05 mar

Vad göra med vitkål i kylen (och en massa annat man kan ta sig för en lördag i mars).

I fredags flaggade jag för kålpudding här hemma. Maken frågade om vi inte kunde göra kåldolmar tillsammans istället eftersom han tycker det är snäppet godare. Visst, att laga mat tillsammans är trevligt då något lite mer tidskrävande står på menyn. Mellan annat fix lade vi därmed in en riktig husmanskostklassiker. Mitt bästa tips är att skära bort stocken på vitkålshuvudet innan det stoppas i kokande vatten. Då kan man plocka bort lager på lager i takt med att de lossnar. För övrigt följde vi Vår kokboks klassiska recept. Inga konstigheter alls, kom bara ihåg att riset måste vara färdigkokt innan man drar igång resten av förberedelserna.

Titta, vilka fina små dolmar! Blandfärs var på extrapris på ICA i veckan, lök har vi kvar från vår egen och vitkålshuvudet inköptes till ett rent vrakpris för några veckor sedan. Det här är lyxmat med bra ”bang for the Buck”. Det kostade helt enkelt mer tid än pengar att tillaga dessa läckerheter.

Vi körde en omgång i gjutjärnspanna med lock på spisen medan ett gäng kördes i ugnen. Som du ser blev det lite olika yta på dem. Jag tyckte båda smakade precis lika gott, men de som gått i ugnen hade en rent estetiskt mer tilltalande yta. ”Hälsans år” kanske inte förordar socker i maten, men jag tog lite försiktigt sirap på för att inte gå miste om den typiska smaken. Tyckte faktiskt det blev jättegott trots väldigt lite sirap.

Framåt eftermiddagen tog jag mig till Fredrikskyrkan för en konsert som jag sett fram emot länge. Ljuset spelade så vackert i det välvda taket medan kyrkan fylldes till sista plats. Jag satt med några körvänner och pratade om ditt och datt, livets djup och rena oegentligheter. Att vänta tillsammans med någon är betydligt roligare än att vänta själv.

Programmet var fint på papperet, ännu bättre i verkligheten. Kör, orkester och solister bjöd oss på en stunds högklassig njutning. Jag tänkte på hur lilla Sara Jefta (dotter till min orkesterdirigent under tonåren) spelade mössan av alla redan då hon var en tvärhand hög. Hennes sätt att hantera fiolen, med en sådan självklarhet och mjukhet, var fantastisk att få uppleva på nära håll. Egentligen vill jag inte plocka ut någons insats, det var helheten som gjorde denna konsert så fantastisk.

När sista tonen klingat ut och publiken gett sina stående ovationer kändes det viktigt att tacka alla vänner och bekanta som varit inblandade. Uppfylld av glädje och endorfiner ut i öronen tog jag mig ner till syrran där det överlämnades kåldolmar och ”rapport sedan sist” innan vi hoppade i jacuzzin. Att sitta där i timtal under en stjärnklar himmel var ljuvligt! Jag uppskattar verkligen ett bad, det är något av det bästa jag vet. En dag kanske det blir ett badkar igen, vem vet? På väg hem i bilen hann jag nästan lyssna klart på Annie Ernaux Kvinnan (Min far var jag redan klar med) och snart är jag redo inför bokklubben då det är dags om en vecka. Min far var en överraskande fin upplevelse, jag verkar inte alltid vara överens om Nobelkommittén som väljer världslitteratur. Jag är glad att jag fick göra Ernaux bekantskap och ser fram emot att kanske läsa något mer av henne. Ja, och det var den lördagen. Fast när jag kom hem lyssnade jag ikapp på andlig spis och förundrades över min duktige brorson. Balans i livet där allt som känns viktigt för mig fått plats – vilken ynnest!

22 jan

De kom!

Nu vill jag inte vara sån, men nog slog hjärtat några extra slag då jag upptäckte domherrarna som äntligen hade hittat till vår lilla fågelmatarstation. Jag kunde knappt röra mig, men hade åtminstone sinnesnärvaro nog att dra fram telefonen och ta tre bilder (varav den bästa var den här, haha). Tyvärr var maken ute och sprang, så han missade detta högtidliga tillfälle. Förhoppningsvis kommer de tillbaka nu när de vet var det finns mat att hämta. Vi har haft ganska varmt länge, men den här veckan kommer temperaturen att ligga nära nollan eller kanske till och med någon grad under. Förut har det varit just i samband med kyligare väder som vi sett till de här vackra skapelserna.

