19 mar

Ljus och skugga.

Varje dag påminns vi här hemma om något som känns ganska allmängiltigt: ”Gör mer av det som gör dig lycklig!” Det är dock lättare sagt än gjort. För det första går det inte att gå omkring och ”vara lycklig” hela tiden. Dessutom kan det vara svårt att klämma in mer än det man redan fyller sitt liv med. En annan taktik kan istället vara att ändra sin inställning till något av det som man måste göra.

När jag ser den här bilden tänker jag på hur komplext livet ändå är. Utan mörkret och skuggorna blir inte livet lika spännande. Hur tänker du om det?

18 mar

Nytt liv.

Jag vet inte vad jag ska säga om allt som coronaviruset direkt eller indirekt ställer till med. Hela näringar håller på att totalkrascha, skolor stänger, stora delar av Stockholms pendlare jobbar hemifrån, börserna runt världen åker berg- och dalbana, gamla och sjuka isoleras och… Mitt i allt detta kaos fortgår livet. Märkligt ändå.

Idag hade jag och dottern möjlighet att träffa en liten valp, en bebis, alldeles illbedårisk! Han håller både tant, matte och mormor på tårna, dag som natt. Full fart framåt och så mycket livsglädje! Tänk vad skönt att ta med sig detta in i den ovissa framtiden.

02 mar

Hårt arbete leder framåt.

2015, september. Min bror och brorson var på besök hos oss i Utah och far hade veckorna innan suttit hemma i Karlskrona och budat på detta ruckel och resten av den lilla gården i min brors namn. Jag kommer inte ens ihåg att vi fick se några bilder, men vi hörde talas om det spännande ”projektet”.

2020, februari. Det går knappt att se att den faluröda stugan med den fantastiska verandan är samma hus som det på den första bilden. Brorsan hittade originalfönstren i ladan och lät ett snickeri i Småland tillverka moderna kopior som skulle hålla dagens isoleringskrav. Han har även sågat bort delar av gavlarna, bytt ut grunden till alla bekvämligheter, lagt nya golv och satt upp en del nya väggar för att skapa fler användbara utrymmen. På baksidan finns en ny vindskupa som rymmer ett duschrum och ett ”gästrum”. Alla fönster och dörrarna i verandan är renoverade med varsam hand av min bror och naturligtvis är alla ytskikt och isoleringen utbytt. Takteglet är detsamma, men allt under är nytt. Man kan lugnt säga att renoveringen har gett huset fullständig upprättelse.

Det finns fortfarande en del kvar att göra, men detta hus är numera ett älskat hem. Jag blir lika glad varje gång jag kommer hem. När jag stiger in i hallen känner jag hur det som eventuellt jagar mig rinner av. Det yttre gör mig glad, men det inre får mig att må bra. Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet över att få bo här, att ha en trygg punkt i denna värld.

Drömmarna om att fortsätta upptäcka världen, ha möjlighet att vara lika delar kulturtant och planttant och att på lite äldre da’r få utvecklas i ett nytt yrke känns uppnåeliga. Sorg och besvikelser finns så klart i mitt liv precis som i alla andras, men jag känner en stark förvissning om att jag är på väg åt rätt håll och att jag inte behöver hänga upp mitt välmående på någon annan. Det är en insikt som gjort mig stark. Trots att livet gjort mer ont än jag någonsin hade kunnat föreställa mig de senaste åren är jag genuint tacksam över hur dessa upplevelser har fått mig att utvecklas.

Min syster som skickade mig det övre fotot imorse påminde om hur vi människor är precis som dessa två bilder: det är kanske svårt att följa med i den dagliga utvecklingen, men nedslag från två punkter med lång tid emellan visar det som man missar i alla smådetaljer, helheten. Själva livet som medveten vuxen kan jämföras en renovering. Det är jobbigt och kan göra både mentalt och fysiskt ont under tiden. Resultatet kan leda till både skilsmässa och konkurs, men många gånger leder det till något som faktiskt blir rent fantastiskt. Same, same, but different.

26 jan

Förebilder.

