03 nov

Stopp i trappan.

I vårt mörka lilla hörn i den smala trappan upp till övervåningen står en fuskväxt från IKEA och två fuskljus som går på batteri. De må vara fusk alla tre, men de ger stödljus och värme trots att det egentligen inte finns förutsättningar för detta här. Våra ungdomar är uppvuxna med att lära sig olika ”hacks” från YouTube. En del är riktigt användbara i det riktiga livet, det som pågår utanför den digitala världen. Ibland kan jag tycka att det är lite tråkigt att ha hunnit lära mig så mycket, att det går längre och längre mellan ”aha-upplevelserna”. Det är en naturlig del av livet och det ska vara så. Kanske är det därför jag älskar att hänga med barn? Det är livgivande att se dem uppfyllas av fascination över något revolutionerande som varit självklart för mig under så läng tid! Det bästa med Trettio tacksamma dagar är kanske just detta, att jag tar mig tid att återupptäcka insikter och fenomen som jag tar för givna. Gott så.

15 sep

#skapandeseptember, objektiv.

Jag hade tänkt ge just den här utmaningen timmar av fotande, byte av objektiv, test av olika inställningar och lek. Istället blev dagen full av jobb, gräv och plommonchutney och sedan var det för sent för att leka med objektiv. Nu fick jag istället vänta in morgonljuset lite för att ge mig själv en liten stund av den här leken, fast inomhus och klädd i morgonrock. Det gick nu också bra och jag känner hur jag för varje dag släpper taget lite. På ett bra sätt! Precis hälften av orden är härmed avklarade och jag känner faktiskt att hjärnan skakats igång.

När man är mitt uppe i något är det svårt att se något annat än precis det man har framför ögonen. Trots att man försöker se bortom det som pågår blir det snabbt suddigt där bakom.

Ibland är det då viktigt att ta ett steg bakåt, eller byta ut objektivet, för att se att det finns något annat, där bortom. Någonstans kommer ju ljuset ifrån. Fler skuggor också, men för att få tillgång till ljuset får man lov att acceptera skuggorna.

Men visst är det skön att zooma in på detaljerna? Slippa all röra runt omkring. Glömma att ens hus behöver fönstertvätt, helrenovering eller en storstädning? Kanske de vackra detaljerna är det enda som är förtjänstfullt med huset, det som gör att man står ut?

Helhetsvyn är det som kan ge nya perspektiv, det som kan ge en känsla för vad som behöver förändras för att balansen ska bli bättre. Det blir kanske inte lika vackert i stunden, men ger en chans till förbättringar också på detaljnivå.

När panoramabilder med mobiltelefonen inte fanns brukade jag ta egna panoramabilder. Jag tog en bild i taget som jag sedan monterade ihop till en enda lång bild i fotoalbumet. Det finns vidvinkelobjektiv för sådana bilder. Fördelen är att du får in allt du behöver se på en gång, utan att flytta på dig. Ett sådant objektiv försöker jag koppla på min egen livskamera då och då. Det hjälper mig se helheten, att inte missa allt det vackra i ytterkanterna. Eller något dåligt som kanske är på väg in i bilden. Ser du till att byta objektiv då och då? Det kan kännas jobbigt i stunden, men jag lovar att det ger chans på ett rikare liv.

Här hittar du alla ord till #skapandeseptember.

11 sep

#skapandeseptember, kalligrafi.

”Efter en lång middag i köket hämtar Charles Louis en av sina diktsamlingar. Med katterna strykande runt fötterna, en cigarett i handen och boken i den andra läste han på engelska, men med stark fransk brytning sin dikt ”How do you do my libido?”.  Dikten gick rakt in i mig. Tänk om jag frågade mig själv, varje morgon, How do you do my libido? Och verkligen lyssnade på mitt libido, som inte bara står för sexdrift, utan även för livskraft.”

Den som lyssnade på Emma Hambergs sommarprat runt midsommar i år fick höra dessa ord. Någon som rattade in var min väninna. Vi träffas då och då över något att äta och långa, innerliga samtal. Häromsistens undrade hon om jag hade hört Hamberg, vilket jag inte hade gjort, så hon uppmanade mig att ställa detta tillrätta så fort som möjligt. Sommarpratet visade sig vara både livsbejakande och peppande. Emma Hamberg är lika gammal som jag. Vi är båda i en ålder då man inte längre har råd att slösa bort sin tid. Varför ödsla något så dyrbart som livet på något som äter upp en, eller skadar en? Varför låta livet droppa ut ur ett skadat kärl, eller investera det i något som dränerar livskontot år efter år? Det tål att tänkas på.

