17 jul

Mörtfors, en av ostkustens pärlor.

Jag älskar att komma till svärmor och svärfar, till deras småländska pärla där livet saktar ner och man kan lyssna på stenkakor och vinylskivor, bada i Kappemålagölen och cykla till makens favoritutsikt. Här smakar all mat godare, fast jag sover gott i vanliga fall sover jag ännu bättre här och det finns något tryggt över stället som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Alla våra barn har pluppat stenar i ån under sträng uppsyn och fått uppleva en sådan där lycklig barndom som man önskar alla barn i världen.

Min duktiga svägerska har gett trädgården en stor makeover efter sin trädgårdsmästarutbildning. Tänk bara, överallt finns det så vackra detaljer och växter som ska locka till sig ett rikt djurliv. K älskar vildängar och ekoxar, sömntutor och rosenskära, stenpartier och luktärter. Ja, och mycket mer. Trädgården har alltid varit inbjudande, men det är roligt med uppdateringarna!

Igår gick Mörtforsdagen av stapeln. Svärmor och hennes kusin höll loppisen öppen och det kom massor av kunder, jag och maken hjälpte till lite här och där med det vi kunde. Mellan oss och antikvariatet fick tändkulemotorn jobba hårt och drog till sig många intresserade åskådare. Jag undrar var den yngre generationen som ska ta över så småningom höll hus?

I morse tog vi oss ett morgondopp i Kappemålagölen. Badplatsen i Mörtfors brukar vara väl underhållen, men den hade fräschats upp riktigt ordentligt sedan jag var där sist. Jag älskar att bada och tycker väl att varje bad är årets bästa, så också idag. Det lena sjövattnet (som jag vägrar doppa huvudet i, sjövatten ger mig ont i ögonen) kändes som sval sammet där jag simmade omkring. Maken kände sig lite mer äventyrlig och höll sig vid hopptornet. En badgäst simmade fram och tillbaka med en badboj som sällskap. Bra idé om man är och badar själv!

Slutligen blev det en cykelutflykt till makens favoritställe. När man väl har plumsat sig igenom blåbärsris, diken och älgmarker öppnar sig denna vackra utsikt och då känns det väl värt den där strapatsen. Nu har jag testat detta några gången, så eftersom jag visste vad som väntade var jag inte tjurig. (Den första gången irrade vi runt i skogen väldigt länge innan vi hittade fram, då var jag icke på mitt bästa humör kan jag säga.)

Den rosa himlen speglade sig i grannhuset och gav det en så vacker nyans, både på fasaden och på spegelbilden i ån.

Ännu bättre var det ju förstås att lyfta blicken och möta solens sista strålar i resterna från dagens orosmoln. Nej, elände är elände och behöver inte bemötas som annat, men nog finns det tillfällen då svårigheter i perspektiv ger något som inte bara är oväder sådär i efterskott? Jag vet att jag inte hade känt den trygghet i mig själv som jag gör idag om jag inte hade upplevt en del saker som jag egentligen inte önskar någon annan. Det är svårt riktigt sätta ord på den känslan, men så här ser den i alla fall ut. May the road rise to meet you…

07 jul

Evig sommar.

Som gammal lärare vet jag hur olika somrar kan se ut. Våra egna barn har fått tillbringa sina sommardagar med storfamiljen i Småland och i Karlskrona. Somrarna har varit bad, lek, spel och häng, god mat, sena kvällar och långa sovmorgnar. Numera är det sommarjobb eller ”vanlig” semester som gäller och vuxenlivet ser kanske inte helt likadant ut. Å andra sidan har alla tre härliga minnen att plocka fram. Andra barn har helt andra upplevelser. Fritids hela sommaren, kanske någon eller några veckor med mor- eller farföräldrar, storasyskon som får passa småsyskonen, bråk mellan skilda föräldrar om var barnen ska vara, föräldrar som ägnar sig mer åt alkohol än sina barn, oroliga föräldrar som inte får ekonomin att gå runt i vanliga fall och därför knappast har något extra till roliga sommaraktiviteter. Detta är barnen som längtar tillbaka till skolan, oavsett om de är öppna med det eller ej. Sådant tänker jag på ibland. Jag är tacksam för att min vardag blir ännu bättre på sommaren, att jag faktiskt vill vara här hemma och inte längtar bort. Det ska dock bli mer än roligt att hänga mer med syskonen ”i förskingringen” och deras familjer senare i juli.