Igår frågade vår yngsta dotter sin pappa och mig vilka vi har haft som förebilder genom livet. Vi fick inte välja familjemedlemmar, vilket annars kändes som det mest naturliga för både mig och maken. Ett av villkoren för att komma med på listan var att personen i fråga var någon som vi åtminstone hade träffat och gärna hade haft någon slags relation till.

Nu har jag haft möjlighet att tänka över saken sedan igår. Jag vet inte om uppgiften känns så stor och övermäktig för att jag inte vill glömma någon. Skulle jag skriva upp alla som påverkat mig på något sätt skulle listan nå till månen och tillbaka, men det här är något annat. På den här listan kommer inte vänner, pojkvänner, grannar eller arbetskamrater med. Det här är listan för alla som har visat vägen för mig, med något som jag tagit sikte på. Så fort man lär känna någon lite för bra försvinner den överjordiska respekten, haha. (En vän och en faster finns med, men de kvalificerar av lite speciella orsaker.)

Bild: Staffan Lindbom, BLT

Hur det nu var blev förste man på listan en kvinna, Anna J i kyrkans barnverksamhet. Hon var alltid så fin och med henne fick vi göra de pyssligaste aktivitetsböcker som fylldes på varje söndag. Näst på tur blev min lågstadielärare Christine, hon som fick mig att själv börja drömma om att en dag bli fröken. Efter det var det coola Kerstin, mellanstadiefröken som pratade stockholmska, var rolig, spännande och fantastisk på alla sätt och vis. Börjar du se mönstret? Japp. Dags för Inga Bergström, högstadieläraren som fick upp mina ögon för hur roligt man kan ha med svenska språket. Hon är ”still going strong” fast hon snart fyller 90. Här kan du läsa en artikel om henne.

Listan fortsätter med ett gäng starka kvinnor och ett fåtal män (varav bara två fortfarande lever, en hade inte kvalificerat om jag hade mött honom idag). Jag har skrivit ett litet meddelande eller brev till nästan alla som fortfarande lever för att tala om vad de har betytt för mig. Jag har tänkt på det så länge då det gäller några av de här personerna, men nu gjorde jag slag i saken. Varför dra ut på något som på intet vis är jobbigt eller svårt?

21 jan

Tacksamhetslista.

  • syskon
  • gästfrihet
  • kördag med Ninni
  • gamla och nya vänner
  • Lars Säfsund, gåshud, gemenskap
  • vuxna, fantastiska barn
  • sovmorgon
  • Bosse och Karin
  • kakor och choklad
  • bil som startar
  • trygg resa
  • kärlek
  • Vintergatan, förundran
  • brasa
  • studiero
  • hem
  • förvaringsmöjligheter
  • kroppkakor hos Vajlan
  • övningssamtal
  • teknikens under
  • pennor och papper
  • familj
  • bambustickor, Malins garn och trollerikonster
  • tiden som läker sår
15 dec

Glad tredje advent!

De senaste dagarna har jag haft flera intressanta diskussioner, både i verkligheten och via diverse olika meddelanden. Det är roligt att utmana sig själv med tankar som rör sådant man kanske inte tänkt på själv, eller tankar som inte haft chans att flyta upp till något slags medveten yta.

”Vilka känner du?” – frågan som väckte mängder av tankar i mitt huvud. För vilka känner jag egentligen? Och vilka känner mig? Vad lägger jag i begreppet? Vad menar du när du säger att du känner någon? Själv kan jag efter några dagars betänketid konstatera att jag känner tillräckligt många tillräckligt väl för att känna mig trygg i världen. Jag vet ungefär vem jag ska vända mig till i vilken situation och jag litar tillräckligt mycket på mitt omdöme för att våga lita på att de åtminstone försöker hjälpa mig när det stormar på olika plan. Eftersom jag fortfarande ibland förvånas över mina egna reaktioner inser jag att det är omöjligt att känna någon ”utan och innan”.

