12 nov

Litet slagbord med stor potential.

Vi har letat efter ett slagbord till verandan i flera månader. Blocket, auktionssidor, Facebook, men då det var så många parametrar som skulle stämma blev det inte träff förrän nu. Ett litet slagbord i drömmåtten till ett lågt pris och på ett ställe som maken ändå skulle åka förbi på väg till ett uppdrag. Det enda som inte riktigt var optimalt var skicket. Foton på auktionssidor kan vara riktigt bra (auktionshusen vinner inte på att ha sura kunder), så vi visste att detta köp var ett så kallat ”grisen i säcken”. Några hundralappar är inte så mycket pengar, men att kasta pengar i sjön är inget vi gillar att sysselsätta oss med.

När bordet väl stod hemma i köket kliade vi oss lite i huvudet. Det visade sig vara ett rejält och välbyggt bord vi hade att göra med, men det fanns även faner med i bilden. Skadad faner är lite svår att rädda och den här visade sig ha råkat ut för väldigt mycket fukt (=dåligt). Jag bestämde mig iallafall för att ge mig på ett försök med slippapper och oxalsyra.

Oxalsyran är mycket stark och måste hanteras med stor aktsamhet. Jag har lyckats otroligt bra med borttagande av mörka fläckar på träbänkarna i köket och även i det här fallet gick det jättebra! Som ett trolleri blektes allt det mörka bort.

Problemet var bara att när allt var torrt och fint var faneren fortfarande skadad, lite upphöjd och bucklig (som innan) och vi bestämde oss för att fortsätta med plan B, att slipa och spackla med träspackel.

Jag spacklade försiktigt i flera tunna lager och inhandlade en liten burk mörk kromoxidröd linoljefärg från Ottosons på Karlskrona Byggnadsvård och Inredning. Linoljefärg är lite trist att vänta in, men resultatet blir så fint att det får vara värt det. Våra röda dekorationsglas i verandan fick leda oss in på en färg som ändå inte önskades allt för julröd.

Bordets beskaffenhet gör att toppytorna får tas omhand nu under första veckan (minst två dagars torktid på varje lager gissar jag). Nästa vecka får underrede och skivornas undersida en strykning. Den här färgen är betydligt bättre täckande än vitt och här handlar det mest om att spacklet suger lite mer än faneren och därför verkar kräva en extra omgång på den fasta lilla toppskivan. Hur som helst är vi otroligt nöjda så här långt och tror att detta kommer att bli ett så kallat fynd. (Som någon så klokt uttryckte det, bara för att man köper något på andrahandsmarknaden behöver det inte vara ett fynd. Det kan tvärtemot vara ett riktigt dåligt köp.)

25 aug

Bort med det som inte håller måttet.

Det är lätt att bli blind för allt som inte är som det ska. Man vänjer sig. Det gäller både mentala och fysiska grejer. Ibland behövs det därför att något utanför det vardagliga händer för att man ska få sig en ögonöppnare. I vårt fall blev det uppenbart att köksdörren inte håller måttet rent utseendemässigt när verandan stod färdigmålad. Dörren har nu stuckit i ögonen i flera veckor och jag bestämde att något måste göras innan den hann falla in i samma fördragsamhetskategori som innan. Igår hjälptes vi därför åt att lyfta ut åbäket, eh, den vackra spegeldörren. Efter några timmars jobb med slipmaskin och färgskrapa hänger den redo för samma kittvita linoljefärg som resten av verandan. Jag är lite sugen på att utmana mig själv och måla något vackert på de två vertikala speglarna efter besöket på Carl Larsson-gården. Vi får väl se.

Det mesta av färgen blev kvar. Jag fokuserade mest på att slipa ner till lite mer försiktiga övergångar mellan färg och trä och skrapade bort sprucken färg i speglarnas kanter. Tror att det blir bra så! Jag skrubbade hela dörren jättenoggrant för första gången sedan inflyttningen 2016/2017, både med vatten och rotborste och en omgång målartvätt. Nu ska det trärena få torka ordentligt innan jag tar tag i första lagret målande. Kanske ikväll?

