självhushållning

05 aug

Är vägen målet och behöver man komma fram?

Jag har väntat hela sommaren på att solrosväggen vid ladan skulle börja blomma och nu har dagen kommit! Jag har satt solrosor på fyra olika ställen för att gardera mig den här gången. Här bakom tomaterna växer det som bara den, men bara för att jag har vattnat en hel del samtidigt som jag tagit hand om tomaterna. I ettåringsrabatten har det blommat ett tag och vid perennrabatten kommer snart grannarna att få njuta av vacker fägring. Jag tycker det är så intressant att människor överlag tycker så illa om gula blommor. Är det alla fibblor som ställer till det? Onekligen finns det ett näst intill oändligt antal gula ogräs som bråkar i rabatter och gräsmattor, men jag njuter ändå av det gula om färgen går hand i hand med ett vackert formspråk. Visst har solrosorna just detta? I år hade jag tanken att testa och utveckla perennrabatten, men just där har jag bestämt mig för att röra mig i den rosa-blå-lila färgskalan. Min tanke med ”alla världens färger” lät bättre i huvudet än i rabatten. Till nästa år får Fars ringblommor flytta till ettårsrabatten tillsammans med solrosorna, krassen och en del annat smått och gott.

När jag utvärderar odlandet ser jag ett mönster som börjar utkristallisera sig. ”Odla det du äter, ät det du odlar.” Det är onödigt att lägga tid och energi på sådant som ändå inte hamnar på bordet av olika orsaker. Mer lök, potatis, ärter, bönor och kål? Problemet är också att det hela tiden händer saker på sommaren så att jag inte heller hinner laga lika avancerad mat under sommarmånaderna. Inte bara det, även om jag räknar med att först äta maten senare så måste den ändå skördas. Idag ska jag ta hand om en del innan vi åker på stort födelsedagskalas i Klackamåla. Jag är så tacksam över att det stora regnet räknas komma inatt/imorgon bitti istället och vill få upp löken innan det blir geggigt i trädgårdslandet igen. Vi letar nytt ställe för hallonbuskarna som inte måste vara i trädgårdslandet, utan kan vara utanför stängslet. Där kan vi ge dem fri lejd på ett annat sätt. Lite i taget får vi grepp om vårt hem och trädgården, vi ser vad som funkar och vad som inte gör det. Jag känner in ogräsen, vinner över en del och låter en del fortsätta få spelrum. Det är så roligt och givande!

Växthuset som kom igång så sent har iallafall fått visa sin potential, vad vi kan förvänta oss nästa år. Jag har lärt mig mer om hur det ska vattnas där inne för att växterna ska må bra och drömmer om vinrankor och bättre system för att binda upp växterna. Samtidigt funderar jag över hurdan häck vi kommer att landa i, om det finns plats för en hemlig trädgård och var ett lite mer skyddat uterum skulle passa. Drömmar kostar inte, men kan leda framåt. Det har hänt så mycket här hemma det senaste året, både för att vi lärt oss mer och för att maken kommit igång med sitt byggande. Jag är mycket tacksam över hans engagemang. Utan det hade det inte sett ut som det gör idag.

08 jul

Bifascination.

När systerdottern var här för några dagar sedan visade hon stort intresse för bina och maken frågade om hon ville komma hit och hjälpa till med veckoskötseln. Det tyckte hon lät jätteroligt och igår var det dags. Bina är min systers och makens projekt ihop. När båda jobbar samtidigt brukar maken ha den roligaste utstyrseln och jag kommer alltid att tänka på fågelskrämman i Trollkarlen från Oz. Den funkar i alla fall och det är det viktigaste.

Systerdottern är synnerligen snabbtänkt och hängde snart på vad som skulle göras. Hon puffade rök som ett proffs och rörde sig försiktigt, men utan att verka rädd. Det kan annars vara överväldigande att se så många bin på en gång. Ibland blir de ettriga (röken är tänkt att dämpa dem lite) och även om man är helkroppsskyddad kan allt surrande verka hotfullt.

