livet

13 mar

Allt eller inget.

Inatt vann Everything Everyone All at Once sju Oscars. Sju Oscars! Antingen var förra årets filmer riktigt dåliga, eller så har jag en fantastisk filmupplevelse framför mig senare i år. (Jan-Olov Andersson på Aftonbladet tycker dock att alla de andra filmerna som var nominerade till Bästa film var bättre, så kanske är den bara ruskigt överskattad?) Trailern ger en föraning om att det åtminstone kan väntas mycket action. Sedan länge har jag spanat in ”Brendan Frasers återkomst”, filmen The Whale som handlar om en mycket överviktig lärares möjlighet att återuppta kontakten med sin tonårsdotter. Herr Fraser vann för övrigt en av de få Oscars som gick till någon som inte hade varit inblandad i Everything Everyone All at Once. Ett annat sådant pris gick till de ljudansvariga för Top Gun: Maverick, något jag tycker de är väl förunnade. På västfronten intet nytt och Maverick är de enda nominerade ”bästafilmerna” jag har sett. Den första bygger på en av Fars favoritböcker, men usch, så hemsk den är! Otroligt välspelad, men hemsk. Maverick blev (naturligtvis) en riktig hit hos mig. Kanske var det nostalgin, inte vet jag, men varför göra det onödigt komplicerat? The Banshees of Inisherin verkar vara något utöver det vanliga och Tár är definitivt ett måste. Det verkar ändå bli några fina filmupplevelser framöver!

Filmen om mitt liv hade inte blivit spektakulär på något vis. ”Planttanten som drack kopiösa mängder rooibos chai”, eller kanske ”Kvinnan som stickade sig lycklig”. Soundtracket hade dock ägt. Just nu hade Poulenc dominerat ett sådant och det hade kanske blivit lite väl dramatiskt för mitt vardagliga knegande. Denna musik hade dock kunnat representera mitt spännande och utvecklande jobb. För att få recenseras av ETC. hade jag kanske behöver lyssna liiiite mer på Sara Parkman (Jag älskar somligt av det hon gjort trots motstridiga politiska ställningstaganden. Tycker du att man kan gilla ett konstnärligt verk trots att man inte är överens med verkets skapare?) Att hemmet ska saneras från skadedjur måste väl ändå vara något som ger denna dokumentär lite extra strålglans? Nej, jag tror ändå att det bästa är att hålla mitt liv borta från filmvärlden, och det för allas skull.

Spektakulära stunder, sparade i minnets fotoalbum, finns det annars gott om. Vi är många som försöker fånga dessa flyktiga ögonblick, försöker visa precis hur fantastiska och makalösa de var i just den stund de fastnade i digitala informationsbaser. Inför denna vecka ser jag fram emot att bekämpa vinterglåmigheten som håller sitt grepp både om hy och sinne. Då känns det bra att plocka fram bilder som denna. Vi ska ha molnigt och regnigt mest hela tiden och en till sex plusgrader, så det kan behövas. Det ska gå bra, bara att börja med mammografi känns toppen. (Ingen ironi, alltså. Det känns viktigt att måna om hälsan.) Förhoppningsvis blir ”alla” friska, det finns möjligheter till fina möten med människor både privat och jobbmässigt och vi är ändå nästan halvvägs genom mars! Idag finns det dessutom möjlighet att fira lillasyster som kom som en alldeles egen, levande docka till mig då jag var nio år. Jag är så stolt över henne och hennes framgångar på olika plan. Så tack livet för allt fint! Och Carry on.

07 mar

Människan är en byggarbetsplats.

Det är så spännande att följa brorsans bygge här på granntomten. Det känns nästan som magi att det nu står ett hus med väggar och dörrar på plats där det förut bara var snår. I jobbet använder jag ofta metaforer för att visa och förklara olika fenomen. Kanske var det då inte så konstigt att jag vid gårdagens besök såg ett helt liv utspela sig framför mina ögon.