Jag fortsätter sluka i mig Land varje vecka. Det är verkligen tidningen för mig! Igår satt jag och dreglade lite över de vackra blommor som presenterades i tidningen. Jag fick genast lust på att gå ut i trädgården och plocka ihop en egen bukett, men kände samtidigt att det är skönt att inte behöva planttanta fullt lika mycket som under resten av året. Det finns fortfarande tid att gosa in mig framför kakelugnen eller vid spisen.

Gårdagens middag blev en riktig klassiker som även kommer att stå på bordet idag, nämligen burgundisk gryta med potatismos. Jag har testat lite olika recept, men återkommer till ICA:s då det är absolut godast. Jag bytte igår ut lite av rödvinet till vitvin och jag brukar alltid komplettera med mer ”vanlig” lök också, alltså inte bara syltlök. Mums alltså! Tillsammans med lite olika inlagda godsaker från trädgårdslandet blev det här riktigt bra.

Resten av lördagen ägnades åt en massa läsande av olika slag. Jag måste bara lyfta denna bok som är något utöver det vanliga. Jag läser den som ”fortbildning”, men tycker nog att den passar alla som har drabbats av kriser, alla som har nära och kära som drabbats av kriser och alla som jobbar med personer som har drabbats av kriser. (Ja, just det. Alla.) Sara skriver så vackert och målande. Det är sannerligen inte alltid lätt att vara människa, men för det mesta är det ändå fantastiskt. Jaha, ja. Och det var min lördag.

16 jan

Det blåser i vårt hörn på jorden.

”Just det, det skulle bli storm.” Igår hade vi haft bokklubb hemma hos min syster. Maken hade passat på att följa med in till stan för att vi inte skulle behöva köra onödigt mycket och när det var dags att åka blev förvåningen stor då det knappt gick att öppna dörren på bilen på grund av vindbyarna. Vägen till Sturkö var täckt av bråte, lyckligtvis inga stora grenar den här gången. När vi kom hem gick det knappt att gå upprätt! Jag som verkligen gillar vind blev till och med orolig över tallen (den släpper alltid taget om grenar vid sådana här tillfällen, så också denna gång) och det kändes mindre härligt och mer något annat. Kanske hade det för en gångs skull varit skönt att slippa det värsta och helt obrydd ligga kvar mitt på golvet utan att bekymra sig om huruvida världen höll på att rasa runt omkring en. Väl hemma var det bara att låsa dörrarna ordentligt och elda i spisen. Det dånade utanför, slog i ventilerna, rasslade i grenarna, skrapade på fönstret uppe, ven i skorstenen. Vilket skådespel, denna gång för vilken blind person som helst. Det var helt galet! Enligt SMHI var byarna uppe på 29 sekundmeter, alltså drygt 104 km/h. Imponerande! Vid sängdags var det fortfarande lika galet, men framåt morgonkvisten hade det lugnat ner sig. Vi har dock några blåsiga dagar framför oss, så jag håller mig nog borta från skogen tills detta väder slagit om.

Bokklubben har verkligen varit saknad under pandemin! Igår var det ”redan” dags för andra boken sedan vi körde igång igen. Syrran hade valt en författare istället för en bok, så vi fick välja mellan allt som Karolina Ramqvist har skrivit. Jag har varit intresserad av henne sedan Bröd och mjölk gavs ut för något år sedan. Vad jag har förstått är det en bok som både väcker stora känslor, men också är helt meningslös för andra. Jag älskar den sortens texter, där det inte finns något ”rätt svar”, utan man är tvungen att läsa förutsättningslöst. En hajpad bok faller till exempel hårt till marken om den inte faller mig i smaken. Besvikelsen över att inte ha hittat en ny favorit är irriterande. I det här fallet hoppades jag bara få en känsla av matminnen som bara skulle vara kopplade till det sinnliga rent positivt. Hur som helst kom jag aldrig in till biblioteket, utan fick förlita mig till bibliotekets app Biblio. Där fanns inte denna bok, så jag lånade istället ”Farväl, mitt kvinnofängelse”. Detta var en snabbläst novell som trots det hann väcka frågor om både det ena och det andra. Mitt intresse väcktes, så Bröd och mjölk kommer att stå kvar på min önskarläsalista. Till nästa gång ska vi läsa Annie Ernaux. Jag är mest intresserad av hennes självbiografi, så det är väl bara att börja så jag hinner bli klar. Annars ser jag fram emot Kristina Lugn som vi ska ta oss an till sista träffen på terminen. Ansvarig till denna träff har även utmanat oss att skriva varsin dikt inspirerade av Lugn. Vilken grej! Det ska bli kul.

