24 jun

Och tiden fortsätter göra det den alltid gör.

Nu rullar värmen in. Marken är mjuk och fuktig, redo för de torra dagarna. Tvestjärtar och sniglar slåss med mig om allt det knoppiga, färska och vackra medan de lämnar slemmiga strängar, hål och förödelse efter sig. Morgnarna är varma och tjattriga, skator och kajor respekterar inte semestervila. Medan tiden fortsätter göra det den ska får vi fånga det vi mäktar med. Somligt kommer att lämnas ogjort och oreflekterat, annat finns kvar i telefonalbum och minnesarkiv. De skuggor som faller är mjuka av sommarsolen, ger efterlängtad lättnad när svetten ilar nerför ryggen och ögonen inte orkar kisa mer. Jag bestämmer att vi ska grilla fast det bara är en vanlig måndag. Sista måndagen i juni. Första måndagen efter sommarsolståndet. Två veckor kvar innan det riktiga industrisemestertrycket drar igång. En gång var jag en liten flicka med oändligt långa sommarlov. Nu är jag en planttant som stressas lite över hur snabbt dagarnas minuter förbrukas och hur många projekt som står på önskelistan. Men idag är inte dagen då jag vill tänka på det. Idag är dagen då jag tackar för att detta äventyr är det som blev mitt.

10 jun

Hur man kan klara stormar.

Det har blåst rejält här på Sturkö de senaste dagarna. Stormbyar har gjort att de 13 graderna på termometern känts betydligt kyligare. Det är alltså inga härliga sommarvindar som har smekt över nejden precis. När jag kom hem igår och tog trädgårdsrundan för att gulla med mina plantor insåg jag att de trots allt klarat sig bra i den hårda blåsten. Några av de känsligare har fått stöd tidigare i vår just för sådana här tillfällen, andra växer så tätt med andra plantor att det stödet räcker.

Just det där med att låta barn lära sig hantera svåra tider med stormbyar i livet är inte alldeles lätt. Ett barn som växer upp så tätt med andra att det inte finns något utrymme att ens svaja lite på egen hand kan lätt knäckas om det helt plötsligt planteras ut på ett öppet fält, utan något stöd. Annat är det med plantorna som förodlats med rätt förutsättningar för att utveckla starka rötter och kraftiga stjälkar och dessutom fått med sig stadiga växtskydd att hålla sig uppe med. Det kan storma hur det vill, det finns då styrka att stå rak och inte knäckas.

Vi mår bra av att stå med andra. Då kan vi svaja lite med dem då det stormar, men ändå hålla oss uppe. Vi kan inte räkna med att på egen hand klara riktigt tuffa perioder, utan stöd av någon eller något. Och vi gör våra barn en otjänst om vi inte släpper ut dem ur växthuset lite i taget, avhärdar dem genom att i lagom doser utsätta dem för regn, blåst, kyla och andra väderfenomen. Vi måste ge dem utrymme att växa sig starkare. Oväder finns det gott om och barnen kan inte förlita sig på att mamma eller pappa alltid finns där att hantera dessa.

11 maj

Är det värt det?

