… som tar dig över mörka vatten? Vet du var tuvorna som håller dig torr om fötterna finns? Har du rullatorn i garderoben och kryckorna under trappen? Så ofta hör jag hur människor faller handlöst så fort marken bjuder på synliga slukhål och träskmark. Istället för att först sondera terrängen, ta hjälp av kartritare och samhällsplanerare så ger de sig ut på livets upptäcktsfärd utan att ens packa ordentligt. Vi behöver lära oss från tidig ålder att hantera den snåriga terräng som ett människoliv bjuder på. Fram för mental gympa och psykiska styrkelyft! Fram för själsliga fallskärmar och lektioner i medmänskligt agerande! Ge oss mindre insyn i hur kränkta vi bör känna oss och bättre redskap för att lyfta personer som har utmaningar som är svåra att hantera på egen hand! Ursäkta alla utropstecken, jag kände mig bara som banderollbärare i ett demonstrationståg. Må din dag bjuda på fler plus än minus. I allt det grådassiga finns det kraft att hämta om vi vet åt vilket håll vi ska vända blicken. Hitåt, till exempel:
Så många dagar har jag hängt här på jorden. De flesta av dem ingår i ett sammelsurium av minnen, möjligen minnesvärda, men inte tillräckligt speciella för att sticka ut. Somliga minnen har jag plockat fram så många gånger att jag fortfarande minns dem väl, men kanske har de ändrat form på vägen? Vem vet? Jag vet iallafall att jag inte hade velat fira femtiofjärde födelsedag på något annat sätt än vad jag gjorde. Solen sken, löven brann, jag blev uppvaktad på finaste sätt från morgon till kväll, maten var god och jag fick till och med bada! Tack för livet! Tack för att det fortfarande finns glöd i mitt hjärta och hopp i min själ.
Eftersom jag är enormt intresserad av människans psyke, utveckling och personligheter, och dessutom jobbar som samtalsterapeut, blev jag väldigt intresserad av en artikel i SvD av Maria Jelmini häromdagen: ”Faktorn som gör att vissa är lyckligare än andra”. Hade jag missat något? Hade det kommit ut någon ny studie som jag inte har läst? Tyvärr var artikeln bakom betalvägg, men ingressen var så intressant att jag verkligen ville läsa mer. Tidningen hade lyckats med det de strävar efter, nämligen att få fler betalande prenumeranter. Mitt psyke funkade precis som det skulle enligt alla marknadsföringsknep, så jag skrev upp mig på ett månadslångt abonnemang för en krona. Ingen större fara skedd, alltså!
Ett problem uppstår i alla studier som gäller det mänskliga psyket. Vi är utelämnade till självskattning i alla instanser. Hur vi mår, hur vi tar olika situationer, hur vi reagerar vid olika tillfällen osv. Det är problematiskt. Det går helt enkelt inte att mäta specifika nivåer och det ställer till det. Studien som Jelmini skrev om hade dock bättre uppbackning eftersom de självskattande uppgifterna dessutom hade bekräftats eller förnekats av någon närstående till varje deltagare i studien. Då blev svaren tydligare. Personer som är mest nöjda med livet visar högre extroversion, högre samvetsgrannhet och lägre neuroticism. De som är minst nöjda visar tvärtom på denna skala, men dessutom har de ett annat gemensamt drag. De känner sig missförstådda av andra. Jag brukar kalla dessa personer ”alla andra kör på fel sida vägen”-chaufförer. Andra förstår inte deras behov, fattar beslut över deras huvuden, accepterar inte deras sätt att vara, feltolkar allt de säger. Jag har några sådana personer i mitt liv, du har det kanske också. En sådan person tolkar sannolikt rent allmänt livet som utmanande och har svårt att se det fina som också finns där.
Diskussionen om huruvida man kan påverka sin personlighet och sina karaktärsdrag är ständigt pågående. Det finns somliga som säger att det går, men andra hävdar att man helt enkelt får acceptera att man är som man är. Själv säger jag att sanningen ligger mittemellan. Om man inte är medveten om hur man själv funkar kommer ingenting att förändras. Om man däremot rannsakar sig själv och upptäcker att man har diverse utmaningar så kan man hantera livet med denna kunskap som rustning. Det är t.ex. ingen som skulle slippa straff med kommentaren ”jag har ingen självkontroll, så ni kan inte döma mig för det här mordet”. Vet man att man gillar samma-gamla-vanliga och är gift med en äventyrare får man utmana sig själv och ta sig ur sin bekvämlighetszon då och då. Någon som är en riktigt slarvmaja kan sätta städlarm på specifika tider för att inte behöva bo i ett råttbo. Så tänker jag.
