17 jul

Persiljeskörd.

Äldsta dottern i full färd med att skörda årets persilja. Fröerna fick jag av vår vän i Bredavik, något som gjorde den här skörden extra rolig! Jag har aldrig haft någon liknande framgång med denna gröda. Persilja är en tvåårig kryddväxt. Nästa år kommer det att växa upp ny järnboost här i lådan och vi får komma ihåg att skörda innan den går i blom.

Det blev en hel soppåse att ta in i köket! Jag samlade ihop buketter, sköljde och torkade noggrant i kökshandduk innan det var dags att klippa den yttersta, krusiga delen i rätt små bitar.

Till slut var hela ugnsformen av lagom storlek full. Då packade jag den klippta persiljan i små ziplockpåsar och märkte upp dem med ört och år. Slutligen pressade jag ut så mycket luft som möjligt och stoppade påsarna i frysen. Nu har vi tillgång till det smarriga, gröna guldet under hela vinterhalvåret. Halleluja!

10 jul

Kvällsmat.

Yngsta dottern är hemma på semester den här veckan. Jag tyckte att ”rester” skulle passa bra till kvällsmat, men det blev trädgårdsrensning istället. Och har du inte testat kanderade valnötter så tycker jag du ska göra det. Rosta valnötter i lite olja, strö över lite salt och lite mer socker och värm allt till sockret blivit ljusbrunt och smält. Häll upp på bakplåtspapper och låt svalna.

07 jul

Söta skatter.

Min syster och maken är det otippade biodlarparet här på gården. De båda gick en biodlarkurs tillsammans för några år sedan och har sedan dess kämpat för att få till mer än två samhällen. Det har inte varit helt lätt! Förra året stod de med två kupor utan drottning och efter vinterns mödor fanns bara ett levande samhälle kvar. Efter en enorm upphämtning och hårt arbete har de nu tre samhällen på gång. De har gjort två avläggare och hoppas nu att uppdelningen inte orsakat allt för mycket försvagning av grundsamhället. Det är så spännande att se hur bina sköter förlusten av en drottning och hur de tillverkar sin underbara honung!

Igår var det äntligen dags att utvinna honung för första gången sedan 2019! Jag har bara ”traumatiska” minnen från den utvinningsdagen, av olika anledningar, så det var skönt att få revansch igår.

Jag hade förberett köket med utlagda tidningar och brickor som skulle hjälpa mot kladdet som genomsyrade den första riktiga slungningen. Det var lätt att konstatera att alla tre lärt sig av förra gångens olika missöden, så den här gången gick det riktigt smidigt. Det är alltid roligare då allt rullar på.

En av lärdomarna från förra gången var att börja slunga långsamt så att vaxkakorna skulle hålla ihop. Det funkade precis enligt plan, så nu kan biodlarna helt enkelt återvinna ramarna med färdiga, välbyggda ramar. Kanske hinner bina då producera honung till en utvinning till innan årets säsong är slut.

Denna otroliga skatt! Jag älskar nyansen på den bärnstensfärgade honungen. Finns det något vackrare?

19 sep

Självhushållning av fröer.

Fröer är ett spännande ämne. Jag älskar att bläddra i Impectas katalog. Det ger samma härliga känsla som att bläddra i Ellos och Haléns kataloger på den tid det begav sig. För att inte tala om de amerikanska tegelstenar som min mamma då och då fick tillgång till! Wow. Du som vet, du vet. Doften, de glansiga sidorna, de fula kläderna och drömplaggen som du bara måste ha. Känslan av att verkligen förstå vad som var ”säsongens mode” och ojas eller glädjas åt hur det nu var. Men nu handlar inte detta inlägg om klädkatalogsnostalgi, utan om fröer!