Hur prioriterar du? I veckan hade jag en klient som försökte hantera andras känslor runt hur hen gör sina prioriteringar. ”Vad ska andra säga?” är enligt mig en fråga som faller platt och inte är särskilt hjälpsam. Däremot gillar jag funderingar kring hur mina val påverkar inte bara mig själv, utan också personer runt omkring mig. Det finns inga exakta regler runt hur mycket eller hur lite man bör ta hänsyn, men det är hjälpsamt att åtminstone nudda vid tanken i större beslutssituationer eller om man försöker lära sig förstå sina egna beteendemönster. Vad händer om jag inte gör en uppgift jag inte gillar, men som ingår i mina arbetsuppgifter? Vad händer om jag väljer att satsa på min stora dröm och då behöver flytta till ett annat land? Vad händer om jag agerar på mina känslor i stunden? Vad händer om jag lägger alla mina pengar på ett spännande projekt som potentiellt kan ge stor vinst, men som också kan gå i stöpet? Vad händer om jag ständigt prioriterar andra personers behov och önskemål? Eller tvärtom: vad händer om jag bara prioriterar sådant som jag tycker är viktigt/roligt/utvecklande? Vad händer om jag ger upp? Vad händer om jag inte bjuder in den här personen till festen när jag bjudit alla andra i den cirkeln? Vad händer om jag struntar i att träna för att jag tycker det är trist? Vad händer om jag alltid låter andra ta ansvar för mellanmänskliga relationer? Vad händer om jag inte sätter ramar? Vad händer om tackar ja mer ofta? Eller nej? Vad händer om jag tar ett steg tillbaka? Vad händer om jag steppar upp? Vad händer om jag helt plötsligt slutar att agera som jag alltid gjort? Vad händer om jag medvetandegör mig själv om mina känslor och reaktioner? Vad händer om jag låter mig utnyttjas? Vad händer om jag lägger av mig offerkoftan? Vad händer om jag börjar anstränga mig för att förbättra en relation? Vad händer om jag läser en kvart om dagen? Vad händer om jag ringer en gammal släkting varje söndag? Vad händer om jag släpper taget om något som gör mig illa? Vad händer om jag står över den här gången? Och när man har funderat klart runt själva ”vad händer”-frågan kommer den sista och avgörande frågan. Är det värt det? Den frågan är viktig, både i personliga relationer och då det gäller ens samhälleliga engagemang och ansvar. Guld värd. Testa!

03 maj

Livsglitter och sådant jag inte älskar.

När barnen var små försökte vi få dem att undvika uttrycka att de hatade något eller tyckte att det var otäckt. Därmed uppkom det mycket användbara ”jag älskar inte det”. Här kommer ett par helt osorterade listor med sådant, både högt och lågt, som gör mig extrasupermegaglad och sådant som jag helt enkelt inte älskar. Det sägs att man alltid ska sluta med det positiva för att ta med sig en go’ känsla, så jag väljer att göra precis det.

Sådant jag inte älskar

  • fuktiga eller blöta ärmslut
  • grus i dojan
  • rapmusik
  • färdiga såser
  • silverfisk och kackerlackor
  • strumpor som stasar
  • upprivna naglar som fastnar i saker
  • osköna människor som inte hälsar tillbaka då man nickar, hejar eller vinkar
  • när det självrensande kylskåpet kläggar igen och det rinner ut vatten på golvet när jag ska ta något i nedersta lådan
  • toaletter där det syns att ingen använder toaborste typ någonsin
  • att vara försenad
  • att behöva göra någon besviken
  • känslomässiga snyltare
  • skumt ljus när jag ska läsa eller handarbeta
  • släkt- och grannfejder som jag ofrivilligt blir delaktig i
  • vuxna som dricker sig berusade bland barn
  • när andra bestämmer vad någon ska tycka och skriva dem på näsan
  • personer som agerar på sina böjelser eller sin oförmåga att styra sitt temperament utan att ta hänsyn till de som kommer i deras väg eller söka hjälp
  • att ringa obekväma samtal
  • felinställda glasögon som inte fått riktigt rätt styrka
  • personer som aldrig frågar tillbaka
  • skräp i vägkanten och folk som inte använder soptunnor för att de tror att ingen ser dem
  • känslan varje gång ”kejsaren har inga kläder”-situationer uppstår i samhället och människor jag tänker är smarta ändå vägrar se att gubben är naken där han går mitt i vägen
  • dåligt trädgårdsväder när jag har en ledig dag på sommarhalvåret
  • långsinthet
  • sladdtrassel och dåligt placerade kontakter i ett rum
  • otrevlig servicepersonal och att se otrevliga kunder in action
  • min egen oförmåga att låta bli sådant som uppenbarligen är rent tidsslöseri eller dåligt för mig
  • att bränna sig på tungan och gå omkring med den känslan i flera dagar
  • att känna sig besviken på någon man älskar