När vi börjar vårt liv får vi hjälp att lägga en god grund. Vi behöver bra grundmaterial, inget fuskbyggande här inte, tack. Det räcker dock inte med det. Marken behöver vara väldränerad och isolerad och gjutningen kräver precision. Hur dyrt råmaterialet än är skiter det sig om inte marken är väl förberedd. Med den här bilden är det lätt att förstå varför somliga kan få lida under lång tid för att föräldrarna mått dåligt, inte skött sitt uppdrag eller bara gjort fel.

För att dra igång ett nytt bygge är det nu för tiden i princip nödvändigt att få tillgång till elektricitet. Energikrävande instrument gör att allt går mycket fortare och i många fall kan ske med större precision. Var har vi vår egen huvudkälla? Är det här livet kanske så komplicerat att fånga för att det inte räcker med en huvudkontakt? För att få fullt energipåslag behöver vi sova, äta, motionera, känna trygghet, ha ett socialt sammanhang o.s.v. Har vi sömnproblem eller vet att vi inte sköter vår kost kan vi åtminstone rent teoretiskt förstå varför vi inte mår bra även om det inte alltid är helt lätt att åtgärda.

Tänk nu att allt funkar som det ska, eller åtminstone delvis, för att vi ska få energi till varje ny dag. Då har vi de här kluringarna. Alla signaler ska nå fram utan att tjuvström dras någonstans. Allt ska vara rätt kopplat. Ibland är det inte det. Vi har kanske inte fått uttrycka våra känslor. Det finns en giftig relation som får oss att tro att vi är värdelösa. Vi lider av svår fysisk, andlig eller mental ohälsa. Vi lider av PTSD, något som helt kopplar om elektriciteten i hela systemet. Det finns många olika kontakter som kan vara felkopplade.

När allt det grundläggande är klart kan vi börja bygga på det som ska stå stabilt då det blåser, skydda oss då snö vräker ner eller solen gassar. Vattenpasset hjälper oss att se till att allt hamnar där det ska. Det är viktigt att lära sig hantera svårigheter, att vi föräldrar inte bara sopar framför våra barn för att de inte ska få komma i kontakt med ”skit”. Resiliens är ett modernt uttryck, på ett sätt kan vi säga att här har vi att göra med motståndskraften vi behöver för både kropp och själ. Ta emot svårigheterna och palla trycket. För att inte behöva börja om från början utan bara lägga tillbaka avblåsta takpannor eller måla om fasaden, eller för att helt enkelt inte ruttna, behöver vi lära oss hantera känslor och sköta våra relationer. Bygga på värderingar, vilken moral och etik vi vill leva efter. Bygga upp vårt immunförsvar. Öppna upp oss för det förunderliga i livet.

Sedan börjar vi komma till hur vi ska se ut på alla andra, men också hur mycket vi väljer att låta andra se. Vill vi leva ett liv i mörker, eller ett i ljus? Till hjälp kan vi investera i stadiga, energieffektiva fönster som inte läcker värme, men samtidigt låter oss ta vara på det ljus som solen, våra medmänniskor och det vackra i livet bjuder på. Balans. Kärlek. Fönster som går att putsa då livet ter sig grådaskigt och trist för att de täckts av smuts och skräp av olika slag.

Med jämna mellanrum behöver vi städa och organisera under byggprocessen. Sopa, tvätta, slänga ut, köpa in. Tänka om då det inte riktigt blev som vi tänkte, trots proffsiga ritningar och goda intentioner. Sopkvasten räcker långt, men ibland får vi ta till starkare doningar. En byggdammsugare är dyr, men mycket effektiv. Precis som bra terapi, alltså.