Tiden, hjälp! Jag hinner inte med, men klagar inte. Jag njuter så ofta jag kan istället, tackar för livet och det som inte hinns med får jag ta en annan dag. Peace!
Vi lever i en tid som verkligen är skruvad. Fantastiskt kunniga forskare, folkets gullegrisar och självutnämnda profeter har på något vis lika stor tillgång till våra sinnen och det är svårt att sålla bland rösterna som konstant ropar lika högt, även om budskapet förändras. Gör si, gör så, gör inte detta, eller gör det intensivt, ta bort, lägg till, var sådan eller inte förresten och vad du än gör så var här och nu. Det är inte konstigt att det är svårt att hitta sin plats i världen för en ung människa, men det är banne mig inte lätt för en vuxen heller. Kanske är detta en av de största utmaningarna en människa av idag står inför. Att landa i att verkligheten ser ut som den gör, att det tar tid att bli bekväm i sina olika roller och att man väl mår allra bäst när man får möjlighet att växa som sig själv, inte som någon annan. I en människa ryms det dock många olika karaktärer, något som lätt glöms bort. Då menar jag inte att vi ska gå omkring och vara kluvna, utan att omfamna att vi är komplexa. Dessutom har några karaktärer säkert pålagts av andra och det kommer en tid då vi bör göra oss av med dessa då de spelat ut sin roll. Eller var de aldrig dina att spela från första början? (Typ ”lat lillebror”, ”verklighetsfrånvänd bakåtsträvare” eller liknande.)
Igår kväll fick jag ett dödsbesked och kom ihåg en stund med mamma några månader innan hon gick bort. Jag bodde delvis hos mina föräldrar under deras sista tid och var där jättemycket. När far hade gått bort och mot slutet av mammas liv fick hon så mycket hjälp av hemtjänsten att jag sov hemma och kom dit på dagarna. Anledningen till att jag kände att jag kunde sova hemma var att mamma för första gången i sitt liv hade slutat vara rädd. Hon var inte längre rädd för mörkret som hade varit så jobbigt för henne. Hon hade varit så orolig och rädd i hela sitt liv att det kändes konstigt att en så stor del av hennes personlighet bara försvann. Hur som helst satt jag i vardagsrummet där mamma hade sin bekväma sjukhussäng och gjorde mig redo att köra hem. ”Men hur har du det egentligen lilla Monna, hur mår du?” ”Det är som det är och det blir som det blir”, svarade jag. Mamma blev upprörd och sa att det lät som att jag undvek mina känslor, men jag kunde med emfas säga att det var precis tvärtom. Efter nära två tunga, tunga år var det som att jag intuitivt kände att jag inte längre kunde vara sådär ledsen och tungsint hela tiden längre. Jag hade nått acceptans helt på egen hand. Jag undvek inte alls, utan erkände att jag inte kunde kontrollera det som hände runt omkring mig. Denna känsla har fortsatt att finnas med mig. Acceptansen. Kanske är det därför jag verkligen gillar att uppmuntra andra att jobba mot ”radikal acceptans”? Kanske är det därför jag numera ger mig själv rätten att ge utrymme för de roller jag gillar och är bra för mig, men struntar i de andra? ”Martyren” får till exempel inte längre tillträde till mitt livsrum även om hon knackar på då och då.
Några av mina favoritroller är de som lektant, festfixare och lärare. Igår hade jag möjlighet att utöva dem alla då vi hade höstterminskickoff för barnen i kyrkan. Det åktes hög rutschkana och vattenbana, det grillades och åts plockmat, det pysslades och dansades linedance och stämningen var hög. Intensiva två timmar och mycket lyckade. Ännu en favoritroll, den som vän, fick vara med här. Har inte haft så mycket tid för vänner utanför familjen i sommar, men hoppas få fler möjligheter att hänga med dem i höst.
Efter en lång dags förberedelser, genomförande och städning var det dags att ta bussen hem. Jag ägnade mig åt favvofavoritrollerna mamma och mormor, chattade lite i familjechatten och fejstajmade med lilla barnbarnet som hade varit på utflykt med sina gulliga föräldrar. Hon utvecklas i rasande fart och det är så fint att vi har möjlighet att följa henne trots att vi bor så långt ifrån varandra. Tack till dagens teknik!