Livsglitter

  • barnskratt
  • promenad i väldoftande natur (när kaprifolen blommar inte minst)
  • tvätt som fått torka i sol och vind
  • när något i trädgården blir ännu bättre än vad jag drömt om
  • att få träffa våra vuxna barn och barnbarnet
  • djupa diskussioner om sådant som berör
  • att känna förundran i denna makalösa värld
  • att gråtknarka med riktigt blödiga filmer eller musik när det behöver lättas på det känslomässiga trycket
  • sova vid öppet fönster
  • bad i havet
  • hitta skor som sitter perfekt
  • att få flow i handarbete av alla de slag
  • att inte kunna släppa en bok som får en att glömma tid och rum
  • oväntade smakexplosioner
  • småprat med medmänniskor
  • en kopp med morgonte
  • att se solen stråla in genom blyglasfönster
  • att hitta vinstbesked, vykort, brev och personliga paket som inte beställts i brevlådan
  • livemusik som får rysningar att trilla ner längs ryggraden, tårar att rinna längs kinderna eller alla hämningar att släppa och publiken att dansa
  • att varken svettas eller frysa, utan vara perfekt lagom varm
  • sprakande brasor
  • djurungar av alla de slag
  • när en växt har tagit sig riktigt bra på sin plats i trädgården
  • läppglans som inte är för klibbigt eller glittrigt och som lämnar läpparna mjuka när man ”ätit upp” det
  • att känna sig helt trygg med någon i en sårbar situation
  • vakna utan smärta efter att ha haft ont under en längre tid
  • sol i ansiktet vid husväggen i takdropp efter en lång vinter
  • äta ute och tycka att det är så gott att det är värt pengarna
  • nybäddad säng i släta lakan
  • att se barn frimodigt stå framför spegeln, beundra vad de ser och tycka att de duger

Vad intressant det är att se hur ens hjärna snurrar på när man släpper den loss med ett särskilt tema. När jag läste igenom mina listor (oredigerade för övrigt) tänkte jag att de väl representerar vem jag är, även om de inte på något vis är kompletta. Nu ska jag ta mig an denna fredag som inleder en förhoppningsvis fin helg. Tack livet!

20 apr

FOMO-schlomo, skit i JOMO.

Här kommer ett inlägg skrivet med en brasklapp. Att jag har funderat mycket över just detta betyder varken att jag kan speciellt mycket om ämnet eller att jag kan trolla fram belägg för mina påståenden. Däremot har jag tagit reda på att uttrycken ”FOMO” (fear of missing out) kunnat beläggas i svenska sammanhang sedan 2016, medan ”JOMO” (joy of missing out) funnits med sedan 2018.

Det är lätt att konstatera att så fort någon lyfter fram ett ord, ett begrepp eller en rörelse så börjar arbetet från annat håll med att bestrida och försöka bevisa motsatsen. Vi människor behöver ifrågasättandet, ett samhälle utan motvallspersoner kan aldrig utvecklas. Somliga vill bara ägna tid och medel åt att känna sig exklusiva, andra har svårt att inte haka på senaste trenden för att slippa känna sig utanför. De senare har svårast med att hantera FOMO tänker jag. Rädslan att missa något som ”alla andra” företar sig eller har får det att skruva sig i magen medan hjärnan rusar med fakta om hur kört det nu är för en själv. Tid som kunde ha ägnats åt vila, utveckling eller att bara roa sig lite lagom läggs på att vara avundsjuk eller ett ändlöst scrollande för att hitta precis sammalika att ”klicka hem”. Det som är lite extra spännande är att de som vill känna sig exklusiva ofta är beroende av att en massa andra vill vara precis sammalika. Det uppstår en ohälsosam katt och råtta-lek som blir mer och mer giftig ju längre tiden går. För vad händer när själva FOMO-livet inte längre blir andras målbild? När det eviga klickandet läggs på någon annan, någon annanstans? Jag har svårt att tänka mig att den som blivit övergiven känner glädje över det.