21 nov

Nu är det, tja, kaos igen?

Det är alltid lika spännande att möta övergången mellan höst och vinter. Vi vet att den med all sannolikhet kommer, vi kan vara beredda med både bälte och hängslen, men när väl snön börjar falla drabbas samhället av snökaospanik. Strömavbrott, felplogningar, avåkningar på blankslitna sommardäck som egentligen inte ens klarar ett rejält regn, upprörda känslor och inställda avgångar gällande alla slags farkoster.

Morgonstund har guld i mund? Snön ligger kvar och vi får ännu mer. Det singlar så vackert, fåglarna är som galna vid fågelmataren och jag njuter av dagens utsikt.

Sannolikheten för att det imorgon är grått och blött och blaskigt verkar ganska hög, men med tanke på hur dåligt jag hade tolkat de senaste dagarnas väder i förskott ska jag sluta låtsas vara John Pohlman.

Något som jag har bättre koll på än väder är pyssel. I närmare tio år har jag under månaden innan jul lagt fram pepparkaksmått i miniatyrstorlekar för att stansa figurer ur clementinskal. Jag har haft lite olika förhållningssätt till hur hålen ska göras. Årets första har jag dragit en rejäl stoppnål genom, men jag tror jag ska ta ner min hålstans och göra om det då dessa små hål kräver att jag trär upp figurerna med nål (onödigt tidskrävande). För att hjälpa figurerna torka plant lägger jag dem mellan bakplåtspapper och ställer någon tung ugnsform eller liknande över. Jag gillar att sedan använda de härligt doftande figurerna som dekoration på julklappar, julgrupper eller girlanger. Kan man förresten ha för många girlanger? Jag börjar fundera på om det kanske är så…

Igår var det äntligen dags att dra igång bokklubben igen efter ett osedvanligt långt uppehåll! Vi bjöds på ett vackert kök, en smarrig måltid och ett trevligt sällskap. Älskar de här sammankomsterna! Själv var jag inte så imponerad av Shuggy Bain trots att snart sagt allt jag läst om den varit idel lovord. Kanske borde jag ha läst eller lyssnat på engelska för att få en upplevelse som var mer autentisk? Jag orkar inte med den här sortens misär. ”Bok full av värme!” Eh, jo, visst finns det förlåtande inslag, men mest lyssnade jag mig igenom detta verk med en klump i magen. ”Pity porn” kallade visst min systerdotter böcker som är tänkta att få en att riktigt känna tragiken i någons eländiga tillvaro. Poverty porn kallas det också, men kanske inte i det här sammanhanget då författaren berättar om sin bakgrund ”som den var”, inte med syftet att vrida om magen hos folk. Det hade varit spännande att höra vad du som också läst den här boken tyckte. (Jag gissar att många Karin Smirnoff-fans gillar Shuggie.)

18 jul

Ett gäng nya böcker att klämma in där de inte får plats.

Att jag alltid har älskat böcker och bibliotek är ingen hemlighet. Mina föräldrar var inga akademiker, men de var intelligenta och hade ett inre driv som de förde över till oss barn. Lärare som jag och mina syskon hade i skolan har vid flertalet tillfällen berättat om Håkanssonsyskonens goda rykte. ”Alla” visste ju hur det annars brukade vara med familjer med många barn – de var lite jobbiga, ni vet, sådana där icke-intellektuella som inte visste att hålla jordens befolkning i schack. Mamma älskade verkligen att fixa presenter och julklappar och under våra julgranar låg alltid böcker. Bokbussen var välbesökt av vår familjs medlemmar och även om det inte direkt stod några böcker av Camus, Solzjenitsyn eller Kafka i föräldrarnas bokhyllor var vi en bokslukande familj. (Jag tror alla mina syskon delar erfarenheten av att känna sig hypokondrisk i sällskap av familjens läkarbok och vi har läst många kända romaner komprimerade i Det Bästas bokval.)

I dagens samhälle är många gånger böcker något som man läser digitalt, eller kanske lyssnar på. Inredningsintresserade har länge haft olika idéer som att tömma hem på böcker ”då de stökar till”, somliga har vänt böcker med pärmarna inåt (som den liggande boken här), man har gjort neutrala bokomslag för att göra böckerna till inredningsdetaljer i rätt färgskala (syns också på den här bilden) osv, osv. Jag har länge anat att böcker kommer att gå samma väg som vinylplattor och cd-skivor. Varför fylla sitt hem med böcker som tar mycket plats, lockar till sig silverfisk och andra kryp, dammar, är jättejobbiga att flytta och som inte går att göra politiskt korrekta för gällande tid genom att radera opassande ord digitalt? Tja, jag må vara en riktig stofil, men jag älskar verkligen mina böcker.