Det är viktigt att vi låter oss ha ett rum som bara är för oss själva, vare sig det rör sig om sådant som vi inte vill eller inte kan dela med oss av. Ibland är det på sin plats att flytta något från det rummet till ett öppet utrymme, men då är det viktigt att förstå att det följer konsekvenser på ett sådant val. Är det förresten okej att ta med sig hemligheter i graven?

”Jag orkar inte med alla idioter!” – uttrycket som jag faktiskt själv hörts yttra då jag har varit riktigt frustrerad genom åren. Min övertygelse är att det finns något gott i alla människor, men också att alla människor har fröet till dumhet, ondska och elakhet i sig. Kejsarens nya kläder är ett slags arkaisk historia som upprepar sig om och om igen i olika skepnader. Den stora massan står och hejar på något riktigt idiotiskt. Då kan det vara rätt jobbigt att vara ”det lilla barnet” som genomskådar alla idioter, ja-sägare eller kanske rentav de som ska vara de intellektuella.

”Ingen bryr sig ändå!” – är det verkligen så illa? Låtsas vi bara bry oss om våra medmänniskor? Jag vägrar tro att det är så. Nu vet jag bara hur jag själv tänker om detta, men den omsorg jag ägnar åt andra är välment och innerlig. Det blir mindre av den varan än jag hade önskat, men varje gång jag har möjlighet (och tid) att på något sätt försöka lyfta någon annan tar jag chansen. Jag vet att det inte gäller alla andra, men jag har många runt omkring mig som funkar ungefär som jag.

Ja, där ser du. Tre tankar som jag funderat lite runt och med detta inlägg släppt för den här gången. Jag hoppas att du får en fin vecka! Peace.

21 nov

Bakåt och framåt.

Idag ringde en av mina kära fastrar och pratade en stund. Vi brukar mest höras via meddelanden, men det är ju så mycket trevligare att prata på riktigt! Vi pratade om ditten och datten, men något som blev kvar hos mig var hennes kommentar om att det är så lätt att tala om det som är historia, om nostalgi och sådant som redan har hänt. Egentligen är det ju det som ligger framför oss som är viktigt. Vilken strategi ska man ha för att ”leva framåt”? Carpe diem, fånga dagen, är lite uttjatat och även ”att leva i nuet”. Innan vi hinner blinka har nu hunnit bli då och hur ska man ens fungera ordentligt som människa om man hela tiden är absorberad av sitt nu? (Det finns naturligtvis stunder och tillfällen då detta är både nyttigt och användbart, men livet går ändå alltid framåt om man inte heter Benjamin Button.)

Det vore tråkigt att om och om uppleva att man har missat tåget och att det har blivit för sent att göra något bara för att man inte var förutseende nog att kontrollera tidtabellen och planera sin resa. På samma sätt är det viktigt att vi lägger ut ramarna för våra egna liv, kontrollerar ”tidtabellerna”, funderar över var det kan passa att byta spår, planerar eventuell samåkning eller om det passar bättre att resa själv osv, osv.

Jag har en 100-lista för sådant jag drömmer om som är lite större, en del har en ”bucket list”, åter andra skriver femårsplaner. Vissa gör ett ryck ibland, men är dåliga på att genomföra sina planer. Många av oss driver genom livet helt utan mål eller mening. ”Det bara blev så”. Är det inte vår plikt gentemot oss själva att styra upp en situation ”som bara blev så”? Ofta är andra människor också inblandade och spelar man inte med öppna kort kan många stå kvar sårade innan trasslet i härvan som har uppkommit har retts ut.

Det finns tillfällen då planer faktiskt inte går att genomföra pga olika omständigheter, men då är det otroligt viktigt att prioritera och åtminstone mentalt ställa in sig på att det inte kommer att bli som planerat. Börjar man älta finns det bara en väg att gå och den leder inte framåt. Den leder ner i smärta, förtvivlan, ilska, avundsjuka, svartsjuka, hopplöshet och andra känslor som kräver mycket energi att bearbeta.

Jag hoppas att du hittar något i ditt liv som driver dig framåt och som kanske till och med lyfter dig. Vi har det i oss, alla, men det kan krävas en hel del jobb för att hitta det. Peace.

30 sep

Ring lagd på hyllan och orkanen Liv.

