29 jan

Elva år i backspegeln.

Jag känner behovet av att göra bokslut i slutet av perioder för att kunna gå vidare med det som ligger framåt. Mellandagarna, sista suckande dagarna på året, när hälsan efter lång sjukdom börjat vända, när någon som man trodde alltid skulle finnas har gått bort… För att kunna göra dessa bokslut är det nödvändigt att se övergången ligga inom rimligt avstånd. Ibland märker man inte att en ny tid börjat förrän man befinner sig mitt i allt det nya. Det ger utrymme för en annan slags tillbakablick då man redan fått känna på vad ”framåt” innebär. Jag känner att detta har hänt mig gällande min hälsa.

Efter många, långa år med ett ohälsosamt förhållande till min kropp och hälsa hände något när vi 2012 flyttade till USA av alla ställen. Man kan tro att chips och pommes frites förlovade land skulle leda till grav ohälsa, men där läkte jag istället. Jag bröt benet nästan det första jag gjorde. Då kändes väldigt påtagligt vad som händer med kroppen då den inte rastas. Hela familjen valde dessutom att följa en mer ”paleobaserad” kost, något som var bra för oss alla. (Den innehöll dock för mycket kött, så numera äter jag och maken mindre kött, mindre fett, men fortfarande mest kolhydrater från grönsaker). Långa promenader med underbara grannar ledde till både förbättrad mental och fysisk hälsa. Är det något jag saknar från åren i Orem är det just dessa promenader. 2016-2017 levde jag så mycket i mina föräldrars ohälsa att det av olika anledningar tyvärr (eller faktiskt inte tyvärr, jag lärde mig så otroligt mycket i denna process) ledde till utmattningen som följde deras död. Lagom till att jag kände att jag hittat fram till ett bra ställe fick jag sedan uppleva det som jag kallar helvetesåret, 2019. Efter en operation i oktober samma år vände det dock och sedan dess har acceptans blivit en mycket större del av mitt liv. Covid kom och gick året vi skulle fira min och makens 50-årsdagar, ett bröllop, en student och en 20-årsdag i familjen. Acceptansen gav ett lugn till en period som för många innebar kaos och katastrof. På något vis känns det som att samhället inte riktigt har hämtat sig och att jag fortfarande gungar omkring i min rätt förnöjsamma bubbla. Frågar någon hur jag mår kan jag säga ”jag mår bra” utan att ljuga det minsta. Visst finns det saker jag borde förändra för att verkligen ge min åldrande kropp chansen till de bästa förutsättningar, men grunden är bra. Ännu en runda med borrelia gjorde mig trött under hösten, borreliaknät har inte riktigt återhämtat sig och flera av mina och makens kära syskon och andra nära släktingar har fått kämpa hårt med livets orättvisa i närtid. MEN. Jag mår ändå bra.

Någon sa att det kan vara bra att bryta ner en längre, jobbig tidsperiod i veckor, dagar och stunder för att hitta guldkornen som också finns där. Jag tror att det är precis det jag lärt mig göra i processen. Medveten tacksamhet hjälper mig när utmaningar hotar välbefinnandet och det sociala nätverket håller mig uppe då marken rämnar och jag får gå i gyttja. Detta gör att jag kan säga att jag mår bra trots att alla detaljer inte ligger tillrätta. Idag kände jag detta så tydligt. Jag vill dock lägga in en brasklapp och säga att jag förstår att detta förhållningssätt inte funkar för alla! Din väg till frid och förnöjsamhet ser kanske helt annorlunda ut än min. Jag hoppas dock att du hittar dit oavsett hur den ser ut.

14 okt

Det nattsvarta släpper in ljus.

Häromkvällen kom jag hem till en stjärnklar himmel. Jag ställde mig och tittade upp på allt det vackra. Mängder av glittrande diamanter, en becksvart målarduk full av miljoner små färgstänk med Vintergatan som slingrade sig fram fullt synlig över denna nattkupol. Min telefonkamera kunde så klart inte återge det som utspelade sig framför mina ögon, men jag tog ändå kort och fick till något slags skiss över den fångade stunden. Astronomi fascinerar mig. Jag vill veta mer fast jag fattar att det inte är möjligt att få tillgång till all information jag är intresserad av. Vetenskap och mätbarhet i all ära, men kanske är det ändå det som ligger utanför mänsklighetens förståelse som verkligen fångar mitt intresse. Tack för att jag får uppleva detta, för att många före mig har stått och tittat på samma himmel och haft liknande funderingar. Tack för att jag inte har alla svar och ändå känner fullständig trygghet i existensen. När världen skakar känns det fint att ha detta att hålla sig i.

29 sep

Påträngande habegär.

Vill ha. Vill ha och ha och ha och ha. Sitter och läser ett inlägg som egentligen inte är säljande, men jag känner det. Känner hur jag trots att jag redan har alldeles för mycket av både det ena och det andra BEHÖVER ännu mer. Dricker orden, tar in dem, processar bilder, känner, känner, känner. Trycker mig vidare till nästa. Vill ha den också. Och den bredvid. Tar tag i känslan och talar om för mig själv att detta är precis den känsla som avsändaren är ute efter. Mer komplicerad än så är varken jag eller någon annan.