I Mörtfors finns ett antikvariat som vi gillar att besöka då vi är där. I lördags fick fyra böcker följa med hem. Antika rekordboken av Allan Klynne och Cecilia Klynne tänkte jag använda som kul diskussionsstartare här hemma. Liber Cantus ska jag ge min körledare. I Carl Malmstens Lärlingar och mästare från 1963 (!) började jag läsa och kunde inte sluta. ”Dagens situation är egentligen rätt märklig för Sveriges folk. Vi har i fråga om välstånd och levnadsstandard nått längre än de flesta länder. Bilen, TV:n och skvalmusiken är snart var mans egendom, men trots detta – eller på grund av detta – gör sig en mångskiftande och alltmer djupgripande disharmoni gällande på de flesta områden. Brottsmålsstatistik, spritkonsumtion, sjukfrekvens etc. talar här sitt tydliga språk. Vad har hänt? Höjd levnadsstandard har medfört låg livsstandard och därmed också låg hälsomoral. Ökat välstånd avtrubbar den moderna människans sunda förnuft, gör henne mer ytlig. Hon flyr från sig själv och sitt eget inre och frågar inte längre efter sin egen hälsa. Den offra gärna på njutningens altare. Övertron på vetenskap och forskning fostrar henne dessutom till ett passivt sjukdomstänkande: ”Får jag feber finns det ju penicillin, min huvudvärk försvinner med magnecyl och förstoppningen viker med laxermedel. Ett par sprutor eller någraa piller botar snabbt min ångest och sen kan jag leva som vanligt igen.” Texten av Jern Hamberg hade lika väl kunnat vara skriven idag som för sextio år sedan. Har ingenting hänt sedan dess??! Slutligen köpte jag med mig en bok med innehåll så vackert att jag tänkte slakta den. Ordalek och småkonst med text av August Strindberg i ett otroligt vackert typsnitt och illustrationer i färg av Arthur Sjögren. (Detta är en faksimil från 1905, tryckt med originalklicheer på matt 150-gramspapper – ett konstverk i många delar! Eftersom det inte är ett nytryck tycker jag att det går bra att använda innehållet till konstnärliga projekt.)

Jag avslutar med en av Strindbergbokens vackra illustrationer. Tänk, så mycket vacker konst det finns överallt! Jag känner mig glad och tacksam över vårt hems senaste tillskott och ser fram emot att få läsa och lära mig mer. (Jag väljer medvetet att inte nämna den hög på minst tio böcker som innehåller ”att läsa”-litteratur här bakom mig. Jag tror dock att det kommer kalla och mörka höstkvällar framöver då dessa böcker kommer att vara ett riktigt härligt sällskap!)

25 maj

Böckernas magiska värld.

Jag har läst och läst och läst och läst, ända sedan jag var fem år. I början gick det nog trögt, men när läsförmågan väl hade övats upp gick det undan. Jag läste Vitnos, Kitty, Den hemliga trädgården och Oliver Twist. Jag läste Mio min Mio, Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter. Jag läste Som om jag inte fanns, God natt mister Tom och Agnes Cecilia. Jag läste Mysrysare och Vita serien. Jag läste kalligrafiböcker, handarbetsböcker och skolböcker. Jag läste John Irving, Marianne Fredriksson och Virginia Andrews. Jag läste Minette Walters, Elizabeth George och Agatha Christie. Jag läste långa romanserier av författare vars namn jag har glömt. Jag försökte läsa Stephen King (biblioteket) och Jean M Auel (Mammas, men mamma då!), men upptäckte tidigt att varken skräck eller myspornografisk tantsnusk var min grej. Jag läste ofta och mycket.

Sedan kom barnen. Då upptäckte jag att barn- och ungdomsböcker kan ge även vuxna fantastiska läsupplevelser. Jag läste allt mer sällan böcker för mig själv, särskilt efter mobiltelefonernas entré, men kära svärmor som jobbade på Bonnier Utbildning fixade så barnen (och jag) fick ett eget bibliotek hemma. Sedan kom åren som verkligen omskakade och omkonstruerade mig och efter det läste jag ingenting. Nada. Att läsa gick inte alls, min förmåga att behålla uppmärksamheten hade försvunnit. Jag försökte så småningom börja lyssna på böcker, men det gick trögt. Det var ändå detta sätt att ”läsa” som till slut fick mig tillbaka till böckernas värld. Jag har terapeutat mig igenom långa promenader och ett oändligt antal timmar i planttantsvärlden i sällskap med deckarserier och annan ”lätt” litteratur. Jag läser fortfarande sällan annat än facklitteratur i bokform (sådan kan jag inte lyssna på), men lyssnar gör jag. Mycket. Betyder det att jag kan räknas som bokmal igen?

