15 Nov

Om sådant som är jobbigt.

Vad är skillnaden på en person som möter livet som ett kränkt offer och en som möter livet i sällskap av acceptans över livets orättvisa? Detta är något som jag ofta tänker på, kanske för att Far vid flera viktiga tillfällen påminde mig om det senare med uttrycket ”livet är orättvist”.

Jag har en egenskap som både är till välsignelse och förbannelse. Jag kan inte låta bli att tycka synd om människor! Jag vill hjälpa till, jag vill vara till nytta, jag vill få andra att känna sig nöjda med sig själva… Finns det då något jag kan göra för att uppfylla detta så gör jag det. Jag har analyserat mig själv många gånger för att förstå mig på denna del av min personlighet, men har landat i att det antagligen är födsel och ohejdad vana i kombination med mina föräldrars exempel och uppfostran som har fört mig dit jag är idag.

I yngre år var jag expert på martyrskap, men det är ohållbart att hela tiden offra sig själv för andras behov. Maken har varit en viktig del i att leda mig ut ur just det träsket. Numera ser jag fortfarande andras behov, men jag är mycket mer självisk och restriktiv med hur jag ”hjälper till”, vem jag hjälper och ibland låter jag till och med bli att göra något för att det aldrig har krävts av någon annan är Jesus att fixa hela världens problem och svårigheter. I samband med detta skifte hos mig själv har jag också insett vikten av att låta människor ta mer ansvar för sig själva i de fall de kan det eftersom man blir starkare av att övervinna vissa typer av motstånd. I en sådan process kan man mycket väl komma att ta hjälp av en, två eller hundra andra människor, men det är man själv som är chef i processen, kapten på skutan, projektledare. (Ensam är absolut inte stark! Vi människor behöver varandra.)

Ett bra exempel på detta är hur man ska jobba i åldringsvården. (För dig som gjort det känns det här säkert som gamla nyheter, men för dig som inte har någon erfarenhet kanske följande leder till en aha-upplevelse.) Så länge som det är möjligt låter personalen de gamla ta hand om sig själva (hygien, äta, ta sig fram) även om det tar mycket längre tid än det tidigare gjort och kanske till och med är lite smått plågsamt att se på som ”normalfungerande” (vad nu det är). Detta arbetssätt används dels för att hålla igång vissa funktioner, men även för att det rent mentalt är otroligt jobbigt att ständigt ”lägga sin integritet på golvet” där andra kan trampa på den. Samma sak gäller ju för små barn. De växer och mognar av att äta själva, ta lite mer ansvar hela tiden och lära sig hantera farliga situationer för att inte ständigt vara beroende av någon annan.

Livet är orättvist. Vi råkar ständigt ut för nya utmaningar, en del betydligt tyngre och svårare än andra. Vissa av dessa utmaningar är kortvariga, andra är permanenta och åter andra kommer och går med viss regelbundenhet. Tar man på sig offerrollen blir man till slut blind för att kunna se sin möjlighet att påverka någon situation över huvud taget. Varje gång ett nytt berg tornar upp sig är någon annan ansvarig för att jag ska komma över på andra sidan: skolan, samhället, maken, mamma, chefen, kommunen, invandrarna, släkten, de vuxna barnen, grannen, männen, arbetsgivaren, helt enkelt vem som helst utom en själv. Det värsta jag vet är när stackars barn får regelrätt undervisning i hur kränkta de ska anse sig vara istället för att lära dem hur man tar kommandot över sin situation (som sagt, gärna med hjälp av andra) och göra allt för att ta sig ur den. Det innebär alltså inte att jag säger att någon som har råkat ut för något fruktansvärt ska säga ”allt är ok, det är okej att du gjorde så mot mig, det är mig det är fel på, jag skulle inte ha stått i vägen, jag borde ha förstått” eller vad det nu är. Jag önskar bara att fler får kraften att hitta ut på andra sidan istället för att ägas av ångest, sorg, bitterhet, ilska, orättvisa och låta allt detta svarta färga hela deras värld.

Hur tänker du om detta? Håller du med eller tycker du att jag har fel, fel, fel?

26 okt

Vardagstankar.

Någon skickar bomber till alla som kritiserat Donald Trump, isarna smälter, kossorna fiser, vi får inte köpa, inte resa, inte äta kött, inte kränka och snart går världen under. Igen. Vi står utan regering, börserna svajar och ändå är julen på väg precis som alltid vid den här tiden på året.