Jag har alltid ambitionen att ta vara på både naturens och trädgårdens fröjder, men har ofta haft högre ambitioner än jag lyckats leva upp till. Jag har helt enkelt varit en av alla O:s svenska ”katastrooooof-vänner”, alla som vet att det finns mängder av gåvor omkring oss, men som inte tar tillvara på dem. Sedan vi flyttade till Orem har jag blivit bättre på det. I Utah hade jag många äldre förebilder som var fantastiskt duktiga på att ta tillvara också på sådant som inte är sött. Det är underbart gott med flädersaft, men särskilt nyttigt är det inte. Björnbärssylt är delikat, men den tillför också mer socker än ger alla de fördelar som björnbären i sin rena form bjuder på. Jag har helt enkelt fått omvärdera hur vi bäst kan sprida ut allt det nyttiga över året utan att nödvändigtvis blanda i så mycket socker överallt. I samband med detta har jag också blivit mer försiktig med hur jag hushållar med andra resurser. I år har det så äntligen blivit dags att ta tillvara på fröerna i vår egen trädgård.

Fröer är magiska. De är små och oansenliga, men rymmer svar på gåtor om vad själva livet egentligen innebär. Under okontrollerade former kan det bli lite hur-som-haver. Jag inser det, men är beredd på att ta konsekvenserna. När man plockar sina egna fröer finns det ingen ”garanterad grobarhet”. Man har ingen aning om vilka färger eller former som dyker upp. Ja, eller aning har man väl, men rosa kan bli lila och dubbel kan bli enkel. Långa eller korta? Vet inte. Det är ungefär precis som när man väntar barn. Det är så spännande att fundera på vilka olika egenskap den lilla ska få, men när hen ploppar ut är hen sin helt egen. Har kanske fångat upp en egenhet från farmors syster eller morbror Bertil som inte någon av föräldrarna vet hur man ska kontrollera. och kan ha helt andra behov än vare sig mamma eller pappa. Men det är ju också det som är så spännande!

I år sparar jag ett gäng olika tomatfröer. Min kompis har tipsat om att smeta ut fröerna i ett riktigt moget, fint exemplar av önskad tomat på en bit hushållspapper. Låt torka och slipp köpa dyra fröer. Jag har också samlat fröer från ringblomma, brudslöja, luktärt och stockros. Förhoppningsvis blir det lite rudbeckia, lejongap och solros också innan det är dags att vintervila. Syrran skickade en massa aklejafröer från Skottland! Och fortfarande växer de där som jag trodde var squash, men som verkar vara gröna pumpor. Alltså, jag satte bara squash och gula ”Halloween-pumpor”, men det som kommer liknar verkligen inget av dessa två alternativ. Fortsätter de växa utan att bli uppätna ska jag spara fröer från dem också. Grönsaksfröer tänker jag köpa, liksom sättpotatis. Jag är inte riktigt mogen för att hantera eventuella sjukdomar som följer med eller att få fröer som gör lite som de vill. Det har jag nog med på andra plan i livet, hehe.

15 sep

Skogens skatter.

Makens kompis O bor här på ön ett tag. Maken och han jobbar tillsammans med ett projekt, men dessutom är han gullig och hjälper till i trädgården. O gillar att gå långpromenader. Då menar jag inte timslånga sådana, även om de säkert också uppskattas. Han kan vara ute och gå en halv dag och är enormt duktig på naturens gåvor.

I söndags drog O med maken på en prommis av den vanligare sorten. När de kom hem hade de en tröja full med fina Karl Johan-svampar med sig! Naturligtvis var det O som hade hittat dem. Han har utvecklat ett vandringsöga som upptäcker minsta hasselnöt. ”Sveriges skogar är ett fantastiskt skafferi! Hur kan svenskar lämna dessa mängder med bär och svampar till sitt öde?!” Eh, jag står som ett fån. Inte ens när jag aktivt söker svamp hittar jag någon.

Bättre blev det när de kom hem. ”Visste du att vi har en massa stolt fjällskivling här i trädgården?” Maken var lika förvånad som jag. Nej, det visste jag inte. Det stod ett gäng perfekta exemplar en liten bit från huset och jag plockade gladeligen med dem in.