Allt gick bra och efteråt kom utlåtandet. Den unga kvinnan berättade att hon garanterat kommer att göra allt för att bli biodlare när hon kommit så långt att hon bor i ett eget hus. Jag förstår henne! När man börjar sätta sig in i binas förtrollande värld är det lätt att bli förundrad. Det är så mycket som är fascinerande med bin. Deras samhällsstruktur. Deras precision. Deras livscykel. Honungens egenskaper. Jag är mycket tacksam över att få vara så nära de här små gynningarna. Det har varit ett tufft år här i vårt hörn av Sverige, på andra håll översvämmas kuporna av honung med rekordskördar. Båda samhällena verkar i alla fall må bra och det är viktigare än rikliga honungsskördar. Det kommer nog! Under tiden ska jag lära mig mer om honungens magiska egenskaper. Kanske vill du göra detsamma? Varsågod!

21 okt

Febriga planttantstankar.

Någonstans på vägen har jag dragit på mig någon bacill, för jag är helt sänkt. Har en diger lista att beta av i trädgården, men har halvsuttit i sängen och snutit mig mest hela morgonen. Vitlök ska ner i jorden, dahliorna har renplockats och är uppe men ska skakas av, märkas upp och transporteras tillsammans med pelargonerna till Bredavik, jag har lite blomsterlökar som ska ner i gräsmattan och så vore det toppen om jag kunde hälla ut innehållet i några fröpåsar så jag får fler plantor att sätta i perennrabatten till våren.

Pelargonerna fick en sista frisering med bortplockning av alla fula blad och rensning av alla blommor och knoppar. Det känns som ett helgerån, men är bra för dem nu när de bara ska vila och återhämta sig hela vintern. De får en sista skvätt vatten, sedan vattnar jag knappt alls förrän det är dags att väcka dessa skönheter till liv nästa vår.

Vår gräsmatta ser ut som en berg- och dalbana för minioner. Den är lite för ojämn för vår smak, men just nu får det vara. Kanske blir det en liten renovering så småningom. Brorsan kom och körde över allt en sista gång för hösten med åkgräsklipparen, så nyfriseringen gör att det ändå ser mer välvårdat ut. Trots en omgång frost har trädgårdslandet fortfarande mycket att ge. Kålen mår bra efter den kyliga behandlingen och selleri, morötter och en del annat ska tydligen smaka bättre efter en köldknäpp. Orkar jag ta mig ut ska jag hämta ett huvud broccolo i landet och ångkoka, äta med smält smör och flingsalt till lunch, njuta av allt som gått bra för planttanten i år! Det har varit en finfin säsong och jag är mycket tacksam över att framstegen varit flera än bakslagen. Jag lär mig så mycket hela tiden.

Målet för dagen är att åtminstone klä mig. Jag har druckit tre muggar örtte av olika slag, men känner mig mer kissnödig än pigg efter den behandlingen, hehe. Lyssnar på soft musik och samlar kraft, funderar över vilken salva som passar bäst att lugna huden runt mina röda näsvingar. När allt detta viktiga är avklarat blir det kanske ändå lite jobb avklarat. Tur att jag inte har något värre att ta mig an. Ta hand om dig, hör du!

24 sep

En fredagseftermiddag i tretton bilder.

Jag har haft en förkylning lurande i några dagar. Vår kördirigent var sjuk i torsdags, så det blev ändå ingen repetition. Lika så bra. Igår hostade jag hela dagen, men imorse kände jag att det har vänt utan att riktigt bryta ut ordentligt. Skönt! Den här tiden på året blir ju alla sjuka (av olika anledningar). Jag passade i alla fall på att jobba på med det som behöver tas om hand innan regnet rullar in efter helgen. Ja, eller om det blir något regn återstår att se, men de har lovat en hel del.

Dessa dahlior! De är lite petiga och tåler ju inte hur mycket som helst. Frosten är största fienden och man måste komma ihåg att ta upp dem för vinterförvaring. Tvestjärtarna älskar dem och rådjuren har varit och knaprat på dem de också, kanske i brist på annat? Egentligen tåler de ganska styvmoderlig behandling, men levererar mycket bättre då de får mycket näring och vatten. De är i alla fall några av mina favoritbukettblommor och jag använder ofta de lite flådigare versionerna som solitärer.

Min syster försådde dessa vackra jätteastrar och jag är helt kär i dem! Vill ha en hel bukett full nästa år, gärna i matchande mjuka färger. De här står i vår stora zinkbalja och jag tror egentligen att de vuxit sig ännu större på friland.