Haha, mina naglar ser ut som att jag målat dem slarvigt med Tipp-Ex! Varje dag nya blommor. Igår plockade jag in säsongens första luktärt, något som gjorde mig löjligt glad. Tillsammans med alunrot, rosenskära, dahlian som har över hundra år på nacken (ja, eller dess moderplanta) och lite annat smått och gott blev det en ljuv och väldoftande bukett.

Jag rensade i rabatter och fyllde på en av lådorna med material (vi har för lite jord i de flesta lådorna i trädgårdslandet, men det får åtgärdas vid tillfälle och inte då grödor växer i dem). Bokashihinkarna får jobba hårt under den här tiden på året trots att vi är så få i hushållet. Jag är så glad för de små mikroorganismerna som ger oss näringsrik och lucker mat till växterna! När jag rensade i perennrabatten kunde jag plocka in årets enda ros från den här stackars plantan som aldrig verkar ta sig. Varje år äter något upp bladen, olika varje år. Det blev i alla fall en perfekt ros, så den får stå som en solitär och påminna mig om att aldrig ge upp!

Maken ägnade hela eftermiddagen åt att göra klart allt han kan på den inbyggda soff-förvaringen i verandan. Millimeteranpassning – det blir så, så bra. Nu ska jag bara måla allt ute i ladan så blir det väl slutmontering om några veckor när linoljefärgen torkat klart. Jag ska också måla de delar av verandan som inte är klara än – runt fönster, väggarna och taket. Inte min favoritsyssla, men ser fram emot att få det ännu finare än det redan är. Jag passade på att ligga på vårt nya sofflock för att testa lite och kände mig mycket nöjd och glad. Maken har alltid pratat om en kökssoffa. Vi har en som tyvärr inte har fått plats i vårt lilla hus. Tänk att detta är åtgärdat, även om det kanske blir lite kallt att lägga sig på sofflocket under vinterhalvåret… Som jag sagt förut, lite i taget. Ser man själva livet som ett projekt som aldrig blir färdigt, utan uppdateras med jämna mellanrum, så tror jag att man kan ge sig själv störst förnöjsamhet. Det ger ett lugn att vila i väl förrättade värv innan man drar vidare med nya drömmar om förändring.

04 jul

Acceptans.

Som samtalsterapeut arbetar man efter ett gäng olika modeller. Freud är inte så poppis längre, åtminstone inte på samma sätt som för ett gäng år sedan. Den här artikeln tyckte jag var spännande att läsa. Efter att ha läst den kan jag konstatera att jag inte hade valt att utbilda mig till psykolog på Göteborgs universitet om det hade varit aktuellt idag.

Våra barn har ofta fått höra ”gilla läget” under sin uppväxt. Det är för mig starkt förknippat med acceptans. Jag är tacksam för den väg jag fick ta för att komma dit jag är idag. Jag är tacksam för förståelsen för hur viktig acceptansen är då sådant jag inte kan styra över finns att ta hänsyn till. Den känslan ville både jag och maken förmedla till våra barn. Inte hopplöshet eller att känna sig kuvad av omständigheter, utan kraft att bemöta det i livet som kanske varken känns roligt, önskvärt eller rättvist.

För tillfället är jag inne i en period då jag själv får göra vad jag kan för att gilla läget. Fysioterapeutsvågern konstaterade förra året att jag sannolikt har problem med en klämd nerv i övre delen av ryggen. Problemen återkommer med ojämna mellanrum, men efter några dagars smärta i öra, nacke, huvud, axel och rygg brukar jag kunna häva tillståndet. Förslitning, dålig hållning, felaktiga rörelsemönster och belastning – det finns nog olika anledningar till varför det blir som det blir. Jag känner inget behov av att behöva acceptera smärtan då jag vet att det vanligtvis går att häva problematiken, men jag har behövt lära mig acceptera att jag vid smärta behöver ta hand om mig på olika vis. Jag blir till exempel lite ämlig och orkar inte vara lika social som vanligt. Jag hade stora planer för gårdagen, men tillbringade mesta delen av dagen i hängmatta, soffa och säng och orkade varken åka till Bredavik för att umgås med min syster eller prata ordentligt med sonen som kom hem i lördags kväll på semester. Det får vara som det är. Acceptans.