Larssons hem var i ständig förändring. Den fasta inredningen fick nya målningar med jämna mellanrum, så dörrarna kunde till exempel målas om ifall andan föll på. Jag skulle önska att jag var lite mer våghalsig, då kanske dörren mer skulle likna den från Larssons kök (tror jag det är, denna del visas inte upp då vissa delar av huset är privata) då jag är klar. Jaja, vi är alla olika. Min försiktighet ska väl vårdas den också.

21 jul

Hetta och slaget mot och med naturen.

Europa brinner och det har uppmätts temperaturer så höga som 40°C. Det är illa nog med 24 grader som vi har haft här hemma. Jag är verkligen ingen värmeälskare! Eller fel, jag gillar inte heller att frysa, så den temperatur som krävs för att jag ska må bra är inte helt lätt att definiera. En bubbelpool med 38 grader är underbar en kylig vårkväll och de vinterbad jag tog i bara några plusgrader i Östersjön i vintras var lika underbara på sitt vis. ”Extremhetta” på sommaren är dock inte i min smak. Att gå omkring och känna svetten rinna överallt, vara orolig för hur allt i trädgården ska klara värmen och känna kroppen röra sig i slow motion, det är helt enkelt inte riktigt min stil. Vilken tur att det finns andra som tycker annorlunda! Maken njuter i fulla drag. Igår drog han ut en runda i kajaken medan jag stod och svettades i floder medan jag målade verandan. Olika sätt att hantera samma tillstånd helt enkelt.

Potatisen är tydligen på mitt lag, för jag har fått klippa av all bladmögeldrabbad blast och har lagt den i en svart sopsäck för vidare transport till soptippen. Mikrojordsentusiaster påstår att de fermenterar också mögeldrabbade växtdelar, men jag vågar inte. Jag tycker mig verkligen märka en kvalitetshöjning av jorden sedan jag började med bokashi och EM aktiv, men det tar väl tid innan jag bemästrar mikroorganismerna fullt ut.

Efter flera dagars förberedelser med skrapning, slipning och målartvätt var det äntligen dags att måla igår. Verandan må vara liten, men det tog flera timmar innan jag hade tagit mig runt hela vägen. (Dörren ska också fixas, men det får bli efter sommaren tror jag.) Grundfärgen här från tidernas början var lindblomsgrönt. Fint, men jag är glad över beslutet att bara köra vitt överallt.

Luktärterna levererar mängder av blomster. Det märks verkligen skillnad på hur de mår då de får bra ”mat”. Luktärter gillar näring och vatten, båda i massor. Plockar man sedan rent varje dag blir skörden fantastisk. Doften är ljuvlig!

I alla rum står det nu luktärtsbuketter. Ringblommor och dahlior hoppas jag fortsätter blomma länge än, jag är inte riktigt inne på höstfärgerna.

Det fortsätter blomma för fullt i min favorithörna. Pelargonernas blomning kom igång väldigt sent, men å andra sidan levererar varje planta många blomstänglar. Bästa pelargonåret någonsin! Det är bra att lära sig mer och mer, få större insikt i hur saker och ting funkar. Jag har läst mig till mycket, men blir galen på att så många tips går emot varandra. Det är bara att testa helt enkelt för att se vad man själv gillar och vad som funkar här hos oss. Jag har insett att mina myntaplantor har börjat må mycket bättre sedan jag började ge dem mer vatten. De överlever kanske allt, men jag vill ju att de ska vara vackra! Det är de verkligen då de nu börjar blomma. Dessutom luktar de gudomligt de också.

Tvestjärtarna gillar fortfarande dahlior lika mycket. Jag orkar inte bråka med dem mer. De ska ju äta andra skadedjur, det blir aldrig något nollsummespel. Bara att bita ihop och hoppas på att det blir fler plus än minus. Carry on!

19 jul

Tre språk och någon att prata med överallt.