En dag står bygget klart. Eller vi tänker att det borde vara klart. (Här är huset som brorsan senast tog sig an, alltså vårt hem.) Det mesta är på plats och fortsättningsvis handlar det mer om ytskiktsfix än vad som händer i grunden och innanför kakel, golv och tapeter. Sängkläder och handdukar ska tvättas, hygienen skötas för att inte exempelvis skadedjur ska ta över och förstöra allt jobb som lagts ner på bygget. Men arbetet fortsätter, allt intill sista andetaget. Jag är verkligen tacksam över att jag kan se på människan på detta vis. Det hjälper mig hantera både mig själv och mina medmänniskor (inklusive mina klienter) med större förståelse. Den största insikten i detta är kanske att även om någon annan har tapeter och inredningsdetaljer som är riktigt fula i mina ögon så betyder inte det att allt det grundläggande inte är på plats… Det betyder bara att vi inte har samma smak. Och det är helt okej, eller vad säger du?

06 mar

Halvklart, halvstädat, halvfrisk.

Verandan var definitivt inte i samma skick som efter förra vintern, men det stod grejer överallt som väntade på att flyttas ”någon annanstans”. Nu är allt flyttat och sorterat, hurra! Det är det halva, för nu ska allt såpskuras, tvättas och rengöras innan vi kan sätta upp de saknade listerna och börja använda vårt underbara extrarum till oss själva istället för att utnyttja det som extra kylskåp/förråd.

På dagens agenda står förutom det vanliga ”jobbjobbet” matlagning med härliga kryddor och test av inläggningskryddor som vi fick av min syster och svåger. Ottolenghis recept är mina favoriter då det gäller vegetarisk matlagning. Allt jag testat har varit oerhört gott! Vissa recept innehåller ingredienser som jag inte har tillgång till, men det är okej att höfta lite och byta ut mot något liknande. Mums. Jag ser redan fram emot dagens middag!

Maken har hostat mer eller mindre hela vintern. Nu är det mer igen. Jag känner mig inte hundra, men inte sjuk heller. Bjuder in vatten, citron, honung och vitlök och hoppas att jag snart känner mig riktigt pigg igen. Heja livet!

27 feb

Ljuset.

Igår kunde vi tydligen se norrsken lite här och där i vårt avlånga land, inte bara norröver. En vän i Ronneby lade upp fantastiska bilder med dansande, gröna slöjor och lusten att uppleva något liknande blev stor. Inte för att jag vet om det stämmer eller ej, men med ögat gick det i alla fall inte att uppleva någonting hos oss. Kanske var vi bara inte alerta precis då det fladdrade också över vår ö? Jaja, det kommer andra tillfällen. Och soluppgången var så vacker att den var värd att förevigas, trots att den kanske liknar många andra soluppgångar vi mött här. Guds klara sol går åter upp, och varje gång är det som ett mirakel.

Att bädda sängen känns som en ynnest då detta är synen som möts. Gröna sovrum sedan 1993 då jag fick välja tapeter till min hyreslägenhet. Alltid mot det grågröna hållet. Så vill jag att det ska vara för evigt. Det ligger något i den här färgen, något som talar till mig. Jag behövde ingen som talade om för mig att grönt är en bra färg för sovrum. Jag behöver heller ingen som forskar om att vårens ljus är livgivande och kraftladdande. Det ingår liksom i mitt DNA att veta dessa saker.

Mammas garderobsblomma som stod i trappen i Bredavik fortsätter att se ut som den gör. Varje år vid den här tiden skickar den 2-3 nya skott. I år har den skickat fyra stycken! Den står i samma norrläge, får samma behandling, ser likadan ut för övrigt. Jag tror att den trivs fint och snart är jag redo för att ta skott ifrån den. Snart kanske jag också är modig nog att ta mig till Bredavik och hämta hem pelargonerna. Burr. Har ändå landat i att det är okej om alla gick åt i elsparandets vargavinter. Det var isåfall av en god orsak, för det var onekligen effektivt för besparingens skull.

Här är ljuset indirekt, men jag ser ju att det finns där. Det känns. Det syns. Det värmer till och med lite. Vårvinterns färger. Bland mina taggar har jag de fyra årstider, och så denna femte. Vårvinter. Jag har inte sommarhöst, höstvinter eller vårsommar. Vårvintern har däremot sin egen plats. Just denna börjar vi vecka nio med. Vårvinter, frost och sol. Grannen tillbaka på sin skola, våra dammråttor mer uppenbara än vanligt. Idag är första dagen på resten av mitt liv. Första dagen på resten av ditt också. Vem minns den snö som kanske föll i fjol? Jag avslutade första stycket med en lånad textrad och avslutar hela inlägget med en annan. Lev väl.