FOMO kan ses som ett tillstånd där det ägnas mer tid åt att anpassa sitt liv än att faktiskt leva det. Att scrolla, söka, jämföra sig för att försöka hitta något optimerat, och att trots det uppleva att det som kändes fint eller mysigt helt plötsligt känns otillfredsställande eller otillräckligt. Att glömma att den man jämför sig har helt andra förutsättningar. Och att delta i spelet där det läggs upp en inkomplett och tillrättalagd bild av ens eget liv som bidrar till andras FOMO. Alla förlorar på det, inte minst våra yngre medmänniskor.

Är JOMO FOMO:s goda tvilling? Nej, det tycker jag egentligen inte. Detta begrepp betyder ”glädjen över att gå miste om något”. Det innebär att jag fortfarande behöver någon att jämföra mig med och bevisa att jag minsann har det fantastiskt trots att jag inte har det den jag jämför mig med. Det är ett i mina ögon onödigt begrepp som bara tillför mer stress. Jag ser nyttan i att vi gör oss meningsfulla i det stora sammanhanget istället för att hela tiden försöka få vårt eget ljus att skina starkare på andras bekostnad.

Jag gillar Arthur Brooks sammanställning av vad som visar sig leda till ett liv med större tillfredsställelse (ett så kallat lyckligare liv). Fokusera på att hitta detta i ditt eget liv, något som är nästan omöjligt utan att engagera dig i andra människor, hjälpa andra och sträva efter att göra livet lite bättre både för dig själv och för andra. I detta finns ingen plats för att hela tiden vara rädd för att missa en massa.

  • Sammanhang
  • Syfte
  • Mening

Jag har en sjukvecka bakom mig. Många timmar har gått åt att ligga på soffan och vad kan jag göra åt det? Ingenting! Nu mår jag bättre, om än inte hundra. Jag har missat en massa utan att ha varit rädd, men inte har jag känt någon glädje över det heller. Det som hinns med hinns helt enkelt med, det som missas kanske jag hinner någon annan gång? Annars får det vara så. Solen skiner här och fler blommor börjar visa färg: fritillaria, gullviva, tulpan och annat. Livet är grejt, som norrmännen skulle säga. Hoppas att du känner detsamma. Nu kämpar vi vidare!

06 mar

Att stanna upp och kalibrera sig själv.

När allt ruskas om och trillar åt alla håll och kanter, ordningen störs och kontrollen förloras, vad gör vi människor då? Tja, det beror helt och hållet på hur situationen ser ut, vilka som är inblandade och om resultatet är organisatoriskt, känslomässigt eller bara allmänt oredigt.

Jag har den senaste tiden följt flera oredor på lite närmare håll, både privat och yrkesmässigt. Något som alltid händer när saker och ting förändras mycket och snabbt är att människor verkar bli medvetna om den pågående förändringen på ett helt annat sätt än om allt bara lunkar på som vanligt i vardagen då förändringen sker långsammare. Anders Hansen påminde om hur vi människor lätt kan se hur vi har förändrats då vi ser tillbaka på vårt liv, säg 15 år, men om någon frågar om vi kommer att förändras de kommande femton åren så tror de flesta inte att det är så.

Ibland tänker jag att både dagböcker och många års bloggande påminner mig om att saker sällan har varit precis som jag minns dem. Minnen förändras lite varje gång vi tar fram dem. Ibland tar de en alltmer ohälsosam form ju längre tiden går, andra gånger bortförklarar och slipar vi till dåliga minnen och gör dem bättre än de faktiskt var då det begav sig. Sällan håller vi dem exakt överensstämmande med verkligheten. Den här påminnelsen har uppmuntrat mig att verkligen ta tillvara på all min vardaglighet och allt det vanliga, att det finns en vinst i att dokumentera de små oansenliga upplevelserna, de stuvade makaronerna med chilisås och rårivna morötter, te med havremjölk och nysådda, helt vanliga och ohippa fröer. Vinsten behöver inte ligga i någon annans intresse än mina egna och det gör mig lugn och får mig att bli ännu mer förnöjsam.

