04 sep

En sån dag.

It’s not how fast you can go
The force goes into the flow
If you pick up the beat
You can forget about the heat 
More than just survival 
More than just a flash 
More than just a dotted line 
More than just a dash

It’s a test of ultimate will
The heartbreak climb uphill
Got to pick up the pace
If you want to stay in the race 
More than just blind ambition 
More than just simple greed 
More than just a finish line 
Must feed this burning need
In the long run

From first to last
The peak is never passed
Something always fires the light
That gets in your eyes
One moment’s high
And glory rolls on by
Like a streak of lightning
That flashes and fades
In the summer sky

Your meters may overload
You can rest at the side of the road
You can miss a stride
But nobody gets a free ride 
More than high performance 
More than just a spark 
More than just the bottom line 
Or a lucky shot in the dark
In the long run

You can do a lot in a lifetime
If you don’t burn out too fast
You can make the most of the distance
First you need endurance
First you’ve got to last

03 sep

Balans.

Står du tillräckligt länge på ett ben blir du jättestark i det benet. Å andra sidan blir musklerna i det andra benet så försvagade att de förlorar sin förmåga att fungera och ryggen blir sned. I vårt samhälle prioriteras det att köra halsbrytande balansakter. Wow! En person som jonglerar ”allt” och samtidigt dansar på lina får ofta pryda förstasidan. Jag har inte förmågan att göra ”allt”. Jag har prioriterat familjen och lägger ingen prestige i min jobbtitel. Jag har haft möjlighet att leva ett jättespännande liv, många gånger utmanande. Som min syster en gång sa: ”du har verkligen gått din egen väl, det märks att du inte bryr dig om vad andra tycker”.

När barnen var små var det jobbigt att hantera andras, nästan uteslutande andra kvinnors, frågor som i mina öron blev till anklagelser. Hade jag tänkt på min karriär? Kan man verkligen vara hemma med barn i så många år utan att det påverkar ens mentala hälsa? Pensionen då? Och om maken skulle lämna mig, vilken botten skulle jag hamna på då?

Kvinnokampen kan ibland vara som vägen till helvetet, kantad med goda intentioner. Jag minns den tonåriga kvinnosakskvinnan som föraktfullt berättade om sin dumma kusin som bara hade som mål att ”bli mamma”. Jag frågade denna Goda Unga Kvinna vilket slags kvinnosakskvinna det gjorde henne till om det var hon som kastade sten på sin kusin för de val denna själv gjorde. Är lika möjligheter eller lika utslag din kamp? Min är att vi människor ska kunna göra de val som är bäst för oss själva och de människor som är beroende av oss. Vi är inte enskilda öar. Många agerar som om de bestod av många enskilda öar på en gång. Balansakten blir svårhanterlig då ens öar börjar ta sig friheter och hoppar ur famnen rakt i den stora oceanen, eller kanske rymmer sin väg. Hur ska man kunna vara nöjd med sig själv om man inte ens ger sig själv möjlighet att balansera på ett hälsosamt sätt?

Igår satt jag och jobbade med texten som jag ska ha på min hemsida. Jag raderade och skrev om den mängder av gånger och jag är fortfarande inte nöjd. Jag vill att det ska vara kort och koncist och samtidigt hade jag velat berätta om varenda liten detalj som gör att jag känner mig så välrustad för att agera samtalsstöd till mina blivande klienter. Min personliga erfarenhet är definitivt en av mina största meriter, men det får man dessvärre inget studieintyg på.

Fortsätt balansera för all del! Det är en naturlig del av livet och något vi måste lära oss förhålla oss till. Glöm bara inte bort att stå fast förankrad med båda fötterna i myllan ibland. Och är du en balansaktsdansör så se åtminstone till att byta ben emellanåt om du vill göra dig själv en tjänst. Har du lagt till lindans till din rutin så se åtminstone till att sätta upp och förankra ett skyddsnät ordentligt. Det är mycket svårt att komma igen från ett fritt fall rakt ner i backen.

23 aug

Och hur mycket vet jag egentligen?