I förra veckan tipsade min lillastesyrra om Kristina Sandbergs självbiografiska En ensam plats som handlar om Sandbergs upplevelser och tankar runt tiden då hon hade bröstcancer. Jag har läst böckerna om Maj och tyckte om dem, så när det var dags att hitta något nytt att lyssna på letade jag upp den. Den gick rakt in i hjärtat på mig! Det kändes som att jag var där, precis bredvid Sandberg. Jag skrev till syrran som är på smekmånad i Sydamerika för att tacka för boktipset. Hon återkom med ”läs den och läs sedan Linda Skugges mupprecension”. Jag var ju inte färdig, men tror du jag kunde vänta med att läsa recensionen? Nej! Jag läste den och fattade ingenting. Jag kunde bara konstatera att Linda Skugge inte har samma smak som jag, eller så hade hon en dålig dag då hon skrev recensionen, eller så betyder det faktum att hon själv lider av en svår kronisk sjukdom att hon förlorat förmågan att känna med människor som går igenom andra svårigheter än hon själv. Ja, eller så beror det helt enkelt på att Linda Skugge har koll på vad som är bra litteratur, medan jag själv är helt koko då det gäller sådant. Hon kan också ha fel. Recensioner handlar trots allt om tycke och smak. LitteraturMagazinet gav till exempel samma bok ”fem av fem”. Då jag googlar fram andra recensioner gäller samma för dem. Den här boken är överlag mycket omtyckt. Skugge står på ”en ensam plats” gällande huruvida detta är en bra bok eller ej. Men! Det är ju därför bokklubbar är så trevliga! Ett gäng läser samma böcker för att sedan i princip jämföra sina recensioner med varandra. Ingen har rätt eller fel, men diskussionerna öppnar nya vägar att se på saker och ting! (Ps: Jag saknar bokklubbsträffarna som inte har kommit igång efter pandemin.)

Det faktum att Camilla Läckberg får mediokra recensioner av ”litteraturkunniga”, men skrattar hela vägen till banken, är väl bevis på hur olika vikt man kan lägga vid olika delar av en bok. Det kan vara stilen, språket, detaljrikedomen eller avsaknaden av densamma som tilltalar. Det kan vara handlingen, inlevelsen, förmågan att överraska. Det kan vara ämnet, författarens kunskap, vågade grepp som inte följer några förutbestämda mönster. Anledningen till att jag lyssnade på så många deckare då jag tog mig in i bokvärlden igen var ju att jag känner mig hemma i den genren och att det sällan blir så komplicerat att hjärnan liksom kokar över. Med det sagt lämnar jag härmed tips på några av de böcker jag lyssnat på det senaste året och gillat.

En ensam plats av Kristina Sandberg
Lucinda Rileys bokserie De sju systrarna
Skilsmässan av Moa Herngren
Emelie Schepps bokserie om Jana Berzelius
Flykten av David Baldacci
I dina händer av Malin Persson Giolito
Klänning för korta kvinnor av Kristina Appelqvist
Hela livet av Anders Rosengren (älskade att lyssna på den inlästa versionen, Stina Ekblads röst är magisk)
Hjärtat av Daniel Bergman
Stark 50+ av Monika Björn
Je m’appelle Agneta av Emma Hamberg
Tills alla dör av Diamant Salihu
Jag kan ha fel av Björn Natthiko Lindeblad, Caroline Bankler och Navid Modiri (Finns det någon kvar som inte har läst den?)
Mindset av Carol S. Dweck
Konsten att fördärva sitt liv – eller inte av Stefan Einhorn

Ja, jag skulle kunna skriva alla dessa serier av svenska deckarförfattare som Åsa Larsson, Lars Kepler, Karin Wahlberg och allt vad de heter, men du kan säkert själv hitta dem. Det finns för många! Här försökte jag nämligen bjuda på en lite blandad kompott, inte BARA deckare. Och om du har ett tips som jag bara inte får missa får du gärna dela med dig!

18 feb

Sånt som gör mig glad just nu.