Jag vill hitta tillbaka till längtan, förväntan och lyckan av att ha sparat ihop till något, fira ett uppnått mål, ge mig själv en uppmuntrande gest av tacksamhet. Att hela tiden pumpas med intryck som ska framkalla habegär tar ut sin rätt. Jag känner till metoderna och vet hur den krassa verkligheten ser ut. Den omättliga och omedelbara tillfredsställelsen ger bara korta pauser i begäret, blir det matat kommer det strax tillbaka med samma kraft och med samma intensitet. Forskningen visar att förmågan att styra över dessa känslor är en av de bevisat stora skillnaderna mellan någon som blir kriminell och någon som inte blir det. Det är djävulusiska krafter vi har att göra med och de utnyttjas överallt i samhället.

Stoppknappen finns här, i mig själv. Jag erkänner känslan, men tar också befälet över vad som händer sedan. Jag står över marknadsföringens förföriska lockelse, oavsett om den presenteras i Elsa Billgrens vackra hem, i en Feminaartikel eller John Taylor och Pernilla Månsson-Colts härliga podd Trädgården. Tack för allt jag har och tack för förmågan att känna, hantera och styra mig själv. Tack för chansen att hela tiden fortsätta utvecklas. Två steg fram, ett tillbaka. Så tar vi oss fram här i livet.

Denna text skrev jag igår. Den var med mig hela dagen och fyllde mig faktiskt med något helt annat än de frustrerande tankar som fick igång skrivandet. I tankeprocessen bytte jag ha mot ge, lämnade ett jättelass på Pingstkyrkans Second Hand (från oss själva, äldsta dottern och svärföräldrarna) och köpte med mig ett annat lite mindre där allt utom ett härligt armband med halvädelstenar för 19 kronor var till någon annan.

27 sep

Dimman hänger vit över taken.

Jag tänker på min hjärna och hur pass (icke-)alert den egentligen är numera. Viss hjärndimma ska tydligen vara naturlig när man är på väg in i klimakteriet, det är något jag försöker omfamna för att kunna vara snällare mot mig själv. Det hade varit härligt att känna synapserna jobba hårt mer än att känna dimman rulla in, men vad ska man göra? Tidens gång är verkligen inte alltid ljuvlig, så det gäller att fånga det som är bra och låta det andra ta mindre plats. Jag försöker lära mig nya saker, har börjat läsa böcker igen istället för att lyssna, letar efter ny musik med nya tongångar, tar mig tid att göra saker som inte alltid är så bekväma… Ska dimman bli en permanent installation i min hjärna, eller är det bara lite höstdimma som försvinner då de fysiska förutsättningarna blir annorlunda? Att vara människa är ju alldeles fantastiskt, jag fascineras varje dag över olika spännande funktioner som den fysiska kroppen har och hur hjärnan arbetar med information som tas in med alla sinnen. Jag brukar säga att man har två vägar att ta sig in i den andra hälften av livet – den i bitterhet och ånger eller den i mognad och vishet. Vem vill vara bitter och ångerfull? Inte jag i alla fall. Trots allt finns det något vackert och mjukt över dimman, om inte annat kan jag passa på att njuta av utsikten när jag nu befinner mig här!

16 sep

Tid för reflektion.

När det händer mycket runt omkring mig vänder jag mig ofta inåt. Tänker med tacksamhet på livet, reflekterar över livsval, funderar över framtiden, försöker sätta saker och ting på rätt plats och i rätt sammanhang. Det är så mycket som inte går att styra över, annat som inte lätt låter sig styras och somligt som gör ont i stunden, men som leder till utveckling och större ting än vad som ens AI hade kunnat författa. Drömmar går i kras men andra går i uppfyllelse, mirakler sker och ibland utvecklas vi mitt under våra egna näsor utan att någon märker någonting. Stora ord behövs inte i de här stunderna. Det räcker att påminnas om att livet är för kort och dyrbart för att slarvas bort på oegentligheter.

13 sep

24 år och 363 dagar på jorden.

Ibland känns det extra trist att bo långt från ”barnen”. När det ändå finns möjlighet att träffa en finns inte de andra långt borta, så det är ju bra iallafall. Igår passade vi på att fira vårt kära mellanbarn som fyller 25 år imorgon. Jag övervann hennes och svärsonens lilla studentkök och trollade fram potatisgratäng, fläskfilé, gräddsås och gröna bönor för att ge födelsedagsbarnet lite extra kärlek. Hon väntar barn och har beräknad nedkomst i oktober och planerad flytt några veckor efter det, så flyttrensning och grundpackning har redan påbörjats. Första tiden med en nyfödd kan det vara skönt att inte behöva stressa med flyttbestyr.

Jag kommer ihåg min 25-årsdag som vore det igår. Samtidigt har det hänt så mycket sedan dess så det nästan känns som ett annat liv, någon annans liv! Det känns fint att se vår dotter blåsa födelsedagsljus med stor förväntan inför det kommande året och det är lätt att glädjas med henne.

