Dagarna är oändligt långa, nätterna går i ett nafs. Jag gäspar och tänker att gårdagen var supermysig, men vi gjorde väl inget särskilt? Städade, tog emot syrran och hennes vän på husesyn, gick en promenad, pratade djupt, åt grillmiddag vid 21.30 som vore vi spanjorer och spelade spel… Ingenting och ändå hela livet.
Där stod Han, mitt ibland en massa andra övergivna och bortglömda. Reslig och stadig, men lite böjd av livets ovarsamma behandling. Ingen gav Honom minsta uppmärksamhet efter de snabbt flackande ögonkasten som även ratade vännerna runt omkring honom snabbare än någon hinner blinka. Damm, fläckar och skav dolde Hans vackra inre. Åren hade satt sig som en matt och mörk hinna som gjorde det svårt för Honom att övertyga någon om hur prisvärd Han egentligen var. Han drömde sig bort till fornstora dagar då Han haft en plats vid bordet varje gång något stort och viktigt skulle firas. Kanske var det värmen i minnena som sken igenom, för plötsligt fick Hon upp ögonen för Honom. Hon tog Honom i handen, kände stadigheten och förträffligheten, såg potentialen och värdet, ville ha med Honom vid alla kommande högtidligheter. Hon gav Honom chansen Han längtat så efter och tog med Honom hem, bort från det glömda mörkret.
Så fort Hon började putsa lite på den mörka hinnan började allt det vackra ta sig ton. Det fanns mycket att jobba med, det blev både svettigt och jobbigt. Trots att det till och med gjorde ont ibland visste både Hon och Han att arbetet måste genomföras. Smutsen måste bort.
När solen bröt igenom efter det långvariga regnovädret visade sig resultatet av allt arbete. Det glänste så varmt och vackert, minsta lilla vrå hade fått komma fram i ljuset. Han sträckte på sig och kände sig redo att åter ta emot en livskamrat, en flagga att skapa en enhet med, någon att fira livets vardag och högtider med.
Ser du storheten i dig själv och andra när livets törnar varit lite väl hårda? Är du villig att göra jobbet, ta hjälp eller hjälpa andra när oxideringen lagt sig tjock? Vi har alla potentialen att skina, men glansen kommer inte av sig själv.
Min termostat funkar inte. Även om det bara är 20 grader svettas jag som en gris. Saltet stänker om mig, håret är frissigt och smink är meningslöst. Sommaren pågår i all sin pråliga prakt. Mördarsniglar och tvestjärtar har tagit över detta år. Nu har jag varken tid eller lust att hålla efter dem längre. Nä, det får vara. Det löser sig väl. De första två tomaterna är skördade. Fröerna från Johannas Black Cherry har gett tre plantor som levererar mest näst efter Gardener’s Delight som verkar ha fått perfekta omständigheter i år. Tomatkuvösen har funkat riktigt bra. I trädgårdslandet växer det massor, jag hinner inte hålla efter ogräset heller. Äh, det får vara. Det finns sådant som är viktigare. Nu ska jag gå och ta hand om sådant, men först ska jag plocka luktärter. Livet är allt för kort för att bada i elände. I firade segrar blir livet både större och lättare att hantera. Carpe, carpe.
Vi har ladusvalor i vår lada. De har hållit mig sällskap denna vecka då jag förberett för loppis. Dessa skönheter är både vackra och charmiga, men dessvärre använder de också vårt fina golv som toalett. Jaja, inget att göra åt det. Det är bara att ta fram piassavakvasten och placera loppisborden utom räckhåll för attackerna.
De senaste dagarna har ungarna lärt sig flyga. Vilken ynnest det är att få vara med som åskådare till detta mirakel! Föräldrarna som peppar och manar – du kan det här, liten. Det ser svårt ut, men det finns inom dig. Du är säkert rädd, men när du övervunnit detta läskiga kommer du att känna dig starkare än förut. Och du kommer framförallt att vara starkare.
De olika omvälvande skedena i livet av samma kaliber som att lära sig flyga är rätt många för oss människor. Som barn är det viktigt att ha trygga och stabila vuxna som kan ge stöd då det läskiga ska övervinnas, lite i taget. Detsamma gäller ju också alla andra åldrar! Att ha goda exempel på föredömen är ovärderligt. Personer som hjälper oss tolka signaler, känslor och fysiska sensationer. Personer som känner oss och kan markera då vi är på väg åt fel håll. Personer som förstår att ibland är det bättre att beskära än att envisas med att gulla med taniga små skott. Stackare som lämnas utan dessa guider får det tufft och kan duka under på vägen. Det finns även ett fåtal som växer sig starkare av detta utgångsläge, men det är viktigt att utgå från att de flesta faktiskt inte gör det. Själv är sällan bäste dräng. Jag klankar inte ner på den självsådda och magnifika ringblomman vid pumporna, men lägger ändå märke till att hon står där ensam. Vi behöver andra och andra behöver oss för att må bra.