Libido (uttal: [libid’o][1]) är en psykoanalytisk term. Den härrör från freudiansk driftteori och syftar på livsenergi och livsdrift. ”Jag blev så tagen av de där orden. Borde också sätta upp en lapp på spegeln så jag kan påminna mig själv om detta varje dag.” Så sa hon, väninnan. Jag tänkte där och då att en sådan ”lapp” kan ju jag fixa. Kanske har hon redan satt upp en, jag vet inte, men nu är den här på väg till henne som en extra push.

Den gröna ramen har jag försökt härma från Marie Boudons bok Måla blommor i akvarell. Penseln visade sig vara urbota dålig för det här ändamålet och det märks att jag inte är akvarellkonstnär, men om man inte övar kan man inte bli bättre. Texten är skriven med min favoritpennspets (Liknar en Nikko G, men heter något annat) och kalligrafifärgen på tub som går att blanda i exakt rätt nyans.

#skapandeseptember är en utmaning som du hittar här.

22 aug

Vad fyller du livet med?

Igår kom vår tyska extradotter på besök. Hon hade klämt in en vecka tillsammans med pojkvännen innan skolan börjar på torsdag och kom ut med bussen igår eftermiddag för middag, promenad och lite utvärdering av hur allt har varit i sommar och hur hösten ser ut. Så roligt att ha henne här igen! Jag ska vara LC (local coordinator) till två Exploriusstudenter i år. De ska bo i Ronneby och Kalmar, så det blir kanske lite pyssligare att få ihop träffarna än föregående år. Får bara vår Kalmar-placerade elev visum så kommer den här upplevelsen att bli bra för båda!

Jag kan inte hjälpa att jag blir mer filosofisk då känslan av nystart är starkare. Terminsstart är ett sådant tillfälle, och där är vi nu. Den varma, fuktiga luften lurar inte mig. Nätterna är längre igen, mörkare. Gräsmattan är i det närmaste bortbränd och jag måste fortfarande vattna de mest känsliga grödorna varje dag. Kalendern som innehållit aktiviteter av mer semesterbetonad karaktär börjar fyllas av vardagsbestyr och fler aktiviteter hemikring. Jag vill inte bara låta tiden rinna iväg mellan fingrarna och missa sådant som jag både vill och orkar göra för att jag inte varit tillräckligt alert. Där kommer mitt årsord gumption, framåtanda, in och jag behöver kanske aktivera det lite igen.

Lusten att ta tag i dammiga högar och bortglömda projekt pockar på. Det är väl bara att ta en sak i taget, precis som med allt annat i livet.

Sticka klart en socka
Rensa ur presentlådan och uppdatera innehållet
Gå igenom ”att läsa”-högen och rensa upp i bokhyllorna
Uppdatera garderoben inför kallare dagar
Kalligrafikväll för att uppdatera kortlådan
Skriva ”riktiga” brev
Sortera upp loppisgrejerna i ladan och hiva skräpet
Planera rabatterna inför nästa år
Rensa ur hela ettårsrabatten och lägga över presenning
Hitta någon kul aktivitet som matchar mitt årsord
Ta tag i Duolingo och lära mig italienska eller något annat kul språk

Se där, det visade sig att jag hade noll problem att hitta lustfyllda aktiviteter. Som du kanske märker finns inga politiska debatter, teveserier eller mer tid på sociala medier med. Jag plockade bort Instagram-appen från telefonen för tre år sedan, nu har också Facebook rykt. Jag har kvar båda kontona och behöver jobba med dem både i jobbet och för kören, men jag måste inte klicka in i tid och otid. Jag känner mig onekligen lite frånkopplad andras liv och har inte längre lika mycket koll på vad vänner och bekanta väljer att dela. Är det positivt eller negativt? Kommer jag att fortsätta på samma sätt? Vi får väl se. Utvärdering utlovas. Hoppas att din vecka 34 blir fin på alla sätt och vis!

17 jul

Mörtfors, en av ostkustens pärlor.