09 sep

Vår gemensamma resa.

Här sitter vi och åker tåg genom livet. Ibland ensamma, ibland i sällskap med en eller ett fåtal och ibland är det knökfullt. Ibland går det smidigt, andra gånger knyckigt och skumpigt. Somliga turer är det andra som tar. De ägnar vi över huvud taget ingen energi åt om det inte är en familjemedlem, kollega eller vän som råkat ut för något. Förseningar, inställda turer, roliga medpassagerare eller rent kaos. Ibland kraschar ett tåg med allt vad det innebär. Att vara med om kraschen är traumatiskt, att se på är overkligt och frustrerande. Ta aldrig för givet att andras resor är så lättsamma som det verkar.

22 aug

Det var den sommaren.

Under sommaren ser det ofta ut som hej-kom-och-hjälp-mig vid ICA:s sopsortering. Eftersom det sällan ser ut så under resten av året är det lätt att dra slutsatsen att det är öns sommargäster som tänker att det är fritt fram att ställa återvinning utanför de fulla containrarna, dumpa trasig elektronik, ställa sopsäckar med mögliga madrasser och annat mysigt här. Det är vad det är. Nuförtiden brukar det tömmas mer ofta och ställa dit extra containrar under just sommarmånaderna, så det är åtminstone inte lika illa som det har varit. Faktum kvarstår. Vett och etikett gällande både det ena och det andra verkar ofta saknas i gemene mans kunskapsbatteri, kanske borde jag inte vara förvånad.

Som sommargäst kommer man ofta under kortare perioder. Det enda kravet är vanligtvis att lämna utrymmet man betalat för i ett trevligt skick. Man betalar hyra och i den ingår att det räknas med ett visst slitage och att fastighetsägaren får klirr i kassan. Kanske är man sommargäst hos vänner eller familj. I ett sommarprat för många år sedan sa någon att den oskrivna regeln är att man efter tre dagars helpensionat hjälper till att göra förbättringar på stället man besöker. Bygger något, hjälper till med renoveringen eller vad det nu är.

Många längtar så det gör ont efter sommaren, men när man väl är där kan det göra lite ont i magen av allt som ska hinnas med, alla som ska träffas, allt som ska göras och allt som ska upplevas. Själv kan jag inte längre ge mig av mer än några dagar sedan jag började pyssla med trädgård och odlande. Visst kan andra sköta det mest akuta, men detta är min viktigaste tid här på gården. Jag älskar att träffa människor och det har jag sannerligen fått göra i sommar. Jag inser att det blivit för mycket av det sociala till och med för mig i år och förstår känslan som personer med behov av mer egentid kan få när det blir för mycket. Jag vet också att många söker hjälp efter sommaren pga den stress som kan uppstå då man lever tätt inpå varandra utan möjlighet att få vara ifred. Den senaste tiden har jag snubblat över flera artiklar och poddar som handlat om just sommarstress, men också sommaretikett. Kanske vill du också ta del av dessa?

Vett och etikett under sommaren
Hur man ligger steget före inför nästa sommar
Ökad skilsmässostatistik efter sommaren
Förebyggande relationstips inför nästa semester

Och så måste jag bjuda på min underbara favorit Magdalena Ribbing vars råd gäller i alla tider:

20 aug

Tiden rinner…

… är min väns alter ego som jag försöker förstå meningen i. Det låter lite förebådade, men det är det kanske inte alls? För hur rinner den där tiden? Som ett glas mjölk som slås omkull på bordet en stressig vardagsmorgon? Eller som hinken med indianpärlor som det lilla barnet råkar få tag i med sina yviga gester? Kanske som luften man griper efter då svartisen får marken att försvinna under fötterna? Jag får hur som helst känslan av att kontrollen är förlorad, så det är bara att följa med i rörelsen för att inte falla för hårt. Eller kanske till och med omfamna flödet? Sådär som när man sitter i en berg- och dalbana, slänger armarna i luften och njuter av suget i magen och medpassagerarnas glada tjut?

Tiden rinner verkligen, jag känner det så tydligt just nu. Det är svårt att hitta rätt position här, jag känner mig lite obekväm och litar inte fullt ut på säkerhetsanordningen. Tidens gång är lättare att upptäcka i övergångarna. I våras fanns här bara brunt fjolårsgräs och fröer som väntade på att få göra mer eller mindre storslagna entréer. Nu sitter jag här i vårt växthus, hör regnet smattra mot taket och ser överflödet som växtskyddet har givit trots att odlandet kom igång så sent härinne. Tiden rinner kanske i vattendropparna som faller, men i processen skapas liv och minnen. Jag önskar mig inte tillbaka till tiden före växthusets existens, vill inte vara 17 år igen. Trots det ser jag hur lätt det är att låta sig falla handlöst. Att tiden rinner är ett obestridligt faktum. Hur jag faller kan jag fortfarande till viss del påverka. Det är dags att placera mig rätt i farkosten som tar mig nerför detta Niagarafall.