på en camping härom året? Soppar brukar vara säkra. Man kan förväxla Karl Johan med gallsopp, men sätter man tungan till den senare smakar det så bittert att man förstår att den inte passar i någon smarrig höstgryta.

Nu har vi tio 200 g-påsar förvällda Karl Johan-tärningar till framtida bruk i frysen. De stolta fjällskivlingarna tärnade jag och stekte länge i smör, salt och peppar, innan jag blandade ner dem i basmatiris som piffats med schalottenlök, svampbuljong och lite svart lyxris. Den ”risotton” gick inte av för hackor. Svampens Rolls Royce visade sig kunna fylla sina skor.

Det sägs att mer svamp är på ingång. Vi får väl se. Skulle det vara så ska jag ta mig an den med glädje. Kanske vågar jag mig på att torka en omgång?

07 aug

Blåbär i mängder.

Jag orkar inte plocka blåbär. Näpp. Jag är för bekväm för att uppskatta att själv ta tillvara denna naturens gåva som i år finns i överflöd. Förra veckan köpte jag fem liter av min svågers patient och den här veckan stod dottern för ytterligare sex liter, varav fem ligger i frysen och en i våra och andras magar. Jag skäms när jag skriver att jag är för bekväm. Istället borde jag ju ha åtgärdat anledningen till att det blir så jobbigt för mig. Jag har inte ont i ryggen i allmänhet, men mina bärplockarfasoner får ryggen att skrika högt i protest! Så tacksam jag är för att det finns andra som är mycket bättre på att hantera denna konst än jag.

I vårt hushåll brukar vi styckfrysa bären efter rensning. Jag häller ett några centimeter djupt lager i en rostfri form som bäst utnyttjar storleken på fryslådorna och låter bären frysa till i några timmar. Då de blivit genomfrysta delar jag upp dem i påsar. Storleken är inte viktig eftersom jag vid användning bara häller ut så mycket bär som jag vill ha. Vanligtvis blir det tvåliterspåsar med ca 500 g bär i varje.

Blåbär har mängder av hälsofördelar. Läs denna text i Kurera om du vill veta mer om detaljerna! Jag hoppas att dottern är sugen på ännu en blåbärsrunda, för jag känner att suget efter blåbär i havregrynsgröten kommer att vara stort i januaritristessen. Vilka bär brukar du ta tillvara?

En annan reflektion, förresten. Min syster funderade lite över ”skrytfaktorn” i att äta närodlat, ekologiskt och att odla själv. När vi växte upp var det sirapslimpor med Lätt & Lagom som kändes lyxigt då vi själva blev uppfödda på stenugnsbakat surdegsbröd från farmors källare och riktigt smör. Det är intressant hur trender kommer och går. Jag har inte längre Instagram-appen nerladdad och har sparat så mycket tid, och irriterande tyckande, på detta. Jag går dock fortfarande in och kollar ibland om jag blivit tipsad om något särskilt. Ekotipset har till exempel exploderat, och det finns väl inte en människa i Instagramsvängen som inte nu har lärt sig de enkla och effektiva husmorstips som fallit i glömska sedan hemmafruarna började utrotas. Vem ville använda ättika och bikarbonat när det fanns hemhjälp på burk? Jaja. Det är som det är och det blir som det blir, och så är det med det.