Hur känner du inför dagens situation? Är du stressad? Deprimerad? Känner du hopplöshet?  Eller har du hopp? Känner du tillförsikt? Vågar du lita på att det finns mer godhet än ondska i världen?

Jag har haft fullt upp med livet fast jag inte ens tillhör de heltidsarbetandes skara. Ibland försöker jag se livet ur någon annans perspektiv för att inte hamna i en speciell låda. Vi blir påverkade av, och påverkar, människorna som omger oss. Är vi inte försiktiga kan det vara lätt att tro att det vi tycker och tänker är det enda rätta, att det bara finns en väg som når till målet. Jag kan inte tänka mig större hopplöshet. Jag försöker vara öppen och inte bara gå igång (positivt) på sådant som resonerar med mina egna åsikter, men ibland är det svårt. Igår läste jag en politisk kommentar på min systers vägg. Jag skrev ett svar till den vältalige skribenten med huvudet uppe bland molnen (min egen tolkning), men bestämde mig för att radera den eftersom jag inte vill framstå som en arg tant. Istället tog jag till Fars klokheter. Vill du också höra dem? Jag lovar att livet blir lite lättare att hantera om man lyssnar på och lever efter dem.

Jag önskar att Far hade levt. Då hade jag skickat upp honom till Stockholm så han kunde undervisa hela Sverige i direktsänd television: Livet är orättvist. Ta hand om din familj. Med rättigheter kommer skyldigheter. Gör ditt bästa. God natt och tack för att du har varit så snäll och duktig idag. Punkt.

Och här kommer mer av vår alldeles fantastiska höst! Jag hoppas att du också kan njuta av den.

15 jun

Sjung om studentens…

Idag var det dags för fjärde studentuppvaktningen för den här säsongen. En systerdotter, en guddotter och ett par vänner till familjen har nu dunkats på ryggen, fått nackspärr av tunga buketter och gosedjur i gulblå band och fått skjuts ut i vuxenlivet med hjälp av husgeråd och bidrag till resor.

Var du redo på vuxenlivets krav den dag du hade sprungit ut på skoltrappan och sjungit om alla dessa lyckliga da’r? Hade du koll på allt och visste du hur du ville att din framtid skulle se ut? Själv var jag så tvärsäker som bara en Monnah anno 1989 kunde vara. Jag skulle in på lärarhögskolan i Växjö efter ännu en sommar på utredningsavdelningen för senildementa (det heter visst numera bara dementa) på Gullberna och efter några år på min utbildning skulle jag vara lärare för ettagluttare i alla mina dagar. Jag är tacksam över drömmar och planer, men också över att livet går att omvärdera, omstrukturera och rikta om när allt inte går enligt planerna. Nästa år är det trettio år sedan jag tog studenten. Jag har tydligen några år på nacken och dessa känns då och då i min högra axel… Bäst att ta hand om den hand jag blivit given och sätta mig ner och skriva en sådan där lista som bara min mamma kunde. (Ja, möjligtvis några av mina syskon också.) Nu är det dags att åter rikta in kompassen!

15 mar

Ensamhet.

Vad är ensamhet och vad gör det med människor? Varför har det kommit att bli ett av vårt samhälles största problem?

Den känslomässiga ensamheten som uppkommer då man befinner sig bland andra människor och känner att ingen vill vara med en själv verkar vara oerhört smärtsam. Nu har jag på kort tid hört om detta fenomen från flera olika personer i olika åldrar. Det verkar ge ärr som förstör ens tillit till människor och sätter en i en karusell som har en bana i form av en nedåtgående spiral. Ensamheten ger sämre självförtroende som gör att man inte gärna utsätter sig i den jobbiga situation som det ändå är att lära känna nya människor, vilket leder till ännu mer ensamhet. Och hur gör man då någon man älskar åker i denna karusell och inte får chansen att hoppa av på någon station? Hur gör man? ”Det går över tills du gifter dig” känns inte aktuellt och ”du har ju oss” funkar uppenbarligen inte heller.

Har du någonsin märkt att en klasskompis eller kollega har frysts ut av gruppen utan att göra något åt det? Eller har du varit räddaren i nöden? Och hur gick det isåfall till?