Imorgon drar andra halvan av 2024 igång. En tydlig början och ett tydligt slut gör att jag nästan per automatik gör bokslut och en ny livsbudget. Jag har tänkt mycket på vilket narrativ jag använder mig av då jag berättar om mitt liv och hur det låter när andra delar med sig av sina, både när det gäller vad jag verkligen berättar och hur det låter i mitt huvud. Jag är överlag mycket nöjd med första halvåret och inser att tacksamhetsdagboken återigen har gett mig stor glädje!
En livsberättelse präglas ofta av ett starkt subjektivt inslag. Det är bara jag som har alla pusselbitar till varför det är troligt att något blivit som det blivit för just mig. Detta är en av anledningarna till att det är så olämpligt att jämföra sitt eget liv med andras och även varför så många mår dåligt över sina situationer fast de egentligen har det jättebra. När jag var ung fanns Veckorevyn, när jag var något äldre fanns Sköna Hem, scrapbookingforum och Facebook och nu finns Instagram och liknande ”inspirationskanaler”. Det eviga inspirerandet leder oundvikligen till ett inslag av jämförelse som varit ett sötsurt inslag i mitt liv. Den sortens jämförelser har jag långsamt dragit mig ifrån. Jag ser vad de gjort och gör inte bara för mig, utan också för familj, vänner och klienter. Det är som så mycket annat kluvet. Få personer har så mycket inneboende kreativitet att de kan uppfinna utveckling. Detta gör att det finns mycket positivt i att hämta i hur andra löser allt från kluriga byggprojekt till livspussel. Jag vill dock inte bli mer stressad av andras livslösningar och måste därför vara försiktig med ”inspiration”. Å andra sidan vill jag inte stagnera och känner fortfarande stor glädje då jag hittar något nytt, nygammalt eller roligt att utvecklas genom.
Förra sommaren var jätterolig, men också utmattande. Att vara social med människor jag gillar är en av mina största källor till glädje, men det kan uppenbarligen bli för mycket också. Jag fick till slut skriva in i kalendern att bara för att en dag var ”tom” betydde det inte att den nödvändigtvis skulle fyllas med någon eller något. Årets sommar har hittills varit mycket mer projektbaserad än social. Det ena är inte bättre än det andra, bara annorlunda. Jag är tacksam att möjligheten till val finns. När juli drar igång ser jag fram emot fler sociala möten med både familj och vänner, denna gång i lite mer välavvägda doser. Något som jag gärna överdoserar är dock lilla barnbarnet som kommer att krypa omkring och städa våra golv här under flera veckor i juli.
Slutligen vill jag rekommendera ett av de senaste avsnitten av podden ”I hjärnan på Louise Epstein”. Varför känner så många sig besvikna efter semestern och vad går att göra för att slippa den känslan? Jag tror de flesta skulle ha nytta av att påminna sig om det som sägs i detta avsnitt. Med det önskar jag dig ett gott slut på första halvan av 2024. Själv tackar jag för regnet som faller ymnigt över den torra jorden och ser fram emot att bädda ner mig i soffan med en god bok i eftermiddag!
Nu rullar värmen in. Marken är mjuk och fuktig, redo för de torra dagarna. Tvestjärtar och sniglar slåss med mig om allt det knoppiga, färska och vackra medan de lämnar slemmiga strängar, hål och förödelse efter sig. Morgnarna är varma och tjattriga, skator och kajor respekterar inte semestervila. Medan tiden fortsätter göra det den ska får vi fånga det vi mäktar med. Somligt kommer att lämnas ogjort och oreflekterat, annat finns kvar i telefonalbum och minnesarkiv. De skuggor som faller är mjuka av sommarsolen, ger efterlängtad lättnad när svetten ilar nerför ryggen och ögonen inte orkar kisa mer. Jag bestämmer att vi ska grilla fast det bara är en vanlig måndag. Sista måndagen i juni. Första måndagen efter sommarsolståndet. Två veckor kvar innan det riktiga industrisemestertrycket drar igång. En gång var jag en liten flicka med oändligt långa sommarlov. Nu är jag en planttant som stressas lite över hur snabbt dagarnas minuter förbrukas och hur många projekt som står på önskelistan. Men idag är inte dagen då jag vill tänka på det. Idag är dagen då jag tackar för att detta äventyr är det som blev mitt.