Resten av kvällen var jag planttant, den där karaktären som jag för tio år sedan verkligen inte trodde skulle bli min roll att spela. Just nu håller jag på att ta hand om chili, tomat och paprika. Kul att testa olika tekniker och hitta sätt att få användning för hela skörden. Nu sitter jag här och lyssnar på höstens kör-spellista och låter min inre körsångare njuta medan jag låter bloggaren skriva och funderar lite över hur jag ska kunna flytta samtalsterapeutens ”walk and talk” under veckan. Solen skiner och regnet smattrar mot rutan. Hej livet! Jag accepterar det jag fått och gillar det jag skapat. Hur ser du på dig själv? Tycker du det är fånigt att beskriva sig själv i olika roller?
Som fortsättning på snacket om nystart och rensning kommer här en djupdykning i ämnet. Jag har de senaste dagarna verkligen ränt runt som hade jag Duracell-batterier insatta där jag oftast inte har någonting. Trädgården har fått en subtil ansiktslyftning efter alla timmars jobb, men det känns otroligt bra att veta att några av de mest trängande uppgifterna blivit avklarade. Inomhus har det rensats upp i förrådet, jag har sorterat om skänken och i det köksskåp där det 2017 ställdes grejer ”så länge” som sedan fick permanent plats och jag har rensat datorn. Gått igenom gamla dokument och faktiskt slängt en massa onödigt som jag förut haft svårt att släppa taget om. Skrivbordet är helt rensat på alla högar utom den nödvändiga och jag har beställt en del kontorsvaror som saknades (kort och kuvert som jag gör egna kort med, har hittat jättebra som jag köper från Adlibris) och lim- och klisterlådan är uppdaterad genom nytt tejp i den tomma tejphållaren och liknande. Nu är kylskåpet och frysen kvar, men det ska nog hinnas med.
Av allt jag gjort de senaste dagarna känns det här roligast. Jag hittade en av alla de listor jag gjort genom åren. Denna är lite speciell. Det är ingen ”bucket list”, utan är något slags arbete under utveckling. Grejer kan strykas och läggas till, bockas av och kompletteras. Jag vet att jag har liknande listor på andra ställen, både på papper och digitalt, och ska göra vad jag kan för att sammanställa dem för att få bättre överblick över vad jag har haft på sinnet över åren. Somligt har funnits som drömmar i många år och ska kanske få fortsätta vara just det, annat är inte längre aktuellt och så finns det grejerna som kräver ständigt arbete. Just denna lista skrevs efter en otroligt tuff tid. Den första oktober hade jag opererats, en operation som satte punkt för några långa och kaotiska månader och denna dag ser jag som ”EFTER”. Du vet, det finns ett före och efter somliga stora och omdanande händelser eller perioder. Efter detta datum inföll sig en otrolig förnöjsamhet i mitt liv. Jag hade trott att jag skulle gå sönder, men jag hittade istället fram till ett inre lugn som jag kanske inte kommit fram till om livet fortsatt som vanligt. Jag och resesyrran som är expert på planer och listor pratade sedan länge om denna lista och definitionen av ordet ”driv”, mycket eftersom jag känner att jag saknar driv, men absolut inte är lat. Detta återkommer jag till. Vad skulle du skriva på en sådan här typ av lista? Tror du att man behöver prioritera att ta sig en titt på livskartan då och då för att ta sig fram till smultronställena, eller kan ett liv levt helt baserat på impulsivitet bli lika bra?
Sommarlivet fortsätter med min lilla familj närvarande på alla sätt. ”På onsdag ska jag storstäda och gråta”, sa jag till maken häromdagen. (De sista åker nämligen hem på tisdag.) Han tyckte jag skulle leva i nuet istället och inte vara ledsen på förhand. Helt rätt, men inte helt lätt. Igår lagade yngsta dotterns fästman aftensmad och jag var återigen glad för vår yngsta dotters skull. Det är en fin ung man hon hittat.
Stunder som dessa sparar jag i minnesbanken. Datorn är smäckfull, så jag försöker ta lite färre bilder tills det är åtgärdat. Det finns bara så mycket jag vill ha kvar.
Äldsta dotterns senaste hobby är surdegsbröd. Bra för resten av familjen. Vi följer med spänning alla delar av tillagningsprocessen. Detta går inte att göra till ett hafsverk.