Jag är ju inne på min tredje mugg gjord av Elisabeth Ottebring, så mycket älskar jag form och utseende. Varje morgon hett vatten, havremjölk (gärna iKaffe) och något kryddigt rooibos- eller örtte som exempelvis Yogi Sweet Chai. Ständigt på min topplista. Som du ser har arbetsrummets fönster tagit rejält stryk av de senaste veckornas väder, för de är i stort behov av att putsas på utsidan. Suck. Fönsterputs står INTE på min gladlista, utan tillhör de uppgifter som ger glädje först då de är utförda.

Jag inser att jag är en person som mår bra av vanor och traditioner. Detta innebär att ”just nu” lätt kan plockas bort ur titeln på det här inlägget. Sånt som gör mig glad just nu är faktiskt sånt som typ alltid gör mig glad. Körsången, den är mitt livselixir. Det är naturligtvis överdrivet, men jag mår verkligen bra efter att ha tillbringat 2,5 h marinerad av musik, musiker och fantastisk akustik. Just nu repeterar vi Dobrogoszs Requiem. Så här lät det igår. Knappt repeterat och sent på kvällen, men visst kan du höra hur vackert det kommer att bli? Precis innan vi skulle avsluta repetitionen kom en (Okänd?) man fram till oss och ursäktade att han avbröt oss, men att han var otroligt rörd efter att ha tjuvlyssnat på oss när vi övningstragglade. Han var verkligen påverkad känslomässigt och det är precis detta som är så fantastiskt med musik. Den bär oss, tröstar, pushar, hjälper, ger oss utlopp för jobbiga känslor, piggar upp och… Det bara fortsätter.

Sedan är det läsandet. Det är en nygammal kärlek, men jag har mest lyssnat till ljudböcker i flera år. Bästa sällskapet i trädgårdslandet, ibland på promenader. Jag försöker öva på att inte behöva bli ”underhållen” hela tiden, så ibland tar jag inte med mig telefonen ut. Jag har också plockat upp böcker som fortbildning på ett annat sätt och de klarar jag inte att lyssna på. Jag behöver läsa om, ta anteckningar, stanna och kanske kolla tillbaka på tidigare kapitel. Sedan prenumererar jag också på Allt om trädgård för att stötta detta magasin och för att det inspirerar min inre planttant så mycket. Hur som helst blir det mycket läsande nu. Det för mig vidare till nästa grej jag är glad för, nämligen…

… mina nya terminalglas! Jag kan sitta vid datorn och jobba med dokument och läsa utan att dra på och av mina vanliga progressiva glas. Så härligt. När jag provade ut dem förra veckan kändes de inte 100%, men så fort jag fick möjlighet att prova dem på riktigt och vänja mig av vid att vinkla bak nacken då jag sitter vid datorn så blev de snabbt poppis. Jag har helt enkelt kommit i den åldern att jag njuter av att kunna se ordentligt och därför ser glasögonen som viktiga medarbetare.

Jag vet att alla pollenallergiker har det tufft vid den här tiden, men för mig betyder det här att vi verkligen är på väg ut ur mörkret! Denna underbara vårfärg gör mig lycklig. iPhonefuskskärpedjupet däremot… Men det här inlägget handlar om glädjor, så var det ju.

Jag hittade någon av tjejernas ”press forward”-inspirationspil och tänkte att den ska jag måla om och göra till en påminnelse om årsordet FRAMÅTANDA. Ja, där står den och inte är den målad, men jag blir påmind varje dag och tänker att snart hittar jag nog någon bra färg och ett bra tillfälle att göra slag i saken.

Slutligen gör det mig glad att jag får sms mitt i natten av min morbror som hittat ”en söt stuga i Bredavik” och det visar sig vara det nybyggda huset uppe vid vägen som lagts ut för 4,5 miljoner. Stuga och stuga, men det vore så kul om morbror och moster drog sig hitåt! Min morbror längtar alltid tillbaka till Sverige, kanske hade det ultimata varit att fortsätta bo halva året i USA och halva på Sturkö. Ja, det är inte lätt att inte suktas då man fått smak på något som inte är helt okomplicerat. Fördelen med att bo på andra ställen är att man växer och utvecklas på ett sätt (tror jag) som inte hade varit möjligt om man inte provat sina vingar. Å andra sidan kommer man alltid att vara mer rastlös och längta till något annat om detta annat bor kvar som goda minnen i hjärtat. Japp, livet är komplicerat ibland. Nu ska jag ut i ladan och förbereda en rolig överraskning. Här svänger det. Häpp!

16 feb

Hälsa=välmående=hur man ser på livet?