På bokrean köpte jag bara två böcker. Den ena är till mitt lilla barnbarn. Den andra är Bodil Malmstens Det här är hjärtat. Jag har av någon anledning alltid älskat Bodil Malmstens texter, även de konstigaste. Det finns något i dem som påminner om det vanliga, ”det stora i det lilla” (klyschigt som det må vara), komplexiteten i att vara människa och, ja, något drar i mig. Sorgedikten Det här är hjärtat ger mig allt det. Den påminner mig om det jag har idag. Jag vill inte slösa bort livet och jag vill inte ha känslan av att jag slösar bort livet om jag inte gör något storslaget, hippt eller annorlunda. Jag vill kunna känna att norrsken över hustaken är en fantastisk upplevelse, men vårvindar i tallen på gårdsplanen är väl så förunderliga. Jag vill tänka att om jag går upp för backen till kvarnen en dag och faller knall och fall död ner som min mormors mor gjorde då hon var 58 år så kan jag göra det utan ånger, ångest eller skam. De flesta dagar är jag där, andra inte. Så får det vara just nu. En sak kan jag dock konstatera. Jag håller ingen annan än mig själv ansvarig för mina ageranden och vet att jag har mycket mer att slipa på. Det gör mig förväntansfull inför det som ligger framför mig och jag hoppas verkligen att jag får vara med länge, länge, länge än.

29 jan

Elva år i backspegeln.

Jag känner behovet av att göra bokslut i slutet av perioder för att kunna gå vidare med det som ligger framåt. Mellandagarna, sista suckande dagarna på året, när hälsan efter lång sjukdom börjat vända, när någon som man trodde alltid skulle finnas har gått bort… För att kunna göra dessa bokslut är det nödvändigt att se övergången ligga inom rimligt avstånd. Ibland märker man inte att en ny tid börjat förrän man befinner sig mitt i allt det nya. Det ger utrymme för en annan slags tillbakablick då man redan fått känna på vad ”framåt” innebär. Jag känner att detta har hänt mig gällande min hälsa.

Efter många, långa år med ett ohälsosamt förhållande till min kropp och hälsa hände något när vi 2012 flyttade till USA av alla ställen. Man kan tro att chips och pommes frites förlovade land skulle leda till grav ohälsa, men där läkte jag istället. Jag bröt benet nästan det första jag gjorde. Då kändes väldigt påtagligt vad som händer med kroppen då den inte rastas. Hela familjen valde dessutom att följa en mer ”paleobaserad” kost, något som var bra för oss alla. (Den innehöll dock för mycket kött, så numera äter jag och maken mindre kött, mindre fett, men fortfarande mest kolhydrater från grönsaker). Långa promenader med underbara grannar ledde till både förbättrad mental och fysisk hälsa. Är det något jag saknar från åren i Orem är det just dessa promenader. 2016-2017 levde jag så mycket i mina föräldrars ohälsa att det av olika anledningar tyvärr (eller faktiskt inte tyvärr, jag lärde mig så otroligt mycket i denna process) ledde till utmattningen som följde deras död. Lagom till att jag kände att jag hittat fram till ett bra ställe fick jag sedan uppleva det som jag kallar helvetesåret, 2019. Efter en operation i oktober samma år vände det dock och sedan dess har acceptans blivit en mycket större del av mitt liv. Covid kom och gick året vi skulle fira min och makens 50-årsdagar, ett bröllop, en student och en 20-årsdag i familjen. Acceptansen gav ett lugn till en period som för många innebar kaos och katastrof. På något vis känns det som att samhället inte riktigt har hämtat sig och att jag fortfarande gungar omkring i min rätt förnöjsamma bubbla. Frågar någon hur jag mår kan jag säga ”jag mår bra” utan att ljuga det minsta. Visst finns det saker jag borde förändra för att verkligen ge min åldrande kropp chansen till de bästa förutsättningar, men grunden är bra. Ännu en runda med borrelia gjorde mig trött under hösten, borreliaknät har inte riktigt återhämtat sig och flera av mina och makens kära syskon och andra nära släktingar har fått kämpa hårt med livets orättvisa i närtid. MEN. Jag mår ändå bra.