Maken har tagit på sig att plocka moreller varje år. Igår ledde det till att jag hamnade i ett välsmakande blodbad så att han kunde baka en ruskigt god körsbärskaka…
… och så kokade vi 6,5 liter läcker saft. Kanske inte världens nyttigaste, men som sagt, mycket god. Dessutom var stämningen väldigt festlig där i köket med hårdrockshits från åttiotalet, surdegar av det läckrare slaget, jobbande människor och smarrig körsbärskaka med tüsk vaniljsås. Det är så lätt att livet rullar förbi utan att vi riktigt låter oss vara delaktiga. Även jag är skyldig till detta. Oro över världsliga och existentiella problem, förväntanssorg, nostalgiska bad i stormiga vatten, irritation med pyspunka – sådant som varken leder till bättre mående eller livssituationer som faktiskt är bättre. Denna höst önskar jag mig själv färre sådana ögonblick och mer glädje överlag. Inte glättighet, utan känslan jag får när dotterdottern skrattar sitt häxskratt och jag jagar henne i full fart på alla fyra. Den känslan. Den vill jag unna mig själv.
Dagarna är oändligt långa, nätterna går i ett nafs. Jag gäspar och tänker att gårdagen var supermysig, men vi gjorde väl inget särskilt? Städade, tog emot syrran och hennes vän på husesyn, gick en promenad, pratade djupt, åt grillmiddag vid 21.30 som vore vi spanjorer och spelade spel… Ingenting och ändå hela livet.
Där stod Han, mitt ibland en massa andra övergivna och bortglömda. Reslig och stadig, men lite böjd av livets ovarsamma behandling. Ingen gav Honom minsta uppmärksamhet efter de snabbt flackande ögonkasten som även ratade vännerna runt omkring honom snabbare än någon hinner blinka. Damm, fläckar och skav dolde Hans vackra inre. Åren hade satt sig som en matt och mörk hinna som gjorde det svårt för Honom att övertyga någon om hur prisvärd Han egentligen var. Han drömde sig bort till fornstora dagar då Han haft en plats vid bordet varje gång något stort och viktigt skulle firas. Kanske var det värmen i minnena som sken igenom, för plötsligt fick Hon upp ögonen för Honom. Hon tog Honom i handen, kände stadigheten och förträffligheten, såg potentialen och värdet, ville ha med Honom vid alla kommande högtidligheter. Hon gav Honom chansen Han längtat så efter och tog med Honom hem, bort från det glömda mörkret.
Så fort Hon började putsa lite på den mörka hinnan började allt det vackra ta sig ton. Det fanns mycket att jobba med, det blev både svettigt och jobbigt. Trots att det till och med gjorde ont ibland visste både Hon och Han att arbetet måste genomföras. Smutsen måste bort.
När solen bröt igenom efter det långvariga regnovädret visade sig resultatet av allt arbete. Det glänste så varmt och vackert, minsta lilla vrå hade fått komma fram i ljuset. Han sträckte på sig och kände sig redo att åter ta emot en livskamrat, en flagga att skapa en enhet med, någon att fira livets vardag och högtider med.
Ser du storheten i dig själv och andra när livets törnar varit lite väl hårda? Är du villig att göra jobbet, ta hjälp eller hjälpa andra när oxideringen lagt sig tjock? Vi har alla potentialen att skina, men glansen kommer inte av sig själv.
Min termostat funkar inte. Även om det bara är 20 grader svettas jag som en gris. Saltet stänker om mig, håret är frissigt och smink är meningslöst. Sommaren pågår i all sin pråliga prakt. Mördarsniglar och tvestjärtar har tagit över detta år. Nu har jag varken tid eller lust att hålla efter dem längre. Nä, det får vara. Det löser sig väl. De första två tomaterna är skördade. Fröerna från Johannas Black Cherry har gett tre plantor som levererar mest näst efter Gardener’s Delight som verkar ha fått perfekta omständigheter i år. Tomatkuvösen har funkat riktigt bra. I trädgårdslandet växer det massor, jag hinner inte hålla efter ogräset heller. Äh, det får vara. Det finns sådant som är viktigare. Nu ska jag gå och ta hand om sådant, men först ska jag plocka luktärter. Livet är allt för kort för att bada i elände. I firade segrar blir livet både större och lättare att hantera. Carpe, carpe.