Många tycker att höstanemon är ett ogräs och försöker hindra dess spridning, men ser de inte skönheten?! Jag älskar dem verkligen. Min lilla planta har blivit illa behandlad i år, men jag hoppas den kommer igen med stor kraft nästa år. Så fin, både i form och färg.

Vårt fåniga växthus har helt blåst sönder. Inte ställningen, men plasten. Ställningen behåller vi så kanske vi kan få till någon praktisk lösning till nästa år, men samtidigt är vi tacksamma för vilken hjälp vi fått till stor skörd av allt från physalis till paprika. De här gula paprikorna har fått stå kvar ute, men jag ska nog plocka in dem så de får mogna klart inomhus.

Förra årets pumpasuccé har dessvärre inte upprepat sig. Jag hade inte lika många plantor och näringsvattnade inte tillräckligt länge. De här minisarna blev dock jättefina och jag kan nog se till att alla syskonbarn får sin egen pumpabebis.

Den del av kyrkogården som mammas grav står på ska helrenoveras. Nya häckar, bevattningssystem och allé, tanken är att det ska bli vackert här. Det ser jag fram emot!

Min syster fyllde i guldet på mormor och morfars gravsten för många år sedan och nu var det dags igen.

Motivet vågade jag mig inte på då solstrålarnas spetsar kräver millimeterprecision, men visst blev det ett lyft?

Jag fyllde också i mammas namn med permanent akrylfärg, för nu när det har gått några år har texten liksom blivit ett med stenen. Precis som med motivet på den andra stenen vågade jag inte riktigt ge mig på datumen med färg. Jag kanske bara behöver fixa en finare pensel så ska det nog gå! Vill bara inte förstöra något. Nu kan folk hitta till mammas sten, något som inte varit helt lätt om man inte redan visste var den stod någonstans.

Hemma har det blivit höst i den stora byttan också. Jag gillar att den får vara med i olika skepnader genom årstiderna och är tacksam för min systers inspiration. Hon har det så vackert på sin innergård inne i stan! Det är som en liten oas bakom det höga träplanket.

Jag fick en förlängd prenumeration av Land av kära svärföräldrarna. Älskar den här tidningen som alltid bjuder på spännande artiklar, inspirerande recept och handarbeten. Jag måste vara deras exakta målgrupp…

För ett tag sedan satte jag mig för att räkna ut hur mycket det kostar att baka själv och om det lönar sig nu när maten har blivit så dyr. Det landade på 1,20 kr/fralla, så visst lönar det sig! Detta trots att elen är så dyr, ännu mer om man passar på att använda ugnen då den ändå är igång. Det är nämligen uppvärmningen som kostar mest.

Det kan hända att någon skrattar åt att jag väger degen, men jag har kommit fram till att det verkligen är värt det. Så här gör jag naturligtvis inte med vanliga kardemummabullar eller liknande, men då jag alltid bakar brytfrallor blir det både snyggare och jämnt bakat då alla bullar är lika stora. Jag skyller på min äldsta moster som fick mig in på denna väg, men är samtidigt tacksam. (Alla har sina konstigheter, inte sant?) Jag äter ju inte ”vanligt” bröd, men nu har maken styckfrysta frallor och kan njuta av smaken av nybakat så fort han behöver eller vill. Har du gjort någon särskild åtgärd med anledning av de ökade kostnaderna runt omkring oss?

19 sep

Livet fortsätter på landet.

Välkommen frisk kylig luft om nätterna och brittsommarvarmt t-shirtväder! Jag njuter verkligen av denna årstid. Det finns massor att göra i trädgården och trädgårdslandet, men jag har liksom tröttnat lite. Vet att jag borde gödsla upp somligt och fortsätta stödvattna då det är så torrt. Orkar bara inte hela vägen! Det blir lite duttande här och lite duttande där. Det viktigaste måste ju skötas naturligtvis, som att plocka in vackra buketter att njuta av.

Sven-Eriks dahlior har fått ny kraft liksom fars ringblommor. Lejongapen blommar på och rosenskärorna svävar framför stenmuren som vackra fjärilar. Jätteverbena skulle jag också kunna plocka, men den här buketten fick bli min klassiska septemberbukett i glada färger på den gulröda skalan. Skulle aldrig ta på mig den här färgkombinationen, men tycker att det är så vackert!