Nu skrapas det och tvättas i verandan för att förbereda för färgen och det är Så Tråkigt! Förarbetet vid målning är otroligt viktigt och det blir ju inte bra om det inte görs ordentligt. Det hade varit så skönt att bara smacka på lite färg, men linoljefärg kan inte smackas och något som är ännu värre än förarbete är att se all tid man lagt ner på ett projekt gå till spillo. Med andra ord gnäller jag här och så får det vara bra med det. Tänk, vad glad jag ska vara då allt är klart och fint!

Trädgårdslandet fortsätter leverera. Våra jordgubbsplantor sattes i en låda som hade för lite jord och hamnade alltså för långt ner, så väggarna på lådan bildade en liten grokammare för mögel. Jag har varit bra på att rensa bort drabbade blad och jordgubbar, men nu är det inte längre någon idé. Min gissning är att gårdagens skörd blev den sista litern för denna säsong. Vi har dock njutit i stora drag av god frukt och har till och med en burk egen jordgubbssylt i kylskåpet. Jag är sannerligen nöjd!

Efter alla bestyr här hemma åkte jag med make och son till Bredavik där det just nu är full rulle. Det är så roligt att träffa skottarna att vi försöker vara på plats allihop. Lillastesystern har ingen semester kvar efter den långa smekmånaden i Sydamerika, men hon kommer nästa helg. Lillastebrorsan och hans familj var här förra veckan och har nu åkt vidare till Skåne. Många av oss andra är här, men fler ska det bli. Det är så roligt att komma in i ”gamla huset” och se det myllra av liv överallt. Vill man vara ifred går det att gå undan, men vill man spela kort, Garctic phone, volleyboll, frisbeegolf eller något annat så finns det alltid intresserade som hakar på. Jag älskar när brorsonen sitter vid pianot och spelar hissmusik (makens uttryck), alltså lite Clair de Lune eller något annat fint. Det pratas svenska, engelska och tyska om vartannat och när inga av dessa funkar går det bra med teckenspråk. Älskar att det kan vara så.

07 jul

Evig sommar.

Som gammal lärare vet jag hur olika somrar kan se ut. Våra egna barn har fått tillbringa sina sommardagar med storfamiljen i Småland och i Karlskrona. Somrarna har varit bad, lek, spel och häng, god mat, sena kvällar och långa sovmorgnar. Numera är det sommarjobb eller ”vanlig” semester som gäller och vuxenlivet ser kanske inte helt likadant ut. Å andra sidan har alla tre härliga minnen att plocka fram. Andra barn har helt andra upplevelser. Fritids hela sommaren, kanske någon eller några veckor med mor- eller farföräldrar, storasyskon som får passa småsyskonen, bråk mellan skilda föräldrar om var barnen ska vara, föräldrar som ägnar sig mer åt alkohol än sina barn, oroliga föräldrar som inte får ekonomin att gå runt i vanliga fall och därför knappast har något extra till roliga sommaraktiviteter. Detta är barnen som längtar tillbaka till skolan, oavsett om de är öppna med det eller ej. Sådant tänker jag på ibland. Jag är tacksam för att min vardag blir ännu bättre på sommaren, att jag faktiskt vill vara här hemma och inte längtar bort. Det ska dock bli mer än roligt att hänga mer med syskonen ”i förskingringen” och deras familjer senare i juli.

Haha, mina naglar ser ut som att jag målat dem slarvigt med Tipp-Ex! Varje dag nya blommor. Igår plockade jag in säsongens första luktärt, något som gjorde mig löjligt glad. Tillsammans med alunrot, rosenskära, dahlian som har över hundra år på nacken (ja, eller dess moderplanta) och lite annat smått och gott blev det en ljuv och väldoftande bukett.