Hur ställer du dig till vad ordet hälsa betyder? Jag har lyft det förut här i bloggen, både för att det är ett stort intresse för mig, men också för att det tydligen väcker debatt också mellan personer som jobbar med specifikt detta ämne. Livsstilsverktyget fortsätter leverera och vara betydelsefullt för mig. Igår lyssnade jag på ett samtal mellan Anders Rosengren och Stefan Einhorn, båda läkare och mycket filosofiskt lagda. Det är Rosengren som leder studien som Livsstilsverktyget har arbetats fram ur. Einhorn är läkaren som snarare blev filosof och författare och han har skrivit många uppmärksammade böcker de senaste åren. Bl a har han, Kattis Ahlström och Ullakarin Nyberg nyligen gett ut den intressanta boken Konsten att mötas: Från mingelångest till allvarliga samtal.

Hur som helst berättade Rosengren om hur han efter studierna i Livsstilsverktygets kölvatten anser att hälsa mycket handlar om resiliens (motståndskraft) och en människas förmåga att studsa tillbaka och återhämta sig efter motgångar, att hälsa handlar om helhet och en förmåga att bära livet. Einhorn var av åsikten att hälsa inte handlar om något annat än om att vara fysiskt frisk, inte hur man mår mentalt, och att det som Rosengren kallas hälsa borde ses på som välmående. Rosengrens syn på begreppet innebär att man kan ha hälsa trots att man är drabbad av sjukdom, medan Einhorn (som lider av Parkinsons sjukdom) menar att det som Rosengren pratar om borde kallas välmående. Han tycker alltså själv att han mår bra och lever ett gott liv trots att han lider av en progressiv sjukdom som kommer att ta över mer och mer av hans liv, men att han inte har hälsa.

Världshälsoorganisationen, WHO, definierar hälsa som “ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom eller funktionsnedsättning”. De verkar alltså vara på Lag Rosengren. Det gäller alltså inte bara att vara frisk, utan man behöver också må bra för att anses ha hälsa. Det innebär i min tolkning att vi på individnivå har ett stort ansvar över att lära känna oss själva, våra behov, våra styrkor och hur vi påverkas av utmaningar. Nu är detta inga nya tankar för mig, utan något som jag landat i efter att ha mött olika typer av betongsuggor som utmanat min hälsa på alla plan. Vill man sträva efter hälsa behöver man kanske utmana sina egna tankar tänker jag. Det är omöjligt att sätta sig in i hur det faktiskt var för mina föräldrar som båda fick förbereda sig på att möta döden. Det gör vi ju alla vad det lider, så frågan är hur lever vi innan vi når slutstationen för livet här på jorden? Björn Natthiko Lindeblad är någon som delat många tankar om hur det blir när man måste dra det här till sin spets och får hugget i sten att ens tid är utmätt. Jag tänker även på Kristian Gidlund och Ulla-Carin Lindquist som båda delade sina tankar med omvärlden innan de mötte det oundvikliga.

Tillbaka till Livsstilsprogrammet och de tre M:en som man jobbar med där för att uppnå hälsa: mat, motion och mindfulness. I samtalen med författarna av mötesboken jag berättade om här tidigare lyfte Anders Rosengren att man kanske borde lägga till ett fjärde M, nämligen MÖTEN. Jag är benägen att hålla med. Den sociala biten av människans existens är otroligt viktig, oavsett om man rör sig i sammanhang med väldigt få människor eller har många människor runt omkring sig. När jag sorterade min svärfars alla mediciner igår tänkte jag även på hur vår kropp förändras med tiden, på mitt eget åldrande och om mitt liv idag kan påverka hur mitt liv ser ut om tio år, om tjugo år. Min syster lyfte för ett tag sedan att hon faktiskt inte tycker det är särskilt roligt att åldras. Jag är benägen att hålla med. Jag är mycket nöjd med hur jag har det idag dock och eftersom jag inte kan teleportera mig till mig själv som 20-åring och förändra mina livsval då får jag fokusera på just idag och på vad jag eventuellt kan göra för att förebygga ohälsa framöver.

Jag är tacksam för möjligheter att fortsätta utvecklas. Livet bjuder på en berg- och dalbana som är evighetslång och det gäller att hålla i sig vid rätt tillfällen och släppa taget när det är dags att njuta av farten framåt!

18 sep

Ordens tröst.