Ont i hela kroppen, för tung, för slapp, för rufsig, för spretig. Det är okej att inte alltid känna sig på topp och jag vet att jag kommer igen. Just idag får ”sådär” vara okej. Framför mig hänger fusklappen som jag egentligen inte längre behöver, men som påminner mig om det givande samtalets struktur och jag kör en samtalspepp med mig själv. Att själv få vara klient har varit en viktig del i utbildningen till samtalsterapeut (s.k. egenterapi), men självsamtalsterapin har inte heller varit oviktig. Det har varit hjälpsamt att få verktyg och byggmodeller för ett målsättande som faktiskt kan leda någonstans.

Jag funderar över hur mycket som har hänt det senaste året och vad det har gjort med mig. Jag är ödmjuk inför min nya uppgift, inser att vi alla har problem och vet att vissa situationer håller en gisslan. Jag tror inte att ”one size fits all”. Lika lite som ”en skola för alla” är något att sätta i toppen på julgranen är ett samtal med mål och mening lösningen på alla problem. Jag har dock sett hur befriande det kan vara att få någon som inte är ens närmaste till bollplank. Det är viktigt att man är öppen och ärlig i sina nära relationer, åtminstone om man värderar tilltro högt. Vissa saker kan dock vara svåra att lyfta av hänsyn till den andre. Dessutom är det lätt att snöa in på ”det gamla vanliga”, man är inte observant nog och missar viktiga signaler om man är van att samtala med en speciell person.

Jag har funderat mycket på biktens betydelse och även andra själavårdande samtal med ledare i religiösa samfund. Är det stor skillnad på vilken effekt dessa har jämfört med de samtal man har med sin samtalsterapeut? En bikt är ett envägs-”samtal” med automatisk syndaförlåtelse, men föregås naturligtvis ofta av själavårdande samtal med personen som tar emot bikten. Det man söker i ett samtal med en vän är ofta någon som hejar på en, oavsett hur oövertänkta valen man tar är. En samtalsterapeut och en själavårdare har båda som uppgift att lyssna och ställa frågor som kanske faktiskt gör ont eller skaver. De tar inte hänsyn till vad man vill höra och ska inte heller göra det, men kanske är deras mål med var klienten ska befinna sig efter samtalet inte alltid samma.

Jag har sett insiktstårar, sett tårar av smärta, hört suckar av lättnad. Somliga insikter gör ont, andra befriar. Självkännedom kommer inte automatiskt av att man tillbringar dygnets alla timmar med sig själv. Vissa saker kan och bör man blunda för i sin ensamhet om man inte vill bli galen, men att lyfta dem i en trygg miljö och med någon som kan guida en ut ur geggamojan kan vara otroligt givande.

Om allt går som det ska leder samtalen till nya insikter. Hur gör man sedan med dessa nya insikter? Och vems är ansvaret när insikter leder till konsekvenser som kanske inte bara påverkar en själv? Hur egoistisk får man vara och hur mycket samarbetsvilja kan man förvänta sig från sina närmaste? Hur hanterar man det faktum att det inte alltid går att göra någonting åt det man kommit fram till?

Jag tror på människans inneboende kraft, på förmågan att komma igen, göra om och göra bättre, hitta tillbaka och bana ny mark med målmedvetenhet och viljestyrka. Jag inledde denna text med: ”Det är okej att inte alltid känna sig på topp och jag vet att jag kommer igen.” This too shall pass, som Tina så klokt peppade då allt kändes svart. ”This” har gått över för länge sedan och många andra ”this” har passerat sedan dess. Jag är tacksam över denna insikt och önskar med det dig en fin dag.

09 jul

Det blir aldrig mer som förr.

Det blir aldrig mer som förr och ändå fortsätter allt som om ingenting hade hänt. Jag har rensat bland utskicken som rasslat in i ett febrigt tempo om fler nedsatta priser, flash sales, rea på rean, outlet, överlev och spara 234 kr, 25%, 70% och så pocent på pocenten… Skilsmässorna trillar också in – är dessa en möjlig biverkning av Covid-19? Sniglarna slemmar på som vanligt och visar ingen hänsyn och kundtjänsten på odla.nu bildgooglar min fråga och kommer fram till att jag köpt en ”drool-worthy dahlia” av dem. Visserligen är den läcker, men Svenska Dahliasällskapet vet bättre och talar om att den heter Creme de Cognac.