Vi är helt självförsörjande på grönsaker en bit in i oktober. Tomater, gurka, squash, morötter, lök, rödbetor, vitkål, broccoli, selleri, paprika, hallon, päron och potatis finns att välja på, så vi behöver inte tjura. Jag glömde däremot så nya sallatsfröer, men det är kanske inte för sent än? Jag vet ju att många har egen sallat under en lång period. Purjolök, blomsterkål, spetskål, palsternacka och rotselleri är inte riktigt klara för skörd än. Dessa har inte fått tillräckligt av vad det nu är de behöver. Vatten, näring, skydd främst. Jag antecknar resultat och lär mig inför nästa säsong. Så tacksam jag är för att jag började skriva odlingsdagbok redan då jag försiktigt trevade mig fram i början av 2018. Nu finns anteckningar från (nästan) fem hela säsonger!

Brorsan har fått många önskemål om ved som han tyvärr inte kan uppfylla. Han var däremot sjyst och levererade en omgång till oss. ”Syskonen går först.”

När broderskapet kom med veden började maken lägga ut allt som låg i vedboden på gräsmattan och tänkte låna släpet för att hiva iväg allt som skulle till sopstationen. Jag glömde att fota ”allt”, men det såg inte klokt ut. Margarinlådor med metallskrot, andra lådor med annat skräp, skräp överallt. Nu var sopstationen inte öppen, men efter några timmars arbete var jobbet gjort. Detta har hängt över oss sedan innan vi köpte stället. Mängder med osorterat skrot, glas och ”grejer”. Nu är allt tillbaka i vedboden, men denna gång sorterat i sopsäckar och murarhinkar. Metall, el, brännbart, kemikalier, glas… Jag är så nöjd! Det blir lätt att köra iväg till tippen på det här viset. Vi sparade somligt som kan komma till användning, så idag ska jag lägga några av de grejerna i citronsyravatten och se om jag kan lyckas rengöra från rost. Det är väl dumt att spara sådant som är skräp på riktigt. Nu är det bara grejerna i sommarvistet kvar! Ja, och allt i ladan, haha. Tur att det finns att göra.

15 sep

Kryddhjulet uppdatering.

När jag håller på med utmaningen blir det inte så många vardagsbilder. Trädgårdslandet behöver en riktigt omgång kärlek, men jag håller på med just det, lite i taget. Har grävt ner rödklövern i lådan jag odlat gröngödsel i. Plockar hösthallon varje dag och njuter av att vi nu, flera år efter planteringen, fått betalt för mödan. Suckar över att jag gick på det i år igen. Att våga låta kål (överblivna plantor från kompis) växa utan nät, alltså. Hahaha, den lådan ser skrattretande löjlig ut (inte i bild). Pinnar med ingenting på – de där kålfjärilslarverna smaskar upp precis allt i sin väg. Funderar på bättre sätt att lagra rödbetor. Är tacksam över hur mycket skörd vi fått ut trots torkan. Har vågat stoppa ner plantor som ska sättas på annat ställe nästa år i några av lådorna där grönsakerna är upplockade ur jorden. Lite så.

Igår tog jag äntligen tag i kryddhjulet som bara varit halvfärdigt eftersom jag väntade in det jag frösådde i krukor i början av sommaren. Nu är faktiskt hjulet komplett. Är så glad över att min syster tipsade om de gratis gatstenarna. Det här är verkligen mitt favoritprojekt i trädgården! I mitten ståtar en lite skev anisisop (fick den av min faster). Chokladmyntan (min kusin), gräslöken (mamma), citronmelissen (en annan kusin) och salvian (syrran) hade jag sedan innan. Jag älskar gratis med affektionsvärde. Chokladmyntan behöver bindas upp, den har tyvärr lagt sig över citrontimjanbuskarna (de enda plantor jag köpt, så det känns ju surt) och nästan tagit död på alla tre. Vinruta, isop, oregano, vinterkyndel, malört, timjan och lite ny gräslök frösådde jag. Nu har de alltså kommit på rätt plats så de kan etablera sig inför nästa år. Skräphögen till höger/bakom hjulet ska jag ta hand om inom en vecka är planen. Vi har körhelg, så mycket tid kommer att gå i musikens tecken. Då finns det inte mycket tid eller energi över till trädgården. Jag ska be maken köra en runda med grästrimmern. Då blir allt så mycket snyggare i ett nafs.