Jag åt mängder med smärtstillande tabletter under mina migränår. Biverkningarna av migränmedicin är dock inte nådiga och jag gillade verkligen inte de långvariga effekterna. Jag fick dessutom andra problem av medicinerna än ursprungsproblemen. Med tanke på det är jag numera försiktig med att ta smärtstillande tabletter. Värmedynor, liniment och massage tar jag däremot tacksamt emot. (Det ska också sägas att värktabletter knappt ens tar bort den här typen av smärta, men känner jag att jag inte står ut och tar tabletter tar de udden av det värsta.) Imorse kände jag att jag är på väg ur det värsta. Örat gör inte längre ont och jag kan tänka utan att störas av hur ont jag har det. Hurra! Jag får fylla sinnet med härliga minnen från den senaste veckan. Kroppkakor hos Vajlan, promenad med syrror och svåger, bad i sjönen, goda måltider tillagade med egenodlade delikatesser från trädgårdslandet, brunnslocket som nu är på plats.

20 jun

Tack för påminnelsen!

Tankvärda ord i en församling i Borås fick mig igår att fundera en extra runda över vad jag vill göra med ”resten av mitt liv”. Nu gör jag det rätt ofta, men det får mig sällan att göra stora hopp framåt, eller åt något annat håll heller får väl erkännas. Det är mänskligt att bli jättepeppad och känna 100% lust att göra stora förändringar. Jag vet många med mig som med jämna mellanrum gasar på med nya vanor, dieter, partners, projekt, men som några månader senare som mest höjer på ena ögonbrynet om man frågar hur det har gått med det som talades så varmt om vid förra mötet. (Alltså, jag införlivar mig själv i dessa ”många”.) Det verkar inte som att vi har någon större förmåga att klara annat än små, små förändringar i taget. Det är så vi tar oss an livet från första början, i ett långsamt flöde. Så småningom kommer annat, vare sig det gäller kognitiva eller praktiska färdigheter lär vi oss lite i taget. Ingen blir expert på en helg!

Vi svenskar längtar ofta något enormt ”till sommaren”. Det är nog vädret och semestertider som drar mest så där i förskott. När det väl är dags för skolstart, nytt jobb, målsättningar inför hösten, då undrar vi vad som hände och hur det kunde komma sig att kvällarna redan kommer tidigare och badvattnet börjar bli väl svalt för alla som inte är åretruntbadare. Runt detta gick funderingarna efter de tänkvärda orden. Resten av mitt liv hade ju redan börjat så fort tankarna hade börjat snurra. Vi fortsatte hem till våra goda vänner där vi fick lunch och sammanfattade den fina helg vi hade haft tillsammans. Samtal, samvaro, flyg över västkusten för somliga, lek med charmigaste ettåringarna för andra, bad i badtunna – underbara och ovanliga dagar som fick dra igång känslan av sommar fast vi mest kommer att vara kvar hemma. Sammanfattningen av tankegångarna var att jag fortfarande är väldigt förtjust i hur mitt liv ser ut för tillfället. Jag behöver inte några stora förändringar och har bestämt att ta mig tid att riktigt njuta av vårt hem, trädgården, trädgårdslandet och familjen den här sommaren. Mitt vardagliga liv, inget storvulet eller speciellt, men det bästa tänkbara för mig. Att landa i en sådan känsla är värdefull, åtminstone för mig. Kanske behöver du något helt annat än det du har idag och isåfall önskar jag dig lycka till med att hitta en hållbar väg till ”resten av ditt liv”.

31 maj

”Hamnar vi i bloggen nu?” ”Har ni något emot det?”

Jag gillar att ha koll på läget. Gillar kanske inte nödvändigtvis att detaljplanera, men åtminstone att ha en plan. Finns det något som dock är ännu bättre är det att bli överraskad! Min farbror kom ner till Blekinge tillsammans med sin son och svärdotter (kusin och hans fru så klart) över Kristi himmelsfärd och då det fanns lite tid över tog de senare tillfället i akt för att inspektera brorsans nya bygge och säga hej till oss här på ön. Så roligt! Det är liksom vi som är ”nästa generation”, storkusinerna. Det känns onekligen lite konstigt, men samtidigt är det som det är. Tiden kan man inte springa ifrån. Dessutom kan man inte ha lika spännande samtal om man inte har hunnit plocka på sig ett gäng erfarenheter som stötas och blötas i sådana här sammanhang, eller hur?