Några veckor innan mamma dog pratade hon om hur svårt det är att verkligen förstå ensamheten, den som ingen kan hjälpa en med då man är på väg att dö. Mamma pratade ofta om hur hemskt det var att aldrig bli vald, att inte vara någons ”bästis”, under uppväxten. Det var något som präglade henne starkt, något som gjorde att jag tror hon hade fler vänner och ”bästisar” än någon annan jag träffat på under mitt liv. Hon skickade mängder av vykort, vi barn skämtar om hur mamma och telefonen liksom ”var ett” (mobilen var en välsignelse för henne, tänk hur den faktiskt gjorde hennes liv bättre på så många sätt och vis) och hon gjorde insatser var än hon såg ensamhet. Jag har inte riktigt kunnat ta till mig allt hon faktiskt gjorde för andra människor, men lite i taget förstår jag.

Är du en av de ensamma? Vet att jag känner med dig! Här kommer några konkreta tips, tagna från en jättespännande artikel som ligger på Karolinska Institutets hemsida. (Ensamhet är något som i högsta grad påverkar också människors fysiska hälsa.)

”Den amerikanske socialpsykologen John T. Cacioppo har tagit fram en handlingsplan för hur en individ kan göra för att bryta sin ensamhet kallad EASE.
E: Extend yourself. Ta första steget till kontakt genom att hälsa, småprata och ha ögonkontakt med andra människor.
A: Action plan. Fundera ut sammanhang där du kan träffa likasinnade och sök dig till dem, exempelvis en kör eller förening.
S: Selection. Välj vilka du vill bli vän med och investera i detta fåtal.
E: Expect the best. Utgå från att människor omkring dig vill dig väl.”

21 jan

En dag i taget.

Det är allt vi behöver klara av, vare sig det gäller tunga eller härliga saker. Vi kan inte alltid styra över vad som händer i våra liv. Faktum är att vi väldigt sällan kan styra detta. Igår blev jag påmind om något som en väldigt klok man som jag tyckte (tycker) mycket om sa. Denne man var som en virvelvind. Stor, stark, bullrig, inte alltid helt smidig, men otroligt kärleksfull. Fler än en gång kom han att säga helt rätt saker till mig precis då jag behövde det. Jag vet att han inte bara är otroligt saknad av sina familjemedlemmar, utan också av många, många andra som kom i hans väg. Tillbaka till hans kloka ord:

Det är inte våra omständigheter vi mår dåligt av. Det är våra tankar om våra omständigheter vi mår dåligt av.

Det är så lätt att glömma precis detta. Vår grannes klämkäcka ”Det är inte hur man har det, utan hur man tar det” klingar falskt då man är mitt uppe i något svårt, men faktum är att vi kan styra vårt mående långt mer än vi kanske är medvetna om. Ibland är det svårt. Vissa människor är benägna att älta saker in absurdum och det krävs då större ansträngning att ta sig ur sina dåliga tankebanor. Andra har utsatts för så många svårigheter att medvetandet helt som badar i tjära. Hur ska man då kunna tänka en enda ljus och klar tanke? Jag ser människor omkring mig med hurtiga fasader som jag vet bär tunga bördor inuti. Det är känt att många av våra mest kända komiker t ex är några av de mest tungsinta av våra medmänniskor.

Idag ger jag dig en uppgift. Hitta något ljust i ditt liv, något som är påtagligt och verkligt, något som finns här och nu. Ägna en stund åt att vårda detta ljus, vare sig det är en människa, en aktivitet, en plats eller något annat. Känn tacksamheten mjuka upp klumpen i magen eller skingra det svarta som invaderat ditt hjärta. Livet är här och nu och hur det nu är kan vi inte säga annat än att vi som vuxna människor till syvende och sist är ansvariga för oss själva och hur vi lever våra liv. Allt ljus till dig. Peace.

30 Dec

Gott slut.

Det är grejer överallt här hemma, jag har svårt att fokusera och hur det nu är så hamnar jag varje dag hemma hos mamma för att plocka lite och elda. Nej, allt är inte ”som vanligt” än. Förresten vet jag inte vad ”som vanligt” innebär. Den här berg- och dalbanan jag befinner mig i är kanske ”som vanligt”? Den bjuder uppenbarligen på både höga berg och djupa dalar. Den totala upplevelsen ligger på plus, men jag tycker att Någon gärna får hoppa in och finkalibrera maskineriet innan jag tar sats inför det nya året. Anyone? Anyone?

22 sep

Till dig.