24 aug

Högt och lågt.

Augusti bjuder på bokeh, första morgonen då jag inte längre öppnar verandadörren i köket direkt då jag går in i köket för att koka vatten till morgonkoppen te, solnedgångar som går i ljuvliga färger värdiga själva Tricia Guild, skördefest, dahliaexplosioner och helt vanliga drömmar. Lagom till att det var dags att gå och lägga sig igår kväll ringde yngsta dottern och berättade att hon förlorat sitt andrahandskontrakt då det tagit slut mellan hyresvärdinnan och hennes pojkvän. Hyresvärdinnan var så ledsen, både för sin egen och dotterns skull. Det finns papper på tre månaders uppsägning, så egentligen hade dottern kunnat bo kvar. För ett par dagar sedan fick hon dock erbjudande om att dela lägenhet med några vänner, så det gick snabbt att lösa den uppkomna situationen. Jag och maken åker upp för att agera flytthjälp nästa vecka och förhoppningsvis blir detta bara ett litet gupp i vägen istället för något som hade kunnat leda till mycket stress och oro.

Detta är en för året ny dahlia. Jag köpte Polka Anemone efter att ha sett en så ljuvlig bild, men hade inga större förväntningar efter mina upplevelser med de andra superspecialdahlior jag satt de senaste åren. De är alltid sådana primadonnor, precis som moderna tulpaner. Något blev dock rätt för den här. Seg i starten, men den levererar nya blommor på löpande band och fortsätter förhoppningsvis ett tag till.

Pizzadegen vi hittade till Bredavikspizzorna går bra att frysa då degbollarna är färdigjästa. Efter lite vanlig elugnspizza med botten upphämtad ur frysen häromdagen blev det en deg kvar som jag lämnade kvar att jäsa i kylen ännu en natt för att se om det skulle gå att göra något som skulle likna surdegsbröd på denna långjästa deg. Jag körde in en termometer för att mäta upp 96°C och maken fick agera testpilot då minibrödet var färdiggräddat. Han blev väldigt nöjd med resultatet och jag måste säga att det både luktade och såg mycket delikat ut. (Vi har redan testat att göra vitlöksbröd liknande naan med denna deg och det går också jättebra.)

Vi har ett helt gäng påsar snålröra från förra året kvar i frysen. Den smakar fortfarande bra, så jag gör ingen ny. Årets projekt blir istället frysa in hela tomater. När jag behöver tomater till såser och soppor framöver kan jag bara ploppa ner dem direkt från frysen i hett vatten, vänta en stund, ta bort skalen och hacka. Perfekt ju! I år ska jag också frysa zucchini. Vi får väl se om det är något som går åt i vinterns matlagning.

Brorsan behövde lite stöttning då han skulle planera sin flygtur och tog hjälp av den mer erfarne svågern. De satt där och svängde sig med konstiga uttryck och förkortningar, men verkade ha koll på läget. Det ska räknas på sidvind och avstånd och annat, flyga är inte något man gör utan god planering.

Jag plockar björnbär varje dag, men bara tillräckligt för att äta till efterrätt eller mellis. Inga bär befinner sig i frysen ännu eftersom jag inte har samma uthållighet som yngsta dottern. Hade hon varit hemma hade vi med säkerhet haft flera liter i frysen redan! Alltså, varma björnbär är något av det godaste jag vet numera. Konstigt egentligen, för när jag var yngre gillade jag dem inte alls.

Nu när det här blogginlägget redan handlar så mycket om sådant som folk på landet kan ägna sig åt måste jag klämma in gårdagens lagning. Ett av de gamla fina barnlakanen från Bredavik hade hål i sig och riskerade att åka ut ur linneskåpet. Jag tog hem det och lagade genom att nåla fast en bit lakansväv på undersidan, lite större än hålet, och sydde sicksack fram och tillbaka tills det såg bra ut. En sådan här lagning är inte skön att behöva ligga på. Jag är helt för att vårda sina textilier, men hade hellre använt lakanet som lakansväv för kommande projekt om hålet inte hade varit placerat så nära kanten. Nu håller det dock ett tag till.