25 feb

Tankar om projekt.

I torsdags hade jag en god vän på besök. Vi satt och pratade i timmar, tills det inte längre fanns tid för mer prat. Vännen lyfte att jag var duktig på att genomföra olika projekt. Själv har jag inte tänkt så, men kunde också se vad hon hon ser. Trettio tacksamma dagar, tacksamhetsdagbok, Ett litet ord, fastan i samband med påsk, Skapande september, En bok om dagen, Couch to 5K, A complaint free world… Det finns många fler, både sådana jag genomfört och sådana jag bara nafsat lite på innan jag släppt dem. De rutiner som blivit vanor räknas inte längre som projekt och kanske är det just detta som talade till mig då årets ord valdes. Vanor kräver ingen ansträngning.

Efter J:s besök har sedan dessa tankar cirkulerat i mitt inre. Anledningen till att mitt liv är fyllt med så många projekt är att de är bra för mig. Jag är i grunden en människa utan naturligt driv. Att kalla mig lat känns inte rättvist, men att det faller sig naturligt för mig att skjuta upp saker och ting är en sanning. Därmed är tidsbegränsade projekt väldigt hjälpsamma för mig. Behöver vi inte alla hitta vägar som funkar för oss själva? Den lilla Besserwissern i mig har alltid försökt förändra världen utifrån det som jag har sett framför mig, men efter en och annan näsbränna har jag förstått att det som är rätt för mig inte alltid är rätt för någon annan. Som jag sa till min lillastesyster häromdagen: ”Men det finns vissa saker jag vägrar hålla tyst om när jag hittar systemfel.” Hahaha, jag kommer med all sannolikhet därför att fortsätta lyfta frågor där jag tycker att en förändring vore nödvändig! Mitt tyckande har gått från att röra sig om allt som andra tycker något om till hur det går till när våra småfåglar går igenom det som kallas ”småfågelblandning”. De småfåglar som uppehåller sig på Vintervägen är noll intresserade av all havre som den här blandningen är baserad på. De sitter på sittpinnarna och kastar ut havre på löpande band (det finns mycket mer av detta) medan de letar efter solrosfröna. Sedan får jag tömma asken som det brukar ligga jordnötter i (de blir uppätna i ett nafs, tydligen ännu bättre än solrosfrön) och sopa ner allt havre på marken så fasaner, duvor och kajor får sitt. Huruvida andra gör skönhetsingrepp eller ej får till exempel bli mitt havre, att småbarn inte ska sitta framför skärmar fortsätter vara ett solrosfrö.

Att blogga är inget projekt. Det är en vana som är lika viktig för mig som att borsta tänderna. Bloggar jag inte betyder det antingen att jag verkligen har noll tid över, eller att jag mår riktigt dåligt. Projektet Ett litet ord använder jag för att få in annat i mitt liv som har samma prioritet och därmed kräver väldigt lite ansträngning att genomföra. Parallellt med det väljer jag att trycka in ett tidsbegränsat projekt här och där. Som den fasta jag håller på med just nu, till exempel. Eller Projekt trädgårdsland. Kanske är det något som leder till att jag växer, kanske släpper jag och går vidare. Jag är tacksam över att det har blivit såhär för mig, att jag har hittat ett sätt att ta mig an livet som inte bygger på krav på perfektionism. Jag hoppas att du också hittar din väg.

16 feb

Vad rör sig i någon annans sinne? Och ditt eget?