Någon sa att det kan vara bra att bryta ner en längre, jobbig tidsperiod i veckor, dagar och stunder för att hitta guldkornen som också finns där. Jag tror att det är precis det jag lärt mig göra i processen. Medveten tacksamhet hjälper mig när utmaningar hotar välbefinnandet och det sociala nätverket håller mig uppe då marken rämnar och jag får gå i gyttja. Detta gör att jag kan säga att jag mår bra trots att alla detaljer inte ligger tillrätta. Idag kände jag detta så tydligt. Jag vill dock lägga in en brasklapp och säga att jag förstår att detta förhållningssätt inte funkar för alla! Din väg till frid och förnöjsamhet ser kanske helt annorlunda ut än min. Jag hoppas dock att du hittar dit oavsett hur den ser ut.

14 okt

Det nattsvarta släpper in ljus.

Häromkvällen kom jag hem till en stjärnklar himmel. Jag ställde mig och tittade upp på allt det vackra. Mängder av glittrande diamanter, en becksvart målarduk full av miljoner små färgstänk med Vintergatan som slingrade sig fram fullt synlig över denna nattkupol. Min telefonkamera kunde så klart inte återge det som utspelade sig framför mina ögon, men jag tog ändå kort och fick till något slags skiss över den fångade stunden. Astronomi fascinerar mig. Jag vill veta mer fast jag fattar att det inte är möjligt att få tillgång till all information jag är intresserad av. Vetenskap och mätbarhet i all ära, men kanske är det ändå det som ligger utanför mänsklighetens förståelse som verkligen fångar mitt intresse. Tack för att jag får uppleva detta, för att många före mig har stått och tittat på samma himmel och haft liknande funderingar. Tack för att jag inte har alla svar och ändå känner fullständig trygghet i existensen. När världen skakar känns det fint att ha detta att hålla sig i.

29 sep

Påträngande habegär.

Vill ha. Vill ha och ha och ha och ha. Sitter och läser ett inlägg som egentligen inte är säljande, men jag känner det. Känner hur jag trots att jag redan har alldeles för mycket av både det ena och det andra BEHÖVER ännu mer. Dricker orden, tar in dem, processar bilder, känner, känner, känner. Trycker mig vidare till nästa. Vill ha den också. Och den bredvid. Tar tag i känslan och talar om för mig själv att detta är precis den känsla som avsändaren är ute efter. Mer komplicerad än så är varken jag eller någon annan.

Jag vill hitta tillbaka till längtan, förväntan och lyckan av att ha sparat ihop till något, fira ett uppnått mål, ge mig själv en uppmuntrande gest av tacksamhet. Att hela tiden pumpas med intryck som ska framkalla habegär tar ut sin rätt. Jag känner till metoderna och vet hur den krassa verkligheten ser ut. Den omättliga och omedelbara tillfredsställelsen ger bara korta pauser i begäret, blir det matat kommer det strax tillbaka med samma kraft och med samma intensitet. Forskningen visar att förmågan att styra över dessa känslor är en av de bevisat stora skillnaderna mellan någon som blir kriminell och någon som inte blir det. Det är djävulusiska krafter vi har att göra med och de utnyttjas överallt i samhället.

Stoppknappen finns här, i mig själv. Jag erkänner känslan, men tar också befälet över vad som händer sedan. Jag står över marknadsföringens förföriska lockelse, oavsett om den presenteras i Elsa Billgrens vackra hem, i en Feminaartikel eller John Taylor och Pernilla Månsson-Colts härliga podd Trädgården. Tack för allt jag har och tack för förmågan att känna, hantera och styra mig själv. Tack för chansen att hela tiden fortsätta utvecklas. Två steg fram, ett tillbaka. Så tar vi oss fram här i livet.

Denna text skrev jag igår. Den var med mig hela dagen och fyllde mig faktiskt med något helt annat än de frustrerande tankar som fick igång skrivandet. I tankeprocessen bytte jag ha mot ge, lämnade ett jättelass på Pingstkyrkans Second Hand (från oss själva, äldsta dottern och svärföräldrarna) och köpte med mig ett annat lite mindre där allt utom ett härligt armband med halvädelstenar för 19 kronor var till någon annan.