Jag älskar att komma till svärmor och svärfar, till deras småländska pärla där livet saktar ner och man kan lyssna på stenkakor och vinylskivor, bada i Kappemålagölen och cykla till makens favoritutsikt. Här smakar all mat godare, fast jag sover gott i vanliga fall sover jag ännu bättre här och det finns något tryggt över stället som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Alla våra barn har pluppat stenar i ån under sträng uppsyn och fått uppleva en sådan där lycklig barndom som man önskar alla barn i världen.

Min duktiga svägerska har gett trädgården en stor makeover efter sin trädgårdsmästarutbildning. Tänk bara, överallt finns det så vackra detaljer och växter som ska locka till sig ett rikt djurliv. K älskar vildängar och ekoxar, sömntutor och rosenskära, stenpartier och luktärter. Ja, och mycket mer. Trädgården har alltid varit inbjudande, men det är roligt med uppdateringarna!

Igår gick Mörtforsdagen av stapeln. Svärmor och hennes kusin höll loppisen öppen och det kom massor av kunder, jag och maken hjälpte till lite här och där med det vi kunde. Mellan oss och antikvariatet fick tändkulemotorn jobba hårt och drog till sig många intresserade åskådare. Jag undrar var den yngre generationen som ska ta över så småningom höll hus?

I morse tog vi oss ett morgondopp i Kappemålagölen. Badplatsen i Mörtfors brukar vara väl underhållen, men den hade fräschats upp riktigt ordentligt sedan jag var där sist. Jag älskar att bada och tycker väl att varje bad är årets bästa, så också idag. Det lena sjövattnet (som jag vägrar doppa huvudet i, sjövatten ger mig ont i ögonen) kändes som sval sammet där jag simmade omkring. Maken kände sig lite mer äventyrlig och höll sig vid hopptornet. En badgäst simmade fram och tillbaka med en badboj som sällskap. Bra idé om man är och badar själv!

Slutligen blev det en cykelutflykt till makens favoritställe. När man väl har plumsat sig igenom blåbärsris, diken och älgmarker öppnar sig denna vackra utsikt och då känns det väl värt den där strapatsen. Nu har jag testat detta några gången, så eftersom jag visste vad som väntade var jag inte tjurig. (Den första gången irrade vi runt i skogen väldigt länge innan vi hittade fram, då var jag icke på mitt bästa humör kan jag säga.)

Den rosa himlen speglade sig i grannhuset och gav det en så vacker nyans, både på fasaden och på spegelbilden i ån.

Ännu bättre var det ju förstås att lyfta blicken och möta solens sista strålar i resterna från dagens orosmoln. Nej, elände är elände och behöver inte bemötas som annat, men nog finns det tillfällen då svårigheter i perspektiv ger något som inte bara är oväder sådär i efterskott? Jag vet att jag inte hade känt den trygghet i mig själv som jag gör idag om jag inte hade upplevt en del saker som jag egentligen inte önskar någon annan. Det är svårt riktigt sätta ord på den känslan, men så här ser den i alla fall ut. May the road rise to meet you…

07 jul

Evig sommar.

Som gammal lärare vet jag hur olika somrar kan se ut. Våra egna barn har fått tillbringa sina sommardagar med storfamiljen i Småland och i Karlskrona. Somrarna har varit bad, lek, spel och häng, god mat, sena kvällar och långa sovmorgnar. Numera är det sommarjobb eller ”vanlig” semester som gäller och vuxenlivet ser kanske inte helt likadant ut. Å andra sidan har alla tre härliga minnen att plocka fram. Andra barn har helt andra upplevelser. Fritids hela sommaren, kanske någon eller några veckor med mor- eller farföräldrar, storasyskon som får passa småsyskonen, bråk mellan skilda föräldrar om var barnen ska vara, föräldrar som ägnar sig mer åt alkohol än sina barn, oroliga föräldrar som inte får ekonomin att gå runt i vanliga fall och därför knappast har något extra till roliga sommaraktiviteter. Detta är barnen som längtar tillbaka till skolan, oavsett om de är öppna med det eller ej. Sådant tänker jag på ibland. Jag är tacksam för att min vardag blir ännu bättre på sommaren, att jag faktiskt vill vara här hemma och inte längtar bort. Det ska dock bli mer än roligt att hänga mer med syskonen ”i förskingringen” och deras familjer senare i juli.