Det har blåst rejält här på Sturkö de senaste dagarna. Stormbyar har gjort att de 13 graderna på termometern känts betydligt kyligare. Det är alltså inga härliga sommarvindar som har smekt över nejden precis. När jag kom hem igår och tog trädgårdsrundan för att gulla med mina plantor insåg jag att de trots allt klarat sig bra i den hårda blåsten. Några av de känsligare har fått stöd tidigare i vår just för sådana här tillfällen, andra växer så tätt med andra plantor att det stödet räcker.
Just det där med att låta barn lära sig hantera svåra tider med stormbyar i livet är inte alldeles lätt. Ett barn som växer upp så tätt med andra att det inte finns något utrymme att ens svaja lite på egen hand kan lätt knäckas om det helt plötsligt planteras ut på ett öppet fält, utan något stöd. Annat är det med plantorna som förodlats med rätt förutsättningar för att utveckla starka rötter och kraftiga stjälkar och dessutom fått med sig stadiga växtskydd att hålla sig uppe med. Det kan storma hur det vill, det finns då styrka att stå rak och inte knäckas.
Vi mår bra av att stå med andra. Då kan vi svaja lite med dem då det stormar, men ändå hålla oss uppe. Vi kan inte räkna med att på egen hand klara riktigt tuffa perioder, utan stöd av någon eller något. Och vi gör våra barn en otjänst om vi inte släpper ut dem ur växthuset lite i taget, avhärdar dem genom att i lagom doser utsätta dem för regn, blåst, kyla och andra väderfenomen. Vi måste ge dem utrymme att växa sig starkare. Oväder finns det gott om och barnen kan inte förlita sig på att mamma eller pappa alltid finns där att hantera dessa.
Hur prioriterar du? I veckan hade jag en klient som försökte hantera andras känslor runt hur hen gör sina prioriteringar. ”Vad ska andra säga?” är enligt mig en fråga som faller platt och inte är särskilt hjälpsam. Däremot gillar jag funderingar kring hur mina val påverkar inte bara mig själv, utan också personer runt omkring mig. Det finns inga exakta regler runt hur mycket eller hur lite man bör ta hänsyn, men det är hjälpsamt att åtminstone nudda vid tanken i större beslutssituationer eller om man försöker lära sig förstå sina egna beteendemönster. Vad händer om jag inte gör en uppgift jag inte gillar, men som ingår i mina arbetsuppgifter? Vad händer om jag väljer att satsa på min stora dröm och då behöver flytta till ett annat land? Vad händer om jag agerar på mina känslor i stunden? Vad händer om jag lägger alla mina pengar på ett spännande projekt som potentiellt kan ge stor vinst, men som också kan gå i stöpet? Vad händer om jag ständigt prioriterar andra personers behov och önskemål? Eller tvärtom: vad händer om jag bara prioriterar sådant som jag tycker är viktigt/roligt/utvecklande? Vad händer om jag ger upp? Vad händer om jag inte bjuder in den här personen till festen när jag bjudit alla andra i den cirkeln? Vad händer om jag struntar i att träna för att jag tycker det är trist? Vad händer om jag alltid låter andra ta ansvar för mellanmänskliga relationer? Vad händer om jag inte sätter ramar? Vad händer om tackar ja mer ofta? Eller nej? Vad händer om jag tar ett steg tillbaka? Vad händer om jag steppar upp? Vad händer om jag helt plötsligt slutar att agera som jag alltid gjort? Vad händer om jag medvetandegör mig själv om mina känslor och reaktioner? Vad händer om jag låter mig utnyttjas? Vad händer om jag lägger av mig offerkoftan? Vad händer om jag börjar anstränga mig för att förbättra en relation? Vad händer om jag läser en kvart om dagen? Vad händer om jag ringer en gammal släkting varje söndag? Vad händer om jag släpper taget om något som gör mig illa? Vad händer om jag står över den här gången? Och när man har funderat klart runt själva ”vad händer”-frågan kommer den sista och avgörande frågan. Är det värt det? Den frågan är viktig, både i personliga relationer och då det gäller ens samhälleliga engagemang och ansvar. Guld värd. Testa!