Igår var det dags för nästa släktbesök. Barnens syssling kom ut på fika, fast den här gången var besöket planerat. Rabarberpaj tillhör mina favoriter. Förra gången var jag tvungen att fylla ut med äpple, den här gången valde jag att göra det eftersom det förra var ett lyckat experiment. Ett syrligt äpple och en tesked kanel som komplement till en vanlig rabarbersmulpaj – testa! För övrigt vill jag lobba för att umgås över generationsgränser. Vår yngsta dotter har verkligen tagit detta till sig och har på så sätt plockat upp några fantastiska förebilder och mentorer på vägen. Jag är så tacksam för detta! Ibland hjälper det inte vad föräldrar säger, de ska ju älska en oavsett, men säger någon annan samma sak ligger det bättre tryck bakom orden. För alla som har en stund över vill jag därför rekommendera att ta tillfället i akt och göra en insats när tillfälle ges. Bjud på en fika, gå ut och fiska tillsammans, hjälp till att planera någon festlighet, agera läxhjälp – möjligheterna är snart sagt oändliga.

16 maj

Här spretar det visst.

Härom dagen fick jag höra om någon i min ålder som slutat fira födelsedagar och som därför inte vill att hens födelsedag ska uppmärksammas. Jag respekterar att andra gör val som inte jag hade gjort, men tycker det är tråkigt att gå miste om sådant som ger guldkant till vardagen. Det finns nog av bilar och diskmaskiner som går sönder (japp, så är det här hemma just nu) för att vardagen ska fyllas av tråkiga vuxenproblem. Alltså, fira det som firas kan! Idag firar vi därför att det innan jag svarade på Ajlis kommentar låg exakt 8000 kommentarer i den här bloggen. Detta jämna och vackra tal måste ju uppmärksammas! Så Ajli, ”för det får du ett pris”, som barnen fick då de spelade ett av sina första datorspel i tidernas begynnelse. Inte vet jag vad priset blir, men jag kommer nog på något.

Trots att både Golfen och diskmaskinen har bestämt sig för att trilskas har vi haft en fin helg. Jag är inte helt i fas med trädgårdsplaneringen, men det är okej. Det är bara att leva enligt devisen en sak i taget och ta det därifrån. Mer kan man ju inte göra! Balansen mellan måsten, borden och önskningar är inte helt lätt att hantera, men prioriteringar måste göras. Jag har en utmattning som ligger och skvalpar i mitt kölvatten och vet hur lätt det är att krascha. Alldeles för många har samma bakgrund som jag, eller är i en utmattning just nu. Diskussioner handlar ofta om ett samhälle som är sjukt, men samtidigt ser jag att de flesta accepterar denna sjuka grundnivå, försvarar den till och med. Jag pratade med ett av våra barn om en typisk problembild. Barnet (eller snarare den unga vuxna) har haft en tuff period på jobbet. Fler uppgifter som skulle leda till löneökning har gett en situation där veckans arbetstid inte längre räcker till och känslan av att inte ha koll på situationen. Jag hävdar att det är dags för en diskussion med chefen som ska leda till att det bereds rätt förutsättningar för att arbetet ska kunna utföras. Det går inte bara att säga ”nu ska du kunna detta” och förvänta sig att allt bara flyter på. Så är det ju på grundnivå också och många skulle behöva göra stora förändringar för att få ett mer hanterbart liv.

I över en vecka har jag haft den här artikeln liggande på mitt skrivbord. Alexander Perski är stressforskaren som har tagit sina forskningsresultat på allvar och lever som han lär. Samtidigt som det är inspirerande blir jag (naturligtvis) irriterad över en kommentar som ”Det låter som en dröm… att fylla dagarna med sådant man tycker om. ’Ja, men det är inget att drömma om – det är bara att göra, säger han.'” Det är väl jättemånga som faktiskt inte kan göra något åt sin situation? Men! Även om sjukdomar, att måsta leva med konsekvenserna av andras dåliga val, var man föds och allt vad det är sätter käppar i hjulen för individers möjlighet att påverka sitt eget liv säger Perski något som är viktigt att komma ihåg: ”Normen i dagens samhälle säger att man ska vara så framgångsrik, ambitiös och så perfekt – det håller inte.”