Jag rensade i rabatter och fyllde på en av lådorna med material (vi har för lite jord i de flesta lådorna i trädgårdslandet, men det får åtgärdas vid tillfälle och inte då grödor växer i dem). Bokashihinkarna får jobba hårt under den här tiden på året trots att vi är så få i hushållet. Jag är så glad för de små mikroorganismerna som ger oss näringsrik och lucker mat till växterna! När jag rensade i perennrabatten kunde jag plocka in årets enda ros från den här stackars plantan som aldrig verkar ta sig. Varje år äter något upp bladen, olika varje år. Det blev i alla fall en perfekt ros, så den får stå som en solitär och påminna mig om att aldrig ge upp!

Maken ägnade hela eftermiddagen åt att göra klart allt han kan på den inbyggda soff-förvaringen i verandan. Millimeteranpassning – det blir så, så bra. Nu ska jag bara måla allt ute i ladan så blir det väl slutmontering om några veckor när linoljefärgen torkat klart. Jag ska också måla de delar av verandan som inte är klara än – runt fönster, väggarna och taket. Inte min favoritsyssla, men ser fram emot att få det ännu finare än det redan är. Jag passade på att ligga på vårt nya sofflock för att testa lite och kände mig mycket nöjd och glad. Maken har alltid pratat om en kökssoffa. Vi har en som tyvärr inte har fått plats i vårt lilla hus. Tänk att detta är åtgärdat, även om det kanske blir lite kallt att lägga sig på sofflocket under vinterhalvåret… Som jag sagt förut, lite i taget. Ser man själva livet som ett projekt som aldrig blir färdigt, utan uppdateras med jämna mellanrum, så tror jag att man kan ge sig själv störst förnöjsamhet. Det ger ett lugn att vila i väl förrättade värv innan man drar vidare med nya drömmar om förändring.

15 maj

Här har du min lördag.

Sally, en av de finaste katter jag har haft äran att lära känna, blev mamma häromdagen. Igår fick jag börja lördagen genom att grotta in mig i gulliga kattungebilder som min kompis skickade på de fyra nya pälsbollarna. De ska få växa till sig lite, sedan ska jag dit och gosa. (De tre andra ligger på den fjärde om du har svårt att se honom.)

Det kanske inte blev några kattungar just igår, men den här tjusiga madamen fick följa med på en beredskapsdag ute hos en vän på Hästholmen. Vi hade knytis med en massa god mat och så fick vi presentationer om allt från hur man sköter höns till akutvård utan tillgång till sådant som bandage och annat självklart. Jättefint ordnat, och trevliga människor.

Trädgårdslandet hos J är så välskött och inspirerande, en dag ska jag bli lika duktig som hon. Hur självförsörjande vill vi vara och hur ska vi isåfall komma dit? Det gäller att ha en plan och att vara duktig på både jordförberedelserna och ogräsrensningen, då är man på god väg. Bekämpning av ohyra, täckning med nät och fiberduk av olika slag, bevattning så klart… Det här är mer än något man snyter i näven. Det är verkligen en livsstil! Jag trodde aldrig jag skulle bli ”sådan”, men här står jag och är just, tja, sån. J har kommit med många tips och idéer på vägen.

Från Hästholmen gick turen in till Karlskrona och orgelfestival. Amiralitetskyrkans kantor Annika Nilsson trakterade sin orgel med den äran och jag vill inte förminska hennes finger- och fotfärdighet, men det var det som hände i Fredrikskyrkan lite senare som verkligen stod ut. Ludger Lohmann bjöd på orgelspelande i världsklass och visade att han kunde traktera båda orglarna. Vi fick följa hans hantverk på storskärm (här presenterar Staffan Sundås som är drivande i arrangemanget BlekingeOrgel gästen). När tonerna från Franz Liszt klingat ut blev det stående ovationer och jag tror att alla vi som var på plats var smått skakade av hur mästerlig Lohmann verkligen är. Detta blir en kväll jag sent ska glömma. Synd att kyrkan inte var fullsatt, men alla gillar väl inte orgelmusik lika mycket som jag.

Maken älskar faktiskt orgelkonserter, men han offrade sig för en fixardag hemma och hade utfört en hel massa grejer då jag kom hem framåt kvällen. Bland annat börjar nu förvaringsbänken i glasverandan ta form. Tänk att min drömtanke faktiskt är på gång! Det här blir jättebra. Jätte-, jättebra!