Haha, mina naglar ser ut som att jag målat dem slarvigt med Tipp-Ex! Varje dag nya blommor. Igår plockade jag in säsongens första luktärt, något som gjorde mig löjligt glad. Tillsammans med alunrot, rosenskära, dahlian som har över hundra år på nacken (ja, eller dess moderplanta) och lite annat smått och gott blev det en ljuv och väldoftande bukett.

Jag rensade i rabatter och fyllde på en av lådorna med material (vi har för lite jord i de flesta lådorna i trädgårdslandet, men det får åtgärdas vid tillfälle och inte då grödor växer i dem). Bokashihinkarna får jobba hårt under den här tiden på året trots att vi är så få i hushållet. Jag är så glad för de små mikroorganismerna som ger oss näringsrik och lucker mat till växterna! När jag rensade i perennrabatten kunde jag plocka in årets enda ros från den här stackars plantan som aldrig verkar ta sig. Varje år äter något upp bladen, olika varje år. Det blev i alla fall en perfekt ros, så den får stå som en solitär och påminna mig om att aldrig ge upp!

Maken ägnade hela eftermiddagen åt att göra klart allt han kan på den inbyggda soff-förvaringen i verandan. Millimeteranpassning – det blir så, så bra. Nu ska jag bara måla allt ute i ladan så blir det väl slutmontering om några veckor när linoljefärgen torkat klart. Jag ska också måla de delar av verandan som inte är klara än – runt fönster, väggarna och taket. Inte min favoritsyssla, men ser fram emot att få det ännu finare än det redan är. Jag passade på att ligga på vårt nya sofflock för att testa lite och kände mig mycket nöjd och glad. Maken har alltid pratat om en kökssoffa. Vi har en som tyvärr inte har fått plats i vårt lilla hus. Tänk att detta är åtgärdat, även om det kanske blir lite kallt att lägga sig på sofflocket under vinterhalvåret… Som jag sagt förut, lite i taget. Ser man själva livet som ett projekt som aldrig blir färdigt, utan uppdateras med jämna mellanrum, så tror jag att man kan ge sig själv störst förnöjsamhet. Det ger ett lugn att vila i väl förrättade värv innan man drar vidare med nya drömmar om förändring.

04 jul

Acceptans.

Som samtalsterapeut arbetar man efter ett gäng olika modeller. Freud är inte så poppis längre, åtminstone inte på samma sätt som för ett gäng år sedan. Den här artikeln tyckte jag var spännande att läsa. Efter att ha läst den kan jag konstatera att jag inte hade valt att utbilda mig till psykolog på Göteborgs universitet om det hade varit aktuellt idag.

Våra barn har ofta fått höra ”gilla läget” under sin uppväxt. Det är för mig starkt förknippat med acceptans. Jag är tacksam för den väg jag fick ta för att komma dit jag är idag. Jag är tacksam för förståelsen för hur viktig acceptansen är då sådant jag inte kan styra över finns att ta hänsyn till. Den känslan ville både jag och maken förmedla till våra barn. Inte hopplöshet eller att känna sig kuvad av omständigheter, utan kraft att bemöta det i livet som kanske varken känns roligt, önskvärt eller rättvist.

För tillfället är jag inne i en period då jag själv får göra vad jag kan för att gilla läget. Fysioterapeutsvågern konstaterade förra året att jag sannolikt har problem med en klämd nerv i övre delen av ryggen. Problemen återkommer med ojämna mellanrum, men efter några dagars smärta i öra, nacke, huvud, axel och rygg brukar jag kunna häva tillståndet. Förslitning, dålig hållning, felaktiga rörelsemönster och belastning – det finns nog olika anledningar till varför det blir som det blir. Jag känner inget behov av att behöva acceptera smärtan då jag vet att det vanligtvis går att häva problematiken, men jag har behövt lära mig acceptera att jag vid smärta behöver ta hand om mig på olika vis. Jag blir till exempel lite ämlig och orkar inte vara lika social som vanligt. Jag hade stora planer för gårdagen, men tillbringade mesta delen av dagen i hängmatta, soffa och säng och orkade varken åka till Bredavik för att umgås med min syster eller prata ordentligt med sonen som kom hem i lördags kväll på semester. Det får vara som det är. Acceptans.