Idag finns appar med hemliga chattar, men Cissi och jag hade bättre koll redan för fyrtio år sedan. Vårt hemliga språk var så avancerat att vi knappt själva kan läsa vad vi skrivit. Jag kan konstatera att mina anfanger hade en del övrigt att önska, men så var också detta innan kalligrafin kom in i mitt liv. Jag tänker att allt var lättare då, ”förr i tiden”. Nostalgin kickar in och förblindar. När filtret plockas bort ringer klockradions hårda klagan i mitt medvetande och kallar till sans. Det var ju inte bättre. Det var bara ”förr”. Mamma ville skiljas, katterna bajsade i sandlådorna och klasskompisens mamma slog honom och hans syskon. Att leva i okunskap är skönt, att leva i ovisshet är hemskt. När förändringens vindar blåser är det ännu viktigare att ta ut riktningen och hitta sitt VARFÖR.

Nu ska jag gå ut till tomaterna och vattna, se de små gröna bollarna för vad de är och peppa dem till stordåd. En vacker dag kommer det att skifta i rött och jag kommer att glömma den stora kvisten som jag glömde binda upp. Spillda tomater kommer aldrig igen, framtiden är ljus och imorgon är en annan dag! Fyrtakt är tryggt, men lite tråkigt, så här får du något att bita i.

08 jul

Det närmar sig…

Igår hade jag det näst sista samtalet med min ”examensklient” och de två sista Coursera-kurserna närmar sig också slut. Det är så spännande att sitta och fundera över hur min ”fortsättning följer”! Jag filar på en hemsida, funderar över hur jag ska lägga upp den och vilka tjänster jag ska erbjuda. Jag försöker betvinga Jante och försöker sätta ord på all kunskap jag vet att jag har att erbjuda kommande klienter.

Igår hade jag två samtal som fick mig att återigen känna ödmjukhet inför det stora ansvar och den fantastiska ynnest det är att få vara med på en annan människas resa för att hitta svar. I dessa samtal är det viktigt att släppa ”tågordningen” som gäller i en vanlig diskussion och istället vara lyhörd för svängningarna. Som samtalsterapeut behöver jag komma ihåg klientens mål med samtalet eller med samtalsserien. Det är viktigt att jag inte fokuserar på vad jag tycker är viktigt eller spännande. Nya dörrar öppnas, frågor kan ge obekväma svar, funderingar kan leda till viktiga beslut… Vissa stunder är helt enkelt magiska.

Något av det viktigaste för mig är att hjälpa människor att fungera i vardagslivet. Det finns så många dokument med fina ord och fantastiska målsättningar som bara är ordbajs. Hur ska vi förhålla oss till något som kanske låter bra på papper, men som är en utopi, en illusion, en dröm? Det går inte att ändra på någon annan och för det mesta måste vi anpassa oss till verkligheten. För de flesta av oss finns det andra att ta hänsyn till än oss själva. Riktigt dålig terapi leder till egoister som landar i en verklighet där det enda viktiga är JAG, MINA BEHOV, MINA DRÖMMAR, MIN UTVECKLING. Jag säger inte att dessa saker inte är viktiga. Det är de i högsta grad! Det jag menar är att i de flesta fall finns det kanske också annat att förhålla sig till, och mitt jobb handlar mer om att hjälpa klienter navigera och klara av att anpassa sig till detta.

När jag går in i denna nya fas i mitt liv tänker jag på mina föräldrar och den insats de båda gjorde för att hjälpa andra människor med deras själsliga och praktiska dilemman. Jag tror att de hade varit både glada och nöjda med den väg som jag valt att trampa upp för mig själv, och det gör faktiskt att det känns extra bra. (Bekräftelsebehov? Har vi inte alla det? Och är inte den ultimata bekräftelsen att se sina föräldrar vara stolt över en? Hehe.)

13 jun

Utveckling.