14 maj

Drömmen om en kombinerad sittmöbel/förvaring i verandan.

Jag vet inte om du lagt märke till hur jag skriver mina rubriker. Jag gör det knappt själv, det är bara något jag börjar eller slutar mina blogginlägg med innan jag skickar ut dem i sajberrymden. Dagens rubrik var dock lätt att formulera. Vår glasveranda är så otroligt fin, men den är också praktisk. Dessvärre, eller jag vet inte precis om det är särskilt dåligt egentligen, är det i princip alltid praktisk som vinner. Det här är ingången hela sommarhalvåret, rummet mellan inne och ute. Är vädret bra står ytterdörren uppställd, när jag springer ut och in med vattenkannor, ankmat och annat är det här både förvaring och avställningsställe. På vintern är det här ett fantastiskt extrakylskåp och lagerutrymme, så som du märker blir det inte ofta utrymme för vår stackars glasveranda att visa sig från sin vackraste sida! Just nu står till exempel tjugofem pelargonier och väntar på att det ska bli dags att leva livet på och runt den gröna pelargontrappan:

Det är ju alls inte fult, vem kan klaga över ett grönt hav? Däremot känns det ju lite onödigt att det inte finns utrymme ens för den minsta lilla barnrumpa att sätta sig på bänken och njuta av det vackra ljuset och växthuskänslan. Vänder man sig om kommer man att se bokashihinkarna, en låda med sittdynor, planttantsgrejer, Pims mat, lådan med fröer och allt annat som jag använder i trädgårdslandet, men som inte kan stå ute… Det är en ständig kamp! Städar vi undan tar det ungefär en timme innan något hittar tillbaka igen. Det känns lite som en omöjlig kamp, men jag vägrar ge upp. Det finns nämligen inte bara en dröm om bättre (dold) förvaring i detta vackra utrymme, utan även en bod i trädgårdslandet för mycket av det som idag står inne i verandan. Det handlar om praktiska lösningar. Ungefär som att om man ska ha någon nytta av att organisera och sortera måste den som ska leva i utrymmet vara ansvarig, det måste finnas möjlighet att faktiskt rent praktiskt använda sig av olika förvaringslösningar och system.

Jag väckte tanken om en förvaringsbänk med lock à la kökssoffa för länge sedan. Ingenjören har klurat och nu är det dags att gå från tanke till handling. Kugghjulen har jobbat klart och ritningen har hamnat på papper. Vi har tillsammans kollat på inspirationsbilder för att hitta något som är en ekonomiskt försvarbar, vacker och praktiskt genomförbar idé. Jag tror att det här blir jättebra!

En ingenjör måste ju få lite positiv förstärkning, så som en pryl som gör jobbet lättare och roligare. Till det här projektet är det en ställning för borrmaskinen som funkar som just detta. Ibland måste man borra en en särskild vinkel (oftast vinkelrätt) och då är detta en fantastisk uppfinning. Hurra för det! Och så håller vi tummarna för att det här projektet blir precis sådär bra som jag hoppas.

22 mar

Ut med den gamla skiten.

Somligt följer samma mönster, om och om och om igen. Årstider, födelsedagar, skolåret, den kvinnliga menscykeln, dammlager, perenner – så länge vi lever kommer det att finnas sådant som vi känner igen eftersom vi upplevt det förut. Så fort våren närmar sig börjar jag scanna vårlistan och scanningen går obemärkt in i förverkligandet. Årets sådd ska planeras, jord ska beredas, fönster ska putsas, verandan ska byta skepnad från stökigt kylskåp/lagerlokal till trevligt växthus/sommarrum… Just det senare ägnade jag mig åt igår. I år var oredan värre än vanligt, dock inte riktigt lika illa som på den här bilden. Här hade jag börjat utstädningen från resten av huset i ett litet mellansteg där det bara var att ösa på med grejer på den redan existerande högen.