Jag åt mängder med smärtstillande tabletter under mina migränår. Biverkningarna av migränmedicin är dock inte nådiga och jag gillade verkligen inte de långvariga effekterna. Jag fick dessutom andra problem av medicinerna än ursprungsproblemen. Med tanke på det är jag numera försiktig med att ta smärtstillande tabletter. Värmedynor, liniment och massage tar jag däremot tacksamt emot. (Det ska också sägas att värktabletter knappt ens tar bort den här typen av smärta, men känner jag att jag inte står ut och tar tabletter tar de udden av det värsta.) Imorse kände jag att jag är på väg ur det värsta. Örat gör inte längre ont och jag kan tänka utan att störas av hur ont jag har det. Hurra! Jag får fylla sinnet med härliga minnen från den senaste veckan. Kroppkakor hos Vajlan, promenad med syrror och svåger, bad i sjönen, goda måltider tillagade med egenodlade delikatesser från trädgårdslandet, brunnslocket som nu är på plats.

20 jun

Tack för påminnelsen!

Tankvärda ord i en församling i Borås fick mig igår att fundera en extra runda över vad jag vill göra med ”resten av mitt liv”. Nu gör jag det rätt ofta, men det får mig sällan att göra stora hopp framåt, eller åt något annat håll heller får väl erkännas. Det är mänskligt att bli jättepeppad och känna 100% lust att göra stora förändringar. Jag vet många med mig som med jämna mellanrum gasar på med nya vanor, dieter, partners, projekt, men som några månader senare som mest höjer på ena ögonbrynet om man frågar hur det har gått med det som talades så varmt om vid förra mötet. (Alltså, jag införlivar mig själv i dessa ”många”.) Det verkar inte som att vi har någon större förmåga att klara annat än små, små förändringar i taget. Det är så vi tar oss an livet från första början, i ett långsamt flöde. Så småningom kommer annat, vare sig det gäller kognitiva eller praktiska färdigheter lär vi oss lite i taget. Ingen blir expert på en helg!

Vi svenskar längtar ofta något enormt ”till sommaren”. Det är nog vädret och semestertider som drar mest så där i förskott. När det väl är dags för skolstart, nytt jobb, målsättningar inför hösten, då undrar vi vad som hände och hur det kunde komma sig att kvällarna redan kommer tidigare och badvattnet börjar bli väl svalt för alla som inte är åretruntbadare. Runt detta gick funderingarna efter de tänkvärda orden. Resten av mitt liv hade ju redan börjat så fort tankarna hade börjat snurra. Vi fortsatte hem till våra goda vänner där vi fick lunch och sammanfattade den fina helg vi hade haft tillsammans. Samtal, samvaro, flyg över västkusten för somliga, lek med charmigaste ettåringarna för andra, bad i badtunna – underbara och ovanliga dagar som fick dra igång känslan av sommar fast vi mest kommer att vara kvar hemma. Sammanfattningen av tankegångarna var att jag fortfarande är väldigt förtjust i hur mitt liv ser ut för tillfället. Jag behöver inte några stora förändringar och har bestämt att ta mig tid att riktigt njuta av vårt hem, trädgården, trädgårdslandet och familjen den här sommaren. Mitt vardagliga liv, inget storvulet eller speciellt, men det bästa tänkbara för mig. Att landa i en sådan känsla är värdefull, åtminstone för mig. Kanske behöver du något helt annat än det du har idag och isåfall önskar jag dig lycka till med att hitta en hållbar väg till ”resten av ditt liv”.

31 maj

”Hamnar vi i bloggen nu?” ”Har ni något emot det?”

Jag gillar att ha koll på läget. Gillar kanske inte nödvändigtvis att detaljplanera, men åtminstone att ha en plan. Finns det något som dock är ännu bättre är det att bli överraskad! Min farbror kom ner till Blekinge tillsammans med sin son och svärdotter (kusin och hans fru så klart) över Kristi himmelsfärd och då det fanns lite tid över tog de senare tillfället i akt för att inspektera brorsans nya bygge och säga hej till oss här på ön. Så roligt! Det är liksom vi som är ”nästa generation”, storkusinerna. Det känns onekligen lite konstigt, men samtidigt är det som det är. Tiden kan man inte springa ifrån. Dessutom kan man inte ha lika spännande samtal om man inte har hunnit plocka på sig ett gäng erfarenheter som stötas och blötas i sådana här sammanhang, eller hur?