Nu är hon här, den lilla vi har väntat på! Hon är liten och perfekt, en fin blandning av sina fem bröder. ”Det ska bli mest spännande att se hurdan hon blir”, sa min bror då han vilat ut igår efter förlossning och de första viktiga lära känna- timmarna. Det tycker jag också. Välkommen, lilla själ! Du är älskad.

Så fortgår livet. Naturen lägger sig för att sova, men vi måste fortsätta kämpa på. En av mammas väninnor kommer ganska ofta och hälsar på. Hennes livshistoria tror jag knappt någon orkar ta till sig fullt ut, det blir för jobbigt. Trots det är hon här och nu, gör fina saker för andra och gör allt för att hennes familj ska ha det bra. Häromdagen sa hon till mig att det gäller att lära sig att när livet är vackert så måste vi tanka energi, för de mörka dagarna kommer garanterat. När mörkret lägger sig över oss får vi ta fram ficklampan som vi laddat upp i förskott. Jag tycker det var en så fin liknelse och dessutom känner jag igen mig i den. Tacksamhetsdagbok, kära du! Jag kan inte nog betona vilken skillnad en sådan kan ge vår livskvalitet.

31 aug

Om att bli upplyst.

Torsdagen den 31 augusti. Sista sommardagen? Blir allt som kommer framöver ”vackra höstdagar” istället för ”härliga sensommardagar”? Jag fokuserar på vad som är här nu istället för vad som har varit, men kan inte låta bli att visa några bilder från i somras. Jag var tvungen att ta reda på lite om Oscar II och varför just han hade ordnat Karlskronas vackraste utsiktsplats. Google och jag är bästisar och jag hittade denna artikel som upplyste mig om en massa spännande fakta! Prins Oscar bodde i Karlskrona i flera år, var väckelsepredikant och grundade en nykterhetsförening här i Blekinge. Say what? Hur har jag missat allt det här? Jag rekommenderar dig att läsa hela artikeln. Spännande!

Livet tar sig förunderliga krumbukter. Här uppifrån ser allt vackert och enkelt ut. Det är en del av sanningen och viktigt att inte glömma bort i hjärndimman. Jag är tacksam över att kunna bo här igen och att jag har gett min hemstad en andra chans. Som vuxen får man nya insikter och preferenser. Vissa saker är viktigare för mig nu än 1989, något som känns helt naturligt och riktigt. (Kulturtanten i mig som vill bo i Vasastan finns också kvar. Det är väl okej att vara mångfacetterad?)

Nu ska jag ut och klara av dag fem i C25K-programmet och efter det ska jag hem till mamma och även hänga med min tyska syster som tagit sig hit i ett par dagar. Bredvid mig ligger den underbara skiss som en av mina SärVux-elever gjorde i går till sin bilduppgift (vi jobbade med självporträtt), ute i ladan springer förhoppningsvis en liten kyckling omkring med sin mamma och det finns fortfarande några gladioler kvar i landet. Livet är vackert när vi låter det vara det. Tror du mig inte så lyssna på Aron Anderssons sommarprat. Det är för övrigt ett av de bara två program som jag faktiskt tyckte om den här sommaren, men jag har fortfarande en del kvar att lyssna på. Peace.

13 aug

Bloggsemester.

Du kanske redan har lagt märke till att bloggen försummas å det gruvligaste. Livet fortgår, men i ett parallelluniversum som jag inte alltid förstår mig på. Kanske är det just det som är det bästa med att bli äldre, att man får förståelse för allt detta i livet ofattbara… Under tiden sitter jag här i min bubbla och undrar vad som händer.

06 feb

Goda tankar.

Idag är det måndag, mångas värsta dag. Å andra sidan kanske de som ogillar måndagar så mycket våndas ännu mer på söndagarna då de vet att måndagen är i antågande? Egentligen gillar jag måndagar. Efter en tuff helg känner jag dock att jag behöver en dos sådant som jag verkligen tycker om, så här kommer ett gäng gamla favoriter. Det är högt och lågt, bloggar blandat med film och musik, och så några foton från de senaste åren.

Love Actually
Musikglädje genom Wintergatan

Victoria Skoglund, Zetas trädgård

Livets gång
Jonna Jinton
Come, give me love

The Postman’s Knock
Build me up, break me down

image

12_8

31_14

21_12

17_1

11_5

18_7

12_4

22_6

20_2

19_14

3_1