Den här härliga retropläden köpte jag på loppis, men glömde i stunden att de där gamla malbehandlade plädarna kan vara behandlade med DDT. Jag skrev därför till textilmuséet i Norge som vet mer. Dessvärre hade jag rätt i mina antaganden och då muséet inte har pläden i denna färgsättning får den kanske åka hem till Norge igen.

Efter alla timmars jobb i trädgården är det viktigt att också njuta. Inte för att trädgårdsvård inte kan vara njutbar, jag plågas ju inte precis av jobbet där. Det visuella får dock inte ta så mycket plats då jag vattnar och rensar ogräs. Rundorna i trädgården i solnedgången är därför ren och skär njutning. Solrosorna som växer i rabatten har hamnat där av sig själva och jag har inte haft mage att flytta på dem trots felplaceringen. Jag längtar efter nya solrosfält och kommer kanske ihåg att sätta fröer till ett sådant någonstans nästa år. Vi får väl se.

Nej, jag vet. En telefonkamera kan inte fånga verklighetens skönhet, men jag blir så glad av denna påminnelse. Vilka kvällar vi har! Tack livet.

17 aug

När vardagen knackar på.

Efter den här sommaren känns vardagen som semester efter semestern. Det låter kanske märkligt, men det har verkligen varit full fart de senaste månaderna! Eftersom det varit så torrt har mycket tid gått åt till att sköta vårt lilla trädgårdsland så bra som möjligt. Vi har inget bevattningssystem och då är det fotarbete som gäller. Det är världens bästa helkroppsträning; två tioliterskannor i händerna och att gå fram och tillbaka över gården ger många steg på en dag. Jag hade tänkt bjuda över några vänner från stan och lite längre ifrån, men dagarna gick och nu är det mitten av augusti. Goda ambitioner är bra att ha, men blir det inte som man tänkt vinns det ingenting på klander och besvikelse.

Det är lätt att fastna i morgonljuset då det rinner in genom fönstren. Den nymålade verandan har bidragit till ett lyft, men nu känner jag att dörrarna som rengjordes väl vid renoveringen och sedan lämnades som de var inte längre håller måttet. Köksdörren ska definitivt målas om och jag tror faktiskt att även sovrumsdörren kommer att få lite ny färg. Ett hem är i ständigt utveckling, precis som en människa. Känner man sig ”klar” kan man nog vara lite orolig.

Pelargonerna har haft världens bästa sommar. De har mått så gott i solen och att jag varit duktig på att vattna med Blomsterlandets pelargonnäring har gjort underverk. Jag har långsamt fått lära mig att jorden måste ha något att bidra med mer än att vara som ett oasisblock för plantans rötter. Just pelargonerna har inte fått några stora odjursangrepp. Tusenfotingarna har varit och tuggat på krukdahliorna precis som vanligt, men numera har jag accepterat att det får vara så. Hela gården skiftar i grönbrunt då vi har haft det så torrt hela sommaren, men det här hörnet prunkar av färg. Rabattdahliorna blommar väldigt lite trots att de brukar vara fulla av blommor vid den här tiden. Det mesta har torkat bort eftersom jag har behövt lägga vattningsfokus på det ätbara. Jag hoppas att de kommer igen om det behagar regna lite mer någon dag.

I mormor Brittas Argentavas står de intensivt röda luktärterna och bjuder på en riktig färgsymfoni. Igår klippte jag ner hela luktärtshäcken vid rådjursstängslet eftersom jag inte hunnit hålla efter med plockning sedan dottern och svärsonens bröllopsfest. Detta har inneburit att det har hunnit sättas en massa ärtskidor och då avslutas ju blomningen… Jag hoppas att det åtminstone finns lite kraft kvar där. Efter förra årets tomatrekord känns det trist att skörden ser ut att bli rätt klen, men vad gör man? Nu är jag åtminstone tillbaka som kål-förespråkare och det är inte fy skam att ha ett helt gäng fina vitkålshuvuden och rätt mycket broccoli. Som vanligt har lökskörden blivit riktigt fin och det gläder jag mig mycket åt. You win some, you lose some. Samma gäller min fina väns son som sprang 3000 m hinderkval i EM igår. Jag och maken satt och hejade för fullt då han låg först av alla. Dessvärre föll han vid ett hinder och det såg lite läskigt ut, men jag har fått besked om att han inte blev illa skadad. Han är så ung fortfarande och har många lopp framför sig! Förhoppningsvis kommer han i framtiden att se på det här loppet som en viktig erfarenhet. Är det inte det våra liv är? En lång rad erfarenheter av varierande grad. Hoppas att din dag leder till något som får dig att känna dig nöjd.