Med det sagt får jag konstatera att dagens bloggstund började lättsamt och slutade i filosofiska irrgångar som kräver många timmars djupa tankar för att få alla väckta funderingar på plats. Det får vänta till en annan dag. Jag önskar dig en fin vecka. Och det är ju måndag, tänk vilken härlig dag!

13 apr

Fyrabarnsmor!

Ja, alltså, jag är inte Petra Mede, Titiyo eller Brigitte Nielsen. Det blir inga fler bebisar levererade från den här fabriken. Däremot har jag blivit korttidsmamma eller vad det nu kan kallas. Utbytesstudenten som jag har varit kontaktperson till sedan i augusti fick hastigt och lustigt lämna sin värdfamilj. Jag och maken hoppade in som akutlösning, men vi bestämde oss för att erbjuda henne en permanentlösning tills hon avslutar programmet i juni. Hennes värdfamilj har varit jättebra, men nu var de i en situation där en extra familjemedlem inte riktigt orkades med. Det blir en stor omställning för en 16-åring att bo på Sturkö då hon har bott tre minuters gångväg från skolan, mitt inne i stan. Trots det vill hon stanna här hos oss och ser det som ytterligare en erfarenhet på den här utbytesresan!

Trots att jag vid de här studentplaceringarna alltid trycker på hur viktigt det är att man lägger upp alla förväntningar på bordet på en gång är det annorlunda när man väl är i situationen själv. Vad har vi egentligen för oskrivna regler här hemma? De uppenbara som kommer med Explorius handbok gäller hos oss också. ”Behandla med respekt, respektera tid, meddela var du är, sköt skolan och dina relationer, ingen alkohol eller droger, inte heller cigaretter om du inte rökte då programmet inleddes och det är okej med värdfamiljen, hjälp till hemma”, ungefär så där. Men för övrigt? I värdfamiljen står alla upp och väntar tills alla är vid matbordet innan de sätter sig. Så gör inte vi. Däremot brukar vi tacka för maten, vilket så klart är frivilligt att vara med på. Värdfamiljen gör ofta aktiviteter av olika slag på helgerna, vi har mycket att göra här hemma, så det ”kostar tid” att ägna många timmar av den bästa arbetstiden med att åka iväg och gå på museum på en lördag. Lite sådär. Tanken med att vara utbytesstudent är ju att man ska engagera sig i familjelivet för att få olika erfarenheter. Jag vet bara inte om en tonåring ogillar museer eller att rensa ogräs mest! Hahahahaha.

Min lösning på det här var att M skulle tänka att det var samma regler här som hos den förra värdfamiljen, men att jag ville lägga till att hon absolut inte får missa bussen till stan. Vi bor på Sturkö, det går en buss som passar på morgonen och en som går en timme senare då hon har sovmorgon. Jag har fått tipsa om alla mina timmar på stadsbiblioteket, det kanske också blir hennes favoritställe? Å andra sidan går hon på det estetiska programmet, och på hennes skola känns det som det är action dygnet runt. Det är det naturligtvis inte, men ofta är skolan öppen länge för olika typer av aktiviteter. Kanske vill hon hänga kvar där?

Jag tror hur som helst att det här blir jättebra! Värdfamiljen, studenten, hennes föräldrar, utbytesorganisationen och vi är nöjda. En win-win-win-win-win är kanske inte sådär jättevanlig, så vi landar helt enkelt i favoriten: ”Jaja, men nu blev det så.” Allt löser sig alltid i slutänden. Kanske inte som man hade räknat med, och ibland inte utan att det har gjort riktigt ont på vägen. Kanske känns slutet inte bara oväntat och oplanerat, utan orättvist och fruktansvärt. Så nej, alla lösningar är inte optimala. Vårda i så fall ditt ”Varför?”, men låt dig inte låsas fast i det. Vägen framåt kan bli ljusare om du lättar på rullgardinen och vågar möta soluppgången. Det blev kanske lite onödigt djupt…

28 mar

Livets gång.