Vad gör dig riktigt lycklig? Jag menar inte den lycka som leder till kort välbehag, som effekten av att komma hem med riktigt bra rea-fynd, att vinna en omgång Yatzy, att ha fått en komplimang eller att ha klarat ett rekord. Jag kan naturligtvis ha fel, allt detta kan kanske leda till varaktig lycka? Jag syftar annars på det allmänna sinnestillståndet, det som du analyserar om någon frågar ”Är du lycklig?”

Svenskar sägs tillhöra de lyckligaste människorna i världen. Vi har det överlag riktigt bra. Trots det finns det något som lurar under ytan, något jag inte kan få grepp om, något som stör mig. Jag tror att de flesta av oss har gått på myten om att lycka skulle vara något slags konstant tillstånd som stannar kvar om vi bara uppnått tillräckligt många mål. Det säljs otaliga böcker som bygger på positiv psykologi, men effekten av de flesta metoder fungerar sämre än ett lyckopiller. Martin Seligman, den positiva psykologins fader, håller kanske inte med. ”Vetenskap” har blivit ett urvattnat begrepp och kanske är det därför det fortfarande delas ut forskningsanslag för studier som i längden räknar med att göra gott för mänskligheten?

Jag närmar mig slutet på min utbildning och fortsätter förundras över att jag lär mig så mycket. Naturligtvis är jag tacksam! Vissa insikter hade jag kanske dock varit utan. Cynism är liksom ingen härlig, lullig känsla. Mitt 10-åriga jag trodde att jag var perfekt, mitt 20-åriga jag trodde att alla andra var perfekta, mitt 30-åriga jag trodde att jag kunde bli perfekt om jag bara vek mig dubbel tillräckligt många gånger, mitt 40-åriga jag trodde att alla var idioter och mitt snart 50-åriga jag inser att vi alla liksom är vad vi är och mår bäst om vi gör det bästa vi kan utifrån vad som har blivit oss givet. Acceptans när det inte går att ändra något, mod att gå eller stanna, men aldrig utan att först göra klart för sig själv varför vi tar steget, styrka att resa oss och våga stötta oss på sådant som är stabilt…

Vi kan aldrig ändra på någon annan. Vi kan bara ändra på oss själva, men knappt det än en gång. Kanske har därför den positiva psykologin ställt till mer elände än gott? Jag vet inte, jag måste be att få återkomma då jag har hunnit få mer erfarenhet. Under tiden landar jag i att tiden har sin gång och att saker och ting följer vissa mönster som vi borde känna igen vid det här laget. Vi människor har ändå funnits på den här jorden rätt länge. Huvudfotingar, ben och armar, det skrivna ordet – vi kommer kanske inte längre än så? Jag lämnar dig med uppmaningen att landa en stund, räkna allt som är gott i ditt liv och skänka en tacksam tanke, eller ett TACK, till Gud, dina förfäder, Moder Jord och/eller någon annan. Tacksamhet har nämligen en långt större inverkan på det allmänna välbefinnandet än positiv psykologi enligt vetenskapen. Med det önskar jag dig en fin dag.

Ps: Loppisfyndet från igår gör mig lycklig för stunden. Och så undrar jag såklart vem ”M” är, för så’n är jag.

11 jun

Morgonsuck har guld i mun.

Migränen efter studenten har lagt sig, tomaterna har hämtat sig efter stormen, en bekant till oss dog i corona men lever igen, förhållandet mellan människor och ”panger” visar sig återigen få min hals att dra ihop sig och världen har förlorat sin humor. Högt och lågt, himmelska mirakler blandade med mänsklighetens bottennapp.

Komikern och satirikern Aron Flam har svårt att få gäster till sin podd (tänk om någon får för sig att ”gästen” tycker fel), jag drömmer om barnatro, en artikel som uppmanar till mindre empati slog en ”home run” i mitt hjärta och idag blir det tystare här hemma.

Jag sitter här och förundras över hur mycket jag förändrats de senaste tio åren, jag sörjer den martyr jag en gång var och gläds över hur trygg jag känner mig i tanten jag blivit.