05 jul

Skördetiden har börjat.

Nu har vi kommit till utbetalningen av all tid och energi som har investerats i trädgårdslandet. Det är fortsatt viktigt att vattna och det gäller att hänga med i skördandet för att exempelvis sockerärtorna ska fortsätta ge en generös skörd. Något kålaktigt går ner varje dag i princip och vi har testat de första och riktigt smarriga rödbetorna. Jordgubbarna är såklart godast. Igår kom lillebror med familj på snabbvisit och då var det bara att vispa upp en slatt grädde och värma ostkakan i kylen för att servera med en god skörd röda läckerheter. Det här gör mig verkligen glad!

Squash, gurka och pumpa har lagom börjat ta sig ton. Favoritsquashen Soleil som producerade så fantastiskt förra året är först ut i år också. Jag räknar med första squashen om någon vecka max. I skräplimpan längst ner i trädgården växer det ännu bättre än i lådorna, men vi får se hur det blir med fruktsättandet. När jag ser den här bilden blir jag så sugen på ricottafyllda blommor, det var nog ett av de bästa nya recepten vi provade förra året.

I ena potatislådan växer nu självsådd krasse så fint. De här blommorna är både vackra i buketter och goda i matsammanhang! Och en potatissallad med gurkörts- och krasseblommor är både vackert och gott.

Uppe i perennrabatten satte jag förra året några plantor jätteverbena som jag fått av svägerskan. Jag upptäckte som tur var att inte allt var ogräs då jag rensade där och nu sätter jag hopp till de här lite sena småplantorna som alltså tagit sig hit på egen hand. (Finn ett fel i bilden!)

Den långa rabatten vid stenmuren har varit njutbar hela sommaren, faktiskt ända sedan aklejan började blomma. Nu har Sven-Eriks dahlior kommit igång och då blir det ännu vackrare. Resten av dahliorna är lite sena, men det dröjer inte länge innan de också blommar (om de inte hinner bli uppätna av sniglar eller larver först). Digitalisen är ju helt galet fantastisk! Nu börjar den bli lite kal, men den har varit otroligt vacker. Det är lite svårt att se, men rabatten är uppdelad i fyra delar: dahlior, perenner, ettåringar och undantaget. Bland ettåringarna står det faktiskt några perenner som jag ska flytta till hösten. Jag håller långsamt på att få till ett system som funkar här hemma. Denna rabatt skulle aldrig hamna i någon trädgårdstidning, men den ger stor blomsterglädje! Undantaget skapade jag då jag länge sett min syrra återanvända perenner i sin lilla stadsträdgård. Hon flyttar blommor in och ut ur stora planteringskärl och när de inte är i säsong får de växa i krukor i ett undangömt hörn av trädgården. Mitt undantag är direkt ner i jorden i mestadels skugga i norrläge. Egentligen skulle det väl växa funkia och liknande växter där, men nu testar jag att bara låta grejer stå här ”så länge”. Det verkar fungera utmärkt! Ettåringsbiten har nästan ingen jord då berget på vissa platser ligger i dagen, men ringblommor och prästkragar växer fint där. Ringblommorna är från Fars fröer, de har jag vårdat ömt. Tänk, så illa jag tyckte om ringblommor då jag var yngre! Nu älskar jag dem, särskilt i buketter med blått och limegrönt.