När jag flyttade hemifrån fick jag ta med mig något hemifrån som jag tyckte extra mycket om. Jag valde den här tavlan som min mamma hade sytt. Den har följt med runt om i Sverige och i världen. Nu för tiden utgör den min utsikt från min arbetsplats och den gör mig faktiskt glad varje dag. Broderade tavlor är inte det mest hippa i inredningssammanhang, men jag bryr mig inte om det. Min svärfarfar bedömde mosters hus i Stockholmsförorten som ”scheissvornehm” (skitflott) då vi hade vår bröllopsmiddag där. Många ”äkta mattor”, stora broderade tavlor och oljemålningar av min morfar, för mig hemtrevligt och kärleksfullt. Det är kanske inte riktigt så det ser ut hemma hos oss, men man kan uppskatta något utan att vilja ha det.

Jag gillar hur man i min tavla ser hela året på en gång. En påminnelse om att allt har sin tid och sin betydelse. Årstider finns inte på alla platser i världen, men hos oss är de en viktig del av livet. För mig är våren drömmar, hopp, planering. Våren ger mig en chans att börja om, men inte från noll. Varje lärdom kan man bära med sig för att göra nödvändiga förändringar. Så tänker jag med odlingen, yrkeslivet och inte minst det här med att vara människa. De senaste åren har jag lärt mig så mycket som jag inte ens hade kunnat drömma om. Somligt har gjort riktigt ont. Vintern har varit lång, karg och kall. Sedan har våren kommit och livet har börjat spira igen. De där mörka perioderna har inte varit oviktiga i mitt liv. Jag har inte gillat någon av dem särskilt mycket, men de har format mig till någon som jag är mycket mer tillfreds med än den tjugofemåriga besserwissern jag en gång var. Och med det ska jag ut och så lite spenat.

28 feb

Låter du dina motgångar definiera vem du är?

Min faster är noga med att påpeka att en människa aldrig är sitt yrke. Vi lever i en kultur där vår sysselsättning ofta definierar oss. ”Jag heter Monica och är en f d lärare som numera är terapeut” duger dock inte i min fasters värld. Att berätta vad jag har jobbat med eller sysselsätter mig med idag kan i och för sig vara intressant, men det är inte vem jag är. I en podd jag ibland lyssnar på inleder alltid poddaren med en fråga till sin gäst: Vem är du? Det är intressant att höra vad människor svarar på den frågan. Somliga räknar upp sina bedrifter som pärlor på en tråd, andra berättar om personlighetsdrag och vad som driver dem. Det finns även de som definierar sig själva utifrån något jobbigt eller stort som har hänt dem. Jag tycker inte att bedrifter är oviktiga. Jag gillar tanken på meritokrati mer än tyckokrati och inser att om någon intresserat sig för något i trettio år har hen antagligen större insyn i ämnet än jag. Kanske ger då bedriftredovisningen mig en chans att göra en bedömning om vikten jag bör lägga vid det denna person delar med sig av. Jag menar även att stora och/eller jobbiga händelser kan styra våra liv åt ett nytt håll, men att sedan leva kvar i detta och låta det definiera hela oss kan vara ytterst skadligt.

Med det sagt vill jag gå över till de tankar som snurrat i mitt huvud de senaste dagarna. Jag läser just nu boken Cyniska teorier, en bok som granskar det nutida fenomenet postmodernism. Postmodernismen vänder sig ifrån tanken att det finns fasta värden, objektiva sanningar och jagets existens och ställer sig därmed kritisk inför tanken på objektivitet; jaget ses som fragmentiserat, utan djup och formar sin uppfattning genom interaktion med sin egen omgivning. I sin betoning av det relationella och kontextuella präglas den postmoderna världsbilden av en filosofisk skepticism.(Citat Wikipedia) Den del jag intresserar mig mest för just nu är den att, kortfattat, förklara samhället utefter strukturella förtryck. Högst upp i förtryckarhierarkin står den vite, heterosexuelle cis-mannen och detta gör sedan att förklaringen av världen utgår från vilket fack vi ska stoppa in en person i. Ord har samma tyngd som vapen, något som gör att det gäller att hålla sig uppdaterad om vilka ord som gäller för vad om man inte vill skada någon. (Att jag fortfarande skriver man istället för en gör mig till exempel till förtryckare med denna syn på världen.)