Här började man se formen på verandan igen! I år hoppas jag att allt blir klart. Det behöver bara bli lite varmare så jag kan måla väggar och tak och så ska det till lite lister. Maken har lovat att bygga en förvaringsbänk i vinkel, något som både kommer att ge efterfrågad möjlighet att ha grejer här utan att det ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig och sittplatser. Det här är ju ändå det mysigaste rummet i hela huset ungefär från och med nu!

Det är jobbigt att knäskura trägolv, men otroligt tillfredsställande. Det är viktigt att ha kallt vatten. Jag blandade 2,5 dl av Gysinge linoljesåpa i 5 liter vatten, men Gysinge själva rekommenderar 1 dl till 5 liter vatten. Hoppsan, påminnelse om att kontrollera källan i alla möjliga olika situationer…

Titta så härligt rent och underbart mjukt golvet var nu i morse, och så gott det luktar! Ja, jag vet att du inte kan se eller känna något, men du får tro på mitt ord. Vi hade fått ett par fula vattenfläckar som inte gick bort, men överlag blev det så mycket bättre än det var! Jag skulle vilja gå omkring barfota på golvet hela dagen bara för att njuta av känslan, så härligt är det. Den maskinvävda trasmattan som vi har haft här är inte särskilt fin och efter senaste årets slitage är den både solblekt och fläckig. Det är svindyrt att kemtvätta mattor, så det får nog bli någon annan lösning. Nu ska jag bara ta hand om fönster och den märkliga figurparaden, men det får bli en annan dag.

Efter gårdagens jobb och sortering av allt som skulle slängas eller sorteras in på rätt ställe kände jag mig lagom mör. Jag är dock så tacksam över att ha orken (inte självklart för mig) och citatet på verandaväggen känns mer aktuellt än någonsin: ”Låt mig verka medan dagen brinner”. (Citat Ruth Milles.)

18 apr

Planttanten funderar.

Nu befinner vi oss i den period som inbjuder till precis hur mycket jobb som helst utomhus. Listan på jobb som ska utföras är oändligt lång, men eftersom det är i början av säsongen känns det okej. Att vara planttant inbjuder till mycket förväntan, hopp och annat positivt, men frustration och oro är även de en inte helt oviktig del av att ha tagit på sig denna persona. När jag läser igenom mina odlingsdagböcker från 2018 och framåt ser jag flera olika mönster, men det är ju också mycket som hänt som jag inte kunnat förutse eller som har haft med vädret att göra. Vädret kan jag helt enkelt inte styra, inte heller angrepp av olika slag. Det är bara att gilla läget och anpassa sig till hur det blir, något som jag vid det här laget är rätt okej med.

Sedan jag slutade följa Instagram till vardags har flera saker hänt. Jag stressas inte av andra dugliga planttanter eller gurus av olika slag. Det finns t.ex. ingen anledning för mig att förså tomater i januari eller sätta potatis i mars med hopp om att kunna triumfera med den allra första skörden. Jag blir inte inspirerad att införskaffa en massa omöjliga grödor eller blommor som ska vara ”speciella” (läs: med beteenden som en trilsk tvååring eller tonåring). Jag lägger tiden som jag har på mina egna odlingsförsök, inte på att känna mig oduglig/otillräcklig/lyckad i jämförelse med andras odlingar. Jag hoppar inte på tips som snarare stjälper än hjälper. (Positiva biverkningar.) Jag missar tips och trix som skulle kunna förbättra och förenkla mitt odlande. (Negativ biverkning.) Å andra sidan vänder jag mig nu mer ofta till mina fantastiska böcker som faktiskt innehåller en massa klokskap!