Igår var det dags för nästa släktbesök. Barnens syssling kom ut på fika, fast den här gången var besöket planerat. Rabarberpaj tillhör mina favoriter. Förra gången var jag tvungen att fylla ut med äpple, den här gången valde jag att göra det eftersom det förra var ett lyckat experiment. Ett syrligt äpple och en tesked kanel som komplement till en vanlig rabarbersmulpaj – testa! För övrigt vill jag lobba för att umgås över generationsgränser. Vår yngsta dotter har verkligen tagit detta till sig och har på så sätt plockat upp några fantastiska förebilder och mentorer på vägen. Jag är så tacksam för detta! Ibland hjälper det inte vad föräldrar säger, de ska ju älska en oavsett, men säger någon annan samma sak ligger det bättre tryck bakom orden. För alla som har en stund över vill jag därför rekommendera att ta tillfället i akt och göra en insats när tillfälle ges. Bjud på en fika, gå ut och fiska tillsammans, hjälp till att planera någon festlighet, agera läxhjälp – möjligheterna är snart sagt oändliga.

16 maj

Här spretar det visst.

Härom dagen fick jag höra om någon i min ålder som slutat fira födelsedagar och som därför inte vill att hens födelsedag ska uppmärksammas. Jag respekterar att andra gör val som inte jag hade gjort, men tycker det är tråkigt att gå miste om sådant som ger guldkant till vardagen. Det finns nog av bilar och diskmaskiner som går sönder (japp, så är det här hemma just nu) för att vardagen ska fyllas av tråkiga vuxenproblem. Alltså, fira det som firas kan! Idag firar vi därför att det innan jag svarade på Ajlis kommentar låg exakt 8000 kommentarer i den här bloggen. Detta jämna och vackra tal måste ju uppmärksammas! Så Ajli, ”för det får du ett pris”, som barnen fick då de spelade ett av sina första datorspel i tidernas begynnelse. Inte vet jag vad priset blir, men jag kommer nog på något.

Trots att både Golfen och diskmaskinen har bestämt sig för att trilskas har vi haft en fin helg. Jag är inte helt i fas med trädgårdsplaneringen, men det är okej. Det är bara att leva enligt devisen en sak i taget och ta det därifrån. Mer kan man ju inte göra! Balansen mellan måsten, borden och önskningar är inte helt lätt att hantera, men prioriteringar måste göras. Jag har en utmattning som ligger och skvalpar i mitt kölvatten och vet hur lätt det är att krascha. Alldeles för många har samma bakgrund som jag, eller är i en utmattning just nu. Diskussioner handlar ofta om ett samhälle som är sjukt, men samtidigt ser jag att de flesta accepterar denna sjuka grundnivå, försvarar den till och med. Jag pratade med ett av våra barn om en typisk problembild. Barnet (eller snarare den unga vuxna) har haft en tuff period på jobbet. Fler uppgifter som skulle leda till löneökning har gett en situation där veckans arbetstid inte längre räcker till och känslan av att inte ha koll på situationen. Jag hävdar att det är dags för en diskussion med chefen som ska leda till att det bereds rätt förutsättningar för att arbetet ska kunna utföras. Det går inte bara att säga ”nu ska du kunna detta” och förvänta sig att allt bara flyter på. Så är det ju på grundnivå också och många skulle behöva göra stora förändringar för att få ett mer hanterbart liv.

I över en vecka har jag haft den här artikeln liggande på mitt skrivbord. Alexander Perski är stressforskaren som har tagit sina forskningsresultat på allvar och lever som han lär. Samtidigt som det är inspirerande blir jag (naturligtvis) irriterad över en kommentar som ”Det låter som en dröm… att fylla dagarna med sådant man tycker om. ’Ja, men det är inget att drömma om – det är bara att göra, säger han.'” Det är väl jättemånga som faktiskt inte kan göra något åt sin situation? Men! Även om sjukdomar, att måsta leva med konsekvenserna av andras dåliga val, var man föds och allt vad det är sätter käppar i hjulen för individers möjlighet att påverka sitt eget liv säger Perski något som är viktigt att komma ihåg: ”Normen i dagens samhälle säger att man ska vara så framgångsrik, ambitiös och så perfekt – det håller inte.”

Med det sagt får jag konstatera att dagens bloggstund började lättsamt och slutade i filosofiska irrgångar som kräver många timmars djupa tankar för att få alla väckta funderingar på plats. Det får vänta till en annan dag. Jag önskar dig en fin vecka. Och det är ju måndag, tänk vilken härlig dag!