Kanske har det att göra med att jag är terapeut, men jag har väldigt svårt för att kunna ta till mig detta synsätt. I forskning framgår vikten av att bygga upp sin resiliens, alltså förmåga att hantera livets svårigheter med ”mentala muskler”. (Översättningen motståndskraft används med all rätta, men det ligger mer i resiliens.) Att bygga ett samhälle på en grund där svagheter ska definieras för att genast förnekas känns väldigt vanskligt. Om jag säger att hudfärg/sexualitet/funktionalitet osv. inte spelar någon roll ljuger jag. Vi människor är rent djuriska i vårt förhållningssätt till andra människor. Vi gör riskbedömningar, känner av ”in- eller utgrupper”, kategoriserar och katalogiserar andra människor för att förhålla oss till dem osv. osv. Men! Jag anser att det ingår i vanligt sunt förnuft att ha diskussioner i familjer om hur vi behandlar våra medmänniskor, punkt. Hur hanterar vi någon som inte ser ut som vi själva? Som inte tycker som vi själva? Som inte beter sig som vi själva? Som tar beslut som vi själva aldrig skulle ta? Som har en världssyn som är oss främmande? I denna pågående diskussion hanteras också hur vi övar på att förhålla oss till om vi utsätts för något jobbigt, alltså hur vi kan bygga upp vår resiliens om vi möter medmänniskor och händelser som inte tar hänsyn till oss, var vi kommer ifrån eller våra behov. Jag förstår att inte alla delar min åsikt.

Här kommer en liten undersökning som du kanske vill vara med i? Betygsätt följande påståenden med siffrorna 1-5, 1 betyder ”inte alls jag” medan 5 betyder ”detta är verkligen jag”.

  1. Det är viktigt för mig att människor som sårar mig erkänner att en orättvisa har begåtts mot mig.
  2. Jag tror att jag är mycket mer samvetsgrann och moralisk i mina relationer med andra människor jämfört med deras behandling av mig.
  3. När människor som står mig nära känner sig sårade av mina handlingar är det väldigt viktigt för mig att förtydliga att jag gjorde rätt.
  4. Det är väldigt svårt för mig att sluta tänka på den orättvisa andra har utsatt mig för.

Om du fick höga poäng (4 eller 5) på alla dessa påståenden kan du ha vad några israeliska forskare har identifierat som en tendens till ”interpersonal victimhood” ”, alltså att det är viktigt att definiera huruvida någon är offer eller ej i mellanmänskliga relationer. Deras rapport är så intressant och att läsa den fick mig att landa i förståelse för de tankar jag har haft runt detta ämne.

Rahav Gabay och hennes kollegor definierar denna tendens till interpersonellt offerskap som ”en pågående känsla av att jaget är ett offer, vilket är generaliserat över många typer av relationer. Som ett resultat blir synen på sig själv som offer en central del av individens identitet.” Dessa personer ser sig själva styrda från ett ”externt kontrollställe”. Deras liv styrs av öde, tur eller hur andra behandlar dem. De har själva ingen möjlighet att ta kommando.

I forskningen definierade man fyra viktiga dimensioner hos personer som hanterar livet på detta sätt:

a. behov att ständigt söka erkännande för sitt offerskap
b. moralisk elitism
c. brist på empati för smärta och lidande hos andra
d. ältande om tidigare utsatthet

Det är viktigt att påpeka att forskarna inte sätter likhetstecken mellan att uppleva trauma och att vara offer för omständigheter. De påpekar att ett offertänk kan utvecklas utan att en person har upplevt allvarliga trauman eller varit offer för oförrätter, attacker eller annat. Att uppleva allvarliga trauman eller utsatthet leder inte heller automatiskt till detta förhållningssätt till livet. (Detta tycker jag framgår tydligt också i Viktor Frankls tankar.)