Jag tycker det är svårt med svamp. Hur ska man veta att man inte stoppar i sig något galet, som polackerna som sprang omkring nakna på en camping härom året? Soppar brukar vara säkra. Man kan förväxla Karl Johan med gallsopp, men sätter man tungan till den senare smakar det så bittert att man förstår att den inte passar i någon smarrig höstgryta.

Nu har vi tio 200 g-påsar förvällda Karl Johan-tärningar till framtida bruk i frysen. De stolta fjällskivlingarna tärnade jag och stekte länge i smör, salt och peppar, innan jag blandade ner dem i basmatiris som piffats med schalottenlök, svampbuljong och lite svart lyxris. Den ”risotton” gick inte av för hackor. Svampens Rolls Royce visade sig kunna fylla sina skor.

Det sägs att mer svamp är på ingång. Vi får väl se. Skulle det vara så ska jag ta mig an den med glädje. Kanske vågar jag mig på att torka en omgång?

07 aug

Blåbär i mängder.

Jag orkar inte plocka blåbär. Näpp. Jag är för bekväm för att uppskatta att själv ta tillvara denna naturens gåva som i år finns i överflöd. Förra veckan köpte jag fem liter av min svågers patient och den här veckan stod dottern för ytterligare sex liter, varav fem ligger i frysen och en i våra och andras magar. Jag skäms när jag skriver att jag är för bekväm. Istället borde jag ju ha åtgärdat anledningen till att det blir så jobbigt för mig. Jag har inte ont i ryggen i allmänhet, men mina bärplockarfasoner får ryggen att skrika högt i protest! Så tacksam jag är för att det finns andra som är mycket bättre på att hantera denna konst än jag.

I vårt hushåll brukar vi styckfrysa bären efter rensning. Jag häller ett några centimeter djupt lager i en rostfri form som bäst utnyttjar storleken på fryslådorna och låter bären frysa till i några timmar. Då de blivit genomfrysta delar jag upp dem i påsar. Storleken är inte viktig eftersom jag vid användning bara häller ut så mycket bär som jag vill ha. Vanligtvis blir det tvåliterspåsar med ca 500 g bär i varje.

Blåbär har mängder av hälsofördelar. Läs denna text i Kurera om du vill veta mer om detaljerna! Jag hoppas att dottern är sugen på ännu en blåbärsrunda, för jag känner att suget efter blåbär i havregrynsgröten kommer att vara stort i januaritristessen. Vilka bär brukar du ta tillvara?

En annan reflektion, förresten. Min syster funderade lite över ”skrytfaktorn” i att äta närodlat, ekologiskt och att odla själv. När vi växte upp var det sirapslimpor med Lätt & Lagom som kändes lyxigt då vi själva blev uppfödda på stenugnsbakat surdegsbröd från farmors källare och riktigt smör. Det är intressant hur trender kommer och går. Jag har inte längre Instagram-appen nerladdad och har sparat så mycket tid, och irriterande tyckande, på detta. Jag går dock fortfarande in och kollar ibland om jag blivit tipsad om något särskilt. Ekotipset har till exempel exploderat, och det finns väl inte en människa i Instagramsvängen som inte nu har lärt sig de enkla och effektiva husmorstips som fallit i glömska sedan hemmafruarna började utrotas. Vem ville använda ättika och bikarbonat när det fanns hemhjälp på burk? Jaja. Det är som det är och det blir som det blir, och så är det med det.

05 mar

… och där är säsongen igång!

Jag har en konstig grej som gäller trädgård och odlande. Jag gillar verkligen att vara planttant, men har så erbarmligt svårt att komma igång med försådder och andra förberedelser. T o m tråkigt rensande gör jag hellre. Det är precis som att det eventuella misslyckandet ligger där framför mig, manifesterat i påsar med såjord, fröer och verktyg… Nu är jag åtminstone igång. Lunchrasten gick åt till att sätta tomat, chili, paprika, aubergine och basilika. Maken har monterat hyllsystemet med belysning i gästskrubben i år eftersom inte sonen längre bor där. Tror att det blir jättebra!