Det är en ynnest att ha en hel uppsjö av kloka, erfarna och duktiga familjemedlemmar i sitt liv. När det gäller min yrkesutövning är jag lite extra tacksam över min systers erfarenhet som psykolog. (Hon är 28 år, men föddes med tjugoplus år till sin erfarenhet och blir därmed ungefär lika gammal som jag.) Då och då skickar hon extraintressanta inlägg i debatten om terapi eller kanske något allmänt bra tips. Häromveckan kom en artikel från Modern Psykologi om den terapeutiska kraften i lyrik, ”Lyriken läker själens sår”. Den är mycket läsvärd för alla tycker jag!

Det är intressant att lära känna sig själv genom det skrivna ordet. Jag har övat i många år, över 45, på att formulera tankar i skriftlig form. I perioder har jag känt mig mycket kompetent och driven, men ibland tröttnar jag både på mina tankar och det som faller ut genom tangentbord och penna. Egentligen är jag nog inne i en sådan period. Planttanten och bonden har helt enkelt tagit över och till viss del låst in poeten och filosofen. Kanske var det de som ropade högt för att bli hörda då jag läste denna text? Jag har nämligen inte riktigt kunnat släppa den.

Bokhögen under bordet i allrummet har jag inte petat på, förutom med dammvippan, sedan innan sommaren. Här ligger några bra böcker som jag ska låna ut till andra, lite referenslitteratur som jag tänker fördjupa mig i och några böcker som jag inte hunnit läsa än. Eller hunnit, jag har inte prioriterat läsning och behöver dessutom återfå läsfokus. Jag tror inte bara det är barn som blivit sämre på att fokusera under längre stunder, utan det gäller i högsta grad även mig. Jag hoppas att höstmörkret och det förväntade mindre inbjudande vädret gör att lusten till poesi och prosa återvänder.

Psykologen och poeten Jonas Brun tipsar om tröstande dikter som jag själv inte kommit åt att läsa än, men de står nu på min lista.

  • Eva Ribich: ”Du är den ende mitt hjärta har velat” 
    – En intensiv finslipad juvel om kärlek och sorg. 
  • Anna Rydstedt: ”Jag var ett barn”
    – En stor diktsamling om barn­domens viktiga händelser.
  • Ocean Voung: ”Natthimmel med kulhål” 
    – Vilda dikter om att bära det förflutna.
24 apr

En stunds eftertanke.

Imorse låg jag och läste i godan ro då telefonen surrade till. Min kompis hade skickat en bild på en dödsannons. Min gamle gymnasiekamrat hade gått bort. Döden drabbar oss alla och vi vet sällan när det är vår tid. Jag hade inte träffat U sedan 00-talet då han jobbade som läkare på Huddinge sjukhus. Han hade vid det här laget liksom jag flyttat tillbaka till Karlskrona. Jag kände honom inte, men jag vet att han var en av ”de goda”. En genomtrevlig och snäll människa som ville alla väl. Tjänade sina medmänniskor med sitt yrke. Trots det gick han bort nu, femtio år gammal. Man har inga garantier.

Det går inte att leva som om varje dag är ens sista. Eller rättare sagt, JAG kan inte leva som om varje dag är min sista. Jag orkar inte att ständigt leva i den sortens vacuum. Mitt bästa sätt att hantera de här frågorna är ju, inte helt oväntat, att med jämna mellanrum vara medvetet tacksam. Se över allt jag har, men också att utvärdera vad jag vill, åt vilket håll jag är på väg. De senaste veckorna har jag fått påminnelser från olika håll att jag faktiskt inte är särskilt ung längre. Jag har med all sannolikhet färre år på jorden kvar än jag har levat (om jag inte är som min gammelmoster Elin). Nåde mig om jag inte utnyttjar den tiden väl! Åtminstone övervägande ofta.

På vägen hem från Nynäshamn lyssnade jag på en ljudbok som jag hade tipsats om, J’mappelle Agneta av Emma Hamberg. Jag är inte särskilt förtjust i tantsnusk och då denna bok delvis hamnar på denna hylla blev det inte min favvofavvis. Som feelgood klarar den sig däremot toppen! Jag skrattade högt flera gånger och fick många påminnelser om hur lätt det är att vi bara knatar på i fotspåren som blir djupare och djupare ju fler gånger vi går samma väg. Jag grät också lite försiktigt emellanåt. Och så bestämde jag mig för att ha ostfest någon gång senare i veckan. Som sagt. Livet. Idag tänder jag ett ljus för U och hans familj och påminner mig själv och dig om att kanske ta ett steg åt sidan för att spana in omgivningarna. Kanske hittar du liksom jag gjorde häromveckan en helt ny, fantastisk stig som legat där hela tiden.