Med detta sagt tycker jag att det är rent skadligt att detta är ett synsätt som nu är så väl planterat på alla högre lärosäten. Hur ska den uppväxande generationen lära sig att hantera ens små motgångar om allt handlar om att definiera förtryckare och förövare? Om allt handlar om oförrätter som begåtts av personer som dog för länge sedan? Om vi ska bli serverade på fat istället för att lära oss fiska själva? (Hoppas du förstår liknelsen.) Jag fortsätter läsa och förstår att jag redan har min bestämda åsikt i den här frågan och att boken är skriven utifrån ett synsätt som tangerar mitt eget. Jag borde även ta in texter skrivna av personer som utgår från offerskap som högsta värde, men det får bli en senare fråga. Vad tänker du om detta ämne?

Njuter du av andras glädje och framgång? Har du svårt för det kan förklaringen ligga i det jag skriver här ovan.

01 feb

Begravningsdag med ljusa toner.

Efter en orolig natt var det dags att stiga upp tidigt och förbereda sig både mentalt och praktiskt på att följa svärfar till sista vilan. Maken är duktig på att sköta sin flaggstång. Det är tråkigt att behöva flagga på halv stång, men jag tycker det är en fin sed. Som att bära ett sorgband på armen och tala om för andra att idag är inte rätta dagen att börja rota i mina tillkortakommanden. Idag har vi fullt upp med sorgen.

Den här bilden är nog den finaste gåva som Manfred skulle kunna få. Det är första gången sex av åtta barn är samlade. Det saknas även några partners och några barnbarn, men så här många har aldrig varit samlade någon gång. Begravningen blev både ljus, värdig, sorglig och rolig, precis som det ska vara. Historier som var så typiska för Manfred, hans arv i form av kärlek till brädspel och naturen. Fint att vi kunde stå för musiken, att hans barn hade så fina tal. Vår underbara tyska extrasyster simultanöversatte hela begravningen till den tyska släkten. Om något så har dessa coronaår gjort oss mer medvetna om hur vi bäst kan utnyttja tekniska hjälpmedel också för att överbrygga avstånd vid liknande tillfällen. Nej, det är inte samma sak som att vara på plats, men mycket bättre än att bara sitta och undra hur det gick till.

Här tyckte jag det var jobbigt och fint på samma gång. Sönerna och barnbarn som fick lägga sin pappa och farfar till sista vilan. En sista tjänst.

Vi bor ju bara några hundra meter från kyrkogården och bjöd in på lite mat och fika efter jordfästningen. Här är ungdomarnas bord, hehe. Jag skrev just till en vän att begravningsdagar ofta inbjuder till både den mest hjärtskärande sorgen och härliga skratt då man minns tillsammans. Tre av sönerna höll tal och de var så fina! Många tårar, många skratt. Som maken sa i sitt tal. ”Vi pratade om hurdan begravning vi trodde att du ville ha. Vi kom överens om att den skulle vara rolig. Isåfall måste det bli på din bekostnad.” Så var det under begravningsgudstjänsten. Över maten diskuterades högt och lågt. Släktforskning, minnen, choklad och te. Ja, för så ser ju livet ut. Det är högt och lågt.

När gästerna hade begett sig hemåt tog vi en promenad i den kyliga men vackra kvällningen. De hade ställt iordning graven och det var så fint med blommorna. Född i Bayern, sista vilan på Sturkö. Så kan ett liv också börja och sluta.

Efter flera stormiga dagar var det så igår helt lugnt och så otroligt vackert. Det går ju inte att fånga, men känslan var helt rätt. Härligt att få den här promenaden och sedan kunna sitta och prata i många timmar med våra ungdomar. Underbart, trots de tråkiga omständigheterna. Och idag är de redan på väg tillbaka till Stockholm tillsammans med maken som jobbar där vissa dagar. Sonen kunde tyvärr inte komma eftersom han fick covid.

Vår duktige begravningsentreprenör kommer väl dessvärre att komma ihåg den här dagen av andra anledningar än vi. Han trampade snett i trappan vid kyrkan och haltade omkring tills allt var klart. Jag frågade hur det egentligen var och han sa ”jag behöver nog se till det när vi är klara här”. Det visade sig att han hade fått en spricka i benet och kommer att få gå gipsad i sex veckor framåt! Tänk hur hängiven han är sitt arbete, ansträngde sig för att fortsätta ge de sörjande utrymme i lugn och ro utan att rubba på sitt lugn trots att han måste ha haft fruktansvärt ont. Vilken gåva!