Förra året lärde jag mig ett och annat, men inte vad som egentligen gick fel med basilikaskörden. På’t igen, så blir det kanske så det räcker åtminstone till några portioner pesto!

Jag firade med att rensa fruktkorgen på mjuk kiwi och skrumpet äpple. Dessa fick en runda i råsaftcentrifugen till mina smaklökars stora glädje. Tänk om det blir så stor Ingrid Marie-skörd som för två år sedan så vi kan njuta rosa äppelmust igen… Drömma kan man ju!

21 jul

Gårdens guld.

Idag har vi fått uppleva något rätt fantastiskt! Efter två års väntande var det idag dags för maken och syrran att få njuta frukten, eller honungen, av allt jobb de lagt ner på sina bin. De öppnade skattlådan och valde ut tre ramar som hade tillräckligt med honung i sig. Honungen i dessa räckte till fyra ”vanliga” honungsburkar, en specialburk till svärmor och ett par småburkar. Ska man räkna ut kilopriset på denna första skörd närmar man sig riktig lyxmat, men just idag känns det värt alla ansträngningar, all tid och alla tusenlappar som har investerats i denna spännande hobby! Nästa gång kommer de glada biodlarna möjligtvis ha investerat i apparatur som gör det lite lättare, om än inte mindre kladdigt, att utvinna varje värdefull droppe. Jag önskar att du skulle kunna smaka en sked av detta fantastiska guld!

07 nov

Pepparkaksmüsli.

Efter allt städande, sorterande och organiserande som pågått här hemma under ganska lång tid stod jag så här med ett gäng ingredienser som närmade sig bäst före-datum och som såg ut att passa särdeles bra tillsammans i en ny konstellation. Granola, eller mysfrukostmüsli… Efter att ha rådfrågat min ständige följeslagare GOOGLE bestämde jag mig för att fristajla lite och var så våghalsig att jag hittade på lite alldeles själv. Resultatet blev en mycket god pepparkaksmüsli och då flera på Instagram tyckte att det lät gott kommer här det ungefärliga receptet. (I gammeldags granola brukar man använda mer socker och vanlig matolja och i modernare, svenska recept blandar man ofta matolja och vatten.)

Pepparkaksmüsli

500 g havregryn
drygt 2 dl hackade nötter och mandlar
drygt 0,5 dl rostade och saltade solrosfrön
1 påse kokosflingor (den gamla hederliga sorten som man brukade baka kokostoppar av på 80-talet)
1 påse pepparkakskryddor (min gick ut förra året, så jag gissar att man kanske kan vara lite mer restriktiv med fullvärdiga kryddor)

1 dl honung
0,5 dl farinsocker
0,5 dl kokosolja

Koka upp honung, farinsocker och kokosolja och låt det bubbla lite försiktigt en stund under omrörning.
Blanda resterande ingredienser och häll över den söta röran. Rör runt ordentligt med en slev till en väldoftande, lite småklumpig röra.
Dela upp blandningen på två plåtar. Rosta i 175°C varmluftsugn i 15-20 min beroende på ugnens beskaffenhet. Rör om ofta! Granola har en tendens att brännas lätt. Byt plats på plåtarna i halvtid. Håll dig i köket under rostningen, för det luktar gudomligt gott!
Låt müslin svalna och häll upp i lufttät burk. Njut förslagsvis med naturell yogurt, vaniljyoghurt eller mjölk.

09 jun

Det är allt bra gott med rabarbersaft!

Jag vet att socker varken är bra för mig, min moster eller grannens kusin, men jag har svårt att motstå ett glas iskall rabarbersaft. Jag gjorde Kammebornias rårörda, men hade ”bara” i två kilo socker. Det blev sött nog ändå! Min systers senaste rabarbersaft var grymt god, ännu bättre än den här, men jag kan tänka mig att det hade lite med att jag använde många ”träiga” och grova bitar. Jag gissar att de spädare är mer smakrika. Hur som helst blev det smarrigt nog för att jag skulle ta ett extra glas efter middagen. Har du något favoritrabarberrecept?