Gårdagen gav möjlighet till många avbockade poster i min imaginära att göra-lista. Precis som då man storstädar inne i ett hus blir det nästan mer rörigt då man dragit igång virvelvinden. Plantera om, diska ur, nya försådder, ”så länge”-placeringar… Nu är det stökigt både här och där. Värst är det i vår fina veranda. Usch! Jag städade jättefint där och nu ser det ut som att en planttantsuteliggare flyttat in… Mina stackars vitlökar som skulle ha satts i november har börjat gro i sina plastnät. Får väl stoppa i de klyftor som fortfarande har liv i sig och hoppas på mirakel. Förra året köpte jag ju en stor påse till 70% och fick stor skörd trots att jag satte dem på våren istället för på hösten, men jag satte dem långt tidigare än in i halva april. Jaja. Potatisarna ligger åtminstone på plats för att kunna komma igång lite innan de åker i jorden.

Alla krukväxter som var kvar har också fått lite kärlek. Roligast är att Vajlans Dr Westerlund har börjat ta sig ton och åtminstone visar att jag inte gett upp hoppet om ett vackert Dr Westerlund-träd! Sticklingen skickade jag till Skottland, så min syrra stympade den till ett gäng mindre bitar, gav dem lite rotboostpulver och nu hoppas vi på att hon får många fina plantor!

Jag glömmer alltid de här mellanveckorna som blir så stökiga. Kanske är det precis som med förlossningar? Man glömmer, för annars skulle det aldrig bli några fler barn gjorda. Det är bara att fortsätta, kämpa på, hoppas, gräva ut och gräva om, sätta, vattna, hoppas lite mer, slita och släpa, gödsla och rensa. Vinsterna blir många. Och inte bara när man nått målet och får skörda eller plocka sig en vacker blomsterbukett, utan medan man strävar. ”Vägen är målet” är inte helt flummigt ändå. Nu när pelargonerna står på köksbordet och väntar på att få flytta ut i verandan påminner jag mig om hur viktigt det är att inte tappa hoppet, inte ens då det ser nattsvart ut. Många av mina pelargoner kanske dog, men nu har jag sju starka och vackra exemplar och det ser till och med ut som att det finns ett litet öga på den åttonde som jag envist behållit trots att den inte tagit fart. Stammen är fast och jag ser inga tendenser till förruttnelse. Det är bara en ”late bloomer”, och sådana behöver bara lite svängrum och tid. Ibland behöver planttanter ta ett steg tillbaka och låta naturen ha sin gång.

Ps: Är det naturligt att sätta arton olika sorters luktärter om man inte heter Cecilia Wingård? Jaja, det var så många påsar jag hade i frysen. De flesta var kvar från förra året och resten köpte jag då vi var på luktärtssafari förra året. Jag är glad att vi åkte, för nu har CW flyttat och tänker inte anordna några fler luktärtssafaris. Hur som helst hoppas jag på lika stor framgång då det gäller framdrivningen av dessa skönheter. Jag kom igång lite sent med dem, men några veckor för sent är bättre än aldrig!

28 feb

Söndagsstunder.

Våren är sannerligen på väg! Morgonljus från verandans röda fönster glittrar i kylskåpet och jag känner livet i mig.

Solen i verandan, ljuset här… Älskar det och ska nu i mars städa upp och börja förbereda förändringen från extrakyl till sommarhalvårsrum. Dalahästarna tar nu upp en hel fönsterrad och jag tror jag är färdig med den här samlingen! Jag har inget Dalarna i blodet, men jag älskar dalahästar. Jag saknar fortfarande den rödorange häst jag fick då jag var med mamma i Dalarna som 10-11-åring. Den har försvunnit längs vägen. Kanske har jag städat ut den då den inte var ”min stil”, kanske ligger den faktiskt i en låda på vinden, kanske har den hamnat på en soptipp någonstans. Den blå hästen i mitten hade maken med sig in i boet, de andra har jag samlat på mig sedan vi flyttade hit. Kanske eventuellt kommer jag att vilja fylla på med en trecentimetare om jag hittar en. Vi får se!

Alltså, dagens ispromenad måste väl ändå vara den sista för säsongen? (Oroa dig inte, han går precis i strandlinjen vid campingen och hade han trampat igenom hade han stått på botten två decimeter nedanför.