Bara en sista koll på klematisen igen. Blir så glad av den! Vi hade en blålila variant som var helt fantastisk utanför dörren i föräldrahemmet. Jag har alltid älskat klematis på grund av den. Så generös i sin blomning och detta utan att behöva daltas med. Jag valde en ljusare färg för att den skulle synas bättre i skuggan under äppelträdet och är mycket nöjd med valet. Färgen binder ihop alla blommor i cerise (inte heller någon favoritfärg från början) som växer i perennrabatten med det faluröda huset. Tänk, vilken tur att man kan ändra sig! Och vilken tur att man får göra precis som man vill i sin egen trädgård. Mer färg, per favore! Nu väntar jag med spänning på att luktärterna ska slå ut. Efter en seg start ser de väldigt kraftiga och buskiga ut, inte svaga och rangliga. Förhoppningsvis finns det också mängder av blommor på lut! Jag satte dem ju direkt i ”billiggödsel” (fyra påsar för 100 kr på ICA, egentligen mest torv, men också kogödsel) nere vid rådjursstängslet i trädgårdslandet. Där växte de fint förra året och det verkar som sagt funka även i repris och med nyhet runt rötterna.

24 jun

Rabarber och filosofiska utläggningar.

Våra vänner äter inte socker, eller åtminstone mycket lite, så rabarber har inte så stor plats i deras diet. De får dock enorma skördar varje år och delar gärna med sig. Vår rabarber håller fortfarande på att etablera sig, så jag tog tacksamt emot närmare tio kilo av denna smarriga grönsak. Tyvärr hade jag inte tid att ta vara på allt då vi fick gåvan, så igår var det verkligen dags. Steg ett var saft, den vackraste av dem alla. Den kommer kanske att få vara med på en och annan fest i sommar.

Maken undrade vad ”dansk rabarbermarmelad” är, men det var bara jag som hade skrivit slarvigt. Det blev en favorit i repris. Ibland är bloggen mycket bra att ha och den här gången var det receptet på fransk rabarbermarmelad som fiskades fram. Aroniamarmeladen från förra året är en stor favorit, men den här kommer inte långt efter.

Förutom fix med rabarber ägnades eftermiddagen åt att baka matpajer och tårtbottnar inför dagens midsommarfirande i Bredavik. Vanan trogen drog jag fram Sju sorters kakor för att baka en stor ”vanlig” och en lite mindre glutenfri Pinocciotårta/Glömmingetårta/midsommartårta. Maken skickades till ICA för att köpa jordgubbar och kom tillbaka med de tre snålast tilltagna litrarna jag har sett sedan mina egna jordgubbsplockardagar. Priset vill jag inte klaga på trots att de gick på 60 kr/liter, jag vill hoppas att både odlare och plockare får det de är värda efter allt hårt arbete som krävs. Våra egna jordgubbar har precis börjat rodna. De är jättegoda, men jag gissar på en skörd på kanske tre bär idag och det räcker inte riktigt till två tårtor.

Efter att ha krupit ner i sängen helt slut somnade jag som en stock, men har sovit oroligt. Eftersom jag laddat batterierna till kameran inför dagen tog jag mig ut för en fotorunda när ljuset började ge sig tillkänna. Världen är så vacker precis i gryningen, åtminstone en vacker dag som den här!

Här i Sverige är vi ändå bra bortskämda som slipper oroa oss allt för mycket för vårt dagliga bröd och resten av födan. Eller, vi har sluppit vara oroliga. Det känns ändå lite skakigt, precis som jag skrev om häromdagen. ”Vi behöver mer av…” Vi behöver mer kraft av alla de slag enligt energiministern, men varifrån den här kraften ska komma förklaras ungefär lika lulligt som när ”stockholmare” ska berätta varifrån mat kommer. (Japp, jag använder här stockholmare som skällsord, men jag har ju egentligen ingenting emot folk som bor i huvudstaden i sig.)

Självhushållning kräver kunskap och planering och det gäller att öva för att bli bättre. Ett misslyckande ett år kan leda till framgång nästa. Somligt ligger nedärvt i oss, annan kunskap har vi en plikt att föra vidare för att inte förlora den. Jag beskådar spindelns konstverk och funderar på vilka superkrafter jag har i mig, vad jag kan dra fram ur rockärmen om jag måste för att överleva. Rabarbermarmelad känns ju inte direkt gångbart i en nödsituation och jag har varit dålig på att uppdatera mig på naturens mer okända delikatesser. Jaja, det löser sig nog. Idag ska vi fira midsommar och ha det trevligt i ett helt fantastiskt sommarväder! Solskyddsfaktor på, hälsar storasyster. Ha en fin midsommarafton!