Igår åkte jag hemifrån för jobb i Kalmar vid 14-snåret, men innan dess satt jag och försökte få reda ibland mina bilder och höll att på bli gaaaaalen! Importerade närmare 3500 bilder till datorn och stod efter det med 200 färre bilder på telefonen är innan överföringen. Nu har jag 33 000 dubbletter i Bilder-albumet på min stationära dator och fattar ingenting. Innan jag har tagit tag i dubbletterna vågar jag inte börja ta bort bilder i telefonen som kanske, kanske inte flyttats till datorn? Somliga foton finns inte bara i två, utan SEX versioner. Suck, alltså. Och specialprogram som letar körde jag för inte så länge sedan, men det verkade ju snarare ha gett mig fler dubbletter än färre.

Hur som helst, eftermiddagen och kvällen bjöd på en blandad kompott. Jag kom hem efter 22.30 och hade ont i magen för att jag hade skrattat så mycket, men innan dess hade det också förts allvarliga och spännande samtal av olika slag. Inte jobbsamtal, utan mammasamtal, mentorssamtal, samma intressen-samtal och godvänsamtal. Foto- och videopåminnelserna om härliga och svåra dagar skakade upp vissa känslor, samtalen andra. I vanlig ordning lyssnade jag på härlig musik på hög volym under en av de timmar jag satt i bilen, men pratade även i telefon.

Det kändes som att det hade gått en hel helg sedan jag steg upp tidigare samma dag och i den helgen rymdes det händelser från flera andra liv där jag i mångt och mycket var en annan version av mig själv. Jag känner stor kärlek till den flicka och den kvinna jag var då och är samtidigt så glad över den jag är idag. Tacksamhet gjorde för mig all skillnad i världen, lärde mig bli vän både med mig själv och livet. Jag har blivit undervisad om vikten av tacksamhet sedan jag var ett litet knyte, men inser att det inte var förrän 2012 som poletten trillade ner. Därför fortsätter jag predika vikten av detta mentala ”tillstånd”. Kanske har inte heller din polett hittat ner till myntinkastet än?

09 feb

Sådant jag skulle vilja göra just nu och annat jag faktiskt ska ta mig för.

En av våra körsopraner är ”ledig” fram till april då hon är med i en uppsättning av Fantomen på operan som just nu går i Kristianstad. Det är tredje gången gillt då premiären var planerad till våren 2020 och förra årets premiär fick också ställas in p.g.a. publikrestriktioner. Ännu är inga biljetter införskaffade, men det är alldeles för längesedan musikalmusik dansade omkring i mina öron.

Det är även allt för länge sedan jag lyssnade på Förklädd Gud! Igår lade en av mina gamla körvänner ut detta tips, så nu vet jag var jag kommer att vara klockan 12 på lördag. Staffan Sundås var min första körledare här i Karlskrona och i Vox Aurora sjunger flera av de gamla motettsångarna som ville hänga med honom då körverksamheten omstrukturerades. Barbro, en av mina första lärarkollegor, väckte intresset för detta verk av Lars-Erik Larsson och Hjalmar Gullberg. Jag får fortfarande rysningar då jag hör preludiet, så här trettio år senare. Det mest spännande med Förklädd Gud är att det faktiskt är skrivet för att framföras på radio. (För att du ska förstå hur olika musik jag uppskattar kan jag säga att jag parallellt med denna musik lyssnade jättemycket på George Michaels Listen without prejudice…)

Tänk ändå hur fantastiskt det är att det bara är att tänka på ett musikstycke och sedan kunna söka fram det i musikbiblioteket Spotify som slukar hur mycket som helst. Det verkar inte längre vara så många musiker som vägrar lägga upp sin musik där, men jag förstår att det kanske inte alltid känns roligt att nästan behöva ge bort sin musik.

Än så länge är det luftigt i hyllan med lysrör som agerar växtbebisrum här i huset. Nästa månad drar det igång ordentligt och jag känner att jag har ganska bra koll på läget. Många älskar planerandet och drömmandet, andra känner sig mer bekväma runt de faktiska grödorna.

Det rosa molnet visar vägen ut mot världen och värmen. Nej, det hade inte suttit illa med ett besök till myhrorna nere i Thailand just nu. Samtidigt gläds jag så med syrran och hennes familj!