När barnen var små försökte vi få dem att undvika uttrycka att de hatade något eller tyckte att det var otäckt. Därmed uppkom det mycket användbara ”jag älskar inte det”. Här kommer ett par helt osorterade listor med sådant, både högt och lågt, som gör mig extrasupermegaglad och sådant som jag helt enkelt inte älskar. Det sägs att man alltid ska sluta med det positiva för att ta med sig en go’ känsla, så jag väljer att göra precis det.
Vad intressant det är att se hur ens hjärna snurrar på när man släpper den loss med ett särskilt tema. När jag läste igenom mina listor (oredigerade för övrigt) tänkte jag att de väl representerar vem jag är, även om de inte på något vis är kompletta. Nu ska jag ta mig an denna fredag som inleder en förhoppningsvis fin helg. Tack livet!
Här kommer ett inlägg skrivet med en brasklapp. Att jag har funderat mycket över just detta betyder varken att jag kan speciellt mycket om ämnet eller att jag kan trolla fram belägg för mina påståenden. Däremot har jag tagit reda på att uttrycken ”FOMO” (fear of missing out) kunnat beläggas i svenska sammanhang sedan 2016, medan ”JOMO” (joy of missing out) funnits med sedan 2018.
Det är lätt att konstatera att så fort någon lyfter fram ett ord, ett begrepp eller en rörelse så börjar arbetet från annat håll med att bestrida och försöka bevisa motsatsen. Vi människor behöver ifrågasättandet, ett samhälle utan motvallspersoner kan aldrig utvecklas. Somliga vill bara ägna tid och medel åt att känna sig exklusiva, andra har svårt att inte haka på senaste trenden för att slippa känna sig utanför. De senare har svårast med att hantera FOMO tänker jag. Rädslan att missa något som ”alla andra” företar sig eller har får det att skruva sig i magen medan hjärnan rusar med fakta om hur kört det nu är för en själv. Tid som kunde ha ägnats åt vila, utveckling eller att bara roa sig lite lagom läggs på att vara avundsjuk eller ett ändlöst scrollande för att hitta precis sammalika att ”klicka hem”. Det som är lite extra spännande är att de som vill känna sig exklusiva ofta är beroende av att en massa andra vill vara precis sammalika. Det uppstår en ohälsosam katt och råtta-lek som blir mer och mer giftig ju längre tiden går. För vad händer när själva FOMO-livet inte längre blir andras målbild? När det eviga klickandet läggs på någon annan, någon annanstans? Jag har svårt att tänka mig att den som blivit övergiven känner glädje över det.
FOMO kan ses som ett tillstånd där det ägnas mer tid åt att anpassa sitt liv än att faktiskt leva det. Att scrolla, söka, jämföra sig för att försöka hitta något optimerat, och att trots det uppleva att det som kändes fint eller mysigt helt plötsligt känns otillfredsställande eller otillräckligt. Att glömma att den man jämför sig har helt andra förutsättningar. Och att delta i spelet där det läggs upp en inkomplett och tillrättalagd bild av ens eget liv som bidrar till andras FOMO. Alla förlorar på det, inte minst våra yngre medmänniskor.
Är JOMO FOMO:s goda tvilling? Nej, det tycker jag egentligen inte. Detta begrepp betyder ”glädjen över att gå miste om något”. Det innebär att jag fortfarande behöver någon att jämföra mig med och bevisa att jag minsann har det fantastiskt trots att jag inte har det den jag jämför mig med. Det är ett i mina ögon onödigt begrepp som bara tillför mer stress. Jag ser nyttan i att vi gör oss meningsfulla i det stora sammanhanget istället för att hela tiden försöka få vårt eget ljus att skina starkare på andras bekostnad.
Jag gillar Arthur Brooks sammanställning av vad som visar sig leda till ett liv med större tillfredsställelse (ett så kallat lyckligare liv). Fokusera på att hitta detta i ditt eget liv, något som är nästan omöjligt utan att engagera dig i andra människor, hjälpa andra och sträva efter att göra livet lite bättre både för dig själv och för andra. I detta finns ingen plats för att hela tiden vara rädd för att missa en massa.
Jag har en sjukvecka bakom mig. Många timmar har gått åt att ligga på soffan och vad kan jag göra åt det? Ingenting! Nu mår jag bättre, om än inte hundra. Jag har missat en massa utan att ha varit rädd, men inte har jag känt någon glädje över det heller. Det som hinns med hinns helt enkelt med, det som missas kanske jag hinner någon annan gång? Annars får det vara så. Solen skiner här och fler blommor börjar visa färg: fritillaria, gullviva, tulpan och annat. Livet är grejt, som norrmännen skulle säga. Hoppas att du känner detsamma. Nu kämpar vi vidare!