Här sitter jag för första gången utan den ring jag bytte ut mina förlovnings- och vigselringar mot då maken och jag hade varit gifta i tio år. Det känns tomt. (Jag hade fått för mig att det var en femårsring, men jag kom ihåg en detalj som gjorde att jag fick lägga till fem år till.) Det har gått femton år sedan ringarna byttes ut, tjugofem allt som allt. Inte ens om jag skulle låtsas att jag inte var gift längre skulle någon tro mig. Ringen har lämnat ett avtryck som är mer än en solbrännemarkering allteftersom åren har gått. Jag vet inte om det skulle försvinna ens om jag lät fingret vara ifred i resten av mitt liv. Det känns som om jag har tagit bort en del av mig själv och lagt den i badrumsskåpet.

Det är inte fullt så dramatiskt som det låter. En operation kräver sina förberedelser. Av med smycken, piercings och nagellack. Fasta. Lämna ut allt som finns att veta om dig i en uttömmande hälsodeklaration. Lägg ditt liv i händerna på sjukvårdspersonal som vet hur man söver just dig, hur man ska ta hand om just dina hälsoproblem, som har möjlighet att göra dig frisk.

Jag har en egen orkan. Den har fått namnet Liv. Min orkan drar fram med olika intensitet och styrka. Ibland är det spännande att söka sig till orkanens öga och vila i lugnet där. Andra gånger kastas jag runt av hårda vindbyar trots att jag kämpar med allt vad jag har för att kunna hålla i mig, men rätt vad det är känns det som när köksfläkten stängs av. Lugnet infinner sig, jag känner bara små ljumma vindpustar lyfta nackhåren för att sedan försvinna ut mot andra äventyr. Jag har accepterat att Liv är en del av min jordiska upplevelse. Hon tar sig större och större friheter då år läggs till år, men jag har blivit bättre på att hantera henne. Vi är ett, Liv och jag. En dag kommer hon att ila iväg med mig på sin rygg. Jag hoppas att det dröjer länge än, men ibland kan jag känna förgängligheten i evigheten reta mig likt ett tappat hårstrå på ryggen. Vad tänker du om det?

24 aug

Öppna upp ditt fönster.

Jag gillar att sova med öppet fönster oavsett årstid. Det funkar inte riktigt, men det är ändå något särskilt med att ha ett lagom varmt duntäcke som håller en varm medan huvudet hålls svalt. (Det svalare sommartäcket byts snart mot det lite tyngre och varmare vintertäcket när nattemperaturen gått ner lite till.) Gränsen mellan ute och inne blir mindre markerad när fönstret står öppet, naturligtvis med ett myggnät monterat. Naturen är ibland bättre med viss modifikation.

Det där med fönster är något jag ofta funderar på. Fönster används ofta som symbol i litteratur, film och konst. Bakom fönster döljs något hemligt, mystiskt, svårmodigt. Utanför fönster skiner solen. Där finns hopp, framtid, räddning. I verkligheten låter våra fönster oss ha kontakt med omvärlden samtidigt som de skyddar mot ljud, extrema temperaturer och oönskade gäster. De släpper in det livgivande ljuset och sprider det så vackert. Jag älskar att vakna upp i vårt sovrum med morgonljus! Det är den bästa starten på en dag. Jag älskar även skyddet jag känner då jag kan stänga fönstret då det regnar, stormar eller snöar. Att sitta och läsa i soffan under en filt medan regnet smattrar mot rutan är ett av mina favorithöstnöjen.

”Du vet aldrig vad som händer bakom andras stängda dörrar och fönster” är något jag försöker påminna min familj om. Det är så lätt att stå utanför och beundra illusionen av perfektion, särskilt i dagens sociala media-värld. Det är dock omöjligt att veta vad som händer i någon annans liv. Var snäll, tassa försiktigt och behandla andra med medkänsla. Du vet aldrig vad de går igenom eller vad som händer i deras liv. Och glöm inte att då och då öppna ditt eget fönster och släpp in lite frisk luft, vädra ut det gamla och känn hur du fylls med nytt liv!