Det känns faktiskt rätt hoppfullt ändå! Jag snodde med mig några syrenkvistar från brorsans tomt eftersom de var lättare att komma åt än våra egna. Vikten av att ta in naturen ska inte underskattas. Förhoppningsvis får vi snart njuta av skirt gröna blad även om kvistarna är vackra så här också.

Igår var svärmor och svärfar här på lunch. Jag lagade kokt torsk med äggsås, men klämde även in lite dekadent brownie med valnötter som intogs med salt karamell-glass. Idag kan vi se fram emot samma efterrätt igen. Varje gång det glutenfria baket smakar minst lika gott som ”vanliga” kakor och bröd funderar jag över om det är tretton års invänjning som nu suddat ut känslan av kartong som förut fanns rätt ofta. Tror faktiskt inte det, utan tror bara att jag blivit bättre på att välja rätt recept och rätt mjölersättning.

Byta ut och fräscha upp! Det känner jag för. Ny garderob, nya skor, ny frisyr, ny duk, nya växter, nya stickprojekt. Det måste vara våren som ger sig tillkänna här också. Jag behöver inte en enda ny klädtrasa, utan har istället fixat med klädvård. Sytt upp hundtandsbyxorna, sytt i knappar, lagat hål och rensat ut. Kanske får jag göra precis som jag gjorde med den här fina godisskålen – locket blev kvar i skåpet och själva skålen fick bli kruka till pärlhyacinterna som svärmor hade med sig. Dags att leta nya plaggkombinationer, kanske testa lite lager på lager eller bara komma ihåg plagg som hamnat underst i högen? (Trots ganska få plagg jämfört med många i min ålder använder jag alltid samma om och om igen.)

I sticksoffan igår tittade jag på en Netflixfilm som bygger på en sann historia, All my life. Sorglig, men utan att sluta med gråtkramp i magen. Sanningen är att påminnelsen om att ett medellångt liv innehåller 27 375 dagar och att jag om jag följer medel-Svensson har ungefär 23 år kvar gav mig lite panik. Nattens sömn lät ta hand om paniken och idag känner jag mig nöjd och glad igen. Att sitta och räkna ner är inte riktigt min grej, så jag tror jag fortsätter som förut. Njuter av de små vardagsglädjorna, lägger in ett och annat projekt, fortsätter att drömma om somligt, längtar efter annat och släpper taget om det som bara tynger och ändå inte går att göra något åt. Ja, bättre torsdagspepp har jag inte att ge. Det får duga så.

03 nov

Stopp i trappan.

I vårt mörka lilla hörn i den smala trappan upp till övervåningen står en fuskväxt från IKEA och två fuskljus som går på batteri. De må vara fusk alla tre, men de ger stödljus och värme trots att det egentligen inte finns förutsättningar för detta här. Våra ungdomar är uppvuxna med att lära sig olika ”hacks” från YouTube. En del är riktigt användbara i det riktiga livet, det som pågår utanför den digitala världen. Ibland kan jag tycka att det är lite tråkigt att ha hunnit lära mig så mycket, att det går längre och längre mellan ”aha-upplevelserna”. Det är en naturlig del av livet och det ska vara så. Kanske är det därför jag älskar att hänga med barn? Det är livgivande att se dem uppfyllas av fascination över något revolutionerande som varit självklart för mig under så läng tid! Det bästa med Trettio tacksamma dagar är kanske just detta, att jag tar mig tid att återupptäcka insikter och fenomen som jag tar för givna. Gott så.

15 sep

#skapandeseptember, objektiv.

Jag hade tänkt ge just den här utmaningen timmar av fotande, byte av objektiv, test av olika inställningar och lek. Istället blev dagen full av jobb, gräv och plommonchutney och sedan var det för sent för att leka med objektiv. Nu fick jag istället vänta in morgonljuset lite för att ge mig själv en liten stund av den här leken, fast inomhus och klädd i morgonrock. Det gick nu också bra och jag känner hur jag för varje dag släpper taget lite. På ett bra sätt! Precis hälften av orden är härmed avklarade och jag känner faktiskt att hjärnan skakats igång.