Igår tog jag en jäääättelång coronapromenad med en vän som jag känt i eviga tider. Vi känner varandra utan och innan, kan prata om det mesta och behöver aldrig låtsas med varandra. Samtalet var som en dans. Ge och ta, traditionellt och modernt, lugnt och hetsigt. Trots att vi har känt varandra så länge blir samtalet aldrig tråkigt eller uttjatat. Vi kommer till nya slutsatser, väcker nya funderingar och låter alltid sista frågan hänga i luften för att kunna ta vid nästa gång. Den här gången hamnade vi i anknytning och hur danska alldeles för tidiga födslar i princip upphört under corona. (Likaså i Lund, neo har varit nästan tomt ända från januari tills nu.) Vårt stressade samhälle är sjukt, kom inte och påstå något annat. Men nu börjar coronaeffekten avta och folk har väl börjat stressa igen.

Jag ser förbi de välmanikyrerade naglarna, de yviga gesterna och alla fina ord som trillar ur munnar som aldrig behöver stå för något. Å andra sidan önskar jag att förlåtelse skulle gälla både hycklare och hatare, det är liksom min utgångspunkt. Älska alla, men inte det de gör. Och du blir det du fyller ditt medvetande med. Dessutom spelar det ingenting roll så länge mina barn fortsätter älska mig och åtminstone då och då tycker att jag är liiiite bäst i världen, om så bara en bråkdel av hur bäst jag tycker att de är. Amen.

04 maj

Nu grönskar det.

Med dagar som läggs till veckor, månader och år har det snart gått lång tid. Det här är den femtionde våren jag upplever. Jag har vårminnen som barn, tonåring, ung vuxen, lärare, småbarnsmamma, tonårsmamma och tja, numera kan jag inte göra annat än att titulera mig som medelålders planttant.

Jag har sedan vi flyttade hem från USA den sista gången haft klåda i ögonen varje vår och inte förrän förra året började jag förstå att det säkert rör sig om pollenallergi. Med en biodlare i hushållet kan jag inte vara självisk, utan kliar och snyter mig utan att klaga. Det finns de som har det mycket värre. Dessutom är naturen så oerhört vacker i denna utvecklingsfas. Den skira grönskan börjar gömma hus och gårdar som varit synliga sedan i höstas i takt med att det gömda folket vågar sig ut i det skarpa vårljuset. Det blommar så vackert i olika färger och allt matchar fast färgskalan är mer brokig än Pippis garderob.

På lärarhögskolan lärde vi oss att ”det som inte blir gjort innan påsk kan ni glömma”. Nu när jag inte jobbar i skolan längre känns det lite tvärtom. Vid påsk är det dags att öka hastigheten, växla upp, ge allt. Dagarna blir längre och det finns mer ork till ”riktigt” arbete. I år är det resten av världen som är förlamad av hälsoskäl, men själv kan jag njuta av att fortsätta utvecklas. Ledordet DISCIPLIN har inte riktigt satt sig än, men jag gissar att om jag verkligen ska växa av det som pågår runt omkring mig (och då menar jag inte till storleken) är det dags att damma av det ord som jag kände så starkt för i december. Ut och njut!

19 mar

Ljus och skugga.

Varje dag påminns vi här hemma om något som känns ganska allmängiltigt: ”Gör mer av det som gör dig lycklig!” Det är dock lättare sagt än gjort. För det första går det inte att gå omkring och ”vara lycklig” hela tiden. Dessutom kan det vara svårt att klämma in mer än det man redan fyller sitt liv med. En annan taktik kan istället vara att ändra sin inställning till något av det som man måste göra.

När jag ser den här bilden tänker jag på hur komplext livet ändå är. Utan mörkret och skuggorna blir inte livet lika spännande. Hur tänker du om det?

18 mar

Nytt liv.

Jag vet inte vad jag ska säga om allt som coronaviruset direkt eller indirekt ställer till med. Hela näringar håller på att totalkrascha, skolor stänger, stora delar av Stockholms pendlare jobbar hemifrån, börserna runt världen åker berg- och dalbana, gamla och sjuka isoleras och… Mitt i allt detta kaos fortgår livet. Märkligt ändå.

Idag hade jag och dottern möjlighet att träffa en liten valp, en bebis, alldeles illbedårisk! Han håller både tant, matte och mormor på tårna, dag som natt. Full fart framåt och så mycket livsglädje! Tänk vad skönt att ta med sig detta in i den ovissa framtiden.