När man är mitt uppe i något är det svårt att se något annat än precis det man har framför ögonen. Trots att man försöker se bortom det som pågår blir det snabbt suddigt där bakom.

Ibland är det då viktigt att ta ett steg bakåt, eller byta ut objektivet, för att se att det finns något annat, där bortom. Någonstans kommer ju ljuset ifrån. Fler skuggor också, men för att få tillgång till ljuset får man lov att acceptera skuggorna.

Men visst är det skön att zooma in på detaljerna? Slippa all röra runt omkring. Glömma att ens hus behöver fönstertvätt, helrenovering eller en storstädning? Kanske de vackra detaljerna är det enda som är förtjänstfullt med huset, det som gör att man står ut?

Helhetsvyn är det som kan ge nya perspektiv, det som kan ge en känsla för vad som behöver förändras för att balansen ska bli bättre. Det blir kanske inte lika vackert i stunden, men ger en chans till förbättringar också på detaljnivå.

När panoramabilder med mobiltelefonen inte fanns brukade jag ta egna panoramabilder. Jag tog en bild i taget som jag sedan monterade ihop till en enda lång bild i fotoalbumet. Det finns vidvinkelobjektiv för sådana bilder. Fördelen är att du får in allt du behöver se på en gång, utan att flytta på dig. Ett sådant objektiv försöker jag koppla på min egen livskamera då och då. Det hjälper mig se helheten, att inte missa allt det vackra i ytterkanterna. Eller något dåligt som kanske är på väg in i bilden. Ser du till att byta objektiv då och då? Det kan kännas jobbigt i stunden, men jag lovar att det ger chans på ett rikare liv.

Här hittar du alla ord till #skapandeseptember.

11 sep

#skapandeseptember, kalligrafi.

”Efter en lång middag i köket hämtar Charles Louis en av sina diktsamlingar. Med katterna strykande runt fötterna, en cigarett i handen och boken i den andra läste han på engelska, men med stark fransk brytning sin dikt ”How do you do my libido?”. Dikten gick rakt in i mig. Tänk om jag frågade mig själv, varje morgon, How do you do my libido? Och verkligen lyssnade på mitt libido, som inte bara står för sexdrift, utan även för livskraft.”

Den som lyssnade på Emma Hambergs sommarprat runt midsommar i år fick höra dessa ord. Någon som rattade in var min väninna. Vi träffas då och då över något att äta och långa, innerliga samtal. Häromsistens undrade hon om jag hade hört Hamberg, vilket jag inte hade gjort, så hon uppmanade mig att ställa detta tillrätta så fort som möjligt. Sommarpratet visade sig vara både livsbejakande och peppande. Emma Hamberg är lika gammal som jag. Vi är båda i en ålder då man inte längre har råd att slösa bort sin tid. Varför ödsla något så dyrbart som livet på något som äter upp en, eller skadar en? Varför låta livet droppa ut ur ett skadat kärl, eller investera det i något som dränerar livskontot år efter år? Det tål att tänkas på.

Libido (uttal: [libid’o]^[1]) är en psykoanalytisk term. Den härrör från freudiansk driftteori och syftar på livsenergi och livsdrift. ”Jag blev så tagen av de där orden. Borde också sätta upp en lapp på spegeln så jag kan påminna mig själv om detta varje dag.” Så sa hon, väninnan. Jag tänkte där och då att en sådan ”lapp” kan ju jag fixa. Kanske har hon redan satt upp en, jag vet inte, men nu är den här på väg till henne som en extra push.

Den gröna ramen har jag försökt härma från Marie Boudons bok Måla blommor i akvarell. Penseln visade sig vara urbota dålig för det här ändamålet och det märks att jag inte är akvarellkonstnär, men om man inte övar kan man inte bli bättre. Texten är skriven med min favoritpennspets (Liknar en Nikko G, men heter något annat) och kalligrafifärgen på tub som går att blanda i exakt rätt nyans.

#skapandeseptember är en utmaning som du hittar här.